vast

erbo

tten

•

Ute på myra3-03

Wo I detta nummer

I NNE HÅL L

Myren - mångformig och föränderligJAN ELVELAND

Från istid till nutidM AUNO LASSILA

14

Degermyran, Jämmerdalsmyran 26 och Vorrvinsmyran ...STAFFAN WIKLUND

Att förtrollas av fågelmyrenC H R IS T E R O L S S O N

Myren i diktenG Ö R A N M A R K L U N D

Värna om Västerbottens våtmarkerMALIN KLARQVIST

Nära notiser

34

46

54

63

tas läsaren med ut på de västerbottniska myrarna.Temanumret inleds av universitetslektor Jon Elveland, verksam vid institutionen för biologi, m iljö- och geovetenskap vid Umeå universitet, som klarlägger vad en myr är för någonting och hur den har uppkommit.

Mauno Lassila, nybliven pensionär från samma institution och välkänd förtidskriftens läsare, tar vid utifrån ett mer geologiskt och kulturhisto­riskt inriktat perspektiv.

Därefter berättar Staffan Wiklund, f\\. dr \ nordiska språk, om den svenska namnfloran på de västerbottniska myrarna.

Christer Olsson, ornitolog och välkänd krönikör i Västerbottens-Kuriren skriver om olika fågelmöten i landskapet till Jörgen Wiklunds fantastiska fågelbilder - de båda ligger bakom praktverket Västerbottens fåglar som utkom för några år sedan och vars upplaga redan är slutsåld.

Författaren och skolmannen Göran Marklund från Jörn har tagit sig an myren som motiv i den västerbottniska diktningen utifrån texter och dikter av Sara Lidman med flera.

Biologen Malin Klarqvist redogör för det omfattande inventerings- arbete som Länsstyrelsen Västerbottens län genomförde i början av 1990-talet i syfte att beskriva naturvårdens aspekter på myrarna, ett arbete som de var först i Sverige om att utföra.

Västerbottens läns hembygdsförbund vill framföra e tt varmt tack till Västerbottens läns landsting som genom att prenumerera till sina kliniker och mottagningar ger e tt välkommet stöd till tidskriften Västerbotten.

ERNS

T M

AN

KE

R/N

OR

DIS

KA

M

US

EETS

A

RK

IV

Att b e red a skohö var en i gam la t ider mycket

viktig kunskap, särskilt väl utvecklad och länge

bevarad b land sam ern a i Sverige. Som rå­

material till skohöe t a n v än d e s högväx t starr,

helst blåstarr, som växer bland v idesnåren i

blöta myrstråk. Starrarten gav e t t bastrikt och

seg t skohö som inte bröts av så lätt, eller skrä­

pade . Det a n v än d e s som n a m n e t a n ty d e r som

v ä rm a n d e och fu k tab so rb e ra n d e s to p p n in g i

pjäxor m ed mera. På bilden från Sjisjkavare

i Norrkaitums s a m eb y i Gällivare, Norrbotten ,

ses en sonson till k ons tnä ren Nils Nilsson Skum

m ed e t t par skohörullar. Foto 1937.

bildtexten

Det råder inga tvivel om a tt man med denna tidskrift

når en målgrupp av läsare som RFSL vanligtvis inte så

lä tt når u t till, och detta hedervärda, mycket modiga

och i sammanhanget kanske också kontroversiella

initiativ, förtjänar därför a tt uppmärksammas och

hyllas med en pa lt i guld.

G uldpalten delas u t varje å r till en perso n , g ru p p

eller o rg an isa tio n som har verkat för a t t fö rbä ttra

s itu a tio n en , b å d e ur e n social och politisk aspek t,

för h o m o - och bisexuella i Ö vre N orrland.

R edak tionen tackar va rm t fö r d e t ta h e d ra n d e pris.

P R E S S T O P P !Just på v ä g till tryckeriet nås redak tion en av

fö ljan d e m ed d e la n d e från RFSL U m eå:

2003 års Guldpalt tilldelas tidskriften V ä s te rb o tte n ,

utgiven av Västerbottens museum och Västerbottens

läns hembygdsförbund, fö r in itia tive t a tt å r 2002 ägna

e tt helt tem anum m er å t homosexuellas villkor fö rr och

I chefredaktör Ola Kellgrens förord uttrycks

"a tt Museet och Hem bygdsförbundet med dessa re f lektio­

ner kan bidra t ill en ökad förståelse, acceptans och tolerans

i sam hället och e tt öppnare, mer förutsättningslöst samtal".

1

W l \ “'ii'** •

S i

'; >%? iéfvC ̂

JÖRG

EN

WIK

LU

ND

/N

Myren - mångformig och föränderligJ A N E L V E L A N D

Myr, mosse, kärr, våtmark, sumpskog... Beroende på bakgrund, erfarenhet,

livsstil, ålder och - möjligen - visdom får vi olika associationer då vi konfronteras

med dessa ord. Hjortronplockning med kletiga fingrar, bubblande orrspel, älg­

familjen på väg in i passet en frostig septembermorgon, tranrop, vatten i stöveln

efter feltrampet, myggelände, skvattramdoft en varm junidag på rismossen,

växtarternas mångfald i kalkkärret, den gamles minnen av slitet med lie och räfsa

i slåtterkärren och så vidare - alternativen är oändliga.

Men - vad är en myr? Var, när och hur har våra myrar uppkommit och hur har de utvecklats? Vilken variation uppvisar myrarna, vilka orga­nismer är knutna till dem, vilken roll spelar de i landskapet, hur har människan nyttjat dem genom historien, hur skall vi bevara dem för framtiden...? Frågeställningar som dessa berörs i denna uppsats samt i Mauno Lassilas mer geo­logiskt och kulturhistoriskt inriktade och Malin Klarqvists mot naturvårdsaspekterna vinklade bidrag i detta nummer av Västerbotten. I min artikel ges ämnesområdet en växtekologisk och norrländsk vinkling.

Några grundläggande definitioner

En myr beskrivs oftast som ett område med torvbildande vegetation, även om det finns myrtyper där bildningen av egentlig torv ännu

inte kommit igång, till exempel på Bottenvikens landhöjningsstränder ner mot medelvattenlin­jen. Här får man i stället använda den floristiska artsammansättningen som kriterium för om man har att göra med en myr eller inte.

Torv kan bildas där markfuktigheten är så hög, med åtföljande syrebrist under större de­len av vegetationsperioden, att nedbrytningen av den växtförna som produceras på platsen inte kan hålla j ämna steg med förnaavsättning- en. Myrväxterna växer helt enkelt på sina före­gångares kvarlevor. Detta ger oss möjlighet att skriva myrens biologiska och kemiska utveck­lingshistoria, om man kan identifiera växtres- ter från olika nivåer i torvlagerföljden och även genom kemiska torvanalyser få en uppfattning om de näringsförhållanden som rådde, då dessa växter utgjorde den dåtida myrens växt-

3

B o tte n p ro v från la g e rfö ljd e n i e n v ä s te rb o ttn isk , k u s tn ä ra m yr m e d e t t ca fyra m

tjo c k t to rv tä c k e . N ed ifrån i d e n h a lv m e te r lå n g a " to rv lim p an " kan å tm in s to n e

fyra skikt skön jas: 1) g råa , m o ig a h a v s se d im e n t, 2) finko rn ig , lju sb ru n g y ttja som

a v s a t ts i e n g ru n d , sk y d d a d havsvik, 3) m ö rk b ru n , h ö g h u m ifie ra d " h av ss tran d -

to rv" s a m t 4) vedrik , m å ttl ig t h u m ifie rad lövkärrto rv . V äste r-S o rtm y ran nära

T äfteå , Sävar, V ä s te rb o tte n i m aj 1983.

täcke. Man skulle, lite tillspetsat, kunna säga att man i en skiva från den vertikala torvlimpa som tas upp ur myren kan avslöja såväl gäster­na vid middagsbordet (växtarterna] som vad som fanns på deras matbord!

Torv är alltså en organogen jordart, bildad av mer eller mindre konserverade rester av på plat­sen tidigare växande, makroskopisk vegetation. Det finns många olika torvtyper och man brukar namnge dessa efter graden av nedbrytning (hu- mifieringsgraden] samt de dominerande växt- resterna, till exempel låghumifierad vitmoss- torv eller höghumifierad lövkärrtorv och så vi­dare. Innehållet av oorganiskt (minerogent) material varierar mellan torvslagen, från någon till åtskilliga procent av torrsubstansen. Det minerogena inslaget i torven kommer från så­dant som växterna en gång tagit upp via rötterna och som finns kvar i de döda resterna, från mark­lösningens minerogena innehåll samt från parti- kulärt stoff som vind- eller vattenburits till myr­partiet ifråga. Torv längs bäckstråk kan till ex­empel innehålla lager med hög halt av sedi­mentärt, oorganiskt material som deponerats vid översvämningar av strandzonen. Då det gäl­ler de låghumifierade torvtyperna kan man, med lite vana, redan vid en okulär besiktning i fält identifiera makroskopiska växtrester och grovt klassificera torven.

Torvens nedbrytningsgrad avgörs till största delen medan växtresterna ligger relativt ytligt i myren. Den viktigaste faktorn är syretillgång­en - ju mer syre, desto snabbare och mer långt­gående humifiering. Även myrvattnets tem ­peratur- och näringsförhållanden har betydel­se i detta förlopp. Självfallet spelar den tid som

4

växtresterna befinner sig i detta ytliga skikt en avgörande roll1.

Låghumifierade torvlager på djupet i en myr kan naturligtvis vid dikning komma att nedbrytas vidare, till exempel i samband med ett myrod- lingsprojekt. Vissa jäsningsprocesser kan ytterliga­re sönderdela det organiska materialet då det väl hamnat i syrefri miljö, men de är mycket långsam­ma och man kan med fog tala om torven som lång­siktigt konserverade växtrester.

Torvtjockleken kan variera, från runt 10m (rik­tigt gamla myrar i framför allt sydvästra Sverige, men även ställvis långt norrut - till exempel i den dikade Basarmyran vid Fredrika i Västerbotten, där drygt 9 m torv noterats i södra delen) till bara någon cm (till exempel unga myrar längs den bott- niska landhöjningsstranden). De tunntorviga my­rarna är speciella, bland annat på så sätt att vissa av de rotade växter som lever där kan ha delar av sina rotsystem i kontakt med underliggande mineral­jord, gyttja eller dy. Deras ”skafferi”, eller substrat, omfattar sålunda inte bara torvskiktet.

Man kunde tro att myr och torvmark är syno­nyma begrepp, men så är inte fallet, åtminstone i ett geologiskt perspektiv. Man brukar dra grän­sen mellan fastmark och torvmark vid ett torv- djup på 30-50 cm. Myrar med tunnare torvskikt kan vara nog så blöta och lösa, men det hjälps inte - ”fastmarker” är de likafullt vid till exempel j ordartskartering.

Våtmark är ett vidare, diffusare avgränsat begrepp än myr och inkluderar olika typer av fuktiga marker utan torvbildning, grunda vat­tenområden och så vidare.

Sumpskog är likaledes ett något diffust be­grepp, som överlappar både myr och torvmark.

Det rör sig om skogar, oftast lågproduktiva på grund av hög vattenhalt i trädens rotzon, som kan växa på torvlager av varierande tjocklek, men även på fuktig mineraljord med tunt hu­mustäcke av annan typ än torv. Man brukar ibland säga att minst hälften av markytan skall vara täckt av så kallade sumpmossor - björn­mossa, vitmossor och andra fuktmarksmossor - för att skogen skall klassas som sumpskog.

Från skoglig utgångspunkt fyller sumpsko­garna kravet på en årsproduktion som översti­ger 1 skogskubikmeter per hektar. Om pro­duktiviteten är lägre, vilket ofta gäller på träd­bevuxna myrar, talar man om skogsimpedi- ment. En del sumpskogar kan efter dikning få en ekonomiskt intressant produktion av skogs- biomassa - ett förhållande som kräver särskild uppmärksamhet från naturvårdens sida, efter­som sumpskogarna har visat sig vara mycket värdefulla habitat för många organismer, till exempel skogshönsen sommartid.

Indelning av myrarna

Myrarna indelas numera i två huvudkategorier, kärr och mossar, utifrån hur vegetationens vatten- och mineralförsörjning sker. Ett kärr (minerotrof myr) bevattnas från både neder­börd och vatten som haft kontakt med de omgivande fastmarkernas mineraljordar, fast- marksvatten. Kärrets mineraliska underlag, däremot, har oftast ett högst marginellt infly­tande på vegetationen, om man bortser ifrån tunntorviga myrar (se nedan). Vegetationen på en mosse är däremot enbart hänvisad till nederbörden (ombrotrof myr, ”närd av neder­börden”). Varje myr startar alltid sin utveck-

5

H ybrid m ellan o rk id é ­

a r te rn a skog sn y ck la r och

su m p n y ck la r i e t t å n g e r-

m a n lä n d s k t rikkärr. D et

m in d re s k o tte t h a r u p p ­

k o m m it g e n o m v e g e ta tiv

fö rö k n in g . G id eå b e rg s-

m y ra rn a , Å n g e rm a n la n d

i ju li 1974.

ling som ett kärr. Torvtillväxten blir stundom så stark i vissa partier, ibland så småningom över större delen av myren, att växttäcket av­snörs från fastmarksvattnets inflytande. En mosse har uppstått. Man kan säga att den har sitt eget, ombrogena grundvattenförråd utan egentlig kommunikation med det underlig­gande, minerogena grundvattnet.

Kärr

De kemiska egenskaperna hos omgivningarnas berggrund och lösa jordlager präglar fastmarks­vattnets innehåll av växtnäringsämnen och sur- hetsgrad (pH) i ett kärr. Dessa faktorer spelar tillsammans med fuktighetsgraden en avgöran­de roll för artsammansättning och produktivitet hos vegetationen. Där fastmarksvattnet är rikt på löst mineralnäring, samt föga surt eller neu­tralt/svagt b asiskt (pH ung 5,5-8), förekommer en mycket mångformig grupp av kärr som bru­kar sammanfattas som rikkärr.

Rikkärren är ofta artrika, åtminstone där det inte är alltför blött. Ögonfägnande orkidé­er som ängsnycklar, blodnycklar, lappnycklar och brudsporre samt lågvuxna örter, till ex­empel sumparv, myrbräcka, tätört, svarthö och slåtterblomma är exempel på norrländska rikkärrsarter liksom stråväxter som axag, gräs­ull, hårstarr, snip- och knagglestarr. Mosstäck­et domineras ofta av så kallade brunmossor, bland annat arter av krokmossor och sked- bladsmossor. Det förekommer även några vitmossarter, till exempel purpurvitmossa, som tillsammans med den mattbildande gyl- lenmossan kan bilda en betagande färgmosaik i torrare rikkärr. De allra rikaste varianterna,

kalktrakternas extremrikkärr, kan bjuda den botaniskt intresserade besökaren ett stort an­tal arter, ofta sällsynta, med inskränkt före­komst till just dessa habitat. I Norrland möter man extremrikkärr i det jämtländska kalkom­rådet, ställvis i fjällkedjan samt i anslutning till lokala förekomster av karbonatberggrund eller karbonatrik morän i skogs- och kustlandet.

Fattigkärr förekommer i områden där svår­vittrade mineral dominerar i berggrund och mineraljord. Här blir fastmarksvattnet tämligen magert på löst växtnäring och får lågt pH-värde (pH 4-5,5). Kärren är artfattiga, ofta med do­minans av stråväxter som flaskstarr, trådstarr, dystarr och ängsull på fuktigare ställen och tuvsäv, tuvull och blåtåtel på torrare. Örtinsla­get är vanligen mindre påtagligt än i rikkärren, även om till exempel vattenklöver och kallgräs kan växa rikligt i blötare fattigkärr. I bottenskik­tet dominerar ofta vitmossor.

En alternativ indelningsgrund för kärr är efter markblötans rörlighet. I regioner med li­tet nederbördsöverskott (nederbörd - av­dunstning) dominerar ofta topogena kärr, horisontella ytor med stagnerande markblöta. Dessa har ofta bildats genom igenväxning av sjöar och tjärnar. Där nederbördsöverskottet är större kan kärren även ”klättra” i sluttningar med rörlig markblöta. Man talar då om soli- gena kärr. Den mest utpräglade formen av dessa finner man i de västra fjälltrakterna, där så kallade backkärr kan förekomma även i rätt branta, över- och genomsilade sluttningar. Det rörliga vattnet har flera viktiga ekologiska effekter, av betydelse för vegetationen och torv- bildningen. Man får ett kontinuerligt inflöde av

6

Ett v id s träck t, so lig e h t fa ttig k ^ rr i kvällssol. K ärret, so m d o m in e ra s a v /ry u k p rta tto r m e d flask sta rr och

< n åg ra ,v itm o ssa r te r! s lu tta r s v a g t b o r tå t i b ild . D et n y t t ja å e s so m s ilä h g ff jr s tä r rs lå tte r ( fe s te r a ^ h ä s s jg r , j

. 's y n s o c k s å j f r a m till 1960d :a léts b ö q a n .R ö d v a ttta e t , Å n g e rm a n la n d ia u i ju s t i 1979. - \

7

näringsämnen och löst syre, vilket bland annat ökar mineralämnestillgången och nedbrytnings- takten. De soligena kärren har därför sällan sär­skilt tjock torv, även när de har hög ålder. Vidare medför energitransporten via det rörliga vattnet att tjälbildningen blir svag eller helt uteblir vid starkare flöden. Detta bäddar för en snabb till­växtstart, speciellt för den rotade växtligheten, i början av vegetationsperioden.

Både topogena och soligena kärr kan vara såväl rika som fattiga (jfr ovan).

Havsstrandkärr utgör en särpräglad grupp, där den periodiska översvämningen av havs­vatten och närheten till havet medför speciella kemiska förhållanden för växterna. Detta gäller även längs den bottniska kusten, där ju havsvatt­nets salinitet bara är några få promille. Artsam­mansättningen avviker oftast starkt från kärr­ens ovan havsstranden och torvbildningen är normalt mycket svag. Landhöjningsstränder- nas kärr är synnerligen intressanta, inte minst från en vegetationsdynamisk synpunkt. Längs vissa strandavsnitt ”föds” fortfarande kärr ur havet och så har också skett ända sen land bör­jade blottläggas efter isavsmältningen (se vida­re nedan under myrbildning).

I käUkärr är vissa partier, ibland hela kärr­ytan, påverkade av från djupare markskikt fram­brytande fastmarksvatten. Källkärren är till sin natur oftast soligena. Källflödena bryter ib­land fram diffust, men inte sällan rör det sig om distinkta områden med vattenspeglar, källbrunnar, omgivna av en vegetation präglad av de speciella förhållandena med låga mark­temperaturer under vegetationsperioden och tjälfritt under den kalla årstiden.

H avsstrandkärr - h e lt d o m in e ra t av ängsu ll - s trax u ta n fö r v ide-

o ch g rå a ls n å re n p å e n s ö tv a t te n p å v e rk a d , n o rrb o ttn is k finse-

d im e n ts tr a n d i sk y d d a t läge . T o rven är ca 15 cm tjock . S to rön ,

Kalix, N o rrb o tte n i juli 1971.

Begreppet strängkärr kan behöva en liten när­mare förklaring. Ett strängkärr sluttar och långsträckta, sammanhängande, oftast bara någon eller några få meter breda tuvstrukturer med kärrvegetation, kärrsträngar, ligger orien­terade vinkelrätt mot myrens lutning, det vill säga mot vattnets rörelseriktning. Mellan strängarna ligger horisontella, blötare kärr­ytor. Dessa kallas flarkar. Hela systemet på­minner om ett terrasserat risfält i en sluttning. Strängarna verkar uppdämmande och grund­vattenytans fall sker uteslutande genom dessa.

Lövkärr är en intressant, ofta artrik natur­typ där lövträd och buskar - alar, glasbjörk, viden och så vidare - står på upphöjda socklar omgivna av blöta ytor.

