fabio stassi

Luffarens sista dans

Översättning Olov Hyllienmark

Brombergs

Originalets titel L’ultimo ballo di Charlot© 2012 Sellerio Editore, Palermo

Den svenska översättningen:© Brombergs Bokförlag AB 2014

Bakgrundsfoto ShutterstockOmslag Anders Timrén

Satt hos RPform, KöpingTryckt hos ScandBook AB, Falun 2014

ISBN 978 91 7337 514 6

www.brombergs.se

Innehåll

Interiör, natt. 24 december 1971 11Första akten 17

Interiör, natt. 24 december 1972 51Andra akten 59

Interiör, natt. 24 december 1973 89Tredje akten 95

Interiör, natt. 24 december 1974 131Fjärde akten 137

Interiör, natt. 24 december 1975 165Femte akten 173

Interiör natt. 24 december 1976 211Sjätte akten 219

Exteriör, natt. 24 december 1977 257Eftertexter 265

9

Och så var det alltid någon som skötte veven …Filmprojektorn knastrade, det lät precis som när man steker

ägg, malteserkorset sattes i rörelse, bländarens vingar likaså, och filmen matades fram stötvis, som en tävlingscyklist i en kurva: tröga tramptag, svett, skärpt blick och till sist språnget …

Ett ljussvärd som skar genom mörkret.Det kom ur en låda, vidgades undan för undan och tecknade

två perfekta diagonallinjer i salen … och redan det var ett skå-despel; man kunde sitta och betrakta det utan att förstå: rök och ljus och inuti stoft, inget annat än stoft, pyttesmå partiklar som svävade i luften: de höjde sig och sänkte sig, jagade efter varann, härmade universum … men plirade man med ögonen och tittade noga såg man strax inuti allt det där stoftet karlar med valrossmustascher, en konstapels batong, en hund, en träd-gårdsslang, en gammal Ford, flygande gräddtårtor, en kolsyre-apparat, arbetare på väg ut från fabriken, ett tågs ankomst och undersköna kvinnogestalter, lätt vaggande: i detta svärd av ljus skymtade en kvinnas höfter men det var lönlöst att försöka röra vid dem, det skulle aldrig lyckas.

Detta skedde innan ljuset stötte mot ett hinder och allt åter formade sig till bilder. Innan mustascherna präglades i karlar-nas ansikten och kvinnorna reste sig igen och hästarna återfick sin skepnad.

Det hela varade det avstånd som fanns mellan projektorn och den vita duken i fonden.

Film var för mig tiden den färden tog.

10

De första gångerna vred jag inte ens på huvudet.Själva filmerna intresserade mig inte, det enda intressanta var

stoftet i luften, dess rörelse.När jag en gång berättar min historia, sa jag till mig själv, ska

jag börja där. Från ögonblicket då projektorveven sätts i rörelse.Min historia ligger helt och hållet inom det där utrymmet

före väggen.Antingen ni tror på det eller inte är den historien om mannen

som uppfann filmen både före bröderna Lumière och före Max Skladanowskys bioskop.

En harlekinad i svartvitt för julnatten.En romantisk pantomim i en värld av sågspån, skratt och

tårar.

Interiör, natt. 24 december 1971

13

Det är julaftonskväll 1971. En åttiotvå år gammal man tänder ljuset i ett rum. Nedsjunken i en fåtölj vid fönstret sitter Döden insvept i en kappa.

DÖDEN Jag har väntat på dig.

Mannen är klädd i blankslitna, sladdriga byxor och en för liten kavaj. Han lyfter på plommonstopet han bär på huvudet, till hälsning.

MANNEN Jag med. För sexti år sen sa en spåkvinna till mig att du skulle komma i dag.

DÖDEN Är det därför du styrt ut dig på det där viset?

Mannen börjar vanka runt i rummet med trötta pingvinsteg. Han törnar emot ett stolsben och ber om ursäkt. Han ber också mattan och golvlampan om ursäkt.

Den gamla betraktar honom allvarligt.Då stannar mannen upp och tar av sig plommonstopet.

MANNEN Jag ville bara få dig att skratta.

DÖDEN Du skulle inte kunna få ens ett barn att skratta. Sluta upp med de där fånerierna så går vi.

14

Mannen återupplever paniken han kände kvällen då han be-gick sin New York-debut … Han anstränger sig för att göra skojiga miner men har lust att gråta.

MANNEN Min son Christopher är bara nio och han behöver mig fortfarande. Jag skulle vilja hinna se honom bli lite äldre.

DÖDEN Det borde du tänkt på när du satte honom till värl-den, vid den åldern.

