Sanningssägarna

Andreas GranathCarolina SvenssonJournalistprogrammetGöteborgs UniversitetTermin 3, HT2010

– En granskning av Politiskt Inkorrekt

SANNINGSSÄGARNA2

Det här är ett projektarbete av studenterna Andreas Granath och Carolina Svensson på Journalistprogrammet vid Göteborgs unviersitet, termin tre. All text är producerad av oss. För kontakt: gusgraand@student.gu.se eller guscarolsv@student.gu.se

På omslaget: Detalj ur Hieronymus Boschs triptyk, mer känd som The garden of earthly delights. Hänger på Museo nacional del Prado i Madrid. Foto på sida 2: Aron Lahti.ASCII genom Glassgiant.com

Politiskt Inkorrekt, liksom den liknande sajten Fria Nyheter, är dom enda riktigt äkta demokratis-ka nyhetsförmedlarna som idag finns i Sverige.

GUSTAF JANSON, redaktor Politiskt Inkorrekt 6 december 2009 i en kommentar på frilansaren.se“ ..

InnehållsförteckningDen nya nyhetsförmedlaren 3

Fältteori, symboliskt språk och en grind som försvann 4

Politiskt Inkorrekt, vilka är det? 6Det osynliga ansiktet utåt 7

Hallå, Jessica Axelsson 9Politiskt Inkorrekt - en reaktion? 10Att inte veta vem man intervjuar 11

Ideal eller verklighet? 12Annika Hamrud 14

Hallå, Marie Demker 17Den hotade SD-hataren 18

En röst från Sverigedemokraterna 21Det inkorrekta språkbruket 22

Den första gnistan i en etikbrasa 28Slutdiskussion 31

3SANNINGSSÄGARNA

Sverigedemokraterna hade precis blivit ett riksdagsparti, och många hävdade att det var mycket tack vare deras egna och deras supportrars aktiva arbete på internet som partiet lyckades ta sig över

fyraprocentspärren. Politiskt Inkorrekt var en av de sidor som ofta nämndes i samband med SD, och som dessutom pekades ut som en blogg full av främlingsfientlig propagan-da. Sidan hade under de senaste två åren växt kraftigt och i skrivande stund ligger den på plats 69 i Alexarankingen, som rankar sidor baserat på internettrafik-en till dem, före sidor som Dagens media och Resumé. Vi ville veta mer om denna sida som på kort tid skapat sig en trogen läsarkrets och till och med börjat utmana de etablerade nyhetsförmedlarna.

Politiskt Inkorrekt startade som en blogg med hjälp av publiceringsverktyget Wordpress den 23:e oktober år 2008. Sidan drogs igång av ett okänt antal per-soner som hade sina rötter på diskussions-forumet Flashback. Enligt Google Trends noterades de första genomsnittliga sökn-ingarna i Sverige för “politiskt inkorrekt” i april 2009. Politiskt Inkorrekt ökade snabbt i popularitet och besökarantalet steg, samtidigt som bloggare med andra politiska åsikter än de som PI uttryckte började uppmärksamma sidan och ifrågasätta dess skarpt invandringskritiska innehåll och hårda ton.

Den 3 december 2009 blockerade Wordpress Politiskt Inkorrekt från att skapa nya inlägg, och skickade ett varn-ingsmeddelande där de informerade om att de var bekym-rade över endel av sidans innehåll, och bad skaparna kon-takta dem för att reda ut problemet. Tre dagar senare, den 6 december, var bloggen upplåst och kunde fortsätta publi-cera material. Men det skulle inte dröja längre än till den 22 januari 2010 innan Wordpress spärrade sidan igen, för att återigen låsa upp den och sedan spärra den en tredje gång den 30 januari. Vid det här laget hade Sverigedemokra-ternas Ted Ekeroth börjat uppmärksamma Wordpress ag-erande, och efterlyste genom sin egen blogg donationer för att Politiskt Inkorrekt skulle kunna skaffa en egen webbplats där de inte var beroende av någon bloggtjänst. En alternativ sida drogs igång och efter en kort period av parallell uppda-tering av de båda sidorna har Politiskt Inkorrekt sedan dess legat på en egen domän, politisktinkorrekt.info.

Politiskt Inkorrekt uppdateras nuförtiden (november 2010) med ungefär 12-16 inlägg per dag. Inläggsfrekvensen har sedan domänbytet ökat stadigt, från 365 inlägg i febru-ari 2010 till en peak på 481 inlägg under valmånaden sep-tember. I november publicerades 442 inlägg. Publiceringen sker anonymt, förutom i undantagsfall då det kan dyka upp en signatur och möjligtvis en e-postadress. Dock går dessa signaturer inte att med säkerhet koppla till någon identifier-bar person.

Med vår granskning vill vi belysa ett område som hittill mest varit höljt i ett spekulativt dunkel. Vi kommer inte att ge oss ut för att avslöja vilka personerna ba-kom sidan är. Det är inte vår frågeställn-ing. Istället vill vi ge en skiss över Politiskt Inkorrekts plats i medielandskapet samt vilka normer och regler som färgar deras syn på nyhetsförmedling. Vårt övergri-pande syfte är alltså att titta närmare på Politiskt Inkorrekts relation till andra me-dier, de som de själva refererar till som gammelmedia, att utreda deras identitets-bildning samt undersöka hur deras språk-

bruk och uttryckssätt ser ut och kan påverka deras läsare.Den nya tekniken har inneburit en stor förändring för

de etablerade mediernas position som informationsspridare och nyhetskällor. Genom att försöka undersöka en av de nya, och dessutom omdebatterade, aktörerna på internet hoppas vi kunna bidra till att skärpa bilden av en tid i stän-dig förändring. Vi har valt att granska en av de bloggar som överlappar det journalistiska fältet utan att egentligen vara en del av det, och därigenom spelar efter helt egna regler. Förutom enstaka artiklar finns det inga tidigare undersökn-ingar av bloggen Politiskt Inkorrekt. Vi ser det som att vi bryter ny mark och deltar i en process som sätter fokus på en mediaform som tidigare åtnjutit en form av laglös under-gorundposition.

Den nya nyhetsformedlaren..

Politiskt Inkorrekt, en sida som mest är känd för att hänga ut kriminella med namn och bild, började efter valet allt oftare dyka upp som källa i diskussioner. Vanligt folk länkade till sidans artiklar för att ge stöd åt sina argument. Detta väckte vårt intresse.

Politiskt Inkorrekts placering i Alex-arankingen: http://www.alexa.com/siteinfo/politisk-tinkorrekt.info# En skärmdump av Politiskt Inkorrekts pressmedelande angående avstängningen från Wordpress: http://frilansaren.se/fre-drik/2009/12/04/hogerextrema-politiskt-inkorrekt-stoppad/. Ted Ekeroths blogginlägg som efterlyser donationer till PIs domänbyte: http://tede-keroth.se/2010/01/22/politiskt-inkorrekt-sparrad-pa-wordpress/

LÄNKAR

Jenny Wiiks avhandling Jour-nalism in transition beskriver hon yrkesidentiteten hos den svenska journalistkåren som uppbyggd på tre saker. Normer, praxis och status. Balansen mellan dessa avgör ens placering i fältet.

Wiik behandlar också hur möjligheten att publicera sig själv på Internet har påver-kat det journalistiska yrket. Internet har utraderat journal-isternas publiceringsmonopol och i viss mån också förän-drat kunskapshierarkierna i samhället då kunskap inte är reserverad för ett visst sam-hällsskikt eller en institution utan kan nås av alla.

Sammantaget beskriver Jenny Wiik fyra dimensioner av dagens journalistiska yrkesidentitet i Sverige. Den första är själva basen för yrkesidentiteten, att journalister ska granska, förklara och låta olika opinioner komma fram. Dessa ideal är väl förankrade både inom kåren och utanför.

Den andra beskrivs som objektivitet och neutralitet, vilket knyter an till journalistkårens autonomi gentemot andra institu-tioner. Enligt Jenny Wiik ligger de två idealen nära den an-gloamerikanska liberala traditionen och har stärkts mer och mer. Speglingsidealet har däremot i stort sett försvunnit.

Den tredje handlar om journalisternas förhållningssätt till sin publik. En stor del av de svenska journalisterna värder-ar folkbildningsidealet högt och det anses statusfyllt att följa det. Förströelseidealet har däremot kommit att förknippas med journalistikens kommersialisering och tappar status över tid.

Den fjärde handlar om journalisters förhållande till den offentliga sfären och idealen att påverka den allmänna opin-ionen och fungera som språkrör för den lokala opinionen. Båda dessa ideal försvagas alltmer då det blir viktigare för journalister att eliminera alla intressekopplingar och förbli oberoende.

Pierre Bourdieu, som Jenny Wiik grundar sitt arbete på, skriver om olika fält i vilka vi är inblandade i maktspel. Ett fält är en del av det sociala rummet som har sina egna regler och värderingar. Ett exempel är det journalistiska fältet, i vilket man skapar sig en position genom balansen mellan normer man följer, den praxis man använder sig av och den status man har beroende på var man jobbar.

Allt är dock inte ett fält. För att något ska kallas ett fält krävs vissa beståndsdelar. Det ska finnas människor som disponeras på ett visst sätt i fältet (i journalistikens fall t.ex. reportrar, fotografer, redigerare, redaktörer), inträde i fältet ska kräva att man investerat sig i de kunskaper som krävs för att delta (t.ex. språkbehandling, stilistik, allmänbildning,

pressetiska kunskaper, journalistutbildning), insatser i makt-spelet (ställningstaganden för eller emot publicistiska beslut, journalistiska tillvägagångssätt eller viss stilistik) och vinster (ekonomiska och symboliska. T.ex. att få ett erkännande som skribent eller publicist.) Allt detta definierar fältet. Om någon däremot intresserar sig för ett ämne och ställer upp ideal på egen hand har inget fält uppstått. Enligt Bourdieu kräver ett fält specialister, institutioner och erkända värdehierarkier.

Inom fältet talar Bourdieu om symboliskt och kulturellt ka-pital. Symboliskt kapital är symboliska tillgångar. Saker som får sitt värde först när det erkänns av andra. Exempelvis kan ett lång historik av publicistik vara en del i en tidnings sym-boliska kapital, och därmed också en del av det symboliska kapitalet hos de journalister som jobbar på tidningen.

Kulturellt kapital är inte, som man kan tro, knutet till det antropologiska kulturbegreppet där kultur är hela vår livsform. Det handlar istället om den etablerade finkulturen som enligt Bourdieu är knuten till makthierarkierna i samhället samt är legitim och i en dominant ställning gentemot annan kultur. Starkt kulturellt kapital är viktigt för att kunna klättra till en maktposition i sitt fält. Kulturellt kapital kan lagras i män-niskors kroppar som kunskaper, erfarenheter och uttryckssätt. Men det kan också lagras institutionellt i till exempel akad-emier, museér, tidningar och teorier. Bourdieu menar att kul-turella och vetenskapliga fälts historia och tidigare stridigheter lagras i sådana former. Förutom att lagras ackumuleras kapi-talet. Den fortlöpande pressetiska diskussionen kan ses som en sådan stridighet som ackumulerat kapitalet och nu lagrats institutionellt. Etablerade medier innehar generellt sett ett stort kulturellt kapital eftersom de tillhandahåller information, och nyheter som beskriver hur världen ser ut. Men det kulturella kapitalet är beroende av att någon erkänner dess betydelse. Det tappar sitt värde om det inte finns en marknad där det värderas högt.

Ordningen inom ett fält kan sättas på spel om nya preten-denter ifrågasätter den rådande ordningen. För att bibehålla makten och låta maktspelet fortgå som tidigare krävs att man sluter leden för att återupprätta den gemensamma föreställn-ingen om hur maktspelet ska vara. Den svenska journalistkå-rens fortgående pressetiska diskussion är ett exempel på ett sätt att rättfärdiga kårens autonomitet och därmed låta spelet fortsätta som förut.

För vår kvalitativa textanalys har vi använt oss av Pierre Bourdieus Language and symbolic power där han bland an-nat skriver om att kriterierna för etnicitet (brytning, språk, osv) är påverkade av våra mentala föreställningar, som i sin tur är en kunskapsstruktur. I kunskapsstrukturen lägger man sina in-tressen och förutsättningar, vilket lägger ett symboliskt värde i kriteriet. Vår uppfattning av kriteriet påverkas också av objek-tifierade föreställningar av saker (flaggor, emblem, symboler, osv), eller handlingar av egenintresse och symbollisk manipu-lation som syftar till att forma andras mentala föreställning av dessa kriterier och dess bärare. Bourdieu menar att kampen om etniska identiteter är en speciell form av kampen om att få

Faltteori, symboliskt sprak och en grind som forsvann.... o

ISANNINGSSÄGARNA4

kassificera, att få monopol över makten att få folk att se och tro. Att styra vad folk vet om och hur de känner igen etnicitet, och bestämma vad som är den legitima definitionen av sam-hällets olika delar. Med andra ord att skapa och upphäva grupper.

Ett sätt att skapa gränser mellan grupper är att använda symboler som är specifika för en viss grupp. De som inte kopplas samman med symbolen kopplas heller inte samman med gruppen och en gräns skapas. Exempelvis kan slöjan som symbol för muslimer skapar en gräns mellan de som inte tillhör gruppen och de som gör det. Genom att använda den typen av symbolik i språket kan man exkludera människor. Skapas det någon vi och dom-känsla genom språkbruket i Politiskt Inkorrekts artiklar? Det är en relevant fråga att ställa med bakgrund av den kritik som riktats mot sidan.

Jane B. Singer skriver i artikeln “The Socially responsible existentialist” (2006) om att gamla svar på frågan om vem som är en journalist, som baserades främst på roller associ-erade med processen att samla och sprida information, inte längre gäller. Singer beskriver den frona, tydligare, defini-tionen av en journalist som någon som var involverad i en specifik process. Idag å andra sidan befinner vi oss enligt Singer i ett “networksamhälle” där otaliga personer samlar, organiserar och delar med sig av information, dygnet runt. Hon menar att konceptet “gatekeeping” blir absurt då det inte längre finns någon grind att vakta.

