Kriminologiska institutionen

Vargen, hunden och lagen

Sex jägares syn på rovdjurspolitiken och illegal jakt

D-uppsats i kriminologi

Vårterminen 2006 Lars Eriksson

Sammanfattning. Syftet med uppsatsen är att försöka få en uppfattning om attityder till rovdjur, illegal jakt och

rovdjurspolitiken bland jägare som jagar med löshund i varg och björnområden. Uppsatsen

syftar också till att se hur jägare ser på varg efter att ett revir nyligen etablerats i jaktområdet.

Undersökningen består av fem stycken kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med sex älg-

jägare som jagar med löshund. Resultatet presenteras i rubrikform där rubrikerna speglar de

centrala tema som deltagarna belyste. Rubrikerna är Synen på rovdjur. Vargen i fokus, där

synen på rovdjuren utgår från ett dikotomiskt synsätt där man antingen är för eller emot de

olika rovdjuren. Järven, lodjuret och björnen ses med blida ögon medan vargen anses som ett

stort problem eftersom vargen kan attackera jakthundarna. Synen på rovdjurspolitiken. Felak-

tig lagstiftning och oresonliga myndigheter, där synen på rovdjurspolitiken ses som en poli-

tisk sakfråga gällande vargens existens. Politiken uppfattas som att den är styrd av EU som

leder till en svensk politik som ignorerar de människorna som bor i vargområden. Relationer-

na mellan de förvaltande myndigheterna och jägarna uppfattas som att myndigheterna styr

och ställer utan att det tas någon som helst hänsyn till lokalbefolkningen. Myndigheterna upp-

fattas som att misstro jägarna, där myndigheterna hemlighåller information om vargarna, vil-

ket anses skapa klyftor mellan myndigheterna och lokalbefolkningen. Illegal jakt. Rätten till

att försvara sin hund samt en kontraproduktiv straffilosofi, där den illegala jakten erkänns

som ett brott som det dock finns en viss förståelse för eftersom en del av tjuvjakten anses vara

en konsekvens av en felaktig och orättvis lagstiftning. Med gällande lagstiftning så har jägar-

na inga lagliga möjligheter att försvara sina hundar innan de blivit attackerade av varg. Där-

emot så kommer lagen ändras så att tamdjursägare skall få utökade rättigheter när det gäller

att avliva varg för att skydda tamdjuren. Dessa förutsättningar leder till en känsla av att jägar-

na blir orättvist behandlade av lagstiftaren och beslutsfattande politiker. Dessutom så belyses

straffen för grov olaga jakt som anses vara för stränga. Straffen anses inte stå i paritet med

handlingen. Brottet jämförs med rattfylleribrottet, där uppfattningen är att man straffas hårda-

re om man skjuter en varg än om man, under påverkan av alkohol, kör ihjäl en annan männi-

ska. Hat. Motstånd - Ta lagen i egna händer, där attityden till rovdjur består i ett motstånd

mot vargen. Motståndet uppfattas inte som ett direkt hat utan mer som en frustration riktat

mot rovdjurspolitiken och lagstiftningen. Attityden speglar en frustration över jägarnas för-

ändrade handlingsutrymme där jägarna måste ta större hänsyn till vargens behov och hand-

lingsutrymme. Jägarkollektivet, där jägarkollektivet anses hysa ett utbrett motstånd mot var-

gen. Jägarkollektivet hyser en solidaritet som kan ses med bakgrund av det svaga stödet för

den gällande lagstiftningen. Svårigheten att kunna skydda sin hund lagligt vid ett angrepp

samt straffen för grov olaga jakt är två faktorer som enar jägarkåren. Straffen framhålls som

kontraproduktiva då jägarna inte vill vittna eller tipsa om tjuvjakt eftersom straffet för gär-

ningspersonerna uppfattas som alltför hårda. Övriga reflektioner, som belyser rötäggen inom

jägarkåren, utplantering av varg samt ”uppror” som stridsåtgärd mot myndigheterna. Analy-

sen utgår ifrån rutinaktivitetsteorin som hävdar att för ett brott skall ske så måste det finnas en

motiverad förövare, ett lämpligt objekt samt en avsaknad av kapabla väktare.(Inkapabla väk-

tare.) Analysen gav två olika modeller av rutinaktivitetsteorin. Den första, som benämns mo-

dell A, är hur deltagarna uppfattar hur myndigheterna ser på illegal jakt. Modellen säger föl-

jande. Motiverad förövare- Jägare. Lämpligt objekt- Rovdjur, främst varg. Inkapabla väktare-

Förvaltande myndigheter, rättsväsende samt andra jägare. Den andra modellen, som benämns

modell B uttrycker deltagarnas syn på rovdjur, rovdjurspolitiken samt den illegala jakten.

Modell B säger följande. Motiverad förövare – Varg och i viss mån björn. Lämpliga objekt –

jakthundar samt jägarna. Inkapabla väktare – Jägarna. (Modell B utgör dock inte en modell

om brott eftersom djur inte kan begå brott, utan bör ses som en konstruktion över hur delta-

garnas perspektiv kan förstås utifrån rutinaktivitetsteorin.) Relationen mellan modellerna är

att modell A lägger grund för modell B, som i sin tur leder till att jägare begår brott och där-

med återreproducerar modell A. Deltagarna anser att modell B har uppstått p.g.a. en oresonlig

rovdjurspolitik. Deltagarna anser att jägare inte har några lagliga möjligheter att försvara sina

hundar eller sig själv vid ett angrepp. En deltagare erkänner dock inte modell B utan ser till

modell A och anser att jägarna måste stå tillbaka för vargens rättigheter.

Innehållsförteckning

1 Inledning…………………………………………………………………………………….1

1.1 Bakgrund………………………………………………………………………………….1

1.2 Syfte samt frågeställningar……………………………………………………………..2

1.3 Begreppsförtydligande och speciella termer………………………………………….2

1.4 Lagstiftningen…………………………………………………………………………….3

1.5 Tidigare forskning och litteratur………………………………………………………...4

1.6 Bakgrund om hundars utsatthet………………………………………………………..6

1.7 Tjuvjakten och rovdjurens antal………………………………………………………..6

1.8 Förvaltande myndigheter……………………………………………………………….7

2 Teori…………………………………………………………………………………………7

3 Metod………………………………………………………………………………………..8

3.1 Urvalet av deltagare……………………………………………………………………..8

3.2 Intervjuerna……………………………………………………………………………….9

3.3 Validitet och generaliserbarhet…………………………………………………………9

3.4 Etik……………………………………………………………………………………….10

3.5 Reflektion kring intervjuerna…………………………………………………………..11

3.6 Förförståelse, partiskhet och personliga reflektioner……………………………….11

4 Resultat……………………………………………………………………………………12

4.1 Synen på rovdjur. Vargen i fokus…………………………………………………….13

4.2 Synen på rovdjurspolitiken. Felaktig lagstiftning och oresonliga myndigheter…..18

4.3 Illegal jakt. Rätten till att försvara sin hund samt en kontraproduktiv straffilosofi.22

4.4 Jägarkollektivet…………………………………………………………………………29

4.5 Hat, motstånd – Ta lagen i egna händer…………………………………………….31

4.6 Övriga reflektioner……………………………………………………………………...33

5 Analys och diskussion……………………………………………………………………35

5.1 Rutinaktivitetsmodell A………………………………………………………………...35

5.2 Rutinaktivitetsmodell B………………………………………………………………...36

6 Avslutande diskussion…………………………………………………………………...39

7 Litteraturförteckning………………………………………………………………………42

8 Bilaga 1……………………………………………………………………………………44

1 Inledning. Sverige har genom Bernkonventionen och EG:s art- och habitatdirektiv förbundit sig att

följa vissa ramar när det gäller utformandet av rovdjurspolitiken. Principen är att det skall

finnas livskraftiga stammar av arterna varg, björn, lodjur, järv samt kungsörn på den skandi-

naviska halvön (SOU 1999:146 s 14). Det har lett till att rovdjursfrågan fått ett allt större ut-

rymme i den politiska debatten under 2000-talet, vilket också väckt en större allmän debatt.

En straffskärpning skedde år 2001 (jaktlag 1987:259) som innebar att illegalt dödande av

varg, björn, lo, järv samt kungsörn kan ge ett fängelsestraff upp till fyra år och där en fällande

dom automatiskt leder till ett fängelsestraff. Efter denna straffskärpning så har ett par upp-

märksammade fall inträffat där lantbrukare som försvarat sina djur ifrån vargangrepp dömts

till fängelse. De dömda har motiverat sina handlingar med att de bara ville skydda sina djur

från att dödas. Från myndigheternas sida så har synen varit den att den illegala jakten på rov-

djuren är ett hot mot deras överlevnad, vilket har motiverat en strängare syn på dessa brott

(SOU 1999:146). Den illegala jakten har dock varit svår att bemästra och lagstiftningen har

lett till få fällande domar, många nedlagda utredningar och vaga föreställningar om vilka som

kan antas ligga bakom dessa olösliga brott (Eriksson 2005). Det har föranlett till att blickarna

dragits till den svenska jägarkåren, som kan antas hysa ett antal grova lagöverträdare.

1.1 Bakgrund. År 2005 konstaterade man att det skett en föryngring av varg i södra delarna av Väs-

ternorrland och norra Hälsingland. Ett nytt vargrevir har etablerats i ett skogsområde där

många jagar älg. Bakgrunden till denna uppsats är att motståndet till de stora rovdjuren bland

jägarkåren framhålls som en orsak till den illegala jakten på dem. I en tidigare uppsats som

behandlade rättsväsendets syn på grov olaga jakt (Eriksson 2005) så framkom uppfattningen

från miljöåklagare och naturbevakare att det finns någon form av rovdjurshat, eller motstånd,

bland jägare som kan ligga till grund för att personer begår grova lagöverträdelser (Ibid). I en

förstudie gällande illegal jakt gjord av Brottsförebyggande rådet så lyfter även de fram hat

och avsky mot rovdjur som en faktor som kan generera illegal jakt. I Brå-studien jämförs

jaktbrotten med det som kallas för hatbrott (Brå 2005 s 23). Det ger vid handen en bild som är

intressant att studera närmare. Främst så är det värt att få en djupare insikt i hur de personer

som kollektivt pekas ut tänker och resonerar i frågan när det gäller attityder till rovdjur och

den illegala jakten. Särskilt intressant är det att få ta del av de åsikter och värderingar som

ligger bakom det påstådda motståndet.

1

1.2 Syfte samt frågeställning. Syftet med studien är att undersöka attityderna till rovdjur, illegal jakt och rovdjurspoliti-

ken bland de jägare som löper störst risk/chans att få kontakt med rovdjur, framförallt varg

och björn i sitt jaktutövande. Syftet är också till att undersöka hur jägare ser på varg efter att

revir nyligen etablerats i deras jaktområde samt att förtydliga vilka eventuella motsättningar

som kan finnas mellan jägare och lagstiftaren.

Hur är jägarnas egen syn på rovdjur?

Hur är synen på rovdjurspolitiken?

Hur uppfattas andra jägares syn på rovdjur?

Hur är synen på begreppet rovdjurshat?

Hur är jägarnas egen syn på illegal jakt?

Hur uppfattas andra jägares syn på illegal jakt.

Hur är synen på myndigheter som förvaltar rovdjur, skog och naturfrågor?

1.3 Begreppsförtydligande och speciella termer. Då uppsatsen behandlar ämnet jakt så är det på sin plats med ett par begreppsförtydligan-

den. Med jägare så menas en person som ägnar sin fritid åt jakt, d.v.s. det räcker alltså inte

med att man innehar jaktvapenlicens, jägarexamen eller har löst det statliga jaktkortet, utan

det innefattar ett aktivt och regelbundet deltagande i någon form av jakt på arter som omfattas

av den allmänna jakttiden (Jaktförordningen 1987:905). Dock så räknas inte personer som

enbart ägnar sig åt skyddsjakt. Med det menas jakt på arter som enbart är jaktbara för att de

orsakar skador på gröda eller egendom, samt där syftet med jakten sker enbart utifrån att före-

bygga skador (Exempelvis personer som bara jagar skarv, sork, grävling, mink ect).

Undersökningen omfattar personer där samtliga jagar älg och har älgjakten som det främs-

ta jaktintresset. Deltagarna i studien är personer som jagar regelbundet under hela älgjakten,

vilket sträcker sig från september till januari (Jaktförordningen 1987:905). Deltagarna gör

alltså anspråk på att jaga ofta och dessutom har de jagat under lång tid. Deltagaren med minst

jakterfarenhet har jagat i ca 10 år och deltagaren med längst erfarenhet har jagat i ca 30 år. De

jaktformer som diskuteras i uppsatsen är löshundsjakt och vaktjakt (Henning 1989 s 608) eller

”att sitta på pass” som är en mer allmän term för jaktformen. Löshundsjakt innebär i korthet

att en jägare som kallas för hundförare, släpper sin hund i motvind efter det att övriga jägare

placerat sig på lämpliga pass i hundens förmodade färdriktning. Hunden söker upp älgen för

att sedan försöka få stopp på den. Detta sker genom att hunden springer runt älgen och skäller

2

ihärdigt så att älgen irriteras och störs så att den stannar upp. Detta kallas för att hunden ”stäl-

ler” älgen. Älgarna skjuts antingen av passkyttarna då älgen passerar dem eller av hundföra-

ren då hunden lyckats ställa älgen. Jaktformen ställer stora krav på hundar och hundförare när

det gäller uthållighet, disciplin och kunskap. Älgen är ett stort djur som kan springa långt in-

nan hunden får stopp på den. Ett sök (som det kallas för när hundar letar efter älg) kan pågå i

flera kilometer och hålla på upp till ett par timmar. Jaktformen kräver också en god planering

och hög disciplin av övriga jägare, så att inga olyckor sker när hunden sätter fart på älgarna

och hundföraren är på väg fram mot passkyttarna. Jaktformen lämpar sig bäst på större jakt-

marker så att hundens drev inte riskerar gå in på annans mark. Jaktformen är bland de mest

använda jaktformerna vid älgjakt och bedrivs idag mest i norra och södra Norrland, Dalarna

samt Värmland, där det finns stora sammanhängande skogsområden. Jaktformen är en effek-

tiv jaktform som möjliggör jakt på större skogområden och där det är besvärlig terräng.

Eftersom uppsatsen är starkt fokuserad till den specifika jaktform där hundar förekommer

så kan det vara värt att nämna att lagstiftningen kräver att det finns tillgång till s.k. eftersök-

shundar vid älgjakt. Eftersökshundarna är särskilt tränade på att spåra upp skadeskjutna djur

som flytt undan. Detta är ett krav oavsett om man använder hund för jakten eller inte (Jaktför-

ordningen 1987:905). För de jaktlag eller jägare som inte har tillgång till egna hundar så bru-

kar intilliggande jaktlag ställa upp och bistår med hundar vid behov. Dessutom finns det idag

utbildade eftersöksjägare som man kan anlita.

Eftersom denna uppsats behandlar inställningen till rovdjur så kan det vara bra att förtyd-

liga att det är rovdjuren björn, järv, varg och lodjur som begreppet rovdjur syftar till. Dessa

fyra rovdjur samt kungsörn är arter som anses vara särskilt skyddsvärda vilket gör att illegal

jakt på dessa arter faller under brottsrubriceringen grov olaga jakt (Jaktlag 1987:259). Denna

studie omfattar dock inte kungsörnen eftersom den sällan ses som ett problem samt att den är

inte tillåten att skjuta inom ramen för 28§ som reglerar skyddsjakt på den enskildes initiativ

(Jaktförordning 1987:905). Dessutom så kommer begreppet tamdjur att förekomma. I denna

uppsats så syftar begreppet främst till får och kor som hålls innanför stängsel och inte till

jakthundar eller lösgående kor och får.

1.4 Lagstiftningen. De lagar och förordningar som är aktuella för denna uppsats är 43§ och 44§ i jaktlagen

(1987:259)1 samt 28§ i jaktförordningen (1987:905) 2. Det som är värt att nämna är att den 28

1 Se bilaga 1. 2 Se bilaga 1.

3

paragrafen är på väg att ändras, så att tamdjursägare med djur innanför stängsel får rätt att

skjuta innan ett första angrepp genomförts. Dock så skall skotten föregås av varningsskott

eller andra typer av skrämselförsök (Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet 2006). Idag3

så ges det bara lagligt stöd för avlivning av varg, björn, lo samt järv vid ett upprepat angrepp,

d.v.s. avlivning får bara ske om rovdjuret angriper en andra gång i direkt anslutning av det

första angreppet (jaktförordningen 1987:905).