MANNEN Min fru brukar alltid säga att hon gifte sig med en ung man.

DÖDEN Din fru är en snäll människa …

MANNEN Det är orättvist. Jag har kallat på dig många gånger, när jag var lika liten som min son är nu och bodde i ett vinds-rum i London och slog i huvudet varenda gång jag satte mig på sängen medan min mor satt och stirrade ut genom fönstret …

DÖDEN Din tid var ännu inte kommen.

MANNEN Jag grät och upprepade adressen för att du skulle komma och hämta mig: översta våningen, Pownall Terrace nummer 3.

DÖDEN Sluta, klockan är mycket.

MANNEN Vänta, jag ska få dig att skratta, det är det enda jag är bra på.

15

DÖDEN Det har ingen hittills gått i land med.

MANNEN Jag ska få dig att skratta, det är jag säker på. Titta.

Mannen prövar några andra nummer men det är hopplöst. Det är väldigt längesen han gjorde dem senast.

DÖDEN Du har då minsann blivit gammal och patetisk. Gå och byt om, inte vill du väl följa med klädd sådär.

Mannen är förkrossad, lösmustaschen lossnar från läppen och faller till golvet men när han böjer sig ner för att ta upp den lå-ser sig ryggen halvvägs. Mannen blir stående så, fastnitad mitt på mattan, oförmögen att räta på sig: tillintetgjord, ledbruten och med smärtor.

DÖDEN Ha, Ha!

Mannen är rådvill. Det lät som om Döden skrattade men smär-tan har slagit lock för hans öron. Men han har trots allt inte misstagit sig. Döden skrattar, hon har tårar i ögonen.

MANNEN Du skrattar …

DÖDEN Det är du som får mig att skratta. Se som du ser ut.

MANNEN (försöker förgäves sträcka på sig) Du sa att ingen nånsin gått i land med det.

DÖDEN Nej, det har du rätt i, ingen. Ha, Ha!

16

MANNEN Får jag föreslå att vi slår vad (han yttrar det med plågad stämma i sin obekväma kroppsställning): Du kommer hit nästa julkväll och om jag lyckas få dig att skratta igen låter du mig leva ännu ett år …

DÖDEN Inbilla dig inte att det kommer att bli lätt, i kväll tillät jag mig att förlora behärskningen.

MANNEN Jag ska göra mitt yttersta.

DÖDEN Jag borde verkligen inte inlåta mig i diskussioner med en skådespelare.

MANNEN Det är ett ärligt vad.

DÖDEN All right, Luffare, jag kommer tillbaka om ett år, det har du gjort dig förtjänt av: när allt kommer omkring är det härligt att skratta.

MANNEN Då ses vi nästa jul.

Döden försvinner ur fåtöljen. Mödosamt lutar sig mannen mot skrivbordet och drar en djup suck av lättnad.

Första akten

19

Corsier-sur-Vevey, 24 december 1977

Käre Christopher James,i kväll ska jag fira min åttiåttionde jul, liksom de närmast

föregående i familjens hägn, och berättelsen jag står i begrepp att skriva ner är julklappen du ska få av mig. Till dig har jag en skuld som jag inte kan gälda. Du är mitt sista barn, du är knappt femton och jag satte dig till världen när jag själv var över sjutti. Du kommer att växa upp utan mig. Det brådskar med andra ord, innan min bortgång väcker uppståndelse över hela jordklotet. Enligt en spåkvinna jag mötte i San Francisco år 1910 borde jag ha dött redan för sex jular sedan, i lung-inflammation efter att livet igenom ha varit omåttligt lyckligt lottad.

Varje jul i sex års tid har Döden kommit på besök. Hon sät-ter sig framför mig och väntar. Då tar jag på mig mina luffar-kläder och framför något av mina äldsta nummer. Brister hon då i skratt beviljar hon mig ett år till. Det är vår överenskom-melse. Jag dör inte så länge jag lyckas roa henne. Men jag måste medge att jag på sista tiden blivit allt rostigare. Hade det inte varit för min höga ålder, den mest komiska ålder man kan vara i, hade jag aldrig kunnat få henne att ens dra på smilbanden.

Redan dessa sex år har varit en makalös välsignelse. Jag ville hinna se dig växa, bli stor och stark, lära dig spela musik. Men i kväll kommer Den gamla att sitta där nedsjunken i min få-tölj, allvarlig och kallsinnig, till och med inför ett fulländat gag.