I en annan artikel (“Contested autonomy”, 2007) skriver Singer att Internet, i och med att det fråntar journalister monopolet på att sätta agendan och formulera problemen, flyttar media från de gamla distinktionerna mellan profes-sionella och allmäna kommunikatörer och teoretiskt sett går mot en mer populistisk kommunikationsform. När makten över kunskapsdistributionen blir mer diffus bjuds en aktiv och argu-menterande allmänhet in till diskussion.

Singer diskuterar även koncepten sanning och transpar-ens, som är och har varit viktiga för professionell journalistik, både utmanas och kompletteras av de tekniska kommunika-tionsverktygen, framförallt bloggarna, i dagens medieland-

skap. Bloggarna, till skillnad från journalister, ser sig själva som motsatsen till gate keepers. Trots att de utmanar gate keeper-rollen ser journalister det fortfarande som sitt uppdrag att verifiera och värdera informationen så gott de kan innan det publiceras. Bloggarens sanning skapas kollektivt, till skill-nad från journalisternas hierarkiska tillvägagångssätt där ma-terialet går genom redaktörer och redigerare innan det publi-ceras, och undersöks inte innan publicering. Istället beskriver Singer sanningen, ur bloggarens perspektiv, som något som skapas genom diskurs, snarare än att vara en förutsättning för det. Som en följd av det skapas bloggarens trovärdighet genom dennes egna uttryck och strävan efter att vara san-ningsenlig. Journalister skapar i högre grad sin trovärdighet genom det medie de jobbar för.

Enligt Singer har journalister och mediaföretag använt Internet för att skilja sig från ickeprofessionella journalister i medielandskapet. Trovärdighet online karaktäriseras av information om vem som står bakom det som skrivs och möjli-gheten att kontakta den personen.

I en diskussion om namnpublicering är begreppet allmän-intresse centralt. Vi har utgått ifrån den definition före detta Pressombudsmannen Olle Stenholm beskrev i en debattar-tikel i Svenska dagbladet 8 maj 2006. I artikeln skriver Olle Stenholm: “Det går inte att vara allmänhetens pressombuds-man utan att ha ett klart begrepp om vad man menar med allmänintresse. Jag gör åtskillnad mellan “allmänt intresse” och allmänintresse. Det förra kan vara vad som helst som intresserar människor, till exempel även skvaller. Det senare har ett relevanskriterium.”

Tidigare projektarbeten på JMG har tagit upp ämnet nam-npubliceringar och allmänintresse. I magasinet I allmänhetens tjänst (Hellström, Jakobsson 2009) har skillnaden mellan sven-ska och engelska journalisters inställning till namnpublicering undersökts. Där framgår det att det inte finns en journalistisk inställning till namnpublicering, utan flera. Olika journalister har olika syn på vad som är viktigt för allmänheten att få veta, även om de flesta svenska journalister tycker att hänsyn till de berördas anhöriga väger tyngre än allmänhetens in-tresse av att få veta.

5SANNINGSSÄGARNA

A nders Paulsson är frilansjournalist och har, efter ett års granskning av sidan, skrivit en artikel om Politiskt Inkorrekt (”Den sverigedemokratiska svansen på nätet”, Expo 14 juni 2010). Han

har kunnat identifiera två av medarbetarna bakom sidan, båda medelålders män bosatta i Malmöområdet, men ingen av dem vill kännas vid sidan när Paulsson kontaktat dem

En av personerna som Paulsson kunnat visa ligger ba-kom PI, den som han i sin artikel kallar ”huvudskribenten”, har sina rötter på diskussionsforumet Flashback och som tipsare till andra bloggar. På Flashback florerar numera rykten om att det är han som ligger bakom pseudonymen Gustaf Janson.

Anders Paulsson anser att det egentligen inte är rättvist för PI gentemot deras läsare att bibehålla en såpass og-enomtränglig fasad.

– Problemet med deras ansvarstagande och skyldighet mot deras läsare är att man ska ha en aning om vem som är avsändare och det är ju omöjligt. Gustaf Janson säger ju att han bor utomlands, det är en linje de kört på Politiskt Inkorrekt hela tiden. Antagligen för att det är svårt kontrol-lera identiteten på en svensk som bor utomlands.

I sin granskning har han följt nyheternas väg till Politiskt Inkorrekts förstasida. Det mesta börjar som en nyhet i någon av de traditionella medierna, sedan tar den vägen genom internetforumet Flashback eller domstolar och an-dra offentliga källor där det tillkommer fakta som de tra-ditionella medierna utelämnat på grund av de pressetiska

reglerna. Därefter läggs nyheten i en politisk kontext av Politiskt Inkorrekt och hamnar på sidan.

– Den allra största källan är gammelmedia, vilket är ganska intressant för de hatar ju gammelmedia. Det är som pest för dem, säger Anders Paulsson. Andra saker kommer direkt från Flashback, går via domstol och result-erar i ett blogginlägg. Så ser det ut i stora drag.

Det senaste året tycker han att Politiskt Inkorrekt har ”tvättat” sitt språk och sopat rent genom att hålla en sak-ligare ton än i de gamla inläggen, som präglades av ett hårdare språkbruk. Men även om tonen förändrats är innehållet detsamma. Enligt Anders Paulsson producerar Politiskt Inkorrekt i stort sett inget eget material i nyhetsväg. Han talar om rena rewrites på andras texter med en till-agd politisk åsikt i slutet.

– Jag kan på sin höjd hålla med om att de har en redaktion, men det är inte journalistik. Det kan man på punkt efter punkt bocka av att det inte är, säger han. De följer inga etiska riktlinjer, de producerar inget eget mate-rial och det är verkligen ingen opartisk eller oberoende granskning. Det är därför jag menar att slutprodukten har väldigt lite med journalistik att göra.

Nyhetsurvalet har förändrats en aning, kanske i takt med att partiet Sverigedemokraterna vunnit mark och slut-ligen kommit in i riksdagen. Anders Paulsson tycker sig se en ökning av opinionsmätningsnyheter, men det är ingen omvälvande förändring.

– Mångkulturens gissel och det stora hotet från islam är fortfarande deras röda tråd i allting, säger han.

SANNINGSSÄGARNA6

Politiskt Inkorrekt-Vilka ar det?

..

7SANNINGSSÄGARNA

fter att ha fått utstå hård kritik för sin ano-nymitet och brist på kontaktpersoner fat-tades ett beslut. Politiskt Inkorrekt behövde ett ansikte utåt. Det ansiktet är Gustaf Janson som nu har rollen som redaktör för sidan.

– Vi anklagades ständigt för att vara helt anonyma och det påstods att det inte gick att få tag på någon representant för sidan, skriver Gustaf Janson

i en mailintervju. Nu var det i och för sig inte korrekt. Det har alltid gått att få tag på representanter för sidan och flera redaktionsmedlemmar har framträtt med namn. Dock kände vi att det behövdes ett namn dit de som ville ha kontakt med oss kunde vända sig.

För de flesta på Politiskt Inkorrekt är det ett medvetet val att skriva anonymt. Gustaf Janson menar att det finns många exempel på människor som fått sparken från sina jobb eller utsatts för hot och misshandel för sina åsikters skull. Enligt honom finns det också en aktiv “våldsvänster” som “tystar ner meningsmotståndare”.

– Vi får frekventa, i princip dagliga, hot av olika magni-tud. Allt från “jag ska anmäla er” till “ni ska dö era jävlar”.

Politiskt Inkorrekts redaktion beskrivs som väldigt platt. Som en organisation där alla deltar i det dagliga arbetet, utan speciella fotografer eller skribenter, och där den ende som sticker ut är Gustaf Janson själv i sin redaktörsroll. Dock vill han inte kommentera redaktionens storlek.

Sidan har sedan starten gjort sig kända för sin vana att publicera namn och bild på misstänkta och dömda brott-

slingar. Något som de etablerade medierna brukar avstå från med hänvisning till de pressetiska reglerna. Det är en förklaring som Gustaf Janson värderar mycket lågt. Bland annat tycker han att det han beskriver som “massmedial vuxenmobbning” av Sverigedemokraterna före och efter valet strider mot den punkt i reglerna som lyder: “Massme-diernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.

– Samma sak gäller underlåtenheten att namnge grova brottslingar av icke-svensk etnicitet, skriver Gustaf Janson. I reglerna står att man ska “slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt”. Hur stämmer det överens med konsekvent vit- eller svartpixling av fotografier på icke-svenska förbrytare?

Han menar att de pressetiska reglerna “inte är värda pappret de är skrivna på” och tycker att dagens journalister, framför allt de yngre, är för “rädda om sitt eget arsle” för att skriva något annat än det arbetsgivaren ber dem om.

– Om det sedan blir lögner, undanhållande av sanning eller grova överdrifter så spelar det ingen egentlig roll. Man har gått arbetsgivaren till mötes och allt är frid och fröjd, skriver Gustaf Janson. Utom för de som ska konsum-era det hela. De får en förljugen och felaktig bild av ett samhälle där media sätter dagordningen för vad som skall delges nyhetskonsumenterna.

Deras egen nyhetsvärdering beskriver han som en ad-hoc-bedömning, alltså en bedömning som är tillsatt för ett speciellt ändamål. Vissa händelser med stort allmängiltigt intresse är enligt Gustaf Janson självskrivna i Politiskt Inkor-rekts urval, i övrigt är man flexibla. Invandringskritiska och brottsrelaterade artiklar tar stor plats. Man säger sig vilja ge publiken det de inte får via den traditionella mediex-

EDet osynliga ansiktet utato

poneringen. I det ingår att publicera namn på den man skriver om.

– Vi uppfattar det så att intresset för namnpublicerin-gar är mycket stort, vilket vårt stora antal läsare borde bekräfta, skriver Gustaf Janson. Dessutom använder sig gammelmedia av samma procedur, med skillnaden att det nästan uteslutande handlar om misstänkta eller dömda med svensk etnicitet. Är det fråga om annan etnicitet gömmer man sig bakom sina egenpåhittade pressetiska regler som man använder extremt godtyckligt beroende på tidningens agenda.

Ser ni det som ett allmänintresse i den mån att det är till nytta för samhället att publicera namn, eller är det mer ett allmänt intresse för att stilla sin nyfikenhet?

– Ordet allmänintresse betyder precis vad det låter som, ett intresse hos allmänheten att få veta. I vilken mån det är till nytta för samhället eller ej låter jag vara osagt, men ingen har väl i alla fall hittills dött av att ha kunskaper.

De pressetiska reglerna pratar om ett ansvar även mot anhöriga vid namnpublicering. Gustaf Janson får frågan om han tycker publicister har något ansvar gentemot den misstänktes anhöriga, men tycker att frågan är luddigt formulerad. Han flyttar istället över ansvaret på den mis-stänkte.

– Som vi ser det så åvilar det ett ansvar hos den som begår en brottslig handling att beakta konsekvenserna av sitt handlade, på alla nivåer.

På vilket sätt ser du att det skulle göra någon nytta för samhället eller befolkningen i stort om gammelmedia gick mot en mer liberal namnpubliceringspolicy?

– Även här måste jag, om du ursäktar, hävda att frågan är för svepande formulerad. Det enda jag kan svara är att “nyttan” då skulle vara att man tillfredsställer det allmänint-resse som vi hävdar finns. Samhällsmässigt kan det ju också innebära nytta om allmänheten får veta att den eller den personen, som eventuellt kan finnas i deras närområde, kan-ske är någon man fortsättningsvis bör se upp med.

Det finns dock tillfällen då Politiskt Inkorrekt inte pub-licerar namn. Som exempel nämner Gustaf Janson en person som dömdes för ett sexuellt övergrepp på en ung flicka. Personen som dömdes var utvecklingsstörd och Politiskt Inkorrekt valde att inte publicera namn. Men ribban för namnpublicering ligger i förhållande till andra medier väldigt lågt. Gustaf Janson menar att det som publiceras på sidan går att få tag på för vem som helst tack vare den svenska offentlighetsprincipen. Om någon är intresserad av att ta reda på en brottslings identitet kan man göra det utan att gå genom Politiskt Inkorrekt.

Det material man kan ta del av på sidan liknar till stor del en journalistisk produkt. Men man ser inte sig själva som journalister.

– Nej, bevare mig väl, den nedsolkade yrkesrollen är det ingen av oss som vill förknippas med, skriver Gustaf Janson. Att vara journalist i ursprunglig mening innebär att man på ett sakligt och objektivt sätt skall förmedla nyheter och samhällsinformation. Det har man för länge sedan övergett och nu är det nästan enbart fråga om att tala om för folk vad de får och inte får tycka.

För att visa hur han tycker det ser ut än idag tar han fram ett citat från Sven Sörmarks bok Aftonbladet – ett reportage inifrån (1971). I boken skriver Sven Sörmark att “en ny generation av reportrar och redigerare hade tågat in” och att de “såg som sin uppgift att ‘agitera, inte informera’ Okunnighet, överdrifter, grova misstag, mis-suppfattade eller avsiktligt överförstådda intervjuer blev allt vanligare”.

Även om Gustaf Janson tycker att journalisterna i Sver-ige frångått objektivitetsidealet ser han det inte som en ledstjärna för den egna verksamheten.

– Någon strikt ledstjärna skulle jag inte kalla det, men till skillnad från gammelmedias journalister försöker vi i alla fall rapportera sanningsenligt om händelser. Om något ser ut, låter och går som en anka så skriver vi också att det är en anka. Vi försöker inte gömma oss bakom egenkonstruer-ade ursäkter som “pressetiska regler” för att slippa tala om för publiken att det faktiskt var en anka.

SANNINGSSÄGARNA8

Är det fråga om annan etnicitet gömmer man sig bakom sina egenpåhittade pressetiska regler som man använder extremt god-tyckligt beroende på tidningens agenda.“ GUSTAF JANSON

9SANNINGSSÄGARNA

Sympatierna med partiet Sverigedemokraterna är ty-dliga om man besöker sidan och det är inte helt olikt parti-pressen från förr. Bland annat har Kent Ekeroth annonserat för sin personvalskampanj på sidan och Ted Ekeroth har på sin hemsida länkat till en sida där man kunde donera pengar till PI så de kunde köpa sin egen domän. Men Gus-taf Janson tycker inte att det står i konflikt med att redovisa händelser objektivt.