8

Så kallad jä rn o ck rak ä lla i e t t kärr d o m in e ra t av fla sksta rr. I d e t

f ram v ä lla n d e , jä rn rik a g ru n d v a t tn e t sker u tfä lln in g av rö d b ru n

'jä m o c k ra " (Fe20 3 * x H20 ) vid k o n ta k t m e d lu f ten s syre. Miljön

ä r idealisk fö r jä rn b a k te r ie r , vilka a n v ä n d e r d e n e n e rg i so m fri­

g ö rs vid o x id a tio n e n av jä rn till a t t b y g g a u p p en e rg irik a , o rg a ­

niska fö re n in g a r . M ånsm yran , G lo m m ers träsk , N o rrb o tte n i

ju n i 1984.

Mossar

Vegetationen på mossar lever ett liv i yttersta knapphet! Näringstillförseln är begränsad till vad som når mossen via nederbörden samt eventuella luftburna partiklar - och det är inte mycket. Näringsknappheten går hand i hand med en starkt sur markreaktion (pH 3,5-4). Kärlväxtema på mossen är anspråkslösa, lågpro­duktiva överlevnadskonstnärer som ljung, kråk­bär, dvärgtranbär, rosling, hjortron, skvattram och dvärgbjörk på torrare partier samt tu vull, tranbär, dystarr, tuvsäv, kallgräs med flera på blötare ställen. I bottenskiktet dominerar oftast

vitmossor. Mossetorven innehåller normalt väldigt låga halter av minerogent material.

Även mossarna kan indelas i flera olika ty­per. En klassisk högmosse är allsidigt välvd kring en föga sluttande eller nästan horisontell centraldel, ”mosseplanet”. Från detta sluttar mossen mer tydligt via ett ofta trädbevuxet marginalparti, kantskogen, ned mot laggkär- ret, som skiljer den från fastmarken. På mindre högmossar är mosseplanets utsträckning ib­land relativt obetydlig.

Högmossarna finns företrädesvis i det syd- och mellansvenska låglandet, men en del, föga välvda eller nästan plana varianter, påträffas dock längs Norrlandskusten. Det finns många andra mossetyper, varav varianten ensidigt lu­tande mosse bör nämnas, en i Norrland inte ovanlig utbildningsform med excentriskt place­rat krön, ofta helt nära fastmarkskanten. Oftast möter man dock mossen i norra Sverige som smärre mosseöar eller mossesträngar med ristuwegetation, omgivna av lägre och fuktigare kärrytor. Sådana myrkomplex kallas öbland- myrar respektive strängblandmyrar.

D et ligger i sakens natur att en strängbland- myr i ett tidigare skede varit ett strängkärr (se ovan), där kärrsträngarna efter hand genom torvens höj dtillväxt kopplats loss från fast- marksvattnets inflytande.

Blöthetsgrad contra vegetation

D et är inte bara näringstillgång och surhets- grad, pH, som avgör myrvegetationens artsam­mansättning. Vattentillgången har också en avgörande betydelse. Man kan både i kärr och på mossar möta torra ristuvsamhällen, fasta,

Ö b lan d m y r. M örkb runa

"m o sseö a r" lig g e r u ts p r id ­

d a i e t t s m å tu v ig t rikkärr.

I m a rg in a le rn a syns s tö rre ,

s a m m a n h ä n g a n d e m o s s e ­

p a r t ie r m e d g le sa m a rta lla r

o c h r is d o m in e ra t fältskikt.

R örm yran , Lycksele,

L a p p lan d i ju n i 1977.

”gräsmatteartade” samhällen {fastmattor), sviktande, fuktiga ytor med trampkänsliga, svällande mosstäcken (mjukmattor) och blö­ta, obeträdbara områden med slamutfällning- ar samt mycket gles vegetation {lösbottnar). Ibland kan dessa samhällstyper direkt gränsa till varandra i myren, till exempel högre ristuvor utströdda i lösbottnar. Trädväxt förutsätter ju

inte alltför blöta miljöer och man möter träden framför allt i myrkanter samt på högre tuvor.

Myrbildning

Myrar kan uppkomma på flera olika sätt. Man talar om myrbildning genom igenväxning då grunda sjöar och tj ärnar växer igen från kanterna med torvbildade vegetation. Försumpning

» » t i

10

JAN

ELV

ELA

ND

JAN

ELV

ELA

ND

innebär att fastmarker av någon anledning blir blötare, varvid torvbildande växtsamhällen efter hand ersätter de ursprungliga, mer torrhetsäls- kande artkonstellationerna.

Myrar kan också bildas genom prim är myr­bildning, då tidigare obevuxen, ”jungfrulig” mark koloniseras av myrväxter. Detta sker hos oss numera främst längs landhöjningskusten vid Bottniska viken, se ovan under havsstrand­kärr. Den av landhöjningen till slut orsakade avsnörningen från havet innebär stora föränd­ringar i kärrvegetationens livsvillkor. Först nu kan fastmarksvattnets, av berggrund och mine­raljordar betingade kemiska egenskaper, till fullo slå igenom och prägla vegetationen. Pri­

mär myrbildning har under isavsmältningsske- det skett i stor skala, då myrvegetation koloni­serade våta mineraljordar som frilagts sedan isen dragit sig tillbaka.

Myrvegetationens föränderlighet

Myrvegetationens succession, alltså artsam­mansättningens förändring över tiden, är ett mycket intressant kapitel, som vi bara kan be­röra kortfattat här. Som nog har framgått ovan, så är myren ingen statisk naturtyp, även om den lämnas i fred. Dynamiken finns där hela tiden, i smått som i stort. På många myrar går utveck­lingen mot ökad torrhet, lägre pH och knappare näringstillgång i torvens ytskikt. Man brukar tala

D et b lö ta la g g k ä rre ts

s ta r rd o m in e ra d e

v e g e ta tio n fö rm e d la r

ö v e rg å n g e n m ellan

d e n ta lld o m in e ra d e

fa s tm a rk ssk o g e n till

v ä n s te r o c h d e n s v a g t

vä lv d a m o s s e n s ta ll-

o ch r is tu v v e g e ta tio n

till h ö g e r . T orsm yran ,

N o rd m alin g , V ä s te rb o t­

t e n i s e p te m b e r 1987.

11

S trän g k ä rr. Låga, sm ala

s tr ä n g a r d ä r b lå tå te l

d o m in e ra r fä ltsk ik te t och

e n o ch a n n a n g la sb jö rk

s lag it ro t v in d la r m ellan

v id s trä ck ta , artrika

fas tm a tte f la rk a r . S to r­

m yren , H e m a v a n d e lta t,

L ap p lan d i a u g u s ti 1986.

om ”progressiv myrutveckling”, då allt mer torr­hetstoleranta och mindre näringskrävande växt­samhällen ersätter varandra i successionen. Motsatsen förekommer också och kan i ett framtida allt blötare klimat - om det nu blir så, Gud förbjude... - bli allt vanligare.

Dynamiken över åren är kanske mest påtag­lig i kärr som nyligen bildats längs landhöj- ningskusten samt i forna slåtterkärr där häv­den upphört i relativt sen tid (se nedan). Här tilltar ofta myrytans strukturella differentie­ring över tiden, det vill säga processer som tuv- och strängbildning sätter igång.

Kulturinfluenser

Mauno Lassila behandlar flera aspekter på ti­digare och nutida utnyttjande av myrarna i sin uppsats "Från istid till nutid”. Slåtter för att bärga vinterfoder till kreaturen utfördes på många typer av våtmarker och utgjorde till­sammans med skogsbetet fundamentet till den tidigare naturahushållningen. De mest produktiva våtmarkerna, såsom älvstrandäng­ar (”raningar”), dammängar och silängar, var dock bara i vissa fall torvbildande myrar.

Då bruket av våtslåttermarkerna avveckla­des, i takt med vallodlingens expansion, startade

12

genomgripande förändringar av vegetation och mark. I många slåtterkärr hade matt- och tuvbil- dande vitmossor under hävden haft en obetydlig förekomst, men då den upphörde fick de chans till expansion. Även slåtterkänsliga bjömmoss- arter kunde etableras. Tuvade stråväxter som styltstarr och tuvtåtel blev snart ett viktigt inslag i vegetationen på många håll, liksom i torrare kärr diverse vedväxter, främst viden och glasbjörk.

Denna utveckling kan fortfarande följas i sent övergivna våtslåttermarker. Restaurering och regelbunden skötsel kan förvandla bortglömda, svårforcerade slydjungler till öppna, levande minnesmärken över en för alltid avsomnad hus- hållningsform. Här har både naturvården och kul­turminnesvården synnerligen viktiga uppgifter!

I Västerbotten nr 1/2 (1993), med tem at ”Till änges”, behandlas den forna våtmarksslåttern i flera uppsatser. För mer ingående information i detta viktiga ämnesområde hänvisas till littera­turlistan på sidan 63.

Naturvården och myrarna

Naturvårdsproblematiken, vad avser bland annat myrinventeringar, kriterier för värdering, urval och restaurering av skyddsvärda objekt, reservats- skötsel osv behandlas i en uppsats av Malin Klar- qvist på sidan 54. Man kan kanske tycka att det rika utbudet av myrar i det norrländska landska­pet inte kräver samma uppmärksamhet från de naturvårdande myndigheternas sida som våt­markerna i mer exploaterade delar av landet. Tvärtom - vi har just därför chansen att säkra fortlevnaden av representativa objekt för fram­tida naturupplevelser, forskning, undervisning och fortbildning.

En u td ö d h u sh å lln in g sfo rm ... G råv id esn å r h a r s lu k a t e t t fö re d e t ta s lå tte rk ä rr

e f te r u p p h ö rd h äv d - e n van lig syn i d e t n o rr lä n d sk a sk o g s la n d e t . Risträsk,

V ilhelm ina, L a p p lan d i ju li 1978.

Ett hä llkar p å e t t n o r rb o ttn isk t, k u s tn ä ra b e rg h a r u n d e r e t t an ta l å rh u n d ra d e n

u tv e ck la ts till e n liten m in ia ty rm o sse . R ostv itm ossa d o m in e ra r i b o tte n s k ik te t

o c h i fä ltsk ik te t s p e la r ro sling , h ä r i b lo m , e n f ra m trä d a n d e roll. R ag g d y n a n ,

Kalix, N o rrb o tte n i ju n i 1998.

» P il

% t ' ’ 1 Å ' . I . k • S V t | S l ä Ä * ' '

D en s a m la d e » å tm a rk sa re a le n i V ä s te rb o tte h s län u p p g å r till 28% av lä n e ts yta .

14

OKÄ

ND

FO

TOG

RA

F/LÄ

NS

STY

RE

LSE

N

VÄ

STE

RB

OTT

EN

S

LÄN

Från istid till nutidM A U N O L A S S I L A

Myrarna har under lång tid utnyttjats för olika ändamål, till exempel för slåtter,

upptagning av byggnadsmaterial, som bostadsmarkoch begravningsplatser,

för täkt av torvströ, bränsle och jordförbättringsmedel, som jakt- och bärmar­

ker, vintervägar, soptippar, övningsterräng eller som marker för rening av

avlopps- och lakvatten. Trots detta är det bara en mindre del av dessa marker

som bär tydliga spår av mänskliga ingrepp. Som naturtyp är myrarna mång­

facetterade och värdefulla inte bara för naturvårdare och forskare inom många

discipliner utan även för menige man.

När inlandsisen började smälta och blottlägga ny mark för knappt 10 000 år sedan fanns ing­en vegetation. Invandringen av nya växter och träd gick långsamt eftersom de kalla, byiga och torra fallvindarna från de ännu istäckta områ­dena innanför inte erbjöd någon god växtmil- jö. Aven avsaknaden av organiskt material i markytan motverkade växternas etablering. Från isranden och utåt liknade miljön den som idag finns på Grönland, där klimatet snarast är ökenartat. På de sandiga ytor som frilädes, blåste vinden ihop hela fält med flygsanddyner och svarvade u t mellanliggande sänkor. Tor­kan gjorde att grundvattenytan stod lågt och sjöar och vattendrag hade därför betydligt mindre volym än idag. Vattensamlingar av olika storlek fanns bara i djupare sänkor som dödis- gropar, glaciala bäcken och dalgångar.

Vid foten av långa sluttningar kunde utström ­mande mark- och grundvatten skapa tillräck­lig fuktighet för tillväxt av diverse myrväxter, bland annat vitmossor. T all, björk och asp blev de dominerande pionjärträden och i fuktiga lägen även gråal och viden. I fjällområdet fanns efter isavsmältningen till och med lärk och förutom fjällbjörk även sparsamt med gran. Trädgränsen nådde då sin högsta nivå under hela efteristiden.

Bevisen för denna klimatutveckling är bland annat att man idag återfinner uppstick­ande höga dynryggar m itt ute i myrar, men också att det på enstaka ställen finns vatten- fyllda små tjärnar eller torvmark mellan sys­tem av dyner. Detta visar att grundvattenytan stigit närmare fem meter sedan dynerna bilda­des. I botten på vissa dödisgropar har man ock­

15

så funnit torv, som bildats på fuktig mark. Torvlag- ret har senare överlagrats av gyttja, som har avsatts i djupt vatten, det vill säga när grundvattenytan steg kraftigt. Arkeologiska boplatser och eldstäder har vidare återfunnits belägna under vattenytan i sjöar och målade figurer har hittats på stora sten­block som idag ligger ute i sjöar ett gott stycke från land. När dessa områden beboddes av tidiga jägare och fiskare gick strandlinjen betydligt längre ut.

Så såg det ut i markerna under värmeperio­dens fyra årtusenden. Det kontinentala och jäm­fört med idag varmare klimatet gynnade inte tillkomsten av stora sankmarker. En mer definitiv ändring kom först för 5 000 år sedan, då klimatet långsamt började bli svalare och fuktigare. Den sti­gande grundvattenytan orsakade försumpning i fastmarksterrängens lågpunkter eller översilning vid foten av sluttningar och där började torv bildas och även tillväxa på höjden. Tendensen blev ännu tydligare för ca 3 000 år sedan, då granen började breda ut sig mer som ett resultat av övergången till ett ännu fuktigare klimat. Myrarealen vidgades då avsevärt och i fjällen sjönk trädgränsen markant. I dagens snarlika klimat sker knappast någon ökning av myrarealen, vilket man befarade för ett sekel sedan. Däremot har man under det senaste decen­niet sett tecken på en svagt stigande grundvatten­yta i markerna, men fjolårets kraftiga torka kan ha normaliserat förhållandena.

Det ovan sagda indikerar att huvuddelen av den samlade torwolym en i landet inte är särskilt gammal. Den äldsta torven finner man i myrmar­kernas djupare partier, som ofta intagits av små sjöar. Under torven markerar förekomsten av gyttja att det funnits en sjö på platsen. Under högsta kustlinjen har havsstranden alltsedan isav- smältningen förflyttats utåt med avtagande has­

tighet, men dagens landhöjning på 8-9 mm/år i länet är ändå tillräcklig att märkbart förändra landskapet bara under en mansålder. I denna zon blir myrmarkerna gradvis yngre ju närmare dagens kustlinje man rör sig. Torven i de mest kustnära områdena är vanligen föga humifierad och är därför inte attraktiv som bränsle.

Myrarnas hydrologi

De myrmarker som får sitt vatten inte bara från nederbörden utan även från omgivande fastmark kallas kärr. Tillrinningen till kärren kan ske på markytan vid exceptionell tillgång på vatten men den sker oftast bara som mycket långsamt rörligt grundvatten. När torven växer på höjden bildas en mosse, som får sitt vatten enbart från nederbörden. Myrarna är alltså i vissa delar kärr, i andra delar mossar.

Vattenutbytet med den underliggande fast­marken är alltid obetydligt som ett resultat av den täta, homogena massa som torv eller gyttja i botten utgör. Den äldre uppfattningen att torvmarkerna förser fastmarken med vatten är därför inte korrekt. Däremot fås en mindre grundvattensänkning i omgivande fastmark om en myr dikas, så att grundvattenytan i den tydligt sjunker. Omsättningstiden för vattnet i en myr är extremt lång utom vid ytan, som har mer genomsläpplig torv. Det är således bara det ytliga vattnet i myrar som deltar i e tt nämn­värt hydrologiskt kretslopp. Ibland kan man dock finna kallkällor ett stycke in på myrytan och dessa källor innehåller då ett grundvatten, som strömmat till från högre belägen terräng genom underliggande fastmarkslager.

Förekomst av markvegetation eller skog med olika täckningsgrad påverkar givetvis hyd-

rologin. Om skogen är tät, stannar ca 20% av nederbörden i trädkronorna och når aldrig mar­ken. Dessutom avdunstar (transpirerar) träden vatten och även detta minskar det för avrinning tillgängliga vattnet. En helt öppen myr får där­emot ta emot mer nederbördsvatten och har också lägre transpiration, vilket sammantaget ger markant högre avrinning per ytenhet från en sådan myrtyp. Efter längre tids torka följt av regn absorberas regnvattnet totalt i torvytan och ingen avrinning sker. Om myren däremot är vattenmättad kommer regn- och smältvatten att rinna av fullständigt utan fördröjning. En dikad myr reagerar snabbare på ett kraftigt regn och ger en större topp i vattenföringen. Dessutom är avrinningen högre från en dikad myr än från en opåverkad. Vid snösmältning eller kraftiga höstregn sker en betydande utdränering av surt och starkt humusfärgat vatten från de flesta typer av myrar.

Myrarnas lokalklimat

En gammal uppfattning under lång tid har varit att myrvattnet bidrog till att förstärka frostlän- theten. Staten subventionerade till och med under lång tid utdikning av ”frostförande” myr­marker, i avsikt att minska frostrisken. Så länge myrarna är blöta kommer dock den värme som finns upplagrad i vattnet att motverka frost. Att det ändå fryser på myrarna på senhösten beror på att värmet förbrukats eller att vattnet dräne- rats bort. Utdikningen förvärrade därmed frost- läntheten, men det dröjde ett par årtionden in på 1900-talet innan man insåg detta och strök

S m åtu v ig t, to r ra re fa ttig k ä rr d o m in e ra t av fa s tm a tte v e g e ta -

tio n d ä r ta llfö ry n g rin g kan ske, sp e c ie ll t p å h ö g re tu v o r m e d

risinsiag.

passusen om frostförande myrmarker i bidrags- ansökningarna.

Vid klar väderlek strålar värme ut mot rym­den och kall luft bildas, som rinner ner efter sluttningarna mot lågt belägna och öppna ter­rängavsnitt. I dessa partier bildas dimma och det var antagligen markdimman som förledde även vetenskapsmän att missbedöma myrarnas vär­mekapacitet. Eftersom skog oftast saknas eller är mycket gles på myrmarker, sker en snabbare snö­smältning än i omgivningarna. Snösmältningen på öppna myrar är tidigarelagd med 2-3 veckor jäm­fört med en helt skogklädd myr eller annan mark. Torvytan värms sedan upp snabbt, men vid upp- torkning isolerar den samtidigt mot värmens ned- trängning, så att djupare liggande tjäle kan konser­veras i torvkullar långt in på sommaren eller som under de kalla vintrarna 1985-87 under hela som­maren. Temperaturskillnaderna under dygnet i luften är större inte bara över myrar utan över alla öppna marker jämfört med skog.

Myrarna har även en viss påverkan på det glo­bala klimatet. De fungerar som ”kolsänkor”, det vill säga de innehåller genom tidigare fotosyntes uppbunden koldioxid, som annars i fritt till­stånd är en viktig växthusgas. D et som huvud­sakligen avgår från myrmarker är metan (sump- gas), som bildas vid förruttnelseprocesser. Det är en ännu kraftfullare växthusgas än koldioxi­den, men den förekommer i betydligt mindre mängd. Mer än 70% av den metan som bildas i landet kommer från myrmarker. I mycket nord­liga områden har torven under ytan permanent tjäle, permafrost, och denna torv bidrar inte med metanavgång så länge den är frusen. Om det glo­bala klimatet däremot förändras så att årsmedel-

temperaturen på höga breddgrader stiger, vilket verkar vara fallet, så kommer allt mer av den frusna torven att tina och metanavgången öka. Detta i sin tur skulle då bidra till ännu större höjning av den globala temperaturen. Onekli­gen svindlar tanken.

