En annan tid

Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835

Christina Rydberg

Masterprogram i idéhistoria, Stockholms Universitet

VT 2019

Examinatorer: Karin Dirke och Nils Edling

Handledare: Linn Holmberg

2

Innehå ll

Abstract ----------------------------------------------------------------- 4

Résumé ----------------------------------------------------------------- 5

1. Introduktion --------------------------------------------------- 6 1.1 Inledning ------------------------------------------------------ 6

Disposition ……………………………………. 7

Tidigare forskning .……………………………………. 7

Kategoriseringar .……………………………………. 9

Temporalisering av historien ……………………………………… 10

Arvet efter antiken ……………………………………… 12

Historiska regimer ……………………………………… 14

Flera tider ……………………………………… 14

Framtiden som upptäckt ……………………………………… 16

En modern uppfattning ……………………………………… 17

Syfte och frågeställningar .…………………………………….. 18

1.2 Utgångspunkter ………………………………………………………….. 19

Teoretiska utgångspunkter …………………………………….. 19

Lexikon som källmaterial ……………………………………. 21

Begreppsfält ……………………………………. 22

Att mäta förändringar ……………………………………. 23

Källmaterial och metodik ……………………………………. 24

Material ……………………………………. 24

Urval ……………………………………. 25

Metodik ……………………………………. 28

2. Tidsuppfattningar ………………………………………………… 30 2.1 Fysikaliska förklaringar ……………………………………………….. 32

Rörelsens betydelse …………………………………… 32

Jakten på tidsutjämningen …………………………………… 34

Tankekonstruktion …………………………………… 36

Förklaringarna …………………………………… 37

2.2 Religiösa meningsgivare ………………………………………………. 38

Planeten äter sina barn …………………………………… 38

Guds bok …………………………………… 39

Tid och otid …………………………………… 40

Människans val …………………………………… 44

Ett stängt tidsrum …………………………………… 45

Meningsgivarna …………………………………… 46

3

2.3 Organisatoriska funktioner ……………………………………………. 46

Dagar och år ……………………………………… 47

Handfast planering ……………………………………… 48

Tid som disciplin ……………………………………… 48

Kronologi och temporalitet ……………………………………… 49

Nutid, dåtid, framtid ……………………………………… 51

Organisatörerna …………………………………….. 54

2.4 Sammanfattning och kommentar …………………………………….. 54

Förändrade tidsuppfattningar ……………………………………… 55

Andra associationer ……………………………………… 58

3. Diskussion ………………………………………………………….. 60 En annan modernitet ………………………………………. 61

Frihet med gränser ………………………………………. 62

Formuleringar försvinner ………………………………………. 63

Texter i otakt ……………………………………… 66

En ny modernitet ……………………………………… 69

Uppslagsverkens roll ……………………………………… 69

Slutsatser ……………………………………… 70

Källor och litteratur ……………………………………………………….. 72

Uppslagsverk ………………………………………. 72

Referensverk ……………………………………… 73

Tryckta böcker och artiklar ……………………………………… 73

Icke tryckt material ………………………………………. 78

E-böcker och artiklar ……………………………………… 78

Databaser ……………………………………… 79

Websidor ……………………………………… 79

English Summary ……………………………………………………….. 80

4

Abstråct

Another time. Definitions of time in French encyclopedias, 1690–1835

En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835

Christina Rydberg

University of Stockholm. History of Ideas. Master Thesis. Spring 2019.

Supervisor: Linn Holmberg

The point of departure for this study is the common conception that the idea of time became

“modern” in the late 18th

century, meaning among other things a new, future-oriented and

empowered individual. Such a view has been expressed by scholars like Lynn Hunt, Lucian

Hölscher, François Hartog, Dan Edelstein as well as Reinhart Koselleck.

This thesis investigates whether such a transformation is visible in eight French

encyclopedias, published between 1690 and 1835. Definitions of time-related key-words are

studied from a perspective of conceptual history and discourse analysis.