– Att redovisa det korrekta händelseförloppet i exempel-vis ett brottmål, och då redovisa gärningsmannens identitet, innebär ju inget ställningstagande för Sverigedemokraterna och får därför vara ett objektivt sätt att förhålla sig till ny-hetsförmedling, skriver han. Om vi däremot i krönikeform skriver positivt om Sverigedemokraterna och negativt om andra partier så är ju inte det objektivt utan en redogörelse för skribentens personliga uppfattning.

Kritiken mot de etablerade medierna är vanligt återkom-mande på hemsidan. Och i den mån Politiskt Inkorrekt själva nämns av dem är det oftast i negativ mening. Gustaf Janson tycker att de ända sedan starten betraktats som “något otäckt katten släpat in”. Men när polisen häktade en misstänkt för skotten i Malmö publicerade även kväll-stidningarna namn och bild på mannen innan någon dom fallit.

I flera texter kallade ni Jan Hellin och Thomas Matts-son, chefredaktörer för Aftonbladet och Expressen, för hycklare. Tycker ni att de borde avstått från att publi-cera den misstänkte skyttens bild och identitet?

–Det har vi ingen åsikt om, det var deras ”publicistiska beslut” som på ren svenska inte betyder något annat är att man ville sälja fler lösnummer. Man skiter högaktningsfullt i sina löjeväckande ”pressetiska regler” när det kan gynna upplagesiffrorna, skriver Gustaf Janson. Helin och Matts-son är och förblir hycklare så länge de inte namn- och bild-publicerar utländska misstänkta eller dömda gärningsmän i samma omfattning som man gör med svenska.

Med jämna mellanrum publicerar Politiskt Inkor-rekt texter under kategorin “Insändare”. För det mesta är dessa, precis som sidans övriga texter, anonyma. Men i slutet av inlägget “Japans syn på mångkultur” som publicerades den 25 oktober 2010 stod signaturen “Jessica Axelsson” tillsam-mans med en mailadress och en länk till en face-booksida.

Trots att namnet står utskrivet är det omöjligt att veta om Jessica Axelsson är personen som sedemera svarade på våra facebookmeddelanden. På frågan om varför hon valt att signera insändaren svarar hon att det var för att hon ville vara öppen för diskussion och därför gjorde det möjligt för folk att kontakta henne.

– Jag hade kunnat gå under ett annat namn, men det blev inte så helt enkelt. Det kanske var dumt då jag samtidigt har full förståelse för människor som väljer att vara anonyma, med tanke på att man riskerar att bli knivskuren och misshandlad och i värsta fall bli utsatt för mord på grund av sin politiska åsikt i Sverige. Jessica Axelsson påpekar dock att det är omöjligt att kontakta henne på nåt annat sätt än över mail eller fa-cebook om man inte känner henne personligen eller kan gå genom någon av hennes vänner. Hon säger att hon för tillfället arbetar i Japan, vilket ytterligare skulle förs-våra kontaktförsök. Responsen på insändaren, som är den första hon någon-sin skrivit, har varit överväldigande positiv, berättar Jessica Axelsson. Även kontakten och samarbetet med Politiskt Inkorrekt beskriver hon som lyckat och säger att hon är mycket nöjd. – Jag tycker att PI är det bästa alternativet på nätet för den som vill läsa om det som alla stora svenska me-dier väljer att inte skriva om. Jessica Axelsson säger att hon valde att vända sig till PI med sin artikel just för att den är “politiskt inkorrekt” och presenterar en syn på mångkultur och invandring som hon inte tror skulle gå hem någon annanstans. – Jag berättar sanningen helt ocensurerat baserat på fakta och personliga erfarenheter. Jag hade aldrig fått min text publicerad på en större tidning, just på grund av den politiska inkorrektheten i min text.

Lank till artikeln: http://politisktinkorrekt.info/?p=63455

HALLÅJessica Axelsson som skrivit en insandarartikel till Politiskt Inkorrekt

..

..

ör att besvara vår frågeställning an-gående Politiskt Inkorrekts språkbruk och vinkling, och utreda hur dessa kom-ponenter färgar texterna och bygger upp sidans profil har vi utfört en kvalita-

tiv textanalys av ett antal artiklar som publicerats på sidan. Vi har valt att titta närmare på texter som handlar om eller berör fem olika kategorier: romer, Sverigedemokraterna, ensamkommande flyktingbarn, brott samt andra medier (gammelmedia).

Anledningen till att vi valt just dessa kategorier är att de är vanligt förekommande inslag i Politiskt Inkorrekts nyhet-surval. Artiklarna om Sverigedemokraterna är intressanta att titta närmare på då sidan har uttalade sympatier med partiet. Vi ville se hur partiet beskrevs jämfört med andra partier och vilket typ av språk man använder för att beskri-va partiet.

Mediebilden av romer är aktuell då det parallellt med vår undersökning genomförs en undersökning av mediebilden av romer i Sverige vid namn Utanför (Barr, Hansson, Augustsson, 2010). Det kan vara intressant att i framtiden jämföra resultaten från våra två studier, även om Barr, Hansson och Augustssons undersökning är av större

omfattning, för att se hur Politiskt Inkorrekts bevakning av romer skiljer sig från de etablerade mediernas.

Vi upplevde det som att Politiskt Inkorrekt hade ett sär-skilt fokus på ensamkommande flyktingbarn, bland annat är det ett av de ämnen som man kan följa tematiskt under kategorin “Ensamkommande”. Vår tes var på förhand att Politiskt Inkorrekt drev en tydlig åsikt i frågan.

Eftersom namnpublicering av brottslingar är en av de främst bidragande orsakerna till att Politiskt Inkorrekt vuxit sig stora har vi tittat på artiklar som berör brott för att se hur man hanterar personuppgifter, bilder och vilket språk man använder om förövare, offer och etnicitet.

Med bakgrund av den kraftiga kritik Politiskt Inkorrekt riktat mot andra medier anser vi att det är befogat att analysera artiklar som beror just andra medier och deras agerande. Det är också en viktig pusselbit när det gäller att bestämma deras plats i medielandskapet.

Vi började med att formulera ett antal frågor som vi ville besvara med hjälp av en kvalitativ textanalys. Dock har vi inte använt oss av alla frågor för alla fem kategorier-na, då vi snabbt insåg att vissa av frågorna var relevanta

Det inkorrekta sprakbruketF

SANNINGSSÄGARNA10

Zigenare Från Wikipedia: Romer kallas ibland för zigenare, en term som uppfattas som nedsättande av romerna själva och därför inte an-vänds av internationella organ. Ur Språkrådets frågelåda: Skall man säga zigenare eller romer? Svar:Numera går man alltmer från ordet zigenare, som av många uppfattas som nedsättande. I stället säger man rom. Det böjs en rom, flera romer och uttalas med långt

å-ljud. Adjektivet blir romsk. Språket kallas romani eller romani chib. Exempel från PI: ”Asylsökande Zigenare stjäl som korpar” (16 november 2010) ”Härnösand tar inte emot Balkan-zigenare” (11 november 2010) ”Sverige översvämmas av zigenare” (11 oktober 2010) Oikofob Finns inte i SAOL

Politiskt Inkorrekta ord –- ett urval

o

11SANNINGSSÄGARNA

när det gällde en specifik kategori, men inte andra. Politiskt Inkorrekt publicerar ofta texter som de tagit

från andra nyhetskällor och sedan förändrat eller gjort tillägg i. Det kan vara svårt att veta exakt vilka meningar eller stycken skribenterna på PI skrivit själva och vilka de kopierat. Ibland finns det referenser i form av länkar. Vi har försökt att i vår textanalys rikta in oss på de delar av artiklarna som det är relativt uppenbart att PI själva ligger bakom. Dock är det svårt att dra några slutsatser utifrån exempelvis vilka intervjupersoner som kommer till tals, då dessa mycket sällan pratat direkt med Politiskt Inkorrekt och därför inte är representativa för vilket urval PI “egentligen” skulle gjort.

ROMER Det som mer än något annat skiljer Politiskt Inkorrekts tex-ter om romer och romska flyktingar från övrig dagspress och annan media är att PI valt att konsekvent benämna romerna som “zigenare”. Ordet zigenare, eller någon variation på ordet, finns med i rubriken i samtliga av de för undersökningen insamlade artiklarna. “Bulgariska zi-genare gör grannars liv till ett helvete” (4 november 2010), “Cecilia Malmström vill stoppa strömmen av zigenare” (22 oktober 2010) och “Sverige översvämmas av zigenare” (11 oktober 2010) är några exempel på typiska rubriker som dyker upp på temat. Den sistnämnda rubriken följdes av kategoribenämningen “Tsunami”. Användandet av ordet zigenare är den största faktorn som gör att de här texterna inte skulle kunna publiceras i någon etablerad tidning. Ordet upprepas texterna igenom i olika former och kombinationer, exempelvis “Balkan-zigenare”, “asylsö-kande zigenare” och “zigenarfamiljen”. Uppdelningen mellan svenskar och romer är i tex-terna extremt tydlig. Det finns i princip inga gemensamma nämnare. Av de personer som citeras och får komma till tals är alla svenskar förutom en. De citerade svenskarna är antingen myndighetspersoner som uttalar sig om problem

eller åtgärder angående romerna, eller så är de privat-personer som utsatts för brott. Den enda rom som citeras är en anonym man som gått under jorden med sin familj i Östergötland, och vad han säger ifrågasätts av artikelför-fattaren (“Migrationsverket börjar direktavvisa zigenare utan asylskäl”, 5 november 2010).

Om man tittar på vilka egenskaper som romerna till-skrivs i Politiskt Inkorrekts texter handlar mycket om att de ljuger, är tjuvaktiga, att det finns väldigt många av dem och att de fullkomligt väller in över landets gränser. Mel-lanrubriken “Klåfingriga asylökande zigenare” (16 oktober 2010) följs av en lista över romer från en campingplats på Öland som dömts för stöld och snatteri. De dömda listas med namn, födelsedatum och i vissa fall ursprungsland. Den 9:e oktober 2010 publicerades artikeln “Zigenarkvin-nor dömda för åldringsbrott”, och i texten kan man läsa att de båda kvinnorna “påstår att man kom till Sverige för att plocka bär men att deras ‘kontaktperson’ inte dök upp”. Fler saker kvinnorna ljugit om eller påstås ha ljugit om tas upp, och “föga förvånande blev de ej trodda av tingsrät-ten.”

Många av texterna tycks präglas av en oro och en ilska över de stora antalet personer som kommer till Sver-ige för att söka asyl. “En veritabel flodvåg av zigenare från främst Serbien och Kosovo fortsätter att välla in i Sverige.”(Politiskt Inkorrekt, 11 oktober 2010). Skribenterna är förargade och bekymrade, bland annat över prob-lematiken som uppstått efter att EU avskaffat visumtvånget för Serbien. “Det var ingen god idé alls. För på grund av det utnyttjas och missbrukas visumfriheten maximalt. Bara sedan januari [2010] har minst 4000 från Serbien och Makedonien tagit sig till Sverige och sökt asyl. Det handlar främst om zigenare.”

I texterna specificeras ofta varifrån de romska personer-na som behandlas kommer ifrån. De flesta av texterna han-dlar om romer som kommer till Sverige från Balkan-länder-na för att söka asyl. Man kan dra slutsatsen att Politiskt Inkorrekt publicerar ursprungsland i den mån de känner till det. Dock undantaget när de handlar om svenska romer

Från Wikipedia: Roger Scruton har myntat nyordet Oikofobi motsv. det engelska oikophobia (Grekiska: i betydelsen hus, hem el-ler bostad.) som, i likhet med xenofobi (vilket är uttryckets motsats), inte syftar på en fobi i medicinsk mening utan i det här fallet på vad Scruton såg som en konsekvent ned-värdering av den egna nationen och dess kultur genom en individs identifikation mot vad Scruton menade var dennes “egentliga” nation och/eller kultur. Exempel från PI: ”Ett nytt nätverk bestående av svenskhatande och mass-

invandringsförespråkande oikofober har i dagarna gått ut med påståendet att den svenska folkmusiken inte är en unik svensk företeelse.” (21 oktober 2010)

Kulturberikare Språkrådet hänvisar till Wiktionarys definition: kulturberikning

(nedsättande) påverkan av kulturell blandning, vanligen negativ benämning på invandring

Kent Ekeroth (SD) skriver på sin blogg: Bland annat Aftonbladet och Helsingborgs Dagblad har

(människor som tillhör det så kallade resande folket). Den 21 oktober 2010 publicerade PI artikeln “DO-stämning avvisad – zigenare ej diskriminerade” som handlar om en romsk familj som anmält sin hemkommun till DO för att deras barn trakasserats och diskriminerats i skolan utan att någon ingripit och vidtagit åtgärder. Artikeln informerar om att tingsrätten avvisat DOs stämning. I artikeln om-nämns barnen som “två zigenska barn” och familjen som “zigenarfamiljen”. Barnens pappa, Ralf Novák-Rosengren, medverkade den 27 september 2010 i Efter Tio på TV4 och intervjuades av Malou Von Siwerts om sina erfaren-heter som rom, eller resande, och om anmälan till DO och stämningen till tingsrätten där domen vid intervjutillfället ännu inte var avgjord. I intervjun framgår det att Novák-Rosengren tillhör en resande familj som funnits i Sverige i många generationer. Vidare berättar han att hans fru, som också fått utstå diskriminerande behandling från personal och elever på barnens skola, är kristen. Inget av detta nämns i Politiskt Inkorrekts artikel om familjen. Det råder in-gen tvekan om att det är samma personer det handlar om, då detta är första gången man prövar skolväsendets och kommunens skuld i den här typen av diskrimineringsfall.

Sammanfattningsvis, som Politiskt Inkorrekt ser det så är alla romer och resande, oberoende av var de kommer ifrån och hur deras bakgrund och kultur ser ut, rätt och slätt zigenare. Dock informerar de ofta om vilka länder som asylsökande och invandrade romer kommer ifrån.