1.5 Tidigare forskning och litteratur. När det gäller tidigare forskning och litteratur, angående attityder till stora rovdjur så

finns det en hel del framställt i form av artiklar, rapporter och avhandlingar. Dessutom så er-

bjuder ämnet både svensk och utländsk litteratur. I denna uppsats så är det främst svenska

forskningsrapporter gjorda av SLU4 och Mistra fjällforskning samt en norsk utredning utgi-

ven av Viltskadecenter, som kommer att användas som referens vid analysen. Anledningen

till att jag främst valt litteratur som belyser situationen i norden är för att dessa är mest rele-

vant vid jämförelser med svenska förhållanden. De svenska rapporterna är Vilka värderar ett

ökat antal stora rovdjur i Sverige? (Ericsson et al. 2006) samt Attityder till varg och vargjakt i

Sverige (Ericsson och Heberlein 2002). Den norska utredningen är Rädslan för vargen - en

tvärvetenskaplig utredning. (Linell och Bjerke 2002). Rapporten Attityder till varg och vargjakt i Sverige (Ericsson och Heberlein 2002) drar

slutsatsen att jägare är mer negativt inställda till varg och ställer sig bakom vargjakt i större

utsträckning än allmänheten, som har en mer neutral inställning till vargen. Rapporten identi-

fierar två hot mot vargens utbredning. Det första hotet är att den neutrala inställningen bland

allmänheten kan påverkas till en mer negativ inställning om det sker någon uppseendeväck-

ande incident där vargar är inblandade. Det andra hotet är den direkta negativa erfarenheten

av varg. Det som rapporten lyfter fram är att jägare har mer negativa erfarenheter av varg vil-

ket också är orsaken till jägarnas mer negativa inställning. Denna erfarenhet består dels i att

jägarnas jakthundar har förolyckats, dels i att de känner någon annan jägare som drabbats.

Detta gör också att jägarna kan sägas ha en mer samlad negativ erfarenhet, utifrån ett grupper-

spektiv räknat än vad allmänheten har. Rapporten identifierar också konkurrensen om viltet

som en faktor som påverkar jägarnas inställning negativt, men författarna påpekar att denna

faktor är sekundär jämfört med rädslan för vargattacker på jakthundar.

3 Se bilaga 1. Undersökningen gjordes innan lagändringen skett men där den nya lagstiftningen börjat gälla under tiden för färdigställandet av uppsatsen. 4 Statens Lantbruksuniversitet.

4

Rapporten Vilka värderar ett ökat antal stora rovdjur i Sverige? (Ericsson et al. 2006)

syftar till att se vilka som är beredda att betala mer för att utöka rovdjurspopulationerna. Rap-

portens slutsatser är att negativa erfarenheter av rovdjur påverkar betalningsviljan negativt

samt att det finns en koppling mellan utbildningsnivå och betalningsbenägenheten. De som

har högre utbildning är beredda att betala mer. När det gäller de negativa erfarenheterna så

framhålls samma kriterier som i rapporten Attityder till varg och vargjakt i Sverige (Ericsson

och Heberlein 2002) d.v.s. dels direkta men också indirekta. Dessutom så finns det en kopp-

ling mellan ålder och inställning där personer runt fyrtio år och yngre är mer benägna att beta-

la mer för rovdjursförvaltningen än de som är äldre än fyrtio år. Den norska utredningen Rädslan för vargen - en tvärvetenskaplig utredning (Linell och

Bjerke 2002) visar på att jägare är något mindre rädda för varg än vad personer som inte jagar

är. Däremot så visade älgjägarna5 på en större oro för familjens säkerhet om jägarna bodde i

ett område där det finns varg.

När det gäller förekomsten av kriminologisk litteratur eller forskning så är det dock smala-

re på området rovdjur och jakt. Den litteratur som har tillämpas för uppsatsen är Brå rapporten

Illegal jakt på rovdjur – en förstudie (Brå 2005) som belyser olika motiv till illegal jakt där

bl.a. attityder till rovdjur anses vara en faktor som påverkar brottsbenägenheten. Rapporten

ger inte någon direkt bild av hur utbredd kriminaliteten är i dagsläget eftersom brottstatisti-

ken6 i nuläget inte skiljer på grova jaktbrott och jaktbrott (Ibid s 16). Brå identifierar dessut-

om fyra neutraliseringar7 som finns kring illegal jakt. Neutraliseringarna i Brårapporten är:

”Jag bestämmer över min egen mark”, ”Rovdjur är farliga” , ”Rovdjuren är inplanterade”

samt ”rovdjurspolitiken är orättfärdig”. Dessutom så har två studentuppsatser kompletterat litteraturstudien inför uppsatsen. Upp-

satserna är De grova jaktbrotten – perspektiv på hur rättsväsendet uppfattar tjuvjakten på

björn, lo, varg och kungsörn (Eriksson 2005) som redogör för hur myndigheter uppfattar tjuv-

jakten samt Neutraliseringar av jaktbrott i två svenska jakttidskrifter – en jämförelse mellan

Svensk jakt och Jakt och jägare. (Hagstedt 2005) där medias påverkan behandlats. Litteratu-

ren har främst tjänat som underlag för jämförelser vid analysen av resultatet.

5 Utredningen använder sig av begreppet storviltjägare vilket älgjägare räknas till. 6 Statistiken gäller för anmälda brott. 7 Neutraliseringar bygger på Sykes och Matzas kriminologisk teori Techniques of neutralisation. Dessa tekniker används för att försvara icke normativa handlingar och syftar till att normalisera den klandervärdiga handlingen. Individens strävan till att vara normativ är en viktig komponent för att förstå neutraliseringarna. Sykes och Matza identifierade fem stycken förnekelse eller neutraliseringstekniker. De är förnekande av ansvar, skada, offer samt fördöma de som fördömer och högre lojaliteter.(Sykes och Matza 1998 s 271-281.)

5

1.6 Bakgrund om hundars utsatthet. Vad gäller antalet hundar som skadas eller förolyckas med anledning av rovdjursangrepp

så visar viltskadestatistiken för 2005 på att 51 hundar har skadats eller dödats i Sverige. 29

stycken hundar har skadats eller dödats av varg och 19 stycken av lodjur. Två hundar har ska-

dats av björn och en har dödats av kungsörn. Vad gäller järv så har inga skador rapporterats

under 2005 till viltskadecenter varifrån uppgifterna har hämtats (Karlsson 2005). Vargen står

enligt statistiken för de flesta angrepp och enligt studien Söker vargen upp skällande hundar

(Karlsson 2002) så sker attackerna mest under september- oktober då jakten är som intensi-

vast. Studien visar på fyra anledningar till att hund möter varg. Den första är att hunden spårar

upp varg. Den andra är att hunden söker upp vilt som dödats av varg. Den tredje är att vargen

spårar upp hunden och den fjärde är att varg och hund möts av en slump (Ibid). Det som dock

är viktigt att påpeka är att de flesta hundar som förolyckas av vargar är hundar som används

för harjakt och inte älgjakt (Muntlig uppgift av Jens Karlsson, viltskadecenter 19/5 2006).

1.7 Tjuvjakten och rovdjurens antal. När det gäller tjuvjakten i siffror så är det svårt att beräkna exakta siffror8. De uppgifter

som nämns här är uppskattningar utifrån rovdjursforskningen där omständigheterna kring

rovdjurens död är sådan att illegal jakt är trolig. Vad det gäller rovdjurens antal så är det också

ungefärliga siffror men dessa har ett betydligt högre sannolikhetsvärde än vad siffrorna för

tjuvjakten har. Vargens antal beräknas till 115 stycken stationära vargar.9 I denna siffra är

omkringströvande vargar som inte tillhör ett revir ej medräknade (Aronson 2006). När det

gäller antal tjuvskjuta vargar så dödas uppskattningsvis mellan 10-20 vargar per år (Muntlig

uppgift av Olof Liberg, Koordinator för projekt skandulv. 19/5 2005). Lodjurens antal beräknas vara ca 1500 djur (preliminära resultat från inventeringar av

lodjur i Sverige 2004/05) där ca 100 stycken per år dödas illegalt. Siffrorna är dock baserade

på att generaliseringar av de radiomärkta lodjur som forskningen bedrivs främst på, och där

man uppskattar att ca 15 procent av dessa dödas illegalt (Muntlig uppgift av Henrik Andrén

19/5 2005).

Vad det gäller björn så finns det idag ca 1600-2800 individer, där ca 35 stycken per år kan

antas falla offer för illegal jakt. (Muntlig uppgift av Sven Brunberg 19/5 2005). För järv så är 8 Statistiken kring tjuvjakten på varg, björn, lo och järv är mycket bristfällig i dagsläget. Forskningen om tjuvjak-tens frekvens och antal när det gäller brottet grov olaga jakt är också bristfällig, där rovdjursforskarnas antagan-den är det som i nuläget ger den bästa bilden av hur utbrett brottet kan tänkas vara. 9 Värt att notera i sammanhanget är att vargstammen har i det närmaste varit utrotningshotat. Under vinter 1998-99 så uppskattades vargstammen uppgå till 59-75 djur fördelat mellan Norge och Sverige (SOU 1999:146 s 63-65).

6

stammen enligt beräkningarna för 2005, ca 480 individer (Svenska naturskyddsföreningen

2005). Antalet järvar som dödas illegalt, så är uppgifterna baserade på de siffrorna som järv-

projektet i Sarekområdet beräknat. Siffrorna gäller för 1999-2003 där man bedömt att 21 jär-

var av 160 stycken dödats illegalt (Franzén 2003 s 10).

1.8 Förvaltande myndigheter. I uppsatsen så diskuteras myndigheterna frekvent. Begreppen myndigheter samt förval-

tande myndigheter återkommer ofta i samtalen. Med dessa begrepp så syftar både deltagarna

och intervjuare till Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. I Sverige är Naturvårdsverket den

förvaltningsmyndighet som har det övergripande ansvaret för miljöarbetet i landet och den

myndighet som beslutar om skyddsjakt på järv, lo, björn, varg och kungsörn samt beslutar om

annan jakt än skyddsjakt på varg, lo, björn och järv. Länsstyrelsen har det regionala ansvaret

för miljö och faunavård (SOU 1999:146 s 166, 168).

2 Teori. Den teori som kommer att ligga till grund för analysen är Cohen och Felsons teori Routine

Activity Approach (Cohen och Felson 1998 s 313). I uppsatsen så kommer dock teorin enbart

refereras som rutinaktiviteter eller rutinaktivitetsteorin (Sarnecki 2003 s 225-226). Denna

teori är väl använd av myndigheter när det gäller det brottsförebyggande arbete och ligger ofta

till grund för hur man tänker kring olika typer av åtgärder för brottsprevention (Sarnecki 2003

s 226). Teorin gör gällande att för att ett brott skall kunna uppstå så måste tre faktorer finnas.

Dessa tre faktorer är en motiverad förövare, ett lämpligt objekt samt avsaknad av kapabla väk-

tare (Cohen och Felson 1998 s 316, Sarnecki 2003 s 225). I uppsatsen kommer dock begrep-

pet inkapabel väktare att användas. Det är för att begreppet är lite lättare att hantera rent text-

mässigt. Teorin utgår framförallt från brott där gärningsperson och objekt står i någon form av

direkt kontakt med varandra (Cohen och Felson 1998 s 316). Teorin utgår också ifrån en ra-

tionell gärningsperson där gärningspersonens handlande styrs av risken för att åka fast. Den

rationelle gärningspersonen är en person som kan anses väga för och nackdelar innan brottet

begås. Dessutom så förstår också individen att handlingen är brottslig (Sarnecki 2003 s 36).

Rutinaktivitetsteorin belyser gärningspersonens bedömning av objektet samt bedömningen av

avsaknaden av kapabla väktare som central, men enligt teorin så är också gärningspersonens

motiv är viktigt (Exempelvis behovet av pengar m.m.). Teorin gör ingen direkt skillnad mel-

7

lan vilken faktor som har mest betydelse, utan utgår ifrån att samtliga måste finnas med för att

ett brott skall inträffa (Cohen och Felson 1998 s 316).

3 Metod. Uppsatsen är baserad på en kvalitativ undersökning där fem stycken semistrukturerade

intervjuer genomfördes med sex deltagare. Den semistrukturerade intervjuformen innebär att

frågorna är relaterade till ett specifikt ämne där personen som intervjuas får en möjlighet till

att fördjupa sina svar samt reflektera mer över det som han/hon vill förmedla (May 2001 s

151). Valet av metod gjordes utifrån att syftet med uppsatsen är att få djupgående svar om

attityder och åsikter gällande illegal jakt och stora rovdjur. Det gör att semistrukturerade in-

tervjuer är lämpliga att använda eftersom denna form av intervjuer gör det möjligt för delta-

garna att tala om ämnet utifrån sina egna tankar och idéer. Deltagarna kan belysa vad som

betyder något för dem utifrån deras egen referensram. Detta underlättar för forskaren när det

gäller att förstå vad deltagarna vill förmedla, d.v.s. vad deltagarna tillskriver händelser och

relationer (May 2001 s 151). Detta är centralt eftersom den kvalitativa forskningsmetodiken

strävar efter att se och förstå omvärlden med de studerade personernas egna perspektiv (Bry-

man 1997 s 77). 3.1 Urvalet av deltagare. Valet av deltagare har styrts av ett par kriterier. Det första kriteriet är att det skall vara

personer som är eller har varit hundförare vid älgjakt. Hundförare anses nämligen vara bland

de jägare som löper störst risk/chans att möta rovdjur i skogen. Anledningen till det är att

hunden kan få kontakt med rovdjur genom att de spårar rovdjuren eller blir attackerad av ett

stört rovdjur när den söker efter älg. Emellertid är en av deltagarna inte hundförare men jagar

i ett jaktlag som uteslutande jagar med löshund. Dessutom så är deltagaren gift med en hund-

förare.

Det andra kriteriet är att de jagar i områden där lodjur, järv, björn och framförallt varg

finns etablerade. Förekomsten av varg inom deltagarnas jaktområde är något som varit extra

viktigt vid urvalet, eftersom vargen står för de flesta attacker på jakthundar (Karlsson 2005).

Deltagarna är samtliga ifrån Västernorrland och Hälsingland där vargen nyligen etablerat sig

och bildat ett revir. När det gäller könsfördelningen bland deltagarna så är det fem män och en

kvinna. Åldern för deltagarna var inget som frågades efter men kan skattas till att sträcka sig

mellan 35-55 år. Deltagarna har valts ut med hjälp av två kontaktpersoner där de antingen gett

8

mig namn på personer som de vet är hundförare eller så har de via snöbollsmetoden10 (May

1997 s 122) fått fram personer som är eller har varit hundförare. Kontaktpersonerna har sedan

förmedlat dessa personer till mig varefter jag kontaktat dem via telefon. Vid den första kon-

takten så har jag presenterat mig själv samt syftet och bakgrunden till min uppsats. Dessutom

så har de informerats om de forskningsetiska regler som gäller för undersökningen och upp-

satsen. Jag också berättat lite om mitt eget jaktintresse men varit noga med att inte inleda eller

uppmuntra någon diskussion gällande dagens rovdjurssituation.

3.2 Intervjuerna. Intervjuerna har genomförts hemma hos deltagarna och varje intervju tog ca en timme. En

intervju är en s.k. parintervju, vilket innebär att två personer deltog i intervjun (Thomsson

2002 s 72). Intervjuerna har varit löst strukturerade, d.v.s. intervjuerna har utgått ifrån ett fåtal

frågor som behandlar uppsatsens frågeställningar, där en stor del av tiden upptogs av det som

deltagarna själva tog upp och reflekterade över. Intervjuerna bandades och vid två intervjuer

har också korta anteckningar gjorts efter att intervjun avslutats. Anledningen till det är att del-

tagarna kommit på ytterligare aspekter som de ansett varit viktiga att få framföra men som de

inte tog upp under själva intervjun. Det rör sig dock bara om ett par korta förtydliganden om

deras ståndpunkter gällande den nuvarande rovdjurspolitiken, men är viktiga för själva under-

sökningen och frågeställningarna. Intervjuerna har sedan transkriberats ordagrant men utan att

ta med ljud som hostningar, harklingar etc.

3.3 Validitet och generaliserbarhet. Vad gäller validitet och generaliserbarhet så bör detta ses mot bakgrund av att undersök-

ningen i denna uppsats är av kvalitativ karaktär. Validitetsbegreppet innefattar frågor som

behandlar huruvida undersökningen är giltig, hållbar samt ger välgrundad kunskap om det

studerade fenomenet (Thomsson 2001 s 31). Generaliserbarhet innebär kortfattad att under-

sökningsresultatet från en studerad grupp kan överföras till en annan (Thomsson 2001 s 34).