Våtmarksarealer i landet och länet

Beroende på topografi och förhållandet mellan nederbörd och avdunstning får myrmarkerna olika utseende och utbredning. Marker med minst 50 cm tjockt torvlager täcker ca 14% av Sveriges landyta, men till detta ska också läggas våtmarker av andra slag, till exempel sump­skogar, fuktiga strandängar, sanka mader och deltaytor, som täcker ca 5,5%. Lägsta myrarea­len finner man i områden som har stor andel odlad mark, till exempel i delar av Skåne och Mellansvenska sänkan. Stora andelar myr är typiskt för västra Småland, Närke, södra Gäst­rikland samt framför allt inre Norrland. Det är också i dessa regioner som huvuddelen av tor­ven idag utvinns. Av landets samlade torv- marksareal (myrar och sumpskog) finns åt­minstone 2/3 i Norrland. Medeldjupet för landets torvmarker uppges till endast 1,68 m.

I Västerbottens län upptar myrar ca 15% av landytan och sumpskogar 8%. Lägger man till annan våtmark, blir den samlade våtmarksarea- len ca 28%. Inlandet har något större andel my­rar, medan förfjällområdet har något lägre och fjällen lägst andel, ca 5%. Orsaken till den låga myrprocenten i fjällen är att branta sluttningar upptar stor areal. Inom de vida inlandsslätterna däremot täcker myrmarkerna stora delar av landytan (se figur). Det är inte ovanligt där att

18

halva landytan eller mer utgörs av myrmark. Delar av Stöttingfjället och även Blaikfjället i Dorotea har terrängtäckande myrar, det vill säga de täcker större bergplatåer nästan helt.

Utnyttjande genom tiderna

Så länge människan bedrivit boskapsskötsel, så länge har också myrar och våtmarker fått släp­pa till starr och fräken till vinterfoder. Under sommarhalvåret hade kreaturen däremot fri betesgång på skogen. I Norrland kunde man färdas miltals omkring i jakt efter vinterfodret på de så kallade ströängarna. När befolknings­ökningen satte in på allvar efter 1810, ökade efterfrågan på foder till den likaledes snabbt växande kreatursstammen. Ett sätt att förstär­ka tillgången var att tillgripa översilning eller uppdämning av vatten på lämpliga slåttermy- rar eller andra våtmarker. Kanske var det bäv­rarnas dämningar som visade hur dammängar­na fungerade. Tack vare dessa metoder kunde våtmarkerna slås varje år mot för vartannat eller vart tredje år i normalfallet. Under perioden 1830-79 genomfördes 1 324 olika övervatt- ningsföretag i Västerbottens län. Fram till år­hundradets m itt var aktiviteten livligast men avklingade sedan något. Som pådrivare bakom dessa arbeten stod Hushållningssällskapet, som grundats 1814 med syftet att utveckla landsbyg­den och dess näringar. Anställda instruktörer ar­betade på fältet med undervisning i de nya tek­nikerna. Även landstinget som bildades 1862 stödde landsbygdsutvecklingen.

Staten kom allt mer att stödja de areella nä­ringarna genom bidrag. Från 1841 kunde en jordbrukare erhålla bidrag för ”utdikning av

frostförande myrmarker”. Mellan åren 1841 och 1914 registrerades 1 527 olika bidragsberättigade vattenavtappningsföretag i länet. Sammanlagt rörde ingreppen 138 160 hektar myrmark, nästan 9% av våtmarkerna. På vissa platser kunde flera meter djupa diken (kronodiken) grävas igenom torv och dämmande fastmark. Efter 1926 talade man inte längre om frostförande myrmarker och bidrag gavs då endast till uppodling.

Förutom dessa dikningsföretag kunde man från 1881 också erhålla statsbidrag till sjösänk­ningar för att skapa mer odlingsbar mark längs stränderna. Oftast till äng men också till våt­mark. De flesta sänkningar gjordes dock redan under perioden 1830-79, då 500 sjösänkningar projekterades. H ur många sjöar som påverka­des före 1830 är okänt, men det kan röra sig om ett betydande antal. I hela Sverige sänktes ca 17 000 sjöar med statsbidrag mellan 1881 och början av 1930-talet. Vissa sjöar kan ha sänkts i flera omgångar. Sammantaget kan man påstå att alla sjöar med odlad mark längs stränderna har

Andelen myr av totala ytan(e fte r F ran zén 1982)

< 10%

1 0 - 25%

25 - 30%

> 50%

19

o

I s lu te t av 1 9 2 0 -ta le t fo r u m e fo to g ra fe n Tor E kholtz om k rin g

i lä n e t fö r H u sh å lln in g ssä llsk ap e ts räkn ing o c h fo to g ra fe ra d e

u td ik n in g s fö re ta g , m y ro d lin g a r o ch a n n a t m e d an k n y tn in g

till la n d sb y g d e n . H är h a r h a n s ta n n a t till i M issen träsk , Jö rn

och fo to g ra fe ra t G u stav Ask so m b r e d b e n t s tä llt sig i d e t

h a n d g rä v d a d iket.

D en n e d re b ild en ä r ta g e n 70 å r s en are ... G u stav Ask s tå r

på sa m m a p la ts som fö rra g å n g e n .

blivit mer eller mindre påverkade av sänkningar, som till och med kunnat återverka på intillig­gande våtmarker. För att dessa inte skulle torka upp, tvingades man emellanåt kombinera sjö­sänkningen med översilning för att säkra foder­tillgången.

Dikningarna kulminerade kring mitten av 1800-talet men tog ny fart mot slutet av århund­radet. År 1886 bildades Svenska mosskulturför- eningen, som genom konsultverksamhet, spri­dande av småskrifter och försöksodlingar på torv- mark stimulerade till dikning, gödsling och odling av torvmarker som tidigare bara utnyttjats exten- sivt. Föreningen omorganiserades 1939 och upp­gick 1948 i Statens jordbruksförsök.

Även staten stimulerade nyodlingen genom olika upplåtelseformer. Från 1891 upplåts kronomark till skogstorp, i Västerbottens län från 1904, från 1909 till odlingslägenheter, 1915 till fjällägenheter och 1929 till kronotorp. Genom egnahemsrörelsen lämnade man från 1904 också lån till uppförande av egna hem. Drygt 7 200 sådana lån lämnades under perioden 1905-41 till länsbor. För nyodling kunde man från 1906 få lån från norrländska nyodlingslåne- fonden. En annan bidragskälla var avdiknings- lånefonden, som stödde utdikning av sankmarker med 50% av kostnaden. I samma riktning verkade statens indragning 1916 av ströängarna i lapp­markerna som gjorde att nyodlingen hemmavid ökade. Gradvis kom därför våtmarksslåttern att minska, för att på 1960-talet helt upphöra.

Under åren 1918-24 bedrev Statens koloni- sationsnämnd också försöksverksamhet med kolonat på kronomark som vanligen utgjordes av torvmark, och verksamheten permanentades året efter. Någon större succé blev inte kolona- ten, men ca 500 sådana nybyggen grundades i Norrlands inland. Flertalet av de nämnda dik- ningsföretagen gällde eller berörde torvmarker. Särskilt stora myrodlingar togs upp i Missen­träsk i Jörns socken. Under perioden 1923-37

20

var nyodlingen absolut störst i landet i Väster­bottens län och en stor del av denna verksam­het gällde sankmarker.

Förutom denna dikning av myrmark för od- lingsändamål, har också dikning utförts för att förbättra skogsproduktionen. Redan under 1920-talet lades åtskillig vetenskaplig möda ner på att utreda effekterna av skogsdikning. På Ba­sarmyren i Fredrika togs långa dikessystem upp av vapenvägrare, så kallade samvetsömma, un­der fem somrar på 1930-talet, men de positiva effekterna av dikningen uteblev nästan helt.

Under mellankrigsårens lågkonjunktur hän­visades också arbetslösa till olika dikningsarbe- ten. Oljekrisen i början av 1970-talet ökade på nytt intresset för myr- och skogsdikning och fortfarande på 1980-talet fanns vidlyftiga planer på omfattande dikning. Bara ett decennium se­nare gjordes närmast en helomvändning och idag dikas knappast alls. En begränsad skydds- dikning efter kalawerkning förekommer dock.

Täkt av torv till torvströ i ladugårdar har förekommit sedan lång tid tillbaka. Från om­kring 1810 uppmuntrades tillverkningen av salpeter till krutindustrin och för detta ända­mål åtgick stora mängder torvströ för att ab­sorbera urinen från kor. Efter läkning och kok­ning av urinen bildades så småningom salpe­terkristaller för avsalu. Verksamheten förefal­ler ha kulminerat under 1830-talet för att se­dan kraftigt minska i omfattning och upphöra kring 1870. Torvströ har producerats i liten skala i små fabriker efter förra sekelskiftet.

Täkt av bränntorv i länet har förekommit mycket sparsamt och i större omfattning först under andra världskriget, exempelvis i Röjno-

ret, Skellefteå kommun, för att utnyttjas som ersättning för stenkol i smältverket i Rönnskär. Under senare hälften av 1970-talet inkom till Länsstyrelsen ett stort antal ansökningar om koncession för brytning av energitorv. Som mest har funnits e tt 80-tal koncessioner. År 1993 kvarstod 48, men bara ett fåtal ledde egentligen till brytning. Under senaste årtion­det har fem torvtäkter brutits och av dessa är i dagsläget bara tre i drift. Den optimistiska idén om storskalig torvtäkt efter oljekrisen på 1970-talet blev således ingen succé i länet.

Inventering av torvm arker

I södra Sverige har torv utvunnits som bränsle under flera århundraden beroende på att sko­garna där till stor del var skövlade och inte gav nämnvärt med brännved. Kunskapen om area­len och volymen torv i landet var länge okänd tills den första torvinventeringen startades

Ä ven u td ik n in g s s fö re ta g e n på B asarm yran i F redrika fin n s m e d i T or Ekholtz

un ika d o k u m e n ta t io n fö r H u sh å lln in g ssä llsk ap e t.

21

TOR

EK

HO

LTZ/

VÄ

STE

RB

OTT

EN

S

MU

SE

UM

S

FO

TO

AR

KIV

Missenträsk by 1879T E C K E N F Ö R K L A R IN G

V äg

I n h ä g n a t o m r å d e

B y g g n a d

Å ker

Ä n g

S kog

QööO

Q

0 100 200 m 1-----------------------------1----------------------------1

M issen träsk a n la d e s 1774 so m e t t b e rg frä lse -

n y b y g g e u n d e r N asa silververk ju s t vid s ta r te n

a v d e n a n d ra N asafjä llsep o k en 1 7 7 4 -1 8 1 0 .

N y b y g g e t, so m skulle b e t jä n a re s e n ä re r till

o c h från silve rverket, låg p å M isse n h e d e n sö ­

d e r o m sjön M issen träsk e t, ca 2 km från d e n

n u v a ra n d e byn . M ö jlig h e te rn a till s lå t te r längs

sjö- o c h b ä c k s trä n d e rn a intill n y b y g g e t va r

m y c k e t g o d a o ch a re a le n "dug lig jo rd " u p p ­

s k a tta d e s d å till 1 2 50 tu n n la n d m o tsv a ra n d e

6 17 ha . Efter e n tra g isk b ra n d f ly ttad e s b o s ä t t­

n in g e n till ö s te r o m sjön , m e n fro s tlä n th e te n

d ä r g jo rd e em e lle r tid a t t m a n g a n sk a s n a r t

b ö r ja d e o d la u p p sm å å k e rla p p a r p å liden , d ä r

d a g e n s M issen träsk ligger. J o rd a r te n var m o ­

rän, v ilket flera o d lin g srö sen v ittn a r om . D en

fö rsta b y g g n a d e n d ä r kan ha up p fö rts 1806.

F ly ttn in g en g jo rd e också a t t s tig a r o ch v in te r­

v ä g a r till o ch från byn fick nya s träckn ingar.

År 1817 u p p h ö r d e frä lse t o ch e n fö rs ta la n t­

m ä te r ik a r ta r itad es d å . År 1840 fan n s i byn 36

p e rs o n e r , so m fram till laga sk ifte ts g e n o m fö r­

a n d e 1879 s tig it till 65 . E nlig t sk if te sh a n d lin g ­

a rn a från 1879 fan n s 7 f a s tig h e te r m e d 24 olika

sk iften , av vilka 5 sku lle fly ttas u t från bykär­

n an . T o m ter, d it b y n s 80 sm å å k e rla p p a r räk n a ­

d e s (se de ta ljkarta), u p p to g 20 ,68 ha, m o tsv a ­

ra n d e 0 ,70% av byns to ta la area l p å 2 923 ha.

Äng (huvudsak ligen slåtterm yr) u p p to g 11,36%,

o d lin g sm ark (m öjlig a t t od la) 3,69% , skog och

m yr 80 ,56% sa m t im p e d im e n t 3,68% . S am ­

m a n la g t fa n n s i byn 37 b y g g n a d e r , b la n d d e m

tv å å t tk a n ts lo g a r o ch e n lå n g lo g e . H u v u d d e ­

len av b y n s ä n g s m a rk låg so m tid ig a re kring

s jön o ch a n s lu ta n d e b äckar, o c h m a n h a d e

också g rä v t e n lång b e v a ttn in g sk a n a l n o rr om

s jön fö r a t t k u n n a översila ä n g s m a rk e n o ch på

så s ä t t fö rb ä t tra h ö p ro d u k tio n e n . Ä ven a n d ra

m yrar slogs. G e n e ra ls ta b e n s to p o g ra f isk a kar-

22

T E C K E N F Ö R K L A R IN G

B o s ta d s h u s

L ad a

H u v u d d ik e

ta från 1895 v isar m e d g rö n fä rg e t t fle rta l m yr­

m a rk e r so m u tn y t tja d e s fö r s lå tte r .

Efter sk if te sre fo rm en o c h d e t a llm ä n n a in­

tr e s s e t u n d e r 18 8 0 - ta le t i la n d e t fö r a t t u p p o d ­

la to rv m a rk e r k ö p te s d e la r av tv å h e m m a n fö l­

j a n d e å r t io n d e av jä g m ä s ta re S.O. B rem b erg i

A rjep log . D e n n e an s tä lld e en rä t ta re fö r a t t

p åb ö rja u p p o d lin g e n av S to rm y ra n , o m e ­

d e lb a r t n o rr o m b yn . K o n stg ö d se l och

b ä t tr e b ru k n in g s fo rm e r g a v till e n b ö rja n

g o d h ö sk ö rd o ch s lå t te rn p å ä n g a rn a a u k tio ­

n e ra d e s ut. Efter e n tid m in sk a d e a v k a s tn in g ­

e n o ch fö r e ta g e t g ick i ko n k u rs 1906. Brem -

b e rg s d ö d sa m m a å r in n e b a r a t t ä g o rn a

s ty c k a d e s u p p till e g n a h e m . Från 1910 och

fram till 1930 ö k a d e a n ta le t h e m m a n från 12

till 36 och b e fo lk n in g s ta le t i sa m m a m å n . U pp­

o d lin g e n av S to rm y ra n g jo rd e a t t u ts lå tte rn på

ran in g a r o c h a n d ra m yra r g rad v is k u n d e av ­

vecklas.

K artan ö v e r d e n u p p o d la d e S to rm y ra n och

e t t p a r m in d re m y rm ark e r sö d e r o m byn b a s e ­

ras p å fly g b ild e r från 1963, m e n a n ta g lig e n

h a d e u p p o d lin g s g ra d e n n å t t s itt m a x im u m re ­

d a n kring a n d ra vä rld sk rig e t. D en o d la d e a re a ­

len p å k a rtan u p p g å r till ca 205 ha o ch p å ä n g ­

a rn a fa n n s 71 la d o r fö r fö rv arin g av hö . L ång­

sträck ta , d ju p a h u v u d d ik e n m e d a n s lu ta n d e

s id o d ik e n a v v a ttn a d e m yren .

En d a g sa k tu e ll la n tm ä te r ik a r ta ö v e r byn

u p p ta r 55 b o s ta d s h u s o ch 75 e k o n o m ib y g g ­

n a d e r. Byn h a r idag ca 75 in v å n are .

□

Q

Uppgiftslämnare: Dag Berglund, Missenträsk.

I b ö r ja n av 1 9 6 0 -ta le t

g jo rd e fo to g ra fe n S u n e

Jo n ss o n sin fö rs ta s tö rre

d o k u m e n ta t io n fö r V äster­

b o t te n s m u se u m . D en

h a n d la d e o m u tf ly ttn in g e n

från sk o g sb y a rn a i d e sö d ra

la p p m a rk e rn a o ch re su lte ­

ra d e så s m å n in g o m i b o k e n

Bilder från den stora fly tt­

ningen (1964). H är ä r d e t

fö rre h e m m a n s ä g a re n

J o h a n D an ie lsson , f. 1883

so m får b e s ö k i H eligfjäll,

V ilhelm ina 1961. D an ie ls­

so n fö rsö rjd e sig p å sk o g s ­

a rb e te o c h f lo ttn in g o ch

s e d e rm e ra e n e g e n ä g o ­

s ty ck n in g u ta n s tö d sk o g .

För Jo n ss o n b e sk rev h an

s itt liv so m n y b y g g a re :

"D em so m b o i d e t h ä r

s a th å le , d e m lev tills d e m

d ö d e m å. D em so m a rb e t i

fab r ik e n a få in t så s to r t

kalas ö v e r d e m heller".

n §

1868 av Sveriges geologiska undersökning (SGU}, som grundats ett decennium tidigare. Inventeringen, som föreslagits av Lantbruks­akademien, gjordes på de geologiska kartblad som då utgivits och omfattade större delen av södra och mellersta Sverige. I början av 1900- talet steg priserna på importerad stenkol, vil­ket omedelbart resulterade i en betydande ökning av torvutvinningen. Yrkestiteln torvin- genjör tillkom 1901 och under båda världskri­gen fanns också torvassistenter anställda. Efter en försöksinventering 1912-15 för att utveck­la en metodik för torvmarksundersökningar,

gjorde avspärrningen under första världskriget att torvutvinningen åter ökade och att intresset för inventeringar steg. År 1916 tillsattes så Torvkommittén, som lämnade sitt slutbetän­kande först 1921. Kommitténs förslag var re­dan då överspelade och föranledde därför ing­en åtgärd från statens sida.

SGU erhöll 1917 medel för en rikstäckande torvmarksinventering som skulle pågå under åtskilliga år, men depressionen efter första världskriget gjorde att medlen gradvis skars ner och bara 22% av de planerade kartbladen u t­kom. Inventeringen, som gjordes genom linje­taxering, omfattade en beräkning av torvareal och humifieringsgrad, men också vilka voly­mer som fanns inom 5 km avstånd från större transportleder. Norrland föll utanför ramen även denna gång.

Åren 1951-59 gjorde SGU noggranna un­dersökningar av ett 70-tal större torvmarker i sydvästra Sverige. Övriga undersökningar som gjorts under åren är långt ifrån systematiska och dessutom spridda på ett antal organisatio­ner. En samlad inventering för att fastställa arealen torvmarker i hela landet har således aldrig gjorts, utan uppgifterna bygger mera på beräkningar, som trots allt bedöms vara relativt tillförlitliga. Osäkerheten blir större när man försöker ange uttagbar volym torv med visst hu- mifieringsvärde.

Från 1870-talet började man inom veten­skapliga kretsar rikta ett stort intresse mot torv- markerna, som man insåg kunde lämna svar på i vilken takt vegetationen invandrat efter istiden och hur klimatet varierat sedan dess. Forskarna insåg att torvmarkerna som biologiska arkiv

24

hade ett stort vetenskapligt värde, i motsats till representanter från Svenska mosskulturfören- ingen och andra exploatörer som mera såg till nyttjandeaspekten. Under de olika avspärming- sperioder som följde under efterföljande sekel ökade intresset för torvmarker, för att åter svalna när konjunkturerna blev bättre. Efter oljekrisen i börj an av 19 7O-talet blev torvmarkerna på nytt högintressanta som potentiella leverantörer av bränsle - torv och energiskog - men även av tim­mer om dessa marker kunde göras skogförande.