BROTT ”Den mörkhyade mannen ilsknade till av tillrättavisningen

och tilldelade den som korrigerade hans beteende ett fler-tal hårda knytnävsslag i ansiktet.” PI använder ofta värdeladdade ord när de beskriver brott. I citatet ovan indikerar ordvalet ett ställningstagande från skribentens sida. Han ilsknar till av en “tillrättavisning” och angriper den som “korrigerade hans beteende”. Det är tydligt att skribenten beskriver en verklighet, men det är inte en objektiv verklighet utan skribentens egen personliga verklighet. Färgad av åsikter, intressen och värderingar. I texterna fanns ett par fall av spekulationer rörande härkomst. Politiskt Inkorrekt skriver i en artikel om ett mord i Södertälje följande om en av de gripna: ”Efternamnet Melkemichel indikerar att syrianerna i det kriminella Södertäljenätverket ligger bakom dubbelmordet.”

I en artikel om fyra personer ur samma familj som ställs inför rätta för grov misshandel publiceras namn och födelsedatum på samtliga. Dessutom skriver Politiskt Inkorrekt att ”männens namn antyder att de kan ha koso-voalbanskt ursprung”. Det är en vag och spekulativ for-mulering. I en annan artikel spekulerar man vidare kring vem den gripne gärningsmannen är utan att veta om så är fallet. “PI misstänker att [“NN”] är den gripne 30-åringen. Vi återkommer i ärendet.”

I de artiklar där den anklagade/gärningsmannen har ett svenskt namn nämns inget om religion eller etnicitet, vilket är vanligare när gärningsmannen har utländsk bakgr-und. I det enda fall svenskt ursprung angetts, i de artiklar vi läst, handlar det om ett mordoffer. “Svenska [NN] född [19xx-xx-xx] avliden [20xx-xx-xx]. Hon dog av ett enda skott som gick genom huvudet”. “[NN, 85xxxx], vitrysk medborgare, döms till fängelse i

SANNINGSSÄGARNA12

Den mörkhyade mannen ilsknade till av tillrättavisningen och tilldelade den som korrig-erade hans beteende ett flertal hårda knytnävsslag i ansiktet.“

uppmärksammat mitt användande av begreppet ”kulturb-erikare”. Vad menas med ordet? Jo, gammelmedia inbil-lar sig ofta, och gärna även andra, att invandring och mångkultur ”berikar” Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ”kulturberikare” börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.

PI skriver: Angående ”kulturberikare” är detta ett ord som 68-vän-stern själva lanserade under sent 80- och 90-tal då allt som hade med invandringen att göra betecknades som ”kulturberikande”. Detta användes till den milda grad att det till slut togs över av invandringskritiker som numera använder det ironiskt för att beskriva händelser där mång-kulturen varit framme under mindre smickrande omständi-gheter. Ungefär som att kalla Mona Sahlin för ”ekonomiex-pert”. (31 oktober 2010)

Den mörkhyade mannen ilsknade till av tillrättavisningen och tilldelade den som korrig-erade hans beteende ett flertal hårda knytnävsslag i ansiktet.“

13SANNINGSSÄGARNA

tolv år och livstids utvisning.” “Under kvällen hade man funnit lägenheten de dispon-erade i Stockholm och i den fanns ytterligare fem rånare; samtliga chilenare i 20-årsåldern.” “Släkten som strider mot varandra är kurder från Libanon (...) Utvisa samtliga i släktfejden för gott. Punkt.”

Politiskt Inkorrekt tar klar ställning i artiklarna, vilket inte är förenligt med ett objektivitetsideal. Att redovisa namn på brottslingar kan ses som en sanningsenlig redovisning, men att spekulera i en gärningsmans identitet på det sätt som exemplifierats ovan står snarare i konflikt med idealet om en sanningsenlig rapportering. ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN“[utdrag från tidningsartikel] Om han får reda på var familjen befinner sig kommer han att jobba hårt för att återförenas med dem. – Självklart saknar jag dem. Jag vill att de ska vara här, säger han. [slut utdrag]

PI: På ren svenska kallas det här för ankarbarn. Släkten skickar hit den mest lämpade av sönerna, som väl här drar en rövarhistoria om den försvunna släkten. Detta är ömmande omständigheter och Sverige delar ut permanent uppehållstillstånd. Genast efter beskedet visar det sig som genom ren magi att släkten lever trots allt och reglerna medger att ‘barnet’ får ta hit dem genom sk anhöriginvan-dring. Ingen av de tio ensamkommande i Svenstavik har dock ännu uppehållstillstånd.”

Genom artiklarna målas en bild upp av ensamkom-mande flyktingbarn som bedragare. Ordet barn hamnar ofta inom citationstecken och man driver tesen att det inte alls rör sig om barn, utan om

vuxna som ljuger om sin ålder för att få uppehållstillstånd. Trots att det är nyhetartiklar det handlar om återfinns Politiskt Inkorrekts åsikter i texterna.

“Så var det dags igen. Ännu en gång har de ensam-kommande som ju enligt media är småttingar men i själva verket äldre tonåringar och i en del fall lögnaktiga vuxna som ljuger om sin ålder.”

Texterna ger ofta intrycket att de ensamkommande barnen inte klarar av att bete sig civiliserat eller är extremt benägna att skapa oro eller använda våld.

“I tisdags kväll var en av de ensamkommande, en påstådd 16-åring, ‘upprörd’ av okänd anledning. Så han gick in på sitt rum och startade flera småbränder.” “Nu finns där tolv från Afghanistan och tre av dessa ser ut att vara minst 18 år fyllda. Men de betecknas som ‘barn’, både av media och den naiva personalen. (...) Personalen har aldrig funderat på varför de ensamkom-mande inte vill berätta? Kan det bero på deras anledning att komma hit är en ren lögn och rövarhistoria? Precis som i de flesta andra fall när det gäller dessa vuxna män som försöker spela barn. Titta på ansiktsdragen, rynkorna. Det är inga tonåringar.” “De flesta är över 15 år, kring 80 procent är pojkar. Flest kommer från Afghanistan eller Somalia.”

Svenska myndighetspersoner framställs ibland som väl-villiga, men så gott som alltid lurade, blinda för sanningen eller förda bakom ljuset av de ensamkommande. Gentemot dessa människor är tonen förlöjligande, nästan raljant. “Som på beställning är en välmenande svensk där och bortförklarar situationen. (...)

Exempel från PI: ”Lindesberg kraftigt ”kulturberikade” av Balkan-zigenare” (6 november 2010) ”SVT blir kulturberikade under Malmöreportage” (5 no-vember 2010)

MENA Förkortning och samlingsnamn för området Middle East and North Africa. Exempel från PI: ”MENA-invandrare rånade pizzeria med sabel” (21 feb-

ruar 2010) ”MENA-gäng kastade ruttna ägg på artist i Danmark” (7 juni 2010) ”Det är vårt fel att MENA-barnen inte kan simma” (15 juli 2010)

Gammelmedia Från Wikipedia: Gammelmedia är ett begrepp som nyligen börjat an-vändas för att beteckna de traditionella medierna för att särskilja dem från de nya som tillkommit från mitten av

Utan att ha satt sig in i detaljerna om vad som hände på flyktingmottagandet, vill han instinktivt ändå sprida sitt in-lärda mantra: De har ofta varit med om väldigt otäcka, traumatiska saker, de är långt hemifrån och känner stor osäkerhet kring vad som händer med deras anhöriga. De utvecklar också vänskapsband till andra boende som också har det job-bigt. Det är en väldigt pressad situation de har och ibland tar det sig lite våldsamma uttryck, säger Jonas Morian. Det blev många bortförklaringar på en gång. Hur var det nu man kommenterar liknande uttalanden i dagens moderna samhälle? Jo, just det, ja: *facepalm*” I en artikel kommenterar man på urpsrungsartikeln och anklagar Göteborgsposten för att vilseleda läsaren. “Göteborgsposten illustrerar med bild på småbarn, enbart för att lura läsaren.” SVERIGEDEMOKRATERNADet är ingen hemlighet att Politiskt Inkorrekt stödjer Sver-igedemokraterna i många frågor. Men både de själva och representanter från partiet hävdar att de inte har något officiellt eller professionellt samröre, utan att de kopplingar som kan göras enbart handlar om att de besitter gemen-samma åsikter om främst invandring och islam.

PI skriver ofta artiklar om SD, inte sällan för att försvara partiet mot den, i redaktör Gustaf Jansons ord, “vuxenmob-bing” som SD fått och får stå utså från övrig media. “Ett annat skäl är att gammelmedia konsekvent vägrat ge ett opartiskt utrymme för SD:s politik utan diverse lögner och smutskastningar. Här [på PI] är vi rakt på sak, mer sanning-senliga än gammelmedia någonsin varit, är och kommer att vara.” (31 oktober 2010).

Politiskt Inkorrekt håller sig av de analyserade artiklarna

att döma i stort sett okritiskt till Sverigedemokraterna. De åsiktstexter om SD som sidan publicerar är uteslutande positiva till partiet. Signaturen AE skriver i en insändare den 7:e november 2010: “Jag vågar påstå att ingen i Sver-iges riksdag under de senaste 30 åren har uttryckt sig så sakligt och så tydligt som Jimmie Åkesson gjorde i riksda-gen i onsdags.” Bland nyhetstexterna om SD finns kortare artiklar med information om vad partiet fört upp på dagordningen i riksdagen och texter om medlemmar från andra partier som stödjer SD-förslag eller vill samarbeta. Vissa av Sver-igedeomkraternas pressmedelanden publiceras på sidan. I dessa typer av texter är tonen relativt saklig och sansad. Det är i texter som besvarar kritik riktad mot SD från andra publikationer och i texter om SD-representanter som utsatts för våld och trakasserier på grund av sin politiska tillhöri-ghet som språket och formuleringarna antar en skarpare karaktär. Ur en artikel om att en av de misstänkta för mis-shandeln av SD:s Martin Kinnunen och hans flickvän dömts till fängelse: “De båda blev överfallna av ett numerärt överlägset gäng extremister från den autonoma våldsvän-sterfaciströrelsen.” (9 november 2010) Under Nordiska rådets årliga sammankomst på Island i början av november 2010 hamnade Sverigedemokra-ternas William Hahne i bråk med krogantälld och blev sedemera utslängd från stället. Politiskt Inkorrekt publi-cerade en artikel (Sanningen om “krogskandalen” 5 no-vember 2010) där de kritiserade bland andra Aftonbladet och Expresen för deras rapportering kring incindenten. PI presenterade vidare “det riktiga händelseförloppet” som skilde sig från kvällstidningarnas versioner och framställde Hahne i ett bättre ljus. I texten förekom följande passage: “Viktigt att ha i åtanke är att Hanhe endast var på Island

SANNINGSSÄGARNA14

1990-talet[källa behövs]. Till gammelmedia räknar man bland annat tidningar, böcker, film, radio och TV.

Exempel från PI: ”Svensk våldtäktsman – gammelmedia jublar” (4 november 2010) ”Gammelmedias pinsamma lögnagenda åter avslöjad” (17 juni 2010)

Allmanintresse Från Nationalencyklopedin: allmänintresse, samhällsintresse, de generella intressen

och behov som berör alla medborgare i ett samhälle. Allmänintresset företräds av riksdagen, regeringen och de kommunala församlingarna. Den sammanvägning av olika generella intressen som allmänintresset förutsätter sker i en representativ demokrati i första hand genom de politiska partierna, som tävlar om medborgarnas stöd på grund-val av allmän rösträtt och politisk frihet. För att tillgodose allmänintresset i olika organ, företag, stiftelser etc. utses ofta allmänrepresentanter.

..

15SANNINGSSÄGARNA

som åhörare, han är varken representant i Nordiska Rådet eller Ungdomens Nordiska Råd. Han har inte ens en posi-tion inom varken SD eller SDU.” Den sista meningen är antingen en lögn eller ett mis-stag från skribenten. William Hanhe var vid tillfället pressekreterare för SDU, och hade alltså en position inom partiet vilket innebär att han indirekt representerade dem även om han inte var representant i Nordiska Rådet. MEDIA Jan Helin och Thomas Mattson, chefsredaktörer för Af-tonbladet respekivet Expressen, är inte Politiskt Inkorrekts favoritpersoner. Helin “har gett hyckleriet och dubbelmo-ralen ett ansikte och är inkarnationen av allt som är fel i Sverige 2010, urtypen för den slags människa som vill pådyvla andra människor det han själv inte vill röra i med tång och anser sig vara för fin för.” (9 november 2010, undertecknat “Andreas”)

De båda ledande kvällstidningarna kritiseras i flera texter hårt för att publicera namn och bild på bland annat den så kallade skytten i Malmö innan några häktnings-förhandlingar genomförst. Politiskt Inkorrekt hävdar att tidningarnas redaktioner valt att inte gå ut med dömda eller misstänktas identitet i fall där gärningsmannen varit av utländsk härkomst. PI anklagar de båda redaktörerna för att endast hålla sig till de pressetiska reglerna när det passar dem, för att senare gå ifrån dem med hänvisning till allmänintresset. Under kategorin “Hyckleri” den 9 no-vember 2010: “Gammelmedia har julafton. Först hade vi våldtäktsmannen i Solna som konstaterades vara “infödd svensk” och nu den så kallade nya lasermannen som med både namn, bild och ursprung hängs ut. På polisens presskonferens i Malmö dagen efter den misstänkte skytten gripits var en av de första frågorna som ställdes: “är han svensk?”. Plötsligt är de pressetiska reglerna, som media

annars älskar att referera till, som bortblåsta. Kvar återstår bara en orgie i hyckleri.”

En annan mediaprofil som ofta förlöjligas och ifrå-gasätts av Politsikt Inkorrekt är Expressens Ann-Charlotte Marteus. “I en kvinnligt inverterad motsvarighet till kung Midas skrider drottning Marteus till verket med friskt humör. Dock, till skilnad från kung Midas som förvandlade allt han tog i till guld, förvandlar Marteus allt hon tar i till strunt och missuppfattningar.” (“Expressen ledarsida: Dille-tanten!!”(8 november 2010). Marteus beskrivs som en ig-norant förespråkare för “multi-kulti-doktrinen” som inte inser att hon löper makthavarnas ärenden istället för att sköta sitt jobb som granskande journalist.