The result of the study indicates a change in the notion of time. However, this change does not

concur with the presumed breakthrough of “modernity”. The dominant change is rather words

that disappear during the period. The study argues that the dichotomy of time versus eternity

was questioned, which changed the expectations. Definitions eventually turned away from a

predetermined future, however they did not include an individual freedom to act. A new

temporal consciousness is visible with the update of history, as pointed out by Koselleck.

Mythology was mocked when definitions underlined rationality. The texts substituted religion

with science. Diversity between individual definitions is visible mostly during the middle of

the 18th

century. Finally, the study discusses a possible time lag for encyclopedias used as

witnesses of a discourse.

Key words: time, modern, 18th

century, French encyclopedias, conceptual history, future,

eternity.

cryd@telia.com

5

Re sume

Autres temps

Les définitions du temps des encyclopédies françaises , 1690-1835

En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690-1835

Christina Rydberg

L’Université de Stockholm. Histoire des idées. Thèse Master. Printemps 2019.

Mentor: Linn Holmberg

La notion de temps au sens moderne semble avoir pris forme vers la fin du 18e siècle. Cette

conception du temps comme « moderne » implique entre autres choses que l’homme est

conscient de la dimension temporelle, et de sa liberté de créer son propre avenir. Depuis les

années 1960, plusieurs penseurs, dont François Hartog, Lynn Hunt, Lucian Hölscher, Dan

Edelstein et Reinhart Koselleck, ont abordé ce décalage de la dite notion.

Dans cette thèse sont examinés les changements de la notion du temps à travers les définitions

de huit encyclopédies publiées entre 1690 et 1835. Au 18e siècle, les dictionnaires et les

encyclopédies jouaient un rôle important quant au savoir et à la maitrise de la langue. Les

analyses des définitions sont conduites à la lumière des théories conceptuelles et discursives.

Les résultats de l’étude, dont le matériau s’étend sur 150 ans, confirment un changement de la

notion de temps mais non pas celui dont a parlé la recherche antérieure. Les définitions

témoignent d’un certain nombre d’effacements et de substitutions de différentes parties des

textes. Les textes semblent avoir été plus homogènes au début et à la fin du 18e siècle et plus

hétérogènes au milieu du même siècle. Les références religieuses s’y sont souvent substituées

à des textes provenant des sciences naturelles, comme par exemple la mécanique.

Successivement, les explications mythologiques étaient qualifiées de purs « mythes ». La

dichotomie temps–éternité est remise en question et commence à disparaître. Selon d’autres

chercheurs dans ce domaine, cela signifie une des conditions d’un futur non prédéterminé.

Cependant, même au début du 19e siècle, les définitions parlent d’un futur contingent et non

d’un homme maître de son propre futur. Pendant cette période (1690-1835), il y a aussi eu

lieu un changement dans la façon de concevoir la notion d’« histoire », un phénomène qui a

été souligné par Koselleck. Ce changement semble avoir entrainé une nouvelle

conceptualisation de la temporalité. Dans la thèse sont discutées les encyclopédies comme

étant des sources scientifiques et la possibilité d’un « time lag » dû aux définitions comparées

au discours où celles-ci sont produites. Les résultats montrent l’introduction apparemment

tardive d’un nouveau discours.

Mots clés: temps, moderne, 18e siècle, encyclopédies françaises, analyse conceptuelle, futur,

éternité.

cryd@telia.com

6

1. Introduktion

Först med det ”filosofiska århundradet”, när människan slutade att sätta tid och

evighet i motsats mot varandra och började se sig själv som en del av skeendena,

blev den för oss idag så vanliga abstraktionen ”framtid” allmänt omfattad.1

1.1 Inledning Det var på 1700-talet som tiden blev ”modern”. Utgångspunkten för den här studien är detta,

nämligen att det under 1900-talets gång blev en gängse uppfattning – en sanning – bland flera

forskare att västerländska föreställningar om tid som fenomen hade förändrats under slutet av

