thunberg, carl l. 2012. slaget på fyrisvallarna i ny tolkning. en kritisk granskning av...

8/15/2019 Thunberg, Carl L. 2012. Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning. En kritisk granskning av källsituation och forskningsl…

1/140

Institutionen för historiska studier

Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkningEn kritisk undersökning av forskningsläge och källsituation

Med introduktion av en fjärde tolkningslinje

Historia: MasteruppsatsHT 2012Författare: Carl L ThunbergHandledare: Thomas Lindkvist


2/140

2

Jag vill framföra ett rättmätigt tack till min eminente handledare, professor Thomas Lindkvist, vilken genom arbetet bistått mig på flera ovärderliga sätt. Det har framstått som ett privilegium att genom en vetenskaplig undersökning få möjlighet att fördjupa sig i ett sådantvanskligt och utmanandeämnesfält som ”Slaget på Fyrisvallarna”,med allt vad detta

innebär av komplex problematik på rader av plan.

______________________________________


3/140

3

Abstract

Thunberg, Carl L. 2012. Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning. En kritisk granskning av källsituation och forskningsläge. Medintroduktion av en fjärde tolkningslinje. Vetenskaplig uppsats för avläggande av filosofie masterexamen i historia. 30,0 hp.(The Battle of Fýrisvellir in a new interpretation. A critical examination of the source situation and the research position.With the introduction of a fourth line of interpretation.Master’s thesis.)

The Battle of Fýrisvellir is a classical historical subject within the field of Swedish history, and also one that can be classifiedas a relatively infected area within the scientific community, as well as adjacent icon wise characterized by fundamentalstarting points in the debate. That situation seems to mainly have its base in contrasts between older national romantichistoriography and the later critical interpretations from the time of the establishment of the so called ”Weibull School”.Andthe source criticism against the early medieval Scandinavian historyis undoubtedly justified. A major problem is, though, thefact that some historical events has become almost dismissedalthough primary source material seems to point out theirhistorical factuality. It is, in my opinion, an unfortunate situation if a once very healthy scientific development should resultin a quite locked position for further research in such historic areas. This is hardly an acceptable scholarly situation, and it isalso unethical towards as well historical persons as towards the public. The present investigation implements a considerablyin-depth investigation and critical examination of the research position and the source situation for the Battle of Fýrisvellir,with the purpose to present a new and more qualified interpretation regarding this particular historical event. According tovarious Norse sources and Scandinavian early medieval historians, the event appears to have been a battle between the kingEric (the Victorious) and his nephew Styrbjörn (the Strong) and their respective forces, at about the end of the tenth centuryin the area of Uppsala. As far as the Scandinavian early medieval historians are concerned, their material is on source criticalgrounds concerned to have been written down too late to be fully reliable. The relevant sources on source-critical groundswhich are considered relevant for this event consist mainly of two categories: runic inscriptions and Old Norse skaldic poetry. The source critical historical method introduction by Lauritz and Curt Weibull dismissed the older relativelyuncritical view on the Old West Norse historywriting in the whole, but in the case of the Battle of Fýrisvellir a conflict can beobserved between the interpreting lines of Lauritz and Curt Weibull, a conflict which seemingly had to do with high principles (Lauritz) versus realistic objectivity (Curt). If one analyze the interpretation of Curt Weibull, it really points outthat he thinks that Lauritz Weibull has gone too far in the particular case of the Battle of Fýrisvellir when it comes todismissal of many source aspects. Curt Weibull sees three lines of interpretation in the context: Line 1 is thereby the olderhistorical interpretation from before the introduction of the source critical “Weibull School” around 1911 and forwards. Line2 is the interpretation line of Lauritz Weibull, which points out that previous interpretations must be dismissed out of sourcecritical reasons, and that the early medieval tales of the battle can be proven has grown in details over time. Lauritz Weibullalso suggests that the primary sources of the battle might not speak of the same battle, i e that the Old Norse skaldic poetryspeak of one battle in Uppsala in the end of the tenth century, and that the runic inscriptions speak of another battle in

Uppsala at approximately the same time. Line 3 is the interpretation of Curt Weibull, which differ from the latter in the wiewon the true original sources, and points out that the Battle of Fýrisvellir at Uppsala was a battle between Svea King Erik theVictorious and the chiefs Hunding and Toke Gormsson and their respective armies at the end of the 900's. The present study presents a new interpreting line, a Line 4, which doubtlessly agrees with Line 2 and Line 3 concerning that previousinterpretations (before Line 2) must be dismissed out of source critical reasons, but also strongly believe that theinterpretation of both line 2 and 3 possess a number of shortcomings in question of source interpretation and sourceevaluation. A very important source has, for example, been wrongly classified as false by Lauritz Weibull, and then also beenignored by Curt Weibull. The present study also presents new source material, which in different ways strengthens the basisfor a reinterpretation of the battle in question. The present study points out, briefly expressed, that the total relevant sourcematerial clearly shows that a pronounced hard and uncompromising battle took place at the Fýrisvellir around Uppsala between the king Eric the Victorious and the chief Styrbjorn and their respective armies at the end of the 900's.

Thunberg, Carl L, Department of Historical Studies, University of Gothenburg, Box 200, SE-405 30 Göteborg, Sweden.

Key words: The Battle of Fýrisvellir, Viking Age, Uppsala, Eric the Victorious, Styrbjörn the Strong, runestones, runicinscriptions, Old Norse skaldic poetry, Old Norse literature, Sweden, Denmark, Iceland.

Försättsbladet visar DR 216, Tirstedstenen. Den tidigare delvis (i vitala delar) otolkade runinskriften har tidigare inteuppmärksammats i avseende av ämnesfältet ”Slaget på Fyrisvallarna”, men introduceras i så måtto genom föreliggandeundersökning. Inskriften från slutet av 900-talet/början 1000-talet meddelar bl a det mycket intressanta att en dansk krigare, Frede, har mött”døden i Svitjod og var fursifrikisiaþi ”. Föreliggande undersökning föreslår att detta ska tolkas till att Frede mött döden i Svitjod vid Fyris och möjligen Fyris fästningsgärde. Foto förf .


4/140

4

Innehållsförteckning

1. Inledning........................................................................................................................91.1. Bakgrund och inledande problemdiskussion……………………..........................9

1.2. Syfte, frågeställningar och definitioner ..................................................................11

1.3. Källmaterial, avgränsningar, tvärvetenskaplighet, källkritik ochdisposition......................................................................................................................14

1.4. Metod och teori.............................................................................................................17

2. Det källkritiska forskningsläget problematiserat..........................20

3. Undersökning och utredning med diskussion och analys…..30

3.1. Fornvästnordiskt skaldiskt material……….............................................................31

3.1.1. Ynglingatal, vers 6. Tjodolf av Hvin (Þjóðólfr ór Hvini)...............................................33

3.1.2. Lausavísur, vers 6. Björn Ásbrandsson (Bjǫrn Ásbrandsson)........................................35

3.1.3. Lausavísur, vers 1-2. Torvald Hjaltason (Þórvaldr Hjaltason).......................................39

3.1.3.1. Hunding-namnet...........................................................................................................44

3.1.4. Lausavísur, vers 1-3. Anonyma (i Styrbjarnar þáttr Svíakappa).....................................49

3.1.5. Háttalykill, vers 57 & 61. Ragnvald jarl och Hall Torarinsson (Rognvaldr jarloch Hallr Þórarinsson)....................................................................................................53

3.2. Runinskrifter ..................................................................................................................57

3.2.1. DR 131. Års. Års hd. Ålborg amt...................................................................................58

3.2.2. DR 216. Tirsted. Fuglse hd. Maribo amt........................................................................61

3.2.2.1. Tolkningsförslag i sammanfattning.............................................................................63

3.2.3. DR 279. Sjörup. Ljunits hd. Malmöhus län....................................................................64


5/140

5

3.2.4. DR 295-297. Hällestad 1-3. Torna hd. Malmöhus län....................................................67

3.2.5. Ög 81. Högby gamla kyrka, Göstrings hd......................................................................71

3.2.5.1. Fyris-namnet (furi, fýri, føri, föret, fyris, føris äng, fyris vall, fyris vallar,

fýrisvellir etc)...............................................................................................................733.2.6. Öl 1. Karlevi, Vickleby sn, Algutsrums hd.....................................................................81

3.2.6.1. starkr, ruk, fultars, si(b)(a) mm. Fördjupningar med problematiseringar,utredningar, hypoteser, analyser och tolkningsförslag.................................................85

3.2.6.2. DR 217. Sædinge. Fuglse hd. Maribo amt...................................................................91

4. Sammanfattande diskussion och utvärdering..................................93

5. Slutsats..........................................................................................................................98

Noter ……...........................................................................................................................103

Tabeller .............................................................................................................................119

Bilagor ...............................................................................................................................121

Förkortningar ...............................................................................................................128

Käll- och litteraturförteckning........................................................................129


6/140

6

FigurförteckningFig 1. AM 45 fol (F), blad 3 verso. Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk forskningsinstitut,Köpenhamns universitet och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik..................................34

Fig 2. AM 126 folx folio, bl 94 verso. Den arnamagnæanske samlingen. Nordisk forskningsinstitut,Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik……........................38

Fig. 3. Flygfotovy över del av norra Fyrisområdet i Uppsala. Foto Jan Norrman, 1993-05-24.............................41

Fig 4. GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók, bl 87 verso. Den gamle kongelige samling,Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.........….43

Fig 5. AM 748 I b 4° (A), bl 17 recto. Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk forskningsinstitut,Köpenhamns universitet och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik..................................48

Fig 6. GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók, bl 87 recto. Den gamle kongelige samling,Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik…..........52

Fig 7. UppsUB R 683x folio, bl 131 recto. Uppsala universitetsbibliotek; Carolina Rediviva, Uppsala...............55

Fig 8. UppsUB R 683x folio, bl 132 recto.Uppsala universitetsbibliotek; Carolina Rediviva, Uppsala…...........56

Fig 9-10. DR 131. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut Københavns universitet...........58

Fig 11. DR 216. Tirstedstenen. Foto förf……………………................…………………………........……..…..61

Fig 12. DR 216. Tirstedstenen. Detaljbild. Foto förf…………….......................................…………….………..63