20

Därför att, Christopher, perfektion får aldrig någon att skratta. Det blir sista gången jag drar på mig Luffarens kläder. Det känns i hela kroppen och den har aldrig ljugit för mig: nu ska jag strax lämna scenen. Men när allt kommer omkring har jag ingenting emot att Den gamla kommer och hämtar mig en dag som denna, när man världen över firar ett barns födelse.

Dessa sista timmar vill jag tillbringa med dig.Det är så många saker jag vill säga.Jag har klätt upp mig som i forna dar, svärtat ögonen och än

en gång öppnat asken med lösmustaschen: fäster jag den inte ordentligt är det ute med mig.

Jag skriver till dig nu från det lilla buxbomsbordet i hörnet av mitt rum. Jag hävdar att det är på små nätta bord, inte stora och skrymmande, som idéerna håller sig samlade så man slip-per jaga dem som geckoödlor längs väggen; på det viset behöver man bara sträcka ut armen och nypa tag i svansen på dem.

Om mitt liv och leverne vet folk allt eller snudd på.För några år sen gav jag ut en självbiografi som såldes över-

allt och tusentals tidningssidor har ägnats mig. Mitt namn, blotta ljudet av det, väcker beundran i jordens alla hörn, i såväl Burma som Eldslandet. Kanske borde man snarare säga namnet på den figur jag skapade under inspelningen av en kortfilm en regnig eftermiddag år 1914 när jag i herrlogen valde ut några illasittande plagg. Men det där är anekdoter som jag redan be-rättat på alla de sätt, även om jag ständigt förbluffas vid minnet av hur gåtfullt enkelt det gick till när Luffaren, eller The Tramp som amerikanarna säger, kom att se dagens ljus.

Däremot har jag aldrig för en enda människa avslöjat hur min karriär faktiskt började, inte heller berättat alla de historier jag nu tänker skriva ner, ty inte ens din mor, min Oona, skulle ha trott på dem. Jag ville inte avslöja mitt livs värdefullaste

21

hemlighet, en sorts barnsligt löfte som jag vill kunna säga att jag i någon mening förblivit trogen och som sonar alla misstag jag begått och mina motsägelser och virrvarret i mina hågkom-ster. Men jag är nu gammal nog att ge tusan i både mitt rykte och rädslor av det där slaget. Vid min ålder får man lätt saker om bakfoten. Hur är det för övrigt möjligt att tro att man ska-kat hand med Debussy eller med Stravinsky, Rubinstein, Brecht, Gandhi, att man spelat tennis i kortbyxor med Eisenstein och med Buñuel, att man tagits emot av kungar, furstar och presi-denter, och att självaste Albert Einstein brustit i gråt som ett barn för mina filmer? Mitt minne är en så osannolik garderob att jag inte längre vet om innehållet i den är sånt jag verkligen upplevt eller om jag drömt det. Som jag ser det kan det inte existera någon klar gräns mellan allt det jag varit med om och det jag ständigt fortsatt att hitta på härinne i mitt eget huvud. Om lite av ett löjets skimmer faller över min ålderdom, det må vara hänt, det kan inte annat än göra mig väl då jag, i motsats till vad folk tror, har varit en rysligt seriös och maniskt perfek-tionistisk människa. McCarthyisterna som överlevde skammen med Vietnam eller somliga avundsjuka kolleger kommer då äntligen att kunna ta mina stolliga uttalanden om ett rättvisare och friare samhälle till intäkt för att jag är sinnessjuk. Vad det beträffar hatade även nazisterna mig, trots att jag inte hade lyckan att vara jude. De förbjöd Guldfeber, avbildade mig med kroknäsa och kallade mig för en lika äcklig som outhärdlig liten cirkusjude. Det var inte den första förföljelse jag utsattes för, inte heller den sista. I Pennsylvania och i Syd-Carolina, där lokalavdelningarna av Ku Klux Klan och de evangeliska präs-ternas förbund, små anhang av präktiga amerikanska kristna som inte nöjde sig med att hälla bensin enbart över celluloid-rullar, blev mina filmer ända från begynnelsen censurerade och

22

förbjudna. Men min luffare som då med sin raspiga stämma bara hade sjungit en nonsenssång kunde inte ens männen med svastikorna hejda när han i en frisörs kläder steg ut på Europas viktigaste scen; ingen annan hade lyckats stjäla mikrofonen från Hitler … När han väl stigit av den scenen lyckades jag aldrig hitta honom igen. Han försvann som ett dammoln över åkrarna vid Auschwitz eller Buchenwald: allt det han hade att säga hade han sagt i ett enda svep.