Kunskapen som en studerad grupp genererat ska alltså kunna tillämpas på ett generaliserande

sätt som omfattar fler än den studerande gruppen. Båda begreppen har sitt ursprung ur den

kvantitativa forskningstraditionen vilket medför en del problem för en kvalitativ studie, då en

sådan studie bedöms utifrån kriterier som bättre lämpar sig för kvantitativ forskning (Bryman

1997 s 134). Vad som dock kan sägas vara validitet inom den kvalitativa forskningen är att 10 Snöbollsmetoden innebär att tilltänkta deltagare som först kontaktas rekommenderar vidare till andra personer som kan vara lämpliga deltagare i studien.

9

det finns en kritisk syn på analysen som framträder samt att utgångsperspektiv för undersök-

ningen anges där både urval och metod diskuteras. En annan aspekt av validitet i kvalitativ

forskning är tolkningen av resultatet. Validiteten bygger då på att det finns en klar argumenta-

tion för de valda tolkningarna som pekar på tolkningarnas rimlighet (Thomsson 2001 s 32).

I uppsatsen så redovisas både urvalsprocessen samt min förförståelse om ämnet. Dessut-

om så redovisas en reflektion över själva intervjuerna. Resultatet kommer att föregås av en

beskrivning av hur intervjuerna behandlats samt vad som presenteras i resultatdelen. Vad det gäller generaliserbarhet så är det svårt att tillämpa begreppet inom de kvalitativa

metoderna. Istället så är det mer lämpligt att prata om en djupare förståelse för specifika fe-

nomen där denna förståelse försiktigt kan utvidgas och antas gälla för andra grupper än just

den som studeras (Thomsson 2001 s 33). Tanken kring det är att även ett fåtal intervjuer kan

framhålla perspektiv eller tema som är väldigt samstämmiga vilket gör att just dessa uppfatt-

ningar då kan antas delas av fler personer med liknande livsvillkor och en liknade social kon-

text. Denna uppsats gör inte anspråk på någon vidare generalisering utan syftar mer till att

lyfta fram perspektiv och åsikter som finns inom urvalsgruppen. Huruvida denna grupp kan

beskriva något som kan gälla för andra inom gruppen är heller inget som kan bekräftas. Anta-

let deltagare är helt enkelt för få för det. Uppsatsen bör istället ses som en pilotstudie över hur

jägare som bedriver löshundsjakt förhåller sig till rovdjur och rovdjursfrågor.

3.4 Etik. Som nämndes i avsnitt 3.1 så informerades deltagarna om vilka etiska krav som ställs på

undersökningen redan vid första telefonkontakten. Sedan har deltagarna informerats ytterliga-

re en gång om etikkraven vid intervjutillfället innan intervjuerna startades. Det som deltagarna

informerades om var de forskningsetiska krav som innefattar informationskravet, samtyckes-

kravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Informationskravet innebär att deltagarna

informeras om deras roll i studien samt vilka villkor som gäller för deltagandet. Deltagarna

ska också informeras om att de medverkar frivillig och har rätt att avbryta sin medverkan un-

der studiens gång. Samtyckeskravet innebär att forskaren ska söka deltagarens samtycke för

medverkan i forskningen. Konfidentialitetskravet innebär att deltagarna garanteras anonymitet

samt att uppgifter om deltagarna inte kommer till kännedom för utomstående. Nyttjandekravet

innebär att uppgifter om deltagarna inte får användas eller lånas ut för kommersiellt bruk eller

till andra icke-vetenskapliga syften samt ändamål (Vetenskapsrådet ISBN:91-7307-008-4).

10

3.5 Reflektion kring intervjuerna. Intervjuerna gick bra att genomföra och deltagarna var både tillmötesgående och intresse-

rade av att ställa upp på en intervju. Intervjuerna bjöd inte på några direkta problem när det

gäller förståelse mellan intervjuare och deltagare, utan flöt på bra. Vid kvalitativa intervjuer är

det viktigt att skapa tillit till varandra som präglas av samarbetsvilja, där både språk och inter-

vjuarens förmåga att ”smälta in” har betydelse (May 1997 s 156, s 159). Som nämnts ovan så

genomfördes samtliga intervjuerna i deltagarnas hem vilket kan ha bidragit till den avslapp-

nade stämningen som präglade intervjuerna. Dessutom så kan min egen förförståelse11 för

ämnet underlättat för mig att ”smälta in” och skapa tillit till deltagarna. Det som dock bör re-

flekteras över är att en intervju är en parintervju, (Thomsson 2002 s 72) vilket gör att denna

intervju kan skilja sig ifrån de andra. Parintervjuer innebär ett annat förhållande än intervjuer

med en deltagare då deltagarna turas om att prata. Det innebär en situation där deltagarna kan

få mer tid till att reflektera över det som sägs och en möjlighet att förtydliga vad som sägs.

Deltagarna kan fylla i varandras svar samt att fler stickspår kan aktualiseras. Det som också är

viktigt att påpeka är att deltagarna kan styra varandra och risken finns att en deltagare kan

komma att dominerar samtalet (Thomsson 2002 s 72). På vilket sätt deltagarna kan ha styrt

varandra på ett undermedvetet plan, ifråga om åsikter, är svårt att avgöra. Det som dock kan

sägas är att samtalsutrymmet och möjligheten att ta upp och belysa olika perspektiv var rela-

tivt likvärdigt. Deltagarna var tillsynes stärkta av varandra och väl samspelta i samtalet där de

sällan avbröt varandra eller försökte påverka varandras åsikter. Det som dock bör påpekas är

att min bristande rutin när det gäller att intervjua fler samtidigt, kan ha gjort att jag omedvetet

fokuserat mer på den deltagare som hade längst erfarenhet av jakt.

3.6 Förförståelse, partiskhet och personliga reflektioner. Den förförståelse som ligger till grund för uppsatsen är att jag som skriver uppsatsen är

själv jägare sedan 17 år tillbaks. Jag är dessutom uppvuxen i en miljö där jakten alltid har

funnits med. Jaktmarkerna som jag jagar på är förlagda i Västernorrland där jag jagar älg och

småvilt. Älgjakten bedrivs på en mindre mark där löshundsjakt inte är möjlig, vilket gör att

min direkta erfarenhet av löshundsjakt är mycket begränsad. Däremot så jagar jag fågel med

stötande hund på ett område som uppgår kring ca 20 000 ha där både varg, björn, lo samt järv

finns. Vargreviret är dock nyligen etablerat inom området och har fått en oviss utgång då Al-

11 Se avsnitt 3.6

11

fahannen skjutits vid ett angrepp på en jakthund. Jag kan därför inte säga att jag på något sätt

står utanför det fenomen som jag valt att undersöka, utan ser på dessa frågor med ett inifrån-

perspektiv. Detta väcker naturligtvis frågan om partiskhet samt hur jag ställer mig till rovdjur.

Min syn på rovdjur är att de ska få finnas i vårt land som en del av den svenska faunan. Där-

emot så har jag ingen direkt uppfattning eller åsikt om utbredningsområden samt antalsnivåer.

Det jag dock tydligt kan säga är att de stora rovdjurens utbredning är något som alltfler jägare

har börjat diskutera, vilket naturligtvis har bidragit till mitt intresse för att studera jakten ur ett

kriminologiskt perspektiv. Angående huruvida jag kan förhålla mig opartisk i frågan är svårt

för mig att avgöra men jag ser min förförståelse som ett hjälpmedel för att kunna närma mig

deltagarna och skapa det förtroende som en kvalitativ intervju bör präglas av. Mina förhopp-

ningar är att jag i egenskap av just jägare har kunnat etablera en kontakt till undersökningens

deltagare som inneburit att de kunnat slappna av och tala mer fritt om vad de känner och tyck-

er. Jag argumenterar här för att min förförståelse som jägare har påverkat undersökningen i en

positiv riktning när det gäller validiteten av intervjuerna.

4 Resultat. Intervjuerna har bearbetats genom transkribering samt upprepad genomläsning varefter

teman identifierats och konstruerats. Varje intervju har behandlats var för sig, där teman har

strukturerats för varje enskild intervju. Sedan har intervjuerna jämförts, där likheter och skill-

nader i teman noterats tillsammans med skillnader och likheter gällande åsikter och synpunk-

ter. Undersökningen kommer att presenteras i rubriker som speglar de samstämmiga teman

som identifierats, där både samstämmiga och personliga ståndpunkter kommer att presenteras

med hjälp av citat. De enskilda teman som framkom kommer att presenteras under rubriken

övriga reflektioner. Citaten är delvis korrigerade så att felsägningar och fel i meningsbyggnad

tagits bort. Dessutom så har en del av intervjuarens ord tagits bort. De ord som tagits bort är

ord som intervjuaren sagt för att bekräfta det som sägs, samt att intervjuaren förstått det som

deltagaren vill säga (Ex. ord som mm, okej, Jaha, nehej, jag förstår, har tagits bort.). Däremot

så har inga kommentarer eller förtydliganden som kan innebära styrning av samtalet tagits

bort. Anledningen till att citaten har korrigerats är för att citaten ska bli lättare att läsa efter-

som talspråk skiljer sig något ifrån det skrivna. Dessutom så förekommer det ett antal tecken

som syftar till att förtydliga det som sägs. Tre punkter innebär att deltagaren gör en kort paus

som oftast följs av en omformulering. Ortsnamn och namn på platser eller personer har bytts

12

ut i vissa citat mot bokstaven x för att bibehålla anonymiteten. Vid de tillfällen som intervjua-

rens ord finns med så markeras texten med tankestreck samt understrykning. Personerna som ingår i studien kommer att refereras till som deltagare. För tydlighetens

skull så kommer de också refereras till som deltagare 1, deltagare 2 osv. De deltagare som

ingick i gruppintervjun är deltagare 3 och 4. Dessutom så kommer samtliga deltagare refere-

ras till som han även fast en deltagare är kvinna. Detta görs för att stärka anonymiteten i resul-

tatgenomgången så att den kvinnliga deltagaren inte skall kunna identifieras i citaten. Det som

generellt kan sägas om intervjuerna är att deltagare 1, 2, 3, 4 och 5 har i många avseenden en

likvärdig uppfattning i många teman. Det gör att dessa deltagare kan sägas bilda en konsen-

susgrupp vilket också kommer att refereras till i texten. Deltagare 6 har vid flera teman en

något annorlunda uppfattning, vilket gör att denna deltagare kommer att presenteras efter de

andra.

Det som är värt att nämna är att många teman går in i varandra och är relaterade på ett sådant

sätt, att vissa citat speglar även andra teman än det som är i fokus för samtalet.

4.1 Synen på rovdjur. Vargen i fokus. Synen på de stora rovdjuren var det första temat som belystes vid intervjuerna och redan

här framträder konsensusgruppen tydligt. Den första reflektionen som kan göras är att synen

på rovdjur styrs mycket utifrån huruvida rovdjuren utgör något hot mot deras hundar eller

själva jaktformen med löshund. Sekundärt så lyftes konkurrensen om älgen fram. Dessutom

så lyfter tre deltagare fram aspekten om rovdjurens farlighet mot människan, där det är främst

björnen som diskuteras. Deltagarna i konsensusgruppen gör tydliga distinktioner mellan arter-

na där man rangordnar dem utefter vilken negativt inverkan arterna har på deltagarnas jakt-

möjligheter. Följande citat av deltagare 1 representerar väl hur konsensusgruppen rangordnar

djuren, där deltagare 1 motiverar inställningen med konkurrensen om viltet.

”Ja, det tycker jag beror lite på vilka rovdjur vi pratar om. Om vi kan börja med björn, har ju

nu kommit upp i det antal, vad jag förstår, dom är nöjd med ifrån regeringshåll och natur-

vårdsverket. Det finns naturligtvis mer björnar, tror jag, än vad dom har sagt. För det har

konstaterat nu med spillningsprover och DNA... Björnen gör ju inte mig någonting för den är

ju jaktbar. Så han tycker jag är ok att han finns. Men inte i någon mer mängd för då kommer

vi tappa lite mer älg för han tar ju ganska mycket älg på våren. Lodjur har jag heller... Man

har ju sett något spår men den ger sig väl mest på småviltet, skulle jag väl tro, rådjur… Jär-

ven gör mig heller ingenting egentligen. Den är ju, vad jag skulle tro... Den kan väl ta någon

kalv den också på våren när dom föds precis, men sen så tror jag inte den rår på någon älg.

13

Och sen så har vi kungsörn. Ja det är väl klart, den tar väl också kanske någon kalv just di-

rekt när den föds för det har man ju sett, den tar ju renkalvarna när dom föds. Och sen var-

gen den... Det är den som förstör min jakt så att säga.”

Deltagare 1 är ensam om att belysa om antalet björnar stämmer överens med det antal som

ligger till grund för en reglering av stammen. Men ifrågasättandet av pålitligheten i det som

sägs ifrån forskar - myndighetshåll är något som delas av de andra deltagarna i konsensus-

gruppen.12 Deltagare 4 säger så här vid frågan om synen på de stora rovdjuren.

”Ja, jag tycker liksom om man säger, det är väl bara vargen som är, är ett problem i jakten å.

Dom övriga går det ju samspela med jaktligt sett. Just med hundjakt s.a.s.... För har man

varg så är det ju... Det tar ju bort en del av, vad ska man säga, jaktkänslan då man vet att

man släpper en hund i ett område där det finns varg.”

Deltagare 2 belyser frågan med liknande resonemang.

”Ja det beror litegranna på vilka rovdjur det handlar om. Jag säger så att, järven den är väl

inte så farlig, kan man säga. Lon om det blir för mycket. Det är klart att… Lon... Jag ser ju

mest på det här med rovdjuren, det är ju som hundägare va. Och jägare s.a.s. Och det är ju

från det utgångsläget man inte är så för rovdjuren.”

Deltagare 4 och 2 ser på rovdjuren i egenskap av hundförare där vargen är det rovdjur som de

inte är så positivt inställda till. Det som deltagare 4 och 2 uttrycker är något som samtliga del-

tagare i konsensusgruppen anser.

Deltagare 5 slår in på samma spår som deltagare 4 och 2, där just vargen, hunden och la-

gen är i fokus. Deltagare 5 utrycker sig på följande sätt.

”Jag kan väl säga det också att jag är ju inte någon sådan där rovdjurshatare. Jag är inte

emot rovdjur i sig heller. Jag accepterar ju att det finns björn och järv och allt det här. Och

även varg alltså, men det är ju det att jag vill ju kunna gå ut och jaga med löshund. Och kän-

na att man är trygg ändå. Det är väl just det här att man inte har en chans att kunna försvara

sig, eller ja, sina jaktkamrater då.”

Deltagare 5 tar upp begreppet rovdjurshatare i anknytning till vad han tycker om rovdjur. Del-

tagare 5 illustrerar här ett förhållningssätt som var genomgående i samtliga intervjuer, där den

personliga inställningen är starkt relaterad till vad andra tycker och tänker om rovdjur. Ytter-

ligare en aspekt som samtliga deltagare ger uttryck för, är att när man talar om hur man ser på

rovdjur, så innebär det i första hand hur man ser på vargen. Deltagarna uttrycker sig på ett sätt

som vittnar om ett dikotomiskt tänkande kring rovdjuren, där man antingen är för eller emot.

12 kommer att behandlas mer under rubrik 5.2

14

Vad det gäller de andra rovdjuren så är det främst björnen som det finns en del tankar om.

Motivet är främst att björnen kan utgöra ett hot mot människan vid ett plötsligt möte. Deltaga-

re 3 uttryckte sig på följande sätt.

”Ja jag är väldigt rädd för björnen. Jag vill inte gå ensam och se en björn heller. En hona

med ungar. Nej. Fast jag har ju bara sett spår, jag har ju aldrig träffat på någon. Men jag vet

ju att det finns där runt omkring”

Den rädsla som deltagare 3 upplever är främst kopplat till vissa situationer där han förtydligar

med följande citat.

”Går man långt ifrån en väg och går på pass, då har man ju det i... Börjar det knaka bakom

så tittar man ju vad det är. Och det tycker jag känns lite…. Ja, det är obehag att gå till passet

och sånt där.”

Deltagare 3 menar på att rädslan finns främst när han rör sig till och från älgpassen under hös-

tens älgjakt, då björnungarna börjar frigöra sig ifrån modern och rör sig allt längre ifrån hen-

ne. Dessutom så påpekar deltagare 3 att rädslan beror på osäkerheten i hur man eventuellt

reagerar i en verklig situation, där han tvekar inför att skjuta om olyckan skulle vara framme

och han hamnar mellan nyfikna björnungar och en beskyddande björnmamma. Deltagare 4

säger så här om björnen när han berättar om sina generella erfarenheter med rovdjur.