Fig 13. DR 279. Sjörupstenen. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,Københavns universitet….......................................................................................................................................64

Fig 14-15. DR 295. Hällestad 1. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,Københavns universitet………………………............................................................................…………..…….67

Fig 16. DR 296. Hällestad 2. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,Københavns universitet………………………….......................................................................…………..….….68

Fig 17. DR 297. Hällestad 3. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,Københavns universitet……………………………....................................................................................…..….69

Fig 18. Ög 81. Högbystenen. Foto efter Bengt A Lundberg, RAÄ Kulturmiljöbild…..........................................71 Fig 19. Ög 81. Högbystenen. Efter teckning av Erik Brate, ÖGR..........................................................................71

Fig 20. Öl 1. Karlevistenen. Foto efter Bengt A Lundberg, RAÄ Kulturmiljöbild.........................................…..81

Fig. 21-24. Öl 1.Karlevistenen. Efter etsningar av Robert Haglund, ÖLR…........................................................84

Fig 25-26. DR 217. Sædingestenen. Efter Nationalmuseet København/Nordisk forskningsinstitut,Københavns universitet…………………................................…………............................................…….......…91


7/140

7

KartorKarta 1. Den isländska geografiska uppfattningen av världen vid 1100-talets slut.Efter A Bjørnbo.........................................................................................................................42

Karta 2. Adams av Bremen geografiska uppfattning avseende Europa (ca 1070-talet).Efter A Bjørnbo.........................................................................................................................42

Karta 3. Översiktskarta Uppsalatrakten. Genom FMIS 2012-12-20........................................76

Karta 4. Tidigaste uppbringbara mera kompletta ägobild avseende Uppsala närkontext.Efter Göran Dahlbäck 1978......................................................................................................76

Karta 5. Norra Fyriskontexten. Genom FMIS 2012-12-20.......................................................77

Karta 6. Norra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar. Genom FMIS 2012-12-20........77Karta 7. Södra Fyriskontexten. Genom FMIS 2012-12-20.......................................................78

Karta 8. Södra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar. Genom FMIS 2012-12-20........78

TabellerTabell 1. Kronologi över undersökningens primärkällor........................................................119Tabell 2. Kronologi över fornnordisk litteratur som berör slaget på Fyrisvallarna................119

Tabell 3. Kronologi över vetenskapliga tolkningar och tolkningsbidrag avseendeslaget på Fyrisvallarna fr o m Lauritz Weibull 1911..............................................................120


8/140

8

Bilagor Bilaga 1. Karlevistenen (Öl 1) avbildad 1634, med information om två vid tidennärvarande gravhögar. Efter Johannes Rhezelius (1634), Monumenta Runica

in Ölandia...............................................................................................................................121Bilaga 2. Ordet ”Eormengrund” i Beowulf . Cotton Vitellius A XV (Cotton VitelliusA XV) – Beowulf Manuscript. British Library, London........................................................122

Bilaga 3. Ordet”Endill” i anonyma Þulur . GKS 2367 4° (R) - Codex Regius.Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek, Köpenhamn ochStofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik .................................................123

Bilaga 4. Samtliga Sækonunga heiti (vers 1-5) i Anonyma Þulor (ca 1100-talet).................124

Bilaga 5. Ordet ”Foldar” iYnglingatal (ca 900), vers 26. AM 61 fol (61), bl 78 recto.Den arnamagnæanske samlingen, Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns universitetoch Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.........................................125

Bilaga 6. Satellitbild över norra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar.C L Thunberg 2012 genom FMIS system (jfr karta 6)...........................................................126

Bilaga 7. Satellitbild över södra Fyriskontexten med utmärkta fornlämningar.C L Thunberg 2012 genom FMIS system (jfr karta 8)...........................................................127


9/140

9

1. Inledning Historikerns utgångspunkt är det principiella tvivlet.

- Lauritz Weibull i sitt tal till studenterna 1919i

1.1. Bakgrund och inledande problemdiskussion

Det så kalladeSlaget på Fyrisvallarna (även Slaget vid Fyrisvallarna, Slaget vid Fyrisvall , Fyrisvallsslaget m fl) är ett klassiskt svenskt historiskt ämnesfält. Tillika ett som torde kunna betraktas som ett område relativt infekterat inom forskarsamhället, samt intill ikonmässigtkarakteriserat av principiella utgångspunkter i debatten; utifrån ett fundament av främstkontraster mellan äldre nationalromantisk historieskrivning och senare källkritiska tolkningarfr o m den weibullska skolans etablering.1 Slaget innebär enligt olika fornnordiska källor ochnordiska tidigmedeltida historieskrivare ett slag som ska ha stått mellan Uppsalakungen ErikSegersäll (även segersäll) och hans brorson Styrbjörn Starke (även starke), och derasrespektive härar, vid ca mitten av 900-taltets andra hälft i Uppsalatrakten. Slaget ska ha gälltkungamakten över Sveaväldet. Den mest detaljerade fornvästnordiska berättelsen avseende bakgrund och händelseförlopp, tillika den av olika skäl källkritiskt möjligen mest ansatta,utgöres av Styrbjörnståten,Styrbjarnar þáttr Svíakappa, i Flateyjarbók (inom ramarna försistnämndas version avOlav den heliges saga).2

De källor som på källkritiska grunder kan anses vara relevanta primärkällor i fråga omdenna händelse utgöres främst av två kategorier: runinskrifter och fornnordiska skaldedikter.Vad gäller med forntida händelser samtida fornvästnordiska skaldedikter och runinskrifter råder inom respektive huvudsakliga forskningsdiscipliner inget eller ringa vetenskapligt tvivel

om deras (relativa) daterbarhet eller att de avhandlar det de utger sig för att avhandla.Problemet i historiskt hänseende ligger ofta främst i användbarheten, med aspekter somknapphet och poetiska omskrivningar i fokus. Ett användande av bägge nämndakällmaterialtyper innebär ett behov av relativt fördjupade tvärvetenskapliga studier, jämförelser, analyser etc. Vad däremot det fornvästnordiska historiematerialet (isl saga, sögu, sögur ), dvs det historiska prosamaterialet, anbelangar, anses det på källkritiska grunder (bl a)vara alltför sent nedtecknat för att kunna anses rimligt att utgå ifrån vad gäller till dettaförhållandevis äldre händelser som slaget på Fyrisvallarna, även om stora delar av materialet istort kan anses besitta en betydlig kärna av sanning. Sistnämnda är givetvis uppenbart inteminst avseende händelser som på ett överväldigande sätt bevisas genom andra källor; t exföreteelser som Danelagen, Normandie, konungariket Dublin, migrationen till Island,Danagälderna, Sven Tveskäggs erövring av England, Knut den stores erövring av England,slaget vid Stamford Bridge, slaget vid Hastings etc, mm. För äldre händelser i sagamaterialetsom dock inte finns bekräftade i andra källtyper bör man som historiker iakttaga ett ytterstförsiktigt användande.

Fornnordiskt sagamaterial som innehåller material med anknytning till slaget påFyrisvallarna är Odd SnorrassonsÓláfs saga Tryggvasonar(ca 1190), Saxo GrammaticusGesta Danorum, bok 10 (ca slutet av 1100-talet; sista beskrivna händelse 1186; dock ennotering i förord som rör år 1208), Snorre Sturlassons Heimskringla(Olav den heliges saga)(ca 1220-talet/1230), Fagrskinna (ca 1220), Hervarar saga ok Heiðreks(1200-talet), Knýtlinga saga (ca 1250-talet; möjligen av Óláfr hvítaskáld Þórðarson), Eyrbyggja saga (ca1250-tidigt 1300-tal) och Flateyjarbók(ca 1387-1395).3 Om Erik Segersäll i övrigt finnsuppgifter i relativt många tidigmedeltida sammanhang; i såväl fornnordisk litteratur som hosAdam av Bremen.4 Uppgifter om Styrbjörn i övrigt är däremot mer sällsynta, men då han


10/140

10

omtalas sker detta i ordalag som utpekar honom som närmast den mest berömde av detrelativa fåtal senvikingatida svear som omnämnes i fornnordisk prosalitteratur; och framstår to m som en självklar referenspunkt när man talar om t ex Erik Segersäll. Smärrekompletterande uppgifter om Styrbjörn återfinnes i Snorre Sturlassons Heimskringla( Harald Hårfagers saga och Harald Gråfälls saga), samt i Yngvars saga víðförla (nedtecknad ca

1400).5

(Sistnämnda meddelas f ö i slutet av sagan som ursprungligen härrörande från OddSnorrasson, vilket skulle innebära ca slutet av 1100-talet; en uppgift som forskningen i senaretid alltmer synes acceptera.)6

Enligt föreliggande undersöknings mening är sagamaterialet inte i första hand att betraktasom egentligt”källmaterial” överhuvudtaget avseende förhållandevis äldre händelser, utan bör i sådana avseenden, i en principiell mening, ses som historisk litteratur; även om detockså ska betonas att vetenskaplig hänsyn ska tagas till att materialet avseende äldreangelägenheter bottnar i muntlig tradition. Föreliggande undersökning anser också att ettsådant synsätt innebär en i egentlig mening starkare position för de tidigmedeltida historiskaskriftställarnas redogörelser avseende äldre händelser, eftersom detta undanröjermissförståndsrisker i fråga om t ex principiell källstatus. Som historisk litteratur betraktat blirmaterialet mindre kontroversiellt, varvid man istället kan sluta sig till att materialet innebärviktiga, tidiga referenspunkter för studier av ett egentligt källmaterial, och oundvikligen förförförståelser av sistnämnda. Det kan inte nog betonas att detta gäller redogörelser avseendehändelser av förhållandevis äldre slag, varvid med nämnda skriftställare närtida händelser,och andra fenomen som beskrivs av dessa, givetvis är att betrakta som egentligt källmaterial.Vad som är ”närtida” är givetvisockså ett ämne för diskussion. För att betraktas somkvarlevor ska ett källmaterial i princip ha tillkommit mer eller mindre i direkt anslutning tillen händelse (motsv), medan trovärdigheten hos en ”berättande samtida källa” brukar anses starkast upp till ca ett århundrade; dvs några generationers tidsavstånd.