År 1977 uppdrog regeringen åt Naturvårds­verket att genomföra en översiktlig inventering ur naturvårdssynpunkt av de svenska våtmarker­na. Fyra år senare upprepades proceduren och ytterligare ett par år senare utarbetades en re­kommendation för en samordnad inventering av alla större torvmarker i landet. Detta resulterade i att länsvisa inventeringar startade 1983 och pågick under mer än ett decennium. Förutom naturvärdena bedömdes även de kulturhistoriska värdena. Ett stort antal våtmarker har sedan dess blivit naturreservat, till exempel landets näst största naturreservat Sjaunja i Norrbottens län. Hotet mot våtmarkerna har numera minskat starkt. Dels eftersom torvbrytningen inte fått den omfattning som man trodde, dels också genom att dikningen av våtmarker i stort sett upphört.

Inventering i Västerbottens län

Den inventering av våtmarker som gjordes av Eänsstyrelsen, som Malin Klarqvist närmare re­dogör för i sin artikel på sidan 54, och som redo­visades 1993 omfattade bara objekt som var större än 50 ha. Totalt 9 500 sådana inventera­

des, till ytan motsvarande halva länets våt- marksareal. Det finns alltså en lika stor yta som inte inventerats, men den är fördelad på ett mycket stort antal mindre enheter med varie­rande utformning. Inventeringen visade också att i kustkommunerna är i genomsnitt 75% av de undersökta enheterna dikade, medan mot­svarande siffra i fjällkommunerna är 30%. I Skellefteå och Norsjö kommuner är hela 90% av de undersökta myrarna dikade. Av landets alla län har Västerbottens län den allra största dik- ningsprocenten.

Spår efter slåtter i form av gamla lador, häss- jor och liknande iakttogs på drygt 35% av myrar­na. Inventeringen visade vidare att den största påverkan på våtmarkerna stod dikningarna för och i kustlandet har drygt 30% av myrama helt förändrad hydrologi, medan motsvarande siffra för förfjällsregionen är 6%. Många av de dikes- system som togs upp för översilning och upp­dämning för mer än ett sekel sedan har vuxit igen till idag och är svåra att lokalisera. Detsam­ma kommer på sikt att ske med övriga dikessys- tem, som inte längre hävdas. Under högsta kust­linjen blev sannolikt huvuddelen av de marker som hade tunt torvtäcke på finsediment uppod­lade till åker. Där torvtäcket var något djupare och förutsättningen för höslåtter bättre, omför­des dessa marker hellre till slåtteräng. På torv- mark uppodlad äng upptog säkerligen betydligt större areal än åker på samma marktyp. O m ­kring 1950, då åker- och ängsarealen var som störst, kan den odlade arealen till en fjärdedel ha utgjorts av torvmark. De dikningar av våtmark som gjordes i ett senare skede, avsåg endast att förbättra produktionen av skog.

25

Ludvik Karlssons myrodling i Bockträsk, Sorsele, på 1920-talet.

26

Degermyranjämmerdalsmyran och Vorrvinsmyran ...S T A F F A N W I K L U N D

Myrarnas namn återspeglar hur traktens människor såg på myren och försökte

karakterisera den, som referenspunkt och orienteringsmärke, som hinder, som

glädje- och förargelsekälla - men framför allt som resurs. Ofta lämnar myrarnas

namn också upplysningar om traktens agrara historia, om nyodlare och odlar-

möda. Denna skatt av namn blir på så sätt en omistlig del av det västerbottniska

kulturarvet.

Liksom andra terrängföreteelser är myrar vikti­ga för orienteringen i terrängen, som referens­punkter. Genom ett urval av svenska myr­namn i Västerbotten vill jag visa några namn- givningsprinciper och karakteristiska namn. Ibland, men långt ifrån alltid, anges den by och den socken inom vilken myren ligger. Detta innebär inte att namnet finns enbart på den uppgivna orten. Det kan förekomma även på andra håll i länet. Förklaring av (dialekt-)ord som ingår i namnet lämnas också ibland. Upp­gifterna har hämtats från DAUM, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå, och visar e tt tvärsnitt av västerbottniska svenska myrnamn.

Den i särklass vanligaste namntypen är den som har -myran som huvudled, det vill säga

som slutar på -myran. D et riksspråkliga ordet myr med formerna myren, myrar, myrarna motsvaras i västerbottensdialekterna av myra, myran, myror, myrorna i skrift; uttalet varierar mellan olika dialekter. På kartor skrivs därför Stormyran och Höstackmyroma och så vidare.

Läge

Namnet anger ibland myrens läge. Myren kan till exempel vara namngiven efter den by den ligger nära eller tillhör som Rödåmyran (Rosi- nedal, Degerfors) eller efter en terrängförete­else i närheten som Abbomnkmyran intill Ab- borrviken i Bäsksjö (Vilhemina). Bakombergs- myran ligger bakom Bergsjöberget i Bratts- backa (Nordmaling). Andra exempel är Fågel- bergsmyran som ligger nära Fågelberget (Yt-

27

tervik, Bureå), Ladukläppmyran (dial, kläpp ’kulle’ och dylikt) vid Ladukläppen (Krokli- den, Byske) och Smöraskmyran vid området Smörasken (Nordanås, Bjurholm).

Myrens läge i förhållande till byn och till andra myrar i området framgår av namn som de vanliga Hemmyran (bland annat Storberget, Fredrika) och Gårdmyran, myren närmast går­den eller byn, och av Innermyran, Inremyran och Innerstmyran, Mellanmyran, Mittimyran, Nedermyran, Nederstmyran. Inettmyran (Lill- holmsträsk, Norsjö) är ’myren som ligger inö­ver’ (dial, inett ’inefter, inöver, västerut’). Vä­derstrecken används naturligtvis i namngiv- ningen, Norrmyran, Norrestmyran (Luspber- get, Stensele), Nördmyran (dial, nörd 'norr') i Långfors (Dorotea), Sörmyran, Östamyran och Östermyran.

Storlek, form och färg

Myrens storlek antyds av många namn. Det vanliga namnet Degermyran avslöjar att myren är stor i jämförelse med andra myrar. Om De­germyran väster om Hössjöberget (Hömefors) skriver Pehr Stenberg (1758-1824, präst och hembygdsforskare) att den är "wid och stor, är wist flatländig och således sank”. På många håll i länet finns myrar med namnet Stormyran och Lillmyran.

Om myrarnas form berättar namnen Bredmy­ran (Kvarnfors, Sävar), Mjömyran (mjö ’smal’) i Ljusvattnet (Burträsk), Lilltrindmyran (Östra Valliden, Skellefteå) och Smalmyran (bland an­nat Rönnliden, Stensele). Namnet Krokmyran finns på flera ställen, och Långmyran är vanligt. Långsmalmyran möter man i Granträsk (Doro­

tea), men även i andra lappmarkssocknar och i kustsocknarna Nordmaling och Umeå.

Namnet Brattmyran (Södervik, Sävar med flera ställen) kan till exempel betyda att my­ren ligger intill Brattberget eller att myren lu­tar starkt (dialektordet bratt ’brant’ är förled i namnet), vilket möjligen kan bekräftas genom kartgranskning. Svårare är det antagligen att se likheter med jämförelseobjekten i Armbåga- myran (Bergnäs, Degerfors och Bredvik, Nordmaling) och om Hästskomyran (Lång- myråsen, Vännäs) har fått sitt namn av likhe­ten med en hästsko eller av någon episod där en hästsko varit med är svårt att säga.

Färger ingår ibland i myrars namn. Vanliga är Grönmyran, Rödmyran och Svartmyran som alla tre förekommer på flera håll i länet. Blåmyran finns i Vidmarken (Norsjö). Vad färgerna avser är väl inte säkert, men ibland torde de avse antingen jordens färg eller växt­ligheten. Namn som också anspelar på myrjor­dens eller myrvattnets färg är Jämrostmyran (Avaträsk, Dorotea) och Roskmyran (dial. rosk(a) 'rost', men även ’rödaktig jord’) i Skarvsjö (Stensele).

Vattenrikedom och sumpighet

Vattenrikedom eller sumpighet berättar många namn om, till exempel Bottenlösmyran (Bull- mark, Sävar), Djupmyran (Yttertavle, Umeå), Dymyran (Kittelforsheden, Lycksele), Görje- myran (dial, görja ’gyttja’) i Tegsnäset (Deger­fors), Kallkällmyran och Kallvattenmyran (Bjurselefors, Degerfors). Namnet Svallmyran (Hedträsk, Jörn) vittnar om svallis (svall ’där vatten sipprar fram under vintern och bildar is’) .

28

Drevjemyran (Bergnäs, Stensele), Drävje- myran (Skatan, Degerfors) och Dövebmyran (Sörböle, Umeå) har fått sina namn av sanka områden eller gyttjepölar. lllmyran (Bredvik, Nordmaling) var antagligen besvärlig en gång i tiden. Den betecknas nu som ägomark, antag­ligen efter utdikning. Valmyran som finns i bland annat Sorsele, Lycksele och Vännäs har fått sitt namn av dialektordet val ’gamla rötter i jorden’.

Myren - en resurs

Myramas vegetation var naturligtvis av stort in­tresse för gångna tiders bönder och småbrukare. Från många myrar liksom från fuktiga stränder hämtades naturvuxet gräs som foder till kreatu­ren. Det visar ord som myrslåtter, slåttesmyr(a), myränge, ängesmyra, myrslog {slog = slåtteräng), myrgräs, myrhö. Talrika namn minner om myr­slåtter, till exempel Gräsmyran, Hässjemyran, Slåttesmyran (Avaträsk, Dorotea), Slåttmyran (bland annat Innertavle, Umeå) och Koslåttmy- ran (Häggås, Dorotea). Namnet Hötappmyran (Stöcksjö, Umeå) antyder att hötillgången var knapp. Hömyran (Flurkmark, Umeå) är enligt Pehr Stenberg ”en dålig starrwallsäng”. Av nam­nen att döma var Gullmyran (Fleleneborg, Umeå) värdefullare än Fattigmyran (Andersli- den, Bygdeå) ochFattumyran (Böle, Skellefteå). Många myrar röjdes och utdikades och blev åkermark. Det gäller till exempel Rödjemyran (Renträsk, Burträsk).

Starr- och fräkenarter var det vanligaste myrhöet, och man finner därför många myrar med dessa växtbeteckningar i förleden, till exempel Blåstarrmyran (Skatan, Degerfors),

Fräkenkämnyran, Fräkenmyran, Frängsmyran (= Fräkenmyran), Starrkärrmyran, Spikstarr- myran (Storträsk, Jörn), Starrmyran och Vit- starrmyran. Även sälting som kan beteckna olika gräsarter, bland annat säv och knappsäv, kunde användas som kreatursfoder. O rdet in­går i Sältingmyran (Hjoggböle, Bureå). Nam­net Skäftesmyran återfinns på många håll och har som förled skäfte ’skavfräken’, en gräsart som är hård och kunde användas att rengöra mjölkkärl med.

Som strö i ladugården användes nog torv från Torvmyran och Rötamyran (dial, röta ’myrjord som användes som torvströ'), och för tätning av väggar togs kanske mossa från Mos­samyran. Bruket att sänka lin i vatten för röt- ning (dial, söönk) har lämnat spår i namnet Sönkmyran (Flöglunda, Umeå).

Många myrnamn innehåller beteckningar för träd, som Aldermyran (dial, alder’ al’), Asp- myran, Björkmyran, Furumyran, Granmyran och Tallmyran, eller för busk- och risvegeta­tion, till exempel Enrismyran, Porsmyran, Ris­myran, Rymyran (dial, ry ’ris och skräp på marken’) i Otternäs (Bjurholm) och Tvagaris- myran (Flålvattnet, Nysätra). Bärförekomst speglas i myrnamn som Bärmyran och det van­liga Snottermyran (dial, snotter ’hjortron’) och i Snotterblommyran (FJertsånger, Nysätra). Bland andra namn med växtbeteckningar i för­leden kan nämnas Blodrotmyran (Brackkö- ping, Degerfors), Ljungmyran, Vassmyran och det vanliga Rörmyran (dial, rö r’vass’) i Laxbäck­en (Vilhelmina) och på flera andra ställen och Tribladmyran (dial, triblad ’vattenklöver’) i Nordås (Bjurholm).

29

30

GÖ

STA

LAE

ST/

Djurbeteckningar utgör förled i åtskilliga myrnamn, beteckningar både för husdjur, till exempel Getmyran, Hundmyran, Hästmyran, Kalvmyran, Kattmyran, Kvigmyran, Oxmyran, Oxdödmyran (Gunnarn, Stensele) och Vitko- myran (Nordanås, Bjurholm), och för vilda djur som jagades och genom sitt kött och skinn utgjorde viktiga tillskott i hushållet, bland an­nat Bjömmyran, Bävermyran, Ekomnyran, Haramyran, Illermyran, Järvmyran, Ottermy- ran (dial, otter ’u tter’), Rävamyran, Vargmy­ran och Älgmyran. På Bjömflakamyran (An- dersliden, Bygdeå) har man väl fångat eller försökt fånga björn med hj älp av en björnflake, ett slags spjutgiller.

Fågelbeteckningar ingår i många namn, till exempel Gåsmyran, Gökmyran, Hökmyran, Järpmyran, Kattuggelmyran, Kråkmyran, Mor- kullmyran, Omnyran (Umeå) som av Sten­berg karakteriseras som ”en rödmossatufmyra - utom en rimsa wid wästra skogen”, Röjmyran (dial, röj ’tjäderhöna’), Spänningsmyran (dial. spänning 'rovfågel, till exempel falk och hök’), Svanmyran, Tjädermyran, Tranmyran, Tranu- myran och Trastmyran.

Vissa myrar har utm ärkt sig som platser för orr- och tjäderspel: Fågelvinmyran (Sandfors, Malå med flera ställen), Orrvinmyran (Rönn­berget, Dorotea) och Tjädervinmyran (Ska­tan, Degerfors). Namnet Flakamyran (Inner- träsk, Degerfors med flera ställen) visar att man där fångat fågel [flake ’(fågel-)giller’) eller kanske andra djur.

Myrnamn med mer dialektal form är Bjur- myran (dial, bjur ’bäver’) i Maltträsk (Deger­fors). Dialektorden my ’mygg’, myrkas ’myr­

stack’, möger ’myra och vorr ’orre’ ingår i My- myran (Bredvik, Nordmaling), Myrkasmyran (Malkälen, Degerfors), Mögermyran (Berglun- da, Vännäs), Vorrmyran (flera byar i Umeå) och Vorrvinmyran (Vitvattnet, Bjurholm).

Vägar och transporter

Myrar hindrade ibland framkomligheten un­der sommaren och behövde förses med broar eller spänger. Namnet Bromyran förekommer på många håll; Stenberg talar om en [kavel- bro] ”öfver Bromyrans smala hals” (Sävar). Andra namn är Kavelbromyran (Baggböle, Degerfors), det vanliga Spångmyran, Gamm- spångmyran (Hälla, Åsele) och Spängermyran (Kamsjö, Degerfors). Under vintern fungera­de vissa myrar som vägar för transport av tim- merforor och hölass, vilket namn som Vinter- vägamyran (bland annat Björnkälen, Malå) och Vintervägsmyran (bland annat Obbola, Umeå) vittnar om. Den senare nämns redan av Stenberg i formen Winterwägsmyran. Nam­nen Halvvägasmyran (Holmvik, Degerfors) och Halwägsmyran (Abmoberg, Sorsele) meddelar att halva sträckan är avklarad.

Ägare, nyttjare eller kanske namngivare

En tidigare ägares eller nyttjares namn kan ha använts för namngivningen. Förnamn är vanli­ga, både mans- och kvinnonamn: Äbrahams- myran (Mjösjö, Nordmaling), Anders-Elias- myran (Sörfors, Dorotea), Brittasmyran (Lycksaberg, Lycksele) och Gustavamyran (Hedlunda, Degerfors) liksom efternamn: Le- vandersmyran (Prästbordet, Nordmaling) och Nordkvistmyran (Övre Lomfors, Sorsele).

31

Både förnamn och efternamn kan ingå i myrens namn: Gustav Byströmsmyran (Blaiken, Sor- sele) och Lass-Nikamyran (Bodbyn, Burträsk).

En mer obestämd person kan också vara knuten till myrnamnet som i Farfarsmyran (Brattsbacka, Nordmaling). A tt avgöra vilken lärarinna som givit namn åt Lärarinnemyran (Björksele, Lycksele) går inte utan närmare utredning. Ägde hon marken eller brukade hon plocka hjortron eller tranbär där?

Andra karakteristiska egenskaper

En byggnad eller något annat karakteristiskt på myren eller i dess närhet kan ha inspirerat till namnet. Båthusmyran skvallrar om att ett båthus finns eller har funnits i närheten och har kunnat tjäna som referenspunkt. Andra sådana exempel är Bäverdammyran (Mårdsjö, Dorotea) och de vanliga Kvammyran, Kvam- husmyran och Ladumyran. Stenmyran är ett annat vanligt namn, liksom Stor stenmyran. På samers vistelser eller färder i trakten visar till exempel Kåtamyran (Degerfors, Malå, Sorse- le, Stensele), Lappkåtamyran (Degerfors, Nordmaling, Sävar, Umeå, Vännäs, Skellef­teå), det vanliga Lappmyran och Rengårdsmy- ran (Mårtensboda, Lövånger).

Bland de mer fantasifulla och fantasieggan­de namnen kan nämnas Brännvinsmyran (Ris­träsk, Vilhelmina och Ersmark, Umeå), Byx- myran (Varpsjö, Åsele), Dödmanmyran (Lillå- kälen, Sävar), Evighetsmyran (Arvlund, De­gerfors), Fåfängan (Avan, Byske), Förklädes- myran (Öre, Nordmaling), Jämmerdalsmyran (Brattfors, Sävar), Lusteligmyran (Vitsidan, Burträsk), Matsäckmyran (Ljusvattnet, Bur­

träsk), Onyttigmyran (bland annat Tallberg, Nordmaling), Rådlösmyran (Hornsjö, Vil­helmina), Smalbenmyran (Älskanäs, Bjur- holm), Solskensmyran (Boliden, Jörn) och Tröttmyran (Lågsjö, Bjurholm). Namnlösamy­ran (Lällforsån, Umeå) har också ett namn.

Namn med andra huvudleder än -myran

Exemplen hittills har visat namn med ordet -myran som huvudled, men det finns även myrar i vars namn andra våtmarksord ingår. En myrmark i Furunäs (Sävar) kallas Drävjen (drävj, drävja är ett vanligt dialektord i norra Sverige för sank mark). Ett sankt område i Gravfors (Sävar) och en tjärn i Långmyrkälen (Sävar) har fått namnet Dåvan, och i Sävar finns också Dåvamyran med Umeå kommuns sopförbränningsanläggning. Namnen har bil­dats av dova, dåva med den ungefärliga bety­delsen ’stillastående vatten utan utlopp’, ’lågt liggande vattensamling’. Ett annat dialektord, dövel ’gyttjepöl på myr’ o.dyl., ingår i flera namn i Nordmaling, bland annat Döveln, en slåttermyr i Brattfors.

Flarken är vanligt i Västerbotten och be­tecknar ofta myrar eller sanka områden. N u­mera kan det sanka området ha utdikats och namnet används om till exempel en by (före­kommer som bynamn i Nysätra). D et tidigare vanliga norrländska dialektordet flark började med tiden användas i den skogsvetenskapliga litteraturen och är nu en fackterm (se Jan El- velands artikel). Det har liksom sammansätt­ningen flarkmyr införlivats i allmänspråket och upptas i Svenska Akademiens ordlista med förklaringen ’vegetationsfattigt o. tidvis vat­

32

tenfyllt område i myr’. Flon är ett sankt områ­de i Långsele [Dorotea]. Namnet Kärret an­vänds om en myr i Långvattnet (Nordmaling). Moren och Morama är mycket vanliga namn på sanka områden, särskilt skogbevuxna [dia­lektordet mor brukar förklaras med 'myr med sparsam trädväxt’).