”Järv har jag ju haft kontakt med. Det har jag. Men han träar ju bara han efter en lite stund

och sen gav han sig iväg. Så det vart inte någon riktig konfrontation med hunden då, utan

hunden följde efter en bit och sen var det bra. Och det är väl inte så att järven är farlig för

hunden. Björnar har det väl varit en och annan, men det är ju samma sak alltså. Jag upplever

inte heller björnen farlig för hunden. Visst kan den väl vara det va men alltså, det är enstaka

tillfällen då så att det är ju ingenting som bekymrar mig så. Om det är rätt björnstam s.a.s. Så

att det inte blir för många, naturligtvis.”

Deltagare 4 utvecklar sina tankar i frågan om björnens täthet.

”Ja, risken ökar ju naturligtvis med antalet. Att man får en konfrontation, för det händer ju.

Det ser man ju, det ökar ju det också i Sverige i stort, där man läser om det bl.a. Att det blir

incidenter då. Och ja, det finns ju en tilldelning, en avskjutning och så länge det finns kvar så

kan man väl freda sig. Sen blir det ett problem då om man råkar ut för en incident. Då kan

man ju inte försvara sig på samma sätt. Förrän det kanske är för sen då. Man måste ju vänta

så länge förr än man kan göra någonting åt det.”

Deltagare 4 kopplar problemet med björnen till oklarheterna kring när man egentligen får för-

svara sig, om man skulle bli attackerad av en björn. Det som deltagare 4 dessutom uttrycker är

något som är väldigt signifikant för hela studien, d.v.s. synen på rovdjur och tjuvjakt är starkt

15

kopplat till rovdjurspolitiken och lagstiftningen, som reglerar jägarnas förhållande till de stora

rovdjuren. Deltagare 4 utvecklar sitt resonemang där denna koppling illustreras tydligt.

”Ja det är ju tillåtet och försvara sig. Men skulle man nu råka skjuta på den, så kan du bli

fälld för att det är för långt avstånd, eller hur man ska säga. Då kanske man får problem.

Även om man upplever situationen som ett stor hot, s.a.s.”

Deltagare 4 motiverar varför det är ett problem med att lagstiftningen på den här punkten är

oklar, när det gäller hur nära en björn måste komma för att det ska anses lagligt att skjuta.

”Alltså det säger dom ju om man jagar björn. Alltså skjuta en björn på väldigt nära håll, det

är ju inte rådligt s.a.s. att göra. Då är det väl inte så roligt om han... om han är aggressiv

heller. Då är det ju ännu sämre naturligtvis. Så då är det väl bättre om man kan ha ett antal

meter naturligtvis. Så att man inte måste få krutstänkt i pälsen för att man ska gå fri. Det är

väl ungefär den nivån man… jag upplever att man måste ha för att vara säker på klara sig”.

Deltagare 4 menar på att det kan vara för sent att skjuta om björnen kommer för nära, eller så

nära som deltagare 4 uppfattar björnen måste vara för att man ska gå straffri. Däremot så upp-

lever deltagare 4 inte någon direkt rädsla för björnen. Deltagare 4 belyser också en misstro

mot forskarnas information som deltagare 1 gav uttryck för. Det som deltagare 4 ifrågasätter

är att forskare och förvaltande myndigheter försöker tona ned riskerna med att möta björn i

skogen, där deltagare 4 säger.

”Ja alltså. Det händer incidenter och tillbud. Varje år och det ökar ju, så att säga att inte

björnen är farlig, för det är ju björnen man pratar om då när det gäller vad som är farlig för

människan s.a.s… Det kan man väl inte riktigt tro på riktigt, utan det händer ju saker. Och

det ökar ju med antalet björnar naturligtvis.”

Deltagare 2 belyser också just det vanskliga med att skjuta på björn där han säger följande.

”Folk drar sig för att skjuta på en björn. Du ska ju veta att, till hundra procent minst, att det

är dödande. Annars så ställer man ju till ett evigt helvete. Och inte bara för en själv och jak-

ten. En ställer ju till ett helvete för övriga befolkning som ska röra sig i skog och mark. Både

dom som jobbar i skogen och... För jag menar, att går det en trasig björn vet du, det är lik-

som ingen snäll herre som vandrar omkring. Så att jag menar det kan ju få stora konsekven-

ser av ett dåligt skott va.”

Deltagare 2 är dock inte rädd för björnen och utvecklar inte ämnet björn något djupare i inter-

vjun. Detta gäller också för de övriga deltagarna i studien.

Deltagare 6 har en delvis motsatt uppfattning än vad de andra deltagarna har när det gäller

synen på rovdjur. Deltagare 6 uttryckte sig på följande sätt.

16

”Jag är ju en som anser att rovdjuren har all rätt i världen att få finnas alltså. Dom hör na-

turligt hemma här och då ska dom få finnas också. Och det betyder alltså att jag som jägare

då är bered liksom, att dela min skog s.a.s. med rovdjuren. Och älgarna och alla andra djur

som ska finnas där naturligt.”

Det som deltagare 6 framhåller är just aspekten av rovdjurens rättigheter. Vidare så uttryckte

han sin sympati för rovdjuren med att säga.

”Och som jag säger, jag skulle gärna träffa varg, träffa björn eller ja… ute i skogen. Men det

verkar som att vi aldrig kommer att träffas. Att det aldrig får ske. Det är en dröm alltså, att

kunna få se en björn eller varg i vilt tillstånd.”

Det som deltagare 6 vill framhålla är ett djurrättsligt perspektiv där människans rättigheter

jämställs med rovdjuren. Deltagare 6 tar upp samma problematik som deltagarna i konsensus-

gruppen gör, att vargen ställer till en del problem för människans jakt men anser att männi-

skan ska stå tillbaka gentemot vargen och anpassa sin situation mer efter rovdjuren. Deltagare

6 tar också upp en aspekt som han anser ligger bakom många jägares inställning till varg.

”Ja, man hör ju någon gång ibland så får man ju faktiskt känslan av att folk är personligt

rädda för vargen också. Och det är ju den gamla vargskräcken alltså som ibland blommar

upp alltså. Och det är ju... Det tycker jag är ju ytterst märkligt alltså. Hur liksom människor

som man umgås med dagligen på fullt allvar tror att dom ska bli rivna av varg alltså.”

Deltagare 6 drar också en direkt parallell till hur många jägare resonerar kring björnen.

”Det är det som är det märkliga alltså att eh... Att folk verkar nästan..., Jag vet inte, nästan

mindre rädda för björn alltså, än för varg. Jag menar, det är klart att man ser att årligen så

är det ju då att någon blir riven av en björn. Så att det vet ju folk om att björn kan vara väl-

digt farliga alltså. Men ändå är det som att björnen inte tas riktigt på samma allvar som var-

gen.”

Deltagare 6 menar på att det finns en aspekt av rädsla för vargen som härstammar ifrån äldre

tider då det fanns betydligt mer varg och då även människor utsattes för angrepp.

Sammanfattningsvis så utgår synen på rovdjuren utifrån ett dikotomiskt synsätt där man

antingen är för eller emot de olika rovdjuren. Järven och lodjuret ses med positiva ögon me-

dan björnen ses som en riskfaktor, i form av att björnen kan attackera jägarna vid en kontakt.

Risken bedöms dock som liten vilket också gör att acceptansen för björnen är ändå relativt

stor. Däremot så anses vargen som ett stort problem eftersom vargen kan attackera jakthun-

darna och med dagens lagstiftning så kan inte jägarna försvara sina hundarna på ett tillfred-

ställande sätt.

17

4.2 Synen på rovdjurspolitiken. Felaktig lagstiftning och oresonliga myndighe-ter. Något som intervjuerna aktualiserade var myndigheternas förhållningssätt gentemot jä-

garna och lokalbefolkningen. Även här var man ifrån konsensusgruppen missnöjd med situa-

tionen. Framförallt så reagerade man över hur lokala företrädare för förvaltande myndigheter

beteddes sig. Deltagare 2 berättar om ett informationsmöte som han besökte där bl.a. vargfrå-

gor skulle behandlas. Vid mötet var representanter från länsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen

och SCA13 närvarande. Deltagare 2 säger så här om hur vargfrågorna togs upp. ”Det är väl liksom lite flummigt va. Det har kommit många olika, vad ska man säga, rön om

vad vi ska tolerera för antal djur va. Och där är det väl liksom lite oklart. Jag tror ingen som

vet riktigt idag, för det var ju inte så längesen vi var på XXXX här och det ställdes ju frågan

hur mycket varg, det gällde ju varg då, ska det bli alltså. Det är deras tanke att det ska få fin-

nas va. Och det där, ja dom svarade ju liksom lite flummigt på sånt där, va. Det är ingen som

vill säga att det ska vara exakt så mycket vargar va. Och hur många föryngringar man ska ha

och sånt där. Det är liksom lite olika och man får aldrig något klart svar på det egentligen.”

Deltagare 2 anser att rovdjurspolitiken idag är för otydlig vilket deltagare 5, 3 och 4 också

tar upp. Det som deltagarna är frustrerade över är att de vill veta hur många vargar som myn-

digheterna har tänkt sig ska få finnas i Sverige. Deltagarna anser att denna osäkerhet inte är

bra. De anser att myndigheterna borde vara tydligare när det gäller hur många vargar som ska

få finnas i Sverige.

Deltagare 3 och 4 beskrev relationen mellan förvaltande myndigheter och jägarna som att

myndigheterna inte riktigt litar på jägarna. Deltagare 3 säger.

”Jag tycker att dom tystar ned det ja liksom, och ja, säger tvärtom mot vad det kan vara. Det

tycker jag att vi har varit med om. Det är både med björn och varg. Dom talar ju liksom inte

om hur mycket det finns riktigt heller.”

Deltagare 3 forstsätter resonemanget vidare i hur han upplever situationen gällande vargarna

som etablerat sig i området.

”Nej det var nästan lite hemligt nu att det fanns varg. De ville inte gå ut och säga det ens. Det

tycker jag är lite fel. Vi bör ju veta om det finns varg eller inte.”

Deltagare 4 förtydligar denna hemlighetsfulla relation, som han upplever finns, och säger.

”Jo, dom redovisar ju liksom bara i dom västra delarna och inte, när dom redovisar och var

dom har haft observationer. Däremot så vill dom att jägarna ska vara väldigt... och komma in

13Svenska Cellulosa Aktiebolaget.

18

med sina observationer. Då ska det vara exakt. Enligt GPS:en helst. En koordinat, Men så

redovisar man inte själv.”

Det som deltagare 4 menar på är att fältpersonalen som arbetar med vargarna i deras område

vill att jägarna ska samarbeta, men att jägarna själva inte får något tillbaks av samarbetet. Det

hela styrs utifrån myndigheternas villkor, där myndigheterna dock är beroende av jägarnas

deltagande och samarbete för att kunna lokalisera och följa vargarna. Deltagare 4 anser att det

är viktigt att jägarna i området får gedigen information om vargarna, så att jägarna kan plane-

ra sin jakt bättre och undvika konfrontation. Detta är något som de andra deltagarna i konsen-

susgruppen också upplever, där de anser att myndigheterna har ett felaktigt förhållningssätt.

Deltagare 2 säger så här.

” Liksom inte bara knuffa dom åt sidan och säga att det är inget. Så sen då om dom far och

åker och stökar och… Tala om vad ni gör. Visa öppet vad... Ja. Pratar du med en sån där

spårare vet du. Det är många som säger att dom försökt, ja dom svara inte på tilltal va. Då

väcker du ju direkt att ja, det här är ju något skumt det. Eftersom han inte vill säga vad dom

gör. Och så är ryktena igång. Och så blir klyftan bara större och större. Jag tror att grunden

till det hela att det måste tvunget... Dom måste ändra attityd. Och lyssna mera på jägare och

befolkning. Friluftslivet överhuvudtaget. Ta hänsyn till det lite grann…”

Deltagare 2 menar på att motståndet till främst vargen, beror på hur myndigheterna agerar på

lokal nivå. Deltagare 2 hävdar att hemlighetsmakeriet inte bara retar jägare utan även andra

intressegrupper i lokalsamhället. Deltagare 2 anser att hemlighetsmakeriet skapar klyftor mel-

lan lokalbefolkning och de förvaltande myndigheterna. Deltagare 2 menar på att hemlighets-

makeriet är ett tecken på att myndigheterna misstror jägarna, där myndigheterna inte vill dis-

kutera de problem som jägarna anser att vargen utgör.

Deltagare 6 som var positivt inställd till varg, sa så här om rovdjurspolitiken och myndig-

heternas tydlighet och förhållningssätt i frågan.

”Nej jag tycker… Nog uppfattar jag att jag förstår vad den går ut på. Att... att, jag menar, att

våra rovdjur ska få finnas. Det tycker jag är väldigt tydligt alltså. Från myndighetens sida.

Och sen kan man möjligen kanske tycka att politiken är lite feg och defensiv ibland, möjligen.

Att den vågar inte riktig uttala tydligt att... att så här ska vi ha det. Dom har all rätt i världen

att finnas rovdjuren, i våra marker. Vi som människor kan inte liksom bestämma, ”nej, rov-

djur ska inte få finnas.” Utan det, det tycker jag att, möjligen att, politikerna tydligare kunde

tala om det. Att vi är inte ensamma på vår jord utan att djuren ska också få finnas. Och även

dom stygga djuren s.a.s.”

19

Deltagare 6 anser till skillnad från de övriga, att politiken är bra men tycker att politikerna

måste våga stå upp mer för de beslut som de fattat. Speciellt då det finns ett starkt vargmot-

stånd bland vissa grupper som berörs av politiken. Deltagare 6 anser att det inte finns utrym-

me för kompromisser och otydligheter, eftersom de jägare som berörs inte är beredda att göra

några speciella eftergifter gentemot vargen. Deltagare 6 säger så här:

”Det är nog svårt att blidka jägarna. Utan det är nog bara att man får blidka dom på det sät-

tet att man... Genom ett löfte om att hålla stammen på en viss nivå. Det är nog… Mer löften

än så tror jag inte man kan ge. Möjligen kan man diskutera då ersättning då till sådana som

får sina hundar rivna.”

Deltagare 6 resonerade vidare om hur han uppfattar rovdjursförvaltningen och säger.

”Den verkar vara rätt sansad på något sätt alltså. Att det är medvetet att man vill ha en

varg… Vi håller oss till varg. Vi ska ha en vargstam. Och att den bör få komma upp på en

tryggad nivå s.a.s. Och jag tror också man i bakfickan då har, ifrån myndigheternas sida, att

när vi har nått upp till den nivå. Då liksom... När vi har nått till en viss nivå, där måste man

kanske börja hålla stammen i schakt på något sätt. Och då vet jag inte riktigt var man har

tänkt sig att den... Jag förstår att det kan gå med en ganska ryslig hastighet när liksom, för-

yngringen sker s.a.s. Inom vargkullarna. Så att det kan ju... Någonting kommer väl säker att

hända inom några år, kan jag tänka mig. Att man börjar reglera stammen.”

Deltagare 6 anser att jägarnas intressen kommer att tillgodoses på sikt där älgjakten, generellt

sett över landet, inte kommer att hotas p.g.a. att vargen tillåts att breda ut sig i vissa delar av

Sverige. Deltagare 6 ser myndigheternas agerande utifrån ett vidare nationellt perspektiv där

lokala intressen måste på något sätt anpassa sig efter den nationella politiken, vilket leder in

på en annan aspekt av hur deltagarna ser på myndigheter och politiken.

Det som deltagarna diskuterar i samband med synen på myndigheterna är på vilken nivå

politiken ska förvaltas. Deltagarna i konsensusgruppen anser att rovdjurspolitiken bör decent-

raliseras. Politiken bör utgå ifrån lokala förutsättningar och villkor vilket de anser inte sker i

dag. Deltagare 1 tar upp och reflekterar kring den relation som han anser finns mellan besluts-

fattare och de som berörs av besluten.