Vid läsning av diverse översiktslitteratur, uppslagverk (motsv) är det numera inte svårt attfå uppfattningen att bröderna Weibull m fl en gång för alla har förpassat Fyrisvallsslaget tillen historiens soptipp. Detta stämmer dock (vilket de som läst texterna bör vara medvetna om)ganska illa med vad de faktiskt skriver i sina texter.7 Den kanske mest vedertagna tolkningenav händelsen är sannolikt Curt Weibulls. Dennes tolkning anses av föreliggande undersökningutgöra en realistisk och logisk utvärdering av det av honom använda sammanlagdakällmaterialet.8 Vad som framkommer i dennes text är knappast ett avfärdande, utan enkorrigering av historieskrivningen på strikta källkritiska grunder.Dock inställer sig hos mig en rad frågor vid studier av såväl Curt Weibulls som andras textersom avhandlar detta ämnesfält.

Under en tid har jag undersökt möjligheterna att hitta nya infallsvinklar för dettaämnesområde, inte minst avseende källsituationen, och funnit att mycket intressanta sådana

möjligheter föreligger. Det handlar dels om det källmaterial som tidigare använts vidkällkritiska tolkningar. Till exempel: Finns där brister i tolkningar? (T ex genomanakronismer, interdisciplinär okunskap etc.) Finns det ytterligare källor av samma kvalitet?Finns det (obeaktade) källor som inte rör ämnet, men som kan vara ytterst viktiga för jämförelser med ämnets källmaterial? Andra frågor rör namn på platser, begrepp, företeelser, personer m m, och inte minst då jämförelser avseende stavning och omskrivningar i olikasammanhang.


11/140

11

1.2. Syfte, frågeställningar och definitioner

Föreliggande undersöknings syfte är att framlägga en ny tolkning avseende ämnesområdet”Slaget på Fyrisvallarna”, med ambition att vara en mera fördjupad och kvalificerad sådan änvad som hittills framlagts. Därvidlag är det grundläggande att genomföra en kritiskundersökning och utredning avseende forskningsläge och källsituation i syfte att utveckla ochfördjupa tolkningsbilden. Detta antas, med en initial förundersökning i åtanke, kunnautmynna i en ny tolkningslinje. Undersökningens ändamål är dels att utreda huruvidakällkritiska korrigeringar av historieskrivningen avseende detta ämnesområde är korrekta,dels (vilket naturligen också är en del av förstnämnda) att grundligen utreda källsituationenför händelsen ifråga, samt dels att framlägga den tolkning som kan göras genom föreliggandeundersökning. Utöver en mera strikt tolkning eftersträvas starkt dessutom även att utpekaolika i materialet eventuella inneboende (tidigare ouppmärksammade) tolkningsmöjligheter .Utredningens ambition ska vara att undersöka alla tänkbara relevanta aspekter av det knappakällmaterial som under alla förhållanden är möjligt att uppbringa. En rad brister har enligtföreliggande undersökning ansetts föreligga i de föreliggande vetenskapligt accepteradetolkningsbilderna, vilka i relativt hög grad har ansetts kännetecknas av otillräckligakällanalyser. I problematiserande analyser kommer här olika nya tolkningsmöjligheter attdiskuteras och framläggas. Alla uppbringbara texter av relevans för ämnet ska kontrolleras ioriginal och översättningar; enligt liknande mönster som i tidigare undersökningar avundertecknad.9

Undersökningens huvudsakliga frågeställningar är:

1. Hur ser det källkritiska forskningsläget och dess källsituation ut avseende den historiskahändelse som är känd under namnet ”Slaget på Fyrisvallarna”?a). Är samtliga relevantakällor beaktade inom ramarna för det källkritiska forskningsläget? b). Har källorna tolkats på ett fullt ut relevant sätt. c).Vad innebär de eventuella bristerna för tolkningssituationen?

2. Vad kan fastställas avseende ett samlat källmaterials vittnesmål avseende ifrågavarandehändelse samt avseende detsammas kronologi och inbördes relationer, och varför?

Varför just ovanstående syfte och frågeställningar, och vilka större problem kan dessa hjälpatill med att belysa? Undersökningen är viktig av många orsaker. Vetenskapliga relevantamotiv som kan anges är:

1. Att historien ska beskrivas så korrekt som möjligt är givetvis en självklarhet. Slaget i frågakan anses särskilt viktigt eftersom det utgör den i primärkällor tidigaste dokumenteradehändelsen som kan anses vara sammanhängande med det egentliga Sveriges historia. I det härfallet finns inom forskningslägets rådande paradigm två vetenskapliga tolkningslinjer medstora skillnader i ståndpunkterna. Dessa är Lauritz Weibulls och Curt Weibulls respektivetolkningslinjer. Den förstnämnde menar därvidlag att traditionens slagknappt kan förankras iverkligheten genom befintligt källmaterial, medan den sistnämnde menar att detdefinitivt ärfråga om en historisk (dock källfattig) händelse.10 (Sistnämnde är dock helt överens medförstnämnde om att det inte skulle gå att fastställa huruvida Erik Segersälls kontrahent skulleha varitStyrbjörn.)11 Det är givetvis en relativt extrem historievetenskaplig situation med tolkningslinjer av så passolika karaktär för ett så pass viktigt ämnesområde. I praktiken innebär dessa således att det ihög utsträckning råder förvirring kring slaget på Fyrisvallarna. Dessa problem kan enligt


12/140

12

föreliggande undersökning inte endast lämnas därhän, varvid vidare och fördjupadeundersökningar i ämnet har ansetts krävas för att om möjligt avlägsna problematik ochförvirring. Föreliggande undersökning avser därvid att genom en fördjupande, kritisk och problematiserande utredning göra en ny tolkning av slaget på Fyrisvallarna.

2. Att kontrollera om ämnesfältets källmaterial verkligen är uttömt/upptäckt.3. I fråga om teori och metod finns angelägna nyttor i att utveckla idéer i fråga om analyser avkällmaterial av denna typ, och för denna typ av tidig historia. Detta innebär bland annat attingående analysera utifall det förekommer logiska förtjänster som exempelvis kan höjakällornas värde. Exempel på sådant kan vara olika källmaterials relationer till varandra;huruvida de eventuellt kan anses inbördes oberoende genom korsverkan av t ex subalternitetoch ”close-horizon”-betingelser i koppling till t ex filologiska och/eller lingvistiska element.Till detta hör också att arbeta i syfte att bidra till att i mera generell mening hittaanvändningsområden för den relativt svåranvändbara fornvästnordiska skaldediktningen.12

4. Viktigt är också (vilket i hög rad anknyter till samtliga punkter ovan) att särskilt betonaallvaret i att klassificeringar, värderingar och tolkningar av ett acceptabelt historisktkällmaterial utförs med yttersta analytiska och empiriska noggrannhet. Föreliggandeundersökning anser att tidigare forskning ifråga om ifrågavarande tilldragelse har brustit ikällhantering avseende aspekter som identifiering, värdering, tolkning m m. Framförallt dessanämnda aspekter har på ett direkt avgörande sätt inneburit brister i resultaten.

Min absoluta uppfattning är att:

1. Det är möjligt att problematiserande tränga in i de vedertagna källorna betydligt mer och påflera olika plan och sätt än vad som tidigare har gjorts. Detta gäller bl a viktiga aspekter ifråga om filologiska och lingvistiska tolkningar.

2. Det finns tidigare (helt eller delvis) obeaktade källor, samt även tidigare oupptäckta källor.

3. Genom en undersökning med ovan i beaktande kommer resultaten på vissa olika intressantasätt att betydligen skilja sig från tidigare vedertagna resultat.

För klargörande definitioner ska meddelas att föreliggande undersökning kommer att användasig av de klassificeringar av tolkningslinjer som Curt Weibull har identifierat och klassificeratavseende slaget på Fyrisvallarna. Dessa tre tolkningslinjer, hädanefter kallade Linje 1, Linje 2och Linje 3, kan kortfattat uttryckt beskrivas enligt följande:

Linje 1: Historieskrivningen före Lauritz Weibull, vilken mera okritiskt accepterade denfornnordiska litteraturen som ett närmast fullt ut godtagbart källmaterial. Denna äldretolkningslinje är i princip, i stort sett, avfärdad av forskarsamhället sedan ca 1900-talets förstahälft.

Linje 2: Lauritz Weibulls linje, som på källkritiska grunder avfärdar såväl linje 1 som denfornvästnordiska historieskrivningen. Linjen godkänner skaldedikter och runinskrifter somrelevant källmaterial i det här fallet (slaget på Fyrisvallarna, eller rättare sagt olika

Uppsalaslag vid 900-talets slut), och i någon mån också toponomastiska forskningsresultat.


13/140

13

Linje 3: Curt Weibulls linje, som till sin grundläggande natur är en kritisk hållning till Linje 2utifrån dennas bristfälliga förståelse, eller alltför negativistiska hållning, inför vikten avHjaltasons skaldeverser kopplat till Hällestads- och Sjörupsrunristningarna.

För ytterligare klargörande ska det, vidare, betonas att jag i föreliggande undersökning endast

i egentlig mening kommer att utgå ifrån ett egentligt primärt källmaterial. Därvidlag är detenligt föreliggande undersöknings uppfattning runinskrifterna och de fornvästnordiskaskaldedikterna som på ett självklart sätt utgör detta källmaterial (se vidare 1.3.). Likasjälvklart, enligt föreliggande undersöknings uppfattning, är att de medeltidahistorieskriftställarna innebär litteratur i det här fallet (med de förbehåll som redogjorts för iovan). Curt Weibull har alltså menat att tolkningarna (fram till hans egen linje) av slaget påFyrisvallarna kan sorteras under två tolkningslinjer, och att hans tolkning innebär en tredjelinje.13 Curt Weibull utgår i sin tolkningslinje i betydligt högre grad än de tidigaretolkningslinjerna från vad föreliggande undersökning definierar som ett egentligt primärtkällmaterial (se 1.1.; 1.3.). Dock sätter han även i någon mån viss tillit till det äldsta prosamaterialet – Odd Snorrasson och Saxo Grammaticus – i kraft av att dessa kan anses varatidigaste kända uppteckningar av muntlig tradition. Man kan därvid mena, att föreliggandeundersökning representerar en fjärde linje, hädanefter kallad Linje 4. Denna tolkningslinjeavser att i egentlig mening utgå enbart ifrån ett primärt källmaterial i tolkningen. Dentidigmedeltida litteraturen kommer dock att vara ingående i diskussioner osv. Dels eftersom jämförelser är såväl intressanta som ofrånkomliga, men inte minst också eftersom det framstårsom ofrånkomligt att den inte skulle kunna anses utgöra en påverkande faktor avseendeförförståelser för ämnesområdet. Inget av dessinnehåll kommer dock att medtagas inom varesig den empiriska undersökningen eller den egentliga analysen av händelsen, och detta är vadsom främst kommer att särskilja föreliggande undersöknings Linje 4 från de tidigaretolkningslinjerna. (Se f ö även kap 2 och 5 för ytterligare redogörelser avseendetolkningslinje 1-3 såsom de klassificeras av Curt Weibull.)


