möllekuriren 2015 nr 4

MÖLLE KURIRENBYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 4 • 2015

En kulturskattSkogen på Kullaberg

På skördevandringInget vanligt hus

INNEHÅLL

I det här numret Missa inteMåndagen den 25 januari Säsongens första vinprovning med Kaj Zaar. Vinprovningar även den 15 februari, 14 mars och 18 april

Söndagen den 7 februari Mölles kulturdag klockan 13–18

Söndagen den 20 mars Byföreningens årsmöte i stations-huset klockan 14

Fredagen den 25 mars Möllekurirens vårnummer kommer ut

Varför heter Mölle Mölle?│8 Hans Peterson söker svaret på den frågan

Vår ambassadör i Madrid│10 En intervju med Cecilia och Anders Julin, för närvarande stationerade i Spanien

Mölle har fått sin Stationspark│14 Ett förbisett rekreationsområde har blivit ännu bättre, skriver Tomas Svensson

Från och till Venedig│16 Leif Aspelin berättar om en kryssning i Medelhavet med Costa Mera

En lång väg till målet│18 Det gick 36 år från idé till invigning av Mölle kapell, i dag en kulturskatt

Om skogen på Kullaberg│24 Inte bara bok. Så här ser en erfaren skogsman på träden

Klättring på Kullaberg│26 Bengt Nilsson presenterar en utförlig klättringsguide

Jordvivan Primula vulgaris│27 På 1800-talet var den spridd på Kulla-berg, men sedan försvann den

På skördevandring i naturens skafferi│28 Ulrika Hantell strövar på berget med sin botanikgrupp, ledd av Gun Pfern

Senaste nytt i Mölle │ 4 Föreningssidan │ 47

Ella på Capella│31 Läs utdrag ur hennes dagbok från 1934/35

Skriver bok om Mölleprofiler│34 Erik Magnussons och Frederic Täckströms nya bok kommer till sommaren

Vid Ivar Lo:s stambord│36 Artikeln var införd i Nordvästra Skånes Tidningar för 25 år sedan

Blomman och Göken│39 Ingvar Blomqvist har alltid mycket att berätta, den här gången om en musiker

Blinka lilla fyrtorn – på Hesselø│40 Hur många fyrar ser man från Mölle? Gunilla Larsson har ett svar

Fiskelycka│41 Den här gången kåserar Karin Eriksson om drag som fastnar – också i fötterna

Inget vanligt hus│42 Nu skymtar målet i det stora renoverings-projektet på Bidevindsvägen

Framsidan Annica Hellqvist tog bilden. Läs om henne på sidan 4.

VI SÖKERLena och Petter Klang har hjälpt Kaj Zaar med vinprovningar-na. De har skött kallelsen, skaffat något att äta och tagit betalt. Nu vill de bli avlösta, och vi söker två, tre personer som tar vid.

Inte ska väl de populära vin-provningarna behöva upphöra?

Intresserad? Skicka ett mejl till [email protected].

Köpmansgatan 13. Höganäs. Tel 042-34 01 97. Och öppet alla dagar fram till jul!

Nej lilla mamma – att måla hela världen däremot är årets trendiga vuxenmelodi! Färgläggningsattribut för oss lite äldre spås rent av bli ”Årets julklapp”. Ofarligt fylleri att bli mindfull på helt enkelt. Vi har förstås laddat upp med massor av bra målarböcker och kompetenta pennor. I övrigt är såklart vanliga böcker som vanligt lösningen på alla julklappsbekym-mer – Nobelpristagaren Svetlana aleksijevitj är förstås given under gra-nen med till exempel ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Till juniorerna är något ur serien om LasseMajas Detektivbyrå alltid lika uppskattat i säcken – senaste ”Fängelsemysteriet” från september i år är ett nytt spännande fall för Vallebys skarpaste hjärnor! Lika bra att komma hit på en gång alltså – hux flux är tiden knapp – så vi till-sammans kan skräddarsy dina klappar både vad gäller innehåll såväl som yta – vi älskar ju att slå in paket, men det visste du säkert redan. Hjärtligt välkommen, öppettiderna under december ser du nedan.

Vem drömmer om en vit jul?Vi slår

mer än gärnain paket

– bygdens snyggaste?

3Möllekuriren nr 4 • 2015

VÄLKOMMEN

Möllekuriren nr 4 • 2015 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare och redaktör Birgitta Hansson

E-post│[email protected]

Layout och redigering Lilla förlaget│Christer Wallentin

Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson

Tryckning│Exakta, Malmö 2015

Presslagt den 24 november 2015

Nästa nummer kommer ut den 25 mars 2016 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser, helst senast den 5 mars.

Medlemsavgiften i byföreningen är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen till-kommer inom Sverige 125 kronor per år; för utlandet 225 kronor per år. Betala till bankgiro 5617-3883

Mölle By- och Kulturförening Postadress Mölle Hamnallé 2, 263 77 Mölle

Hemsida molle.se

E-post [email protected]

Medverkande i numret Leif Aspelin Monica Bengtson Olof Carlberg Christer Elfversson Klara Emanuelson Karin Eriksson Birgitta Hansson Ulrika Hantell Annica Hellqvist My Hellqvist Henrik Johansson Mats Jönsson Lars Kindell Bente Kluge Gunilla Larsson Håkan Lind Jonas Lindén Peter P. Lundh Ingemar Löfgren Katja Löfqvist

Alexander Mandersson Bengt Nilsson Björn Nilsson Kerstin Nilsson Jan Nyander Hans Peterson Stig Peterson Fredrik Rapp Örjan Rinnert Ingrid Sundlöf Eriksson Bertil »Bobs« Svensson Lena Svensson Tomas Svensson Fabian Täckström Christina Ullenius Christer Wallentin Lars Warlin Martin Werner

Annonsörer i numret Atelje lml Behrens Bengtssons Optik Colorama Floral Decor For You • Frisersalong Friskis&Svettis Get Cut • Ulrika Sandin Hotel Kullaberg

Höganäs Bokhandel Höganäs Energi Höganäs Saluhall Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet inÅrama Janssondata Johan Nilsson • Entreprenad m.m. Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Kyl- och Värmepumpservice Länsbergs Maritas blomsterglädje Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Oldsbergs Ost Retro Sjöbutiken Swedbank Tapet & Färglagret

Mitt sextonde nummerFoto C

hrister Wallentin

DET HAR BLIVIT DAGS för mig att lämna över till en ny redaktör. Tiden går fort och du håller just nu i mitt sextonde nummer. Att vara redaktör är att se till att vi har ett intressant innehåll och att hitta författare. För att göra tidningen läsvärd måste man ha många olika röster, och vi har hittat både nya och fått tillbaka några gamla.

När jag tillträdde gjorde jag en lista på vad jag själv tyckte skulle vara roligt att läsa om. Mycket av det har vi genomfört. Jag är mer än nöjd.

Många krafter samarbetar kring ett nummer. Redaktionskommittén har idéer och skriver artiklar. Annons-gruppen skaffar annonsörer – utan vilka vi inte kan ge ut en så omfattande tidning. De som delar ut tidningen i alla väder är också viktiga. Och slutli-

gen är det den som får ihop materialet så att det lockar till läsning. I början var det Frederic Täckström, och nu Christer Wallentin, som båda har gjort och gör ett mycket gott arbete.

Jag ger en eloge till alla som på oli-ka sätt bidrar till att en färdig tidning kommer i brevlådan. Varmt tack!

De sista veckorna innan tidningen går i tryck är alltid lika spännande. Kommer artiklarna? Droppar det in något som vi inte planerade? Blir det en bra blandning?

Artiklarna kom även denna gång. Flera handlar om naturen på Kulla-berg, något som understryks av Annica Hellqvists magiska bild på omslaget. Våra trogna kåsörer återkommer i numret med nestorn Hans Peterson i spetsen. Jag läste att han ser sin med-

verkan i Möllekuriren som ett heders-uppdrag. Vi bugar och tackar.

Årets julnummer innehåller precis den blandning som jag ville få till. Så jag hoppas att du hittar intressant läsning.

Slutligen önskar jag nästa redak-tör lycka till med ett utvecklande och roligt arbete!

Birgitta HanssonAnsvarig utgivare och redaktör

4 Möllekuriren nr 4 • 2015

SENASTE NYTT I MÖLLEFoto M

y Hellqvist

På stationen i Mölle? Förre stadsantikvarien i Höganäs, Henrik Ranby, skriver på en ny historik över Möllebanan. Han tar tacksamt emot namn, anställningsperioder med mera på stinsar, stationskarlar, banvakter etcetera.

Ring 070-60 888 50 eller mejla till [email protected].

Annica Hellqvist har tagit omslagsbilden till det här num-ret, liksom flera bilder från Kullaberg inne i tidningen. Så här presenterar hon sig själv:

»Jag är uppvuxen i Lerberget och bor numera med man och två barn i Höganäs. Har alltid tyckt att det är kul med bilder och jobbar till vardags med bildretusch till diverse veckotidningar och månadstidningar.«

»Jag ägnade många timmar i min ungdom på Kullaberg, och numera är kameran en ständig följeslagare när jag är ute i naturen. Den fick bland annat följa med hela vägen upp på toppen av Kebnekaise i somras.«

Hjärtligt tack... till styrelsen för Mölle By- och Kultur-förening för ännu ett år med glädje och allvar utifrån Mölles horisont.

Ett särskilt tack till Möllekurirens avgående redaktör Birgitta Hansson som har fört Kuriren mot nya höjder.

En God Jul och ett Gott Nytt Mölle-år önskar

Lena Larsson Kerstin Werdinius

Håkulls mosse den 4 november Karin Eriksson tog den här bilden när hon gick på stigen nodväst om mossen. Hon berättar:

»Jag har gått där hundratals gånger, men inte sett den här trädformationen trots att den bara ligger någon meter från stigen. Det som fick mig att stanna till var att jag hörde – som jag trodde – en snörvling från en tapir eller en älg. När jag tittade upp fick jag syn på denna skapelse med en hårrem som blänkte i regnet.«

Är det en tapir eller en älg? Karin förklarar:

»Tapiren nästan smackar och den kan ge ifrån sig ett ljud som låter som en ångvissla. Älgen fnyser mer. Eftersom tapiren gillar vatten, är det nog en sådan som just har kommit upp ur Håkulls mosse. Visst är naturen fantastisk!«

www.sweden.seWebbadressen går till Sveriges officiella hemsida. På startsidan, längst ned till vänster, finns länkar till Facebook och Twitter och ytterligare sociala medier.

I dessa sociala medier förekommer Mölle ganska ofta. En förklaring är sä-kert att det finns många fina vyer att visa från berget och hamnen.

Men en annan anledning är nog att Ferencz Thuróczy ansvarar för att utveckla »varumärket Sverige« i sociala kanaler av det här slaget, och att han är i Mölle ganska ofta för att hälsa på sina svärföräldrar, Annie och Ola Troedsson.

Ferencz har mer än tre miljoner följ-are, fördelat på ett tjugotal kanaler och tre språk. I somras lade han bland annat ut bilder på midsommarfirandet i Mölle som ett exempel på typiska svenska företeelser.


SENASTE NYTT I MÖLLE

ATT BEVARA OCH FÖRNYA MÖLLE Av Mats Jönsson • Byföreningens ordförande

Oj, vad tiden går fort. Om en månad har vi kommit in i 2016 fast det inte är länge sedan vi började skriva 2015.

En del säger att det är så när till-varon snurrar på, och det sociala livet fungerar.

Vad har hänt i Mölle under det gångna året – från min horisont sett? Jag tycker att de fem största sakerna är:• En ny detaljplan har antagits för hamnområdet• Kommunen har tagit över skötseln av gator och grönområden• Samarbetet med kommunen har stärkts

• En ambitiös utveckling av stationshuset, annexet och hela stations- området har tagit fart • Turismen i Mölle och på Kullaberg har ökat

Jag tycker för egen del att allt detta är positivt, och jag tror att många Möllebor instämmer. Men den sista punkten har en allvarlig baksida.

Trafiken genom Mölle var under sommaren en stor belastning. Här måste vi trycka på kommunen och statliga myndigheter, liksom besluts-fattare på alla nivåer, för så här kan det inte få fortsätta.

Ett stort tack till alla er som bidrar till en god sammanhållning i byn – och till att Mölle både kan bevaras och förnyas.

God Jul och Gott Nytt År

VARVA FRUKTEN I EN SMORD, eldfast form. Smaksätt eventuellt med kanel eller kardemumma – eller både och.

Blanda 1,5 deciliter socker med 3 deciliter mjöl och strö över. Hyvla med osthyvel tunna skivor kallt smör och täck mjölblandningen.

Grädda i ugnen i 225 grader under cirka 30 minuter. Servera kakan med till exempel vaniljsås, glass, vispgrädde – eller varför inte gräddfil.

Tips: Äpplen med ett tunt skal behöver inte skalas. Använd gärna en äppleklyftare, se bilden.

Text och foto Lena Svensson

Näktergalens knäckiga äpplekaka

Under hösten har asylsökande på Brunnby Gård deltagit i Bouleklubbens träningar på tisdagar, och ibland också på onsda-gar. Det började lite trevande, ibland kom det inte någon.

Men sedan har det utvecklats på mer än ett sätt. Syftet var från början att flyktingarna skulle se hur det gick till att spela och sedan kunna börja spela själva i Brunnby, och flera medlemmar skänkte

dem klot. Men det visade sig att de före-drar att komma till Mölle.

Ibland har några barn följt med sina föräldrar till Mölle. Susanne Nauckhoff och Ingrid Bergenstråhle har då tagit hand om barnen. De har lekt med dem utomhus eller gått in i biblioteket för att rita, läsa och skoja.

Andra boulemedlemmar har ställt upp för att hjälpa till med både det ena

och andra. Ett tandläkarbesök fixades på nolltid, liksom en praktikplats i Höganäs. Både Helsingborgs Dagblad och HK-magasinet har uppmärksammat aktiviteterna, bland annat i reportage.

Bouleklubben hoppas kunna utveckla kontakterna ytterligare under vintern och våren i samråd med de asylboende.

Flyktingar lär sig spela boule i Mölle

Foto Christer W

allentin



Byföreningens styrelse står för innehållet på sidan 4–7 om inget annat anges.

Bild B

ente Kluge

DEN 7 FEBRUARI blir det en kulturdag i Mölle. Hela stationsområdet ska strå-la och lysa upp vintermörkret. Mölle By- och Kulturförening inbjuder till lek och glam och musik, till information och Möllehistoria.

Stationshuset, annexet och trädgården är stora tillgångar för byn. Föreningarna använder dem för många aktiviteter året runt, och byföreningen vill utveckla området ytterligare.

Vad kan passa bättre på fastlags-söndagen den 7 februari än att återuppliva den gamla traditio-nen med Katten ur tunnan.

Vi flyttar evenemanget till stationshusets trädgård, och vi hoppas att barnen kommer dit för att med liv och lust slå sönder tunnan och befria katten. Förhoppningsvis kommer barnen utklädda och målade, det hör ju till den här seden.

Inomhus värmer vi oss och bjuder bar-nen på pyssel. Samtidigt tar de vuxna del av inslag av allehanda slag.

Hasse Hansson berättar om vad som händer i Vattenmöllan och Mats

Jönsson informerar om vad byfören-ingens projekt har lett till, alltså det som startade med alla Post-it lapparna

på sommarmötet 2014. Vi ger en in-blick i kommunens planer för för-bättringar i Solviken. Per Sjögren och Christina Ståhl Hallengren rapporte-rar hur det går med försöken att rädda

Ransvik. Andra inslag svarar på frågor som dessa: Vad händer i Naturum? Hur börjar man släktforska?

Kulturskolan i Höganäs musi-cerar och kanske kan vi engagera fler musikanter.

Det finns en skatt av bilder och filmer från 1900-talets Mölle. Frederic Täckström visar filmer och ger deltagarna chans att blicka bakåt, att leva sig in i hur livet var i Mölle under förra seklet.