Alla etablerade medier benämns som “gammelmedia” och ses som en samlad enhet bestående av en journalist-kår som kollektivt misslyckats med att vara objektiv utan istället ägnar sig åt censur, åsiktsfostran och propaganda till förmån för ett multikulturellt samhälle. De texter som hämtas direkt från andra medier för att de berör frågor som är viktiga för PI förses ibland, men inte alltid, med en länk till var den ursprungligen publicerats. När PI be-lyser diverse krönikor, ledartexter och debattinlägg som innehåller åsikter de sympatiserar med benämns ofta för-fattaren som “en av de få vettiga journalisterna i dagens mediasverige”. Dock händer det att PI går till attack mot en specifik journalist på grund av något denne skrivit i en text, för att senare kopiera in andra artiklar av samma up-phovsman som gynnar PI:s syfte utan att i de fallen nämna att det är den tidigare missaktade journalistens verk det rör sig om(se intervju med Niklas Orrenius på sidan 18).

Språkrådet säger: Journalistbranschens text “Spelregler för press, radio och TV” innehåller ingen explicit definition av ordet allmän-intresse, men gör det ändå tydligare vad allmänintresse innebär i journalistiska sammanhang. Speciellt fokus ligger på att respektera den personliga integriteten. Namn och bilder på brottsmisstänkta personer anses t ex normalt inte tillhöra allmänintresset. Exempel från PI: “I det uppmärksammade dråpfallet med Ingers dräpare

NN i Landskrona var massmedia däribland Expressen återhållsamma och restriktiva om hans identitet och med pixlade bilder – trots allmänintresset” (9 november 2010).

Se även före detta PO Olle Stenholms definition på sidan 4.

Göteborgsposten illustrerar med bild på småbarn, enbart för att lura läsaren.“

Politiskt Inkorrekt är tydliga i sitt missnöje med etablerade mediers be-handling av flyktingfrågor. Texter som berör exempelvis asylsökande personer avfärdas ofta av PI som sentimentala historier uppdiktade för att spela på läsarnas känslor och på så sätt skapa opinion.

Det är i frågor som dessa som journalister kan göra ett tydligt ställningsta-gande, då det inte speglar politisk färg eller andra åsikter som man traditionellt försöker hålla utanför nyhetstexter. Istället handlar det om en mer allmän kritik av diverse maktinstitutioner, i det här fallet bland annat migrationsverket och diverse kommuner som inte vill ta emot flyktingar.

I rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige (SOU 2007:102) har universitetslektor Ylva Brune bland annat gjort en kartläggning över hur olika utsatta grupper porträtteras i media, för att granska medias pres-entation och beskrivning av mänskliga rättigheter. Hon uttrycker i rapporten att hon tycker sig “se en förändring i den journalistik som rör flyktingfrågor sedan några år tillbaka”. Som exempel tar Ylva Brune upp mediabevakningen av apa-tiska flyktingbarn under mitten av 2000-talet, och menar att den visar hur jour-nalister lyfter specifika fall och samtidigt sätter in dem i “generella resonemang kring flyktingpolitikens regelverk och praxis”. Vidare skriver Brune att medias hårda kritik mot myndigheterna bör ha bidragit till att regeringen ändrade stånd-punkt i frågan och tillsammans med migrationsmyndigheterna gjorde det möjligt för de drabbade familjerna att stanna i Sverige.

Det är precis den här typen av journalistisk påverkan och ställningstagande som Politiskt Inkorrekt vänder sig emot. PI anser att Sveriges journalistkår helt okritiskt förespråkar det mångkulturella samhället, och ger sina läsare en en-sidigt positiv bild av vad det innebär. Den 19 oktober 2010 publicerade PI en länk till, och ett utdrag ur, en tio år gammal artikel från Aftonbladet med rubrik-en “Så många brott begår invandrare”. Kommentarerna till PI-inägget handlar sedan antingen om att Sverige misslyckats med att ta itu med problematiken trots varningssignaler, eller om att Aftonbladet var bättre förr.

De bloggar som etablerat sig som alternativa nyhetskanaler, bland annat Politiskt Inkorrekt, delar oberoende av egen politisk agenda en misstro till tra-ditionell media och ställer sig utanför den sfären. Till stor del måste man ange teknikens utveckling som anledning till dessa alternativa publiceringskanalers framväxt. Utan Internet inga bloggar. Men samtidigt finns det anledning att tro att dessa skribenter och läsare samlas just på grund av sitt gemensamma förakt för framförallt jättarna på tidningsmarknaden. Och om man skall tolka skeendet utifrån Ylva Brunes rapport om mänskliga rättigheter i media, så har dessa jättar genomgått en förändring som sammanfaller med att bloggar som Politiskt Inkor-rekt dykt upp på banan. Alltså finns det anledning att tro, även om dessa blog-gars ursprung är mer komplext än så, att deras framväxt delvis är en reaktion mot svensk medias förändrade bevakning av asylfrågor under 2000-talet.

Politiskt Inkorrekt- en reaktion?

SANNINGSSÄGARNA16

17SANNINGSSÄGARNA

Politiskt Inkorrekt fick mycket kritik för att de var anonyma och hemliga. För att råda bot på detta tog Gustaf Janson på sig rollen som PI:s ansikte utåt. Därmed inte sagt att någon vet hur

han ser ut. Redan från start har skribenterna bakom Politiskt Inkorrekt beskyllts för att vara ljusskygga karaktärer som gömmer sig bakom alias och Internets anonymitet. Ibland dyker det upp namn på påstådda medarbetare, men när dessa inte kunnat knytas till någon ”verklig” person har PI hänvi-sat till att personerna bor och är skrivna utomlands.

För Politiskt Inkorrekts regelbundna läsare borde anonymiteten inte vara något större problem. Människor som söker sig till sidan förväntar sig inga signaturer el-ler bylines. Vad de är ute efter är antingen nyheter som övrig media inte valt att lyfta eller extra information i brottsmål. Däremot har annan media och journalister svårt att ta sidan på allvar mycket på grund av att det inte finns någon tydlig avsändare.

Det är alltid problematiskt att referera till anonyma källor. En texts trovärdighet sjunker och blir mindre slagfärdig, hur bra innehållet i övrigt än må vara. Detta problem gäller inte bara rent journalistiska artiklar. I ett granskande arbete på högskolenivå som gör anspråk på att vara vetenskapligt förankrad är det vanskligt att citera personer utan fastställd identitet. Vad innebär det egentligen att vara anonym? Att Politiskt inkorrekt går från att inte ange några namn alls till att presentera Gustaf Janson som redaktör ser vid första an-blick ut som ett stort steg mot att göra sidan mer legitim. Men i praktiken är förändringen ovidkommande ur en granskares synvinkel. En virtuell signatur säger ingenting om vem det är som svarar på mailen eller publicerar artiklarna. Att sätta sig och ringa upp alla ”Gustaf Janson”-träffar på eniro och hoppas att den rätte ger sig till känna är inte en rimlig metod. Dessutom anger Gustaf Janson att han bor utom-lands, ospecificerat var någonstans, vilket vidare förs-vårar lokalisering och verifiering. Det handlar inte om att avslöja någons identitet eller att hänga ut. Det handlar om att med gott samvete kunna citera en intervjuperson utan att löpa risken denne senare visar sig vara icke existerande.

Att inte veta vem man intervjuar

Den journalistiska yrkesidentiteten baseras på tre värden. Normer, praxis och status. Politiskt Inkorrekts verksamhet går att beskriva utifrån alla tre, men samtidigt så tar redaktören Gustaf

Janson avstånd från den journalistiska yrkesrollen som han anser är ”nedsolkad”. Det gör det svårare att definiera dem inom den journalistiska yrkesidentiteten enligt Jenny Wiik. Och när man publicerar sina texter anonymt, har man då ett behov av en yrkesidentitet eller blir outsiderper-spektivet en form av identitet?

– Jag tror det senare eftersom de uttalat frånsäger sig en journalistisk identitet, säger Jenny Wiik som också tycker att anonymiteten sänker förtroendet för deras me-diekritik. Hon menar att man kan klandra journalistiken för att vara ofri och springa åt samma håll, men att ställa upp under pseudonym är inget som ger förtroende för deras kritik.

– Det är ju det mest centrala vad gäller legitimitet hos information, att man ska kunna värdera det. Var kommer det ifrån? Vilkas intresse kan man tänka sig att det förmed-lar? Det går ju inte om man inte vet vem det är.

Bilden av Politiskt Inkorrekt bygger mycket på att de framstår som en motpol till den traditionella journalistiken, någon som säger sanningen när medierna vill bestämma vad publiken ska tycka. Jenny Wiik tror att den starka ge-menskapen i yrkesrollen kan exkludera vanliga människor som inte har någon insyn i hur medielogiken fungerar.

– Jag tror definitivt att man exkluderar människor som

kanske har viktiga saker att säga, men det är inte samma sak som att medierna har en dold agenda. Det tror jag ju inte, jag är ingen konspirationsteoretiker, säger hon.

I sin avhandling om svenska journalisters yrkesidentitet utgår hon ifrån Bourdieus fältteori. Hon beskriver där hur medierna kämpar för att tillskansa sig makt inom sitt fält och sedan behålla den. Något som kan ge viss förklaring åt utanförskapet.

– Strävan efter makt är ingen uttalad policy hos journal-istkåren men det blir en mekanism hos professionsutveck-lingen därför att det, enligt Bourdieu, är så vi fungerar. Vi är alla inblandade i maktspel i olika fält, säger hon. Det är inget som är specifikt för journalistkåren utan det ligger i sakens natur.

Även om medierna inte arbetar efter en hemlig agen-da kan resultatet av maktspelet uppfattas på det sättet som Politiskt Inkorrekt framställer det. Jenny Wiik pratar om att det i strävan efter makt också handlar om att samla leden för att skapa en enhetlig grupp som kan hävda sin position. Det kan bidra till att journalistiken uppfattas som enögd.

– Givetvis blir ju konsekvensen att det finns en definition av vem som är en journalist, och då faller vissa utanför. Det är möjligt att vissa av dessa skulle behöva höras i debatten men inte får komma till tals, säger hon. Och det här är ju samma som inte får komma till tals som tar sig en egen röst på internet.

Ideal eller verklighet?Politiskt Inkorrekt skiljer sig från etablerade medier på flera sätt. Men kan man egentligen tala om en egen yrkesidentitet? Enligt Jenny Wiik, medieforskare på JMG i Göteborg, är det tveksamt.

SANNINGSSÄGARNA18

19SANNINGSSÄGARNA

När Politiskt Inkorrekts redaktör Gustaf Janson pratar om journalistrollen så pratar han om 1970-talets vänsterv-ridning och anser att det ser ut på det sättet än idag. Jenny Wiik har i sin undersökning tittat på journalistkåren från 80-talet och framåt och känner inte igen sig i Gustaf Jansons beskrivning av yrkeskårens utveckling. Även om hon håller med om att ”vänstervridningen” är en del av yrkeskårens utveckling så menar hon att flera faser har passerats sedan dess. Men det är helt klart att den peri-oden satt sina spår i professionen. Samhället präglades då av socialistisk ideologi och det var då man etablerade den moderna journalistiken. Till exempel startades många journalistskolor.

– Man kan säga att professionen präglas mycket av den tidsperioden. Enligt vårt perspektiv var det ju vänster då. Nu är det mycket mer liberalt klimat som råder, säger Jenny Wiik.

Sedan vänstervridningens dagar har en liberaliser-ing skett i yrkeskåren överlag. Det finns fortfarande en överrepresentation av vänsterpartister och miljöpartister i journalistkåren jämfört med befolkningen i stort, men även folkpartister är överrepresenterade, vilket man kan se i Kent Asps rapport Journalistkårens partisympatier (2006).

– Det är ingen myt att journalister är mer vänster än befolkningen i övrigt, men om man däremot tittar på tidningars färg och ledarskribenter så är ju majoriteten borgerliga där, säger Jenny Wiik. Det handlar lite om vilka journalister som kommer till tals i vilka sammanhang tycker jag. På ledarsidor, analys och den typen av åsiktsmaterial där man kommenterar politik är man oftast borgerlig.

Man kan även se att kåren gått från att bestå av männi-skor som kom in i yrket för att de var duktiga på att skriva, ofta utan universitetsutbildning och med ett budskap de ville få ut till allmänheten, till att bestå av utbildade journal-

ister som följer ett tydligare objektivitetsideal än vad som gjordes innan professionaliseringen tog fart på 1960- och 1970-talet.

– Nu har objektivitetsidealet tagit över totalt och det är knappt ens legitimt att ha åsikter som journalist. Framför allt får man inte låta dem färga sitt arbete, säger Jenny Wiik. Men det är också ett ideal, och vi vet ju alla att det inte ser ut så i verkligheten.

Enligt vårt perspektiv var det ju vänster då. Nu är det mycket mer liberalt klimat som råder

– JENNY WIIK“

FOTO: Göteborgs Universitet

SANNINGSSÄGARNA20

Foto: Fuldesign

21SANNINGSSÄGARNA

oktober 2010 släpptes reportage-boken Svensk, svenskare... Ett re-portage om Sverigedemokraterna, skriven av journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De båda författarna har följt SD:s valkampanj under året och under-sökt hur partiet arbetat för att ta en plats i riksdagen. I ett av bo-kens kapitel tar man upp Politiskt Inkorrekt.

Annika Hamrud tror inte att de etablerade medierna påverkas av Politiskt Inkorrekts språkbruk.

– Jag tror inte att man som journalist blir påverkad av den här typen av sidor. Kommer man i

kontakt med någon form av sådan retorik så gör man det genom att läsa kommentarerna till sina egna artiklar, och så tycker man att det är så hemsk ton att man inte står ut. Jag tror inte det finns många journalister som orkar titta på Politiskt Inkorrekt mer än nån enstaka gång.

Hon tror snarare att det är de etablerade medierna som från början skapat den negativa bilden av förorten och invandringen genom att dra på nyheter om våld och bråk i exempelvis Rinkeby och Rosengård för att det känns sensationellt.