14/140


15/140

15

forskning nyckelord; där de dock enligt föreliggande undersöknings uppfattning ej tillräckligt problematiserats och analyserats. Andra blir till nyckelord först genom föreliggandeundersökning. Till denförstnämnda kategorin hör framförallt ”Fyri” och ”Hunding”, till denandra ”Foldar” och ”Ruk”. En rad nyakällsamband kan redan genom förstudien skönjasavseende denna del av undersökningen.

Avseende generella källkritiska aspekter ska anföras föreliggande undersöknings absolutauppfattning att det vid empiriska undersökningar aldrig går att utesluta brister. Källorsoantastlighet och representativitet är aspekter som noga måste beaktas och analyseras, liksomrisker för felaktiga tolkningar och slutsatser. Strikt källkritik och en strävan efter systematikoch hederlighet i logisk slutledning är aspekter som ständigt måste befinna sig i fokus vid bedömningar av det empiriska materialet.

Urvalskriterier är givetvis också av hög vikt att reflektera över på olika plan. Vad gällerkällmaterialethar det varit viktigt att göra urvalsanalyser avseende relevansen av konsulteratkällmaterial i tidigare tolkningar av ämnesfältet, och, givetvis, även beträffande föreliggandeundersökning. Av hög vikt är materialets samtidighet med sitt omvittnande innehåll. Detta harundersökningen ansett sig kunna nå bekräftelse för avseende sitt nyttjade källmaterial. Dettagäller dock inte i fallet Háttalykill , vilket verk ej kan ses som kvarleva. Háttalykill är dockmöjligen ett gränsfall som samtida berättande källa enligt de bortre gränser som brukar ansesgiltiga i avseende av källkritiska tidskriterier för sådana.15 Detta i tidigare tolkningar heltförbisedda verk äger också vissa kvaliteter som hursomhelst ansetts göra det intressant fördenna undersökning. Bland annat genom det relativt unika förhållandet att det meddelar ensyn på två av undersökningens huvudgestalter sedda genom en relativt närtida gelikes ögon.Därvid den ca tre till fyra generationer yngre nordiske makthavaren Ragnvald jarls (ennorskfödd Orkneyjarl) ögon under ett tidigt skede av 1100-talet. Undersökningen har ansettdetta vara ett intressant perspektiv att belysa och diskutera, samt även att det torde kunnaanses relativt relevant tidsmässigt.

De fornvästnordiska skaldestyckena är ofta hyllningar till ifrågavarande skalds egenfurste, vilket givetvis måste kunna förväntas bära med sig viss tendensprägel. Fokus för dennaundersökning ligger emellertid inte på hur dessa hyllningar är avvägda, utan på rent faktiska person- och händelseomnämnanden i mera grundläggande bemärkelse. Av en lång rad skälanses det fornvästnordiska skaldematerialet sanningsenligt i så måtto.16

För tillgång till det ingående skaldematerialet har undersökningen vänt sig till samtligahandskrifter som utgör det i fysisk mening samlade befintliga källmaterialet.17 Materialet ärdärvidlag befintligt i fornvästnordiska handskrifter av varierande ålder. Det ska förtydligas attundersökningen konsekvent kommer att utgå ifrån vedertagna forskningsresultat vad gälleraspekter som äkthet och datering. Källidentifikationsaspekter, dvs upphovsmanna-identifikationer, tillkomstsituationer, källäkthet, avsikter och samtidssammanhang, kräver för

skaldematerialet en bred och fördjupad vetenskaplig konsultation. För orientering och insikteravseende detta, samt olika aspekter av handskriftssituationer etc, har undersökningen anlitatforskningsexpertis inom ämnesfälten fornnordisk skaldediktning och – litteratur. DäriblandDiana Whaley, Margaret Clunies Ross, Kari Ellen Gade, Theodore M Andersson, samtforskargruppen bakom det internationella tvärvetenskapliga projektet Skaldic Project.18

För tillgång till runinskrifter har undersökningen i första hand anlitat SRD (SamnordiskRuntextdatabas), SR (Sveriges Runinskrifter , 1900-), DR ( Danmarks Runinskrifter 1941-1942, 1942), samt likvärdig vetenskapligt accepterad litteratur.

Som referensmaterial för diskussioner och jämförelser på olika plan, förekommeroundvikligen sekundära källor som Saxo Grammaticus, Odd Snorrasson, Snorre Sturlassonoch annan fornnordisk prosalitteratur. Detta material tillhör alltså inte undersökningens

källmaterial. Det har inte ansetts användbart som egentligt källmaterial avseende slaget påFyrisvallarna, eftersom det ansetts för sent nedtecknat i koppling till att kvarlevorna är för


16/140

16

magra och fragmentariska för att kunna sammanställas med den fornnordiska prosalitteratureni det här fallet. Som även omnämnts i inledningen (1.1.) är det dock min uppfattning att storadelar av det tidigmedeltida prosamaterialet annars, rent generellt, besitter ett större antalförtjänster avseende äldre händelser än vad som möjligen vanligen tillräknats dem från ochmed den källkritiska skolans avfärdanden av dem. Den uppfattningen bygger givetvis på

källsituationer där det även finns ett starkt övrigt källmaterial.Det fornnordiska prosamaterialet är också viktigt för föreliggande undersökning av andra skälän sitt källvärde. Inte minst, givetvis, som varande det primära målet för den weibullskakällkritiken; men även på grund av sitt närvarande i alla uppfattningar kring ämnet.

Vad dispositionen för föreliggande uppsats anbelangar, så har undersökningen vinnlagtsig om att låta denna klart framgå genom innehållsförteckningen. I grunden är textentematiskt strukturerad utifrån källmaterialet.


17/140

17

1.4. Metod och teori

Grundläggande är att:

1. Undersökningen ska vara en kvalitativ analys av ett källmaterial, men även kvantitativ(med lämplig kronologisk avgränsning) i den meningen att den ska nyttja samtliga kändakällor som förekommit i vetenskapliga diskussioner avseende ämnesfältet, samt hårt eftersökaandra relevanta, tidigare ouppmärksammade källor.

2. Undersökningen ska vara en empirisk undersökning baserad på källkritik, filologi ochlogisk slutledning; med kontext-, tids-, beroende-, sambands- och innehållsanalys i fokus.

Teoretiska element som kommer att diskuteras och användas är teoretisk realism medidentifiering av djupfenomen, subalternitet och close-horizon-perspektiv.19 Historisk-teoretiska diskussioner av mera generell karaktär kan också förekomma inomdiskussioner, jämförelser och problematiseringar.20 Avseende ingående litterära studier, såkommer dessa att vara kvalitativa, analytiska och komparativa.Föreliggande undersökning är vidare uppdelad i två delar vad gäller såväl den empiriska delensom slutsatsdelen. Den empiriska undersökningen kan sägas inledas inom ramarna för kap 2,med utredning, problematisering och analys av det källkritiska forskningsläge som kan menasråda för ämnesområdet genom (främst) Lauritz och Curt Weibull.21 Detta kommer också attvara en utgångspunkt på många sätt för föreliggande undersöknings tolkningsansatser.Därvidlag kommer undersökningen, för sina egna tolkningar, att lägga större fokus på densenares tolkningslinje; vilken undersökningen anser relativt korrekt utifrån nyttjatkällmaterial. Dock betydligen bristfällig i avseende av källurval, liksom i avseende av viktigafördjupningsaspekter.22 Vad som bör poängteras är också undersökningens uppfattning att bröderna Weibulls tolkningar på olika sätt synes hänga tätt samman med varandra inte endastforskningsmässigt, utan kanske också på mera subtila sätt. Undersökningen ämnar ingående jämföra deras undersökningar och tolkningslinjer, samt kontrollera deras källanalyser och -användningar liksom deras referenser.

Föreliggande undersökning kommer att parallellt med sina egna resultat göra vissaanalytiska betraktelser av slaget på Fyrisvallarna baserade på Lauritz och Curt Weibullstolkningar utifrån olika problematiseringar av dessa. Vad detta, med förundersökning i åtanke,antas leda till är att kunna utpeka att deras resultat är felaktiga i viktiga delar, även med derasegen argumentation och metod, när avgörande brister i undersökningar och resultat avlägsnas.Fokus kommer därvidlag att ligga på Curt Weibulls tolkning, eftersom jag anser denundersökningen vara en korrigering av Lauritz Weibulls undersökning i en relevant riktning

om än den, enligt mitt synsätt, innehåller betydande brister i tolkningsfördjupningar samt brister i källurvalet. Föreliggande undersökning kan därvid också i viss mån ses som ettförsök till slutförande av Curt Weibulls analys av slaget på Fyrisvallarna.