Dessa huvudleder kan i sin tur förses med karakteriserande förleder som i följande ex­empel: llldrävjen [Täfteå, Sävar], Otterflon [Krokås, Dorotea), Jämmerflon (Sörstrand, Dorotea), Finnflarken, Getarhusflarken, Krok- flarken, Brännmyrkärret [Håknäs, Nordma­ling), Karl-Perskärret [Abmoberg, Sorsele), Fräkenmoren [Gravfors, Sävar), Fäbodmoren (Rödålund, Degerfors) och Rödmossamoren [Bussjön, Umeå).

Namnen en del av ett kulturarv

För oss sentida markägare, jägare, kartläsare, hjortronplockare och myrvandrare har myrar­nas namn mycket att säga. Många namn anger myrens läge, utseende och egenskaper. Andra berättar om vad den hade att erbjuda i form av gräsväxt och jaktbyte eller antyder brukarnas möda och besvikelser. Vissa namn är hemlig­hetsfulla eller skämtsamma och anspelar på nu glömda händelser och ger stoff för vår fantasi. I åtskilliga namn ingår ord som inte längre an­vänds, till exempel dialektala beteckningar för växter och djur.

Hur myrarna fått sina namn kan vi oftast inte avgöra, men alla återspeglar de hur en gången tids människor i olika avseenden såg på myren. Namnen är en del av ett kulturarv.

33

S m å sp o v e n tycks häcka

i k a n te n av to rrm y ren ,

b la n d d v ä rg b jö rk a r o ch

sk v a ttram . D en ä r e n av

d e fö rs ta få g e la r te r

so m b ö rja r fly tta

s ö d e ru t: re d a n i m itte n

av ju n i syns d e n re g e l­

b u n d e t på sydsträck .

34

Att förtrollas av fågelmyrenC H R I S T E R O L S S O N T E X T & J Ö R G E N W I K L U N D / N F O T O

Spektakulära fågellokaler som Hornborgasjön, Ottenby eller Falsterbo i södra

Sverige ligger öppna och välkomnande för var och en. De är lätta att nå, tum m el­

platser för ornitologer med skiftande bakgrund och ställen där fågelupplevelser

utan alltför stora ansträngningar nästan är en garanti. Detsamma kan sägas om

västerbottniska varianter som Röbäcksslätten, Brånsjön eller Bergön. Frågan är

dock om det alltid är de där lättköpta synerna som ger de bestående minnena.

Själva inramningen är ofta en viktig ingrediens i en stark naturupplevelse.

Ligger det något av strapats, ovisshet och intim itet över m ötet med det vilda

blir intrycken ofta mer personligt färgade.

Färden går i junieftermiddagen m ot det väs­terbottniska inlandet. I Vilhelmina fylls förrå­det av myggolja på. Jag fortsätter m ot nordväst förbi ödsliga nybyggen i nedan, uppodlingar där plogen inte satts i jord på många år och slyet tagit över. Inte ett bilmöte längs grusvä­gen där tjälen gjort sitt för våren. Den spikraka vägsträckningen arbetar sig sakta allt högre. Till slut tycks det som om den där borta i synrandens ände leder rätt upp i himlen.

Minnen av vinterns skogsarbete syns i form av timmerhögar längs vägen, bortmonterade timmerkranar och nyupptagna hyggen som i ett nafs flyttat horisonten åtskilliga kilometer bort. D et känns inte som om jag är på väg mot

det västerbottniska inlandets allra mest myll­rande fågelmiljö: rikmyren.

Vägen går ner i en svacka, där vägkanten plöts­ligt blir förrädiskt lös och lömsk. Jag saktar in. Mellan några låga martallar på fuktig mark kan jag ana resans mål. Det skymtar i skarpt gröna och mjukt blå toner. Det sticker av mot den magra omgivningen som en oas i hyggesöknen. Direkt jag parkerat bilen strömmar en mångfald fågel­röster emot mig bortifrån det blå och gröna, som liksom svävar ovanpå i den stekande middagsso­len. Jag får spetsa öronen för att urskilja solistema i kören. Här finns verkligen liv i överflöd.

Första biten m ot myren är lättgången. De nästan knähöga gummistövlarna känns som

35

onödigt otympliga skodon på den hårt packa­de mossans bärande täcke. Det är knappt ens att fukten kippar om stövelklacken i steget. Myren är synnerligen gästvänlig ännu en bit.

De lågvuxna myrtallarna tar plötsligt slut och den öppna myrmarkens konturer börjar urskiljas på en helt kal yta, stor som ett par fotbollsplaner. Den stortuviga ytan skvallrar om att här förekommit myrslåtter.

M öte med småspoven

Där möter jag fågelmyrens första invånare: småspovarna. Med ens de får syn på mig lyfter paret och gör en upprörd lov över mig, med ivrigt fladdrande vingar och bubblande drillar. För en mycket kort tid är paret tillsammans. Jag har kommit just under en av de få veckor under året då även honan är på platsen där hennes ungar ska komma att bli flygfärdiga långt innan skolbarnen börjat sin hösttermin. Då ska hela familjen vara långt borta. Honan inleder sin flyttning redan före midsommar.

Småspovparet markerar starkast runt själva kanten av den öppna torrmyren. Bland skvatt- ram och glesa dvärgbjörkar tycks de ha sitt bo. Hanen landar hur behändigt som helst i top­pen av en liten myrtall. En syn så avlägsen den som de flesta svenska fågelskådare får av små­spoven, då den antingen pilar snabbt förbi på sträck ute till havs, eller går ner och gör en kortare paus på något kalt skär. Det är ändå här på myren den hör hemma, i denna miljö där den fötts och präglats.

Innan nybyggarna öppnade landskapet i Västerbottens inre var småspoven sannolikt inte alls lika talrik i våra rikare myrmarker.

Den hade då konkurrens av den större och mycket mer välkända släktingen. I takt med att odlingarna blev allt bördigare och större till ytan, flyttade storspoven i allt högre grad ut på fälten. Alltjämt hittas dock ett och annat par på myren. Så även på den myr där jag nu får jämföra hur olika de båda spovarternas näbb- krökning är vid en direkt jämförelse. Den storas näbb gör formen av en konsekvent parabel, medan den lilla spoven har en krycka till näbb. Det är självfallet inte för inte som storspoven i folkmun i långa tider kallats myrgörel. Myren är alltjämt en självklar boplats för den på sina håll.

Under senare decennier har vi sett hur små­spoven börjat kolonisera de allra största och mest ödsliga av våra kalhyggen. Där har skapats ytor öppna som den största myr. Åtminstone för några år framåt. Då hittas småspoven där, innan slyet och tallplantorna börjat växa sig för höga. Sedan bildas plötsligt alldeles för farliga göm­ställen bland täta, uppväxande grenar för räven och andra som gärna vill åt småspovens ägg och ungar.

Småspovens expansion österut i länet sker dock inte bara på hyggesytoma, utan även på öppna myrar. Exempelvis i trakterna av Vindeln kan den numer återfinnas. Kanske når dess utbred­ningsområde ända fram till kusten en vacker dag.

Bortom de sista myrholmarna med sina dvärgar till tallar blir myren en nyans våtare. Alltjämt dock med enstaka torrare tuvor. Där bor de ödsligt visslande ljungpiparna. För fjäll­vandraren utgör de ständigt sällskap uppe på den kala fjällheden, men här nere på rikmyren har de en lika naturlig hemvist. Oavbrutet ytt­rar de sina vemodiga, bortdöende visslingar,

36

oavsett om mänsklig varelse är i faggorna eller inte.

I yviga lovar drar ljungpiparhanen runt mig och slår sig ner som en härold på bästa utkiks- plats. Inte ens med all upptänklig list kan jag utifrån dess flugna linjer ana mig till var paret gömt sitt bo. Deras oro tycks lika stark där de förföljer mig på behörigt avstånd ett bra stycke utåt myrens mer centrala delar.

Få rovfåglar - blå kärrhök är en

Fågelmyren har, trots sin rikedom på fågelar­ter, bara några få representanter bland rovfåg­larna. Den mest typiska är kanske den blå kärr­höken. Hela den svenska populationen har på mycket osäkra grunder uppskattats till cirka ettusen par. Var dessa många par ska kunna hittas vet ingen riktigt, men det mesta tyder på att det är på våra två nordligaste läns torrare skogsmyrar, inom den stora del av landets yta som omfattas av Västerbottens och Norrbot­tens län.

Faktiskt har bara en enda svensk studie gjorts i den blå kärrhökens hemmiljöer, så långt från de öppna slätter där den ses jaga om våren. Dessa studier utfördes i trakterna av Boliden av en numer tyvärr tämligen bort­glömd fågelförfattare och fågelforskare som hette Bertil Öhrn. I sin bok Barrskogsfåglar (1963} skriver han om möten med den blå kärrhöken på dess häckplatser på torra skogs­myrar med frodiga dvärgbjörkssnår i det väs­terbottniska inlandet. I boken får man en in­blick i hur den blå kärrhöken om sommaren smyger sig vigt fram inne i våra barrskogars dunkla våtmarker, sedd av ingen.

En av våra mest graciösa vadarfåglar

Ett av de första läten som gjorde mig upp­märksam på att rikmyren var inom räckhåll under min vandring var ett envetet malande "tjurri', tjurri, tjurri”. Snart kom en pilsnabb projektil flygande rakt emot mig med den mest eldfängda upprördhet. D et var en syn­nerligen slank, spolformad och avlång projek­til med jättelång näbb och spretande svarta styl- tor till ben. En svartsnäppa på häckningsplats är

S v a r ts n ä p p a n m e d sin rö d a n ä b b ä r e n av m y rm ark e rn as

s n a b b a s te o ch m e s t g rac iö sa v ad a re . N är d e n a n lä n d e r u n d e r

m aj m å n a d se s d e n a llm ä n t ö v e r he la N orrland m e n p å n åg ra

loka le r vid V ä s te rb o tte n s k u s te n kan a n sa m lin g a r p å u p p ti l l

5 00 s tycken fö rek o m m a.

37

T ra n an u tg ö r e n van lig syn , ä v e n i V ä s te rb o tte n s ku stlan d ,

d ä r d e n n u m e ra h äc k a r r e g e lb u n d e t intill åke rm ark .

onekligen en temperamentsfull varelse. Man missar den inte.

Boet ligger ofta en bra bit ifrån de våta parti­erna, ändå blir svartsnäppan nervöst närgången redan på långt håll. När den så slår sig ner i myrkanten får jag en chans att studera vår kan­ske mest graciösa vadarfågel. Den mjukt kol­svarta fjäderdräkten verkar len som siden. Man vill nästan klappa den för att känna efter. De stora svarta ögonen utstrålar pigg vaksamhet. De spetsiga vingarna klyver luften i mjuka, vi­

nande snabba slag. Få svenska fågelarter kan mäta sig med svartsnäppan i fråga om hetsigt pilsnabb acceleration genom luften.

Hon är en prydnad för varje fågelmyr hon bebor. Dock tycks kraven vara höga och man anser att hon är en god indikator på att våtmar­ken håller högsta biologiska skyddsklass. Det finns alltid många andra viktiga naturvärden där svartsnäppan bor.

Tranan en gång en sällsynthet

En gång i tiden var tranan an av de mest oåt­komliga stormyrarnas gåtfulla invånare. Skyg­gare än det mesta. 1 takt med den växande transtammens spridning har allt mer sekundära miljöer intagits. Ja, snart sagt all typ av våt­mark. Men det är på de stora fuktigare myr­markerna den har sitt ursprung. Äggläggningen sker ganska snart efter ankomsten och redan någon vecka in i juni kan man se de små varmt bruna ungarna tulta omkring i föräldrarnas släptåg. Ideligen röjer de sin närvaro i den höga starren med sina ljudliga pipanden.

Den tidiga häckningsstarten är av nöden, ef­tersom ungarna redan en bit in i augusti på egen hand ska kunna vara fullvuxna och ta till vingar när räven smugit alltför nära, eller sommarens sista hjortronplockare förser sig av myrens rike­domar. Det där envetna pipandet från tranung- en förföljer mig under hela min vandring ut mot allt våtare och mer osäkra delar av rikmyren.

Jag ser hur föräldrarna fåfängt försöker dölja sin långa gestalt bland tallarna i myrens kant eller krypa ihop allt vad den stora kroppen förmår. Någon ovan myrvandrare kan de sä­kert lura, men i den iakttagande ornitologens

38

kikare ser deras avledningsmanövrer närmast patetiska ut. En så stor fågel försvinner bara inte i tomma intet utan vidare.

Det är inte många decennier sedan tofsvipan slog sig ned inom Vilhelmina kommun. Ännu i början av seklet ansågs den i större delen av Norrland som en syd- och mellansvensk häckfå­gel. De rikare myrarna är snart de enda ställen där den numer återfinns i det västerbottniska inlandet. Nu när inlandets jordbruk snart inte finns kvar och hemmanen bara står och växer igen, måste vipan ut på myren för att hitta sina livsviktiga öppna domäner.

Gluttsnäppan anfaller

Snart får jag stifta bekantskap med svartsnäpp­ans kusin, gluttsnäppan, vilken alla gånger upp­visar samma ilska vid skyddandet av den egna avkomman. Blir man riktigt närgången står den i en klass för sig. Dess latinska artnamn, nebula- ria, visar vilken glödande nebulösa man kan bli anfallen av om man kommer för nära det den vill skydda. Attacken föregås dessbättre av långa räckor av stötiga, enerverande vamingsläten. Sedan kommer den med full kraft emot en i en besinningslös attack. Den där långa näbben ser bra vass ut när den riktas emot en som en bajo­nett, varför man lägger benen på ryggen och skyndar mot säkrare mark.

Enkelbeckasinen och grönbenan saknas inte på någon av inlandets rikmyrar, men känns alltför vardagliga för att de ska bereda mig någon större nyfikenhet eller ge mig inblickar i annars dolda världar. Skulle de inte inta sin självklara plats i sankmarkens kör, skulle dock fågelmyren sakna några av de bärande stämmorna. De hör till.

G lu ttsn ä p p a n ä r h ö g lju d d och h a r e t t h e t t te m p e ra m e n t p å h ä c k n in g sp la tse n .

D en tv e k a r in te a t t g å till anfall o m m a n k o m m e r fö r nära .

Svåråtkomliga boplatser

Om våren ser man alltjämt brushaneflockarna utföra sina yviga, men helt tysta spel på kust­landets rikare fågellokaler. Relativt få har dock sett dem där de hör hemma, vid kanten av myr­ens våtare partier. De brukar hålla till där det börjar bli vanskligt att gå, just där myrens första öppna vattenspeglar anas. Ännu långt in i juni kan hanarna i små grupper utföra korta fejder på trånga tuvor på osäker mark.

Brushanen tycks tyvärr gå en dyster framtid till mötes. Antalet minskar tydligt på de om­tyckta rastplatserna och det är alltjämt det riktmärke vi fågelräknare har att gå efter, på grund av att de allra flesta brushanar inte får syn på en enda människa på sommarens häck- ningsplatser. Bara enstaka fågelinventerare ser

39

H u v u d d e le n av d e n sv en sk a p o p u la tio n e n av s m a ln ä b b a d s im s n ä p p a hö r

h e m m a b la n d fjä llvä rldens m å n g a sm å v a t te n d ra g ä v e n o m d e n å te rf in n s

lokalt i V ä s te rb o tte n s m yrm arker.

en anledning till att besöka deras svåråtkomliga revir. Hjortronplockarna ger sig aldrig ut till brushanarnas gungande tuvor.

An värre blir det för den som drabbas av dårskapen att söka myrsnäppans boplatser. Listigt nog väljer den de allra fuktigaste myrar­nas allra mest vådliga gungflyn. Därför har mycket få svenska ornitologer fått se den när den som en jättelik insekt hänger i luften och utför sitt surrande spel.

Själv har jag många gånger varit på väg mot de rikmyrarnas gungande mattor där det be­rättats att den ska finnas. Nästan alltid har jag med hjärtat i halsgropen fått vända tillbaka efter att ha känt hur stöveln trängt ner i tom ­

ma intet på någon mullrik tuva ute i vattnet eller fått erfara hur något gungfly gett vika. Tanken har alltid svindlat när man insett att man i vårt land aldrig skulle kunna bli så u t­lämnad som när vildmarkens allra mest otill­gängliga gungfly ger efter. Man skulle sluta som bockstensman.

En enda gång har jag nästan trotsigt över­vunnit rädslan på dessa sankmarker för att få en närkontakt med den häckande myrsnäp­pan. Så här, långt senare, minns jag inte den hemska färden dit ut, eller tillbaka. Bara den mycket intima inblicken i en liten gåtfull va- darfågels mest privata familjeliv. Tillitsfullt lät den mig komma på någon meters håll. Men jag gör inte om det. För mycket står på spel vid en repris av ett sådant närmande.

Den smalnäbbade simsnäppan

De riktigt våta rikmyrarna har alltid en ymnig växtlighet av vattenklöver som tar vid där den bärande marken försvinner. Där finns inte längre något underlag att sätta fotterna på, utan bara ett hopplöst vattenrike. Ut till denna kant måste man ta sig för att finna en av rik­myrens allra mest näpna innevånare: den smalnäbbade simsnäppan. Att den har smal näbb är inte det första som faller i ögonen när man ser den paddla fram, utan de knyckiga rörelserna med sina snabba girar i cirklar för att virvla upp dykarbaggar och annat matnyt­tigt. Allt utfört med elegant styv nacke. Man kan inte annat än tycka om en fågel som med trygg min låter en komma så nära inpå livet.

Simsnäppan släpper dig utan vidare på tre­fyra meters håll innan den på lätta vingar och

40

ett plötsligt, tyst lockläte förflyttar sig endast en kort bit längre bort, för att fortsätta sitt paddlande i jakt på små vattenlevande insek­ter. Bara den som törs u t till den lömska kan­ten där den svajiga vitmossan övergår i e tt vått ingenmansland får se den. Uppe bland de bä­rande myrtuvorna har den inget att göra. Den behöver det öppna myrvattnet för att kunna föda sig.

Alltjämt är de myrmarker som hyser sim- snäppan få och dåligt kända, men vi vet att den återfinns österut till trakterna av Jörn och i södra länet kanske ända till Fredrika. Dock är det alltid glest mellan paren. Huvuddelen av den svenska populationen hör hemma i fjäll­världens mångfald av små vattendrag.

Dvärgbeckasinen svår att få korn på

Fågelvärlden har sina representanter som näs­tan kan räknas in bland skrymt och oknytt. Fåglar som blir mer som osynliga väsen än ett knippe fjädrar. Det finns arter som aldrig ses, bara hörs. Är man en sån fågel måste man ha ett läte som tränger igenom och uppmärksam­mas av en mottagare. Annars förblir man säker­ligen oparad. Frågan är om någon svensk fågel har ett så märkligt läte som dvärgbeckasinen.

Den lilla beckasinen hör hemma bland rika myrmarker och låter sig aldrig skärskådas. Yt­terst få har sett den på marken. Som regel får man syn på den först när man ska till att sätta foten på den. Ingen fågelart trycker så hårt som denna, eftersom den så fullständigt förli­tar sig på sin skyddsfärg. Dess melerade vatt- ring på varje fjäder är också verkligt effektiv som kamouflage.

M ed s itt k la rgu la b rö s t lyser g u lä rlan so m e n gul klick i d e t

o m g iv a n d e g rå la n d sk a p e t. E ftersom d e n a n lä n d e r till s to ra

d e la r av N orrland i s a m b a n d m e d v å rs å d d e n o ch därv id o fta

ra s ta r p å å k e rte g a r kallas d e n ib lan d fe lak tig t fö r säd esä rla .