Men i kväll är det jag som i ett enda svep berättar alltsam-mans för dig och jag vill helst inte bli avbruten när det är som roligast. Det enda jag begär är att du anstränger din fantasi litegrann eftersom min historia handlar om sånt som är väldigt långt från de gnistrande schweiziska ängar som omger vår villa. Då fanns inte sjöarnas eller bergens frid, inte på den tiden, när jag var luffare på riktigt, utan att behöva spela.

Det är dags att jag berättar för dig var jag föddes: inte i London, som det står överallt trots att ingen officiell attest nå-gonsin påträffats, utan i en mörk skog i trakten av Smethwick mitt i England, på en kärra med kringresande artister kallad Zigenardrottningen. Detta året efter att Louis Aimé Augustin Le Prince spelat in filmhistoriens första kortfilm: en scen som varade två evighetslånga sekunder. Ända från begynnelsen har cirkusen, mitt liv och filmen varit mycket tätare sammanflätade än vad folk kan ana.

Så snart jag kom till världen separerade mina föräldrar. Så råkade det gå för mig.

Som du vet var din farmor Hannah vaudevilleartist. Hon kal-lade sig Lillie och var begåvad på minspel. Hon lade händerna mot fönsterrutan som om hon räknade en annan människas hjärtslag. Hon studerade människor. Sedan härmade hon dem: hur de gick eller lyfte på hatten till hälsning, minerna de gjorde. Men en dag

23

var det något som började rämna inuti henne, hon förlorade rös-ten, sömnen, understödet (10 shilling i veckan), hennes skönhets ljus förmörkades och hastigt började Hannah krackelera.

Din farfar var också artist. Sångare till yrket, improvisatör, recitatör. Enligt din farmor liknade han Napoleon Bonaparte men som så många andra teatermänniskor gjorde han inget an-nat än att supa. Jag träffade honom nästan aldrig och när jag gjorde det var det alltid förknippat med obehag. Spriten hade berövat honom all charm och ödelagt både hans yrkesbana och hans kropp. Sista gången jag mötte honom var på en pub på Kennington Road. Det var också första gången någonsin han gav mig en kram.

Desto oftare träffade jag morfar, min alltså, som lagade skor hemma i sin lilla bostad vid East Lane, och jag återkom ideligen till drömmen att bli skomakare som han. Det var ett yrke som fängslade mig. Jag tyckte om lukten av läder och lim och sen allt handarbete, tålamodet som krävdes. Han hade konstruerat en bänk som upptog ena delen av rummet och där hölls han jämt, också på nätterna. Hans fru bodde inte längre med ho-nom: efter att ha sytt ovanläder i många år hade hon börjat förströ sig en aning med yngre män. Familjens svarta får. Tyvärr träffade jag henne sällan men det är tack vare denna bohem som sålde begagnade kläder på gatorna som jag vet att jag inte har en enda droppe blått blod i ådrorna.

Lyckligtvis fanns Syd alltid vid min sida, min storebror utan vars hjälp jag aldrig skulle ha fått någonting uträttat. Syd vis-ste hur man skapade trygghet: när tillvaron var svår tog han sin trumpet, blåste i den och putade så roligt med kinderna att alla dystra tankar skingrades. Han kunde också få tiden att gå genom att vrida och vända på orden och hitta på nya tung-vrickare, ramsor och minneslekar.

24

På grund av våra knappa omständigheter bodde jag och Syd några vintrar på ett hem för föräldralösa på Themsens södra strand, men redan när jag var fem debuterade jag på teatern med att i min mors ställe sjunga visan om Jack Jones. Hon hade slutat tvärt mitt i och visste inte hur hon skulle fortsätta. Det var det första tecknet på hennes sjukdom. Det kom allt möjligt haglande över henne: visslingar, kuddar, mynt. Visan kunde jag utantill och gick i land med det lätt och ledigt, även om det nu vore alldeles för enkelt att säga att jag var predestinerad. Sanningen är att det enbart var i avsikt att rädda min mor undan förödmjukelsen och vansinnet som jag utsatte mig för rampljuset och allt det jag tagit mig för sen dess har präglats av ett löfte utslungat i vrede av ett barn som var fullt av skam över att ha blivit världens främsta skådespelare.

Sedan flyttade vi till Manchester, jag lärde mig träskodans och hamnade tillsammans med sju andra pojkar i en ensemble kallad The Eight Lancashire Lads. Folk kom för att roa sig och se oss dansa. Vi fick engagemang på The Hippodrome i London med en pantomimföreställning om Askungen.