Undersökningen kommer att eftersträva att tydligt uppvisa ett kvantitativt källmaterial (seovan) och i hög grad låta detta tala för sig självt, och utifrån denna situation också anbringa problematiseringar, tydlig logisk slutledning och kritisk analys. Undersökningen kommer,vidare, att i vissa diskussioner komma i kontakt med närliggande akademiska discipliner. Minuppfattning i det avseendet är att det tillgängliga källmaterial som, utifrånhistoriskvetenskapliga kriterier i övrigt, kan anses vara relevant för en historisk undersökninggivetvis också ska kunna tagas i beaktande i diskussion och analys.23Undersökningen är i olika aspekter också till viss del närstående en teoretisk realism av detslag som Christer Winberg (1990) har förespråkat. Denne framhåller vikten av att undvika”ytterlighetsståndpunkter” av den typ som t ex kännetecknar skillnaderna mellan positivism


18/140

18

och historism. Winberg utpekar därvid som central teoretisk-realistisk utgångspunkt detviktiga i att studera och utvärdera både ytfenomen och djupförhållanden i ett källmaterialgenom mera fördjupade observationer. Dvs att utifrån framträdande ytmönster hårtgenomsöka de underliggande strukturer som det mera iakttagbara kan vara uppbyggt av, ochdärvid problematisera och analysera dessa komplexiteter i högre utsträckning.24 Skillnaden

mellan en sådan teoretisk realism och annan orsaksanalys kan enligt mitt synsätt menas ligga iatt förstnämnda kan innebära ett utökat perspektiv som inte låser sig vid uppkomnaförklaringar, utan istället innebär en större öppenhet för nya upptäckter av djupförhållanden iett visst material; och därmed nya insikter i exempelvis innehåll, samband och beroendeaspekter. Detta rör också i hög grad de för undersökningen ovan nämnda teoretiskainslagen som utgöres av diskussioner och problematiseringar kring subalternitet och close-horizon-betingelser hos källmaterial – aspekter som jag f ö även i tidigare undersökningar harlagt relativt fokus vid.25 Det är därvidlag undersökningens uppfattning att ett subalterntelement är att definiera som något icke ”uppfattningsbart” utanför sin relativa närkontext i sinrelativa samtid, dvs ej ”uppfattningsbart” inom för dessa nämnda kontexter utomståendekommunikationsflöden.

Detta för med sig att de utomstående kommunikationsflödena således måste kunna ansesoberoende av de subalterna elementen ifråga. Subalternitet och close-horizon-betingelser kansägas vara djupförhållanden som bl a utpekar varför en källa är oberoende av en annan.Ytterst relevant med en sådan situation är givetvis att materialets källvärde förstärks. Dettakan ske i en specifik mening, men även i en generell mening. Situationen innebär ocksåutökade möjligheter att utpeka dolda logiska förtjänster som tidigare inte uppmärksammats ikällmaterialet.

Vad slutledning anbelangar är det undersökningens ambition att tolka så säkraerfarenhetsdata som möjligt med största möjliga logiska stringens, i linje med resonemangsom formulerades redan av Aristoteles.26 Objektivitet är i sammanhanget ett viktigt elementsom noga bör beaktas. Det ska framhållas att det inom humaniora, med alla dess komplexavariabler, är hart när omöjligt att undvika att objektivitet alltid på något sätt kan ifrågasättas.Detta har enligt min uppfattning i hög grad att göra med de humanistiska vetenskapernasstarka beroende av språket, vilket därför enligt min mening således bör hållas så sakligt ochtydligt som möjligt för att så långt möjligt undvika exempelvis agendafärgad jargong av olikaslag. Det finns också all anledning för den humanistiske forskaren att utsätta sinaslutledningsprocesser för kritisk granskning liknande den kritik man tillämpar på sina källor.Detta anser föreliggande undersökning vara särskilt viktigt för vetenskaper som tolkarhistoriska händelser och processer. Viktiga aspekter i sammanhanget utgöres av realistiskklarsynthet på olika plan och respekt för de historiska aktörerna. Utan detta ökar, enligt minuppfattning, risken betydligt för t ex anakronismer och felaktigheter i resonemangen. Det är

ytterligt viktigt att man med samma fokus som man identifierar brister som kan finnas i ettkällmaterial även sökerr dess förtjänster.Att anstränga sig för att inte bära med sig någon form av egen agenda in i en

undersökning är grundläggande för hög trovärdighet i resultatet. Två teoretiker som kannämnas som vägledning för insikter i dylika problem är Jacques Derrida och MartinHeidegger. Derrida har genom sin dekonstruktionsteknik möjligen varit den som i högstutsträckning utpekat problem som ansluter till dylika problem.27 Metoden kan beskrivas somsyftande till att söka, avslöja och utreda dolda meningar, missförstånd, betydelser,underliggande agendor etc, genom ingående kritisk närläsning och analys av texter.28 Dettastår också i nära samband med, och utgår även i hög grad ifrån, Heidegger och hansdestruktion.29 Det finns också all anledning att betona att denna typ av fördjupat kritiskt

tänkande kan ha avgörande betydelse för innehålls- och sambandsanalyser inomundersökningar som avser att spåra logiska brister och förtjänster i texter i syfte att nå insikter


19/140

19

och se samband som är mindre uppenbara.30 Föreliggande undersökning kommer också, vidare, att använda en viss del arkeologiskmetodik. Framförallt avseende typologisk datering av runinskrifter, varvid undersökningenkommer att tillämpa det av professor Ann-Sofi Gräslund etablerade systemet (medkomplettering avseende riktlinjer för stilgrupp RAK, samt med parallellt redovisade

dateringar enligt danska principer vad avser de danska runristningarna).31

Systemet – vilketidag torde anses vara det mest relevanta och vedertagna inom arkeologin – är utvecklat genomvidareutveckling av fortlöpande framåtskridande resultat av Bertil Almgren (1955), HansChristiansson (1959), Clairborne Thompson (1975), Anders Carlsson (1983), LennartKarlsson (1983) m fl.32


20/140

20

2. Det källkritiska forskningsläget problematiseratSamma bestämning kan inte samtidigt och i samma avseende både tillkomma och inte tillkomma en sak ... Denna princip äralltså den säkraste av alla, ty den uppfyller den uppställda definitionens krav.

- Aristotelesii

Som tidigare framgått av föreliggande undersöknings syfte så ska forskningsläget avseendekällkritisk historieskrivning (från och med den weibullska skolan) för studiens ämnesfältundersökas i en relativt fördjupad mening; därvid som viktig del av den sammantagnaempiriska undersökningen för studien.

Före etableringen av den weibullska källkritiska skolan torde man kunna mena attSlaget på Fyrisvallarna ansågs som något av en ”startpunkt” för den svenska historien; den punkt dåförhistoria övergick i historia, samt en startpunkt för ett Sverige som egentlig nation. ThomasLindkvist har i en artikel (2010) gett en klar bild av en relevant bakgrund som även kan gälla

ovan nämnda föreställningssfär:Ursprunget till de moderna nationerna och nationalstaterna har i historieskrivningen, liksom i mer generellaoch legitimerande historieuppfattningar ofta förlagts till en forntid eller den tidiga medeltiden. Det var till perioden efter det västromerska rikets fall och under folkvandringstiden som ursprunget till de senarefurstestaterna – och de nationalstater som i sin tur avlöste dem i modern tid – förlades av 1800-taletsnationsbyggande historiker och arkeologer. Detta är naturligtvis konstruktioner, vilka utsatts förvederbörliga dekonstruktioner i modern forskning [...] Det var under nationalismens 1800-tal som detuppstod ett politiskt behov att skapa ett upphov till de nationalstater som konsoliderades under denna tid […]Detta gällde naturligtvis även för Sverige, även om det här fanns särskilt stora svårigheter att i det magraskriftliga källmaterialet finna en födelseperiod för ett svenskt rike. Det svenska rikets uppkomst är dock ett problemområde som vid olika tidpunkter har debatterats och diskuterats bland historiker och arkeologer.Diskussionerna har oftast utgått från förutsättningen att det skulle gå att fastställa en tidpunkt från vilken detfanns ett svenskt kungarike med en kungamakt som hade kontroll över såväl ett Svealand som ett Götaland.

Riket har uppfattats såsom bestående av slättområdena runt Mälaren och i Väster- och Östergötland. Inteminst inom ramarna för den nationella och nationslegitimerande historieskrivingen som etablerades under1800-talet – och som var dominerande långt in på 1900-talet – var det väsentligt att söka fastställa entidpunkt från vilken det hade funnits ett rike; och därmed också en kontinuitet för ett Sverige eller en svenskstatsmakt.33

Uppfattningarna inom historievetenskapen i fråga om ämnesfältetSlaget på Fyrisvallarna hörtill de, avseende vikingatida och tidigmedeltida skandinavisk historia, som närmast kommitatt bli en symbol för den weibullska skolan, och den därmed införda strikta källkritikensstränga verkan på äldre historieskrivning. Bröderna Weibulls undersökningar och resultat hari dessa avseenden närmast bildat kanon.34

Vad som främst skiljer den äldre historieskrivningen från forskningen från och med denweibullska skolan är att den förra mer eller mindre fullt ut accepterade tidigmedeltidaskriftställares historieskrivning (dvs sekundära källor, vad sammanhang utanför källkritiskatidskriterier anbelangar). Det bör också betonas, och måste grundligen betänkas, att vad som iegentlig mening innebar den stora uppståndelsen avseende Lauritz Weibullsgenombrottstudier (1911,1913) var att de ansågs försöka ”avskaffa” vissa mycket omhuldadenationella myter. Men syftet (för såväl Lauritz som Curt Weibull) bottnade nog snarare iinsikter i att en omvärdering av stora delar av historieskrivningen var nödvändig förhistoriedisciplinen. Inom ramarna för detta kan man möjligen också skönja utomvetenskapligasyften, som, vad gäller tidigmedeltida källmaterial, kanske kan sägas ha haft att göra medgenerella grundinställningar överhuvudtaget.35 I en sådan process (där möjligen ett element av”ändamålen helgar medlen” kan befaras finnas med i bilden) finns då naturligen risker för attvissa historiska tilldragelser, som inte borde sällas till sammanhanget,kan ”stryka med”, omman tillåter metoden att vara alltför generaliserande i principiell mening, i syfte att etablera


21/140

21

tydliggöranden.Föreliggande undersöknings uppfattning är att ämnesfältet ”Slaget påFyrisvallarna” har råkat ut för just detta inämnda process.

Sådana inslag är något ytterst vetenskapligt oetiskt, och givetvis inte möjligt att acceptera.Såväl historiska aktörer som en historieläsande allmänhet har rätt att kräva att ytterstaansträngningar görs av historiker för att beskriva historiska tilldragelser så korrekt, realistiskt

och fördjupande som är möjligt utifrån de källmaterial som föreligger. Man måste såledesnoga tillse att inte historiska händelser avfärdas om det inte finns grund för avfärdande. Attens i ett enda fall bortse från grundläggande etiska ambitioner till förmån förutomvetenskapliga oetiska principer är ren historieförfalskning.