Dess utseende är dock en ovidkommande detalj - det är lätet som gör denna fågel så spe­ciell. Det går bortom vad ord beskriver att korrekt återge dvärgbeckasinens spelläte. Få­gelförfattaren Rosenberg tecknar ljudet som ”det som uppstår när en häst galopperar på en träbro”. Godtagbar liknelse, men inte rättvisan­de ändå. Det är det speciella eko som uppstår när den kastar sig spelande genom skyn som gör att den upplevs mer som ett väsen än en fågel av kött och ben. Trots att den västerbottniska juni­

41

natten är ljus, är det ändå svårt att få syn på den lilla beckasinen uppe i lufthavet.

En anledning till att man inte finner den på den ljusa natthimlen är att den är så svårlokali- serad under spelet. An tycks den vara nästan en kilometer bort, än tycks den vara alldeles inpå en. Den måste ha ett slags insikter i hur akustik fungerar, eftersom den når maximal effekt. Det ekar i natten: ”lock-a-tock...lock-a-tock...lock- a-tock”. Sedan dör det bara bort med en ångest­fylld suck, för att åter stegras inom en liten stund. Man kan inte annat än förundras.

Fågelmyrens starkaste färgklick rent dräkt­mässigt är utan vidare gulärlan. Varmare gul om bröstet än en smörblomma sitter hanen i toppen av en liten buske och sjunger sin ento­niga sång, eller varnar när man blir boet för närgången. I de riktiga rikkärren, på de allra finaste fågelmyrarna, kan de bo tätt, nästan som i en liten koloni.

Gulärlan är dock en av de fågelarter som hål­ler på att överge sina ursprungliga miljöer allt mer, för att flytta ut på kalhyggena. I de grova spår som uppstår efter en skötares framfart över ett hygge bildas små vattensamlingar som kan räcka som vattendrag för en gulärla numer. Dock hittas de alltjämt som tätast bland de främsta av våra fågelmyrar. Där lär de nog förbli.

Sångsvanen ovanlig förr

En gång i tiden var sångsvanen de stora norr- landsmyrarnas mest exklusiva innevånare, med endast ett tjugotal kända par inom lan­dets gränser. Denna lilla populationsspillras skygghet var legendarisk. Man sa att de lämna­de sitt bo på en kilometers håll när någon

mänsklig varelse närmade sig. Något man kan tro när man ser ett av de foton som den store men omtvistade fågelfotografen och författa­ren Bengt Berg har med i en av sina böcker. Jag minns inte vilken. Man anar tydligt att kame­ran försetts med en stor lins och hur fotografen legat i bakhåll på längsta avstånd. Längst bort, i fotots absoluta centrum, ser man hur en på bilden nätt och jämnt urskiljbar sångsvan vilar på ett jättebo. Men fågelns hela kroppshållning skvallrar om att den intagit högsta skydds- beredskap. Trots avståndet ser man att den upptäckt den smygande fågelfotografen långt tidigare och att den gjort sig klar att lämna sitt omhuldade bo, där det ligger i all sin ödslighet.

Rader som ovanstående känns nattståndna när man i dag märker hur sångsvanarna högst ovilligt makar på sig när man närmar sig deras myrar. Alltjämt dock väljande en boplats dit räven svårligen når. Sångsvanen upplevs i dag som trivial i våra skogssjöar och på våra våtmy­rar. Men leta efter den där bilden i en av Bengt Bergs böcker. Det fotot berättar fängslande hur utsatt sångsvanen en gång var.

Slagugglan en annan av myrlandets invånare

Långt innan flodvattnet börjar färga myr­markerna brunvita i den första vårbräckningen har den västerbottniska ödemarken bjudit på nattliga konserter som är nog så minnesvärda som dvärgbeckasinens osaliga nattliga ritter. Redan i mitten av februari runt timmarna kring m idnatt kan man få höra slagugglespelet. Respektingivande med sin dova bas och sin röst av skälvande temperament. Uven är stör­re, grövre, mer av storjägare än slagugglan,

42

men i fråga om råbarkad röststyrka känns det som om slagugglan har mer att bjuda. Det går en ilning genom ryggmärgen om man i vinter­natten tagit en skidtur ut till slagugglans vin­termyr och den så plötsligt ger ifrån sig sitt dova skall i ens närhet. Instinktivt kurar man ihop och går i skyddsställning. Man undviker att bli anfallen av en fågel som hoar så hotfullt.

Nu är slagugglan bara att betrakta som en farlig uggla när man kommer i boets absoluta närhet. Då anfaller den utan pardon. Inte alla, men tillräckligt många för att man ska lägga benen på ryggen när man av misstag råkat komma för tä tt inpå. Härmar man den spelan­de hanen kan han komma obehagligt nära och ge ifrån sig ett stånkande läte, men aldrig att jag blivit anfallen under själva spelet. Detta trots att jag härmat många av dem. Kanske alltför många. I min iver att återge slagugglans rösttemperament har jag kanske tagit i lite för mycket och låtit som en mycket potent gam- melhane, vilket fått en och annan osäker ung­hane att tystna och avlägsna sig när en så kraft­full varelse intagit dess revir.

Slagugglan är verkligen en myrmarkernas uggla. Där har den sina jaktmarker. Helst lever den av gnagare, men år då sorktopparna ute­blir kan födan vara tämligen omväxlande för det gamla paret, som är sitt revir mycket tro­get. Dock lägger de inga ägg under svagåren. De tycks ha nog att själva överleva. Det ofatt­bara är hur en så pass stor uggla, stor som en korp, kan hålla sig så oerhört väl gömd under de månader då den inte häckar. Det är ren lögn att få syn på den då, trots att man vet att de jagar över öppen mark. Men visst, slagugglan är en

S lag u g g lan ä r m y rm ark e rn as verk lig e hä rsk are . D en n a

u tp rä g la t n a tta k tiv a u g g la ä r svår a t t få syn på , så v ida m a n

in te k o m m it fö r nä ra b o e t i e n ihålig trä d s ta m , e lle r so m här

få t t korn på e n u n g fåg e l.

äkta nattuggla och sitter kanske mest och plirar med de stora mörka ögonen, gömd i någon tät gran vid myrens kant om dagarna.

Smålommen häckar otillgängligt

Somliga av de stora västerbottensmyrarna har en flytande övergång mellan vad som är skogs­tjärn och vad som är myr. Där finns ett komplex av vattenspeglar och sumpiga tuvor som inte bär. Det är ett land dit ingen människa törs. Otillgängligheten är en fördel för smålommen.

43

S m å lo m m e n s lä te h ö rs lå n g t i s o m m a rn a tte n . P recis so m sin s tö r re s läk ting lev er d e n av fisk, v ilke t g ö r a t t d e n m å s te g e sig u t på

lå n g a f ly g tu re r m ellan b o p la ts e n i e n liten tjä rn o c h m e r fiskrika sjöar.

Med yttersta möda släpar den sin tunga kropp de få stegen som är mellan myrvattnet och upp på tuvan där den har sitt rede. Den söker sig dit inte räven når, eftersom den aldrig skulle kun­na fly undan en plötslig attack.

Bor man inom rimligt avstånd från smålom­mens revir behöver det inte råda någon tvekan om när fåglarna återvänt för våren. Storlom- men är känd för sina ekande, ödsliga rop. Små- lommen är faktiskt än mer röstbenägen än sin större släkting. Den vrålar och kvider sig hög­ljutt igenom försommarnatten. Kilometervitt bär dess lätesyttringar, som inte sällan formar sig till en duett i barbariska vildmarksvrål. Inte

på något vis njutbart för det mänskliga örat, men en passande akustisk inramning till ett stycke kärv natur.

Smålommen är precis som den större släk­tingen en fiskätare och hittar därför intet ät­bart i de fisktomma myrgölar där den väljer att bo. I stället ger den sig ut på milslånga fiska- fängen. Det lär tära på krafterna när de ständigt tiggande ungarna (en till två) ska ha sitt. Det kan då bli många mil per dag att flyga för småloms- paret. Fascinerat ser man hur den återvändande föräldern lockar med sitt eviga, torra ”ka-ka-ka- ka...”, med näbben full av fisk. Ett under att den inte tappar någon längs vägen.

44

Sädgåsens boplats också svårfunnen

In till naturens bäst gömda hemligheter hittar som regel bara ett fåtal invigda. De som kan läsa tecknen, tolka dem rätt, men även vara begåvade med ett gudomligt tålamod. Jag till­hör i vissa fågelsammanhang inte denna utval­da skara. Aldrig har det lyckats för mig att få stifta bekantskap med sädgåsen på dess häck- ningslokaler. Jag tror de hör hemma i riset kring inlandets mest ödsliga och bortglömda stormy­rar, men jag vet inte säkert. Bara att de är någor­lunda många. Kanske har någon bland dvärg­björkarna smygande sädgås iakttagit mig någon gång, men jag må inte veta.

Tips om var de ska ha sina undangömda bosättningar har inte hjälpt. Jag har inte ens fått se en tappad sädgåsfjäder avslöja var de gäckande storfåglarna gömmer sig. Om våren ser vi dem rasta på Röbäcksslätten i stora antal. Där förser de sig av spillsäd, en föda så väsens­skild från det som de intar i skogslandets myr­marker. På goda grunder kan vi anse att det är svenska, eller åtminstone skandinaviska, säd­gäss som rastar om våren i umetrakten, men var denna stam på några få tusen par har sina viktigaste sommartillhåll är i stort ännu en obesvarad fråga.

När julikvällarna börjar bli mörkare inleder sädgåsen sin sommarruggning. För en tid av flera veckor saknar de då flygförmåga, på grund av alla de gamla vingpennor som tap­pats, i väntan på att nya, fräscha ska växa ut. De är då oerhört sårbara och söker upp skogs­landets allra mest otillgängliga platser. Annars skulle de bli stapelföda för räv och lo. Jag har sett e tt foto som en skogsvandrare tog för

många år sedan av en flock undflyende sädgäss i aktiv ruggning. De var säkert ett hundratal som slingrade sig bort mellan träd och buskar i hukad ställning. Man kan på goda grunder anse att hela den svenska stammen genomför sin ruggningstid på några få, men mycket väl valda platser. Dessa bör med det snaraste kart­läggas för att undvika intrång, exploatering eller vad som nu kan tänkas störa dessa mycket sårbara fåglar.

De avskilda platserna måste få finnas kvar

Du, käre läsare, kanske undrar var du kan stifta bekantskap med de fågelarter jag berättat om i ovanstående rader. Vår natur bör dock ännu få ha några platser kvar för enskilda och intima fågelmöten i största avskildhet. De är nämligen inte många i dessa informationstäta tider. Ett gott tips till dig som ändå vill hitta rätt på egen hand är att inhandla ett antal kartblad över Storumans och Vilhelmina kommuner. Där fin­ner du kanske på några håll karttecken för myr­marker av större vidd. Finns det då på dessa ytor täta blå linjer visar de att där kan man på goda grunder hitta myrar med de riktigt våta, kärr- artade partier där de mest spännande fågelmö­tena i myrmarkernas värld kan äga rum. Börja därför att fantisera dig bort med kartans hjälp. En dag kanske du står där ute i myrmarkens rike med andan i halsgropen, blickande bort över tuvor där stövlarna svårligen bär. Du har blivit ledd dit ut på osäkerhetens gungflyn av märkliga fågelröster.

Du har förtrollats av fågelmyren.

45

Myren i diktenG Ö R A N M A R K L U N D

Åsikterna om myren varierar sannerligen. De flesta rynkar på näsan åt den natur­

typen och kopplar direkt våra myrar till myggplågan. Svårt att ta sig fram i surhålen,

seggången mark. Den som ser på olika naturtyper ur en ekonomisk synvinkel kan

inte heller känna någon glädje inför åsynen av myren. Han klassar den som impedi­

ment, alltså värdelös mark.

SUNE

JO

NS

SO

N/V

8M

Den mest kända av alla negativa myrbeskriv­ningar är Carl von Linnés från Lapplandsresan 1732. Han ville gå e tt upptäckarsteg längre än tidigare resenärer i Norrland, lämnade den trygga Norrstigen, alltså vägen efter kusten, och drog iväg inåt land från Umeå uppefter älven till Lycksele. Sedan började bekymren. Vid Juktån knäcktes han av myrarna och myg­gen. Vi må betänka att han inte hade några stövlar. Man kan undra vad sorseleborna tyck­er om följande ord av den store Linné:

Aldrig kan presten så beskrifva hälfwete, som detta är eij wärre. Aldrig har poete­rna kunnat afmåhla Styx så fult, där detta eij är fulare ...

Men visst finns även kärleksfulla beskrivningar av myren. För människor i väglöst land var vin­termyren ovärderlig. Där det normalt var omöj­ligt att ta sig fram blev den frusna myren rena autostradan, åtminstone om snödjupet inte var alltför stort. Och hur skulle våra förfäder ha överlevt som nybyggare utan myrmarkerna, som gav skörd utan vare sig sådd eller göds­ling?

I våra dagar är det främst naturälskarna som betonar myrens värde. Storslagna fjäll, långa sandstränder, rika lövängar, solvarma klippor tillägnas ständigt kärleksförklaringar, men så

In v ån arn a i V ä s te rb o tte n h a r n o g e t t k luve t fö rh å l la n d e till

s ina m yrar, ä v e n o m d e ä r e t t k ä rt m o tiv i li tte ra tu re n . N u m e­

ra s k a tta s m y ren fö r s itt re k re a tio n sv ä rd e , tid ig a re g a v d e n en

liten u tk o m st, e f te r m ö d o s a m t slit. H är se s k ro n o to rp a re n

A lvar E liasson p å sin to rv tä k t i M ö tin g se lb e rg , V ilhelm ina,

s e n s o m m a re n 1961.

är faktiskt också fallet med myren, både för höstens nästan osannolika färgprakt och vå­rens rikedom på växter och djur.

De västerbottniska författarna

Hur har då våra västerbottniska författare skildrat myren? Det känns naturligt att börja med Sara Lidman och hennes Hjortronlandet (1955], Boken börjar så här:

myrenen strimma fastare mark i ett sumpigt myrsjok,ett skär av gemenskap i ett hav av ensam­het.

De människor hon skildrar kallades kronotor- pare. De fick ta hand om risig och blöt mark tillhörig kronan, som hävdade att det slumra­de miljoner i myrarna. Naturligtvis behövdes dikning och annat hårt arbete. Och Franz slet:

Han var arbets elak. Myren var hans fiende, den han slaktade skovelvis, dag för dag. Det gällde att öppna myrens ådror, få dess sjuka vatten att strömma undan.Här skulle bli en gräsvall så hård att den bar häst och slåttermaskin.Vreden gav honom kraft, svordomarna var små styrkedroppar för hjärtat.

Han skar med skoveln ett snitt från vän­ster, ett bakifrån, ett från höger. Sedan körde han in skoveln underifrån och lyfte, torven var seg, hängde kvar i görjan, han ryckte och lyfte tilb torvknulan lossnade och han kunde slänga upp den. Han pus­

47

tade, andades ut lite under de tre sidosnit- ten, stånkade igen över det tunga slutslitet. Diket var brunt, slammigt myrvatten på botten. Han hade stövlar.Det var detta som kallas att slita ont.

Men myren gav även lycka till människorna påön, särskilt när det var hjortronsommar:

Men så en sommar vart sjunde eller tion­de år höll sig ovädren borta den känsliga veckan. Luften stod mild och stilla och lät snåtterblommen sätta frukt och mogna.Ett sådant är blev sjöjet oigenkännligt, du såg inte marken för gulröda bär. Till och med småskogens lipande dropp upphörde; om sol eller icke - det slog upp ett sken från marken som förtrollade allt.Då kom barn och vuxna från ön, det var ett liv och en lycka. Ingen hade ont av myggen. Om någon steg fel och blev gyttjig till knäna skrattade han salig. Bären var skimrande fuktiga - människorna måste föra en handfyll till läppar och kinder och mumla väna ord. Hur mild och härlig var icke tillvaron en sådan dag.Och sedan tillredningen. Man sålde bär och fick pengar till socker och kokade en sylt så olickligt god att man skulle ha kunnat muta sankte Per med den om icke Herren själv! N u hade snåttersylten en liten nackdel - den var full av kämor som gärna fastnade i tandhålen och drog igång tandvärken, men ingen nändes klaga över den pinan, snåttren var tadelfria, heliga.- Om bara man kunde räkna ut vadan själva kraften i snåttren kom.

- Ja det är som ett under. Kox oppa detta slöjl Det växer int ens gräs som dug åt koma, ja knappt åt fåra. Och trädrackama som stå här å skräpal Armest att he dug till vedbrand. Jorden som är så fattig och oduglig - å då snåttren ta på vääx där kan du tro he jer självaste guldet.- Säg om he finns guld nån kilometer ner?!- Så att den här glansen bara skulle vara som nå slags återsken?! Eller va man ska kalla ne.- Ja tänk! man kan fara tro på vassom- helst en snåttersommar som i år.- ha du hört att söderut där dem hava allting å vräka sig i äpplen å vete å ros- blommer - där hava dem inte snåttra!- He jer tjänligt åt dem!- Men om ändå slöjet kunde hushållera nalta med sig!- Ja vafför ska det giva från sej allt det har på en sommar.

Det hände när man plockat vad man rymde i alla kärl en dag och nästan hela slöjet fortfor att lysa av tunga bär att en slags vanmakt kom över öama. Man hade prisat jorden med alla lovord man kände till utan att det gjorde den mindre dyrkansvärd. Man hade farit fram som tjuvar - och överflödet var bara naggat i kanten en smula. Människorna blev förlägna, detta liknade ingenting annat i torpvärlden.

I grannbyn Granbergsträsk växte samtidigt med Sara den i livet så tragiske men ändock så rolige Birger Vikström upp. Hans bok om

48

barndomen, De lyckliga åren (1954), skildrar samma landskap som Saras. De gamlas upple­velser finns ofta med hos båda. Birger Vik­ström berättar om en getare som får uppleva något märkligt vid myr kanten:

N u säg han något mycket underligt. Där koma förut betat kom sju käringar hop­pande med långa skutt. De hoade med jämna mellanrum och morbror Anton, som först inte riktigt begrep vad han såg, ropade tillbaka. Men bara en gång för nu var käringarna närmare och deras utseen­de och hoande var sådant att Anton blev stående fastspikad där han stod och skräckslaget stirrade. Det kunde ju ha varit frågan om sju helt vanliga by akä­ringar, som plötsligt gripna av vansinne eller besatta av onda andar av biblisk art börjat hoppa omkring på just denna myr, men så väl var det inte. Ty den första käringen var mycket mer än två meter lång, och de som kom efter henne i en lång rad var mindre och mindre ända ned till den sista, som knappt var mer än en aln lång. De hade alla knallröda långa kjolar och svarta hucklen; kjolarna var det enda konstiga i deras kläder. Men deras hoan­de, som kom med jämna mellanrum för varje hopp de gjorde, lät inte som när en människa hoar eller ropar. Det var hoan- den som rullade utöver myren och skalv i bergen, det var en kuslig klang av under­jord i deras rop.

N u hade de också kommit ut på gungflyn som aldrig kunnat bära en mänsklig fot, men deras långa skutt mellan de vickande starrtuvoma var ändå lika säkra och deras hoanden lika oförskräckta. Anton tänkte nu inte alls, han bara såg. Han såg de knallröda långkjolarna fladdra och varelsernas kaffebruna armar svänga i takt med deras rytmiska hoppande och han såg dem styra kosan rakt ut mot tjär­nen. Snart skulle de i sin hoande färd nå dess vattenyta men det tycktes inte bekym­ra dem det minsta. Tvärtom. Det var tydligen dit de skulle.

D et var alltså vittra, som var på väg u t på my­ren. Eljest syntes hon mest m itt ute i kärret, sittande stilla och kammande sitt hår. Vitter- kälinga.

Myren i boktitlar

Exempel på böcker från Västerbotten, där ordet myr ingår i titeln: Sigvard Karlssons Nådamyren (1961), Lennart Fricks Myrhålet (1977) och Anita Salomonssons Mannen på myren (1998).

Sigvard Karlssons roman handlar om en tonårsflicka, som råkar i olycka och placeras hos ett äldre par långt hemifrån för att föda sitt barn. Det nesliga i att få barn utan att vara gift var särskilt påtagligt i Västerbotten, kraftigt påverkat av religiös väckelse. Med förhopp­ningar om att få människor skulle få reda på för­hållandet placerades hon i ett ensligt beläget kronotorp i myrlandet. På resan d i t ...