1700-talet och början på 1800-talet. I dagens västvärld lever vi fortfarande med effekterna och

därför kallas tidsuppfattningen modern. Då ingår att framtiden är något att sträva efter och att

människan själv äger förmåga att ta sig dit. Istället för att fösas framåt av den förgångna tiden

och ställas inför en framtid över vilken Gud bestämmer, började människor i slutet av 1700-

talet se annorlunda på tiden och sin egen roll. Enligt dagens berättelse byggde detta

”moderna” på att en mer sekulär syn på världen fick fäste, vilket förde med sig ett

tidsperspektiv annorlunda än de äldre – omoderna – uppfattningarna. Det ”omoderna”

representerades främst av den medeltid som började urskiljas. Människor blev medvetna om

att de faktiskt ägde en tidsuppfattning. Temporaliteten blev en naturlig dimension av tillvaron.

Så ser det vanligt förekommande narrativet ut. Förändringen innebar, som Kant uttryckte det,

att människan trädde ut ur sin ”självförvållade omyndighet”, d.v.s. att människans maktlöshet

bröts vid 1700-talets slut.2

Men hur såg då förändringsprocessen ut? Hur – och var – kan vi observera den? Att tid var en

företeelse som diskuterades på 1700-talet går att utläsa i flera dokument. Såväl filosofer,

politiska tänkare, vetenskapsmän som ”vanliga” människor hade – då som nu – uppfattningar

om tid. Det som återstår av diskussionerna är skriftliga källor i det arkiv som åren lämnat efter

sig. Skönlitteratur, privata brev och politiska manifest skulle kunna berätta om dåtidens

tankar. En annan väg är att studera de definitioner av tid som gavs i de då populära

1 Lucian Hölscher, Die Entdeckung der Zukunft (Frankfurt-am-Main, 1999), s 36. Min översättning.

2 Bl.a. James Schmidt (red.), What is Enlightenment? Eighteenth-century Answers and Twentieth-century

Questions (Los Angeles, 1996): s 58-65, Immanuel Kant, An Answer to the Question: What is Enlightenment? (1784), där Kant definierar upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet och s 488-516, Lewis Hinchman, Autonomy, Individuality, and Self-Determination. Även Lynn Hunt, Measuring Time. Making History (Budapest, 2008), s 51, 70-71, 73.

7

uppslagsverken. Då blir jämförelser lättare att göra över tid. Uppslagsverken blev under 1600-

och 1700-talen en egen kunskapsgenre. De som skapade uppslagsverken hade ambitionen att

presentera fullständiga och väl förankrade beskrivningar av företeelser och ord. Skribenterna

menade sig stå för en ”bästa möjliga” tolkning. Fransk litteratur och vetenskap intog en

särställning inom 1700-talets intellektuella liv, även om idéutbytet mellan länder var stort,

något som bl.a. uppslagsverken var exempel på.

Vad skulle i praktiken kunna gå att utläsa i form av förändring i tidsuppfattningar genom

definitionerna av tid i ett antal franska uppslagsverk från 1700-talet? Det är vad den här

studien avser att undersöka.

1.1.1 Disposition

Uppsatsen har som central del den empiriska undersökningen av texter i de franska

uppslagsverken. Detta inramas av aktuell forskning och teori som stöd för studiens analys

varefter resultaten av undersökningen diskuteras.

Kapitel 1, Introduktion, innehåller en inledande problembeskrivning och definierar syfte och

frågeställningar för studien. Kapitlet ger en översikt av tidigare forskning kopplad till studiens

syfte, varefter följder de teoretiska utgångspunkterna för undersökningen. Avslutningsvis

presenteras källmaterial och urvalsprocess jämte metodik för studiens genomförande.

Kapitel 2, Tidsuppfattningar, är koncentrerat kring definitionerna i ett urval uppslagsverk.

Med utgångspunkt i de konkreta definitionerna av tid och näraliggande ord analyseras

begreppsfälten och de tidsuppfattningar som definitionerna kan sägas spegla. Redovisningen

tar upp periodens dynamik, förskjutningar och unika uttryck. Uppfattningarna undersöks i

förhållande till tre meningsbärande idékluster. Forskning kring periodens idéströmningar är

referenspunkt för analysen.