– Om man tänker sig hela gruppen Sver-igedemokrater så är det ju väldigt få som har någon som helst erfarenhet av mångkulturalism, och då undrar man ju var har de fått sin uppfattning ifrån. Då tänker jag att de har fått den från medierna. Att det snarare är så att medierna först ger den här uppfattningen. Utan att mena det riktigt, men det blir så på grund av medielogiken. Det blir stora rubriker när det händer något stort. Och detta

har förmedlat den här känslan att det finns ghetton, tillsam-mans med Folkpartiets “utanförskapsområden” och sådana saker. Man har liksom grundat för den här bilden för människor som är, ja, osäkra över vad som håller på att hända med världen. Sen, efter att man gjort det, så skriver man de där förståendereportagen om flyk-tingar som inte får stanna. Och då blir de här människorna förvirrade. Därför tycker jag att tolkningen att det är medi-erna som döljer någon sanning inte stämmer. Det finns ett mycket mer komplicerat samband än vad de beskriver. Det kan vara tvärt om.

I kapitlet Missnöjet på nätet tar Hamrud och Qvarford bland annat upp Politiskt Inkorrekt. Där beskrivs PI som den sida som “i stor utsträckning tagit över Flashbacks roll som källa för att berätta vilka som begått brott som det rapporteras om i medierna.” Dock påpekar författarna att den stora skillnaden mellan Flashback och PI, förutom att det ena är ett modererat forum och det andra är en blogg där en redaktion publicerar inlägg som läsarna sedan får kommentera, är att Flashback alltid varit en libertariansk sida där alla typer av åsikter fått samsas, medans Politiskt Inkorrekt följer en specifik politisk agenda och väljer vad de skall publicera därefter.

– De har ju blivit en samlande kraft för någon slags rörelse som var väldigt spretig innan, säger Annika Ham-rud. Ett allmänt missnöje blandat med rasistisk opinion som jag upplever att de de blivit nån slags samlande kraft för. Sedan har de ju i sin tur bundit sig väldigt hårt till Sver-igedemokraterna.

Efter att ett utdrag ur kapitlet publicerats på mak-thavare.se den 19:e oktober lät inte responsen vänta på sig. Redan dagen efter publicerade Politiskt Inkorrekt en artikel (“PI nu odödliga – förekommer i bok” 20 oktober 2010) under kategorin “Svammel” där en bit av utdraget återges tillsammans med en svarstext där någon av PIs

IANNIKA HAMRUDTror att medierna skapat negativa bilder

skribenter försvarar sidans agerande samt tillrättavisar för-fattarna och anklagar dem för att ljuga. Den 31:a oktober publicerade Hamrud och Qvarford en artikel på SVT Debatt där de skrev om hur de upplevde att Sverigedemokraterna omdefinierat vissa ord och på så sätt kunnat “tvätta” sin retorik men fortsätta framföra samma budskap. Samma dag dök det upp ännu en svarsartikel på Politiskt Inkorrekt, den här gången under kategorin “SD-hatet”. Enligt Annika Hamrud var kommentarerna på inläggen inte speciellt roliga att läsa. – Det var hat. Det handlar mycket om att vi ljuger, men framför allt så är vi väldigt fula. Sen kallar de oss ju ba-tikhäxa och politiskt korrekta. De har ett extremt sexistiskt angreppssätt. Även responsen från PI själva var enligt Hamrud oförtjänt otrevlig i tonen. – Vi har ju inte skrivit särskilt mycket om dem, tycker jag, och inte med så hårda ord. Men jämförelsevis är de väldigt hårda mot oss. Jag har till exempel aldrig någonsin varit journalist, har jag fått höra, och borde inte få kalla mig journalist.

Annika Hamrud berättar att hon, i samband med att det andra inlägget om henne och Qvarford dök upp på Politiskt Inkorrekt, blev kontaktad av en person som kallade sig Andreas och som utgav sig för att vara en del av PIs redaktion. Han ville intervjua Hamrud för sidans räkning, och hon svarade att det gick bra men att hon ville att han skulle läsa “Svensk, svenskare...” innan intervjutillfället. I en kortare mailkorrespondens kallade Andreas Hamrud och Qvarford för “inkarnationen av 68-vänstern” och förklarade att han i intervjun ville ställa frågor om bland annat deras åsikter angående mångkultur, nationalism och deras egen erfarenhet av “detta nya Sverige”. Annika

Hamrud insisterade på att Andreas skulle läsa boken innan det blev någon intervju, Andreas avböjde och kontakten avslutades. – Han orkade inte läsa boken. Det var lite slutsatsen på det hela. Jag tyckte det var lite facinerande för det var andra gången på kort tid i sammanhanget som just detta hände. Det var en reporter från SvD som ville intervjua mig, och som också vägrade läsa vår bok innan. Politiskt Inkorrekt ser inte sig själva som journalister, utan snarare som sanningssägare som vill dela med sig av kunskaper som övrig media försöker mörka. Annika Ham-rud drar paralleller till hur vissa Sverigedemokrater hon intervjuat resonerar. Hon exemplifierar med Linus Bylund, Jimmie Åkessons pressekreterare och ordförande i Stock-holmsförbundet. – Jag har verkligen funderat på hur jag ska få ihop hans ideologi. Men någonstans är han liksom sådär snäll. Han kan inte förstå att man kan ha olika åsikter, att man verkligen kan vara övertygad om vad man säger om man inte tänker som han, säger hon. Till skillnad från en del andra som jag tycker känns som genuint hatiska människor så är det som att han verkligen är övertygad om att vi är lurade av något sorts etablissemang För så måste det vara, annars är det obegripligt att vi tycker som vi gör. Och det låter som att Politiskt Inkorrekt också har den där känslan av att de har sanningen och alla andra är förda bakom ljuset på något sätt.

Annika Hamrud fortsätter: – Det är väldigt likt en sekt. Man förtår att andra inte har funnit sanningen, men man kan inte förstå att det bara är så att man har olika åsikter och uppfattningar. Vi andra tycker ju att det är bra. De tycker att det är både obegrip-ligt och dumt med all form av pluralism. En av anledningarna till att Politiskt Inkorrekt hyser sådan agg mot allt som faller inom ramen för de etablerade medierna tror Annika Hamrud är att de helt enkelt inte vet hur det går till på en nyhetsredaktion. När en reporter ska skriva om ett nyligen begånget våldsbrott har denne sällan tid till eller intresse av att ta reda på speciellt mycket infor-mation om de inblandade. – Den första uppgiften om att det hänt något får re-porten nästan alltid genom att ringa till vakthavande polis som då ger viss information. Det är ofta den enda källan i det läget. Då vet man inte namn, man vet inte nånting. Man kanske vet kön. Man brukar fråga om det är en man eller kvinna för att det är lättare att skriva då. Det är en rent språklig grej, det är svårt att skriva “personen” hela tiden. De på Politiskt Inkorrekt verkar inte förstå vilken sorts överväganden det är man gör. Hon poängterar att allting beror på vem som skriver en artikel, vem hos polisen reporten får tag på, massor av små faktorer spelar in. – Alla är ju människor, och det här handlar om massvis av enskilda beslut. Men att det skulle finnas någon kom-plott, det grundar ju sig på att man har den uppfattnin-gen. Man måste ju ha vad jag uppfattar som en rasistisk grundtanke för att se det som en komplott. Jag som enskild journalist tycker ju alltid att det är något allvarligt i att det är någon som blivit dödad. Det är ju inte mer eller mindre allvarligt beroende på vem som har gjort det.

SANNINGSSÄGARNA22

23SANNINGSSÄGARNATeorin om att journalister framför allt under de se-

naste tio åren har tagit tydligare ställning i frågor som rör flyktingpolitik, asylrätt och dylikt ställer sig Annika Hamrud helhjärtat bakom, och hon säger sig definitiv se att denna tendens kan ha påverkat människor som de som driver och läser Politiskt Inkorrekt i deras misstro för etablerade medier. – Vi inom medierna försöker blanda två olika journal-istiska yrkesroller. Det finns olika, och alla är lika bra. Men de på Politiskt Inkorrekt, de tror att det bara finns en yrkesroll, och att den ska vara objektiv. Även bland vissa journalister finns den här uppfattningen ibland. Om någon rapporterar om förorten på vanlig nyhetsplats, tror vissa att då ska det vara objektiv nyhetsförmedling, och sen är reporten istället aktivistisk i sitt ställningsta-gande och driver de här civilfrågorna. Då tror jag att personerna på Politiskt Inkorrekt, som tror att journalistik alltid ska ha något sorts objektivitetsideal, blir förvirrade. Det är ju inte så att det finns en enda yrkesroll för jour-nalister som är så himla tydlig. Vi har ju traditionellt inte alls det här med konsekvensneutralitet, det är snarare en väldigt amerikansk tradition. I Sverige har vi ju en lång tradition av partipress. Hamrud tror att det är just den här pluralismen inom kåren som Politiskt Inkorrekt har svårt för. Det finns inte endast ett enskilt journalistiskt ideal som förespråkar en strävan efter total opartiskhet, utan flera olika ideal med olika syn på opartiskhet kontra socialt anvsarstagande. – Man kan väl säga att den här aktivistiska journal-istiken har blivit mindre partipolitiskt anknuten och mer kommit att handla om att journalister vill ställa sig på den lilla männikans sida. Man sätter ihop det med uppgiften att granska makten. Sen vill man stå för alla människors lika värde och ställa sig emot främlingsfientlighet och rasism. Och man är inte ett dugg objektiv i det.

Det finns flera sätt att rapportera på, och det är det som Politiskt Inkorrekt vänder sig emot. När olika person-ers rapportering skiljer sig åt tror de att det är lögner. Enligt dem finns det en enda sanning. Annika Hamrud menar att det har spridits en myt om att det ska finnas objektiva ideal i alla lägen, något som enligt henne ald-rig har funnits.

– Det är egentligen ingen som tycker att man ska vara objektiv när det kommer till främlingsfientlighet och rasism. Väldigt få journalister tycker det. Och det är där Politiskt Inkorrekt tycker att vi ljuger.

Utdraget ur boken: http://www.makthavare.se/2010/10/19/missnoje-pa-natet/ Inlägget på SVT Debatt: http://svtdebatt.se/2010/10/sa-tolkar-du-sverigedemokraternas-hemliga-kodord/

HALLÅDet finns en rapport, “Svenska nyhetsmedier och män-skliga rättigheter i Sverige”, som pekar på att medi-erna tagit ett större ansvar i flyktingfrågor. Tror du att det kan vara därför sidor som Politiskt Inkorrekt har växt fram, som en motreaktion?

Svensk medierapportering följer fortfarande i allt väsentligt en svensk publicistisk tradition vilken inkluderar etiska regler för journalister. Dessa innefattar att man skall vara försiktigt med namnpublicering över huvud taget och att normalt publiceras inte namn på misstänkta utan en-dast efter det att dom fallit.

Politisk Inkorrekt är en följd av de sociala mediernas tillväxt och ett tecken på en medborgerlig publicistik, en publicistik som snarare påverkar gammelmedia än tvär-tom.

Kunde/borde medierna agerat annorlunda?Naturligtvis. Frågan är om de “agerat” över huvud

taget. Medierna är inte en enskild aktör. Det finns en medielogik som visserligen inte är lag men som förstås dikterar villkoren för all journalistik: tempo, arbetsrutiner, digitalisering, kommersialiseringar med mera.

Finns det någon sanning i att de etablerade medierna varit ensidiga i flykting/integrationsfrågor?

Detta ämnesområde är alldeles för stort för att kunna säga något generellt om huruvida det finns “någon” san-ning i att medierapproteringen varit “ensidig”.

Allmänt kan sägas att medielogiken uppmärksammar det som är apart, och en hel del rasistiskt våld t ex är apart och därför i mediefokus.

Ser du någon risk för att de etablerade medierna kommer ta till sig Politiskt Inkorrekts språkbruk för att ”neutralisera” dem?

Frågan implicerar en förklaringsansats som jag inte köper. Politiskt Inkorrekts språkbruk är vulgärt och infiltrerar många medier men inte för att Politiskt Inkor-rekt påverkar dem utan för att mediepopulismen är en trend som växer fram. Politiskt Inkorrekt är en del av den trenden. Det har ingenting alls med något behov från me-dierna att “neutralisera” dem att göra. Medierna är inte politiska aktörer med en agenda.

Förstärker sådana sidor främlingsfientliga tendenser, eller är de produkter av rådande åsiktsklimat?

Återigen implicerar frågan en förklaringsansats som jag inte köper. Det finns inget åsiktsklimat i Sverige som är främlingsfientligt, tvärtom. PI är en produkt av vissa sub-kulturers mobilisering av främlingsfientlighet och dito hat. Det är möjligheterna för dessa grupper som förändrats, inte de själva. För 15 år sedan fanns inga sociala medier av denna typ, alltså fanns vare sig Info14 eller Politiskt Inkorrekt.

Marie Demker, statsvetare vid Goteborgs universitet..

NIKLAS ORRENIUS

SANNINGSSÄGARNA24

25SANNINGSSÄGARNA

iklas Orrenius har vid flera tillfäl-len omskrivits av Politiskt Inkor-rekt. Främst när han skrivit artiklar som gått emot sidans åsikter. Efter en artikel om hur representanter för Sverigedemokraterna missupp-fattat ett satiriskt nationalistiskt

brandtal publicerade Politiskt Inkorrekt inte bara namn utan även Niklas Orrenius adress.

– Det blev jag lite illa berörd av, sidan är ju väldigt läst och det är uppenbart att det också är rätt många knäppa människor som läser och kommenterar där, säger han. Efter publiceringen fick Niklas Orrenius ta emot mail och brev från personer som berättade att de visste var han bodde, att de visste att han hade två barn och annat som han beskriver som ”hatfyllt”.

– Det kom samtal med en önskan om att det skulle gå mig illa och det var någon som skrev att min fru skulle bli kulturberikad, säger han.

Det är ett exempel på vilken skada en namnpublicer-ing kan medföra. I det här fallet gick man så långt att man dessutom publicerade adressuppgifter. Niklas Orrenius berättar att Politiskt Inkorrekt brukar lyfta fram hans namn när han skrivit artiklar som går emot deras agenda.

– Det är ganska ofta Politiskt Inkorrekt har skrivit om mig och de kallar mig alltid SD-hataren och det är alltid nästan i uppviglande syfte. Det har lett till att jag har fått massa hatfulla samtal.