Vad gäller slaget på Fyrisvallarna, var Lauritz Weibull (1911, 1913) den förste av bröderna Weibull som utförde en undersökning och analys av ämnet. Med hjälp av striktkällkritik avfärdar han, korrekt i sig, dåtidens accepterade tolkningar av exempelvis P AMunch, Ludvig Wimmer, Hans Hildebrand, A D Jörgensen, Johannes Steenstrup, OscarMontelius och Otto von Friesen.36 Curt Weibull (1921), å sin sida, går i lägre grad in på den”för -weibullianska” historieskrivningen (detta hade ju f ör övrigt redan Lauritz tagit hand om),och vänder sig istället mera direkt till det primära källmaterialet.37 Han går därvidlag således i betydligt högre grad i närkamp med detrelevanta källmaterialet än Lauritz Weibull, vilkenägnar störst utrymme åt att avfärda det sekundära källmaterialet.Curt Weibull har, i enlighet med framlagda definitioner i 1.2., klassificerat ovan nämndatolkningslinjer avseende slaget på Fyrisvallarna enligt tre linjer; Linje 1, Linje 2 och Linje 3.

Det är viktigt att framhålla att Curt Weibulls Linje 3 måste kunna anses vara en kritiskhållning till Lauritz Weibulls Linje 2 utifrån, som Curt Weibull ser saken, sistnämndas bristfälliga förståelse, eller alltför negativistiska hållning, avseende vikten av Hjaltasonsskaldeverser i koppling till vissa runinskrifter; främst DR 279 (Sjörupstenen) och DR 295(Hällestad 1).38Tillika viktigt att framhålla är att föreliggande undersökning, på liknande grunder som bröderna Weibull, anser att Linje 1 är ohållbar av uppenbara källkritiska skäl, och kommerinte här att närmare kommentera den tolkningslinjen. (Det kan dock förtjäna att anmärka att jag anser att fornnordisk litteratur besitter stor mängd logiska förtjänster på en lång rad olikasätt även vad gäller sammanhang utanför källkritiska tidskriterier. Detta ligger emellertid påett annat plan än att ”acceptera” materialet, och är inte något som närmare ska diskuterasinom föreliggande undersökning.)Vad som också är viktigt att poängtera är att det synes stå klart att forskningsläget avseendeslaget på Fyrisvallarna har befunnit sig i ett relativt konstant tillstånd alltsedan brödernaWeibull avlämnade sina tolkningar.

Lauritz Weibull utförde således 1911 (i Kritiska undersökningar i Nordens historiaomkring år 1000) en analys av slaget på Fyrisvallarna utifrån en strängt källkritisk position,

och menade sig därvidlag kunna utpeka hur detta föregivna slag mellan Erik Segersäll ochStyrbjörn Starke löpande tycktes ha broderats ut över tid under den tidiga medeltiden genomde lärda tidigmedeltida skandinaviska skriftställarnas (Odd Snorrason, Saxo Grammaticus,Snorre Sturlasson m fl) verk. Hans intention är i hög grad att analysera på vilka grunder dessakan berätta om ett slag vid Fyrisvallarna, samt dessutom vilka grunder de har för att involveraHarald Blåtand Gormson i slaget. Han lägger också viss emfas vid vad han menar varaövernaturliga inslag i sagamaterialet.39 Visserligen gör han inte något riktigt stort nummer avsistnämnda, men han menar dock därvidlag att förekomsten av föreställningar kring Oden ochTor i berättelsen skulle innebära minskad trovärdighet. Ett, enligt min uppfattning, märkligtsätt att resonera, och med dålig inlevelseförmåga i den fornskandinaviska kulturen. För detmåste enligt min mening kunna anses helt naturligt att religiösa människor kan tro att deras

gudar har ett finger med i spelet, inte minst vid stora avgörande händelser. Så har det väl alltidvarit, och det är bara att gå till t ex Gustav II Adolf och ”Gott mit uns” elleramerikanska


22/140

22

presidenter och ”In God We Trust” för att inse detta. För att inte tala om merafundamentalistiska religiösa våldsverkare av olika slag. Lauritz Weibulls slutsats avseendeslaget löd enligt följande: ”Berättelserna om striden mellan Erik Segersäll och Styrbjörn äroresultatet av stegvis fortgående kombinationer närmast på grundval av skaldeverser ochtydligen ur historisk synpunkt fullständigt värdelösa - icke ens det grundfaktum, som ligger

bakom, kan exakt konstateras”.40

Vid sin granskning av de egentliga kvarlevorna betonade han fyra skaldeverser och treruninskrifter som viktiga i sammanhanget. Torvald Hjaltasons verser godkände han därvidsom kvarlevor av ett slag som ”Erik hållit vid fästningsgärdet på Fyrisvall, där han nedhöggsina motståndare, byteslystna vikingar, som styrt hemifrån till Sverige”.41 Björn Ásbrandssonsskaldevers avfärdade han (med vissa förbehåll) på bräckliga grundersom ”troligen oäkta”.42 Lauritz Weibull ser sig möjligen”tvungen” att förkasta denna skaldevers, eftersom den annarsskulle ha kullkastat hans”ideala” resultat; främst avseende den viktiga punkten avseendemellan vilka slaget stått. Sättet han gör det på innebär antingen att han har missförstått detspråkvetenskapliga forskningsläget,eller att han helt enkelt tillåter sig att vara vetenskapligtohederlig i det fallet. Det bör tilläggas att det kan konstateras att versen ifråga idag anses äktaav forskningen.43 Det bör också tilläggas att så måste kunna sägas ha varit fallet även 1911.44Till Lauritz Weibulls eventuella försvar kan framföras att dock någon diskussion skulle kunnasägas ha rådit genom den av Lauritz Weibull anförda Konrað Gislason (1889) kontra denLauritz Weibull samtida kritiska språkvetenskapen.45

Den fjärde versen, Lausavísur , vers 2 (bevarad genomStyrbjarnar þáttr Svíakappa),godkände Lauritz Weibull som kvarleva; dock ej som gällande Styrbjörns kuvande av HaraldGormson, och införlivandet av denne i sina trupper.46 (Detta är egentligen, enligt minuppfattning, också en mer eller mindre ovidkommande diskussion i sammanhanget. Förvarför skulle Harald Gormsons deltagande eller ej vara av någon som helst avgörande betydelse för slagets vara eller icke vara?) De runinskrifter Lauritz Weibull tog i beaktandevar DR 295 (Hällestadssten 1), DR 279 (Sjörupsstenen) samt DR 131 (Aarsstenen).47

Därvidlag lade han (enligt min mening) otillbörlig vikt vid att utbrodera sig kring densistnämnda, vilken inte är särskilt svår att avfärda; och i synnerhet inte utifrån LudvigWimmers mycket angreppsvänliga hypotes.48 Dock anser jag ändå – av andra skäl – LauritzWeibulls problematisering otillräcklig i det fallet.49 Vad gäller de två förstnämndaruninskrifterna, så godkände han dessa som samtida källor av ett slag i Uppsala; dock meduppfattningen (möjligen principiell) att de skulle beröra ettannat slag.501913 följer han sedan upp 1911 års undersökning inom ramarna för sin Historisk-kritiskmetod och nordisk medeltidsforskning(vilken han själv ser som ett svar på den polemik somuppstod efter undersökningen från 1911).51 Här går han ånyo igenom sin diskussion, ochgenomför samtidigt en mera allmän diskussion kring fornsvenska förhållanden och källor.

Hela upplägget är naturligen ämnat att stärka hans resultat. Denna gång inleder han förövrigt med en mera, plötsligt uppkommen,tvärsäker presentation av Àsbrandssons vers somoäkta.52 Detta görs utan att på något sätt motiveras genom argument, nya rön eller annat avrelevans. Det framstår som mycket märkligt att han väljer att ta denna bräckliga, ohållbaraväg i fråga om Àsbrandssons vers. Det är svårt att se vad han egentligen har att vinna på atthårdnackat försöka fastslå dess avfärdande. Inte minst eftersom han ändå i övrigt – i all sin briljans – så framgångsrikt kan demonstrera stora mängder relevanta resultat genom sinkällkritiska metod i allmänhet, och avseende tidigmedeltida skandinaviska källor i synnerhet.Varför ge sig in i tveksamheter som kan äventyra paradigmets trovärdighet på detta sätt? Mankan, vidare, också skönja tecken på osäkerhet i texten om man är uppmärksam; bland annatnär han i en fotnot på högst irrelevanta grunder motsätter sig ett behov av mer historisk analys

kring Ög 81, Högbystenen.53

Själva slutsatsen är nu till synes visserligen något skärpt i kritiken, men nu är densamma i


23/140

23

egentlig mening också endast utgående från den tidigmedeltida fornnordiska sagaprosankopplad till runinskrifterna DR 279 och DR 295:

Det torde tryggt kunna påstås, att samtliga de resultat, till vilka denna forskning kommit ifråga omFyrisvallsslaget baserats på gungande grund. De litterära källorna ha aldrig underkastats någon kritiskvärdesättning; man har med vissa godtyckliga utmönstringar utan vidare tagit deras uppgifter för goda ochlika litet reflekterat över, att de i bästa fall äro 200 år yngre än händelsen, som att denna händelse först ännuinemot ett hundratal år senare lokaliserats till Fyrisvallarna. Dessa källors beskaffenhet tillåter icke enskonstaterandet av själva grundfaktum. Men även om så varit fallet, skulle dock alltid omöjligheten kvarståttatt i tid sammanställa och identifiera slaget på Fyrisvallarna och slaget vid Uppsala.54

Föreliggande undersökning uppfattar det som att Lauritz Weibull nu korrigerar sig till att i sinslutsats främst uttala sig om de litterära källornas värde, samtidigt som han elegant garderarsig mot möjliga nya källrön. Kanske inte minst med en insikt i att de också skulle kunna sättasi samband med deofrånkomliga primärkällorna. Àsbrandssons vers ser han sig möjligen”tvungen” att fortsattframhålla som falsk , oavsett de uppenbara ”riskerna” att avslöjas (sevidare 3.1.2.). Annars skulle nu inte endast en alltför stor del av tolkningen falla, utan han

anser möjligen också att såväl han själv som hans metod skulle förlora ansiktet om han skulleuppvisa minsta tvivel i det fallet. Ett sådant tvivel (vilket ju i högre grad således fannsnärvarande i Kritiska undersökningar 1911) skulle ju också kunna leda till att någonundersöker saken grundligt, vilket dock först föreliggande undersökning tycks ha gjort (sevidare 3.1.2.).