Ramen för kulturdagen är att den ska pågå från klockan 13 till klock-an 18. Flera programpunkter är klara, men det finns plats för mer.

Om du har idéer om inslag, ber vi dig kontakta någon av oss som arbetar med dagen:

Hasse Hansson, Gunilla Lars-son, Cinna Ståhl Hallengren och Christina Ullenius. Våra kontakt-uppgifter finns på byföreningens hemsida, molle.se.

Vi hälsar alla välkomna till kulturdagen. Det här kan kanske bli en dag som återkommer – och utvecklas år efter år.

HELA STATIONSOMRÅDET SKA STRÅLA Av Christina Ullenius

Arlövrevyn ● Fredagen den 5 februari, Arlövteatern i Arlöv.

My Fair Lady ● Fredagen den 19 februari, Helsingborgs stadsteater. Priset för biljett och resa är 300 kr.

Jag påminner om möjligheten att bestäl-la biljetter till Helsingborgs Stadsteater till rabatterat pris. Då väljer ni själva föreställning och kväll.

Monicas teatertipsAktuella föreställningar där är

En Vintersaga av Elfride Jelinek på Lillan och Mio Min Mio på Storan, Astrid Lindgrens älskade saga.

Kontakta mig om ni är intresserade av något av de föreslagna evenemangen på telefon 042-36 76 24 eller via ett mejl till [email protected]

Monica Bengtson



Kommer ni ihåg ensamroddaren från Moss?BIRGITTA HANSSON TRÄFFADE Ulf Terje Johnsen i juli förra året när han hade legat inblåst i Mölle hamn under mer än en vecka. Han var på väg i en öppen roddbåt från Oslo till Köpenhamn, en sträcka på 648 kilometer.

Vädret blev så småningom bättre och Ulf kunde ro vidare. Morgonen den 31 augusti nådde han Köpenhamn, precis i tid för att fira sin 71-åriga födelsedag med vänner från åren som journalist i Danmark.

Ulf Terje har samlat sina upplevelser under färden i en behändig bok. Han skriver lätt och glatt, och bjuder på en uppsjö av härliga bilder.

8 uker i åpen båt! – Rodde fra Norge til Danmark

av Ulf Terje Johnsen, 100 sidor, ISBN 978-87-

89724-99-7. Vill du köpa boken? Mejla till:

[email protected] Möllekuriren 2014:3. Numret finns på webben: issuu.com


Varför heter Mölle Mölle?

V isst, Mölle har haft sitt namn väldigt länge. Det nämns redan på 1500-talet som Krapperups mölle, det vill säga mölla. Men det måste ha varit ett

fiskeläge, mer eller mindre tillfälligt, långt tidigare.Fiskelägen eller fiskebyar tycks vara bland de för-

sta bosättningar. Det tidigaste fiskeläge man känner till låg borta i Asien för drygt 5 000 år sedan. Fisk och fiske har alltid varit en del av vår mathållning.

När våra förfäder lämnade Afrika för att sakta men säkert erövra jordklotet var det de som bodde vid havet som gav sig av först.

Deras mat kom huvud-sakligen från havet, vilket gjorde dem intelligentare, mer aktiva och livskraf-tiga jämfört med andra afrikanska stammar.

Och förr eller senare kom de hit och hittade den skyddade platsen även om vattennivån väx-lade mellan årtusenden. Och då fanns här ingen mölla.

Platsen kunde likt sina grannbyar kallats efter naturliga förhållanden. Liksom Viken, Lerhamn, Lerberget – inte underligt att det så småningom drejades Höganäskrus av denna mängd lera. Varför inte Bergvik.

Boplatsen har säkerligen en lång historia. Mölle ligger i Luggude härad vars ursprungliga stavning visar att här var en kultplats där man dyrkade frukt-barhetsgudinnan. Den som egentligen ordnade så att det fanns mat på bordet för de jägare och växt-samlare som levde här då.

Detta var innan den så kallade jordbruksrevolu-tionen kom för cirka 8 000–10 000 år sedan då de kringströvande samlades i byar. Där kände de väl en annan gemenskap, ett skydd, medan de kastrerade tjurar till oxar som kunde hjälpa till att plöja åkrar, vilket gav en säkrare mathållning.

Men också den nya gemenskapen var viktig. Nu blev det »de« och »vi«. Och vi höll ihop mot de andra.

En gemenskap som förändrades genom årtusen-den för att gälla nationen, samma språk, samma hudfärg. En gemenskap som gällde ända fram till världen stod öppen för charterresor, distansstudier och engelskan som jämsidesspråk.

Men det dröjde. En period i början av 50-talet bodde jag i Banyuil sur Mer, en knapp mil norr om spanska gränsen vid Medelhavet. Och helt nära konstnärsstaden Colliure.

I denna lilla primitiva fiskeby, nu en elegant badort, fanns en slags kiosk där jag märkligt nog kunde köpa en svensk Stockholmstid-ning. Min franska har alltid varit bristfällig så jag kunde inte fråga hur och varför.

Jag köpte belåtet min svenska tidning tills den en dag var inköpt – av någon annan. Det var som när Robinson hitta-de fotspår på sandstran-den. Vem?

Det fanns ännu på den tiden en gemenskap som inskränkte sig till att man talade samma språk. I min närhet fanns en annan svensk!

Det kanske fanns lite av samma gemenskap när vi kom till Mölle 1958. Den frivilliga brandkåren fungerade eftersom många som bodde i byn arbeta-de inom byn och dess närhet. Det fanns allehanda affärer inom räckhåll till lycka för de äldre. Och nog fanns det en bygemenskap.

I dag är gemenskap något annat. Den innefattar de som hejar på samma fotbollslag och handlar på IKEA och dyrkar Madonna. En bokstavligen gränslös och närmast obefintlig gemenskap.

Men nu gällde det alltså varför Mölle heter Mölle. Byn måste haft en annan beteckning innan den


HANS PETERSON KRÖNIKANallt ägande friherren på Krapperup nämner den i något dokument. »Bukten där fisken går till«? eller »Stranden där man kan finna lä vid storm«? Eller varför inte Bergvik.

Men nu till något annat. Det var en del fel i den förra krönikan. Det blir lätt så när man på några rader ska redogöra för innehållet i en hel bok.

Det gällde indoeuropeiska språk som talas i de flesta länder i Europa. Dock inte i alla. Finska, ungerska, samiska och några andra språk tillhör den uraliska språkgruppen.

Liksom märkligt nog akkadiska som talades i ett land för cirka 4 000 år sedan som låg i eller vid Mesopotamien. Både land och språk är borta sedan länge.

Baskiska som talas i en inte alltför länge sedan revolterande folkgrupp i norra Spanien har ett okänt ursprung. Det gäller även andra mindre språk som talas på enstaka platser.

Språk försvinner liksom våra dialekter, sorgligt men förståeligt. Även om vår gemenskap nu är lud-

dig och alltmer utarmad är det trots allt trevligt att förstå vad de pratar om i Västerdalarna eller Malmö – eller Mölle, om man råkar komma dit eller hit.

Visst är Mölle ett känt och trivsamt namn. Men det kan helt enkelt inte vara det ursprungliga.

Visst är Mölle ett känt

och trivsamt namn.

Men det kan helt

enkelt inte vara det

ursprungliga

FÖRVERKLIGA DINA DRÖMMAR

Junckers, en av

världens främsta

golvtillverkare, har

tagit fram två nya

exklusiva golv en-

bart för Colorama.

Båda kan du nu

köpa till ytterst

förmånligt intro-

duktionspris.399:-KAMPANJPRIS/m2

Danskt golv i världsklass. Endast hos Colorama.

Junckers GillelejeMassiv ekparkett, ultramatt. Måste ses. Kampanjpris 399:-/m2, ord pris 522:-/m2.

449:-KAMPANJPRIS/m2

Junckers Nyhavn

Erbjudanden gäller tom 31/12 2015

VÄLKOMMEN TILL COLORAMA HÖGANÄS, BRÄNNERIGATAN 19 / TEL. 042-34 10 20 / [email protected] / VARDAGAR 8–18, LÖRDAGAR 10–14.

Svenska Akademien beslöt i oktober att tilldela Hans Peterson

ett extra pris på 100 000 kronor. Ur motiveringen: »Han har

skrivit novellsamlingar, romaner, faktaböcker men framförallt

barn- och ungdomsböcker. Sammanlagt har det blivit runt

200 volymer.«


De är ett internationellt team, med Mölle som en fast punkt. Cecilia har tjänstgjort på svenska ambassader till och från under mer än trettio år. Anders har varit hennes nödvän-diga stöd i omsorgen om familjen och han har bistått med markservice. De har varit statio-nerade i Peru, Israel, USA och Slovakien innan de kom till Madrid, där Cecilia är Sveriges ambassadör i Spanien och Andorra.

Kom tidigt till traktenBåda har varit i Kullabygden sedan barnsben. Cecilia var här och lekte med sina kusiner en sommarvecka årligen. Anders kom hit när hans pappa blev personalchef i Höganäsbo-laget. Golfintresset växte i familjen och Mölle Golfklubb fick fyra entusiastiska medlemmar: föräldrarna Marianne och Rolf och deras söner Anders och Björn.

– Då var vi småpågar, säger Anders. Jag började på realskolan i Höganäs. Genom idrotten kom jag snabbt in i stan eftersom jag spelade både fotboll och hockey.

Idrottstokige Anders gick en idrotts- och ledarskapsutbildning i Stockholm och jobbade sedan som ledare inom olika idrotter. Så fort han hade tid över åkte han till det finaste han kunde tänka sig, till Mölle. 1977 värvades han till att jobba med Lidingöloppet.

– Jag har alltid gillat stora arrangemang, att fixa och dona. Jag jobbade halvtid med det och halvtid med friidrott. Så dök Cecilia upp i mitt liv.

De hade mötts redan som barn, och när de långt senare träffades på ett kusinbröllop sade det klick – och på den vägen är det. I år firade paret sin 30-åriga bröllopsdag.

»Det roligaste med jobbetär att vara Sverige«

Efter gymnasiet ville Cecilia ägna sig åt hästhoppning. Men far tyckte att hon måste ha en trygg inkomst. Hon utbildade sig till se-kreterare, jobbade som det och kunde försörja sig och hästen. Vid ett besök hos sin bror, som arbetade för Ericsson i Ecuador, fick hon smak för äventyr och blev sugen på att resa. Hon tog kontakt med Utrikesdepartementet och fick börja arbeta som sekreterare. Ganska snart åkte hon till Sydafrika, och där arbetade hon på den svenska ambassaden i tre år.

– När jag kom hem ville jag göra något mer. Jag började läsa och blev civilekonom. Men jag hade ändå blivit lite biten av diplo-matlivet, så jag sökte till UD:s aspirantutbild-ning och kom in 1984.

Den vanliga karriärvägen inom UD är att man är verksam i två länder efter varandra. Man är ute under tre–fem år i ett land. Perio-den kan förlängas med högst två år. Därefter blir det en vända i Stockholm.

Som en lång bröllopsresaFör Cecilia och Anders blev Lima i Peru den första anhalten.

– Vi åkte till Sydamerika i slutet av augusti 1985. Vi var nygifta och vistelsen blev som en tre år lång bröllopsresa, säger Cecilia.

– Innan vi reste hade vi en diskussion, infli-kar Anders. Jag hade hållit på med Lidingö- loppet i åtta år och kunde inte komma högre upp i karriären. Nu kunde Cecilia sätta igång och ge järnet, och jag kunde vara den stora stöttan. Och så har det förblivit.

– Du har ju haft ett bra yrke för att vara medföljande, säger Cecilia. Det har varit lätt för dig att hoppa in och få jobb när vi har varit hemma i Sverige.

I Lima fick de dottern Maja. Under en del av föräldraledigheten var de i Mölle och bodde i lägenheten i stationshuset. Efter Peru blev det Israel, och sedan Stockholm under åren 1990–1998. Deras son Anton föddes 1991.

Ett säkert sommartecknen i Mölle är när Anders och Cecilia Julin susar förbi på cykel. Badrockarna fladdrar och man förstår att de ska till Fågelviken.

Sommaren lät vänta på sig i år, men den kom omsider – och Julins med den.

Text Ingrid Sundlöf Eriksson

Foto Christer Wallentin

Vår ambassadör i Madrid:


En ambassadörspost är ett arbete som, liksom andra UD-jobb, söks när man vill vidare i karriären. Nästa års le-diga ambassadörstjänster annonseras ut i början av sommaren. Då söker alla in-tresserade och anger vad de aspirerar på, till exempel London, Peking, Havanna.

Därefter går personalavdelningen igenom ansökningarna, gör ett urval och nominerar de tre personer som avdel-ningen tycker är lämpligast. Posterna är inte politiska, men det är statsråd och statssekreterare som fattar beslut. Sista ordet har utrikesministern.

– Den enda gång som vi faktiskt har suttit och nästan väntat ut en post var

Washington. Jag visste ganska länge att jag ville ha just den tjänsten.

I Washington DC var Cecilia ansvarig minister för frågorna om handel och ekonomi. När familjen kom till USA var Maja elva år, och Anton var sju; när de for därifrån hade barnen hunnit blir sexton respektive tolv.

Anders idrottsintresse kom verkligen till sin rätt i Amerika. De internationella skolorna hade många turneringar. Den som har sett Anders i aktion bland barn och ungdomar förstår att han snabbt blev en eftertraktad coach.

– Det var gyllene år för familjen, säger Cecilia.

Efter åren i USA blev Cecilias uppdrag att öppna en helt ny, svensk ambassad i Slovakien.

– Det var allt från att skaffa bankkon-ton till att bygga ett kansli, säger Cecilia. Vi måste också hitta ett residens och att anpassa det efter våra behov. Det var jätteroligt.

– Utan att kunna språket lirkade vi oss fram, säger Anders. Vi var lite av nybyggare och fick till ett bra residens. I Slovakien bodde Anton fortfarande hem-ma, men Maja gick i skola i Sverige.

Cecilia och Anders Julin har arbetat på svenska beskickningar i tre världsdelar. För närvarande är Cecilia ambassadör i Spanien och Andorra. Deras tid i Madrid börjar gå mot sitt slut, och de funderar på nästa stationering. Det kan bli något åt det äventyrliga hållet.

Artikeln fortsätter på nästa sida


– Jag skötte hemmet och Cecilia skötte sitt yrke. Alla är ju betydelseful-la på olika sätt. Det sköna med flytten från USA till Slovakien var att vi kunde känna igen oss kulturellt. Här kom vi tillbaka till korsriddare och slott … ja, till historien.

Efter tsunami-katastrofenPå våren 2006 började Cecilia jobba som UD:s kommunikationschef. Uppgiften var att förbättra departementets anse-ende bland svenskarna. Ryktet var uselt efter den dåliga hanteringen av tsunami-katastrofen året innan.

– Anseendet var så dåligt att anställ-da på UD började säga att de arbetade i regeringskansliet för att slippa tala om var de jobbade.

Departementet sökte någon som kunde organisationen. Någon som hade arbetat både utomlands och hemma. Cecilias inställning, att inte krångla till saker, var en tillgång, liksom att hon var bekväm i rollen att prata med pressen.

– Det handlade om att sakligt berätta vad det är vi gör och inte gör, vad vi ska göra och vad folk faktiskt får ansvara för själva när de är ute och reser.

UD hade gjort sin hemläxaSommaren 2006 utbröt en ny kris, den gången i Libanon. Svenska medborgare på semester i landet skulle evakueras snabbt. Departementet hade nu gjort sin hemläxa. Många frågor sköttes på ett mera professionellt sätt än vid tsunamin. Alla var taggade och revanschlystna.

– Anställda ringde till departemen-tet. Det var semestertider, men många ville komma in och arbeta.

– Vi var först med att få ut massor av folk ur Libanon med hjälp av bussar. Jan Eliasson hade nyligen tillträtt som utrikesminister och han var verkligen närvarande, pratade med alla och enga-gerade sig. Det gick väldigt bra och vi fick lite upprättelse den sommaren.