Men det är inte bara negativa artiklar som lyfts upp av Politiskt Inkorrekt. Till exempel lyftes en artikel om antisemi-tism i Malmö den 28 november. I artikeln får man träffa en rabbin som möts av judehat på Malmös gator. Politiskt Inkorrekt låter artikeln exemplifiera ”den muslimska inva-sionen” och lägger till en egen ingress. I övrigt är brödtex-ten tagen från ursprungsartikeln, men man nämner inte att den författats av Niklas Orrenius.

– När det gynnar deras syften ifrågasätter de inte alls, säger han.

Någon representant för sidan har aldrig varit i kontakt

med Niklas Orrenius, men han själv har ibland kommen-terat på artiklarna när han upplevt att saker som skrevs om honom inte stämde. Bland annat när han intervjuades av Aftonbladet i samband med att en sverigedemokrat fått ett hakkors inristat i pannan. Niklas Orrenius fick fråga om dådet gynnade Sverigedemokraterna. Det här var innan rättsläkaren gick ut och sa att det antagligen var sverigedemokraten själv som åsamkat sig sina skador. Han svarade ja. I Politiskt Inkorrekts artikel stod det att han ”med insinuant ton uttrycka att misshandeln av von Arnold gynnar partiet”

– Det ballade ur i kommentarfältet och folk började skriva ”han den där jäveln”. Då skrev jag att nu får det vara nog, säger Niklas Orrenius.

Även om han är övertygad om att den typen av artiklar som enbart citerar andra tidningars text inte är journalistik, utan snarare har en aggregerande eller nyhetssamlande funktion, är han mera kluven till vad man ska kalla Politiskt Inkorrekts verksamhet för.

– Ibland är det ju det. Men det beror på. Det är ju någon sorts informationsgrej, säger han. Det är ingen opartisk journalistik men det finns mycket journalistik som inte är opartisk. Men då och då försöker de ju ta reda på saker.

När det handlar om Sverigedemokraterna tycker sig Niklas Orrenius se vissa tecken på kopplingar. Han berät-tar att Politiskt Inkorrekt publicerat dokument som läckts till dem från partiet.

– Det var något partistyrelsebeslut de hade och då förstår man ju att det var länkat till toppen av partiet och inte bara partiet som helhet. Men det är klart att det i alla fall är någon sorts nättidning och att det finns delar i det som är journalistik, det beror ju på vad man sätter upp för gränser.

Att Politiskt Inkorrekt skulle vara en reaktion på en förändring i svenska mediers bevakning av asyl- och invan-dringsfrågor har Niklas Orrenius svårt att se. Han håller heller inte med om att det har skett någon förändring i bevakningen, snarare tvärtom.

NDen hotade SD-hataren

FOTO: Terese Andrén

– Jag tycker snarast att det var klart mer på 1980–1990-talet att om man skrev om flyktingar ställde man sig på deras sida, därmed inte sagt att det inte finns inkännande reportage idag, men det är inte samma sak som att man ställer sig på någons sida, säger Niklas Or-renius. Jag tycker snarare det finns en tillnyktring och en förbättrad opartiskhet i svensk press.

Argumentet att de frågor som Politiskt Inkorrekt driver inte får tillräckligt stort utrymme i de etablerade medierna lägger Niklas Orrenius inte särskilt stor vikt vid. Och även om man ska lyssna på dem precis som man lyssnar på alla sina läsare tycker han inte att det skrivs för lite om de frågorna i tidningarna och ser Politiskt Inkorrekt närmast som en lobbygrupp för den typen av frågor.

– Det finns alltid anledning till självkritik och fundera kring prioriteringar och sådär, men bara för att de har en gapig webbplats med ett politiskt syfte som tycker att vi ska skriva mer om saker som gynnar deras politiska syften betyder inte det att vi ska göra det. Det känns inte som att det är den typiske läsaren, den som vi ska lyssna mest på, här på sydsvenskan i alla fall, när vi ska utveckla vår tidn-ing.

Han pratar hellre om Politiskt Inkorrekt som en del i propagandamaskineriet mot den svenska konsensus som finns kring invandringspolitik. Enligt honom bottnar det i att Björn Söder och Jimmie Åkesson redan 1997, på den tiden medlemmar i Sverigedemokratisk ungdom, bestämde sig för att satsa stort på Internet och kringgå de etablerade medierna som inte lät dem komma till tals. De har byggt upp en nätnärvaro som stärkt andra som tycker som dem, eller har en intressegemenskap i deras frågor. Niklas Orre-nius tror inte att Politiskt Inkorrekt hade sett likadant ut utan Sverigedemokraterna.

– Det vet ju alla som är samhällsintresserade och har varit ute på nätet att den här anti invandrings- och i viss

mån främlingsfientliga rörelsen är väldigt stark på nätet och har spelat en aktiv roll. Jag tror man ska se Politiskt Inkorrekt i den kontexten, säger han.

Även om Sverigedemokraterna just nu profilerar sig hårt mot etablissemanget, och därför kan ha nytta av en sida som Politiskt inkorrekt, så tror Niklas Orrenius att det kommer att förändras i takt med att Sverigedemokraterna släpper på den hårda retoriken för att växa till ett större parti.

– Då kommer det kanske bli mer problematiskt att förk-nippas med Politiskt Inkorrekt. De försöker också, även om de inte lyckas så bra, tona ner sig. Det är väldigt många uppmaningar till folk att hålla en god ton i kommentarer och så. Det blir nästan lite komiskt när man läser de här uppmaningarna och sen så kastas man in i en gödselstack.

Medierna kanske inte tvingade fram Politiskt Inkorrekt, men har Politiskt Inkorrekt påverkat medierna? I samband med skotten i Malmö 2010 publicerade även Expressen och Aftonbladet namn på den misstänkte skytten med hänvisning till allmänintresset. Niklas Orrenius tror att de etablerade medierna kan ha påverkats, kanske inte en-bart av Politiskt Inkorrekt, men av den typen av sidor som tillgängliggör misstänktas identiteter. Det har skapat en ny situation och har på så sätt påverkat etikdiskussionen. Men ska medierna släppa på sin policy bara för att namnpub-liceringar i större grad finns tillgängliga på Internet?

– Jag tycker i alla fall att man inte kan bortse från att det finns där, det är en verklighet. Jag tror att man på ett eller annat sätt måste inse att de här namnen kommer ut. Sen ska man väl ändå fatta ett självständigt beslut. Så ska ju alla tidningar göra, säger Niklas Orrenius. Däremot tycker jag inte man kan motivera sitt beslut med att alla andra gör det, utan man måste tänka över de etiska aspek-terna. Men att verkligen låtsas som att det här inte finns, det är lite Bagdad-Bob över det.

Bara för att de har en gapig webbplats med ett politiskt syfte som tycker att vi ska skriva mer om saker som gynnar deras politiska syften betyder inte det att vi ska göra det.“ NIKLAS ORRENIUS

SANNINGSSÄGARNA26

27SANNINGSSÄGARNA

Politiskt Inkorrekts koppling till partiet Sverigedemokra-terna har varit omdiskuterad. I en artikel i Expressen kunde man bland annat läsa att en del av partistödet skulle gå till att stödja bloggen. Pressekreteraren på

partiets riksdagskansli, Pavel Gamov, säger dock att par-tiet inte har någon koppling till Politiskt Inkorrekt, och inte vill ha det heller.

– Det är en väldigt SD-positiv blogg och en av Sveriges största bloggar. Men vi från partiets sida har ingen som helst koppling till dem utan vi har våra officiella publika-tioner, säger Pavel Gamov. Vi vet inte vilka som driver den, men vi vet att det inte är någon som har någon kop-pling till vårt parti i alla fall.

Att Politiskt Inkorrekt sympatiserar med Sverigedemokra-terna är ingen hemlighet, och sidans redaktör Gustaf Janson tycker inte heller att det är problematiskt för sidans trovärdighet. Men hur ser partiet på att de förknippas med en blogg som ständigt möts av kritik? En kritik som ofta as-socierar till Sverigedemokraterna. Påverkar det partiet? – Det är svårt att säga. Vi vill inte ha något samröre med vare sig den bloggen eller andra bloggar. På min fritid tar jag del av den här bloggen och jag kan tycka att man gör vissa förhastade uthängningar, vilket kan få negativa kon-sekvenser för människor, men det är min högst personliga åsikt. Som parti tar vi inte ställning för vissa bloggar utan vi har inget samarbete med dem. Det verkar inte vara helt oproblematiskt för partiet att sammankopplas med Politiskt Inkorrekt. Pavel Gamov tar upp att det finns ”vänsterextrema bloggar på nätet där man gör reklam för Vänsterpartiet” och menar att det inte

är någon som riktar kritik mot Lars Ohly för det. – På samma sätt menar vi att det är helt orimligt att försöka ställa Sverigedemokraterna till svars för varenda liten stav-else som finns på den här aktuella bloggen. Utan man får ta det för vad det är helt enkelt, det är en anonym blogg som till viss del sympatiserar med oss.

Företrädare för Sverigedemokraterna har varit och är aktiva på sidans kommentarsfält, både högt uppsatta politiker och gräsrötter från kommunpolitiken. Bland annat har man kunnat se Erik Almqvist, avgående ordförande för ungdomsförbundet och nybliven riksdagsman, kommentera artiklar. Almqvist är även aktiv på forumet Flashback där han svarar på frågor och kommenterar. – Det är dels jag, men även Erik Almqvist och några till personer som har så att säga ett visst ansvar för partiets satsning på sociala medier. Och då är det ganska naturligt att man rör sig ute bland de här forumen.

Pavel Gamov poängterar att även om SD-vänliga åsik-ter ofta kommer till tals på sidor som Politiskt Inkorrekt in-nebär det inte att sidan är en SD-sida. – Det är snarare så att det finns många som sympatiserar med oss som parti på internet och som söker sig till de här kanalerna där man inte har den censur som finns i eta-blerade medier där man väljer att inte skriva om vissa sak-er, där man väljer att ta bort artikelkommentarer när det handlar om känsliga saker som brottslighet och invandring och sådant. Då är det väl naturligt att de människorna har koncentrerat sig till andra ställen.

En rost fran Sverigedemokraterna.. o

det inledande skedet av vår granskning var vår avsikt att formulera en yrkesidentitet för nyhetssidan Politiskt Inkorrekt. Vi ville göra det med hjälp av Bourdieus fältteori och Jenny Wiiks vidareutveckling av identitetsbyggandet inom den svenska journalistkåren. Kriterierna för vem som är journalist och vem som inte är det är i dagsläget allt annat än glasklara (Singer, 2006). Bloggare utför

samma typ av informationsspridning som den traditionella journalisten, men följer inte samma process och tar inte ställning till samma etiska överväganden. Det finns en rad teorier om vilka kriterier som bör uppfyllas för att någon ska kunna kallas journalist. Enligt Singer handlar definitionen främst om att en journalist ska vara fri i förhål-lande till politiska och ekonomiska intressen, och dessutom leverera pålitlig till sin publik. För att separera sig från de nya informationskällorna som finns att tillgå på nätet och övertyga publiken om att de etablerade medierna är mer tillförlitliga hänvisar många journalister till vikten av att det finns en tydlig avsändare som går att kontakta och som kan hållas ansvarig för vad som publiceras. Anonymitet står alltså i konflikt med journalistiskt utövande.

När vi fick kontakt med sidans ansikte utåt, Gustaf Janson, stod det ganska snart klart att journalistrollen var något han absolut inte ville identifiera sig med. Redan där blev det svårt att tala om en journalistisk yrkesidentitet. Man kan inte identifiera sig med något som man uttalat motsätter sig.

Kan man tala om en yrkesidentitet i fallet Politiskt Inkor-rekt? Det är inte medlemmar av ett yrke vi talar om, snara-re är de aktiva i ett närliggande fält, som delvis överlappar det journalistiska. Ett fält av alternativa nyhetsförmedlande bloggar, där man publicerar ett nyhetsurval för att visa på något man tycker är fel i samhället eller underbygga argu-

menten för sin egen agenda.Vad som framträder i vår undersökning är bilden av den

missnöjde, systemkritiske outsidern som besitter en sanning som andra inte vill eller tillåtits av etablissemanget att ta del av. Politiskt Inkorrekt tycks se sig själva som David och de etablerade medierna som Goliath. Underdogidentiteten möjliggör att Politiskt Inkorrekt på ett tydligt sätt kan utse de etablerade medierna till sina antagonister och skriva mycket riktade, anklagande och skarpa texter om pressjät-tarna.

Däremot kan vi inte utifrån den här undersökningens grundvalar få stöd för vår teori om Politiskt Inkorrekt som en reaktion på svenska mediers förändrade bevakning av asylfrågor. Vi har både fått medhåll och blivit motsagda på den punkten i de intervjuer vi genomfört, dock inte i till-räcklig utsträckning för att kunna slå fast något. Det enda som står klart är att Politiskt Inkorrekts uppkomst tidsmässigt passar in i den utveckling Ylva Brune beskriver i rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige (SOU 2007:102).

Även om det inte är tal om en yrkesidentitet i ordets bemärkelse kan vi ändå använda normer, praxis och status för att ge en beskrivning av Politiskt Inkorrekt och deras plats i mediesamhället. DE NORMER som Politiskt Inkorrekt följer skiljer sig kraftigt från de etablerade mediernas normer, som tar sig uttryck i de pressetiska reglerna. Enligt deras sätt att se på det är dessa bara en ”egenkonstruerad ursäkt” me-dierna gömmer sig bakom för att slippa publicera vissa saker. Bland annat säger de pressetiska reglerna att man ska respektera den personliga integriteten och noggrant överväga publicering av namn, bild och etniskt ursprung. Det här vänder sig Politiskt Inkorrekt emot. Man menar att publiken har rätt att ta del av identiteten på brottslingar,

SANNINGSSÄGARNA28

Forsta gnistan i en etikbrasa

I

..

