Beskrivning av en resa i södra Kina i mars 2013”Södra Kinas Guldkorn”Ansvarig researrangör: Kinalotsen

Text och foto: Curt Carlsson (om inte annat anges)

Denna resa bestod av valda delar ur Kinalotsens utbud av spännande resmål och får ses som en specialresa. Gruppen bestod av 19 personer, som samlades på Arlanda den 10 mars. Vi hade en lång resa med två mellanlandningar framför oss, innan vi dagen därpå skulle nå Guilin i södra Kina. Ett 6‐timmarsuppehåll i Peking lättades upp av ett besök på Konstområde 798, där kinesiska konstnärer får verka på ett gammalt fabriksområde i t å lå t f å fl l tinte så långt från flygplatsen.

Vi kom ner till de kända sockertoppsbergen i Guilintrakten, som uppfyller våra flesta schabloner om Kina. Det finns större passagerarbåtar som tar turister längs dessa scenerier, men i vårt fall gled vi fram på små bambuflottar som sköttes av en ”gondoljär”. Ett mycket behagligt sätt att få starta vår kinavistelse! Efter flottfärden på floden Yulong och lunch i den gamla byn Jiuxian tog vi våra hyrcyklar och trampade hem till vårt hotell Snow Lion Resort i Yangshuo. Dagen därpå hade vi ”ledig” dag och kunde välja t.ex. att gå matlagningskurs, få massage eller bara strosa runt i staden, byn eller längs flodstranden. Vi såg ett stort häftigt ljusspel vid Li‐floden på kvällen.

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Nästa dag väntade efter en längre busstur en upplevelse mitt bland terrassodlingarna i Dazhai. Vi fick vandra en timme upp till vårt hotell som ”hängde” ovan terrasserna och som hade en egen, för trakten typisk träarkitektur. Detta område är Yaofolkets, ett av många minoritetsfolk i Kina. Ett karaktärsdrag är kvinnornas stora frisyrer som innehåller allt hår (även avklippt) som växt på deras huvuden under livets gång Efter middagen och försäljning avsom växt på deras huvuden under livets gång. Efter middagen och försäljning av deras hantverk i textil vidtog en liten dansföreställning som följdes av lekar och till sist blev det en sångartävling. En mycket gemytlig kväll.

Nästa morgon vandrade vi tillbaka i terrasslandskapet och åkte till flygplatsen för vidare färd till Yunnanprovinsen. Det blev förseningar och vi kom inte fram till Lijiang förrän vid midnatt, då vi tog in på Moon Inn. Nu var vi i ett annat minoritetsfolks område, Naxifolkets.  Naxifolket är bl.a. känt för sitt matriarkat. Staden Lijiang är ett världsarv och fick efter en svår jordbävning 1996 omvärldens ögon på sig och är nu ett stort turistmål, inte minst för kineser. Den gamla staden ä å b d h j d li i j d fl k ill l l fär återuppbyggd och sjuder av liv.  Vi gjorde en utflykt till lamatemplet Yufeng utanför staden och till en liten by Baisha, där det gick att hitta mycket textilt. Vid ett berömt kameliaträd ovanför templet satt en 94‐årig man, som under kulturrevolutionen hade lyckats hindra rödgardisterna att hugga ner trädet. Han har allt sedan dess haft som hedersuppdrag att vakta det. På kvällen var vi på en konsert med Naximusik som har gamla mongoliska rötter. Gubbarna som spelade var också mycket gamla.