Vid juletid, precis som nu.Det har gått åtti år, Christopher, kan du tänka dig?Åtti långa år.Ändå minns jag det bättre än vad jag åt till lunch i går.Det var där jag lärde mig kullerbyttor, frivolter, gå på hän-

derna.The Hippodrome hade en cirkusmanege som med jämna mel-

lanrum vattenfylldes för att scenografin och baletterna skulle bli än mer spektakulära. Man gav mig en svansförsedd kostym och sa åt mig att stryka som en katt runt Askungens ben.

Det var när jag övade på min roll där bakom manegen som jag en kväll råkade höra ett samtal mellan den store vite clow-

25

nen Marceline och jonglören Zarmo. Jag kunde knappt vare sig läsa eller skriva men bra hörsel det hade jag, det är ett som är säkert. Av det samtalet har jag inte glömt ett enda ord.

Århundradets viktigaste uppfinning kallas den, inte sant?Zarmo lyssnade samtidigt som han kastade upp tre kulörta

bollar i luften.Jo, det är kinematografen, min bäste Marceline.Just det, och kinematografen kommer att göra oss arbetslösa

allesammans ska du se. Vem kommer att gå på cirkus eller tea-ter för att se hur mimare eller clowner rör sig?

Men vänd på saken: Det är inte sagt att kinematografen kommer att bli en succé, men att den har sin lockelse, det går inte att komma ifrån.

De där båda fransoserna som det står sida upp och sida ner om i tidningarna, dem skulle jag bra gärna egenhändigt strypa. De fattar inte vad det är för en apparat de uppfunnit.

Seså, sluta. Filmen kommer att bli en konstart, du kommer att ändra uppfattning.

Den är bara på låtsas, Zarmo, den ljuger.Du låtsas väl också vara något som du inte är när du går ut

på scenen. Du får folk att se saker som inte finns. Är inte det ditt yrke kanske?

Zarmo, jag är mimare, det är en risk jag tar. Alla vi utsätter oss för en risk när vi gör våra nummer. Trapetskonstnärerna, akrobaterna, djurtämjarna sätter sitt eget liv på spel. Vi riske-rar att misslyckas: att inte få publiken att skratta eller över-raska den eller roa den. Vi kan få ett slaganfall på scenen av pur skräck, vi kan glömma vad vi är där för att göra. Men det vi känner är detsamma som publiken känner. Vi andas alla samma liv, i samma ögonblick.

26

Kinematografen har säkert också sina risker.Det är inte det verkliga livet i samma ögonblick som det hän-

der, Zarmo. Det är en handling som ristas in på en plåt, man kan göra om den hur många gånger man vill tills det blir bra. Det är humbug.

Du är allt en underlig sälle, du, jag förstår mig inte på dig. Men det är hur som helst inte de där fransoserna du ska stry-pa …

Vad menar du?Det är inte de som har uppfunnit filmen, som alla påstår,

utan en landsman till dem.Och vem skulle det vara då?Vet du inte det? Det vet väl alla här …Inte jag.Ja, det märks då att du är disträ …Men säg då vem det är!Arléquin.Arléquin?Ja, just han.Den där svarte tjommen som tvättar elefanternas sand och

kånkar postamenten från manegen?Ja.Han är ju efterbliven, stackarn.Minns du Eszter, den ungerska ryttarinnan som för några år

sen var tämligen berömd och sedan försvann från estraderna?Det har runnit en del vatten under broarna men vem minns

inte henne, den vackraste kvinna som någonsin skådats på de brittiska öarna, vi var förälskade i henne allihop.

Arléquin var också förälskad i henne.Har Arléquin nånsin varit förälskad?Vad trodde du, att han är blind eller inte har något hjärta?

27

Det är aldrig nån som sett honom med en kvinna …Han har aldrig haft nån, varken flicka eller fru, men än sen?

Tror du att alla som aldrig haft en kvinna aldrig varit föräls-kade?

Men vad har det med uppfinnandet av filmen att göra?Det har det, därför att Eszter fick engagemang för en turné i

Amerika och då blev han livrädd.Hur vet du det?Tok-Frida, hon som var kanonkvinna hos oss på den tiden,

hörde honom gråta varje kväll. Sent en kväll frågade hon och Jo-Jo hundansiktet om varför. Jag får aldrig se henne igen, sa Arléquin. Först trodde Frida att han talade om sin elefanthona eller den vita bengaliska tigern. För djuren skulle resa med till Amerika. Du kommer att se henne i minnet, Harlekin, sa Jo-Jo. Mina minnen är lika svarta som jag, svarade Arléquin. Rita av henne då. Teckningar står stilla, sa Arléquin. Be mister Bretchley om ett fotografi. Fotografier står också stilla. Men gör ett som rör sig då. Det finns inga fotografier som rör sig. Du kan väl uppfinna ett, sa Jo-Jo och blinkade med ett av sina ludna ögon mot Frida. Jo-Jo är ju så där, man vet aldrig om hon skämtar eller inte, hon skojar alltid om allt och den där kvällen skojade hon med Arléquin. Frida hade redan börjat ångra att hon följt med. Sättet Arléquin hade talat på, hans ack så sorgsna röst, hade gjort henne rörd. Hon ville röra vid hans arm, trösta ho-nom, men det gjorde hon inte. Hon gick sin väg med en klump i halsen utan att förstå varför. Men då slutade Arléquin att gråta.