29SANNINGSSÄGARNA

även om någon dom inte fallit. Enligt Gustaf Janson är journalistiken fortfarande fast i den vänstervridning som präglade journalistkåren under 1960- och 1970-talet, trots att forskning visar att flera faser har passerats sedan dess och att det snarare är ett liberalt klimat som råder i mediasverige idag. Han menar att jour-nalister övergivit objektivitetsidealet. På Politiskt Inkorrekt håller man dock inte objektivitet som en ledstjärna. Det är snarare sanningen framför allt som är deras devis. Nästan ingen sanning är för svår eller för liten för att publiceras. Men även Politiskt Inkorrekt har gränser, Gustaf Janson berättar till exempel om ett tillfälle då man valde att inte publicera namn därför att den misstänkte var utvecklingsstörd. Man är inte urskillningslös, man har bara sänkt ribban för vad som är värt att publicera kraftigt. Man pekar på att allmänintresset för namnpubliceringar är stort. Begreppet allmänintresse används alltför lättvindigt för att rättfärdiga Politiskt Inkorrekts mycket liberala syn på namnpublicering. Det man beskriver är snarare ett allmänt intresse av att veta vem till exempel en gärningsman är, vilket snarare pekar på folks nyfikenhet än den samhälls-nytta som ett allmänintresse innebär enligt den definition före detta Pressombudsmannen Olle Stenholm beskrev i en debattartikel i Svenska dagbladet 8 maj 2006. I artikeln skriver Olle Stenholm: “Det går inte att vara allmänhetens pressombudsman utan att ha ett klart begrepp om vad man menar med allmän-intresse. Jag gör åtskillnad mellan “allmänt intresse” och allmänintresse. Det förra kan vara vad som helst som in-tresserar människor, till exempel även skvaller. Det senare har ett relevanskriterium. Allmänintresset betjänas i pressen av sådana publiceringar som bidrar till förståelsen av den tid och det rum vi lever i. Det kan vara övergripande och abstrakt information men

lika gärna avgränsad och konkret.”Två olika begrepp således, men att rättfärdiga namn-

publiceringar med hänvisning till allmänintresse är på inget sätt unikt för Politiskt Inkorrekt. Både Aftonbladet och Ex-pressens chefredaktörer har rättfärdigat namnpublicering i fallet med skytten i Malmö genom att peka på allmänint-resset. Även där blandas begreppen ihop.

Att redovisa hela sanningen, i den betydelsen att man inte utelämnar några detaljer, är inte helt oproblematiskt. I vår textanalys ingick en text där ett hustrumord beskrevs i detalj. I de flesta medier hade den detaljerade beskrivnin-gen av händelseförloppet utelämnats, med hänvisning till de pressetiska reglerna och hänsynen för anhöriga, men man får anta att det för Politiskt Inkorrekt var sanningsidea-let som vägde tyngst i bedömningen. VAD GÄLLER PRAXIS så sker det dagliga arbetet över internet i vad som verkar vara en platt organisation. Hier-arkiskt sett är det bara Gustaf Janson som sticker ut i sin roll som redaktör och ansikte utåt. Man kan konstatera att den tydliga ställning Politiskt Inkor-rekt tar i vissa frågor, till exempel mot mottagandet av ensamkommande flyktingbarn, lyser igenom kraftigt i vissa artiklar. Precis som traditionella medier använder Politiskt Inkorrekt sig av domstolar och andra offentliga källor för att få fram information. Men det mest intressanta i deras arbetssätt är att större delen av deras material bygger på sådant som publiceras i de traditionella medierna. Det handlar ofta om rewrites som sätts i en politisk kontext i slutet, precis som Anders Paulsson konstaterar i intervjun tidigare i magasi-net.

Nyhetsvärderingen beskrivs av Gustaf Janson som en ad hoc-bedömning, vilket verkar resultera i att nyhetsflö-det domineras av invandringsrelaterade nyheter, Sver-

Två olika begrepp således, men att rättfärdiga namnpubliceringar med hänvisning till allmänintresse är på inget sätt unikt för Politiskt Inkorrekt.“

igedemokraterna, mångkultur samt brott och straff. Det innebär att sanningen, i form av att personuppgifter på misstänkta brottslingar publiceras, inte ger publiken en större förståelse för det samhälle vi lever i. Detta eftersom nyhetsurvalet inte speglar alla delar av vårt samhälle utan endast en skärva av helheten. POLITISKT INKORREKTS STATUS i mediesamhället är begränsad. Inom den journalistiska professionen är Politiskt Inkorrekt förknippade med låg status, om ens någon status. Åsikterna går isär angående om det är journalistik de sysslar med eller inte, vissa anser att det inte är journalistik över hu-vud taget medan andra säger att det till viss del är det. Klart är i alla fall att ingen av de journalister vi intervjuat ser på Politiskt Inkorrekt som en seriös nyhetsförmedlare, utan sna-rare som en lobbyist som försöker lyfta upp enskilda frågor. Vi tycker oss se att den intima kopplingen till Sverigedemokra-ternas åsikter förstärker den här bilden. Politiskt Inkorrekt ses som en megafon för Sverigedemokratiska åsikter, en aktör som lyfter fram nyheter som passar dess agenda snarare än att ge allmänheten de nyheter den behöver.

Men även om dess status bland journalister är låg så tycker vi oss se att Politiskt Inkorrekt, och andra liknande hemsidor, påverkar de etablerade medierna i namnpub-liceringsfrågor. Som vi skrev ovan hänvisar både Politiskt Inkorrekt och de etablerade kvällstidningarna till allmän-intresset. Utifrån Bourdieus fältteori anser vi att man kan se Politiskt Inkorrekt som en typ av pretendenter i det jour-nalistiska fältet. Man utmanar de rådande idealen genom sin syn på pressetik och sin hårda retorik, både gentemot andra medier och andra människor som omskrivs i deras artiklar. Det här kan framtvinga en pressetisk diskussion bland de etablerade medierna för att sluta leden och behålla makten inom sitt fält. Den senaste tidens namnpub-liceringar i kvällspressen (Malmöskytten, våldtäktsmannen i Örebro) kan ses som ett första steg mot en sådan diskus-sion. Den första gnistan i en pressetisk brasa. De nya aktörerna på Internet har skapat en ny situation vad gäller namnpublicering, men det i sig anser vi inte är en anledning för etablerad media att gå mot en mer lib-eral namnpubliceringspolicy. Det är inte mediernas roll att stämpla människor som brottslingar. I vår textanalys har vi kunnat skönja ett antal tendenser vad gäller språkbruk och innehåll i artiklarna. Politiskt Inkorrekt driver en klar politiskt linje där de ställer sig i Sverigedemokraternas led, och delar flertalet av par-tiets åsikter. Det framkommer tydligt i de texter som berör Sverigedemokraterna att personerna som driver sidan

har starka sympatier för partiet och dessutom tar avstånd från övriga riksdagspartier. Representanter från både Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna hävdar att de båda parterna inte har någon form av officiellt samröre eller samarbete, men då sidans skribenter är anonyma är det omöjligt att bevisa att ingen som är aktiv inom Sver-igedemokraterna bidrar till sidan. I sina texter går Politiskt Inkorrekt till hårt angrepp mot diverse journalister och poli-tiker som kritiserar och motarbetar Sverigedemokraterna, och beskyller ofta de etablerade medierna för att vara odemokratiska i sin behandling av partiet.

När det gäller språkbruk använder Politiskt Inkorrekt en rad uttryck som är mycket laddade. Känslan förstärks av texternas journalistiska karaktär, då inga etablerade medier på nyhetsplats skulle använda sig av den typen av formuleringar eller ord, åtminstone inte utan att få utstå skarp kritik och möjliga repressalier. Muslimer har kallats för “skägg” och “slöjor”, romer benämns genomgående som “zigenare”, diverse politiska grupper och föreningar kallas “våldsvänsterfacister”. Jargongen i inläggen är hård, och ännu hårdare i kommentarsfälten. Den här typen av symboliska benämningar, såsom skägg och slöjor, är ett exempel på hur gränser skapas mellan människor genom symbolik i språket (Bourdieu, Language & symbolic power). När Politiskt Inkorrekt och deras läsare lägger sina intressen och värderingar i slöjan eller skägget som mus-limska symboler utestänger de sig själva och alla andra som inte tillhör den gruppen och skapar därmed distans och en “vi-och-dom-känsla”.

Politiskt Inkorrekt beskriver sig själva som förmedlare av “den nakna sanningen”, den som de etablerade me-dierna vägrar dela med sig av. De kallar Aftonbladet och Expressen för hycklare, och har över huvud taget en mycket kritisk och negativ bild av all etablerad media. På något sätt ser de sig själva som sanningens enda utpost i Sverige, de säger sig brinna för vad de gör på ett sätt som inga professionella journalister gör. De tycker att de ger den läsande publiken all den information som den förtjänar att få ta del av. Politiskt Inkorrekt bedriver inte på något sätt en objektiv nyhetsrapportering, men av allt att döma anser de att övrig press borde göra detta, men misslyckas. Övrig media å andra sidan tycks inte ta tillnärmelsevis lika stor notis av Politiskt Inkorrekt som vise versa. Även journalister som skrivit om sidan och tittat närmare på den säger sig inte tro att den påverkar de eta-blerade medierna nämnvärt. Journalister i allmänhet verkar se Politiskt Inkorrekt som en en liten utpost på Internet där missnöjda eller besvikna personer får spy ut sin galla, som man ogärna besöker eller reflekterar över alls.

SANNINGSSÄGARNA30

31SANNINGSSÄGARNA

Sedan starten 2008 har bloggen Politiskt Inkorrekt konsekvent hängt ut brottslingar med namn och bild, motsatt sig den svenska invandringspolitiken och det mångkulturella samhället. De är en av flera bloggar med Sverigedemokratiska sympatier som motsätter sig den rådande medie-ordningen och publicerar nyheter som passar deras agenda.

Ur mediesynpunkt är det inte genom invandringsmotståndet eller det vulgära språkbruket som Politiskt Inkorrekt färgar av sig. Det område där vi tycker oss se att de har en reell påverkan på de eta-blerade medierna är det förstnämnda, vad gäller namnpubliceringar.

Den senaste tiden har svensk kvällspress publicerat namn och bild på både Malmöskytten och se-rievåldtäktsmannen i Örebro. I inget av fallen har dom fallit och även om misstankegraden varit stark kan tidningarnas agerande ifrågasättas. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin rättfärdigade i ett blog-ginlägg namnpubliceringen av Malmöskytten med att allmänintresset i fallet är exceptionellt starkt. Dessutom hade tidningen uppgifter som band kulorna från minst en av skjutningarna till den misstänk-tes vapen. Därför publicerade man personuppgifter i ett så tidigt skede, trots att den misstänkte nekar till anklagelserna.

På liknande sätt har Politiskt Inkorrekt hänvisat till allmänintresset för att rättfärdiga sina publicer-ingar. Allt är alltså avhängt allmänintresset. Men hur definierar man allmänintresset? Redaktören för Politiskt Inkorrekt, Gustaf Janson, menar att det helt enkelt handlar om att folk vill veta vem som begår brott. En nyfikenhet hos medborgarna som ska stillas. Jan Helin specificerar inte vad han menar med allmänintresse utan behandlar det som något konkret och självklart.

Precis som Jan Helin tycker vi att det finns ett allmänintresse kring brottsfallet i sig, men frågan är om det allmänintresset innefattar en misstänkt gärningsmans identitet. Före detta PO Olle Stenholm försökte definiera det journalistiska begreppet allmänintresse i en debattartikel i Svenska dagbladet 2006. Han gjorde det på följande sätt.

”Jag gör åtskillnad mellan ’allmänt intresse’ och allmänintresse. Det förra kan vara vad som helst som intresserar människor, till exempel även skvaller. Det senare har ett relevanskriterium. Allmänintresset betjänas i pressen av sådana publiceringar som bidrar till förståelsen av den tid och det rum vi lever i. Det kan vara övergripande och abstrakt information men lika gärna avgränsad och konkret.”

Med den definitionen i bakhuvudet är det svårt att se hur den misstänktes identitet är av allmänint-resse i nuläget. Möjligen finns det ett allmänt intresse, man vill veta vem som begått ett brott, men det finns inget allmänintresse. Ingen ökad förståelse av den tid och det rum vi lever i.

I sitt blogginlägg hänvisar Jan Helin också till att den misstänktes identitet redan var spridd på di-verse forum på Internet och att hans namn publicerats av Expressen. På Internet hade Politiskt Inkorrekt som sin vana trogen publicerat namn, bild och födelsedatum och i det här fallet även adress till man-nen. Klart är att de nya aktörerna på Internet har skapat en ny situation. Det är inte längre särskilt svårt eller jobbigt att ta reda på vem som har begått ett visst brott. Det är en situation som medierna måste anpassa sig till, det går inte att låtsas som om det inte finns. Det får dock inte gå slentrian i resone-manget att ”det ändå finns på nätet, så då måste vi också publicera”. Bloggarna må ha eroderat medi-ernas gate keeper-funktion, men en stor del av Sveriges befolkning tar fortfarande inte del av skvallret på Internet.

Gustaf Janson anklagar Helin och Mattsson för att vara hycklare, men det beror på att han tycker att Aftonbladet och Expressen borde hänga ut fler invandrare i förhållande till svenskar. Visst kan man hålla med Jansons kritik att Helins hänvisning till allmänintresset för att legitimera publicering av Malmöskyttens identitet känns som ett svepskäl och att det antagligen egentligen handlar främst om lös-nummerförsäljning. Men faktum kvarstår att Politiskt Inkorrekts största problem med kvällspressen är att de anser att tidningarna inte publicerar personlig information om brottslingar och misstänkta tillräckligt ofta. Personerna bakom Politiskt Inkorrekt förespråkar ett totalt avskaffande av de pressetiska reglerna, något som i våra ögon skulle vara en katastrofal förlust. Det strider helt mot den svenska pressetiska traditionen, och skulle driva landets publicister mot att anta mer av en brittisk tabloidmentalitet.

Vi anser att en allt för frikostig namnpublicering inte hör ihop med allmänintresse över huvud taget. Det tillfredsställer en liten del av läsarkretsens nyfikenhet, men på det stora hela urholkas förtroendet för media. Det är inte medias roll att döma.

SlutdiskussionPolitiskt Inkorrekts påverkan på medieordningen

Andreas Granath och Carolina Svensson