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Dagen därpå påbörjades en av resans höjdpunkter; vandringen längs Tigersprångsklyftan. Vi åkte buss en bit innan vandringen på bergsvägen inleddes. På sina ställen, i varje fall i början, var den ännu bred som en vanlig väg och slingrade rätt snällt, men ju längre dagen led desto smalare och mer hisnande blev stigen. På flera ställen gick den på en hylla med stupet direkt utanför. Naturen var dock mäktig och bergen på andra sidan klyftan var över 5.500 meter höga. De hade kalkgrå toppar, som enligt uppgift var så porösa att ingen ännu lyckats bestiga dem.  Vädret var gassande sol och värmen fick oss att svettas ordentligt. Efter lunch tog tre av oss tillfället i akt att rida mula upp till högsta punkten på leden (2.670 m.ö.h.).  Stigen utför blev därefter bitvis så brant, att mulorna vägrar gå där.  Det gav lite ”Ronja Rövardotter”‐känsla att rida och full tillit till mulan var en förutsättning för att njuta av ritten. Det blev en lång och ansträngande dag, men den gav också många spektakulära intryck som är svåra att få på andra håll.  Värdshuset i bergen, Tea Horse Guesthouse, hade solvarmt duschvatten och bjöd på vacker utsikt. 

Andra dagen på vandringen var på många sätt annorlunda. Vädret var kallt och blåsigt och till sist kom regn. Landskapet och klipphyllan vi gick på skiftade också karaktär. Mitt i all vildmarksvandring kunde man plötsligt passera en liten by och se djur‐ och folkliv. ”Maokostymen” håller på att helt försvinna i Kina, men här stötte vi fortfarande på den ibland. Att den lever kvar beror nog mest på att den faktiskt är rätt praktisk. – Lunch i Tinas Tea House och sedan ilfart med minibussar till färjan över Yangtze, Asiens längsta flod. Det blev en kortare vandring både ner till och upp från floden. På floden fanns några b e e o ta e a d g både e t oc upp å ode å ode a s åg amudderverk som sades vaska guld(!).

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Den lilla byn Daju, där vi övernattade, är en liten by på den rena landsbygden. Värdshuset där drevs av en bror till vår lokala guide Mr Mu. Släkten Mu är stor i dessa trakter. Efter middagen på den kringbyggda gården underhöll vi värdfolket med svenska sånger. Christina och Bosse, våra spelmän, stod för musiken.  

Nästa dag styrde vi kosan mot ett ännu unikare mål. Stenstaden Boashan har anor 800 år tillbaka, då mongolerna byggde en fästning på ett berg intill floden. Det blev åter en rätt hisnande färd på vägar som påminde om Norges på 70‐talet. 

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Vi åt lunch i Goule, en liten ort längs vägen med några affärer och en restaurang; måhända enkel, men med kanske den bästa maten. På hela resan åt vi mycket gott och varierat, så konkurrensen var hård Här serverades bl a wokade ormbunkskott Framåt kvällen var vikonkurrensen var hård. Här serverades bl.a. wokade ormbunkskott. Framåt kvällen var vi framme i Boashan, där det endast finns framkomlighet för mulor och fotgängare sista biten. Vår packning lastades på mulor och vi fick promenera sista biten till det familjedrivna värdshuset som även det drevs av vår guides familj. Vi blev väl mottagna av vår guides gamla mamma och kunde njuta av den vackra utsikten över landskapet, floden och den närbelägna nyare staden. Få turister når ända hit på sina färder. Det är inte ens alla invånare som kan kinesiska!

I gryningen nästa morgon startade vi återfärden till Lijiang. På vägen fick vi en fin utsikt mot Himalayas massiv. Närheten till dessa och till Burma kändes påtaglig. Vår guide hade varit i Burma flera gånger. För honom, som lokalbefolkning, gick det bra även när Burma var mer stängt. 

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Nästa etapp, flygturen till Chengdu, gick utan besvär och vi tog nu in på ett storstadshotell, Minshan Lhasa Grand Hotel, vilket hade en helt annan stil än våra familjedrivna små hotell i Yunnan. Allt har ha sin charm och sina fördelar.  Wi‐Fi saknas knappt i den minsta håla i Kina numera. Däremot verkar man inte satsa så mycket på vanliga datorer på hotellen.  Hittar man en dator att använda så dröjer det inte länge förrän några barn sitter förväntansfullt och väntar på att den främmande farbrorn ska bli klar, så att det blir chans för lite datorspel.