Det ska, vidare, också anmärkas att hans slutsats (se citatet ovan) innehåller ett betydandesakfel. Man kaninte (utan att hamna i en eklektisk situation) hävda att ”denna händelse förstännu inemot ett hundratal år senare lokaliserats till Fyrisvallarna”, och samtidigt erkännaHjaltasons verser som trovärdiga kvarlevor. Lauritz Weibulls tolkning av slaget påFyrisvallarna framstår på många sätt som något som höll på att bli ett ödesdigert misstag förhonom. Ett tillfälle när han var ytterst nära ett klavertramp där mycket känsliga aspekter som

hans vetenskapliga hederlighet hade kunnat ifrågasättas, istället för endast anmärkningar omatt han i detta fallet hänfallit till hyperkritik.Kritik riktades mot Lauritz Weibulls linje redan innan Curt Weibulls Linje 3 tog form, om ännågot kortfattad (inom ramarna för institutionella sakkunniggenomgångar av Lauritz Weibullsdittillsvarande arbeten i samband med densammes professorskandidatur).

Samuel Clason (1918) framför därvidlagkritik utifrån att han uppfattar ”en mängd påståenden i Kritiska undersökningar och dess följdskrift ingalunda oomtvistliga, ehuru deframföras såsom sådana”.55 Exempelvis menar han att beträffande ”slaget vid Fyrisvall” går”negationen enligt min uppfattning till överdrift”.56Avseende frågan om vilka slagets huvudkontrahenter varit framför han:

Att på Fyrisvall en konung Erik slagit byteslystna vikingar är konstaterat genom Torvald Hjaltessons skaldeverser, ochatt ungefär vid samma tid ett slag stått vid Uppsala, där skåningar närvarit, ådagalägges av Hellestadsstenarna; en senaretraditions uppgift, att Erik Segersälls motståndare på Fyrisvall varit Styrbjörn, är under sådana förhållanden icke av denvärdelöshet förf:n vill proklamera.57

Clason ser också ett grundfel i Lauritz Weibulls arbeten, utgående ifrån att den senarestundtals avseende sina hypoteser ”vill fastslå dessa som oomkullrunkeliga fakta”, vilket, inteminst viktigt,”bidrager för övrigt att föra läsaren vilse”.58Även Arthur Stille (1918) framförde kritik (vilken det f ö torde kunna sägas att Curt Weibullanslöt sig till 1921) gentemot Lauritz Weibulls källtolkningar av slaget på Fyrisvallarna:

I de kritiker, som riktats mot Weibull, har i dessa avseenden vissa förebråelser riktats mot honom, och jagmåste hysa den uppfattningen, att det en och annan gång ej varit utan ett visst berättigande. Så t. ex. tror jag,att i hans behandling av slaget vid Fyrisvall och dithörande moment hyperkritik gör sig gällande, särskilt då


24/140

24

han vill frånkänna de skånska runstenarna – jämförda med Aarsstenen – all beviskraft. Det förefaller migsom om traditionen om Fyrisvallsslaget och de äldre uppgifter m. m., som tyda på dettas fakticitet och påden danske konungen Harald Gormssons deltagande i striden, finna ett visst och ej oviktigt stöd irunstensuppgifterna om män, som under Toke Gormssons befäl kämpat vid Uppsala, och Weibulls sats, attingenting bevisar, att deras strid är identisk med Fyrisvallsslaget, förefaller mig vara präglad av hyperkritik. 59

Han riktade således in sig på Lauritz Weibulls uppfattning om att DR 279 och DR 295 skulletala om en annan strid än Hjaltasons verser.60 Stille anser därvidlag (vilket senareocksåmåstekunna anses känneteckna Curt Weibulls uppfattning) Lauritz Weibulls diskussion belastad avomotiverad hyperkritik. Han framför att man bör anse det sannolikt att det är fråga om sammastrid eftersom: ”dettorde vara synnerligen osannolikt, att man vid denna tid från Skåne ochandra delar av Sydskandinavien gjort upprepade anfall mot just Uppsala, så att det överhuvudskulle vara strider att välja mellan”.61 Detta är också enligt min uppfattning en synnerligen relevant synpunkt; inte minst eftersomsådana upprepade attacker mot Sveaväldets hjärta ofrånkomligen borde ha åstadkommitåtminstonenågot avtryck i fornnordisk litteratur.

Stille analyserar vidare:

Weibulls uttalanden här synas mig sammanhänga med en i varje fall i detta hans arbete framträdande uppfattning, atthistorieforskaren ej bör framlägga annat i fråga om fakticitet och sammanhang än vad han anser vara absolut bevisligensant och att alltså uppvisandet av vad som i detta avseende kan vara sannolikt ej skulle tillhöra den historiskaskildringens uppgift. En sådan uppfattning synes mig emellertid ej vara utan sina faror både i fråga om skriftligframställning och mera direkt undervisning. Det förefaller mig som om forskaren och läraren, ej minst för att skärpa publiks och lärjungars blick för sammanhanget i den historiska utvecklingen hade både rätt och skyldighet att framhållavad som kan vara sannolikt, alltid förutsatt, att han uppgiver det som sådant och ej som fullkomligt bevisat. Genom attallt för ängsligt inskränka sig till att visa vad som är absolut bevisat – eller absolut motbevisat – kan man avskära sigmöjligheten att uppvisa ett sannolikt sammanhang. Den historiska undervisningens krav måste rikta sig ej blott på detkritiska undanröjandet av utan även på ett positivt uppbyggande. Weibulls styrka ligger i det förra momentet, vad detsenare momentet angår har det stundom förefallit, som om han såsom historisk forskare är frestad att finna sin uppgiftvara löst, då han visat upp dels oriktigheten av en gängse föreställning och dels den utvecklingsprocess, som lett till denoriktiga föreställningen, och som om hans intresse vore svagare för vad man därefter skulle vilja vänta, nämligen enutredning av hurudan den positiva sanningen slutligen månde vara.62

Curt Weibull levererade 1921 sin tolkning av slaget på Fyrisvallarna inom ramarna för sittverk Sverige och dess nordiska grannmakter under den tidigare medeltiden. Denneunderstödde i princip Lauritz Weibulls tolkning i avseende av sistnämndes syn på såvälStyrbjörns som Harald Gormsons stöd i källmaterialet som deltagare i detta slag, liksom han i princip även stödde uppfattningarna kring sagamaterialets källvärden. Vad däremot gällderuninskrifterna DR 295 (Hällestadsstenen 1) och DR 279 (Sjörupsstenen) samt TorvaldHjaltasons skaldeverser, och dessas relation till varandra, var han av helt annan uppfattning.Han ansåg därvidlag att dessa tillsammans bevisade att de omtalade samma slag, samt att detvar av yttersta vikt för förståelsen av sammanhanget att runinskrifterna och skaldeversernaläses sammantaget.63 För Curt Weibull råder ingen som helst tvekan om att det har stått ettslag vid Uppsala på Fyrisvallarna någon gång i slutet av 900-talet mellan Erik Segersäll ochangripande härförare. Han anför tre huvudargument som enligt honom påvisar dettaförhållande. Dels, för det första, att ”stridsplatsen är densamma, endast nämnd med olikanamn”.64 Dels, för det andra, att ”den tid, till vilken inskrifterna och verserna och därmedäven händelserna kan hänföras, är likaledes densamma”.65 Dels, för det tredje, att”Inskrifternas och versernas korta berättelser, som icke i någon punkt motsäger varandra,överensstämmer så långt detta med hänsyn till deras helt skilda karaktär kan väntas. De talar båda om krigare, som vid ungefär samma tid från främmande land – från Skåne och ’hemifråntill Sverige’ – dragit till Uppsala och Fyrisvallarna; de har där lidit nederlag, och såsomkaraktäristiskt för detta anföres angriparnas flykt”.66


25/140

25

Curt Weibull menar därvid att iakttagelserna innebär att ”Det torde under dessa förhållandenknappast vara befogat att låta de olika källorna hänsyfta på två olika, till samma tid förlagdastrider vid Uppsala”.67 Slutsatsen innebär givetvis en relativt extrem skillnad i tolkningengentemot Lauritz Weibulls tolkning. Att segraren Erik i slaget varit just Erik Segersäll menarCurt Weibull konstateras genom att ”Då tåget därjämte riktat sig mot själva den centrala delen

av Sveaväldet, kan det knappast vara tvivel underkastat, att vikingarnas besegrare Erik är densvenske konungen med detta namn under slutet av det 10:de århundradet, Erik Segersäll”.68Vad gäller frågan om Styrbjörn som Eriks kontrahent i slaget, finns ett antal intressantaaspekter att diskutera. Curt Weibull anser att ”det källmaterial som föreligger förStyrbjörnsslaget är av svagaste beskaffenhet” och att ”Det kan icke vetenskapligt konstaterasatt slaget har ägt rum”.69 Om man dock ska hänföra det till historien (utifrån främst de relativttidiga prosatexterna av Odd Snorrasson och Saxo), så menar Curt Weibull att

det under alla förhållanden haft en helt annan karaktär än de senare sagornas Styrbjörnsslag. Erik Segersällhar inte stridit mot Harald Gormsen och Danmark; han har stridit mot och besegrat en vikingahövdingStyrbjörn. Styrbjörnsslaget har… liksom de skånska runstenarna och Thorvald Hjaltessons slag varit ettvikingaslag. Var det utkämpats är oklart. Dess lokalisering till Fyrisvallarna har först skett under slutet av1200-talet, och då under inflytande av det historiskt konstaterbara slag, som Erik Segersäll vunnit i kampmot byteslystna vikingar.70

Curt Weibulls grund för sina slutsatserkring att det inte går att konstatera att ”slaget vidUppsala på Fyrisvallarna” (som han själv kallar det) skulle ha stått mellan Erik Segersäll ochStyrbjörn ligger i hans uppfattning i att ”Om en strid mellan Erik Segersäll och Styrbjörnsaknas alla samtida vittnesbörd”.71Citatet är intressant, inte minst ur ett modalitetsperspektiv.Det är dock knappast möjligt att finna ett hållbart argument till att Curt Weibull helt sonikaignorerar Björn Ásbrandssons skaldevers i diskussionen. Detta är alltså vad han gör i sinreviderade version från 1964 (emedan han 1921 i fotnot, s 67f, i en följddiskussion avseendeannat spörsmål, mekaniskt upprepar Lauritz Weibulls felaktigheter från 1911 kring versen).Att här har funnits stor problematik är uppenbart enligt min uppfattning. För det är ju givetvisså att en diskussion av versen innebär en ytterligt knivig situation med flera olikasamvetsfrågor på kollisionskurs för Curt Weibull. Det kan vara svårt att spekulera i hur CurtWeibull har resonerat i det här fallet. Flera förklaringar är tänkbara.