Zarmo, vart vill du komma …Resten av historien är enkel: Arléquin lärde sig teckna.Jag fattar mindre och mindre.Han lärde sig göra teckningar som rörde sig, menar jag.

28

Du måste vara från vettet.Marceline, jag är inte från vettet. Arléquin stängde in sig i

buren med sina djur, först med en blyertspenna, ett ritkol och några pappersark, sen med plåtar av koppar och glas, silver-salter, gelatin, celluloid och alla möjliga fanstyg, och så byggde han och plockade isär diverse konstiga mekaniska mackapärer. Som hade han feber. Jag har inte den blekaste aning om hur han gjorde men innan han kom till cirkusen lär han ha rest runt i Frankrike i sällskap med en fotograf. På marknaderna sålde de porträtt för några centimes styck, ramar, stjärnkikare och later-na magica-apparater. På förfrågan målade de om glasfönstren i kyrkorna. Det är visserligen bara rykten, men jag har hört det från flera olika håll. Det syns att han föddes i ett mörkrum, sa Jo-Jo när hon fick höra den historien. Han måtte fått för lite dagsljus, hi hi hi … men den vitsen var det ingen som skrattade åt. Sanningen är att det bara var tigrarna och elefanterna som visste vad hans experiment gick ut på. Till Hans, dvärgen, sa Arléquin att han övade på att inte glömma. Kvällen före Eszters avresa var han redo. Han gömde sig vid manegekanten mellan åskådarnas fötter, med en trälåda i knät och väntade in stunden när hon skulle göra entré …

Och …Med sin vevförsedda låda fotograferade han henne, min bäs-

te Marceline, men det fotografiet var inte något fotografi, det fotografi han tog, det var levande.

Vill du inbilla mig att den dumbommen Arléquin …Ja, Marceline, han fångade allt, till och med blodet som pul-

serade under hennes hud.Det är inte möjligt.Hade du sett det med egna ögon skulle marken försvunnit

under fötterna på dig också, tro mig, och du skulle blivit yr i

29

skallen, för därinne var allting uppochnedvänt och i rörelse: hästarna, manegen, lamporna, och i den sjögången var det bara Eszter som höll balansen … Vår direktör mister Bretchley fick aldrig reda på det, annars hade han gjort det till huvudattrak-tion på sin cirkus: Stig in, mina damer och herrar, kom och se TIDSTJUVEN, den enda människa som kan stjäla er person och visa upp er för er själva!

Och varför var det ingen som berättade det för honom?Vem skulle ha trott på en besynnerlig uppfinning gjord av en

djurskötare på en cirkus, han som rengör sanden åt djuren? Ett fotografi som rör sig! När inte ens du som är en av oss tror på det. Arléquin kunde varken läsa eller skriva.

Men han kunde ju ha visat sin magiska låda för någon …Han visade den för oss som var hans familj men han var

inte intresserad av att göra den offentlig eller fylla Themsen med pengar, han hade gjort den enbart för Eszters skull, för att kunna fortsätta se henne dansa när hon var borta.

Det skulle jag också vilja om det var möjligt. Återvände hon nånsin till London?

Nej, efter olyckan kom hon aldrig tillbaka. Hennes bana slu-tade där.

Ja, så var det, hemskt sorgligt.Det var kanske ödet: Europas bästa cirkusballerina faller av

hästen så snart hon anlänt till Amerika.Det har aldrig funnits någon mer som hon.Så då tror du på mig nu?Finns det några bevis?Jag har hört sägas att när en del av truppen reste iväg på en

ny turné anförtrodde Arléquin sin uppfinning åt Hans. Det är presenten jag aldrig gav henne när det var dags att ta adjö, sa han. Åk till Amerika och ge den till henne, den tillhör henne.

30

Men ingen har hört något mer. Vare sig om Hans eller om lådan eller om Eszter.

