HON HAR LÅNG LUFT

Text & Foto Alex Rodallec

HON HAR LÅNG LUFT

Det är Decemberfestivalen på Södra Teatern i Stockholm. Tema Kurdistan och flykt. Först en dramatisk läsning, sedan en konsert, och till sist ringdans. Allt en och samma spindels verk. Vi ska upp på scen, in i artistloge, ner i kök, ut i bar, upp på stora scen, för att sedan försvinna. Det är det som är rollen, att vara i skuggan bakom allt detta. Berivan Yildiz är i trettioårsåldern, och producent och projektledare på Riksteatern. Hennes arbete tar henne till platsen dit publiken drömmer, nära artisten. Hon är i relation till andra nästan oavbrutet genom dagen. Idag är en dotter, en syster, flickvän, blivande mor med synlig mage, en vän, en kompis, en bekant, värden för dagen på Södra Teatern, spindeln som ska hålla ihop dagen för de som har kommit. Genom de olika rollerna rör hon sig precis lika lätt och graciöst som hon rör sig mellan svenska,

kurdiska, och turkiska, inom loppet av ett par minuter. Det är högt tempo nästan oavbrutet. Stundtals tappar jag bort henne och får springa upp och ner i byggnaden för att hitta henne i nya samtal på telefon eller

Sångerskan Aynur Doğan tillsammans med sina musiker.

Från vänster: Gulan Avci, ordförande för liberala kvinnoförbundet, Lawen Redar, riksdagsledamot (S), Sîlan Diljen, journalist och gruppchef på Sveriges Radio, och Nişti Sterk, skådespelerska.

med artister, manager, barpersonal, ljud eller ljustekniker. Hon fortsätter, det finns en del små lösa trådar kvar att binda ihop, hon ska

”Det är högt tempo nästan o avbrutet.”

”Ett stycke modern svensk historia. ”

ha handmic istället för ett headset, det behövs städas upp i baren, någon måste släppa in artisterna, stolar ska ut, kaffe ska in, och plötsligt står hon på scenen i baren.

Hon presenterar fyra kvinnor. Det är Nişti Sterk, skådespelerska, Lawen Redar, riksdagsledamot (S), Gulan Avci, ordförande för liberala kvinnoförbundet, och Sîlan Diljen, journalist och gruppchef på Sveriges Radio. De fyra läser dramatiskt upp berättelser som samlats in av Sîlan Diljen under och efter hennes radiodokumentär Min flykt. Det är mycket tårar, och det följs av ännu fler när journalisten Mustafa Can berättar om initiativet Vinterhjälpen, och om sin resa ner till gränsen mellan Turkiet och Syrien. En våldtagen flicka som minns sin favoritdoft på en av våldtäktsmännen. En bonde som inhyst tusen flyktingar, fler än hela Norge. Mustafa Can och Berivan Yildiz håller sig båda för tårar, han ber om ursäkt för att de kommer och hon säger att han

inte behöver. Samtalsämnet ligger smärtsamt nära många i rummet. Jag frågar aldrig Berivan om hennes historia: hennes syster är en av de som delar med sig på scenen. Genom dagen bevittnar jag istället ”ett stycke modern svensk historia”. Så står det på skärmen bakom de fyra på scenen, och så är Berivan Yildiz arbetsliv. Åtta år på Riksteatern i olika roller har nu blivit en producentroll där mycket

–För mig är det en demokratifråga, det var det som fick mig att stanna. Vem har tillgång till den här scenen, scenerna? Vilka sitter i publiken, vilka jobbar på de här institutionerna, vem har makten eller vem är det som bestämmer? Jag är själv en del i det hela och ifrågasätter ständigt min position och vad jag kan göra med min makt. Det är det som är drivkraften till att jag är kvar här. Dels så är det också det att jag vet att det finns en publik vars intresse inte blir tillgodosett av olika kulturintitutioners verksamhet, säger hon.

Det är slutsålt. Hon har rätt i att det finns en publik, och den älskar Aynur Doğan. Hennes röst besitter en lidelse som hugger till i magen trots att jag inte förstår orden. Hon växlar mellan det sorgliga och det humoristiska. Den kurdiska sången glider över den kontinentalt stiliserade teaterns insida innan den faller in i mitt öra och plötsligt förbyts till spanska. Någonstans där finns det spanska ord. Jag betraktar dekoren, Berivan, sången som växlar från kurdiska till spanska, och tänker att platsen jag befinner mig på är en av den svenska kulturelitens högborgar. Det är något fantastiskt som utspelar sig framför mig. Orden bakom panelen kommer till minnes: ett stycke modern svensk historia. –Vi är som scenkonstens public service, vi ska nå till allt och alla, säger hon.

Det är tyngdpunkten i hennes

”–För mig är det en demokratifråga...”

kretsar kring utveckling av nya målgrupper, men hon forsätter även som projektledare med fokus på internationell och interkulturell scen. När samtalet om flykt och flyktingar är över börjar snart föreställningen med den berömda kurdiska sångerskan, Aynur Doğan. Vi ska hinna klämma in lite mat på fem minuter, fyra-fem telefonsamtal, tre generationer familj samlas, en sista check med teknikerna på stora scen, och plötsligt sitter vi i publiken.

Berivan Yildiz

arbete, och det syns på bredden som Riksteaterns program nu har. Berivan Yildiz har varit en av drivkrafterna bakom detta. –När jag började på Riksteatern så var det första som slog mig: vart var riksteatern när jag var femton? Jag bodde femton minuter bort och det tog mig 25 år att hitta hit, säger hon när jag möter henne dagen efter. Jag undrar också var Riksteatern var när Berivan var femton år. Jag undrar var vi hade befunnit oss nu om hon hade påbörjat sitt arbete då. Hon skrattar när jag träffat henne dagen efter uppträdandet för att ställa lite snabba frågor. Det här är den längsta tiden hon någonsin jobbat för en och samma arbetsgivare. När hon började så var det som projektledare för Elektra show, en uppföljare till Elektras systrar och bröder, som

”–För mig är det en demokratifråga...”handlade om hedersproblematik. Nu tar hon hit stora kurdiska sångerskor och rappare från Palestina. Hon får även politiker och journalister att göra dramatiska läsningar. Dengbej är en kurdisk berättarstil där barderna tar ett djupt andetag för att musikaliskt berätta en historia, ofta på tema lidelse eller kärlek. Berivan berättar att hon brukar kalla det för lång luft, och skrattar. Hon jämför det med rap, och visar beskrivande hur utövaren håller för ena örat så att de ska kunna höra sig själva. Det känns som om hon har väldigt nära till denna berättarstil, som hon tar upp helt apropå. Allting har hon berättat som svaret på den enda frågan jag ställt henne: hur länge har du jobbat på riksteatern? Berivan Yildiz säger att hon flåsar på scen för att hon är gravid. Det märks inte: hon har lång luft.

”Allting har hon berättat som svaret på den enda frågan jag ställt henne”