Vi bodde intill de tibetanska kvarteren och hade även Nanjiaoparken inom räckhåll med dess museum och park. På kvällen gick vi ut och åt på en bättre restaurang på egen hand, utan hjälp av någon som behärskade det kinesiska språket. Det tog ungefär lika lång tid att beställa som att äta, då ingen i personalen kunde engelska.  Maten var god och kryddstark som det anstår mat från Sichuangprovinsen.

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Nu var det dags att åka tåg! Enligt reklamen går den enda ångdrivna järnvägen i världen med reguljära turer, mellan Qianwei och Bajiaogou.  Den senare är en kolgruvestad, som byggdes upp under Det Stora Språnget under slutet av 1950‐talet. Sedan dess har tiden stått stilla där en sanning utan allt för stor modifikation Nu sedan staden såtiden stått stilla där ‐ en sanning utan allt för stor modifikation. Nu sedan staden så smått börjat bli en turistattraktion har det flyttat in lite nya människor, annars bor här mest kolgruvearbetare. Vår lokale guide Roland, bördig från München (!), var den som en gång hittade detta resmål. Resan på den smalspåriga banan tog en dryg timme och sedan tillbringade vi kvällen i detta ”Mao‐Skansen”.  Husen som en gång byggdes som mönsterbostäder stod där ännu, men många var till skillnad från Skansens fortfarande bebodda permanent.  Torget var så stolt maoistiskt man kan tänka sig. När folk samlades till kvällsgymnastiken fattades inte mycket för att man skulle vara 50 årsamlades till kvällsgymnastiken fattades inte mycket för att man skulle vara 50 år tillbaka i tiden. De tre små logier vi fördelades på låg verkligen i början av sin ”karriär” som hotell. Familjedrivet är verkligen nyckelordet. Jämför  Ramundberget och Norbergs gård på 1930‐talet, då skidturismen började där. 

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Dagen därpå promenerade vi ut från kolgruvestaden genom en trång dal, där det urgamla utdöende ormbunksträdet ännu växer.  Därefter åkte vi med bussen till Leshan för att bese världens största buddastaty i sten, 71 meter hög. Man kan bokstavligen vandra på och i delar av den. Vi valde att bese den från båt vilket var både snabbare och enklare.  En imponerande skulptur, som tog 90 år att färdigställa.  Vi åkte sedan till Shangli, en gammal trästad i närheten av Yaán (som drabbades av en stor jordbävning nu i april 2013) för att vara nära en pandapark dagen därpå. Vi tog in på ännu ett mindre hotell av den typ vi prövat rätt många under denna resa. Det fanns stunder under resan då synpunkter på standarden var förståeliga, men reser man i trakter där turister nyligen satt sin fot, kan man råka ut för detta.

Pandor vet man väl hur de ser ut? Få djurarter har väl exponerats mer.  Ändå var det skönt att se dem ”live” i Bifengxias pandapark, då de behagfullt ”poserade”, kliade sig på magen och käkade bambu med märkbar njutning.  Björnen Baloo hade tagit dem till sitt hjärta direkt.

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Nu var de udda resmålen på vår resa slut endast Peking återstod De dagar vi– Nu var de udda resmålen på vår resa slut ‐ endast Peking återstod. De dagar vi tillbringade i Peking blev dock både sköna och innehållsrika. Vi hittade ännu, trots många tidigare besök, en ”ny” stor byggnad på Sommarpalatsets ”bakgård” och en stilla promenad vid Himmelens Tempel är alltid en njutning.  Hotellet Dongfang var anrikt och personligt, där det låg bland hutongerna strax söder om Himmelska Fridens Torg. Att få träffa ett par arbetskompisar från projekten i Shijiazhuang var  naturligtvis också trevligt.  Vet inte varför Peking känns som en så trivsam stad –men något gör detta megacity till ett ställe där man kan koppla avmen något gör detta megacity till ett ställe där man kan koppla av.  

Foto: Rainer Hertel

2013‐05‐072013‐05‐072013‐05‐07

Vi kom hem lagom till Påsk, med många och varierande upplevelser i bagaget. Vilken resa!