”Ja, det här med jakten, ja jag vet inte. Det är ju svårt det här men alltså som det känns nu så

är det ju att politikerna har ju noll koll på vad folk tycker ute i skogen. Och dom bor ju också

naturligtvis ute i skogen. En del av politikerna jagar ju säkert också. Men det känns som att

dom har någonting över sig, att vi måste ha dom här rovdjuren i Sverige. Och i övriga nor-

diska länder naturligtvis. Så att det… Ja, jag vet inte…”

20

Deltagare 1 uttrycker att politikerna inte alls representerar glesbygdsbefolkningens åsikter

även fast de själva bor i glesbygden. Det som deltagare 1 menar på är att rovdjurspolitiken

idag är så centraliserad så att svenska politiker inte kan bestämma över dessa frågor. Deltaga-

re 1 påpekar att rovdjurspolitiken är helt styrd ifrån EU, vilket han anser är fel eftersom rov-

djurens närvaro bara påverkar de som bor i rovdjursområden. Deltagare 2 belyser också EU:s

inflytande där han illustrerar sin åsikt med att ta upp korpen som ett praktiskt exempel på hur

fel han anser att centraliserade beslut är.

”Det kommer direktiv i från EU håll när det gäller jakt och fridlysningar och olika vilt och

sånt. Korpen vart ju fridlyst efter inträdet i EU. Å det tycker jag att sådana här saker borde vi

väl för fasiken få hantera hemma. Där, s.a.s. där viltet finns. Det är ju fel och sitta i Bryssel

och tala om att vi har alldeles för lite korp va. Då det finns korp överallt här. Men kanske om

du slår ut i EU-länderna så är det kanske en hotad art. Men inte här inte. Man måste ju titta

på vart, vart problemen är va. Nu vet jag inte om korpen är något större problem, men jag

menar det är likadant med alla djur. Det måste ju naturligtvis ta… Det skulle ju befolkningen

få avgöra. Alltså dom som bor uti landet, inte i ett annat land. Och just det här med vargen

tror jag är viktigt att dom börjar lyssna på lokalbefolkningen. Det är det enda sättet att dom

skulle överhuvudtaget få acceptans för överhuvudtaget en varg va. Annars växer ju hatet emot

mer och mer. Om man liksom bara nonchar och skiter i vad folk säger, då tror jag att man

kommer… då blir klyftan bara större. Det gäller att få ihop den på något jäkla vis.”

Det som deltagare 2 menar är att en stor del av motståndet till främst vargen beror på att lo-

kalbefolkningen inte har något inflytande över frågor som gäller skogen och naturen. Denna

uppfattning delas av deltagare 1 och 5. Deltagare 1, 2 och 5 belyser också aspekten av att de

har valt att bo i glesbyggen och skogsområden just för att kunna hålla på med löshundsjakten.

Ett intresse som har en stor betydelse i deras liv men som de nu riskera att mista p.g.a. att po-

litiker som verkar på EU nivå anser att Sverige har för få vargar. Deltagare 3 och 4 tar inte

upp frågan specifikt men kopplar en stor del av den illegala jakten till den konflikt som nuva-

rande rovdjurspolitik skapat mellan jägarna och styrande politiker.

Deltagare 6 framhåller också att jägarna inte är så förtjusta i myndigheter och säger.

”Nja jag vet inte. Jägarna är väl… Jag har en känsla av att liksom, säg ordet myndighet och

en jägare reser ragg alltså. Det är nog så. Jag tror det. Alltså myndigheter som jägarna har

beröring med s.a.s.”

Deltagare 6 påpekar att han generaliserar en del i denna fråga, men menar på att många jägare

är personer som vill sköta sig själv utan myndigheternas inblandning. Det som deltagare 6 vill

belysa är att rovdjuren innebär en inskränkning i denna frihet. Men deltagare 6 påpekar också

21

att det finns många förnuftiga och sansade jägare som inte stämmer in på det nyss nämnda

citatet. Deltagare 6 fortsätter sitt resonemang om myndigheternas roll i frågan och säger.

”Ja, jag tror nog att liksom även jägare inser väl liksom att det här måste styra uppifrån. Så

att det kan ju inte vi som jägargrupp bestämma om, om vi ska ha varg eller inte. Utan det

måste nog någon överordnad instans sköta, faktiskt. Och bestämma om”

Det som deltagare 6 menar på är att jägarkåren trots allt inser att rovdjursfrågan är en så om-

fattande och komplicerad fråga att hantera, så att det krävs en central styrning på myndighets-

nivå.

Sammanfattningsvis så framstår synen på rovdjurspolitiken som en politisk sakfråga gäl-

lande vargens existens. Politiken uppfattas som att den är styrd av EU, där de svenska politi-

kerna och myndigheterna enbart följer EU:s vilja och struntar i människorna som bor i de om-

råden som vargen etablerat sig i. Relationerna mellan de förvaltande myndigheterna och jä-

garna uppfattas som att myndigheterna styr och ställer utan att ta någon som helst hänsyn till

lokalbefolkningen. Dessutom så uppfattas myndigheterna att misstro jägarna där myndighe-

terna hemlighåller information om vargarna. Detta är något som anses skapa klyftor mellan

myndigheterna och lokalbefolkningen som resulterar i mindre lokalt stöd för vargens existens.

4.3 Illegal jakt. Rätten till att försvara sin hund samt en kontraproduktiv straffi-losofi. När det gäller hur deltagarna ser på den illegala jakten så är det ett ämne som väckte am-

bivalenta känslor. Det som främst kan sägas är att synen på tjuvjakt är kopplad till jägarnas

möjligheter att skydda sina hundar vid vargangrepp.14 En andra reflektion är att den illegala

jakten ses med bakgrund av hur deltagarna upplever myndigheternas agerande och inställning

till jägarna som grupp. Deltagarna lyfte dessutom fram olika individuella aspekter över hur

man ser på tjuvjakten. Resonemanget kring själva utformandet av lagstiftningen var central

vid frågorna som berörde den illegala jakten, där en del deltagare jämförde jägarnas rättighe-

ter med andra gruppers rättigheter. Deltagarna i konsensusgruppen uttryckte ett par gemen-

samma uppfattningar och åsikter. Den första åsikten gäller rätten till att skydda sin hund. Det

som de ville framhäva är att den nuvarande bestämmelsen i 28§ i jaktförordningen är felaktig.

Den andra frågan var vilket resultat man skulle få om man ändrade 28§ i jaktförordningen.

14 se avsnitt 1.4

22

Vidare så fanns det en konsensus kring hur deltagarna såg på straffskalorna för grov olaga

jakt. Deltagare 5 säger så här om illegal jakt på varg där han är tydlig med att uttrycka att hans

resonemang rör just de som skjuter för att skydda sin hund. ”Ja, det är ju ett brott alltså. Visst är det. Men samtidigt förstår jag nog dom som har gjort

det. Det… det gör jag nog. För att dom känner sig totalt maktlösa så det känns som ända ut-

vägen för dom att kunna påverka eller att göra någonting. Men det… Det är ju fel alltså. Visst

är det. Men samtidigt så förstår jag dom.”

Deltagare 5 utvecklar vidare vad han menar med maktlöshet.

”Ja jag skulle vilja ha en chans och kunna försvara mig, eller ja, min hund då om det skulle

ha blivit någonting. Så att skulle den då bli attackerad utav varg t.ex. så vill jag ha en möjlig-

het att kunna skjuta utan att bli, ja fängslad då. Eller ansedd som en grov kriminell person. Så

att jag menar så fort man gör någonting. Skulle skjuta någonting, på en björn eller en varg

eller någonting så är ju polisen där på en gång och så blir det en stor utredning, och har det

här verkligen gått rätt till. Man är ju liksom stämplad som kriminell bara man lossar ett skott

mot ett rovdjur typ. Det känns litegrann så. Och oftast så tror jag jägarna är nog väldigt ärli-

ga människor för dom är ju betrodda att ha vapenlicenser och alla sådana här saker. Och det

är ju skötsamma människor oftast, som har jobb och dom har familj och sånt där. Så att... Ja,

när det gäller rovdjur då kan man bli stämplad som en brottsling nästan. Bara man nämner

att man skulle vilja skjuta en varg, som det känns.”

Deltagare 5 tar upp myndigheternas agerande och inställning mot jägare där deltagare 5 upp-

lever att det finns en oresonlighet ifrån myndigheterna, som han tror är kontraproduktiv och

bara skapar mer motstånd med eventuell illegal jakt som följd. Deltagare 5 menar på att jä-

garna kommer att fortsätta skydda sina hundar oavsett om det är lagligt eller inte.

Deltagare 1 bekräftar denna tanke där deltagare 1 säger så här om att försvara sin hund.

”Jag kan ju inte tänka mig annat. Jag har ju en hund som ligger här inne på köksgolvet var

och varannan kväll. Och ser jag att den håller på att bli uppäten. Det är ju klart att jag måste

få försvara den.”

Deltagare 1 menar att avstå ifrån att agera i en sådan situation är inte ett alternativ för honom

eftersom det handlar om hunden. Deltagare 5 påtalar också relationen till myndigheterna som

att bli överkörd när det gäller frågan om rätten till egendomsskydd. Deltagare 5 jämför med

tamdjursägarnas ändrade rättigheter.15

15 se avsnitt 1.4

23

”Där kör dom ju över oss. Dom vill inte att vi ska få försvara våra djur. Alltså det känns som

dom vill ha bort jägarna nästan. Dom har något horn i sidan till jägarna. Jag vet inte... Det

borde vara lika i alla fall, för vi är väl människor vi också, tänkte jag säga. Som borde ha rätt

att försvara våra djur lika väl som alla andra får försvara… eller alla andra, dom som har

inhägnade djur får försvara sina. Så jag vet inte vad vi har gjort får ont som inte får försvara

våra djur. Det känns fel i alla fall. Väldigt fel.”

Deltagare 1 tar också upp aspekten med att det är skillnad i olika gruppers rättigheter, när det

gäller att få lagligt stöd för att skydda egendom.

”Ja, det är väl det man funderar på. Jag kan inte förstå att en fårägare har rätt att försvara

sina får. Om inte vi har rätt att försvara våra familjemedlemmar. Trots allt är det lite skillnad

i värde på ett får och en duktig älghund, rent pengamässigt och försäkringsmässigt. Så där

slår det ju snett tycker jag. Jag kan ju ha en hund hemma i hundgården som är värd 50 000

kr. De får jag inte försvara men en fårägare får försvara ett får. Och den tror jag inte är värd

50 000 kr.”

Deltagare 1 fokuserar sig på värdet som egendomen har för honom som jägare. Deltagare 1

lyfter fram synen på hunden som en familjemedlem eller som ett djur man hyser stor affektion

till, som ett argument för att visa på hur orättvis politiken är idag. Detta är ett argument som

samtliga deltagare framhåller vid intervjuerna, där både affektionsvärdet samt det ekonomiska

värdet är betydande. Vid frågan om vad som betyder mest, det ekonomiska värdet eller det

emotionella så säger deltagare 1 följande.

”Känslomässiga naturligtvis. Det tycker jag för att man har ju barn och dom är ju van vid

hundarna. Dom leker med hundarna. Det är ju en familjemedlem. Idag är ju inte en jakthund

bara en jakthund, utan det är ju också en sällskapshund idag. Dom är ju avlade så att dom är

både och s.a.s.”

Detta är något som de andra deltagarna också framhåller, där även deltagare 6 framhåller

hundens värde. Deltagare 6 anser däremot att detta inte är något som förtar rovdjurens rättig-

heter. Han säger.

”Nej, men alltså jag förstår ju alltså att... Jag men, en hund är ju en kär vän. En mycket kär

vän och det är klart att om jag gick med... På den tiden jag gick med hund, om det då hade

varit så att den hade blivit riven av en varg, hade jag blivit fruktansvärt förtvivlad alltså. Men

jag hade... Det hade inte betytt att jag hade ändrat åsikt. Jag hade inte alls ändrat åsikt prin-

cipiellt när det gäller rovdjurens vara eller inte vara. Det hade jag inte gjort. För det är

grundläggande alltså. Jag anser att rovdjur ska få finnas. Även om det drabbar mig själv.”

Deltagare 6 anser att det är en viss risk man får ta om man släpper en hund i ett vargområde.

24

Deltagare 6 belyser just perspektivet med att människan med sin förmåga att styra över natu-

ren måste ta ett rejält ansvar för alla djur, även ifall det krockar med ens egna intressen som

individ.

Deltagare 4 belyser den illegala jakten som en konflikt mellan lagstiftaren och jägarna där

han också berör stämplingen av jägarkollektivet som deltagare 5 tog upp.

”Ja konflikter finns ju. Det är många som har denna känsla att man vill inte ha varg på

jaktområdet. Så på så vis är det ju en konflikt då mot att man får låta vargstammen öka s.a.s.

Det är det ju, men sen att gå och påstå att alla skulle vilja skjuta en varg. Varför det? Det hör

man ju inte. Däremot problemet, samma där att, vi har ju haft en incident. Det är ju en som

har skjutit en varg som har attackerat en hund alltså. Och att en sån ska bli dömd för att göra

en sån sak. Det är ju horribelt. Nu är väl inte det klart än men risken är ju väldigt stor. För

att man får ju tydligen inte freda på så vis. Det ska ju vara inhägnade tamdjur.”

Det som deltagare 4 menar på är att jägarna som kollektiv får ta ansvar för hur enskilda jägare

väljer att hantera problemen som uppstår i jakten i samband med vargförekomst. Han menar

på att tjuvjakten istället bör jämställas med övrig kriminalitet. Han säger följande om detta.

”Jo men så är det med allting i samhället, och när det gäller jakten, att det finns ju människor

som inte... som inte bryr sig om lagarna s.a.s. Och det kommer det ju finnas... det är ju inte

bara rovdjur, man skjuter ju även andra djur på tider man inte får och på områden som man

inte har jakträtt på. Så att det kommer alltid att finnas.”

Deltagare 4 menar på att motivet till tjuvjakt är för man vill bli av med vargen ifrån jaktmar-

ken. Han säger följande.

”Den tjuvjakt som är bedrivs på varg och rovdjur är ju... Stor del är ju hat mot rovdjuren.

Det är det ju. Är det någon som tjuvskjuter en varg så är det väl för att ta bort den. Inte för att

ta vara på den på något sätt. Det tror jag inte. Jag tror det är väldigt få som... som går så

långt så att man gör det även om man nu är vargmotståndare s.a.s.”

Deltagare 4 gör ingen direkt distinktion mellan begreppen hat och motstånd här. Det som del-

tagare 4 menar på ligger bakom motståndet är att vargen hotar hundarna och gör det omöjligt

att bedriva jakt med löshund. Deltagare 4 utvecklar dessutom sitt resonemang vidare om den

kollektiva stämpel, som han upplever finns ifrån myndigheterna. Vid frågan om en ändring av

28§ kommer att missbrukas så säger han följande.

”Nej däremot att man är frustrerad för att man inte ska kunna försvara sin hund s.a.s. Att

man då blir misstrodd. Egentligen, jag som jägare är jag ju misstrodd att jag kommer att ut-

nyttja den här lagstiftningen för illegal jakt s.a.s. Det är ju alla jägare som blir misstrodd

25

s.a.s. Även om du... Ja, dom flesta är ju laglydiga jägare va. Så att en hel jägarkår ska vara

misstrodd, att det här kan vi utnyttja, det… Det känns ju nästan kränkande det egentligen.”

Liknande resonemang för deltagare 2, om huruvida en ändring av 28§ skulle innebära mer

tjuvjakt. Deltagare 2 säger så här.

”Ja det är ju inte uteslutet men det måste ju vara väldigt fåtal i så fall. Oärliga människor

kommer man aldrig undan. Det spelar ingen roll vad vi sysslar med så är det alltid någon

som utnyttjar möjligheten. Men jag tror inte att... –Du upplever inte att dom du jagar med...-

Nej, nej jag tror inte. Inte, nej. Utan jag tror att det skulle liksom lätta upp lite grann att han

är ju inte så där, absolut… Jag skulle säga… –Fredad- Fredad, så att... Nej. Jag menar, jag

tror det är det som retar folk mycket va. Jag får ju inte freda det jag äger och har. Sen, jag

menar, det var ju som du sa. Hur många gånger har jag chansen att freda min hund. Och hur

många gånger då händer det mig då att jag får ett, s.a.s. ett vargangrepp va. Men jag menar,

den dag jag får ett. Det är ju det som ska... och ha möjligheten. Då ska jag ju kunna få rädda

hunden.”

Värt att påpeka här, är att jag som intervjuare, frågat om hur stor chansen egentligen är att

kunna freda sin hund, eftersom angreppen på hunden ofta sker långt ifrån hundföraren. Detta

är något som deltagare 2 håller med om, men där han ändå anser att inställningen till varg

skulle förbättras betydligt bland jägarna om de fick större lagliga möjligheter till att skydda

sina hundar. Detta är en uppfattning som delas utav samtliga deltagare där de anser att en för-

ändring kan lugna jägarkåren. Deltagare 1 säger så här.

”Jag skulle tro att det skulle lösa jättemånga knutar. Om vi också fick samma rättigheter. För

då skulle vi liksom… Trubbas av det här upproret16 som jag pratade om kommer att bli om

det inte händer någonting. För då har dom åtminstone visat att dom bryr sig. Sen att det fort-

farande kan bli problem, men man har i alla fall rätt. Jag som älghundsägare har väl egentli-

gen inga möjligheter att skjuta en varg skulle jag tro i skogen ändå, för min hund jobbar inte

på det sättet. Utan min hund är ju långt borta från mig många gånger. Och jag har ju aldrig

chansen att skjuta igenom 500 000 träd. Utan det är ju framförallt drivande hundar och kan-

ske fågelhundar som är mest utsatta, vad jag kan förstå. För dom är ju nära sin ägare hela

tiden. Så det är endast dom, kan jag tänka mig som har chansen att kunna försvara sin hund.

Men bara rätten att ha chansen att försvara sin hund skulle lösa många knutar.”

Deltagare 6 anser också att en ändring av 28§ skulle lindra motståndet mot vargen en hel

del, men där han ändå vill påpeka att ändringen skulle utnyttjas för illegal jakt. Däremot så

16 Se avsnitt 4.6.

26

lyfter deltagare 6 fram att det finns en självreglerande mekanism som talar för att tjuvjakten

inte skulle bli alltför omfattande. Deltagare 6 säger så här.

”Jag tror... Nej, inte mycket för då tror jag liksom jägarstammen skulle avslöja sig själv på

något sätt förr eller senare. Och då har man ju missbrukat något sorts förtroende då i så fall.

Utan det är kanske marginellt men ändå, i viss mån skulle det missbrukas.”

Deltagarna tog också upp en annan aspekt som kan kopplas till deltagare 6 resonemang. Del-

tagarna berättade att det under älgjakten skulle läggas ut information på Internet om var var-

garna fanns. Syftet var att jaktlagen skulle få färska rapporter om var vargarna uppehölls sig

så att man inte släppte hundarna i närheten av dem. Men dessa positioner gavs med ett par

timmars fördröjning med anledning av att man var rädd för tjuvjakt. Deltagare 4 säger följan-

de om detta där han utvecklar sitt resonemang ifrån avsnitt 5.2.

”Jag tror inte att en tjuvjägare kan använda sig av den informationen i sin tjuvjakt s.a.s. Jag

menar det är ju... det är ju... om man säger vargarna nu. Dom är ju bevakade och jag vet ju

inte om man är blåögd men alltså, jag kan ju inte tänka mig en tjuvjägare far iväg… Det för-

står man väl att där sitter det… har allmänheten och dom här vargspårarna och dom här sett

vargspår någonstans. Att dom också är där i närheten och för att fortsätta sin dokumentation

om vad som händer. Så att fara dit och skjuta en varg som tjuvjägare, det…”

Deltagare 2 säger följande om hur han tänker om denna brottsförebyggande åtgärd.

”Dessutom så får dom inte säga... det måste gå en viss fördröjning ifrån det dom har upptäckt

vart vargen är tills att dom går ut med information, va. Det rör sig om några timmar va. Som

dom väntar med vilja på att det ska få gå va, för dom är rädd för tjyvjakten va. Och det är ju

förstört. Det finns ju liksom inget... Ja menar, jag vill ha reda på då jag släpper hunden. Jag

vill inte ha reda på efteråt att dom hade varit där. Jag menar, då är det ju för sent. Så det där

hade ju inte fungerat riktigt. Och det är väl svårt att kunna genomföra då det inte finns någon

märkning på dom förstås. Det är klart, finns det en sändare då kan man gå in och pejla, ja att

nu är dom där. Då kan ni jaga åt det hållet. Men så länge inte det finns, då kan dom ju vara

vart som helst. Men visade sig dom en… dom två timmarna sedan dom visade sig så kan dom

ju vara två mil därifrån. För dom rör sig ju på väldigt stora områden. Ett revir är ju 100 000

hektar.”

En annan aspekt som deltagarna tog upp är straffskalorna kring grov olaga jakt, där delta-

garna i konsensusgruppen relaterar till andra brotts straffskalor. Deltagare 2 uttrycker sig på

följande sätt.

”Får se hur det går för den här XXXX här nu, som sköt vargen uppe i XXXXX... Så att... och

jag vet inte om böterna står i relation till... Dom pratar ju om hundratusentals kronor om, i

27

böter då, om man skjuter en varg. Plus fängelsestraff då. Blir av med alla licenser. Så jag

menar det är väldigt hårt straff. Kör man rattfull och kör ihjäl någon, ja menar vad får du för

straff då? Ja menar, du får vård.”

Samma jämförelse med rattfylleri brottet gör även deltagare 4.

”Nej men... Ja det man kan fundera på det är väl myndigheternas syn på... på jaktbrotten då,

när det gäller det där med... Sen om man då ska jämföra med andra brott va, så vad är det

som är jämförbart med skjuta en varg och... köra ihjäl någon eller... På fyllan. Så det kan

man ju fundera över varför det är på så vis. Det stämmer ju inte med min syn på…”

Deltagare 4 menar på i sin jämförelse att lagstiftaren signalerar värderingar som han inte

riktigt kan förstå. Deltagare 4 förtydligar sin åsikt genom att göra jämförelser mellan männi-

ska och varg.

”Men ställer man relationen en vargs liv och en människas liv så... så funderar man ju hur

vargens liv kan vara... Mer värt... mycket mera... Ja, man får mycket mera straff då... Och då

kanske man har till och med gjort det för att freda sin hund.”

Deltagare 2 slår in på samma linje som deltagare 4 och relaterar till rattfylleri och värde-

ringen människa kontra varg.

”Jag menar man… det, jag säger det... Om jag till exempel super mig full och så tar jag bilen

och så kör jag ihjäl en människa, och så kanske jag får 2-4 år. Det kan ju inte... Sätter jag

mig med sprit i kroppen i bilen då räknar jag ju som... det är ju till gränsen till mord det. Att

jag far ut va. Men det ska liksom... vargen han är mera värdefull han än den människa som

blir påkörd i princip då. Straffmässigt. Det tycker jag harmonierar inte”

Jämförelsen med rattfylleribrottet är något som var vanligt förekommande i intervjuerna.

Vid den sista intervjun som gjordes med deltagare 6, så tog intervjuaren upp jämförelsen ef-

tersom de andra deltagare självmant tagit upp den. Deltagare 6 säger så här om jämförelsen

mellan brotten.

”Ja skillnaden är ju den att jag tror att det inte är accepterat att man kör rattfull. Men det är

accepterat att vargen inte ska få finnas. Det är ju inte accepterat att man ska få köra ihjäl

andra människor och hålla människosläktets storlek s.a.s. nere på det sättet. Däremot är det

ju accepterat att man kan hålla vargstammen nere genom tjuvjakt t.ex.”

Deltagare 6 framhåller just skillnaden i hur man värderar vargen jämfört med människan. Del-

tagare 6 anser att motståndet mot vargen är accepterat inom jägarkretsar vilket också legitime-

rar brotten.17

17 Deltagare 6 ger uttryck för att brotten sker med bakgrund av neutraliseringstekniker vilket kommer att be-handlas mer i analysavsnittet.

28

Sammanfattningsvis så erkänns den illegala jakten som ett brott som det dock finns en

viss förståelse för eftersom en del av tjuvjakten anses vara en konsekvens av en felaktig och

orättvis lagstiftning. Med gällande lagstiftning så har jägarna inga lagliga möjligheter att för-

svara sina hundar innan de blivit attackerade av varg. Däremot så kommer lagen ändras så att

tamdjursägare skall få rätt att skjuta vargen redan när den har tagit sig in i hagen. D.v.s. var-

gen behöver alltså inte ha angripit tamdjuren en första gång. Dessa förutsättningar leder till en

känsla av att jägarna blir orättvist behandlade av lagstiftaren och beslutsfattande politiker.

Jägarna anser att de borde ha samma rättigheter eftersom det skulle innebära en trygghet för

dem. Jägarna anser dessutom att denna rättighet inte skulle missbrukas i någon större ut-

sträckning och leda till att tjuvjakten skulle döljas18 genom dessa lagliga möjligheter. Kopplat

till detta resonemang finns känsla av att jägarna blir stämplade av myndigheter och lagstifta-

ren som kriminella, baserat på de åsikter som många jägare har om vargen. En annan sak som

är central är att straffen för grov olaga jakt anses vara för stränga, där straffen inte står i paritet

med handlingen. Brottet jämförs med rattfylleribrottet, där uppfattningen är att man straffas

hårdare om man skjuter en varg än om man kör rattfull och råkar köra ihjäl en annan männi-

ska. Jämförelsen aktualiserar frågan om hur lagstiftaren ser på människans värde kontra var-

gens.

4.4 Jägarkollektivet. Vid intervjuerna så ombads deltagarna att också reflektera över hur de uppfattar vad andra

jägare anser om rovdjurspolitiken, rovdjur och tjuvjakt. Här var det en rörande konsensus där

även deltagare 6 också kan inneslutas i konsensusgruppen. Deltagarna menade på att motstån-

det till varg är stort och att motiven är de som framkommit i föregående tema. Dessutom så

menade deltagarna på att vargfrågan är något som diskuteras ofta. När detta ämne behandla-

des i intervjuerna så avgränsades frågeställningen, så att samtalet uppehöll sig kring hur reso-

nemanget gick kollektivt när det gäller illegal jakt och om att ta lagen i egna händer. Dessut-

om så efterfrågades det om det finns några tabun kring dessa frågor eller om debatten var öp-

pen. Deltagare 2 svarade så här angående hur andra jägare resonerar om tjuvjakt.

”Ja det är gemene man pratar nog ganska öppet om det. Sen hur många som i verkligheten

skulle göra det, det vet jag inte. Jag tror att då får man ju tänka till vad är det för... vad riske-

rar jag för någonting. Men om jag säger så här. Du ser bort ifrån konsekvensen av det hela.

Så tror jag inte det finns en jägare idag som inte skulle skjuta en varg om han visste att han

18 En tanke är att jägare skulle kunna skjuta en varg och sedan hävda att den attackerade deras jakthund.

29

klarade sig. Det är jag övertygad om. Det är ett fåtal iså fall. Men sen måste ju... det är klart

att då kommer ju med i bilden, det här att jag mister gevären. Jag får betala i alla fall en

100 000 eller kanske mer. Och eh straffet för det hela. Det kanske... Det är ju 4 år i maxstraff.

Så jag menar det är ju det som, kan man säga, håller tillbaka många. Men skulle inte det fin-

nas. Då skulle dom ju skjuta hej vilt på vargen.”

Deltagare 2 anser att de hårda straffen har en preventiv effekt på många jägare där straffhotet

är det som s.a.s. räddar vargen i dagsläget.

Deltagare 6 belyser jägarkollektivets syn på rovdjur med att påpeka de förväntningar som

finns inom jägarkåren.

”Nej alltså… Det verkar så självklart att motståndet finns. Och är starkt. Så att man tar det

för givet att det är en självklarhet. Så därför så diskuteras det heller inte så mycket. Det vore

en annan sak om det vore kanske någon sorts jämvikt i tyckandena. Då kanske diskussionerna

kanske skulle vara lite högre. Men det tror jag... Av min lilla erfarenhet i alla fall, att det är

så pass starkt motstånd, så att man tar för givet att alla i ett jaktlag liksom tycker att vargen

ska vi inte ha. Så att därför diskuteras det heller inte.”

Deltagare 6 upplever just att det verkligen är frågan om en jägarkår med en kåranda där andan

är att man som jägare inte gillar varg och rovdjurspolitiken. Deltagare 6 belyser det kollektiva

vargmotståndet och säger så här om hur resonemangen kan gå i jaktlagen.

”Alltså vad det handlar, det är ju... Om det talas om någon som gillar varg eller tycker att

varg bör få finnas så, då är det ju oftast att en sån person bemöts med hånflin eller ett hån-

skratt. Det är nog sammanfattningsvis så det är.”

Denna anda eller solidaritet uttrycker deltagare 2, där han säger så här om den illegala jakten

och jägarkollektivet.

”Ja. Om jag går till mig själv så kan jag ju säga så här att, jag tror inte jag skjuter en varg

själv. Just det här med konsekvenserna. Men jag sätter inte dit någon som skjuter en varg.

Även om jag vet vem det är så kommer jag inte säga ett pip.” .

Det som deltagare 2 menar är att han inte skulle ange en annan jägare på orten med anledning

av de hårda straffen samt myndigheternas olust att lyssna på jägarnas åsikter. Deltagare 2 ger

här uttryck för en annan mening än i det ovanstående citatet. Det som deltagare 2 uttrycker är

att de skärpta straffen har också en kontraproduktiv effekt där straffen leder till att det är få

som vill tipsa och vittna om tjuvjakt.

Sammanfattningsvis så anses jägarkollektivet hysa ett utbrett motstånd mot vargen där en

positiv syn på vargen inte förväntas. Istället så framkommer en uppfattning om att det finns en

kollektiv solidaritet inom jägarkåren som kan ses med bakgrund av det svaga stödet för den

30

gällande lagstiftningen. Svårigheten att kunna skydda sin hund lagligt vid ett angrepp samt

straffen för grov olaga jakt är två faktorer som enar jägarkåren, där framförallt straffen har en

betydande roll. Straffen kan ses som kontraproduktiva eftersom jägarna inte vill vittna eller

tipsa om tjuvjakt då straffet och konsekvenserna för gärningspersonerna uppfattas som alltför

hårda.

4.5 Hat, motstånd. Ta lagen i egna händer. Vad det gäller deltagarnas syn på rovdjurshat så var det ett tema som var något otydligt att

definiera för deltagarna. Två uppfattningar fanns där några deltagare skiljde på hat kontra

motstånd samt där några deltagare inte gjorde någon direkt skillnad på begreppen. Vad det

gäller konsensusgruppen så är den inte aktuell att referera till, eftersom åsikterna var så blan-

dade i denna frågeställning. Det som dock framgår tydligt av intervjuerna är att hatet är kopp-

lat till de problem som tidigare tema speglat, d.v.s. oförmågan att lagligt kunna skydda sina

hundar. Däremot så är motståndet till rovdjuren mer kopplat till både skyddsaspekten och

konkurrensen om viltet. Deltagare 1 sa följande om rovdjurshatet.

”Ja, rovdjurshat finns det ju. Jag har ju själv ett rovdjurshat och det är enbart mot vargen.

Resten inget hat. Utan det är ju liksom... Och jag skulle kanske ta bort ordet hat om vi får den

chansen att försvara våra djur.”

Det som deltagare 1 påpekar är att motståndet till vargen utgår ifrån att han inte kan skydda

sin hund legalt förrän den blivit angripen. Det är alltså politiken kring lagstiftningen som är

problemet, inte vargen i sig. Däremot så anser deltagare 1 att vargstammen inte bör bli större

än vad den är nu samt att den måste spridas ut mer till övriga delar av landet.

Deltagare 5 har en liknande uppfattning som deltagare 1 har, där han anser att hatet är relate-

rat till jägarnas rättigheter och relation till myndigheterna. Deltagare 5 säger.

”Och samtidigt då så, ja skulle en varg attackera hunden som man ser då så… Ja det är nog

frågan om man inte skulle skjuta. Så att man förstår ju en del då som kanske blir lite hatisk

eller vad man ska säga då. Mot vargen säger man, men det kanske inte egentligen är mot var-

gen man är hatisk, utan det är på det sätt dom blir behandlade på av myndigheter och allt

sånt där. Och som skapar det här rovdjurshatet. Finge man försvara sina hundar och kanske,

ja skjuta och sådär och så… Ja, kanske man har lite acceptans för vargen då i alla fall.”

Deltagare 5 utvecklar sitt resonemang och tar också upp temat utifrån de skärpta straffen. Vid

frågan om han tror att skärpningen av lagstiftningen är något som kommer att minska tjuvjak-

ten så säger han.

31

”Nej. Det tror jag inte. Det tror jag inte. Det blir nog ett ännu större rovdjurshat och även ett

hat mot myndigheter. Eller hat och hat, men… -Ett motstånd?- Ett motstånd. –Än ett hat?- Ja

det är nog rätta liksom… Ja. Det känns ju ännu mer som man blir överkörd, och är totalt

hjälplös bara. Man försöker agera. Ja då kommer ett mothugg där då, där dom höjer straffen

istället. ”Det är nog fan om vi inte ska få tyst på dom jäklarna.””

Det som deltagare 5 vill betona är att myndigheterna valt fel väg. Deltagare 5 anser att jägar-

kåren i stort kan acceptera varg om myndigheterna väljer en mjukare linje med dialog och

förståelse, istället för den tuffa väg som han anser man har idag. Deltagare 5 vill också betona

att det som idag kan uppfattas som rovdjurshat är mer en fråga om känsloladdad retorik ifrån

jägarhåll som kanske egentligen inte betyder så mycket. Deltagare 5 säger.

”Ja, nej, visst har man väl hört någon som har sagt att dom där ska skjutas bara, eller någon-

ting sånt där. Men sen vad dom menar med det innerst inne, det kan man väl alltid diskutera.

Jag har väl inte träffat någon som är sådär riktigt, riktigt hatisk och bara liksom, ska ha bort

dom till varje pris. Sen att folk slänger ut sig saker ibland, dom ska skjutas dom här och sa-

ker. Sen vad dom menar med det. Man kan ju säga en sak och mena en annan ibland eller

man tar i lite hårdare än vad man menar kanske. Så det har man väl hört några sådana ord

någon gång men det…”

Deltagare 2 har en liknande syn som deltagare 5 har, där dock deltagare 2 anser att situationen

är skarpare än vad deltagare 5 framhåller.

”Jaa, det som är mest konkret, det är väl att det tjuvjagas. Det blir det som blir.., folk tar la-

gen i egna händer. Och då kan det ju hamna vart som helst. Och jag menar, börjar det på...

börjar vargen bli så hatad så att... skjuts det en varg så säger dom ju ingenting. Spelar ingen

roll om hela byn vet att… vem det var som sköt vargen så säger dom ju ingenting. Jag menar,

då... då har dom ju tappat kontrollen helt.”

Det som deltagare 2 påpekar är att än så är det inte frågan om ett direkt hat men att det finns

en grogrund för det om myndigheterna inte börjar lyssna på jägarna mer. Deltagare 2 beskri-

ver en situation där många jägare anser att deras handlingsutrymme i rovdjursfrågan inte er-

bjuder någon annan lösning än att jägarna måste börja ta lagen i egna händer. Det som delta-

gare 2 också vill framhäva är att motståndet och hatet beror på att glesbygdsbefolkningen

känner sig maktlösa när det gäller att hävda sina intressen gentemot riksdag och regering.

Deltagare 6 menar på att rovdjurshatet är kopplat till hur utsatt man är av vargens närvaro, där

inställningen styrs av en enkel logik, ju mer negativa händelser desto mer hat. Deltagare 6

säger så här om den egna lokala situationen.

32

”Nja. Jag vet inte. Det kanske finns en och annan hatare men jag har inte hört det så starkt.

Motståndet hör man ju tydligt. Men att... Nej jag kan tänka mig i Värmland, där det har hänt

en del. Där kanske finns hatet. Jag tror att här finns snarare kanske mer ett generellt mot-

stånd.”

Deltagare 6 kopplar dessutom jägarnas attityder mot vargen till det som han uttryckte i rubrik

4.2 gällande jägarnas inställning till myndigheterna. Det han menar på är att jägare är oftast

personer som vill sköta sig själva utan att myndigheterna lägger sig i och styr. Med vargens

etablerande så kommer myndigheterna att få ett allt större inflytande på jägarnas handlingsut-

rymme, vilket skapar frustration och agg som i sin tur leder till hat. Vargen blir en symbol för

myndighetsutövning i jakt och skogsfrågor. Däremot så anser deltagare 6 att andra frågor som

inte rör jakten inte har så stort inflytande över hatet eller motståndet. Deltagare 6 anser att det

handlar om konkurrensen om köttet, hotet mot hunden och löshundsjakten.

Sammanfattningsvis så framhålls att attityden till rovdjur består i ett motstånd mot vargen.

Motståndet uppfattas inte som ett direkt hat utan mer som en frustration riktat mot rovdjurspo-

litiken och lagstiftningen. Dessutom så speglar attityderna en frustration över jägarnas föränd-

rade handlingsutrymme där jägarna alltmer måste rätta sin jakt efter vargens behov och hand-

lingsutrymme.

4.6. Övriga reflektioner. Vid intervjuerna så framkom teman som deltagarna belyste enskilt. Deltagare 1 tog upp

frågan om hur jägarkåren skulle kunna beröra politikerna. Deltagare 1 menar på att jägarna

borde sluta sig samman bättre och agera kollektivt. Deltagare 1 resonerar om att jägarna borde

starta någon form av uppror. Deltagare 1 utvecklar sina tankar närmare och säger. ”Det finns många sätt att gå till väga med ett uppror. Folk kan helt enkelt sluta jaga ett år.

Vad säger skogsbolagen? Det är många som inte jagar redan nu p.g.a. dels så finns det varg,

dels så finns det för lite älg. Och vi kanske skulle solidariskt ställa upp mot dom och helt en-

kelt… Vi tar ett år allihop, rakt av. Jag tror inte bolagen kan plocka in tyskar och fylla våra

luckor och få ned stammarna. Och, ja då kanske vi skulle få skogsbolagen med oss.”

Det som deltagare 1 argumenterar för är en form av civilt motstånd med lagliga metoder där

jägarna sätter press på skogsbolagen genom att låta älgstammen växa till sig. Det kommer att

leda till ökade betesskadorna på skogen, vilket försätter skogsbolagen i en svår ekonomisk

situation, som leder till att även skogsbolagen blir tvungna att agera i frågan. Deltagare 1 me-

nar att om jägarna får skogsbolagen på sin sida, så kommer politikerna lyssna betydligt mer

eftersom skogsbolagen fortfarande utgör en viktig inkomstkälla för landet.

33

Deltagare 5 gav också uttryck för ett par egna funderingar. Tankarna gäller huruvida det

kan ligga någon sanning bakom ryktena om att Naturvårdsverket planterar ut vargar från djur-

parker för att öka på stammen. Deltagare 5 säger följande.

”Nej, jag bara har en fundering. Vart tar alla djurparksvargar vägen? Fjolårskullarna där

dom får nya. Det… Ja man har inte fått något riktigt bra svar på det. Vart dom tar vägen.

Dom säger väl att dom byter med varandra, men jag menar, det blir samma antal ändå det.

När dom byter med varandra. Och varg finns det i varenda djurpark så det lär väl bli över-

fullt överallt. Så någonstans tar dom vägen. Jag tror knappast dom slår ihjäl dom. Och dom

uppträder ju väldigt oskyggt. Dom springer ju... I byar ser dom vargar som den här uppe i

Ringvattnet här och... Så att dom har ju ett onormalt beteende. Jag menar, varg med ett mer

normalt beteende skulle nog inte vara lika besvärlig heller för jägare och hundar och sånt

där.”

Deltagare 5 påpekar också att det har ställts frågor ifrån jägarhåll till myndigheterna om detta

där deltagare 5 anser att myndigheterna inte gett riktigt klara svar. Deltagare 5 påpekar visser-

ligen att myndigheterna aldrig skulle erkänna om de har planterat ut varg eftersom det är olag-

ligt idag även för förvaltande myndigheter. Deltagare 5 ifrågasätter den dåliga insyn som

finns runt vargforskningen där han anser att forskarna och myndigheterna kan laborera med

sanningen hur mycket som helst eftersom inga utomstående har full insyn i deras arbete.

Dessutom så påpekar deltagare 5 på att forskarna verkar ha en väldig kontroll över vargarna

fast inga andra som rör sig i skog och mark ser något. Deltagare 5 säger följande.

”Det är ju bara min personliga som jag... liksom jag tänker i dom banorna alltså. Man funde-

rar ju. Och kommer det in en varg över Torneälv nu då säger vi. På en gång han går på

Svensk mark då vet dom om att han finns där, och så är han försedd med pejl. Hur fasiken

kan det ha sig? Och så är dom där med helikoptern. Dom vet precis forskarna, vart alla revir

ploppar upp, på en gång. Och då är dom sändarförsedda och dom har full koll på dom och

vet hur många det är. Hur kan det ha sig?”

Det som deltagare 5 dock vill framhålla är att dessa resonemang är funderingar och spekula-

tioner och inget annat. Det är alltså ingenting som han håller för sant utan menar mer på att

det sällan finns någon ”rök utan eld”.

Deltagare 6 tog upp ett specifikt tema vad det gäller vilka som kan tänkas ligga bakom

den illegala jakten. Deltagare 6 framhåller att de flesta jägare idag är oförvitliga personer som

bedriver en etisk och ansvarsfull jakt men att det finns enstaka rötägg. Dessa rötägg beskriver

han på följande sätt.

34

”Rötägg. Dom följer inte uppställda mål inom jaktlaget. Alltså att älg ska skjutas på si och så

sätt. Alltså en kula ska sitta där och där på kroppen. Utan det är… Har älgen börjat rusa iväg

och... ja, visar bakänden åt jägaren så kan det sitta ett skott där alltså. Bara för att älgen ska

lägga sig ned, alltså. Så då, det kallar jag för rötägg. Dom hör inte hemma i jaktskogen. Men

dom finns där och man... Och det går inte att få stopp på dom. Det finns... Men jag säger att

det fanns fler av dom när jag började jaga för 25 år sedan. Man har en känsla av att det kan-

ske var en äldre jägargrupp där. En älgjägar kategori som... som jagade från unga år och då

liksom verkligen var i behov av köttet för överlevnaden. Och då offrade man kanske några

stekar för att älgen verkligen skulle ligga där. För att det var helt livsnödvändigt alltså, att

man skaffade in föda till familjen.”

Det som deltagare 6 beskriver är en viss typ av jägare som han anser har en tvivelaktig moral

när det gäller att respektera jaktens lagar och regler och som har en äldre syn på viltet. En syn

som härstammar från en tid då vargen inte fanns och inte skulle få finnas eftersom det innebar

en svår konkurrens om födan. Deltagare 6 menar på att än idag så kan några jägare ha dessa

”gammalmodiga” värderingar som tyvärr får tråkiga konsekvenser för djuren, däribland rov-

djuren. Deltagare 6 uttrycker en bestämd åsikt om att dessa personer inte har i skogen att göra.

5 Analys och diskussion. Resultatet av undersökningen visar på en rad olika förståelsegrunder för deltagarnas atti-

tyder och åsikter, där många olika teoretiska perspektiv kan identifieras. I denna uppsats så

skall resultatet dock förstås och analyseras utifrån rutinaktivitetsteorin, en teori som ofta an-

vänds av myndigheter för att förebygga brott (Sarnecki 2003 s 226). Med bakgrund av det så

kan det vara värt att först börja med att se till hur deltagarna upplever myndigheternas syn på

den grova olaga jakten. Det som kan iakttas i intervjuerna är att ett slags myndighetsperspek-

tiv framträder, där deltagarna illustrerar hur myndigheterna tillämpar rutinaktivitetsteorin gäl-

lande grov olaga jakt. Detta myndighetsperspektiv skiljer sig något ifrån det perspektiv som

deltagarna vill framhålla. Resultatet visar på två olika slags modeller över rutinaktivitetsteorin

där myndighetsperspektivet kommer att benämnas modell A och jägarperspektivet modell B.

5. 1 Rutinaktivitetsmodell A. Deltagarna beskriver en känsla av att myndigheter och rättsväsende inte litar på jägarna.

Deltagarna motiverar denna känsla med att beskriva hur de förvaltande myndigheterna inte

vill ge information om var vargarna uppehåller sig, med motiveringen att man är rädd för

35

tjuvjakt. D.v.s. man litar inte på jägarna. Dessutom så menar deltagarna på att de stränga straf-

fen vittnar om att lagstiftaren ser jägarna som en grupp som måste hotas med stränga straff för

att de ska respektera samhällets lagar. Ett par deltagare anser sig stämplade som kriminella

vars åsikter om rovdjuren leder till brott. Deltagarna framhåller också själva en viss förståelse

till tjuvjakt, d.v.s. den illegala jakten som sker utifrån skyddsaspekten av hundarna. Det gör

att jägarna kan anses vara de motiverade förövarna i modell A. Det lämpliga objektet i modell

A är rovdjuren, där vargen är i fokus. Det är något som framgår tydlig av deltagarna och be-

höver inte problematiseras djupare. När det gäller avsaknaden av kapabla väktare så är det

dock lite mer komplicerat. Det rådande förhållande som deltagarna anser finns mellan förval-

tande myndigheter och jägarkåren, där förvaltande myndigheter försöker skydda vargen med

sitt hemlighetsmakeri, leder till att de förvaltande myndigheterna kan anses utgöra en inkapa-

bel väktare. Om man dessutom tar in resonemanget om straffskärpningens kontraproduktivitet

med minskad anmälningsbenägenhet som resultat, så kan även jägarkåren anses utgöra de

inkapabla väktarna. Det som deltagarna menar på är att det rättsliga tänkandet kring tjuvjakten

skapar klyftor där jägarkåren inte blir en bundsförvant mot enskilda individer, utan en kollek-

tiv motståndare vars motstånd eventuellt kan yttra sig genom att man vägrar vittna. Dessutom

så framhåller några deltagare att dom inte kan göra något annat än att bryta mot gällande lag-

stiftning eftersom de inte vill offra sin hund, vilket automatiskt diskvalificerar dem som väk-

tare. Modell A kan med ovanstående resonemang definieras på följande sätt.

Rutinaktivitetsmodell A.

• Motiverad förövare = Jägarna.

• Inkapabel väktare = Förvaltande myndigheter.

Rättsväsende.

Andra jägare.

• Lämpligt objekt = Varg, rovdjur.

5.2 Rutinaktivitetsmodell B. Det som deltagarna däremot vill förmedla i intervjuerna är en annan syn på rutinaktivi-

tetsmodellen, en modell B. Det är framförallt deltagarna i konsensusgruppen som argumente-

rar för modell B men även deltagare 6 beskriver en bild som bekräftar konsensusgruppens.

Deltagarna i konsensusgruppen ser den motiverade förövaren i rovdjuren där främst vargen är

i fokus. Björnen framhålls också under vissa omständigheter och situationer, vilket gör att

björnen också kan specifikt framhållas som en motiverad förövare i modell B. Deltagarna ser

dock inte björnen som ett lika stort potentiellt hot som vargen. Vad det gäller det lämpliga

36

objektet så är det främst jakthundarna som uppfyller denna komponent, men också i viss mån

jägarna själva i och med att björnen framhålls som en motiverad förövare. Det som deltagarna

uttrycker kring vargen som motiverad förövare är en frustration över att inte kunna försvara

sina hundar legalt mot varg, medan det finns en större möjlighet att göra detta vid ett björn-

möte. Det som deltagarna ger uttryck för är att vid ett vargangrepp så är jägarna inkapabla

väktare, medan vid björnmöte så har de större möjligheter att vara kapabla väktare. De inka-

pabla väktarna i modell B är alltså jägarna, där samtliga deltagare lyfter fram gällande lag-

stiftning. Visserligen så lyfter några deltagare fram konkurrensen om viltet som ett motiv till

den negativa synen på varg. Men i likhet med Ericsson och Haberleins (2002) rapport så me-

nar de flesta deltagarna på att detta är ett sekundärt motiv. Det som dock är viktigt att påpeka

angående modell B är att den inte speglar en förklaring om brott, eftersom de motiverade för-

övarna är djur och djur kan inte begå brott enligt den svenska lagstiftningen. Modell B bör ses

som en konstruktion över hur jägarnas synsätt kan förstås utifrån den kriminologiska rutinak-

tivitetsteorin, vilket gör det möjligt att förstå hur jägarnas synsätt förhåller sig till myn-

digheternas och lagstiftarens synsätt.

Rutinaktivitetsmodell B.

• Motiverad förövare = Vargen, Björnen.

• Inkapabel väktare = Jägarna.

• Lämpligt objekt = Jakthundarna.

Det som deltagarna illustrerar är att de genom lagstiftningen är tvingade in i ett inkapabelt

väktarskap som leder till illegala åtgärder, där jägarna definieras som motiverade förövare i

enlighet med modell A. Det som deltagarna menar på är att modell B ligger till grund för mo-

dell A. Tjuvjakten ifrån jägarhåll beror i stor del på att jägarna tvingas att begå brott även om

jägarna som en grupp som strävar efter att vara laglydiga och goda samhällsmedborgare. Del-

tagare 6 menar dock på att jägarnas attityd till hur jaktfrågor ska förvaltas är sådan, att det

istället rör sig mer om att jägarna är motiverade förövare i enlighet med modell A redan från

början. Deltagare 6 identifierar dock modell B i sitt resonemang men menar på att modell B är

en undanflykt ifrån att underkasta sig en politik som gör intrång på ett område som varit

ganska fri från politik och centralisering. Deltagare 6 anser att det snarare rör sig om neutrali-

seringar19 som bottnar i att jägarna inte riktigt kan acceptera att stå tillbaka inför samhällets

intressen. Det som deltagare 6 uttrycker kan jämställas med Brås neutralisering ”jag bestäm-

mer över min egen mark”. 19 Se avsnitt 1.5

37

Det perspektiv som deltagare 6 har kring frågeställningarna i arbetet stämmer väl överens

med hur myndigheter ser på brottsligheten, där modell B inte anses vara ett legitimt argument

utan uppfattas mer som ett försök att slippa klander. Det förändrar dock inte det faktum att

modell B existerar. Den betydelse som modell B har för den illegala jakten är att, oavsett vad

som anses om jägarnas attityder och agerande gentemot vargen, så försvinner inte denna utan

att en bättre dialog skapas, där samförstånd står i fokus mellan jägarna och de rättsvårdande

myndigheterna. Om man ser till vad Ericsson och Heberlein (2002 s 26) påpekar angående

hotet mot vargen, så menar de på att det finns en tradition i svensk politik där minoritetsgrup-

pers oro tas på stort allvar och där man försöker att tillgodose minoritetsgruppers önskemål i

en relativt hög utsträckning. Det är inget som bekräftas av deltagarna i studien. Tvärtom så

speglar modell B att det snarare förhåller sig tvärtom. Det som dock är viktigt att framhålla är

att Ericsson och Heberlein spekulerar över framtida skeenden, vilket deltagarna i undersök-

ningen inte gör. Deltagarna utgår ifrån hur de upplever situationen i dagsläget, vilket gör att

det är möjligt att tänka sig att modell B leder till politiska förändringar.

När det gäller övriga jämförelser med den litteratur som uppsatsen relaterar till, så kan

man se att det finns en del likheter samt en del skillnader. Den första och mest uppenbara lik-

heten med Ericsson och Heberlein (2002) samt Ericsson et al. (2006) är att samtliga deltagare

utom en är negativt inställda till varg. Det som Ericsson och Heberlein(Ibid.) samt Ericsson et

al.(Ibid.) menar på ligger bakom inställningen till rovdjur är att jägare har negativa erfarenhe-

ter av vargen. Det som dock bör belysas är deltagarna i studien har ingen egen direkt erfaren-

het av varg, utan deltagarna refererar mer till hur situationen är på andra ställen, där det finns

betydligt mer varg som förorsakat skador. Deltagarna ger alltså uttryck för en kollektiv erfa-

renhet som finns bland jägarkåren som också Ericsson och Heberlein (Ibid.) samt Ericsson et

al. (Ibid.) rapporter identifierar och räknar med i sina resultat.20

När det gäller huruvida det finns någon samstämmighet mellan Modell B och det som Brå

belyser i sin förstudie så är det komplicerat. Brå antar ett perspektiv som passar in med modell

A som de i egenskap av myndighet kan förväntas göra. Brå identifierar konflikten mellan jä-

garnas rättigheter och lagstiftaren, men behandlar den inte speciellt ingående. Det som Brå

påpekar är att graden av motstånd är kopplat till vilken betydelse jakten har i individens liv,

vilket också kan identifieras bland deltagarna. Deltagarna lyfter fram just hur viktig jakten är

för dem, där förekomsten av varg förstör mycket av deras möjligheter att utöva sitt fritidsin-

20 I rapporterna så diskuteras jägarna som en grupp där författarna också håller fram just att erfarenheter kan vara direkta eller indirekta. (Ericsson och Heberlein 2002 s 12, Ericsson et al. S 6)

38

tresse. Brå framhåller dessutom att det finns stora attitydskillnader till rovdjuren inom jägar-

kåren. Detta är dock något som deltagarna i studien inte ger uttryck för, utan framhåller tvärt-

om att det finns ett starkt motstånd mot vargen. Brå tar också upp konkurrensen om viltet som

en påverkande faktor till motståndet, men gör ingen värdering av vilket motiv som väger

tyngst. Brå lyfter fram neutraliseringar som ligger till grund för illegal jakt. Huruvida dessa

neutraliseringar kan sägas spela in på modell B är svårt att säga eftersom huvudargumentet för

det inkapabla väktarskapet är oförmågan att skydda sina jakthundar, vilket Brå inte sätter i

samband med neutraliseringarna. Den neutraliseringen som dock kan framhållas här är ”rov-

djurspolitiken är orättfärdig”, där Brå kopplar neutraliseringen till tamdjursägarnas synpunk-

ter om att rovdjurspolitiken är fel och drabbar dem. Det samma kan då sägas också gälla för

jägarna, utifrån det som deltagarna uttrycker. Dessutom så ger deltagarna uttryck för neutrali-

seringen ”Rovdjur är farliga” i och med oron för hundarna. Även i denna neutralisering ser

Brå till tamdjursägarnas situation, men där denna neutraliseringen då också kan omfatta jä-

garna. En deltagare uttrycker i viss mån neutraliseringen ”rovdjuren är inplanterade” där del-

tagaren spekulerar i om det kan ligga någon sanning i dessa påståenden. Men deltagaren me-

nar dock på att dessa tankar är av ett mer spekulativt slag och inte något som han håller för att

vara sant. Det gör det svårt att se det som en egentlig neutralisering utan mer som en personlig

fundering.

6 Avslutande diskussion. Sammanfattningsvis så visar resultatet på en del samstämmiga uppfattningar vad det

gäller synen på rovdjur. Deltagarna problematiserar förekomsten av varg i Sverige, där åsik-

terna är starkt kopplade till lagstiftningen som omgärdar vargen. Bland deltagarna i studien är

det bara en som är positivt inställd till vargens ökande antal. De övriga deltagarna visar på

blandade känslor där de framförallt är frågande till varför de inte har rätt att skydda sin egen-

dom. Ett par deltagare ser också vargens älgkonsumtion som ett problem, vilket de dock inte

upplever är ett lika centralt hot som den upplevda oförmågan att inte kunna försvara sina hun-

dar lagligt. När det gäller inställningen till björnen så är deltagarna mer accepterande eftersom

de inte upplever björnen som ett hot mot jakthundarna. Det som ett par deltagare ser som ett

problem med björnen är att den kan attackera människor i vissa lägen. Det är dock bara en

deltagare som är ordentligt oroad över björnens närvaro i skogen. Däremot så anser de andra

deltagarna att björnen är ett rovdjur som man ska ha mycket respekt för och inte komma för

nära. Kopplat till björnen så tar också en deltagare upp att reglerna är otydliga när det gäller

39

att skjuta i självförsvar. Deltagaren upplever att rekvisiten, för att nöd ska kunna åberopas, är

för stränga. Han menar på att det borde vara tillåtet att få skjuta lite tidigare än vad han upple-

ver det är idag, där björnen måste få ”krutstänk i pälsen” för att man ska vara säker på att gå

fri. Deltagarna ger uttryck för att den illegala jakten på stora rovdjur är mångt och mycket en

politisk fråga. Deltagarna belyser ofta en upplevd schism mellan myndigheter, beslutsfattare

och de själva som bofasta jägare i vargområden. En schism som präglas av tystnad och hem-

lighetsmakeri från de förvaltande myndigheterna, där misstänksamheten mot jägarna är stor.

Ett par deltagare anser sig stämplade som kriminella bara för att det finns ett motstånd till

vargen bland jägarkåren. Det som dessa deltagare menar på, är att det är många jägare som är

motståndare till vargen men aldrig skulle kunna tänka sig att bryta mot lagen p.g.a. sina åsik-

ter. Däremot så anser de att just denna stämpling väcker ilska och frustration som i förläng-

ningen kommer att leda till mer tjuvjakt oavsett straffskalor. När det gäller hur man kan tolka resultatet utifrån rutinaktivitetsteorin så framstår två

perspektiv eller modeller. Modell A speglar myndighetsperspektivet där jägarna är de motive-

rade förövarna, förvaltande myndigheter, rättsväsende samt andra jägare är de inkapabla väk-

tarna, och där rovdjuren med vargen i fokus är de lämpliga objekten. Modell B speglar delta-

garnas perspektiv där vargen och i viss mån björnen är de motiverade förövarna, jägarna är de

inkapabla väktarna och jakthundarna tillsammans med jägarna själva är de lämpliga objekten.

Deltagarna menar på att modell B har skapats av modell A, vilket i sin tur leder till ett ageran-

de ifrån jägarna som innebär att modell A återreproduceras. Det som deltagarna uttrycker om

detta förhållande modellerna mellan, är att modell B bara kan försvinna om myndigheterna är

beredda att lyssna på jägarna i deras krav på att få försvara sina jakthundar. Acceptansen för

vargen skulle öka och de fåtal jägare som skulle utnyttja reglerna för illegal jakt, skulle också

få mindre stöd för sitt agerande. Utifrån det som deltagarna beskriver, är situationen sådan

idag att det kan finnas ett stöd för dem som skjuter en varg, oavsett vilka motiv som ligger

bakom, eftersom det innebär att jägarna har en mindre varg att oroa sig för. Skulle däremot

jägarna få samma möjligheter som tamdjursägarna, så skulle nog många jägare se den illegala

jakten som ett värre lagbrott och därmed också kunna vara mer behjälplig med att finna dessa

”rötägg”.

Vad det gäller svagheter i uppsatsen så består de främst i att resultatet speglar en konsen-

susuppfattning som på vissa punkter motsägs av en deltagare. De nyanseringar som kan iden-

tifieras, när sex personer får tala fritt om ett ämne, kanske inte speglas så tydligt. Det som

dock kan sägas är att deltagarna hade i stor utsträckning liknande uppfattningar om det som

40

diskuterades. Nyanseringarna kan mest identifieras i hur man uttryckte sig samt vilken vikt

man lade vid olika faktorer av det som diskuterades.

Som avslutning så kan sägas att intervjuerna har väckt många nya frågor. Deltagarna visar

på den komplexitet som finns när det gäller hur samhället bäst ska få fram en livskraftig varg-

stam. Det som skulle vara värt att forska vidare om, är hur många jägare som delar dessa åsik-

ter som deltagarna speglat. Det som ligger närmast till hand är att genomföra en kriminologisk

enkätundersökning bland jägare i vargområden. Det viktiga i detta hänseende är inte vad all-

mänheten eller vad övriga Sverige tycker om varg, utan just vad de som jagar i vargområden

anser om dessa frågor. Det som är viktigt är att försöka få en uppfattning om hur många jäga-

re som verkligen är beredda att omsätta sina känslor och tankar om vargen till konkreta hand-

lingar. Ett bra sätt vore att åka ut till jaktlagen under älgjakten, så man fångar jägarna i den

kontext som eventuella brott sker.

41

7 Litteraturförteckning

Bryman, A. (1997), Kvantitet och kvalitet i samhällsvetenskaplig forskning. Lund: Studentlit-

teratur.

Brå-förstudie.(2005), Illegal jakt på rovdjur, en förstudie. Stockholm: Brottsförebyggande

rådet.

Cohen, L, E. och Felson, M. (1998) “A Routine Activity Approach” i Williams. F, P. och

McShane, M, D. Criminology theory: Selected classic readings, Second edition. Anderson

publishing co.

Ericsson, G. och Heberlein, T. (2002), Attityder till varg och vargjakt i Sverige. Uppsala:

SLU.

Eriksson, L. (2005), De grova jaktbrotten. C-uppsats i kriminologi. Kriminologiska institu-

tionen, Stockholms Universitet.

Hagstedt, J. (2005), Neutraliseringar av jaktbrott i två svenska jakttidsskrifter. C-uppsats i

kriminologi. Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Henning, K. (1998), Jägarens uppslagsbok. Stockholm: Bokförlaget Prisma.

Jaktlag (1997:259)

Jaktförordningen (1987:905)

Sarnecki, J. (2003), Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.

SOU 1999:146, Sammanhållen rovdjurspolitik, Slutbetänkande av Rovdjursutredningen.

Thomsson, H. (2002), Reflexiva intervjuer. Lund: Studentlitteratur.

Vetenskapsrådet: Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig fors-

king. Vetenskapsrådet, Erlanders Gotab, ISBN:91-7307-008-4.

Webbpublikationer. Aronson, Å., (2006) Preliminära resultat från inventering av varg vintern 2005/2006, Press-

meddelande: Viltskadecenter. Hämtad 2006-05-18 från

www.viltskadecenter.com/rovdjur/inventering rovdjur.

Ericsson, G., Kindberg, J., Heberlein, T., Bostedt, G. (2006), Vilka värderar ett ökat antal

stora rovdjur i Sverige?. Umeå:Fjällmistrarapport nr: 20. Hämtad 2006-03-29 från www-

fjallmistra.slu.se/publikationer/Författare.

Franzén Rickard. (2003) Inventering och faunakriminalitet. Hämtad 2005-05-03 från

42

www.naturvardsverket.se/dokument/natur/rovdjur/pdfer/invent.pdf

Karlsson, J. (2002) Söker vargen upp skällande hundar. Faktablad, Viltskadecenter. Hämtad

2006-05-07 från www.vilskadecenter.com/publikationer/faktablad.

Karlsson, J. (2005): Viltskadestatistik 2005. Faktablad. Hämtad 2006-05-19 från

www.vilskadecenter.com/publikationer/faktablad.

Linell, J, D, C. och Bjerke, T. (2002) Rädslan för vargen - en tvärvetenskaplig utredning.

NINA.NIKU. Hämtad 2006-04-11 från www.vilskadecenter.com/publikationer

Miljö och samhällsbyggnadsdepartementet och jordbruksdepartementet. (2006) Satsning

på bättre samexistens mellan människor och rovdjur. Miljö- och samhällsbyggnadsdepartimentet,

Informationsmaterial M2006.17. Hämtad 2006-05-11 från www.regeringen.se/publikationer

och informationsmaterial/miljö och samhällsbyggnadsdepartementet/jordbruk, skogsbruk och

fiske.

Svenska naturskyddsföreningen: Järv 2005. Hämtad www.snf.se/djur och na-

tur/rovdjur/järv.

Viltskadecenter: Preliminära resultat från inventeringar av lodjur i Sverige 2004/05. Hämtad

2006-05-18 från www.viltskadecenter.com/rovdjur/inventering rovdjur.

Muntliga uppgifter. Andrén, H. Muntlig uppgift 19/5 2005

Brunberg, S. Muntlig uppgift 19/5 2005

Liberg, O. Muntlig uppgift 19/5 2005

Karlsson, J. Muntlig uppgift 19/5 2006

43

8 Bilaga 1

Jaktlagen.

43 § För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst ett år den som

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jaktom-

råde eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens

bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen,

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § eller 31 § första stycket

eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 29 § 1 eller 30 §

första stycket eller

3. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 32 § eller mot en före-

skrift som meddelats med stöd av 25 eller 29 a §. Lag (2001:163).

44 § Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst

fyra år.

Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas

1. om det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt,

2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning,

3. om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffningsmedel eller någon annan

motordriven anordning,

4. om det utförts med en särskilt plågsam jaktmetod. Lag (2001:163).

Jaktförordningen.

Den gamla paragraf 28 som gällde under tiden för intervjuerna. Upphörde 2006-03-01.

28 § Har en björn, varg, järv eller lo angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns det skä-

lig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av

fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar an-

slutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark. Jakt som avses i

första stycket får ske på annans jaktområde. Förordning (2001:451).

Den nya paragraf 28. Trädde i kraft 2006-03-01

28 § Om något av rovdjuren björn, varg, järv eller lo angriper tamdjur eller om det finns skä-

lig anledning att befara ett sådant angrepp, får åtgärder vidtas för att skrämma bort rovdjuret.

44

Rovdjur som avses i första stycket får dödas för att skydda ett tamdjur

1. av tamdjurets ägare eller vårdare om det finns skälig anledning att befara ett angrepp på

tamdjuret, dödandet sker i omedelbar anslutning till att rovdjuret har angripit och skadat eller

dödat tamdjur och det inte går att avvärja det befarade angreppet genom att skrämma bort

rovdjuret eller på annat lämpligt sätt,

2. av tamdjurets ägare eller vårdare om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område avsett för

skötsel av tamdjuret, om det finns skälig anledning att befara att rovdjuret där angriper tam-

djuret och det inte går att avvärja det befarade angreppet genom att skrämma bort rovdjuret

eller på annat lämpligt sätt.

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas på annans jaktområde och trots be-

stämmelserna i 9 §. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.

Naturvårdsverket skall fortlöpande bedöma om möjligheten att döda rovdjur med stöd av

andra stycket försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i

dess naturliga utbredningsområde. Om Naturvårdsverket bedömer att så är fallet skall verket

genast anmäla detta till regeringen. Förordning (2006:14).

45