Men så kom den omtalade TV-serien Diplomaterna. Cecilia kommenterar:

– Filmbilderna var som de var, och han sa det han sa!

När det sista avsnittet hade sänts öppnade UD en chatt, där Cecilia och

en medarbetare svarade på frågor från allmänheten.

– Det bara vällde in frågor! Vad är ni för ena stollar? Är det sånt här som mina skattepengar går till? Så lät det, och vi svarade och kommenterade och förklarade. Även om vi inte övertygade alla var det flera som tackade oss för att vi hade ställt upp och gjort vårt bästa för att svara.

Personalen slutade så småningom att skämmas över att arbeta på Utrikesde-partementet.

Efter fem och ett halvt år hemma började det bli dags att tänka på nästa utlandpost. Cecilia och Anders fundera-de på både Colombia och Mexiko, som stod på tur att bli lediga. Erfarenheten från Slovakien, där språket var svårt att bemästra, gjorde att ett spansktalande land lockade dem.

Madrid var oväntatHelt oväntat fick Cecilia frågan om hon var intresserad av Madrid och hon sade ja.Vid ett möte med Carl Bildt någon vecka senare tackade hon för förtroen-det. Hans kommentar:

– Om dom bara hade berättat för mig tidigare att du talar spanska, så hade vi löst det här för länge sen.

På ambassaden i Madrid arbetar sex utsända medarbetare och tolv lokalan-ställda.

– Mitt jobb är en blandning av inre tjänst på ambassaden och möten med myndigheter och politiker, säger Cecilia. Arbetet handlar väldigt mycket om att hämta in information och rapportera hem till Stockholm.

– Det kan vara att jag besöker folk

på olika ministerier för att höra vad de tycker om till exempel ett nytt EU-direk-tiv. Då talar jag för Sveriges ståndpunkt, och jag försöker omvända dem till hur vi tycker att de ska rösta.

Andra aktiviteter för ambassaden är seminarier på olika teman, ibland tillsammans med Exportrådet. Det kan handla om att främja svenska sjukvårds-lösningar. Eller att sprida information om hur Sverige bekämpar trafficking.

Spanien är ett stort land, indelat i sjutton självstyrande regioner och två självstyrande städer. Cecilia och Anders reser en del för att orientera sig på plats. De har till exempel varit i Barcelona för att prata med folk om vad som händer i Katalonien; starka krafter vill ha själv-ständighet från Spanien.*

Sverige kandiderar till en post i FN:s säkerhetsråd. Omröstningen sker våren 2016 i FN. Alla ambassadörer förväntas kunna leverera respektive lands röst. Spanjorerna har redan lovat bort sig till andra länder, men Cecilia arbetar för att Andorra ska stödja Sveriges kandidatur.

– Vi är tre länder som konkurrerar om två platser. Det är vi, Holland och Italien. En röst är en röst, Andorras väger lika tungt som USA:s.

I väldigt många frågor är

det lätt att representera

Sverige, den svenska

positionen

Ambassaden ligger centralt i Madrid i hörnet av Calle Zurbano och Calle Caracas.

Byggnaden på bilden ser modern ut, men den tillkom faktiskt redan på 1960-talet.

Residenset, som ligger i en vacker byggnad strax intill, uppfördes 1894–1896.

Foto Wikimedia Common


– En eller två gånger i veckan anord-nar vi tillställningar på residenset, säger Anders. Jag planerar, sköter inköpen och gör snittar. Vi har två hjälpgummor som är i min egen ålder. De kan ingen svens-ka, så de är mina läromästare i spanska.

Man kan säga att jag kan allt i köket. På spanska.

Större representation sköter ambas-saden. Då hyrs en kock in och Anders köper in dryckerna.

– Jag har inte fulla arbetsdagar. För mig är det bra, jag börjar bli äldre och får ta det lite lugnare. Jag kan göra det som jag själv tycker är roligt.

Har upptäckt nya sidor Anders har fått tid att upptäcka nya sidor hos sig själv. Han har bland annat börjat att måla; lite sporadiskt, en gång i veckan, ett par gånger i månaden. När inspirationen slår till blir det desto mera intensivt.

Vad tycker Cecila är det bästa med arbetet som ambassadör? Utan betän-kande svarar hon så här:

– Det är att vara den yttersta uttolka-ren av vad Sverige är. Vad vi står för. Vad vi tycker. I väldigt många frågor är det lätt att representera Sverige, den svenska positionen.

– Vi är logiska tycker jag. Våra ståndpunkter hänger ihop. Det finns en tydlig linje från politiken till vad vi deltar i internationellt och till vad vi gör i vårt

Julins tjur Har ni sett den stora pappfiguren vid nedfarten till Gylleröd? Anders och Cecilia sätter upp den på skoj.

bistånd. Det går inte att komma på oss med att vi hycklar, och det är skönt. Det roligaste med jobbet är att vara Sverige!

– Något annat roligt är att vi träffar så många människor, från långt nere i hierarkin till topparna, säger Anders. Jag kan leva en vecka på att vi har åkt någon- stans och där mött en intressant person.

Under 2016 är det dags att packa kappsäcken igen, men vilken blir desti-nationen den här gången?

– Vi funderar på vilka poster vi ska söka, säger Cecilia. Det gäller att hitta en balans. Inte för långt hemifrån. Men ändå något som känns bra och som en utmaning. Och helst att vi talar språket, men ändå att det är lite exotiskt. Eller mycket!

– Det blir som en julafton när vi får veta vart vi ska, säger Anders. Då ställer vi upp och fokuserar på nytt.

Det ska bli spännande att följa vad som händer. En sak är säker: med det här teamet blir det något åt det äventyrliga hållet.

* Frågan om självständighet är inte alls avgjord. Regeringen motarbetar en sådan utveckling.


GATUBREDDEN HAR MINSKATS med cirka tre meter. Ytan har i stället blivit en grässlänt som är betydligt trevligare än trasig asfalt.

Cykeltrafiken till eller ifrån byn leds nu genom stationsområdet. Det som ti-digare var en ojämn och gropig stig över gräsplanen har blivit en bred gång- och cykelväg. Vi har fått en promenadsslinga som är cirka en halv kilometer lång, in-räknat Västra Bangatans södra del. Den släta, hårda ytan gör att det går fint att ta sig fram med rullator eller en trehjulig elmoped.

Sikten i korsningen mellan Västra Bangatan och gångbanan från Gylleröd

Äntligen, efter cirka 50 år fick

Västra Bangatan ny beläggning

och en smalare körbana som är

anpassad till byns övriga gator.

Dessutom har nya lyktstolpar

kommit på plats med energi-

snåla LED-lampor.

har blivit bättre. Förhoppningsvis bidrar det till färre olyckstillbud när barn cyklar ut på Västra Bangatan i full fart. Faran är ju stor när det kommer en bilist som inte vet om den korsande cykelvägen. Vi som bor i grannskapet är medvetna om risken, men bilturisterna vet inte att de måste ta det försiktigt.

Parkområdet hör till de bästa rekreations-områdena i Mölle. Vad som borde finnas är några parkbänkar utöver de som står närmast stationen. Det som främst gör området betydelsefullt är det skyddade läget och att marken är plan, något som vi inte är bortskämda med i vår by.

Mölle har fått sin StationsparkText

Tomas Svensson

Foto Christer Wallentin


Blåsiga vinterkvällar sveper vinden hårt även på de minsta gatorna i Mölle. Men på det upplysta stationsområdet är det lugnare. Träd och buskar sänker vindhastigheten. Framförallt minskar de besvärande kastbyarna längs gatorna.

Under våren finns ett ganska rikt fågelliv i Stationsparken, som jag tycker att sta-tionsområdet borde kallas. Från början av maj till och med september finns det stationära bestånd av ärtsångare och törnsångare, särskilt i den södra delen.

I den norra delen, närmare stationen och bollplanerna trivs rödstjärten – som känns nästan exotisk. Den har ett rörligt uppträdande och ett säreget, trivsamt läte. Fjäderdräkten är färgsprakande.

Näktergalen har under de senaste åren kommit till den södra delen av Stationsparken. Den trivs tydligen i buskagen mellan Västra Bangatan och bollplanen.

På samma ställe har man till och med möjlighet att få se en skymt av den berömda sångfågeln. Bästa tiden är från

För den som kommer sö-derifrån ger utsikten mot stationen i för-grunden och Barakullen i fonden en här-lig inramning. Det är säkert mer än nog för att ta andan ur cykelturister som anländer till Mölle för första gången

Stationsparken

den 15 maj och en månad framåt. Om man har riktig tur, kan man under några tidiga majveckor upptäcka rastande blåhake på väg mot fjällen.

Den södra delen av Stationsparken har varit stäppartad, men numera klipps området regelbundet och används som bollplan, precis som den norra delen.

Här har tidigare funnits en dokumen-terad, värdefull flora – kanske finns den ännu kvar.

Med upprustningen av Västra Ban- gatan och anläggandet av en riktig gång- och cykelbana, har ett ofta förbisett rekreationsområde blivit ännu bättre.

Jag föreslår som sagt att nya bänkar ställs ut för att ytterligare förbättra det fina parkområdet. Det är lätt att hitta platser med både lä och sol.

En annan idé är att här och där sätta upp små informationstavlor som berät-tar om stationsområdet. Det är något som skulle passa bra när länsstyrelsen väl har beslutat att stationsområdet ska vara ett byggnadsminne.

Här blir det något annat

m

Beställ på 042-33 74 00

Tack alla som tecknat elavtalVi firar 1 år med elhandel

Text Leif Aspelin • Illustration Örjan Rinnert

Från och till Venedig

Ville komma bort ett tag. Tog semes-

ter från semestern alltså. Vi, jag och

EKIMN (en kvinna i min närhet) fun-

derade på vad vi skulle göra. Till slut hade hon

dock bestämt oss. Vi tog en kryssning.

Att åka på semester är som att ligga i krig.

Den mesta tiden går åt till att vänta och vänta

och vänta ... och åter vänta. Vänta på att in-

checkningen börjar. Vänta på att det blir din tur

att checka in. Vänta. På flygplanet. Vänta på att

gå ombord, vänta på att de framförvarande ska

få upp alla sina prylar i de små facken ovanför

huvudet.

Och innan man har hunnit så långt. Detta

evinnerliga traskande till rätt gate som alltid

ligger längst bort. Vad gör man i alla gater som

ligger inom några stegs avstånd? Man undrar.

Sedan börjar det mest nervpåfrestande,

själva skumpandet ut till start-

banan.

Och likadant när man ska

av planet, all väntan i omvänd

ordning. Ja, ni vet säkert själva.

Resan gick till Venedig, där

skulle vi borda ett kryssnings-

fartyget Costa Mediterranea,

som vi strax döpte om till Costa Mera, eftersom allt man före-

tog sig på båten kostade extra.

Allt nog, kryssningsbåten,

som verkligen var en jätte,

tog oss till länder och platser

vi tidigare aldrig varit i eller

på. Kroatien och sedan Monte

Negro, som ser ut ungefär som

Norge med höga berg som om-

ger vattnet, ser ut som fjordar,

faktiskt.

Vi tog oss, eller rättare sagt båten, tog oss

till Trieste nära den slovenska gränsen. Många

sevärdheter men tröttsamt för benen, förstås.

Sedan gick färden genom den vackra kroatiska

övärlden till världsarvlistade Split.

Men vi ankrade i Grekland också. Närmare

bestämt på den grekiska ön Kefalonia, ingen

av de mer kända tursitöarna. Den har dock en

charmig och livfull huvudort med många taver-

nor och barer. Sådant tackar man inte nej till en

varm höstdag.

Att åka på semester är som att ligga i

krig. Den mesta tiden går åt till att

vänta och vänta och vänta ... och

åter vänta


Leif Aspelin har varit nattchef, editionschef och

ekonomireporter på Svenska Dagbladet.

Korfu sedan, ett mer välklingande namn i

svenska öron, och med förföriskt vackra strän-

der. Så raskt till ett annat land igen och en ny

stad att hålla reda på. Dubrovnik i den kroatis-

ka skärgården. Vi gick i land ett tag – mest för

att få lite mer kroatisk jord under fötterna.

Så var vi vid slutmålet, Venedig. Cirkeln var

sluten. Det var här vi startade en gång för en

vecka sedan. Venedig, staden fylld med turis-

ter. Även så här på hösten då man tror att man

ska vara nästan ensam turist här. Och dyrt är

det. Akta er för att åka gondol, om ni reser hit.

En åktur kan bli lika dyr som den med Costa Mera. Men vacker är staden så man förstår att

turister dras dit som getingar till hallonsaft.

Ja, så var det bara att säga adjö till båten

som varit vårt hem en vecka. Ett gigantiskt

kryssningsfartyg som varje gång den lämnade

en hamn fick höra Andrea Bocelli sjunga i hög-

talarna »Con te partiro«, eller på mer lättbe-

griplig engelska »It’s time to say goodbye«.

Båten tog över tvåtusenfemhundra passa-

gerare och med besättning blev det en hel

liten stad. Och en stad bodde man i. Man hade

ständigt hotellet med balkong med sig, gymmet

fanns där i fören på båten, pooler och restau-

ranger, spelsalar och annan underhållning en

masse.

Ja, så var det bara att ta sig hem igen. Med

väntan, väntan … Och traskande … Nästan

ända fram till slutmålet. Trots väntan var kryss-

ningen över all förväntan!

Och allt betydligt säkrare och bekväma-

re än de skrangliga båtar som tar tusentals

människor över Medelhavet varje dygn.

Möllekuriren nr 4 • 2015 17


donationer och mycket frivilligt arbete var det som till sist gav resultat.

Arild hade haft sitt kapell i minst femhund-ra år. Men i Mölle hölls gudstjänster ibland utomhus på kyrkohallen, klippan vid sidan om Mölleberg. Biskop Billing väckte frågan om varför Mölle inte hade ett kapell när han installerade Brunnbys nya kyrkoherde Anders Malmberg 1899.

Sjökapten Axel Andersson, ägare till Hotel Kullaberg, var den förste att engagera sig i frå-gan. Han tog initiativ till ett möte med många av Mölles inflytelserika personer. De stöttade idén och man bildade en kapellstyrelse med syfte att lotsa ett kapellbygge i hamn. Anders Malmberg var för övrigt fortfarande kyrkoher-de i församlingen när kapellet äntligen kunde invigas.

Till att börja med handlade det om att få ihop pengar till bygget och inredningen. Idéer-na var många. Man hade insamlingsbössor som påminde om det långt senare färdiga kapellet och som placerades på hotellen. Man satte upp en våg vid ruffen där turisterna kunde väga sig för fem öre. För säkerhets skull byggde man en kur runtomkring vågen så att ingen annan skulle se vikten. Integriteten var viktig även på den tiden. Insamlingen fortsatte på allehan-da sätt med välgörenhetsbasarer, konserter och insamlingar vid födelsedagar. Sakta växte beloppet, men första världskriget fördröjde arbetet.

Krapperup ägde i princip all mark i Mölle och byborna arrenderade sina tomter. Friherre Nils Gyllenstierna var positiv till att skänka mark till ett kapell. Men Krapperup var ett fideikommiss så en överlåtelse av mark måste beslutas av Kungl. Majt.

Mölle kapell 80 år

Innan det blev dags att realisera bygget hade förutsättningarna för den första platsen ändrats. Först 1932 beslutades, efter några turer med myndigheterna, att Krapperup skulle få skänka marken till Brunnby församling – inte till den kapellstiftelse som hade bildats just för detta ändamål. Församlingen skänkte emellertid nästan omgående marken vidare till stiftelsen.

Redan i början på 1900-talet började man skaffa skisser på utformningen. Det blev början på ett långt och mödosamt arbete. Ytterst var det Kungl. Byggnadsstyrelsen i Stockholm som skulle fälla avgörandet.

Flera förslag ritades av kända kyrkoarkitek-ter, alla i en nygotisk stil med ett högt torn. För-slagen förkastades av myndigheterna. Så här skrev man 1909 i beslutet om ett av förslagen:

Ritningarna avse en byggnad som just är en sådan den inte ska vara. /…/ en arkitektonisk missbildning /…/ som man hoppades aldrig skulle våga sig fram /…/ Allra minst på ett ställe där vi tar emot massor av utlänningar och ändå mer allra minst i Skåne där man i de små karakteristiska lantkyrkorna har de allra bästa utgångspunkter för en kapellbyggnad.

Arbetet med att få fram ritningar som kunde godkännas gick därefter på sparlåga under många år. Första världskriget hade kommit emellan.

Dessutom dog Axel Andersson 1923, initia-tivtagaren och den drivande kraften. Men så småningom tog man nya tag.

I slutet av 1920-talet engagerade kapellsty-relsen Georg von Dardel, som hade ritat flera andra kyrkobyggnader. Han ritade ett förslag som till slut, efter många justeringar, vann Byggnadsstyrelsens gillande och fick klarteck-en.

Det första spadtaget togs i slutet av 1933. Byggmästare var Axel Nilsson från Nyhamnslä-

En lång väg till målet

Kapellet firade sitt 80-årsjubileum i år. Det invigdes i april 1935. Arbetet med att få ett kapell till byn startade redan 1899, men sedan tog det 36 år innan kyrko-byggnaden var färdig. Insamlingar och

Text Birgitta Hansson

Foto Håkan Lind

19Möllekuriren nr 4 • 2015 19

»Arbetet med att få ett kapell till byn startade redan 1899, men sedan tog det 36 år innan kyrkobyggnaden var färdig«


ge. I början på 1934 kunde kopparskrinet med redogörelsen för kapellets tillkomst muras in i väggen med bland annat kyrkoherde Malmberg på plats.

Mölleborna var dock inte nöjda med utform-ningen av innertaket. Man ville ha ett riktigt valv av tegel som man hade sett i andra kyrkor och man lät göra en del justeringar som inne-bar högre takhöjd och ett högre torn. I septem-ber 1934 slog Byggnadsstyrelsens svar ned som en bomb.

Ändringarna var inte godkända. Kapellsty-relsen måste skicka in ett nytt och grundligt omarbetat förslag. Dessutom påminde myn-digheten om regeln att byggnaden inte fick användas för kyrkliga ändamål utan Byggnads-styrelsens slutliga godkännande.

När myndigheten kom på inspektion en må-nad senare för att tala kapellstyrelsen till rätta fann man att bygget var i full gång. Det var för sent att ändra. Och det blev godkänt till slut!

Även när det gällde inredningen blev vägen mödosam. Georg von Dardel ritade ett förslag som aldrig genomfördes. Mölles unge konstnär Gunnar Wallentin engagerades i stället våren 1934, dels för altartavlan, dels för hela kapellets träinredning.

Gunnar Wallentin hade studerat för Carl Wilhelmsen. Han höll dessutom på att bygga sitt Vidåsa som innehåller en hel del träsnideri-er. Han lämnade förslag på predikstol, orgel-läktare och kyrkbänkar med reliefer på bän-karnas gavlar. Träsniderierna visade i många bilder Jesus och apostlarnas liv. Han lämnade också förslag på altartavlan som skulle visa det stora fiskafänget.

Byggnadsstyrelsen skulle godkänna också allt som hade med inredning att göra, och i slutet av 1934 fick man äntligen klartecken.

Den som vet mycket om inventarierna i kapellet är Aina Svensson som i många år har varit engagerad i kapellet. När jag träffar Aina för en intervju frågar

jag henne vilka hon tycker är klenoderna i kapellet.

– Det går inte att rangordna alla fina saker vi har, säger Aina. Men om jag måste framhålla några så är det nog altartavlan, mässhaken av

änglatyget, dopskålen, de fem altarljusstakarna och förstås det senaste tillskottet, bårtäcket. De två tavlorna från 1600-talet hör också dit.

– När det gäller altartavlan så är det gamla Möllebor som har stått modell för figurerna på tavlan.

– Det finns fyra mässhakar i de liturgiska färgerna. Den äldsta, som var klar till invig-ningen, har tillverkats och skänkts av Anette Johnsson. Mässhaken är gjord av ett unikt, vitt sidentyg från Venedig som brukar kallas för änglatyg, eftersom små änglar är invävda i tyget. En riktig klenod.

– Dopfunten i trä med reliefer ritades och tillverkades först på femtiotalet av Gunnar Wallentin, och själva dopskålen utfördes av den kända silversmeden Wiven Nilsson i Lund.

– Det två tavlorna från 1600-talet, Kristus på korset och Madonna med barn, tycker jag är extra fina. De skänktes till kapellet på femtiotalet. Konstnärerna är okända. Vi skickade fotografier av tavlorna till Nationalmuseet som sade att tavlorna hade hög kvalitet. Tekniken och färgen tydde på att de kanske var målade av lärjungar till några gamla kända mästare.

Sedan fem, sex år är det tillåtet att hålla begravning i kapellet. I samband med det beställde kapellföreningen ett bårtäcke med en lös dekorremsa av Eva Nilsson. Konstnärinnan bor i Möllehässle.

– Det får användas av alla för att täcka kistan. Det är praktiskt för man behöver inte skaffa en så dyr kista, säger Aina.

De handarbetande damerna i byn har tillver-kat flera av textilierna i kapellet. Under ledning av Alice Wallentin sydde sju ungdomar i Mölle det första antependiet i rött silke som var klart till invigningen. De har sytt in sina namn i kanten på klädet.

– Kapellsyföreningen kom till 1949 under ledning av Hanna Jönsson, berättar Aina. Varje år höll föreningen auktion på allt som medlem-marna hade tillverkat under året. Intäkterna användes till driften och underhållet av kapel-let. De tillverkade också den första altarmattan i korsstygn.

– När mattan var utsliten, och man behöv-de en ny, var det baron Gustaf Gyllenstierna på Krapperup som 1974 vävde den nya efter design och mönster av Ingrid Dessau.


Kapellsyföreningen fortsatte sin verksamhet ända fram till 2008. Då hade intresset för handarbete avtagit, och i stället tillkom Mölle kapellförening som fortsätter att samla in pengar, men nu genom konserter, julbord och soppluncher med föredrag i stationshuset.

Gåvorna till kapellet har under åren varit många. För den som vill veta mer om kapellet och dess in-

ventarier finns det en liten broschyr som säljs för en billig penning. I den finns många fler inventarier beskriv-na och avbildade.

Kapellföreningen har under se-nare år sett till att hela inredningen och alla inventarierna är i gott skick. Även orgeln har gåtts igenom.

– Vi har låtit rengöra och laga alla textilier. Vi har fått samtliga tavlor konserverade, och i somras målade vi om kyrkbänkarna. Det har varit ett mycket omfattande, men roligt jobb, säger Aina.

– Vi kan vara stolta och gla-da för vårt kapell. Där har byn en kulturskatt att vårda och bevara för framtida generationer.

När jag tar del av historien bakom kapellets tillkomst, och alla bakslag som man tvingades att ta itu med, kan jag inte annat än förundras. När avslagen kom tog man nya tag.

Byggnadsstyrelsens hot att kapel-let inte skulle få användas i kyrkliga sammanhang måste ha varit ett tufft besked. Att man inte gav upp vittnar om uthållighet hos byborna. m


V i som bor i Sverige tänker gärna på skogen som naturligt förekommande,

växande och ganska oföränderlig. Men ser man tillbaka till början av 1800-talet, fanns det nästan ingen skog längs kusten från Kalmar till Strömstad. Tidiga bilder från Kullaberg bekräftar detta.

Virke till husbehov, liksom leve-ranser till både svenska och utländska skeppsvarv, låg bakom avskogningen längs den folkrika kusten.

Skogen är i dag en blandning av na-turligt föryngrad skog och skog som har såtts eller planterats. Men trots denna »onaturlighet« har skogen stora positiva värden.

Bokskog finns rikligt på Kullaberg. Den är särskilt omtyckt för sin skira grönska i maj. I mogen ålder bildar boken vackra pelarsalar som det är härligt att ströva i.

Boken är framför allt sluttningarnas trädslag. Den utvecklas bäst när grund-vattnet rör sig nedför en sluttning och hela tiden för med sig ny näring. Många av bestånden börjar nu nå slutet av sin omloppstid och ersätts på en del håll med nästa generation. Boken själv-föryngrar sig nämligen om det inte har uppstått alltför stora luckor i beståndet, orsakade av stormfällning.

År när klimatet är gynnsamt produce-rar boken rikligt med ollon som faller till marken, vanligen efter den första frost-natten. Under vintern äter smågnagare en stor del av ollonen, men tillräckligt många brukar klara sig och bildar tätt med plantor kommande vår. En viktig

Av Martin Werner

Om skogen på Kullaberg

förutsättning är att marken inte nås av för mycket ljus, för då tar gräset över på bokens bekostnad.

När bokplantorna efter några år har börjat växa till sig är dessa ollonpeppra-de ytor ogenomträngliga, och det är bra för boken. Den behöver stå tätt i ungdo-men för att bilda fina raka stammar. Om människan inte ingriper, sker efter hand en självgallring av föryngringen. Den unga bokskogen är under flera årtionden inte så tilltalande att vandra i.

Granens naturliga utbredning är på väg söderut, men har ännu inte nått så långt som till Kullaberg. All granskog på berget är alltså planterad eller sådd av människan.

På mark med tillräckligt jorddjup växer granen bra och har få skadegörare. Den har under lång tid varit attraktiv genom att veden används till konstruk-tionsvirke och massaved. Gran är fort-farande det utan jämförelse vanligaste träslaget för snickeriändamål. Däremot har efterfrågan på massaved minskat till följd av att papperskonsumtionen har

börjat att minska, särskilt förbrukningen av tidningspapper.

Eftersom granen är landets vanligaste trädslag, är det naturligt för många skogsförvaltare att välja den när marken lämpar sig. En granplantering är mycket säkrare än en plantering av lövträd, som ofta drabbas av skadegörare under de första fem, tio åren.

En klar nackdel med granen är att den inte släpper igenom mycket ljus, vilket ger en sparsam undervegetation. Därför föredrar de flesta att vandra bland lövträd, men det kan vara spännande att röra sig i en riktigt gammal granskog.

Eken är liksom boken beroende av nä-ringsrik mark och bra jorddjup för att det ska bli stora höga träd. Ett område med unga ekar är mindre tätbevuxet än motsvarande bokbestånd, men liksom för boken dröjer det åtminstone femtio år innan det blir lockande att röra sig i en terräng med ekar.

På Kullaberg växer krattek på de otillgängliga bergssidorna under extremt dåliga tillväxtförhållanden med brist på


både jord och näring. Kratteken blir ald-rig särskilt hög eftersom kronan bildas nära marken och träden blir greniga och knotiga. Det finns planterade ekbestånd på Kullaberg, men det var sannolikt krat-tek som var den ursprungliga eksorten på berget.

Det finns två arter av ek. Den som oftast växer på bra mark döpte Linné till ek. Den andra heter bergek och växer vanligen på sämre marker.

Främmande trädslag finns också på berget. Det är svarttall, lärk, silvergran, douglasgran, cypress och flera andra trädslag som inte naturligt hör hemma i Sverige. Dessa förekommer i små be-stånd eller i dungar.

Det finns i dag en strävan att få en så »naturlig« natur som möjligt, och många ser negativt på införda arter. Men i mitten på 1900-talet var inställningen en annan. Man strävade efter att hitta nya lämpliga arter för skogsproduk-tion. Den senaste istiden ledde till en stark begränsning av antalet trädslag i Skandinavien jämfört med vad som

förekommer i Nordamerika och Asien. Detta sporrade många att från andra håll i världen finna användbara trädslag att plantera i Sverige.

Marken på Kullaberg är mycket varierad om man ser till jord och vattenförhål-landen. Därför är det viktigt att hitta rätt trädslag till rätt plats.

Naturen själv är i längden den bästa experten på detta. Det syns på de ställen där skogsbruk inte kan bedrivas som i sanka områden. Där växer bland annat klibbal och björk som ganska säkert tagit sig dit på egen hand.

Ett skogsbestånd består dessutom inte av enbart träd, utan också av busk-skikt och undervegetation, innehållande många växtarter, vilket i sin tur påverkar faunan av diverse småkryp.

Ett skogsparti utgör ett helt ekosystem, men träden är det enda som vi i stort sett är intresserade av. Vi hugger ned dem och planterar nya. Alla andra arter tar sig själva till platsen och anpassar sig och sin numerär efter förhållandena.

Fotografer Den stora bilden tog Annica Hellqvist, och detsam-ma gäller närbilden på en gren med blad. De två andra bilderna till höger har Martin Werner som upphovs-man.


Naturen tillåter inga tomrum utan fyller på med både träd och allt annat efter hand – även om vi människor inte gör någonting alls. Vi ska därför inte över-driva vår egen betydelse. Det är klokt med en något ödmjuk inställning till vår överman, naturen.

Träd är rätt lika varandra. Men det finns också intressanta, lite avvikande och speciella träd, till exempel en stor gammal bok med en kraftig klyka som »gnyr« när det blåser, se bilden överst till höger på föregående sida.

Jag tycker att det är roligt att välja ut några träd som jag lär känna mer i detalj genom att iaktta och studera dem varje gång jag passerar dem. Det väcker fun-deringar och frågor och av det kan man lära sig något nytt och nyttigt.

Skogsbruk är något som många i dag har en negativ inställning till. De menar att det bästa är att naturen får sköta sig själv. Det är det också – om man vill låta utvecklingen ta de vägar som endast mark och klimat påverkar.

Staten har avsatt nationalparker som får utvecklas på detta fria sätt. Där kan den biologiska mångfalden frodas utan de störningar som skogsbruket medför. Men oskött skog blir efterhand mycket svårgenomtränglig med omkullfallna träd i flera våningar; sådana områden är sällan vackra att se.

Skog som också ska tjäna som rekre-ationsområde måste skötas, det vill säga gallras och slutavverkas. En lämplig me-tod är att göra ingreppen på begränsade ytor, inom en del av ett bestånd.

I dag måste skogsägarna genomföra en rad naturvårdande åtgärder när de avverkar träd. De ska till exempel kapa till högstubbar och lämna död ved på marken för insekternas bästa.

Även om man följer regelboken ser ett hygge aldrig vackert ut. Stora skogs-maskiner lämnar djupa spår efter sig där hjulen har sjunkit ned i marken. Det går

i viss mån att rätta till efteråt, men på avverkningen följer en fas med plantor och ungskog som gör området oanvänd-bart som strövområde, och det är bara att finna sig i.

Det är inte bara människan som avverkar skog utan även stormar, vilket vi har fått många prov på under senare år. Stormfällning drabbar ofta enstaka träd eller sker fläckvis, vilket gör det både svårt och dyrt att ta hand om virket. Dessutom fungerar uppkomna luckor i bestånden som nya angreppspunkter för nästa storm.

Hygge med en kvarlämnad ridå av lövträd och högstubbar. Foto Martin Werner

Författarna har en gedigen bakgrund som klättrare. I boken ger de en heltäckande beskrivning av både Kullaberg och klätt-ring på berget. De är grundliga och inle-der boken med uppgifter om hur man tar sig till Mölle, finner lämpliga matställen och de ger tips på logialternativ.

Sedan följer en ingående beskrivning av Kullabergs flora och fauna, kort sagt av allt som växer och rör sig på berget. För alla klättrare är det väl i första hand berggrunden som är viktig, och geologen Carl Alwmark berättar om hur Kullaberg började bildas för ungefär 1 000 miljoner år sedan.

Av Bengt Nilsson

Klättring på Kullaberg av Harald Bohlin, Martin Jakobsson & Fredrik Rapp, Lund 2014, 385 sidor, ISBN 978-91-637-5307-7. Priset är cirka 375 kronor; uppgift om försälj-ningsställen finns på kullberg.nu.

Efter långa, konvulsiviska perioder reste sig så småningom en horst över landskapet. Den utsattes för erosion, men påverkades också av magma som trängde upp i sprickor och gav en del av bergets vackra mönster och färgskift-ningar.

Naturromantiska strömningar ledde till tidig turism i början av förra seklet,

och intresset för att klättra på Kullaberg växte. Dansk Bjergsklubb, som bildades 1951, har lagt ned ett stort arbete på att beskriva olika klättringsleder på Kullaberg. Skånes Klätterklubb, som startades 1973, har också bidragit till att höja intresset.

Kullaberg har under åren besökts av många kända klättrare och författarna berättar om några av dem. De gör också en översikt av de olika klättringsstilar som har utvecklats under åren.

Gubbamalen, Lynet och Bengt Tuas Hopp är namn på några av de svåraste klippväggarna. I boken kan man läsa

EN UTFÖRLIG KLÄTTRINGSGUDIE FÖR KULLABERG

m


Jordvivan har blekgula blom-mor, men saknar till skillnad från gullvivan doft. Den blommar i maj–juni och sak-

nar blomstängel; blomskaften kommer från bladbasen.

Blomman är spridd i Dan-mark och västra Norge. En känd lokal är Möns klint. Där finns gullviva, lundviva och jordviva samt hybrider. Lund-vivan är lik gullvivan, men dess färg är svavelgul. Lundviva som vild är i Sverige bara känd kring Övedskloster.

Jordvivan upptäcktes på Kullaberg första gången 1828. Ingen annan stans i Sverige har den synts till. På 1800-talet var den spridd på Kullaberg: bland annat i Bökebols vång, Råhagen och Gylleröd. Sista gången den säkert sågs på Kulla-berg var 1908.

Numera förekommer jordvivan ofta odlad och någon gång förvildad.

I John Krafts Flora över Kullaberg från 1982 står det så här om jordvivan:

»Finns sannolikt inte kvar som vild. Tidigare på minst fem lokaler. I Krap-perups park fanns den på 1940-talet. Hybriden mellan gullviva och jordviva,

spontant uppkommen, planterades av Görvel Gyllenstierna på 1950-talet på Kullamannens grav. Plantor hade tagits i en trädgård i närheten och såg ut att vara lik ren jordviva, 1977–1980 fanns tre exemplar kvar av hybriden.«

Jordvivan blev troligen utrotad genom alltför flitig insamling och upp-

Av Henrik Johansson

grävning. De sista exemplaren sägs ha räddats till någon trädgård och kanske fortlever de ännu där.

Trädgårdsviva Primula xpolycantha är en grupp hybrider där gullviva och jordviva ingår. De odlas ofta som pryd-nad, är lätt förvildade och kan någon gång påträffas i det fria. I odling finns förutom gulblommiga former olika vita, gula eller rödlila nyanser.

Om någon har kännedom om jordviva på Kullaberg är jag tacksam för en rapport. Min mejladress är [email protected].

...

Jordviva finns från västra Norge

och Färöarna söderut till Portugal

och österut till Balkanhalvön och

Ukraina samt i Algeriet, Iran och

Turkiet.

Jordviva är en 5–15 centimeter hög

ört som trivs på frisk, näringsfattig

mark. Den växer vid bäckkanter, på

ängar samt i snår och glesa lövskogar.

Varje år säljs i Sverige på våren en miljon

Primula i kruka. Det är hybrider mellan

jordviva och andra vivor. Dessutom odlas i

trädgårdarna flera olika Primulahybrider.

Källa: bland annat Wikepedia och

Blomsterfrämjandet.

Jordvivan Primula vulgaris

Spridd på Kullaberg på 1800-talet – har inte setts sedan 1908

utförliga beskrivningar av lederna och vilka klättrare som var först att bestiga dem. Det är intressant läsning även för icke klättrare och man tjusas av hur svårt, och kanske till och med farligt, det kan vara att ge sig i kast med de branta klipporna.

Huvuddelen av boken upptas av en ge-nomgång av Kullabergs

alla klättringsleder; totalt är det inte mindre än 900.

Berget är indelat i tio sektorer från Nimis till Ransvik, och varje sektor be-skrivs utförligt. Läsaren får veta hur det ser ut, om det är vindkänsligt, hur snabbt det torkar upp etcetera.

För klättringslederna i respektive sektor ges uppgifter om namn, svårig-hetsgrad och höjd.

Ibland får läsarna också veta vilken utrustning som är lämplig. För alla leder finns det bilder i boken som visar den bästa vägen uppför klippväggen.

Paradisväggen. Foto Fredrik Rapp

m


framför allt: Vad kan jag använda allting till? Ofta under mina promenader i skog och

mark förundras jag över bär som glänser i solen, svampar i olika färger och växter som ser mer eller mindre lockande ut. Men vad får följa med i korgen hem?

Med Gun Pfern i tätenLyckligtvis är jag med i en underbar botanikgrupp som studerar allt i naturen under alla årstider. Denna gång bestämde vi träff i Björkeröd med Gun Pfern, vår kunniga och inspirerande lärare. Med flora, lupp och fika i ryggsäcken stod vi laddade för att ta del av vad Kullaberg hade att erbjuda oss – och er läsare. Följ med på en härlig skördevadring i vår vackra natur!

»Vi är i ett naturreservat och måste visa extra hänsyn«, börjar Gun. »Man får inte plocka växter eller rötter, men bär, frukt och svamp går bra. Rensa gärna svampen direkt i skogen så får sig sniglarna ett skrovmål.«

Medan vi står och lyssnar på Gun dyker det upp två vandrare som har fyllt en mössa med svamp som de vill visa. Gun tittar närmare på svamparna och konstaterar direkt att det tyvärr inte kan bli någon svampstuvning som kvällsmat för paret, eftersom det är eldsopp, en svamp som ger mag-

På skördevandring i naturens skafferi

Av Ulrika Hantell

När jag skriver den här artikeln är vi mitt i den färgsprakande skånska hösten, och naturen bjuder på ett rikt utbud av fantastiska råvaror. Men har ni som jag undrat vad som är vad, och

besvär om man äter den. Men de flesta soppar går bra att äta; undantag är pepparsopp, gallsopp och djävulssopp, det hörs på namnen.

»Livsmedelsverkets nyaste rekommendation är att man inte ska äta rå svamp över huvud taget«, säger Gun. Men champinjon i sallad är väl inget problem, mumlas det oroligt i gruppen. »Ni bör åtminstone marinera dom först«, säger Gun.

Något slokörade efter det beskedet går vi vidare. Inte många steg bort stannar vi till vid en slingrande växt med röda glänsande bär. »Den här ska ni inte ta hem«, säger Gun. »Det är en kaprifol och hela växten är giftig.«

Någon i gruppen undrar om de kaprifolsorter man har i trädgården också är giftiga. »Ja, man bör ha ett vakande öga på små barn som tycker om att smaka på saker«, säger Gun.

Kaprifolen är en lian som har blommor med en fantastisk doft speciellt på kvällar och nätter. Då lockar den till sig många insekter.

Nypon kan man göra mycket avVi går vidare och låter de röda kaprifolbären sitta kvar på busken. Nästan intill hittar vi en ros, men om det är en nyponros eller en stenros går inte att svara på, eftersom det är på blomfärgen man kan se vilken sort det är, och några blommor finns inte så här långt in på hösten.

Men nyponen bör man ta vara på. Vad kan man då göra av dem? Gruppen har många förslag: nyponsoppa, chutney, te, gelé, marmelad … och


klipulver säger någon, varpå det följer en lång diskussion om stygga pojkar i skolan som lade nyponklipulver innanför kläderna på flickorna.

Gruppen är i spridda åldrar, så vi kan konstatera att det är ett busstreck som har följt med under en lång tid. »Nypon-pulver är bra mot ledvärk och innehåller mycket C-vitamin«, säger någon. Förr gjorde man nyponbrännvin som ansågs bota frossa. Kanske något att prova i förkylningstider?

Nästa stopp en Hasselnötsbuske»Hasselnötter får man egentligen inte plocka för dom tillhör markägaren«, säger Gun. Ur sin ficka drar hon upp en påse med några nötter i. »Dom här har jag tagit hemifrån«.

Förr fick drängar och pigor ledigt en dag på hösten för att gå ut och samla nötter. Det var viktig mat för vintern; nötterna innehåller mycket kalium, kal-cium och fett. Man kan plocka nötterna på hösten, torka dem och så har man egna hasselnötter till jul.

»Vad växer här borta?«, frågar Gun och pekar på ett träd. »Surt sa räven«, svarar en i gänget. Vi har kommit fram till en rönn med härliga, röda bärklasar. Man kan använda bären till rönnbärs-gelé och pynt till kräftorna, bland annat. Ett endaste litet rönnbär sägs innehålla hela dagsbehovet av C-vitamin. Kanske ska man börja varje dag med att skölja ned ett par bär?

»Ibland kan man hitta en rönn som växer i klykan på ett annat träd, är det någon som har sett det?«, undrar Gun. »Dom kallas för flygrönnar och besitter

Fotografer Bilden på nypon och på kaprifol tog Ulrika Hantell. Alexander Mandersson fotograferade ekorren. Bilden med hasselnötter i händerna bidrog Annica Hellqvist med. Övriga bilder är från webben.

magiska krafter. Förr använde man gre-nar av dessa träd till att göra slagrutor med när man skulle leta efter vattenåd-ror. Ja, hela rönnen var magisk och tillägnades den mäktige åskguden Tor.«

Mycket rönnbär ger en sträng vinter säger vi i Skåne, men tvärt om säger man norröver, eftersom norrlänningarna menar att rönnen inte ska behöva bära två bördor samma år, både bär och snö. Många bär är det i höst, så jag undrar vilken vinter det blir.

Nässlan rena hälsobombenVid vägkanten hittar vi några ståtliga nässlor, en verklig universalväxt. Högt innehåll av B-vitamin, kalium och järn gör nässlan till rena hälsobomben. Den kan användas till nässelsoppa och te, och det går bra att torka nässlor till ett pulver som man har i bröd.

Om man lägger nässlor i vatten under lock, blir det nässelvatten efter ett tag; i utspädd form är det bra att gödsla med.

»Man kan också göra nättelduk«, säger Gun. »Vet alla vad det är?«, undrar hon. »Jo, det är långa, fina fibrer som man utvinner ur nässlan, som man sen väver ett tyg med. Nättelduk ansågs förr vara finare än till och med silke.«

Det går även att göra ett fint papper av nässlor, och nässlan är en viktig växt för många fjärilar och insekter.

Nu börjar gruppen bli kaffesugen, så vi tar en välbehövlig paus. Efter mycket prat om växter och annat dras vi till en buske med svarta och röda bär. Några i gruppen plockar några mörkröda bär som de mumsar på när Gun berättar om björnbären.

»En reva kan växa över tre meter på en säsong, och titta så kraftig den är«, säger Gun och pekar.

Tio sorters björnbär på KullabergDet finns över etthundra olika sorters björnbär, och det kan vara svårt att artbestämma dem eftersom de korsar sig med varandra. På Kullaberg finns det minst tio olika sorter.

Björnbär kan användas till saft, sylt, marmelad och likör. Björnbärssaft sägs hjälpa mot munsår, en kur man gärna tar!

Det finns en annan buske som också har glänsande svarta bär, fast de sitter i klasar. De flesta tänker bara på att an-vända blommorna på våren, men bären är fulla av A, B och C-vitaminer och väl värda att ta vara på. Det handlar förstås om om fläderbusken eller hylle som vi säger i Skåne.

Men ät inte för många hela fläderbär, kärnorna innehåller nämligen ett laxe-rande ämne. De svarta bären är lämpliga till både saft och sylt och går bra att torka till te. Fläder i en flaska med sprit och socker blir en god likör.

Vi går vidare och hittar en slånbuske. Bären är långt ifrån klara att skördas. »De ska ha en frostnatt innan sötman

Ett endaste litet rönnbär sägs

innehålla hela dagsbehovet

av C-vitamin. Kanske ska man

börja varje dag med att skölja

ned ett par bär?


kommer fram«, förklarar Gun. »Innan dess smakar dom surt och beskt, och går knappt att äta.«

Vad kan man ha slånbär till? »Det blir en underbart god likör«, svarar en i gruppen, och andra lägger till: »saft och brännvin och gelé«. Om man inte vill vänta på att slånbären ska bli frostnup-na, kan man stoppa dem i frysen. Men tänk på att inte äta kärnorna, eftersom de innehåller blåsyra, ett giftigt ämne.

En fnösketicka botar mycketGruppen traskar på och stannar framför en gammal björk. På stammen sitter en gråaktig utväxt som ser ut som en elefantfot. Det är en svamp, en fnöske-ticka. Gun berättar hur man i Ungern gör huvudbonader av sådana.

En i samlingen berättar om en annan ticka, sprängticka, som sägs bota alle-handa åkommor – allt från magont till cancer. I Ryssland är den en gammal folkmedicin som kallas för chaga. Upp-skattningsvis en björk på femtusen full-vuxna björkar har denna mirakelsvamp.

Ett lätt höstregn börjar falla och vi be-slutar oss för att korgen är full för denna gång. Tänk så mycket naturen erbjuder runt hörnet. Vi är lyckligt lottade som bor mitt i ett skafferi.

GUNS SYLTADE NYPONEtt kilo nypon behövs. Gör en ättikslag som

består av:

6dl vatten

1 ½ dl ättikssprit

6 dl socker

8 hela kryddnejlikor

2 bitar hel kanel

Snoppa nyponen. Ta bort

skaften och klyv frukten på

längden. Skrapa ur kärnorna

med hjälp av en tesked. Skölj

nyponen mycket väl.

Koka upp ingredienserna till

lagen. Lägg i nyponen och

låt dem koka sakta i 10–15

minuter; nyponen ska bli

glansiga och nästan genom-

skinliga.

Lägg nyponen i väl rengjorda

burkar. Koka upp lagen på

nytt efter någon dag och häll

den het över nyponen. Lagen

måste täcka frukten helt.

Tillslut burkarna och förvara

dem svalt.

SLÅNBÄRSGLÖGG A LA LANTLIVMät upp 1½ liter frostnupna slånbär. Ett

alternativ är att använda bär som har fått

ligga i frysen över natten.

2 l vatten

2 msk stötta glöggkryddor

2 cm färsk ingefära

1 dl strösocker per liter

avrunnen saft

Skölj bären och lägg dem i

en kastrull. Koka upp vattnet

och häll det över bären. Låt

svalna. Sila av saften, koka

upp den, och häll den sedan

över bären.

Upprepa proceduren ytterliga-

re tre gånger. Tryck till bären

mot kanten innan du silar av

saften sista gången.

Mät upp saften och koka

sedan upp den med kryddor

och socker, sjud i cirka tio

minuter. Glöggen kan spetsas

med till exempel konjak.

Vi bad Ulrika Hantell att skriva några ord om sig själv:

»Jag, bor i Svanshall och älskar vår kullabygd med den otroliga variation som finns här. Jag har ett eget litet före-tag som jobbar med trädgård; mitt hjärta slår särskilt för gamla kulturträdgårdar. Jag är även ordförande i Svans-halls Byaförening och har varit med i arbetet att göra Kullaleden.«

m

Foto Björn N

ilsson


Mellan åren 1855 och 1873 får Johannes Olsson och Matilda Nilsdotter i Mölle åtta döttrar och en son. Det blir ett barn ungefär vart tredje år. Av dessa dör fyra som spädbarn och tre döttrar emigrerar till Amerika; två av dem återkommer.

Carolina är äldst i syskonskaran. Hon föddes i Mölle 1863 och var den första av systrarna som emigrerade till USA, 25 år gam-mal. Hon blir kvar i USA i tretton år innan hon 1901 återvänder till Mölle och föräldrahemmet. Hon är då 38 år gammal.

Några år senare gifter hon sig med den tretton år yngre Arvid Justus Ducrot och bygger senare Villa Wikingsberg. Paret får inga barn.

Carolinas lillasyster Charlotte föddes i Mölle 1873. Hon emig-rerade till New York när hon var 20 år, och där blev hon kvar i fjorton år. År 1907 gifte hon sig med Gustav Hansson, den fyra år äldre Mölle-pågen. Några månader efter giftermålet flyttade de tillbaka till Mölle.

De bodde en kort tid hos Charlottes föräldrar, men flyttade strax till Gustavs föräldrahem på Bökebolet nummer 1. Det är där de bygger Villa Capella på 1920-talet.

Charlotte och Gustav får endast ett barn, dottern som kom att kallas för Ella på Capella.

Mellan dessa två systrar finns systern Emelie – född i Mölle 1870 – som bodde hemma och försörjde sig som nätknyterska

Av Lars Warlin

Ella på CapellaJag gillar att forska om släkten. I mina undersökningar gjorde jag ett fynd: en

dagbok kriven av min mormors kusin, Ella Hansson i Mölle. I den här artikeln återger

jag några utdrag ur dagboken, men jag börjar med att berätta om Ellas föräldrar

och hennes syskon.

Villa Capella ligger på Bökebolsvägen, snett emot Grand Hôtel. Huset byggdes på 1920-talet av Ella Hanssons föräldrar. Foto Peter P. Lundh

Ella föddes 1908 på gamla Bökebolet, men bodde större delen av sitt liv på Capella. Privat foto


enligt kyrkböckerna tills hon var 25 år gammal då också hon flyttar till USA. Samma dag 1895 – närmare bestämt den 16 augusti – är det fem »tjänsteflickor« från Mölle som emigrerar till Amerika; de är i åldern 18–31 år.

Framtidutsikterna i Mölle i slutet på 1800-talet tedde sig nog inte så värst ljusa. Om man som Emelie redan hade två systrar i USA, var nog lockelsen stor att flytta efter och beslutet inte så svårt att ta – om man hade pengar till resan.

När det gäller Emilie så känner jag inte till hennes vidare öden och vad som hände med henne i Amerika. Det troliga är att hon stannade kvar när systrarna återvände hem.

I slutet av juni 1908 föddes Ella Mar-gareta Hansson, dotter till Charlotte och Gustav. Från min egen barndom minns

jag besök i Mölle. Vi hälsade på i Villa Capella, och där fanns det en urgammal »moster« Charlotte som låg till sängs i ett rum. En del rum hade siffror på dörrarna och det var väldigt spännande att titta runt.

Det är intressant att tänka sig Ellas uppväxt i Mölle som ensam-barn i ett stort hus som lär ha haft sommargäster från juni till augusti. Där bor en moster och morbror ett stenkast bort i Villa Wikingsberg och ytterligare en moster i Mölle och många andra släktingar på nära håll.

Enligt Ellas dagbok från 1935 var hennes uppväxt välbeställd och bekymmerslös. Under året 1935, då Ella är 27 år gam-mal, ägnar hon en stor del av sin tid åt att sitta på kondis och att gå på restau-rang, bio och teater.

Att ta på dans gjorde Ella både i Mölle och trakten runt omkring. Hon beger sig ofta med tåg till bland annat Hälsing-borg, oftast med bästa vännerna Tora1 och Inga. En del karlar eller pojkvän-ner skymtar förbi, men ingen som hon riktigt fastnar för. Förutom detta syr hon mycket.

Från hösten 1935 tillbringar Ella fyra månader i Berlin med Tora och Inga. Tidsperioden är historiskt intressant. Hitler har tagit makten, men kriget med dess fasor har ännu inte startat.

På nästa sida följer några valda delar ur Ellas dagbok. Den är skriven från julafton 1934 och drygt ett år framåt.

Av de nio barn som Johannes Olsson och Matilda Nilsdotter fick under åren 1855–1873 blev det endast en gren med efterlevande, vad jag känner till.

Möjligen kan det finnas ytterligare en okänd släktgren kvar i USA, men det återstår att utforska. På Ellas sida finns det inga ättlingar.

Texten bygger på en artikel som jag skrev i

somras för Diskulogen. Det är en tidning som

ges ut av Föreningen för datorhjälp i släkt-

forskningen, se dis.se.

Jag hoppas att den här artikeln leder till nya

upplysningar eller nyfunna släktingar – eller

varför inte ytterligare dagböcker av Ella. Om ni

vet något, får ni gärna kontakta mig:

[email protected].

JAG HAR FRÅGAT RUNT bland äldre Mölle- bor vad de kommer ihåg av Ella. Det blev mindre personligt än vad jag hade hoppats på – minnen bleknar snabbt.

Men den samstämmiga uppfattningen är att Ella alltid var snyggt och elegant klädd. Hon såg proper ut, som någon uttryckte det. Och hon var alltid glad.

Man såg henne ofta ute med hunden Bonnie – som inte var en tax, men något åt det hållet.

Mamma Charlotte blev 98 år. Några år efter moderns död 1971 blev Ella »nervklen«, som man sade på den tiden,

och bodde mest på olika vårdhem fram till sin död.

Men hur försörjde sig Ella? Hade hon arbete eller utbildning? Ingen som jag frågade visste.

Hon sydde mycket, men inte på be-ställning. Hon bodde hemma på Capella, och Ella och hennes mor hyrde ut rum till turister. Det var ju något som många Möllebor hade ägnat sig åt ända sedan åren runt förra sekelskiftet.

Birgitta Hansson

»Alltid glad och välklädd« FOTNOTER

1. Tora Svensson, född Elfverson, på Tufvan.

2. Pastor Anders Malmberg var verksam i Brunnby församling i 38 år och var med vid invigningen av Mölle Kapell 1935.

3. Ebba, Greta och Gustaf är barn till Nanna och Johannes Ahlbäck som ägde Hotel Ahlbäck, nuvarande Grand Hôtel.

4. Otto Petterson bodde i Villa Brunns-hög; Emil Elfverson i Villa Kristi-negrund; Sture Hansson i Villa Procida. I förra numret av Möllekuriren finns en artikel om Emil Elfverson.

m

Julen 1934.Julafton firade vi som vanligt hemma, med moster

och morbror [Carolina och Arvid Ducrot på Wikings-berg]. Vi börja redan kl. 4. med att dricka kaffe och så var det bara ett enda ätande hela kvällen. En hel del julklappar fick jag, en puderdosa av Stina, av mor en handkoffert, en flaska parfym, ett par strumpor, av mor-bror och moster ett flott garnityr underkläder en kartong choklad och pengar. Själv gav jag mor en paradhand-duk, far en slips, moster ett halvt dussin glas och mor-bror en virkad kudde. Vi bröto upp rätt tidigt ½ 12 för att kunna komma upp till ottan.

Månd. 14.1 Tora & jag ute o såg på

kälkåkningen det gick väl-dans på Möllebergsbacken. På kvällen kom Tora ned till mig med sitt handarbete, sen gick vi oss en tur ner till Turisthotellet och kika utanför, det var arbetsafton för kyrkliga arbetsföreningen, med pastor Malmberg2 som underhållare.

Måndagen d. 18 Mars.Jag och morsan reste med ½-tiotåget till Hälsing-

borg. Den förste bekant vi såg var Alex.V. men han upptäckte inte oss, så vi antasta inte honom. Med 1:20 färgan tog vi över till Hälsingör, var jag köpte mig en billig kappa. Reste hem med femtåget. I Kattarp fick jag precis syn på H. Han gick in i en annan vagn, så han upptäckte mig inte.

Fredagen d. 22 Mars.Börja sy på en ¾ lång kappa till min bruna kjol.

Ganska jobbigt, fast kul. Moster Lina följde i dag med onkel till stan så jag är för tillfället hönskadorra.

Lördagen d. 20 påskafton.Just som jag höll på att jobba som värst på kväll-

en, kom moster Lina och skrek att det var telefon från Höganäs. Men jag hade inte tid att springa och svara, så jag fick inte snackat med honom. Jag tänkte kanske han och det vanliga gänget uppenbarar sig här på något av

hotellen. ½ 9 gick Tora, Brita och undert. till Ahlbäck, det var redan fullt upp med folk, mest danskar, men Gustaf ordna likväl ett litet bord till oss, och vi fick det riktigt gemytligt.3 Sen kom Greta och Ebba också till vårt bord och satt. Och senare kom Otto, Emil och Sture och slog sig till gänget.4 Men inte såg jag till H. eller någon av de andra grabbarna.

Lördagen d. 18 Maj.H. ringde på kvällen. Då jag kom hem var Tora hem-

ma. Hon tala då om att Erland hade ringt från Hbg. och undra om inte hon och jag hade lust att råka honom och

hans kamrat. Så de kommo bilande vid ½ 11 tiden i en flott låda. Vi följde så med upp till fyren. Det var det mest underbara månsken man kan tänka sig. Riktigt tjusig afton.

Måndagen d. 30 Sept.På f.m. kom Ahlbäcks jungfru in och sade att Greta

vill tala med mig. Inge Holmgren hade ringt och sagt att jag kunde resa till Berlin samtidigt med Tora, och jag blev så glad att jag höll på att hoppa i luften. Jag var ju inte klar, men satte genast igång.

Först ringde jag till prästen och frågade om jag kunde få utskrivit åldersbetyget till passet och det gick fint, så far cykla och hämtade det på e.m. Tora blev ju också eld och lågor, när hon hörde att jag kunde följa med. När jag jobba som värst på e.m. kom Tora och tala om att V.borg hade ringt och ville att jag skulle komma upp till honom.

Jag skulle ändå gå med ett kort till posten så jag stack upp om och talade om att jag skulle iväg till Berlin, det kunde han ju i början inte fatta, och undrade hur länge jag stannade där, han hoppades att jag snart kom hem igen.

Han tyckte också att det var väldans förargligt att han inte var med i lördags och tyckte att Tora kunde sagt ifrån lite i tide. Han ville att vi skulle råkas kvällen därpå men jag skulle ju till stan och hade så mycket att stå i med så jag hade inte lust. Och så togo vi ett hjärtligt farväl och så … också … o.s.v.



m

De har i bokform berättat om badortsliv i forna dagars Mölle och Arild, i Båstad och Torekov, i Ängelholm och Skälderviken. Nu förbereder Erik och Frederic en femte gemensam bok. Den här

gången om bemärkta personer i Mölle.Deras bok »Här ha vi det ljufveligt!« blev snabbt mycket

populär. Den berättar om hotell och pensionat i Mölle, Arild, Lerhamn, Nyhamn och Strandbaden genom tiderna. Boken kom ut 2012 och är redan slutsåld.

Sedan flera månader är författarna i full gång med nästa verk. Nu handlar det om kända personer i Mölle och de vill bli klara i god tid till sommaren 2016.

– De tidigare böckerna har getts ut i en ganska stor uppla-ga och har sålts till ett överkomligt pris. Den här boken blir mer påkostad och därför siktar vi in oss på en liten, men exklusiv upplaga, säger Frederic, som ansvarar för layout och bildhantering.

Ett sextiotal kända profiler dokumenteras i boken. Det är personer som antingen har bott i Mölle eller varit här på besök, bland annat konstnären Lars Norrman, Selma Lagerlöf, häradshövdingen Carl Lilienberg, filmaktrisen Henny Porten, sångerskan Louise Pyk, grosshandlaren Harald Bager, konstnären Alma Öhrström, skomakare Bergqvist och baderskan Beata Holmberg.

– Vi har hittat nytt och spännande material, både bilder och texter. Vi har fått god hjälp av många Möllebor och hoppas att vi ska få tips på ytterligare material, säger Erik.

– Vårt mål är att fånga läsarna med berättelser om spännande livsöden, allt illustrerat med bilder som togs för länge sedan. Bilderna har en skärpa som får nutida mobil-telefonfotografer att häpna, säger Frederic.

Boken om Mölles notabiliteter kan förverkligas tack vare ett stipendium från Krapperupsstiftelsen.

– Det är roligt att våra tidigare böcker har blivit så uppskattade. Det känns som att människor törstar efter historisk kunskap om sina närmiljöer. Förhoppningsvis har vi kunnat sprida en ökad känsla för de traditioner som badorterna i vårt hörn av Skåne vilar på, säger Erik.

Frederic, som har varit Möllebo sedan 1948, menar att det behövs en sammanhållen Möllehistoria där berättelser och fotografier utgör en enhet som kan sparas till eftervärl-den. Och det är dags att göra den nu.

– Vi kommer att ha stor nytta av de filmade intervjuer som jag har gjort under de senaste tio åren med ett 30-tal »gamla« Möllebor. Där finns berättelser både om hur livet gestaltade sig förr i byn och om människor som satte sin prägel på samhället, säger han.

Erik Magnusson och Frederic Täckström

Skriver bok om MölleprofilerAv Christer Wallentin

Foto

Fab

ian

Täck

strö

m


RÖRELSEGLÄDJE I JULVi har öppet alla dagar

Välkomna!

MÖLLE: Han finns i svart-vitt foto ovanför frukostbyffén i stora matsalen. Målad i olja bredvid skinnsofforna i sällskapsrummet. På nattduksbordet i hans favoritrum står hans porträtt och friska blommor. Ivar Lo med hela svenska folket.

På Turisthotellet i Mölle bodde förfat-taren Ivar Lo-Johansson punktligt tjugo-talet somrar. Exakt hur många minns inte Birgit och Per Holmbeck på Turisten.

En sommar uteblev dock Ivar Lo. Lägen-heten på Bastugatan i Stockholm skulle då repareras. Med sin stora tavelsamling var han rädd för tjuvar. Värd cirka 30 miljoner kronor, skulle det sedermera visa sig.

– Trots alla sina Möllesomrar, skrev aldrig Ivar Lo något om vår by, säger Per Holmbeck, krögare i andra generationen på det vita hotellet med tinnar och torn i Möllebacken upp mot Kullaberg.

– En gång, sa han om Mölle kan man inte skriva vad som helst. Utan det måste vara något som är förunderligt vänt, fort-sätter Per Holmbeck.

– Jo, så sa han. Han var för go ...Birgit Holmbeck har läst alla Ivar Lo:s

sextiotalet böcker. Pers syster, Ellen Holm-beck-Malm, som brukade servera författa-

Författargiganten tillbringade 20 somrar på Turisten i Mölle:

Vid Ivar Lo:s stambord

Ur Nordvästra Skånes Tidningar • Söndagen den 3 juni 1990

ren tillsammans med Maggi och Margit, har läst två. Bara en mor och Godnatt jord.

– Fast TV-serien tyckte jag var ganska tradig ...

Bidrag för bladetNu skulle faktiskt Ivar Lo ha skrivit om

Mölle till denna sommar i Byföreningens eget blad, Möllekuriren. Det hade han lo-vat bladets redaktör Åke Thomson.

I februari i år bokade Ivar Lo som vanligt rum på Turisten. Ännu en Möllesommar för den 89-årige författaren, som med sina raska, studsande steg vandrade upp och ner i Möllebackarna. Den berömda bas-kern på huvudet om det blåste från havet. Gärna ett dopp i Fågelviken, möllebornas egen badplats. I varje fall förr om åren. Med vanor lika punktliga som en kamrers.

Furan föllDen 11 april avled Ivar Lo-Johansson

stilla på Ersta sjukhus. Där hade han vår-dats en tid för en njursjukdom. Den svens-ka arbetarlitteraturens sista fura föll.

Det blev aldrig mer någon hämtning av Ivar Lo vid Ängelholms flygplats för Per Holmbeck. Någon inledande rundtur i Bjäre- och Kullabygden inför Möllesom-maren. Den turen, som var det roligaste på hela sommaren, sa författaren.

Vid midsommartid– Ivar Lo brukade komma vid midsom-

martid och stanna en månad, fortsätter Per Holmbeck.

– Sedan jag hämtat honom i Ängel-holm, körde vi runt till mina grönsaksle-verantörer.

Den turen gillade Ivar Lo, en gång tor-parson och lantarbetare. Det drog ofta ut på tiden bland grönsakerna. Kanske drack Ivar Lo och Per kaffe hos Flickorna Lund-gren på Skäret innan de slutligen nådde Turisten.