... tyckte hon sig se ett svagt ljus ute på en vid myr. Så småningom kunde hon urskil­

49

ja en gård, ett par uthus och några träd strax utanför gården. Gården låg på en höjd som sköt upp ur myren, den såg en­sam och övergiven ut och hade väldiga drivor ända upp under fönstren. Ändå var det en månad kvar till jul.

Den lilla lättlästa boken ’’Myrhålet” av Len­nart Frick ger också bilden av myren som nå­got skrämmande. På vägen hem från ett besök på sjukstugan kör huvudpersonen ned i myr­hålet med den värdefulla hästen, som därmed går förlorad.

Anita Salomonsson skriver i "Mannen på m yren” lyriskt om skimret över myren men också om mörkret som lurar därunder:

Slutligen befann de sig i utkanten av den stora myren, som han hade velat visa henne. Den bredde ut sig inför dem som ett okänt, vidunderligt landskap, dränkt i sol och sötma. Hon var betagen, fann det nästan förmätet att beskåda. Det var nästan som när lärarinnans klänning åkt upp och underkjolen, prydd med spetsar och volanger, blivit synlig.Framför dem bredde en matta av gyllen­gula hjortron ut sig. Tuva efter tuva, och så längre bort slättmyren, så oskyldig på sikt, så bländande ljus. Och hjortronen, guldgula, overkliga.

A tt besegra ödemarken

Går du längre tillbaka i västerbottnisk littera­turhistoria hittar du några damer, uppburna av sin samtid men idag nära nog bortglömda: Frida Åslund, Fiildur Dixelius och Astrid Vä-

ring. De spinner på det gamla tem at om att besegra ödemarken. Dixelius berättar i boken Sonsonen (1922) om hur prästen Per Olov Unseus med biträde av sju man bär sin sjuka hustru mer än tjugo mil ”över bärg och mår- kor, över milslånga myrar” till sjukhuset. Sep­tembernattens hårda frost gjorde att myren underlättade färden.

I Astrid Värings två romaner Frosten (1926) och Vintermyren (1927) spelar myren en sym­bolisk roll som gräns mellan två världar. Miljön är Tavle by och tiden storsvagåren under 1860- talet. Byn delas i två delar av myren, en rikare del och en fattigare, som år efter år drabbas av frost. Det finns en frost från myren även i människor­nas hjärtan; de två lägren bekämpar varandra. Men gudsordet kommer till hjälp i allt elände, och de rika tvingas gå till de fattiga för att hämta tröst.

Några rader ur ”Vintermyren”, där vittra lik­som hos Birger Vikström kopplas till myren:

N u vaknar hon, vittra, nere i myren.Hela vintem har hon sovit tungt och utan drömmar på sin bädd av dyört och vill- havra djupt under famnstjock is. Men så vaknar hon idag av att det är takdropp i bädden. Solen står på rutan hennes, is­blommorna tina till vatten. Först ville hon släcka den om hon kunde, solen, den enda som kan se ner i svarthålet hennes utan att få svindel och sugas ner i det.

Vintermyrens vilda vår, det är en vår att vakna till. Den vittra en gång på allvar lockat med huvuvillsblomster och myr­

50

pors, den som en gång druckit henne till i vintermyrens solbrygd, den hittar aldrig hem mer, sutte han så bänkad under hustak vintern lång bland idel hemfolk.

Till de tidiga Västerbottensförfattarna hörde P.A. Lindholm och hans son Valdemar Lind­holm. Båda var mångsidiga och gav sig på vitt skilda genrer, revytexter, läroböcker, indigna- tionstexter, sameromantik med mera. Båda var också nedtecknare av sagor och hade sam­arbete med kända sagotecknare.

Valdemar Lindholm gav 1908 u t Fjället, skogen och myren med undertiteln Tre Norr- landssägner. Delen om myren är ingen kärleks- skildring, tvärtom. I dess m itt finns Mordpö- len och lömsk dy under gungande tuvor. Skräckfödande vidder med hemska hemlighe­ter. En av upplagorna har pärmillustrationen gjord av John Bauer, och faktiskt - även där sitter vitterkälinga ute på myren:

Frampå höstsidan, när kölden kom norri­från till kamp mot sommarvärmen, som ännu sög sig fast i marken och sjöarnas vatten, då stod där en tung, frän rök från myren ut över hela bygden. Det var som hade en väldig jättegryta bubblat och sju­dit därute i Mordpölen, sändande ångorna ut över myren.Och huru det bubblade och sjöd, blev hela myren till ett enda stort, grått hav, där en eller annan torrfura stod upp över dimman som mastema av ett sjunket skepp. Och i dimman låg frosten och lurade, och när nattmörkret sänkte sig över bygden, då smögo sig frostandama fram, drogo i ett

härjande tåg över rågåkrarna, med sin isande andedräkt dödande brodd och kär­na och sugande musten ur den skörd, som lantmannen hoppats få såsom lön för sin möda.Och när solen åter gick upp och lantmannen såg sitt kom stå där med kämlösa, förfrus­na ax, då höjde sig hans arm i vanmäktig vrede, och mellan sammanpressade läppar trängde sig förbannelsen fram:- Förbannelse, förbannelse över dig, du stora myr1.Ja, förbannad vare myren, och förbannel­sen hade legat stor och tung över den sedan lång tid tillbaka.

Myren lockade och skrämde

Idealet för nybyggaren var att slå sig ned högt uppe på liden med en värmemagasinerande sjö nedanför. Då kunde man hoppas att kornet inte frös, och den känsliga potatisblasten. Li­den och mildare klimat hörde ihop liksom myren och frosten.

Men man behövde myren för fodrets skull. Ofta var avståndet till den så stort, att skörden där medförde övernattningar. Det var inte lätt att hålla uppsikt över hässjoma där borta, och konflikter uppstod mellan nybyggare och sam- er, när renama hade hittat till fodret.

Linnéa Fjällstedts böcker handlar oftast om kampen för överlevnad. I Hungerpesten (1975) tar hon upp motsättningen mellan samerna och nybyggarna:

På långt håll hade han upptäckt att ren- jävlama varit i farten. Stängslet kring

51

hässjoma var utrivet och nertrampat. Foret hade blåst omkring och stora gröna tappar låg utspridda över ett stort område. Blicken irrade efter de upptrampade ren- vägama som löpte kors och tvärs över myrlandet. Ilskan sjöd inom honom och blev till ett mummel.

U tsik t m o t en ig e n v ä x a n ­

d e m yro d lin g . M ö tingse l-

b e rg , V ilhelm ina 13 ju n i

1980. D en n a bild o ch e t t

p a r till to g S u n e Jo n ss o n

fö r Bo J o h a n s so n s d ik t­

sam lin g Om sommarn, om

hösten, b ittida, sent (1981).

A tt bebyggelsen kom att ligga högt är särskilt påtagligt i den del av Västerbottens inland som kallas Stöttingfjället, e tt för besökaren något märkligt namn. Där tilldrar sig händelserna i

en roman av Elisabeth Rynell med titeln Ho- haj [1997). Utmarkerna i berättelsen bär detta namn. En gång kunde det tydas, skriver hon. Nu är det ett tecken, e tt märke. Men stigarna finns kvar, och ursprungsspråket. Till denna trakt kommer en kvinna:

Sommarnatten öppnade sig för henne.Hon släpptes in i fågelsången. Ljuset var som ett vatten och hon vadade genom det.Och hjortronblommoma blommade än, åtminstone de i fuktskrevoma, de i halv-

SUNE

JO

NS

SO

N/V

BM

skuggan. Natten doftade starkt av myr, sött och kryddigt. Inna gned en skvattram- kvist mellan fingrarna och luktade på dem. Han har kommit, tänkte hon. Minns han mig? Tänker han pä mig? Jungfru Marie nycklar stod bland kräkriset, knop­piga, outslagna. Hon smekte lätt med handen över blommorna hon passerade, rörde vid roslingar, ängsull, harsyreblom- mor. Den vita, genomskinliga natten stod tät kring henne, den vek inte en tum, blev inte för ett ögonblick likgiltig eller undan­glidande.

Poeternas myrar

Poeternas behandling av myren borde väl kun­na ge en bild av frid och stillhet, en plats för meditation, av naturens rikedom, vacker få­gelsång och inte bara myggsurr. Tyvärr ser det inte ut så. Våra kända lyriker, Helmer Grund­ström och Lars Lundkvist exempelvis, ger oss inte mycket därvidlag. Grundström kopplar ofta ihop myr och mo, en allitteration där bara det ena ordet låter västerbottniskt. I varje fall i norra delen av länet används inte ordet mo:

Inne på moarna

Inne pä moamatycks blåsten ständigt i träden gä.Ute på myramastår dimman evig och dunkelgrä.Sent i stugornahör man vaggor som gä och gä.

Bo Johansson från Vilhelmina känns närmare myren i sin diktning. I samlingen Om sommam, om hösten, bittida, sent (1981) skildrar han både

i poetisk och dokumentär form de väldiga pro­jekt för uppodling av myrmarker, ofta miss­lyckade, som kronotorparna slet med. Arbete på Tregrenmyra, Ondfinnarmyra, Slagörmy- ra, Angelikmyra och så vidare. Den långa dik­ten ”Roselmyra” slutar så här uppgivet:

Och byn skull ju väx och mycke bama skull de ju bli sä vi ordne till en skoltomt och fick kommun till och bygg de där storskolhuse som nu är tomt

Tillåt mig slutligen uttrycka min stora beund­ran av Sune Jonssons presentation av myren som naturtyp, i ord men framför allt i bild. Han är den store mästaren att skildra försvin­nande sysslor och miljöer. Myren försvinner förvisso icke, men däremot vår utkomst av den. Tack vare Sune Jonsson kan vi fortfaran­de uppleva myrslåttern eller torvtäkten.

53

JÖRG

EN

WIK

LU

ND

/N

Värna om Västerbottens våtmarkerM A L I N K L A R Q V I S T

Våtmarker är mycket viktiga ekosystem som måste bevaras. Inte nog med att

de har höga biologiska naturvärden, de visar oss också vårt kulturhistoriska

arv och de är en viktig del av den svenska landskapsbilden. Globalt sett har

våtmarkerna också viktiga funktioner, till exempel som klimatutjämnare, och

som färskvattenmagasin. För gemene man fungerar våtmarkerna som oaser

och kan erbjuda en otrolig naturupplevelse. Alla våra våtmarker är värda ett

besök, under alla årstider och i nästan alla väder.

Så länge människan funnits i Sverige har hon nyttjat våtmarkerna på ett eller annat sätt. Till en början mycket småskaligt; man använde vissa våtmarker till bete för sina djur och skördade näringsrikt hö från många olika våtmarkstyper. Med tiden blev nyttjandet mer och mer avance­rat och med en ökande befolkningsmängd blev behovet av odlad mark och skog större. Man dikade u t myren för att kunna bruka marken eller öka virkesproduktionen. Vid 1900-talets början var nyttjandet av våtmarkerna fortfa­rande relativt begränsat. D et småskaliga bru­kandet övergick så småningom till ett mer in­tensivt nyttjande; stora arealer torvmark dika­des ut för att ge en ökad skogsproduktion, våt­marker avvattnades för ett ge mer jordbruks­mark, hus och vägar byggdes vid våtmarksom- råden - resultatet blev att stora områden av Sveriges våtmarker förstördes.

Energikrisen under 1970-talet medförde att torv som ett alternativt bränsle blev högaktu­ellt och en storskalig torvbrytning påbörja­des. Samtidigt var miljörörelsens inverkan på människors medvetande stort. Man hade bör­jat inse naturens eget värde och att myrarna som livsmiljö för växter och djur, som kultur­landskap och rekreationsområden var viktig och värdefull för människan. Parallellt med denna utveckling blev andra hot m ot våra våtmarker kända. Igenväxning av tidigare öppna våtmarker till följd av ökade utsläpp av näringsämnen, som till exempel kväveföre­ningar, och metodförändringar inom jordbru­ket som medförde att traditionell slåtterhävd och betesdrift upphörde. D et fanns en kon­flikt mellan nyttjande och bevarande. Ett skydd av Sveriges våtmarker hade blivit nöd­vändigt.

55

Inventering av Västerbottens våtm arker

Men, hur skulle skyddet se ut? Hur stora var arealerna? Vilka typer av våtmarker fanns? Vilka av landets våtmarker skulle räknas som skyddsvärda? Hur skulle detta avgöras? Den fysiska riksplaneringen som genomfördes un- derl970-talet avslöjade att kunskapen om de svenska våtmarkerna, mer än en femtedel av Sveriges yta, var starkt begränsad. En invente­ring var nödvändig. År 1977 fick Naturvårds­verket i uppdrag av regeringen att genomföra en översiktlig inventering av Sveriges våtmarker. Det visade sig att det fanns ett stort behov av utvidgade och mer noggranna inventeringar, samt att man var tvungen att på något sätt fast­ställa våtmarkernas naturvärden.

En riksomfattande inventering, våtmark- sinventeringen (VMI), inleddes. Sveriges våt­marker skulle kartläggas och klassificeras efter dess naturvärde. Klassificeringen byggde på faktorer som våtmarkstyp, artrikedom, och grad av o rö rdhet1.

Inventeringen av Västerbottens våtmarker utfördes av Länsstyrelsen Västerbottens län. Själva inventeringen påbörjades 1981 och slutrapporten låg färdig 1993. 700 000 hektar (70% av Västerbottens läns totala myrareal) var då inventerade och bedömda efter sitt skyddsvärde. En knapp fjärdedel av dessa ran­kades som mest skyddsvärda, så kallade Klass I-våtmarker, vilket innebär att marken har mycket höga naturvärden och därför bör beva­ras för all framtid. Av dessa områden ansågs 31

objekt vara av nationellt intresse och priorite­rades i den så kallade myrskyddsplanen.

Inventeringen visade vidare att våtmarkerna i Västerbottens län domineras av myrmark (89%). Stränder och övriga våtmarker (fukthe- dar, fuktängar och sumpskogar) stod för ca 5% vardera. Av myrmarken klassas 7% som kärr och 14% som biandmyr, medan endast 6% klassas som mosse. Inventeringen innebar också att man fick en samlad bild av våtmarkernas geo­grafiska spridning i länet. Våtmarkerna ökar till antal och yta ju längre inåt landet man kommer, ända till förfjällterrängen. På samma sätt ökar andelen kärr och antalet Klass I-våtmarker med avståndet från kusten. Det förra beror på klima­tet, som är en av de viktigaste faktorerna när det gäller olika våtmarkstypers uppkomst, medan det sistnämnda beror på att det finns ett klart samband mellan en lägre befolkningstäthet och en högre andel orörda våtmarker. Våtmarker i de mer tätbebodda områdena närmare kusten, har ofta nyttj ats mer och ingreppen är större och fler.

Det finns dock våtmarkstyper som inte ökar med avståndet från kusten: stränderna (natur­ligtvis), men inte heller de ombrotrofa myrar­na - mossarna. Länets mossar är få och de väl­utvecklade högmossarna, som är vanliga läng­re söderut i Sverige, är sällsynta. De få existe­rande högmossarna återfinns i länets sydligaste delar. En av de mest kända finns på Torsmyran i Nordmalings kommun, som för övrigt är väl värd ett besök.

1 M e to d ik e n f in n s b e sk riv e n i G ö ra n sso n m .f l , 1983, Inventering av Si/eriges våtmarker. M etodik, N a tu rv å rd s v e rk e t r a p p o r t SNV PM 1680

56

Våtmarkernas skydd

Sedan rapporten från våtmarksinventeringen låg klar 1993, har många av länets våtmarker skyddats. Ett ytterligare skydd av våtmarkerna kan vi vänta oss efter Riksdagens beslut om femton prioriterade miljökvalitetsmål, där ett av målen är ”Myllrande våtmarker” 2 De statliga myndigheterna har nu i uppdrag att utarbeta strategier som syftar till en hållbar (resurs-) utveckling, bevarande av den biolo­giska mångfalden, bevarande av kulturmiljön samt värna om våtmarkernas sociala värden. Detta resulterar förhoppningsvis i att våt­markerna ges ett ytterligare skydd och även till att förstörda och skadade våtmarker res­taureras.

Alla Sveriges våtmarker skyddas under Mil- jöbalken. Områden som anses vara extra skyddsvärda ges ett ytterligare skydd genom ett inrättande av nationalpark eller naturreser­vat. Syftet med skyddet kan variera. Det kan till exempel vara för att bevara den biologiska mångfalden, att skydda en värdefull naturmiljö, eller att skydda hotade växt- och djurarter. Även sociala värden, som rekreation och till­gänglighet, vägs in i bedömningen. När beslut skall tas om ett områdes skyddsvärdhet, görs all­tid en avvägning mellan fördelarna av ett nytt­jande och ett bevarande. I områden där våt­markerna är starkt begränsade till antal räknas skyddsvärdet vara större än i till exempel Väs­terbotten, där våtmarker är allt annat än en bristvara.

D et fin n s m å n g a a n le d n in g a r till a t t v å tm a rk e r sk y d d as . N ä rh e te n till s ta d e n

kan v ara d e t so m a v g ö r a t t m y re n b e d ö m s so m sk y d d sv ä rd .

Geografisk mångfald

Den geografiska mångfalden är viktig att beva­ra. I Sverige finns ett antal olika våtmarkstyper - sumpskogar, fuktängar och fukthedar, myrar och stränder. Dessa våtmarkstyper varieras näst intill i det oändliga beroende på olika geo­grafiska faktorer som näringsinnehåll, lokala klimatfaktorer, hydrologi, markens lutning och berggrundens sammansättning. En kalkrik berggrund i Sveriges inland ger alltså en helt annan våtmarkstyp än en kustnära våtmark på en surare berggrund.

De olika geografiska faktorerna medför även att växt- och djurliv varierar och en än

2 Vissa våtm arstyper ingår även i and ra av de fem ton m iljökvalitetsm ålen, t.ex. "Levande sjöar", "Levande skogar" och "B egränsat klimat".

57

större mångfald av våtmarkstyper uppenbarar sig. Förutom detta varierar de även till form och storlek. D et finns alltså en otroligt stor variation bland Sveriges våtmarker. För att räknas som skyddsvärda bör våtmarkerna ock­så vara utan mänsklig påverkan, det vill säga bland annat ha en opåverkad hydrologi. Vissa landskapsmönster som till exempel små våt­marker i skogs- och jordbrukslandskapet skall också bevaras.

Biologisk mångfald

Sveriges olika våtmarkstyper, myrar, havs­strandängar, sumpskogar med flera är ofta mycket extrema miljöer. I vissa våtmarkstyper kan markytan variera från dränkt till uttorkad under en och samma växtsäsong, medan andra kan ha ansenliga temperaturväxlingar under ett och samma dygn. Det gör att framför allt växterna måste vara sinnrikt anpassade för att överleva och många av arterna påträffas bara i just en specifik miljö.

Våtmarkernas djurliv är också speciellt. Många fågelarter och naturligtvis en mängd andra djurgrupper, som till exempel insekter och fjärilar, har våtmarkerna som sin specifika livsmiljö. Minskande våtmarksarealer får kon­sekvensen att både flora och fauna hotas. Som en följd är många av våtmarkernas arter rödlis- tade3 (skyddsvärda). I Sveriges är hela 620 våt- marksarter registrerade som rödlistade, och så många som 131 av dessa återfinns i Väster­bottens län. Det rör sig om arter från alla växt- och djurgrupper. Bland växterna kan nämnas

grönskära, guckusko, myrbräcka, myrstarr och skuggviol. Bland fåglarna återfinns ett trettio­tal arter, till exempel rödstrupig piplärka, mosnäppa, mindre strandpipare, kornknarr, pilgrimsfalk, blå kärrhök, dubbelbeckasin, myrspov och många fler. Naturligtvis finns det även rödlistade arter av mossor, lavar, svam­par samt både ryggradslösa och ryggradsdjur.