Kapitel 3, Diskussion, återkopplar resultatet till studiens teoretiska och metodologiska

utgångspunkter. Undersökningens resultat diskuteras och kommenteras i förhållande till

studiens frågeställningar. Även resultatet sett ur perspektiv av den inledningsvis formulerade

problemställningen berörs. Som avslutning formuleras möjliga slutsatser.

1.1.2 Tidigare forskning

I det här avsnittet presenteras det forskningsläge som bl.a. åberopades i den inledande

problembeskrivningen och påståendet om ”modernitet”. Kartläggningen utgår från ett relevant

urval av de många forskare som studerat sakområdet och visar samtidigt att de tolkar och

bedömer frågan om tidsuppfattning på 1700-talet delvis olika, vilket blir viktigt för studiens

8

fortsatta analys. Avsnittet innehåller några exempel på forskning om hur tid kan förstås och

beskrivas. Dessa delar kommer att användas för det analytiska ramverket i kapitel 2.

Den forskning som uppmärksammar 1700-talets tidsuppfattning är publicerad framför allt

från 1960-talet framåt och med en stark ökning av allmänt intresse för tid under 2000-talet.

Det är främst historiker och historiografer som analyserat temporalitetens betydelse och vårt

sätt att förhålla oss till tid, d.v.s. vår tidsuppfattning. Dessa frågor har också behandlats av

filosofer, sociologer, fysiker och socialantropologer, då med delvis annan infallsvinkel. Vilka

är de viktigaste resonemangen och vilka slutsatser kan man utläsa av tidigare forskning?

“Time is an unthought”, säger professorn i historiografi François Hartog. Vad han menar är

att tidsaspekter och uppfattningar av tid blivit så integrerade i vårt tänkande att tid inte ägnas

uppmärksamhet.3 Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, och Chris Lorenz,

professor i historiefilosofi, menar att tid borde vara en grundläggande och medveten fråga för

alla historiker, men så har det inte varit.4 Enligt Hunt väcktes intresset för tid på 1970-talet,

men först vid sekelskiftet slog området igenom i forskningskretsar. Hon lyfter fram

historikerna Reinhart Koselleck och Krzysztof Pomian och filosofen Paul Ricœur, men

noterar att deras verk inte fick genomslag förrän långt senare. Historikern Pierre Nora fick

stor uppmärksamhet för sin teori om minnesplatser, men Nora hade inte kopplat minnet till

vår tidsuppfattning, menar Hunt. De tidiga verken har fått ny aktualitet när fler forskare börjat

publicera studier om tid och temporalitet. Hunt nämner bl.a. François Hartog och professorn i

europeisk kultur Peter Fritzsche.5

Historieskrivning i modern mening uppfattas vara en produkt av 1800-talet med kopplingar

till de gryende nationalstaterna.6 Historia blev ett medel att berätta om nationens rötter och

ursprung, tid var en utvecklingslinje, en historisk rörelse framåt. Filosofen Friedrich Hegels

beskrivning av Napoleons ankomst till Berlin 1806 som den personifierade historiens

fullbordan är ett ofta citerat exempel på historieteleologi – historien äger temporalitet, men är

ändå förutbestämd.

3 François Hartog, Regimes of historicity. Presentism and Experiences of Time (New York, 2015 [2003]), s 8.

4 Hunt, s 17. Chris Lorenz och Berber Bevernage (red.), ”Breaking up time. Negotiating the borders between

Present, Past and Future” i Breaking up time. Negotiating the borders between Present, Past and Future (Göttingen, 2013), s 32, 41, 47. 5 Hunt, s 5, 16. Hunt nämner Pierre Nora, Les lieux de mémoire (Paris, 1984-1992), vars teorier gick tillbaka på

det begrepp kollektivt minne som framlagts 1925 av sociologen Maurice Halbwachs. För övriga nämnda forskare se kommande noter. 6 Bl.a. Hartog, s xv-xvi, 13. Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik

(Göteborg, 2004 [1979]), s 71. Kosellecks bok innehåller texter från hans verk Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichlicher