novellsamling om rum

Johanna Nordin UMA1

VT 2012

Umeå Arkitekthögskola

NOVELLSAMLING

OM RUM

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


RUM

I DENNA NOVELLSAMLING KOMMER

BEGREPPET RUM ATT TAS UPP.

HUR MAN UPPLEVER RUM SOM

HAR SKAPATS AV OLIKA SYFTEN.

SOM UTGÅNGSPUNKTER I ANALYSERNA

KOMMER RATIONALISM OCH EXPRESSIONISM

STÅ I CENTRUM.

FRÅGAN SOM KOMMER ATT STÄLLAS OCH

TAS STÄLLNING TILL ÄR:

I VILKET SYFTE GJORDE ARKITEKTEN RUMMET?

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


TÄNK OM DEN FICK BEN

Dagens första steg ut från den lilla bruna porten med nummerskylt 187. På gågatan

utanför märks det att staden börjar vakna upp efter gårdagens äventyr. Bredvid gatans

minsta portdörr, nummer 187, står som vanligt den röda damen. Den röda damen är vår

granne. Hon står alltid utanför sin port klädd i en röd kappa som är lätt svartmelerad. Vi

kallar henne damen eftersom hon har det uttrycket, hon är fin på något vis trots att hon

knappt bär något under kappan så har hon värdighet. Längre ner på gatan har vi några

andra vänner. Vi har Madame med hunden och så har vi den vita damen, hon är vår

favorit. Helt i vitt är hon klädd; vit päls, vita skor, stort vitt rufsigt hår uppsatt i en slags

knut mitt på huvudet och så har hon ett vitt litet spettsnattlinne med djup urringning.

Det är många damer på vår gata, somliga mer spännande och utmanande än andra.

Går man gatan ner ett par kvarter och sen svänger vänster så skymtar man det. En glimt

är allt man får, man ser att det skiljer sig från de andra husen. Det är inte som de andra

husen. Detta hus är som våra vänner på gatan. De skiljer sig från mängden, färgglada och

utmanade och framförallt spännande. Det gör en nyfiken och man vill titta men man vet

inte vart man ska börja. För att se mer än denna lilla glimt vi fått idag så måste vi korsa

en gata och sen passera Nike och Puma och sen Starbucks, och då, då kan vi se helheten.

Efter att ha gått på mindre gågator hela vägen så öppnas plötsligt staden upp och där är

det. Det står där i sina färger och är inte rädd för att synas. Trots att denna kolossala

byggnad står i slutet av en lång slutning neråt så uppfattas de som stort. I slutningen

ligger stadens innevånare och solar, somliga äter sin frukost. Artister av olika slag gör

sitt bästa för att få folkets uppmärksamhet. Trollkarlar, dansare och musiker slåss alla

om samma publik. Uppradade med jämna mellanrum högst upp på slänten står det stora

vita trattar som pekar mot huset i gropen. Mellan dem är träd utplacerade, de ser små ut

i jämförelse med de kraftiga rören som skjuter upp ur marken och slutar med en öppen

tratt.

Till höger om den stora öppna platsen finns en mindre plats där folk har samlats. De står

runt en pool med lustiga ting i som rör sig och sprutar vatten. Konstverken i poolen

måste vara av två konstnärer. För somliga delar är mekaniska och består enbart av

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


kugghjul, skruvar och fjädrar som får dem att röra sig och skvätta vatten. De andra

verken påminner om människodelar eller djurkroppar. En stor röd mun med fylliga

läppar sprutar vatten. Organiska och färgglada former som snurrar runt skjuter vatten.

Det är en vacker fontän där de två olika uttrycken möter varandra och hjälps åt att skapa

rörelsen.

På plasten framför den stora färgglada byggnaden som blottar alla dess funktioner är

det inte alla stannar upp och tittar. De måste ha sett den så många gånger innan att de

vant sig. För som besökare så stannar man upp. Det går inte att låta bli att förföras av

byggnaden. Den visar upp allt den har och det utan att skämmas. Allt ligger på utsidan,

inget är skymt, ingen antydan till att försöka dölja något. Konstruktionen och rörelsen

ligger utanpå fasaden. Det är nästan som om byggnaden har vänt ut och in på sig och

blottar skelett och tarmar. Skriker ut hur den fungerar. De stora vita tuberna som

kommer upp högst upp på sluttningen har en sådan tydlig koppling till resten av

byggnaden så man känner anslutningen mellan dem och man kan nästan tro att

byggnaden blivit fast under denna slutning och försöker kämpa sig loss.

Innan vi äntrar monstret vill vi se alla dess sidor och vi går runt. På andra sidan

återkommer de stora vita armarna som skjuter upp ur marken. Här är dessa inte

ensamma utan här finns det mer rörelse. Rör i grundfärgerna blå och grön i olika

tjocklek klär in hela fasaden. De går rakt upp från marken med tydlig riktning och när de

når taket så viker de sig över och försvinner. Precis in till rören i parallellriktning rör sig

en röd hiss upp och ner. Den är synlig och har bara en tunn konstruktion runt sig i rött.

Knaprandes på våra nybakade baguetter som ger oss såriga gommar fortsätter vi runt

nästa hörn tillbaka dit vi började. Vi har inte sagt så mycket till varandra, det har inte

behövs. Med blickar gåendes upp och ner längs med rören försöker vi att inte gå in i allt

för många innevånare. De rör sig på ett annat sätt än oss, de vet vart de ska och de rör

sig snabbt. Vi vet inte vad som väntar bakom hörnet och vi upptäcker på vägen till

krönet. Vi ser inte rakt fram vi ser rakt upp och vi rör oss därför mycket långsamt i

folkmassan. Med smulor i halsduken så är vi tillbaka på torget och slukas nästan upp då

vi liksom förs ner mot ingången som är mycket liten. Över oss är nu är rulltrappan som

slingrar sig upp över hela sidan, den är röd på buken. Utsidans färgstarka och

uttrycksfulla uttryck gör att vi inte kan föreställa oss hur insidan kan se ut. Igenom

säkerhetskontrollen och in.

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


– Men vad tomt och stilla det var här inne…

Alla stannar till och tittar sig runt det är som att vara i tom buk. Det är högt i tak och det

är långt tills man möter en vägg åt både höger och vänster. Rakt fram är det ett räcke

och nedanför hålls en liten utställning på att sättas upp. Rummet är så stort och tomt i

första anblick att vi inte vet vad vi ska röra oss vi ska röra oss emot. Jag känner mig som

Pinocchio då han blivit slukad av valen. Står inuti en stor tom buk.

– Tänk om den får ben… Förfört oss, lockat in oss och nu slukat oss och sen för bort oss…

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


EIJA-LIISA AHTILA

RUM I RUM I RUM En dag på Moderna Museet med vän och videokonstnären Eija-‐Liisa Ahtila. Jag sitter

mitt i ett rum på låga pallar som man kan snurra 360 grader på. Runt om mig på fyra

väggar är det projektioner. Historien som visas är två parallellhistorier. Den ena

historien utspelar sig hemma hos en kvinnlig poet i Finland. Den andra är en gestaltning

av texten hon inspireras av, skriven av Frantz Fanon. Texten behandlar frank-‐ algeriska

kriget under 1950-‐talet.

Det är två världar som spelas upp runt omkring mig i rummet och jag försöker se allt i

början men inser att det går inte. Ibland får den finska historien fokus av mig ibland den

andra. Mitt val tror jag påverkas av från vilken film ljudet kommer ifrån. Dock betyder

det inte att ljudet kommer från den vägg som visar ljudet. Det händer att historierna

flätas samman och plötsligt kommer soldater in i poetens hem. Man frågar sig vad som

är verklighet och inte, och vad som är var? I vissa delar av installationen blir det

ytterligare ett rum. Ett exempel är då finskan går till en präst. De samtalar och på

skärmen till höger om mig är det en närbild på prästen och till vänster en närbild av

poeten. Det är som att de är i rummet där jag sitter eller som att rummet har blivit en del

i filmen. Ett rum i ett rum som är ett rum i filmen. Samtidigt i filmen så kommer den

algeriska historien in. Allting flätas ihop och rummen blir rum i varandra i flera

dimensioner, visuella, fysiska och psykiska.

När vi gick in i rummet stod det att det varnar för våldsamma scener och det står även

att filmen är en närmare en timme lång. Vår första tanke var bara att gå in och titta en

stund men vi fastnade och satt där nästan hela filmen. Spända på vad de obehagliga

kunde vara och på hur historierna skulle utvecklas. Uppmärksamma hela tiden på vad

som händer framför oss, bakom oss och vid sidan av oss. Jag funderar ibland på vad

filmen i förrummet betydde för denna film. Det var en illustrerad film som nästan enbart

bestod av olika nyanser av rött. Den verkade handla om tid som flöt förbi och den gick

snabbt och långsamt. I filmen jag nästan sitter i, är det svårt att få en ordentlig

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


tidsuppfattning. Till slut vill jag lämna rummet och tror att utgången är på motsatt sida

från ingången då det finns en öppning där. Men när jag kommer dit är det en

återvändsgränd, ett svart litet trekantigt rum. Något projiceras på väggen som jag gått

förbi in i det lilla rummet. Jag vänder mig då jag insett att här inte är någon utgång och

ser filmen. Lätt chockad efter att ha lämnat det stora rummet för att slippa se de

eventuella obehagliga scenerna så ser jag här en film med låg kvalitet som enbart visar

massvis av dammiga döda kroppar i en hög som aldrig verkar ta slut. Jag har blivit lurad

av rummets uppbyggnad att tro att jag kunde smita från den obehagliga verkligheten.

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


HON – Vilken upplevelse det måste ha varit att se och uppleva HON-‐ en katedral, tänker jag

när jag läser om utställningen i Bulletinen.

Artikeln berättar egentligen om att Niki Saint de Phalle, som gjorde det yttre skalet, har

utställning på Modern Museet Malmö i vår. Självklart kan inte Moderna Museet skriva

om Niki Saint de Phalle utan att nämna den spektakulära HON, från 1966. Det var ett

samarbete med Jean Tinguely som tillsammans också gjorde skulptur-‐fontänen vid

Pompidou i Paris. Även en svensk konstnär var med och skapade HON, Per Olov Ultvedt.

Jag tittar på bilderna i tidningen och läser texten och förundras över konstverket. De har

i ett vitt museé-‐rum med lysrörsbelysning skapat en enorm kvinna, liggandes på rygg.

Men hon är inte vilken kvinna som helst, hon är utmanade och inbjudande både till sina

kroppsmålningar som till hennes position. HON fyller rummet till max, stora bröst och

en nästintill havande mage snuddar nästintill taket.

Det är som att de, konstnärerna, har skapat en konstlokal inuti museet. För ur henne,

hon har två öppningar; det är könet som är ingång och navlen som är balkong, strömmar

Bach symfonier och i henne ryms mer än bara musik. Inuti henne fanns de en

bergochdalbana, en biograf som visade en film med Greta Garbo, konstutställning, en

mjölkbar i ett av brösten och bl.a. en läskautomat.

– Tänk att se denna havande kvinna ligga och sära på benen… och locka in en genom

hennes kön. Att penetrera en havande kvinna, som en liten människa, in i henne, en stor

kvinna. Skalan gör att man undrar om man fortfarande kände sig som en vuxen

människa då man gick in i henne. Tänk att gå dit och veta vad som väntas men ändå bli

chokad över installationen och upplevelsen av alla rummen inne i henne. Tänk att

komma dit på 60-‐talet och se alla de andra besökarnas ansiktsuttryck. Tänk att se hur de

tvekar i att gå in i HON. Tänk att samtidigt se de lyckliga sitta uppe i navlen med varsitt

glasmjölk, de som redan vågat ta sig över gränsen och in i HON-‐ en katedral.

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


LANDET BLEV FÖRORT Lämnar glasskyskraporna bakom oss och sätter oss på ett tåg ut från Paris. Ute i en liten

förort som påminner om en alpby tar vi en buss och åker ännu längre ut. Vi ska se Le

Corbusiers Villa Savoye. Ritat som ett sommarhus har vi hört och bilderna vi sett står

huset i en lummig trädgård med stor gräsplan som löper runt hela huset.

– Men hallå vi ska ju av här!

Va… tänker jag men det här är ju mitt i ett miljonbostadsområde… En fransk tant på

bussen som vi gick av pekar frenetiskt att vi ska gå till höger. Hon måste ha förstått vart

vi skulle och ville hjälpa gruppen med öppna, förvirrade tursitmunnar att hitta rätt. En

vit putsad mur visar sig bakom hörnet med en liten öppning. Villa Savoye står det vid

ingången och vi kliver in.

– Ska det här vara huset?! Det kan det inte vara, tänker jag.

För precis innanför muren är ett litet hus med samma formspråk som det jag sett på

bilderna, men det är jättelitet. Fortsätter förbi in på en bred stig in i en skog. När vi har

gått in en bit, uppenbarar sig det huset vi åkt dit för att se. Ett kantigt hus med vit puts

och tydliga horisontala och vertikala linjer. Två kroppar staplade ovan på varandra, den

övre bredare än den undre. Pelare med jämna mellanrum bär upp den kropp som går

utanför den mindre. Fasaden vi möter först har ett fönsterband längs hela bredden, alla

är lika höga och har samma bred. Motsols går jag runt huset och ser att det även här är

hål i fasaden men här utan glas och pelarna är synliga upp genom den breda öppningen

som går tvärs över hela övreplan. Detta hål har samma höjd som den på andra sidan

hade. På baksidan fortsätter pelarna att hålla upp den svävande kroppen. Fönsterbandet

finns även här. Den undre kroppen har nu inte längre en kantig form utan har en svängd

form och är nu beklädd av ett stort glasparti. Glaset är uppdelat i ränder som går

vertikalt och bryts av med en horisontal rand som är på samma höjd som handtaget på

dörren in till huset. Det är en svart dörr med ett litet handtag med en liten knopp på

änden.

Väl inne i huset möts man av en spiraltrappa som skjuter upp från källaren och upp till

andra och vidare upp till tredje våningen. Fram tills nu har jag trott att det har varit 2

våningar. Går man hela vägen upp kommer man ut på en terrass. Det finns ett till sätt att

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


ta sig upp till andra våningen och det är en ramp, vill man kan man fortsätta ta rampen

upp till tredje men då måste du gå ut på en terrass och sen vidare upp till den du

hamnade på med hjälp av trappan. Det är fascinerande hur många olika vägar man kan

ta och hur rummen är placerade– man tappar nästan bort sig fast man tror att man har

full kontroll på vart man är i huset. Plötsligt kommer man ut till ett litet ute rum från

köket. Köket är nästan obehagligt kliniskt. Skjutluckor klädda i zink och stenbänk med

två sinkar och två kranar. Bänken löper precis under fönstren och in i hörnet och vidare

ut på nästa vägg.

De andra rummen varierar i storlek och är målade i dova grundfärger så som rött och

blått. De bjuder in till att vara nyfiken och har väggar som överraskar en med utsikter

eller toaletter. Man vet aldrig vad man hittar bakom dörrarna eller runt hörnet. Sakta

går man runt och tittar upp och ner, höger och vänster för att inte missa någon

överraskning. Något slår till min axel, något som jag missat. En lång tunn kedja hänger

ner i korridoren jag går i. Tittar upp och ser ett ljusinsläpp och en mekanism högt där

uppe, en ventilationslucka.

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


TORGET SOM LÅSTE SIG Men gick jag inte igenom här igår? Helt säker på att det var öppet här igår…

Minns hur jag blev inslussad in bakom dessa väggar där jag anade rörelse. Väggen som

fört mig in i detta rum var lång och reflekterade min skuggbild. Den rörde sig på väggen

jämte mig, men den var kortare än jag. När jag och skuggbilden kommit förbi väggen så

letar jag efter skuggan på marken men ser bara ett par små röda skor. Det hade inte

varit min skugga som lagt sig på väggen utan en liten flicka som gått på andra sidan i

samma takt.

Inne i, för det känns som inne fast det är ute, kanske på grund av det uppspända taket

som svävar ovanför platsen som gör att det känns som inne. För platsen är inte inramad

av väggar utan den är uppbruten överallt med väggar i olika riktningar.

– Schopp! Ett vinddrag får mitt hår att fladdra till. Det är den lilla flickan som springer

och snurrar runt på en av väggarna, runt, runt. Jag höjer min blick som fortfarande var

fast på platsen där flickans små röda skor hade stått och ser att flera väggar rör sig.

Musik börjar spelas från ena hörnet och jag rör mig ditåt. Medan jag går ditåt så öppnar

och stängs vägarna dit. Jag hör vart jag ska och tillslut öppnar det upp sig.

– ”Get offa that thing….!” Dundras ut ur en av väggarna som verkar vara en högtalare. I

det öppna rummet som jag kommit till står en dans grupp och gör en synkad rörelse.

Mitt i mellan dem och publiken som sitter på enheter som är som väggarna men mycket

lägre, dansar en solo. Det är snabba mjuka rörelser som cirkulerar kring leder och

plötsligt fryser fast och sen släpps lösa igen. Stora och smårörelser kombineras i olika

hastigheter.

Efter att ha tittat ett tag rör jag mig vidare genom labyrinten av väggar och blir lätt

förvirrad av om det är min spegelbild, skugga eller någon bakom väggen som bildar en

mänsklig kropp på väggarna som jag passerar. På andra delen av platsen ser jag hur

barn leker kurragömma och kull. Vänder och vrider på väggarna och tar dessa som

skydd. Jag skrattar till när jag ser hur två luriga små killar har låst sig inne mellan tre

väggar så att de inte kan bli kullade. De ser så nöjda ut där inne.

Lätt utmattad tar jag mig ut från denna plats full av rörelse. Vänder mig om för att

minnas den och funderar på om jag ska gå samma vända genom staden imorgon som jag

gjorde idag.

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


– Det var ju här jag kom ut igår…?! Jag står och tittar efter utgången jag använde igår,

men det enda jag ser är en solid vägg. Går längst med sidan och tittar och där borta är en

öppning. När jag kommer fram ser jag att det är en lång smal gränd som leder ut på

andra sidan utan att öppna upp till platsen jag var på igår.

– Torget måste ha låst sig…

Johanna Nordin UMA1

VT 2012


KÄLLFÖRTECKNING Novell 1. ”TÄNK OM DEN FICK BEN”

Handlade om Pompidou

Källor; egna upplevelser och erfarenheter samt bok införskaffad i monstret ”Centre

Pompidou, Creation in the heart of Paris”

Novell 2. ”EIJA-‐LIISA AHTILA, RUM I RUM I RUM”

Handlade om utställningen Parallella världar på Moderna Museet i Stockholm, 11/2-‐6/5

2012.

Källor; egna upplevelser och erfarenheter samt katalog från utställningen och intervju

från Bulletinen Årgång 54 Nr.1 2012 ”Svindlande höjder”

Novell 3. ”HON”

Handlade om utställningen HON-‐en katedral från 1966 på Moderna Museet i Stockholm.

Källor; Bulletinen Årgång 54 Nr.2-‐3 2012 ”Samlingar” och

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=2052072

Novell 4. ”LANDET BLEV FÖRORT”

Handlade om Villa Savoye.

Källor; egna upplevelser och erfarenheter från studieresa.

Novell 5. ”TORGET SOM LÅSTE SIG”

Handlade om mitt dans-‐rum/plats inspirerat av Locking och till för utövande av dansen.

Källor; min fantasi.

novellsamling om rum

Documents