Det är en förunderlig historia.Ja, det är det.Zarmo, en sista sak: varför kallas han Arléquin?Det namnet fick han på skoj av en italienare som en gång i

tiden jobbade på vår cirkus. Hördu, Arlecchino, ropade han en gång, kom hit. Det tyckte alla var så roligt. För Harlekin är regnbågens mask och svarta regnbågar finns det ju inga.

Detta, käre Christopher, var det alltså som jag råkade höra den kvällen. Ordagrant. Zarmo, han skulle ha fått dig att häpna med sina nummer. Han kunde balansera en biljardkö på hakan och slänga upp två bollar på spetsen av kön. Han var så skick-lig att man hela tiden trodde att kön skulle falla. Det har tagit mig många år, sa han, att lära mig att göra fel. Marceline där-emot var en ypperlig mimare som kinematografen faktiskt satte krokben för, fast långt senare. Han lärde mig allt man kan göra med en bambukäpp och också hur uttrycksfullt ett ansikte kan vara utan att man vare sig rör på huvudet eller gör grimaser. I Askungen skulle jag få honom att ramla ner från en stol och under repetitionerna gjorde jag det med sånt eftertryck att han närapå bröt benet. Han reste sig, borstade sakta av dammet från byxbenen, men i stället för att skälla ut mig brast han i skratt. Han fortsatte skratta, plockade upp sitt fiskespö och klev upp på pallen igen. Det är så jag minns honom, mitt i manegen där han med ett agn av diamanter försökte fiska upp körflickorna som försvunnit ner i vattnet som täcker sanden. Han hade en rock med långa skört, fluga och en väst lika vit som kinderna och en halmhatt som han varsamt strök över med händerna. På scenen sa han inte ett ord och ändå hade han den vackraste

31

och vänligaste stämma jag någonsin hört. En kväll slog han sig ner intill mig och berättade att hans riktiga namn var Isidro Marcelino Orbes Casanova. Jag frågade hur han hade blivit clown. När jag var sju somnade jag i en lejonbur, sa han och blinkade, och när jag vaknade var jag så långt från Zaragoza och min familj att det inte fanns någon återvändo. För att bli anställd gjorde jag sju frivolter inför direktören på Circo Bar-celonés.

Jag vet, Christopher, för dig är de här gamla historierna vär-delösa, men den julen var Marceline hela Londons idol, och det kom han att bli i New York också. En stjärna som en tid brann lika klart som Harry Houdini, illusionisten. Men fastän han kunde hoppa över åtta man på led och spela upp vilken känsla som helst utan att röra en muskel förblev Marceline livet ge-nom en blyg artist, villrådig inför tillvaron. Sista gången jag såg honom, i slutet av hans bana, hade han fogat sig i att vara en i mängden av alla clowner som pilade omkring på Ringling Brothers tre cirkusmaneger, detta efter att en olycka, filmens ge-nombrott och två restaurangkonkurser lämnat honom utblot-tad. Jag steg in i logen. Han satt och sminkade av sig sakta. Han såg ut som ett gammalt djur som inte längre ens orkade lyfta benet, han var som nedsjunken i letargisk melankoli. Han vän-tade inte tills Döden kom för att hämta honom utan sköt sig på Mansfield, ett gudsförgätet artisthotell på Femtionde gatan.

Men då, när samtalet ägde rum, hade jag ingen aning om vad de båda pratade om. Trots det blev jag fängslad av historien om Arléquin, fast jag bara var ett barn på åtta år.

Det var den hemliga repetitionstimmen. Trapetserna sväng-de, jonglörernas käglor och ringar lyfte mot taket och clowner-na fyllde manegen med sina grimaser, sittande på för små eller för stora förnicklade cyklar. Framför näsan på mig passerade

32

en fem meter hög giraff med skrumpen hals, blå tunga och två små horn på huvudet.

Arléquin hade jag skymtat några gånger men han var en sån som aldrig gör så mycket väsen av sig, så svart att hade han gått naken genom lägret på natten efter att ha sopat färdigt mane-gen skulle ingen ha lagt märke till det.

En kvinna i en randig kostym vidare än en zinkbalja kom emot mig. Man fick lust att ge henne en knuff först åt ena sen åt andra hållet, för att ta reda på om ett så omfångsrikt dägg-djur förmådde vända sig. Det var Frida, kanonkvinnan. Hon spelade en av styvsystrarna i Askungen och det gick inte att föreställa sig hur stor eldmynningen måste vara som slungade ut henne i luften.

Vad letar du efter, Kattungen? sa hon och viftade med han-den framför ögonen på mig.