– Märkligt, brukade Ivar Lo säga under den turen, det tar en timme att flyga från Stockholm till Ängelholm. Men fyra-fem timmar att komma från Ängelholm till Mölle ...

På TornrummetSedan slog han sig till ro på Tornrum-

met. För visst trivdes han. Det bästa ur det gamla Hotellsverige omgav honom. Den hederliga svenska gästfriheten. Här serveras maten fortfarande på fat, assiet-terna har tårtpapper under skålarna med kryddsillen, gravlaxen, räkorna och os-ten. De moderliga servitriserna, matsalen med sin svindlande utsikt och hemtrevliga knarrande korridorer, som leder fram till soliga rum från vilka balkongerna hänger likt örnbon.

Text: OLOF CARLBERG*

Foto: JAN NYANDER

Möllekuriren nr 4 • 201536

Turisthotellet har byggts om till nio bostadsrätter. Dessa blev klara 2014. Exteriören är dock så gott som intakt. Foto Christer Wallentin

Ivar Lo bodde alltid på det vackraste rummet, kallat Tornrummet. Utsikten härifrån är överväldigande. Sina måltider intog han vid ettans bord i matsalen. Alltid lika punktlig.

– Helst åt han fisk, berättar Ellen Holm-beck-Malm.

Annat dög inte– Och alltid skulle han ha en flaska

rödvin till maten. Kirwan, skulle det vara. Något annat dög inte. Han hade ofta gäster och vi fick bra med dricks. En gentil her-re. Han mjuknade med åren, men hörde dåligt. I gengäld pratade han själv hela tiden. Väldigt välskräddad på senare år förresten.

Nu är Ellen, Maggi Lundin och Margit Starfelt ganska vana vid att servera celebri-teter. Skalden Gabriel Jönsson bodde ock-så under många år på Turisthotellet. Skal-dade i gästboken: »Busar, biskopar och skalder, klaras utan allt rabalder.« Biskop-en hette Manfred Björkquist, mångårig stamgäst. I matsalen kunde man också träffa Edvard Persson och hans Mim. Allt finns i gästboken.

Glömd gästbokSamma gästbok, som Ivar Lo hittade

bortglömd efter 25 år och skrev:– Denna gästbok har legat glömd bak-

om ett skåp i 25 år och vid upptäckten är närvarande den 7 juli 1978.

I samma gästbok har globetrottern Hans Ostelius skrivet en drapa till Turist-hotellets ära. Bland många andra kända namn kan man träffa honom på Turisten när sommaren dragit in över Mölle. Kan-ske också Nils Poppe, Ricky Bruch, Trolle Rhodin, när cirkusen lämnat sta’n, Hasse Andersson med Kvinnaböske. Och ungdo-men, som Ivar Lo gillade så varmt.

För ungdomen har också hittat Turisten och hotellets »campa« charm. En sådan här miljö ser man nämligen inte bevarad på så många hotell i vårt land.

Ingen fick skrivaIvar Lo skydde kändisskapet.– Skrev någon tidning om honom när

han var här, reste han me’samma, minns Ellen. Vet de att jag är i Mölle, blir det in-brott på Bastugatan, sa han.

Ivar Lo efterlämnade konst för minst 30 miljoner kronor. Verk av många kända svenska namn, men även tavlor av Edvard Munch och den franske impressionisten Utrillo.

Piggson kommer!– Han brukade sitta och »skula« i skym-

ningen, berättar Per Holmbeck, och vi hade våra nostalgiska stunder. Som han kunde berätta ...

I hotellets trädgård har Per en damm under tårpilen, pärlhöns och kaniner. Men det var inte dessa som intresserade Ivar Lo. Han väntade på besöket av piggson i skym-ningen, då den kom fram för sitt kvällsmål.

– Så kallade han vår igelkott. Visst var han för go, Ivar Lo ...

Här står Margit Starfelt vid ett bord på Turisthotellet i Mölle. Bord nummer ett i matsalen och inte vilket restaurangbord som helst. Vid det här bordet satt författaren Ivar Lo-Johansson tjugotalet somrar. Varje sommar återvände Ivar Lo till Mölle och turisten. Punktlig som en kamrer. Det blev naturligtvis många minnen kring den svenska arbetarlitteraturens sista fura, som föll i april i år. I februari i år hade dock Ivar Lo bokat både stambord och favoritrum på Turisten för ännu en möllesommar. Så blev det alltså inte.


*Olof Carlberg bodde i Mölle och hade en an-

tikaffär i Söderbergs. Han skrev om byn i NST,

Nordvästra Skånes Tidningar, under många år.

Artikeln ingår i en donation som byföreningen

fick från Lena Larsson i somras. Den består

av flera hundra klipp ur NST. En stor del av

materialet finns att läsa på molle.se/Länkar/

Allehanda/Kullanäsan.


Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 9–20

EN NORRLÄNNING TAR ÖVER RODRET

Erik Ahlskog har styrt Skeppet fram-gångsrikt i åtta år. Men den 1 november lämnade han över till den nye ägaren, Johannes Samuelsson, som kommer från Skellefteå.

Det låter som ett djärvt steg att flytta till Skåne och bli handlare. Varför tog du det?– Jag lockades av det stora mat- intresset i Kullabygden. Det finns mycket nytänkande här nere.– Flera somrar i rad har jag och familjen semestrat i Varberg. Vi har trivts söderut, och det spelade in.

Vad gjorde du närmast innan du köpte Skeppet?

– Jag var butikschef på ICA Kvan-tum i Skellefteå. Faktum är att allt började med att jag praoade på ICA i sjuan, och på den vägen är det.

Hur ser du på ditt jobb som köpman i Nyhamnsläge?

– Det gäller att kombinera perso-nal och ekonomi på ett bra sätt. Men människan är alltid viktigast.

– Jag vill att vi har kul på jobbet. Om vi trivs, tror jag att kunderna känner det och vill handla här.

Vilka förändringar vill du göra på Skeppet? Har du något på gång?

– Jag tog över en välskött butik där det mesta är bra. Jag vill komma in i jobbet innan jag gör några stora förändringar.

– Skeppets satsning på närpro-ducerat tror jag på, så där går jag vidare. Samma sak med ekologiskt.

– Och lingon, blåbär, hjortron och svamp ska finnas här när det är säsong. Jag kanske till och med kan få flera skåningar att pröva på surströmming, säger Johannes och ser illmarig ut.

Johannes Samuelsson är 37 år. Han är gift och har två pojkar, 4 och 8 år gamla. Sedan i höstas hyr familjen ett hus i Nyhamnsläge. Johannes var butikschef på ICA Kvantum i Skellefteå när han bestämde sig för Skeppet.

Erik Ahlskog tog över den stora ICA-butiken i Höganäs i somras. När Erik kom till Nyhamnsläge 2008 hade han haft ICA Nära i Stora Mellösa. Dessförinnan var han färskvaruchef på ICA Kvantum i Sollentuna.

Foto Christer w

allentin


Så sjöng Ingvar »Blomman« Blomqvist när jag träffade honom för ett samtal om berättelsen om Emil i förra

numret av Möllekuriren. Ingvar har alltid mycket att berätta, och den här gången handlade det om musikern Folke »Göken« Andersson (1902–1976).

Min mor Anna trodde ju att det var Folke »Göken« Anderssons orkester som spelade på Vauxhall i Göteborg den höstkväll 1936 när hon träffade Emil. Som du kanske minns hade hon fel. Det var Sven Sjöholms orkester som spelade just den kvällen.

Ingvar har en förklaring till att Anna misstog sig. Folke »Göken« Anderssons orkester spelade ibland på Vauxhall, men ganska ofta även i Mölle. Och dit kom ju Anna mycket snart efter att hon hade mött Emil.

Folke »Göken« Andersson är andre man från vänster; fiolen under armen och stråken lätt hängande från handen. Curtz jazzorkester spelade på Frimurarehotellet i Linköping på nyårsafton 1926. Övriga personer, från vänster: Anders Soldén, trummor, Nisse Lind, piano, Curt Ljunggren, banjo och Sam Jacobsson, saxofon.

Av Christer Elfversson

Hela tre olika ställen i Mölle fick genom åren njuta av »Gökens« musi-kalitet. Han spelade på Grand Hôtel, på Örehus och på Mölleberg.

»Göken« var violinist, men behärska-de även andra instrument. Som sångare i bandet uppträdde ibland Reinhold Foiack (1909–1960). Han var god vän med »Göken«. Ingvar kallar dem för kumpaner.

Foiack var också kompositör och text-författare. Han skrev den svenska texten till just Alla behöver en lyckoklöver och många andra schlager och kupletter.

En av dem – Stänger jag dörren, kommer den genom fönstret – fick inte spelas i radio. Den ansågs opassande. På inspelningen sjungs sista versen av en låtsasberusad Foiack. I dag känns texten ganska oskyldig. Men fyndig, så lyssna gärna på den. Den finns på Youtube.

Foiack skrev också åtminstone två sånger om just Mölle. En om Rans-vik, med textraden »När de på en klippa helt nakna trippa«, och en

om Mölleberg. Den senare börjar: »Det var på Mölleberg en sommarkväll de två varandra fann …« Men Ingvar är osäker på fortsättningen. Både han och jag vill gärna veta mer om vad »Göken« och Foiack hade för sig i Mölle. Hör av dig!

»Göken« och Foiack medverkade båda i filmen Hoparegränd och Himmel-riket från 1949, och på 1920-talet ledde »Göken« vad som kom att kallas för lan-dets första riktiga jazzorkester, Svenska Paramountorkestern. Den spelade på bland annat MS Gripsholm.

Basisten Thore Jederby (1913–1984) var tidvis en av medlemmarna i Folke »Göken« Anderssons orkester. Han har gett en förklaring till smeknamnet: Folke såg ut som en gök! Ingvar har en annan förklaring. Själv har jag en tredje. Men vem vet? Som så mycket annat har den verkliga förklaringen med tiden försvun-nit i dimmorna. Men levnadsvisdomen i Alla behöver en lyckoklöver försvinner aldrig. Vilken ever-green!

Sök en lyckoklöver var och en/den bringar tur, den bringar tur./Och snart så har du funnit den min vän/moll blir åter dur./Alla behöver en lyckoklöver/med fyra små gröna blad.

Blomman och Göken

Ingvar »Blomman« Blomqvist har alltid mycket att berätta. Han kunde fylla många nummer av Möllekuriren. Här deltar han i invigningen av sommarens Pyk-utställning.

Foto Christer W

allentin

m


F rån Mölle kan man se tre fyrar blinka. En är Nakkehoveds fyr utanför Gilleleje,

och nere i Sundet kan man se Svinbådan utanför Viken.

Den tredje fyren som går att se från Mölle är fyren på Hesselø norr om Själland. Men det krävs att man befin-ner sig tillräckligt högt upp från havsnivån.

Från Kullens fyr syns både ön och fyrtornet när det är klart väder. Med en kikare framträder det vita fyrtornet tydligt. Från delar av golf-banan går det att se ön vid horisonten och även från vissa högt belägna delar av byn.

Hur långt kan man se? Så långt ögat kan nå, brukar man säga. Hur långt är det då till horisonten? För den som står nere vid havet är det inte mer än 5–6 kilometer till horisonten, men ju högre upp man kommer, desto längre ser man.

För den som har klättrat upp till Håkulls högsta punkt ligger horisonten nästan tio gånger så långt bort.*

Om föremålet som man tittar på befinner sig högre än havsnivån, ser man förstås ännu längre. En fyr sticker till exempel upp en bra bit ovan-för horisonten.

Av Gunilla Larsson

Blinka lilla fyrtorn – på Hesselø

För den som har

klättrat upp till

Håkulls högsta

punkt ligger hori-

sonten nästan tio

gånger så långt

bort

Numera en obebodd öHesseløs längd är 1,5 km och bredden är 0,7 km. Öns högsta punkt ligger 20 meter över havet, och där ligger fyrtornet som är 24 meter högt. Fyren är automatiserad och det finns även en väderstation på ön.

Sexton personer bodde på ön 1955, men sedan 2005 är den obebodd.

Från nordvästspetsen sträcker sig ett rev tre kilo-meter ut i havet. Det består av klippor som sticker upp ur havet. Från sydostspetsen löper ett kilometerlångt sand-rev. Farvattnen utanför ön är fredade, men inte själva ön; en privatperson äger den.

Oljeborrningen blev inte avMånga minns kanske att man kunde se ett oljeborrtorn ute i Kattegatt 1983. Danmark hade gett medgivande till provborr-ningar utanför Hesselø.

Svenska myndigheter var inte förtjusta över detta, efter-som gränsen mellan de båda länderna i Kattegatt var oklar.

Men man hittade aldrig någon olja, och borrtornet bogserades bort.

Kom via HesseløTönnes Hansson Viste kom 1821 som fyrbyggare från Stavanger i Norge till Hesselø. Kanske såg han då ljuset från Kullens fyr och Kullabergs silhuett långt bort i fjärran och lockades av detta.

Han sökte sig i alla fall tre år senare till Mölle tillsammans med hela sin familj. Makarnas barn tog namnet Tönnesen och ättlingar kom att bo i byn. I ett tidgare nummer, 2014:1, berättade vi om en av dessa, Lise Håkansson. Cirkeln är sluten.

*Den matematiska beräkningen är:

√(0,19 x 12 750) = 49 km. Faktorn

0,19 är ögats höjd över havet i kilo-

meter på Håkulls topp; faktorn

12 750 är jordens diameter i kilome-

ter. Beräkningen är teoretisk; vid

siktigt väder kan man kan se upp till

20 procent längre.

Foton från webben


KARIN ERIKSSON SIGNERAT

FiskelyckaTyst har jag formulerat

en regel: Det som fastnar

i mina fötter behåller jag

självE fter en fantastisk höst med många dagar av lugnt hav, men också några häftiga vågdagar med surfare, kommer tankarna på vad havet betyder.

Obruten utsikt över havet ger ro och perspek-tiv, havet förändras hela tiden och jag tröttnar aldrig.

Det är vetenskapligt bevisat att bastu och kalla bad sätter igång endorfiner i kroppen vilket piggar upp och förlänger livet. Kanske skulle en bastu i Mölle locka fler att stanna kvar över vintern?

Det diskuteras att sätta upp fler skyltar med hundförbud på badsträn-derna, men kanske finns det större behov av en skylt med fiskeförbud från badbryggorna?

När vi kom till Mölle drömde min man om att bidra till hushållet med egenhändigt fångad fisk. Naturligtvis skulle det finnas någon på plats i köket som rensade och fileade. Men hur jag än väntade, blev resultatet ändå att vi magrade.

Det som hände var att dragen fastnade. Dyrba-ra drag som fastnade vid bryggorna.

En dag i februari kom min man in och sa att han nu hade förlorat tre drag som satt fast vid badet i Solviken. »Och eftersom du ändå ska bada ...?«

Jag gick tappert ut i vattnet tills det nådde mig till hakan. Dragen hade fastnat i en tross utanför den gamla bryggan. De satt fast hårt. Vattnet var nära noll. När jag inte kände mina fötter längre var jag tvungen att ge upp, men jag hade en plan.

Nästa dag skulle jag beväpna mig med en kniv och skära loss dragen. Men då hade det börjat blåsa. Projektet fick läggas på is i väntan på lugnt väder. Jag reste bort ett par dagar på jobb .

Några dagar senare fick jag ett desperat sam-tal hemifrån. Något förfärligt hade inträffat. En katastrof. Jag blev alldeles kall. I mitt huvudet gick jag igenom det allra värsta. Därför kunde jag inte känna annat än lättnad när det visade sig att

allt som hänt var att en grävmaskin kommit till Solviken för att reparera bryggan. Katastrofen bestod i att dragen var försvunna för alltid.

Nu fick min man i stället fiska från damba-det. Också här satte han sina drag i bottnen. Jag påpekade det olämpliga i

att fiska på dambadet, eftersom vi damer kunde få dragen i fötterna när vi promenerade ut.