Kulturmiljö

Våtmarker är viktiga för vår förståelse av kultur­landskapet. Marken har nyttjats både inom jordbruket och skogsbruket. Lämningar och andra kulturhistoriska spår är därför värda att skyddas. Kulturmiljön vägs alltid in i avvägning­en när beslut om skyddsvärde skall tas.

Sociala värden

Våtmarkernas sociala värden är stora. Behovet av naturupplevelser, inte minst bärplockning­en, är betydelsefullt för människan. Tillgäng­ligheten till hjortron, Norrlands guld, eller tran-

M og n a h jo r tro n g e r

e n fan ta s tisk m ylta .

M osade, kok ta eller

råa, fu llm o g n a b ä r var

fö rr e t t v ik tig t ti llsko tt

i v in te rd ie te n . N u m er

ä r d e t e t t säk e r t s ä t t

a t t å te rs k a p a h ö g s o m ­

m a re n s d o f te r o ch

sm a k e r u te p å m yra .

3 Klassificeringssystem g ru n d a t på arters fö rekom st och hotbild . Mer inform ation finns på w w w .artdata.slu .se

bär, dessa sura bär som undertecknad särskilt vurmar för, är oersättlig. Våtmarkerna utgör även en stor del av den svenska landskapsbil­den då de ofta ingår som en mosaik i skog och mark. Men bara doften av skvattram en varm sensommardag är skäl nog att skydda våra svenska våtmarker.

Internationellt ansvar

Sveriges våtmarker täcker som tidigare nämnts en dryg femtedel av landarealen. Med andra ord har vi ca nio miljoner hektar våtmarker i landet. Man beräknar att 25% av Sveriges alla ursprung­liga våtmarker har försvunnit under de senaste 150 åren till följd av människans nyttjande. Ex­emplen på hur våtmarkerna har påverkats är många - bete och slåtter, dikning för ökad skogs­produktion, skogsbilvägar, torvbrytning, sänk­ning av sjöar för att få mer mark och dämning av våtmarker till exempelvis regleringsmagasin.

Trots detta har vi internationellt sett ett oerhört rikt våtmarkslandskap. Vi delar denna topplacering tillsammans med Kanada, Ryss­land och Finland, vilket snabbt kan få sin för­klaring om man tittar på en jordglob. Länderna ligger alla i det så kallade Norra boreala bältet. De har ett relativt kallt klimat och en rik ne­derbörd, vilket främjar torvmarksbildningen (nederbörden måste överstiga evapotranspira- tionen, det vill säga den totala mängden vatten som återgår till luften).

Många länder i Nordeuropa har tidigare haft stora våtmarksarealer, som av olika orsa­ker upphört. Vi är väl alla bekanta med histo­rier om hur holländarna torrläde sina våtmar­ker i jakten på odlingsmark. En gång i tiden

bestod mer än hälften av Hollands yta av våt­marker - idag återstår endast någon procent.

Jämfört med övriga Europa har Sverige sto­ra, intakta våtmarker. D etta innebär att vi även internationellt sett har ett ansvar att skydda de svenska våtmarkerna. Idag ingår Sverige i flertalet internationella konventioner som skall skydda våtmarkerna från exploate­ring, till exempel våtmarkskonventionen (RAMSAR), som kartlägger och kräver till- ståndsrapportering för världens våtmarker. "A frican-Eurasian-W aterbird-A greem ent”, där Sveriges roll är att skydda häckningsplat- serna för många av de fåglar som uppehåller sig sommartid i de svenska våtmarkerna. I och med EU-medlemskapet gäller också EU:s ha­bitat och fågeldirektiv, som ställer krav på att våtmarksarter och naturtyper bevaras. Natura 2000, EU:s nätverk av skyddade områden, är ett annat exempel, där bland annat våtmarker kan skyddas.

Restaurering av Västerbottens våtm arker - Rörträsk silängar

I och med att våtmarker nu ingår som ett av regeringens prioriterade miljökvalitetsmål kan Västerbottens våtmarker få ett ökat skydd. Målet med ”Myllrande våtmarker” är också att restaureringsåtgärder skall genomföras. Man skall till exempel återskapa våtmarker som har förstörts på grund av människans nyttjande. Här i Västerbotten är vi dock lyckligt lottade, eftersom länets våtmarker sällan är förstörda. D et kan vi tacka vårt vidsträckta läns otillgäng­liga terräng för, och även det faktum att länet till stor del är glest befolkat. Visst har vi ofta

59

P etik ån s n a tu r re se rv a t vid S v an se le i N orsjö k o m m u n . F o to 13 a u g u s ti 1969.

dikat ut våtmarkerna för att kunna nyttja dem till skogsproduktion och visst har vi nyttjat myrarna till slåtter, men en stor del av Väster­bottens beräknade 941 000 ha våtmarker an­ses dock vara orörda.

Det finns istället andra typer av projekt för restaurering av våtmarker. Ett exempel på detta är Rörträsk silängar i Norsjö kommun, som är länets första kulturreservat. Det syftar till att skydda och vårda både de kulturhisto­riska värdena i en översilningsanläggning och att bevara floran som är helt beroende av hävd. Man vill visa på den tidstypiska landskapsbilden som våtmarksslåttern gav och som var vanlig under sent 1800- och tidigt 1900-tal i Norr­lands inland. Om rådet som ligger längs Petik- ån, har många lämningar från tiden när översil- ningen var i bruk. Här finns bland annat en

akvedukt som användes för att leda vatten över ån till dess östra strand, samt en dammlucka som användes då man ville översila raningen. I anslutning till översilningen har vattnet utnytt­jas till att driva en skvaltkvarn, en spånhyvel och en slipsten. Man har som mål att sköta reserva­tet enligt gamla brukningsmetoder, samt att återställa de delar av området som har förfallit sedan hävden upphörde på 1960-talet.

En nationalpark och över 150 naturreservat

Det finns idag en nationalpark och över 150 naturreservat avsatta i Västerbottens län. Na­turreservaten täcker 13% av länets yta, vilket motsvarar ungefär 800 000 hektar. En tiondel av reservatens yta täcks av våtmarker.

Länets enda nationalpark, Björnlandet i Åsele kommun, har funnits sedan 1991. Syftet

60

med nationalparken är ”att bevara ett repre­sentativt och värdefullt bergs- och urskogsom­råde i dess naturliga tillstånd”, men självklart finns här också mycket intressanta våtmarker. Området består framför allt av små fina sump­skogar, fyllda med draperande hänglavar, men det är i områdets södra del, vid Angsjön-Björk- bäcken, man hittar Björnlandets största sam­manhängande myrmarker.

Några av naturreservaten är avsatta endast med tanke på våtmarkernas karaktär eller på våtmarkskrävande arters förekomst. Ett ex­empel på detta är Blaikfj ället i Vilhelmina kommun, som med sina 34 421 ha rymmer hela 30 000 ha myrmark. Reservatet innehål­ler i stort sett alla förekommande våtmarksty- per, från fattigkärr till rika sumpskogar. I sumpskogen hittar man arter som tolta, nord­isk stormhatt och tibast. Området håller också ett mycket rikt fågelliv - bland annat sädgås, trana, dvärgbeckasin, myrsnäppa, kricka och smalnäbbad simsnäppa. Det finns även kul­turspår i våtmarkerna, till exempel gamla sil- diken, hässjestörar, lador och stigar.

Ett annat exempel är Blylodmyran i Skellef­teå kommun, som trots sina oansenliga 132 ha har en ovanligt rik artsammansättning på grund av en kalkrik berggrund. I reservatet finns en blandning av kalkkrävande växter, fjällväxter och växter som ofta påträffas i mer sydliga om­råden. Väldoftande nattviol finns i reservatets sumpskogar och bland de sydliga växtarterna kan nämnas örnbräken och skogsolvon.

Både Blylodmyran och Blaikfjället ingår i Natura 2000, EU:s nätverk av skyddade områ­den.

Besök Västerbottens våtmarker

Vart skall jag åka om jag vill besöka en våtmark i Västerbotten? Det finns ett näst intill oändligt antal våtmarker, som alla har något speciellt som gör det värt att besöka. Många av oss har våra egna hjortronmyrar som vi återkommer till varje år och är det ett gott hjortronår går vi därifrån med fyllda hinkar och så småningom en fylld frys. Var dessa våtmarker ligger är vars och ens hemlighet, och bör så förbli. Däremot finns det myrar som för sina växt- och djurarter, sin säreg­na våtmarkstyp eller sin kulturhistoria är besöks- värda. Det finns mycket att välja mellan.

Varför inte redan nästa vecka besöka Nyfönne- myran i Vindeln? Området består av rika kärr, torrare myrar, mader och en sumpskog i områdets östra del. Sommartid kan man få se blommande orkidéer som till exempel ängsnycklar och mygg­blomster. Björnbrodd, dvärglummer, blåtåtel, bladvass och snip är växter som påträffas i områ­dets rika kärrmiljöer. Mer ovanliga mossor i områ­det är guldspärrmossa och praktvitmossa. Fåglli- vet på Nyfönnemyran är rikt. Man kan få se gulär- la, ängspiplärka, grönbena, gluttsnäppa och lärk- falk. Dessutom finns det goda chanser att få se sjöfågel i de mer öppna vattnen.

Ett annat förslag är att besöka Petikåns naturre­servat i Norsjö och Skellefteå kommuner, där det ovan beskrivna kulturreservatet Rörträsk silängar ingår. Området är även intressant för den bota­niskt intresserade eftersom översilningen och slåttern har gett upphov till en örtrik vegetation som gynnas av hävd - det gäller slåtterblomma, ormrot, fjällskära och stagg.

Även ett besök i Stöttingfjällets naturreser­vat, som ligger inom Lycksele, Åsele och Vilhel­

61

mina kommuner, rekommenderas. Stöttingfjäl­let är ett av landets myrrikaste områden, och många myrtyper finns där representerade. Myrarna är oftast näringsfattiga, men det finns flera källor i området som ger upphov till en mycket intressant flora. Om rådet är av för- fjällskaraktär och skiljer sig radikalt från de mer platta myrlandskapen som är vanliga i län- dets östliga och centrala delar. I området kring Risträsk, som även det har många intressanta kulturhistoriska lämningar, finns ett flertal rödlistade växt och djurarter. Till exempel kan man få se den rödlistade arten myrbräcka, som trivs i blöta, näringsrika torvmarker. Arten är gynnad av j ärnhaltigt källvatten. Vid områdets norra del, vid Svanamyren, finns häckande smalnäbbad simsnäppa.

I Umeås närhet ligger Hålvattsmyrarna, som är ett rikkärr strax söder om Botsmark, där man kan hitta mer näringskrävande arter som brudsporre, björnbrodd och dvärglum- mer. Fågellivet är rikt - trana, ljungpipare, grönbena, gluttsnäppa med flera arter - och de omgivande skogarna är mycket frodiga med bland annat torta, ormbär, liljekonvalj, brak­ved och örnbräken. För den som har ett intres­se av rödlistade vedsvampar finns nordlig anis- ticka (doftticka). Den som har en känslig näsa kan snabbt känna om hon har hittat rätt, då doften känns på långt håll en fuktig dag.

En annan myr strax norr om Umeå är Trät­myran. Trätmyran är av högsta naturvärde, Klass I-myr, mycket för sin orördhet och stor­lek. Den består av ett vidsträckt myrkomplex där både sumpskog, öppna myrar och skogs­kärr ingår. Tag med bärhink om ni planerar ett

D en rö d lis ta d e a r te n m yrb räcka , so m trivs i b lö ta , s lu tta n d e

o c h n ä rin g srik a to rv m ark e r, kan m a n h it ta i S tö tt in g fjä lle ts

n a tu r re se rv a t m e llan Lycksele o ch V ilhelm ina.

besök under sommaren eller hösten, då chan­serna att hitta gyllengula hjortron eller frost- nupna tranbär är som bäst.

För den som vill ha mer förslag på utflyktsmål bland Västerbottens våtmarker, rekommende­rar jag läsaren att skaffa Riksintressen för natur­vård i Västerbottens län, utgiven av Länsstyrel­sen Västerbottens län (2001). Där presenteras naturområden av riksintresse med korta infor­mativa texter om naturtyp, växt- och djurliv, och annat som kan vara av intresse.

62

OK

ÄND

FO

TOG

RA

F/LÄ

NS

STY

RE

LSE

N

VÄ

STE

RB

OTT

EN

S

LÄN

Mer att läsa

E lveland, }., M yrar på Storön vid norrbottenskusten (1976).

E lveland, J., Dammängar, silängar och raningar - Norrländska natur-

vårdsobjekt (1979).

E lveland, J., Norrländska våtslåtterm arker - Bevarande av e tt gam m alt

kulturlandskap (1983).

E lveland, J. & S jö b e rg , K., "N orrländska v å ts lå tte rm a rk e r - Växt- o ch

d ju rliv fö rr o c h nu" Fauna och flora 76 (1981).

Elveland, J. & S jöberg , K., Några effekter av återupptagen slätter och andra

skötselåtgärder på vegetation och d jurliv i norrländska våtmarker (1982).

Från surhål och mygghelvete t ill myllrande våtmarker. U tvärdering av

arbetet m o t e tt m iljökvalite tsm ål N a tu rv å rd sv e rk e t (2001).

F ranzén , L.,: Peat in Sweden. A m ethod to calculate the resources (1987).

J o n sso n , H„ Nordiska ord för vattensam ling (1966).

L arsson, E. & S ö d e rs trö m , S., Hössjömålet (1979).

L indg ren , J.V., Ordbok över Burträskmålet (1940).

L u n d g ren , A strid , Ordbok över Nysätramålet (1997).

L öfro th , M„ Våtmarkerna och deras betydelse (1991).

"Myren"Sveriges natur: N a tu rsk y d d s fö re n in g e n s å rsb o k (1963).

Myllrande våtm arker N a tu rv å rd sv e rk e t (1999).

Myrmarker. En bok om bruket av våtmarkerna förr och nu (1976).

"N orrland . N atu r, b e fo lk n in g o c h n ä rin g a r" Y m er3-4 (1942).

Norrländsk uppslagsbok d iv e rse artik la r (1993-96).

"O d lin g s la n d sk a p e t" Västerbotten (1997).

P am p , B., Ortnamnen i Sverige (1988).

Riksintressen för naturvård Västerbottens län L än ssty re lsen V äste r­

b o tte n s län (2001).

S jörs, H., "M yrse rien s v e g e ta t io n n e d o m s k o g s g rä n s e n " Nordisk

växtgeografi (1967).

Sjörs, H., Ekologisk b o ta n ik "Myrar och andra vå tm arker"(1971).

Sjörs, H., "S venska rikkärr: ek o lo g i, d ynam ik , n a tu rv å rd "M em oranda

Societatis p ro fauna et flora Fennica (1985).

"Till änges!" V ä s te rb o tte n (1993).

P eh r S te n b e rg s Umebeskrivning (1987).

Rietz, J.E., Svenskt dialektlexikon. Ordbok öfver svenska allmogespråket

1862-1867 [ N ytryck 1962.]

Våtmarker i Västerbottens län L änssty re lsen V ä s te rb o tte n s län (1993).

Våtmarkerna och deras betydelse N a tu rv å rd sv e rk e t (1991).

W iklund, S taffan , Våtmarksord i Lulemålen (1992).

Västerbotten genom tiderna (1994).

nära notiser_________________Under denna rubrik ä r ko rta notiser från länets hem bygdsfören ingar och museer vä lkom na. Program, p ro je k t och in it ia tiv ä r spännande

och v ik tig t fö r and ra a t t ta del av. Skicka notiser eller idéer fö r nästa n um m er t i l l redaktören senast den 30 o k to b e r 2003.

Ny bok om RundvikMed a v s tam p i 1800-talets sågverksepok b e rä t ta r Jo n as Fröberg i d e n n a 1900-tals

historia insiktsfullt och levande o m m änniskorna, Bolaget och fram tidstron i i n d u ­

str isamhälle t Rundvik. Fröberg b e h an d la r ä m n e n som industr ins framväxt, gross-

handlarfamiljen Wikström, sam h äl lsb y g g e t och M asonite AB:s plats i 1980-talets

finanskarusell. De ö v e rg rip an d e industrih istoriska sk e e n d en a och samhällsför­

än d r in g a rn a beskrivs, d ock hela t id e n i e t t m änskligt och person l ig t perspektiv.

m a s o n i t e

63

NY

STE

DTS

FO

TO

BU

RT

RÄ

SK

I nästa nummer...

... k o m m e r läsaren a t t få stifta

b e k an tsk ap m ed fyra starka

kvinnor från eller m ed an k n y t­

ning till V äste rbo t ten . De är

fö d d a för e t t t ag se d a n och de

har alla låtit höra o m sig i Sverige.

De har som kvinnor b ä n t sig loss

och be rä t te lse rna o m d e m h a n d ­

lar o m v ä g en från e t t blygsamt,

m å h ä n d a m ots trävig t, u rsprung

till den position d e nått. Inte om

deras karriärer i traditionell be ty­

delse alltså u tan snarare bildnings­

g å n g e n i föreningsliv och arbetar­

rörelse.

Berggren, Gradin, Hansson och

Normark be räknas u tk o m m a i

början av d e ce m b e r , lagom till

ju lm ark n ad en på Gammlia.

Flickan på bilden? Det är fd

s ta ts råde t och EU-kommissionä-

ren m ed m era Anita Gradin,

po r t rä t te rad som 17-åring i

s a m b a n d m ed rea lexam en 1950.

64

västerbotten*R e d ig e ra s v id V ä s te r b o t te n s m u s e u m i s a m a r b e t e m e d S k e lle f te å m u s e u m .

C h e fr e d a k tö r & a n sv a r ig u tg iv a r e

O la K e llg ren , 0 9 0 - 1 7 18 0 2

G rafisk fo rmKikki L u n d b e rg , P r in t & M ed ia , U m e å u n iv e r s i te t

P r e n u m e r a t io n o c h d is tr ib u t io n

R e c e p t io n e n , 0 9 0 -1 7 18 01 o c h

L e n a B e rtils so n , 0 9 0 -1 7 18 05

T e le fa x 0 9 0 - 7 7 9 0 0 0

R e d a k t io n e n s a d r e s s

T id sk r if te n V ä s te r b o t te n

V ä s te r b o t te n s m u s e u m

B ox 6 0 8 3 ,9 0 6 0 3 U m e å

T e le fo n 0 9 0 -1 7 18 0 0

T e le fa x 0 9 0 - 7 7 9 0 0 0E -p o s t: o la .k e l lg r e n @ v a s te r b o t te n s m u s e u m .s e

w w w .v a s te r b o t te n s m u s e u m .s e

R e k v is it io n e r o c h p r e n u m e r a t io n

V ä s te r b o t te n s lä n s h e m b y g d s f ö r b u n d

P o s tg iro 6 2 6 2 2 -6 .

O ffse ttry c k

T ry ck eri C ity , U m e å 2 0 0 3 .T ry c k t p å S v a n e n -m ä rk t p a p p e r .

Prenum erationÅ re ts n u m m e r 2 5 0 :-

Å re ts n u m m e r i e n b o k 265 :-Å re ts n u m m e r o c h b o k 305 :-

ISSN 0 3 4 6 -4 9 3 8

T id sk r if te n u tk o m m e r m e d fy ra n u m m e r p e r år.

L ö s n u m m e rp r is 75:-

B I L D E N P Å D E N N A S I D A H äck an d e så n g sv a n . Från a t t ha varit i d e t n ä rm a s te u tro tn in g s h o ta d fö r h u n d ra å r s e d a n

å te rf in n s d e n n a fly ttfåge l allt o f ta re i m y rlan d sk ap e t.

O M S L A G E T S F R A M S I D A

S p å n g a d m yr i V ä s te rb o tte n . F o to J ö rg e n W iklund/N .

Wo

B A K S I D A NF örfa llande to rv h ä ss jo r u te i d e t la p p lä n d sk a m y rlan d sk ap e t. F o to J ö rg e n W iklund/N .

Västerbotten •Tidskriften produceras av Västerbottens museum för Västerbottens läns hembygdsförbund

Pris: 75:-