Hennes pekfinger var större än en gråsparv och på nageln satt lite lila mastix. Men det var rösten som överraskade mig. Den var så tunn att hade jag varit blind skulle jag trott hon var en av alla dessa taniga flickor utan matlust som lunkar omkring för sig själva och har långt hår, stora, insjunkna ögon och en skugga av vemod i sina magra ben.

Inget, jamade jag och tog några steg. Frida brast i skratt.Jag fortsatte mot djuravdelningen. Jag snubblade två gånger

på samma järnbalk och krockade med en dansbjörn som täm-jaren höll i handen.

Ursäkta mig, min herre, vet ni var jag kan hitta negern Arlé-quin? frågade jag en man i randig kostym, väst, handskar och käpp, redo att gå på bal.

Lille vän, din röst är sprucknare än mina revben, har du be-kymmer?

Jag lade märke till hans hakskägg, grått och spetsigt, och

33

vingarna av ulligt hår vid sidorna; nedanför byxbenen såg det inte ut att sticka fram annat än två trästörar. Även påklädd var han den magraste människa jag någonsin sett. Han sträckte vänligt fram handen och jag skakade den, men kände hur vart-enda ben i hans fingrar knakade vådligt. Mannen brast i skratt.

Bli inte rädd, det är ett skämt jag utsätter alla för. På det här stället är jag det mänskliga skelettet. Jag heter Jack. Alla skelett i England heter Jack. Och du då? Ja, man kan rakt inte säga att du är nån höghet.

Hans skratt klingade skärande och opassande i mina öron.Om det är Arléquin du letar efter är han därborta. Angenämt

att råkas.Men innan jag hann fortsätta såg jag hur det ur en av vag-

narna dök upp ett spöke med en lång, röd kappa och ett skärp hårt åtdraget ovanför midjan. Ett hotfullt utskott av hår häng-de ner från ögonen och runt näsan, det täckte kinderna, öronen och näsborrarna, svämmade ut över käkarna och pannan. Det enda som ännu var mänskligt var pupillerna och läpparna. Och de hårlösa, vita händerna.

Vad glor du på, din dvärg?Mystiskt nog talade spöket med djuransiktet mitt språk.Du skulle se honom i kravatt, sa det mänskliga skelettet med-

an han avlägsnade sig med ostadiga sicksackande steg. Jo-Jo är den vackraste sagoprins man någonsin skådat.

Jag såg dem båda försvinna iväg under en läktare.En piskklatsch tillkännagav att jag äntligen var framme vid

djurburarna. Helt obefogat for hjärtat upp i halsgropen på mig, som en liten fågel som slår med vingarna. Mister Bretchley, di-rektören för CINDERELLA AT THE CIRCUS – så stod det på af-fischerna som täckte hela London – mönstrade mig från topp till tå.

34

Ajdå, det var inget vidare, sa han och tuggade varje stavelse långsamt för att behålla tobakssmaken längre. Vid ett första ögonkast skulle jag säga att du är en halvmesyr. Skäggiga pyg-mé-numret passar du inte i för du är för lång, men inte i troll-karlen Rubens nummer heller. Beklagar, lille vän, men du får nöja dig med att spela katt ett bra tag framöver.

Mister Bretchley var inte den som blev långrandig. Han hade sagt sitt och nu återgick han till sin rökning.

Arléquin var i färd med att tömma en hink. Han vände sig knappt om. Det föll in ett egendomligt ljus och skuggan av en trapets som vinden satte i rörelse ovanför honom passerade över hans ansikte. Båda hans händer var smutsiga av jord. Tra-petsen svängde tillbaka och Arléquins mun sprack upp i ett le-ende när han fick syn på mig. Han satte sig vid manegekanten, framför en rad med tomma stolar.

Det är så jag minns honom, medan han borstar av den fuk-tiga jorden som fastnat på fingrarna. Jag vet inte hur jag ska förklara för dig men jag var säker, på det sätt bara en åttaåring kan vara, på att också hans händer någon gång skulle kunna jonglera och lura publikens ögon med ringar, käglor och fack-lor, men att de redan då, ohjälpligt, försökte bota en människas tungsinne.

Genom att städa djurburar, Christopher, lär man sig många saker. Till exempel att det för att skopa elefantträck fordras ju-tesäckar med minst meterbred öppning och att man av kamel-träck kan bygga hus. Arléquins händer – samma händer som var de första som uppfann kinematografen – visste att det inte går att avskilja något ur jorden: inte torv från djurspillning, inte stoft från aska, inte det fuktiga från det torra. Allt är samma såning, samma näve sand. Också tystnaden, som är mättad av ord, och tiden, som utgörs av minnen som en rot.