Mannen i mitt liv svarade att han hoppades att det var jag som skulle få dem i fötterna. Då skulle han ju få tillbaka sina dyrbara drag.

Jag kunde se det framför mig. Hur jag hoppade tillbaka från badet på ett ben, sträckte fram foten till min man och bad honom med ett milt leende att lirka bort dragen från stortån, hålfoten och hälen – och att göra det försiktigt. Är det så man håller ett äktenskap vid liv i femtio år? Genom att ibland offra lite?

Säkert. Men det finns förstås en gräns. Jag åkte helt enkelt till en vältempererad butik och köpte nya drag.

Sedan dess har min mans sug efter att fiska från stranden falnat, men jag ser andra lycksökare på bryggorna. Tyst har jag formulerat en regel: Det som fastnar i mina fötter behåller jag själv.


Vi trivs otroligt bra i Mölle och kan inte tänka oss att leva någon annanstans. En viktig orsak är huset som redan har blivit en central punkt för oss. Det har varit fantastiskt att kunna bjuda hit vänner och släktingar. Glasverandan har

fungerat fint som festlokal när vi har ställt till med dop, födelsedagskalas, midsommarfirande, kräftskiva, julafton med mera.

Fram till i dag har vi blivit klara med det mesta av exteriören och hela bottenplanet är färdigt. På ovanplanet återstår mycket, men grundarbetet är klart.

Under renoveringen har vi många gånger fått bekräftat att vårt hus inte är ett vanligt hus – mestadels på gott, men även på ont. Vi har tagit stor hänsyn till att det är en sekelskiftesvilla och försökt att bevara det tidsenliga samtidigt som vi har kompletterat huset med moderna bekvämligheter. Det har varit viktigt för oss att ta fram och bevara husets själ.

Text och Foto Klara Emanuelson och Jonas Lindén

Huset i dag Bottenplanet är den sociala våningen, medan ovanplanet är en mer privat del för familjen. Ett stort kök på 40 kvadratmeter ligger i utbyggnaden till vänster på bilden. Längst till höger skymtar glasverandan, festsalen.

För två år sedan skrev vi en artikel om vårt

kommande, stora jobb. Vi var då ganska

nyinflyttade i Mölle och hade bara börjat att

renovera vårt hus på Bidevindsvägen. Sedan

dess har mycket hänt. Vår dotter Märta föddes

den 2 juli 2014 och vi fick andra prioriteringar.

Därför har renoveringen dragit ut lite på tiden,

men till sommaren räknar vi med att vara så

gott som färdiga.

Inget vanligt hus


Ett projekt av det här slaget fordrar mas-sor av beslut i stort och smått. För att förenkla det lite för oss har vi låtit många väggar bli vita och avvaktat med mycket av inredningen. När vi till sommaren är klara med det mesta av själva reno-veringen blir det roligt att sätta färg på väggarna, välja textilier och möblera.

När vi köpte huset var varje vånings-plan uppdelat i separata bostäder. Men för oss var det naturligt att göra om bottenplanet till den sociala våningen, och att låta ovanplanet bli en mer privat del för familjen.

Bottenplanet består nu av hall, kontor, vardagsrum, matrum, kök och badrum. Samtliga rum är stora och väl tilltagna; högt i takt och stora ljusin-släpp.

Hallen bestod av flera olika stängda utrymmen. Vi öppnade upp dessa, åter-skapade det gamla träräcket i trappan och lade in ett schackrutigt cementklin-kergolv med golvvärme. Vi ersatte det gamla fönstret – insatt på femtiotalet – med ett tidsenligt fönster, och vi bytte ut dörren till en som vi gjorde tillsammans med vår finsnickare. Numera känns det välkomnande när man stiger in i hallen.

Från hallen kommer man till kontoret, matrummet och vardagsrummet. I vardagsrummet var väggarna i uruselt skick; en hel del puts fick knackas ned. När vi reparerade väggar och tak passade vi på att komplettera alla taken med stuckatur av samma slag som i matrum-met. Det band ihop rummen på botten-våningen.

Vi tog fram det gamla, fernissade brädgolvet. Golvets färgton gillade vi, och den ville vi försöka behålla. Vår golv-

slipare rekommenderade en färgleveran-tör som blandar sina egna färger.

Vi kontaktade honom, och på det sjunde försöket fick han till en brunlut i rätt ton som efter hårdvaxbehandling gav våra vackra golv. Färgen döpte han passande nog till Möllebrun för framtida referenser.

Det gamla köket på bottenplanet gjorde vi om till ett badrum. Vi ville att badrummet skulle kännas mer som en gammaldags toalett än ett badrum. Vi valde ett mönstrat cementklinkergolv och putsade väggar.

Som badrumsmöbel fick vi tag i en gammal kommod som vi kapade benen på och placerade två handfat på. Ett gammalt vitrinskåp fick fungera som linneskåp för handdukar.

Köket är husets hjärta. Det har en härlig havsutsikt och en underbar öppen spis. Här såg vi direkt potentialen i att slå

ihop det gamla badrummet – som hade den bästa utsikten på bottenplanet – med ett sovrum.

I köket satte vi in ett stort fönster mot trädgården för att maximera utsikt och ljusinsläpp. Vi ritade köket själva, och sedan tillverkade vår finsnickare allting. Monteringen gjorde vi på egen hand. Luckorna målade vi i en mörkgrå färg för att få en kontrast mot det ljusa, kilsåga-de brädgolvet, levererat från bröderna Ravanis såg på Krapperups kyrkoväg.

Även på husets utsida har vi hunnit med en hel del. Vi har lagt om taket, lagat och målat fasaden, raserat betongmuren, ri-vit balkongen mot trädgården, tagit bort betongpelarna och verandan mot gatan, bytt fönster och dörrar på bottenplanet samt renoverat och målat glasverandan.

Taket blev en stor utmaning. För att vara på en villa är det väldigt stort och komplicerat. När arbetet med taket kän-des frustrerande var det skönt att lyfta blicken och titta ut över omgivningarna för att samla nya krafter.

Kasam Snickeri i Höganäs har tillver-kat alla fönster, dörrar och övriga snicke-rier. Det har varit lärorikt att få vara med och utforma samtliga fönster och dörrar. Detaljer som hur bröstningen ska place-ras och hur karmens profil ska se ut kan verka futtiga, men de betyder mycket för slutresultatet.

Vi valde kopplade, tidsenliga fönster. Jämfört med moderna fönster innebär det en ökad kostnad för uppvärmning, motsvarande cirka 600 kilowattimmar per år.

Livslängden på ett gammaldags föns-ter av kärnfuru är emellertid flera gånger längre än ett modernt fönster. Dessutom

Det mest surrealistiska var när

jag stod på taket med ryggen mot

havet och jobbade. Samtidigt

vågsurfade två personer 150

meter utanför. Att höra deras

glädjetjut från Sundet samtidigt

som mina hälsenor värkte på det

sneda taket

Jonas Lindén

Huset för två år sedan alltså innan vi hade kommit igång med renoveringen på allvar. De två takfönstren till höger bytte vi till en stor takkupa.

Hallen med schackrutigt golv och trappa till andra våningen.

Glasveranden är rymlig och fungerar fint när vi ställer till med kalas för släkt och vänner.


är glasytan betydligt större – och mycket ljus vill vi få in.

Alla fönster och dörrar som vi har satt in har äldre beslag. De har ett innerglas som är energieffektivt och ett ytterglas av valsat kulturglas med liv i.

Efter två år av intensiv renovering tog vi en välbehövlig paus under sommaren i år. När man bor på en plats som Mölle måste man passa på att njuta när vädret tillåter en att vara utomhus. Det blev sammanlagt två månader som föräldra-lediga, och vi fick njuta till fullo av vår fantastiska 1-åring.

Vi är inne på upploppet med reno-veringen och ska ta itu med det sista på ovanplanet. Det återstår också att planera verandan mot gatan, liksom balkongen mot trädgården.

Det finns en gammal bild från gatan som visar just hur den första träveran-dan såg ut, och den har vi fastnat för. En sådan veranda gör huset mer rättvisa än den mausoleumlika entré som byggdes när huset blev pensionat.

Vi har successivt lärt oss mer om huset. Efter vår första artikel fick vi en del ny information, och vi tar gärna emot fler upplysningar, historier och anekdoter.

Huset är troligen från 1895. Det har vi själva kommit fram till genom tidning-ar som vi har hittat. Huset har gått igenom två totalrenoveringar, den första 1914–1915 och den andra omkring 1955.

De stora gavlarna på kortsidan av huset bestod från början enbart av ett fönster per gavel med ett rundat valv jämfört med två fönster per gavel i dag. Troligen fanns det också en balkong på gavlarna.

Denna lilla förändring utan någon närmare avväxling* har gett upphov till en hel del sprickor på gavlarna. När vi köpte huset var vi osäkra på dessa sprickors uppkomst. Detta fick snabbt sitt svar när vi knackade ned putsen på insidan av gavlarna en trappa upp, och det rundade valvet dök upp.

När huset byggdes lade man ned stor möda på hantverket, det har vi sett många bevis på: numrering av taksto-

I samma renovering rev man tyvärr ut alla kakelugnar och en hel del av stuck-aturerna i taken. När man skapade den stora, öppna planlösningen på botten-våningen gjorde man något vågat: Två väggar revs som bar upp spiselfronterna på ovanplanet. Följden blev att byggna-den har satt sig en hel del i centrum av huset.

Det syns knappt på bottenplanet, men för att få ihop väggar och vinklar på andra våningen gäller det att tänka till. Att få något som är snett att se rakt ut är en konst. Jonas Jonasson, vår murare, har lärt oss ett uttryck som vi använder ofta: »Lite snett är också rakt.« Ibland behöver saker faktiskt vara något sneda för att se raka ut.

Genom åren efter den första stora renoveringen har vi kunnat följa att rum har bytt funktioner allt eftersom huset har fått nya ägare. Vi har hittat spår av kök i nästan varje utrymme. Vi har också sett fuktskador från gamla läckande radiatorer, fuktskador från hål i taket, söndermurkna golvbjälkar och skador från när huset stod öde.

I köket satte vi in ett stort fönster med åtta »lufter« för att maximera

ljusinsläppet och utsikten. Varje »luft« är kopplad och går att öppna. Alla

fönsterbeslag är av en äldre modell.

lar innan montage, murade valv, dova mörkgröna färger på snickerier, hand-målade mönster på väggarna etcetera.

Hur roligt hade det inte varit att få se hur huset en gång såg ut när det byggdes med kakelugnar och alla vackra detaljer.

Huset byggdes till med en del mot havet när det blev pensionat omkring 1915. Denna utbyggnad fick då bli kök – precis som det är för oss i dag. När denna utbyggnad gjordes kapade man tre tak-stolar på det stora taket på ovanplanet utan någon avväxling.

Hundra år senare har taket inte satt sig, förvånansvärt nog. Förklaringen är antingen att byggmästaren var väldigt säker på vad han gjorde, eller så var det en chansning som gick hem. Bakom ett av fodren på denna del hittade vi en liten signatur: Axel Nilsson, Mölle. Kan det vara samme man som var byggmästare för kapellet?

Vid renoveringen 1914–1915 gjorde man om planlösningen på bottenvåningen. Ursprungligen hade det varit sex kva-dratiska rum, placerade i fil. Det blev i stället tre rum plus ett stort vardagsrum på 70 kvadratmeter.


En renovering som den vi har gett oss i kast med tar tid och sätter en på prov. När någon frågar om det är kul brukar vi svara att det är 5 procent roligt och 95 procent slit. Glädjande nog minns hjärnan mest det som var positivt.

Vi har alltid känt oss välkomna i Mölle, och vi får väldigt mycket stöd från våra grannar. Vi möts ständigt av nyfikna och positiva kommentarer, vilket ger oss extra energi när det verkligen behövs.

Dock har vi fortfarande svårt att förstå invändningarna mot att vi rev mausoleet mot gatan.

I vardagsrummet är trägolvet behandlat med hårdvax i en brun färgton

som bygger på en specialblandning av lut; Möllebrun har den döpts till.

Alla rum på första våningen har stuckatur i taket. Det är en detalj som

binder ihop rummen.

Entrén från gatan Ursprungligen fanns det en träveranda med balkong på

framsidan. Vi tycker att en sådan gör huset mer rättvisa än den tunga,

mausoleumlika entré som byggdes när huset blev pensionat.

Foto Peter P. Lund

Brännerigatan 51263 57 Höganäs

*Avväxling är en horisontell regel eller balk

som placeras för att överföra krafter till närlig-

gande konstruktionsdelar.

Kontaktuppgifter för Jonas och Klara

[email protected]

[email protected]

Den första artikeln

Läs också om huset på Bidevindsvägen i

Möllekuriren 2013 nummer 4. Tidningen

finns på webben: Gå till issuu.com och skriv

Möllekuriren i sökrutan.


Köpmansgatan 6 a. Tel 042-33 05 05 oldsbergsost.se Månd–fred 10–18, lörd 10–15

Ge bort någon av våra ost- och vin-provningar, presentkortsvarianter eller presentlådor och fyll jul- och ny-år med massor av smak. Beställ på en gång i butiken eller i lugn och ro på www.oldsbergsost.se Välkommen och god jul – det kan vi garantera!

co

mm

un

ity

wo

rk

s

Hård- eller mjukostpaket?

Foto Stig Peterson


SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE │ spf.se/kullabergmolle

Under våren 2016 kommer vi att ha månadsmöten med olika föredragshålla-re, och vi kommer att göra studiebesök.

Datum för månadsmötena är den 27 januari (årsmöte), den 16 februari, den 16 mars och den 19 april.

Vi kommer att göra ett studiebesök på Tomarps Kungsgård i maj. Datum är ännu ej fastställt.

Gunnel Wounsch fortsätter sin föreläs-ningsserie om Höganäs historia och vi avslutar den med att göra en stadsvand-ring i Höganäs.

Vårens program kommer att delas ut till föreningens medlemmar i början av januari. Programmet kommer också att finnas på byförenings anslagstavla och i stationshuset. Du kan även läsa om våra aktiviteter på vår hemsida.

Vi hälsar alla medlemmar och andra in-tresserade seniorer välkomna till vårens aktiviteter.

Vill du veta mer om vår verksamhet så kontakta gärna:

Britt Gudmundson 042-34 79 04 eller 070-868 14 81 [email protected]

KAPELLFÖRENINGEN Den 16 december│Konsert i kapellet klockan 19. Gospel Stompers med Elvis som gästartist.

Konserter också den 17 januari, den 21 februari och den 6 mars; samtliga börjar klockan 18. Program meddelas senare.

Den 3 februari│Sopplunch i stationshuset klockan 12. Pris 50 kronor.

Den 2 mars│Sopplunch i stationshuset klockan 12. Pris 50 kronor.

FÖRENINGSSIDAN

Välkommen in Alltid öppet när jag är där

Lillemor Löfgren073-078 59 54

Galleri Annexet, Mölle

Byföreningens månadsbrevMejla till [email protected] om du vill få löpan-de information om kommande arrangemang i Mölle, tips på aktiviteter med mera.

Möllekuriren på webbenGå till www.issuu.com och skriv i sökrutan: Möllekuriren. Tidningen läggs ut där med två nummers fördröjning.

Bli medlemÅrsavgiften är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren utdelad i Mölle. För övrig distribution tillkommer inom Sverige 125 kronor per år; för utlandet 225 kronor per

år. Bankgiro 5617-3883.

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu

Den 6 december│Adventsvandring på Kullaberg. Samling klockan 10 på den nedre parkeringen vid Himmelstorp.

Den 17 januari│Vinterfåglar i hemma-marker. Samling klockan 9 på parke-ringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

Den 20 mars│Strandstädning av Mölle fälad. Samling klockan 10 i Vattenmöllan vid Banvaktstugan.

Den 23 mars│Ugglekväll i Vegeholm. Samling klockan 20 på parkeringsplat-sen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

möllekuriren 2015 nr 4

Documents