En skulle kunna vara att han helt enkelt utgått ifrån att Lauritz Weibulls avfärdandeärkorrekt, därmed helt enkelt inte sett anledning att närmare fördjupa sig i frågan. En annanskulle kunna vara att han kunnat förmå sig att acceptera sin brors avfärdande, dock utan dennödvändiga övertygelse saken egentligen kräver. Vad som är säkert är att om han iundersökningen skulle utpeka versen som äkta, så skulle hans resultat ha blivit ett annat. Enannan sak som borde stå relativt klar är, att utifall han ansett versen (denna fullkomliganyckelkälla för såväl hans brors tolkning som för hans egen) oäkta, så borde det rimligenkunna antas att han med stor kraft skulle hävda detta. Det gör han nu alltså inte. Häri liggergivetvis betydande problematik, vilket i tolkningsspecifika avseenden ytterligare skautvecklas i 3.1.2. Innebörden av att utesluta versen som källa för slaget på Fyrisvallarna blir ialla fall att det då inte går att fastställa att stridens huvudkontrahenter skulle ha varit ErikSegersäll och Styrbjörn. Utan tvivel anser Curt Weibull dock Styrbjörnsgestalten konstaterbari sig, och att detta inte minst är uppenbart genom den anonyma Lausavísur(bevarad genomStyrbjarnar þáttr Svíakappa).72

Det kan ytterligare framföras att föreliggande undersökning i relativt hög utsträckningannars stöder Curt Weibulls tolkning, dvs hans sätt att analysera det av honomnyttjade primära källmaterialet. Det som främst åtskiljer rör just källmaterialet. Föreliggande

undersökning anser att Curt Weibull utelämnat alltför mycket material i sin undersökning.Givetvis ifråga om Björn Ásbrandssons skaldevers, vilken om medtagen i en Curt Weibullsk


26/140

26

analys skulle ändra resultatet till det motsatta på en av de mest avgörande punkterna (dvs”Styrbjörnsslaget”, som Curt Weibull kallar denna aspekt). Men också ifråga om annatmaterial. Det framstår bland annat som att det borde anses ytterligt relevant att göra en såkvantitativ undersökning som möjligt i det här fallet, eftersom källorna är så få. Man kan dock bara diskutera de källor man känner till. Curt Weibull har känt till t ex DR 296 och DR 297.

Och även om de inte är av samma värde som DR 295, så bör de åtminstone diskuteras isammanhanget. En annan viktig aspekt rör den viktiga och avgörande tolkningen av ordet”hunding” (i Hjaltasons vers 2), där föreliggande undersökning anser att Curt Weibull intetillräckligt har fördjupat sig i ordets innebörd.73

Vetenskapliga tolkningsbidrag har efter Curt Weibulls tolkning tillkommit från LisJacobsen (1932), Ove Moberg (1937; tolkningsbidraget ytterligare vidhållet 1963 i replik tillSten Körner), Sten Körner (1962) och Thorgunn Snædal (1985). Därvidlag har (något grovtuttryckt) Jacobsen och Moberg understött Linje 2, medan Körner understött Linje 3. Snædals bidrag å sin sida är en mera översiktlig artikel, med vissa något märkliga uppfattningar kringskaldeverser kontra sagamaterial och de weibullska tolkningarna (inte minst i relation tillvarandra), men vilken artikel dock innehåller en relevant rundateringsdiskussion och,viktigast, en skarpögd iakttagelse avseende just ordet ”hunding” i poetisktomskrivningshänseende.

Lis Jacobsen underkände två av Curt Weibulls huvudargument (dock ej det förstaavseende stridsplatsens belägenhet), och menande att det inte finns något bergfast sambandmellan runinskrifterna och skaldeverserna.74 Hon vände sig alltså emot Curt Weibulls resultat,och stödde därvidLauritz Weibull. Jacobsen menar att ”Det er derimod (ad 2) næppe rigtigt,at den Tid hvor den i Versene og i Indskrifterne omtalte Begivenhed har funnit Sted er densamme, og det er (ad 3) urigtigt, at Indskrifternas og Versenes Beretning stemmer overens – selv om Hensyn tages til Beretningernes forskellige Karakter ”.75Hennes resonemang avseende Curt Weibulls huvudargument nr 2 är inriktad mot en relativtsnårig rundateringsdiskussion av Ludvig Wimmer (se även 3.2.1.). Jag håller med Jacobsen iså måtto att Wimmers diskussion är att anse som icke relevant.76 Enligt min uppfattning ärdet inte möjligt att göra sådana exakta tidsfästelser som Wimmer gör, mer eller mindre pååret, utifrån de förutsättningar som föreligger. Samtidigt är Jacobsens egna utgångspunkteravseende datering av runristningar idag relativt inaktuella. Man måste hursomhelst utgå ifrånatt relativa tidsförskjutningar kan ha förekommit, inte minst avseende sådana förändringar iornamentik som ligger till grund för typologisk datering. Detta kan vara av olika anledningar,exempelvis enskilda undantag. Samtidigt är det övergripande mönstret mycket tydligtavseende stilmässiga skiftningar över tid från och med slutet av 900-talet och framåt. Detidsförskjutningar det skulle kunna vara fråga om här ligger därvid gott och väl inom ramarnaför vad som är relevant i avseende av Curt Weibulls tolkning.

Jacobsen kritiserade och motsatte sig även Curt Weibulls tredje argument, därvidlag enspråklig diskussion koncentrerad kring huruvida det kan anses rimligt att mena att texternasfokus avseende flykt i samband med slagets upplösning kan anses vara ett sådant relevantuttryckt element i detta sammanhang att det nödvändigtvis måste ses som ett bevisandesamband.77 I en ganska utsvävande diskussion (som enligt min uppfattning hamnar i heltovidkommande litterära jämförelser) slår hon fast att hon inte anser det kunna ses som bevisande samband. Hela denna diskussion är, enligt föreliggande undersökning, delslångsökt i sig i sina jämförelser, dels outömmande såsom argumentation gentemot CurtWeibull (med sin alltför långsökta betraktelse av en detalj inom en relevant slutsats).Föreliggande undersökning anser diskussionen konstlad i sammanhang av en tolkning avslaget; i bästa fall att anse som perifert intressant. Även Linje 2-anhängaren Ove Moberg

(1937)kritiserade Jacobsen. Han framförde visserligen att Jacobsen, ”vad än kan anföras mothennes ståndpunkt”, möjligen kunde ha rätt i sin tidsdiskussion, men underkände hennes


27/140

27

argument mot Curt Weibull avseende diskussionen om sambandssammanhanget avseendekällorna i fråga:

Däremot kan hon inte gärna ha rätt i sitt andra argument mot Curt Weibulls uppfattning om att det finns ettsammanhang mellan de båda källorna, nämligen då hon bestrider, att angriparna i båda fallen lidit nederlagoch gripit till flykten. Som bevis för sitt påstående, att Hällestadssenens uppgift om Toke Gormson, attdenne ej flydde, ’saR flu aigi’, ej kan jämföras med Thorvald Hjaltasons uppgift om angriparna, att av derastallösa här förblevo blott de, som flydde, i livet, förklarade Lis Jacobsen, att runstenens uttryckssätt varlitoiskt. Hon jämförde Hällestadsstenens uppgift om Toke Gormsson, att denne ej flydde, med Chimene’sord till Cid: ’Je ne te hais point!’, d.v.s. ’jag älskar dig ömt’, och ett uttryck i Òttars Knútsdrapa: ’hrafn nésvaltat’, vilket bör översättas med att ’korparna hade överflöd på mat’ – icke: ’korparna svulto ej, vilketör narna gjorde’. Med dessa uttryck för ögonen, förklarade Lis Jacobsen, ’kan man ikke nære Tvivl omhvorledes Ordene ’sár fló égi’ skal tolkes: ’han flyktede ikke’ er Litoisk Udtryk for ’han stormede frem’.Och då man enligt henne inte har rättighet att antaga, att det har funnits en motsättning mellan Toke ochhans män, bortfaller därmed likheten i de båda källornas uttryckssätt, nämligen att angriparna i båda fallengripit till flykten. Man behöver icke gå så långt som till Óttar eller Corneille för att finna ett passandemotstycke till Hällestadsrunstenes uttryck om Toke Gormson… Man behöver icke gå längre än till denmed runstenen i Hällestad sammanhörande runstenen i Sjörup. På denna står nämligen också uttrycket: ’hanflydde icke vid Uppsala’. Men här åtföljes det omedelbart av satsen: ’utan kämpade så länge han hadevapen’. Detta kan inte innebära någonting annat än att Asbjörn Tokason, efter vilken Sjörupsstenen rests,

blivit dödad på valplatsen vid Uppsala. Samma öde har vederfarits Toke Gormson. Toke omtalas avrunresaren som dennes hulde drott… Vad kan vara mera karakteristiskt för ett nederlag än anförarensdöd? Därför kan man inte med Lis jacobsen förneka, att det finns en överensstämmelse mellan utgången avToke Gormsons kamp vid Uppsala och den av Thorvald Hjaltason besjungna drabbningen på Fyrisvallarna.I båda fallen har striden slutat med angriparnas nederlag.78

Jag är helt enig med Moberg i det fallet, även om jag

thunberg, carl l. 2012. slaget på fyrisvallarna i ny tolkning. en kritisk granskning av...

Documents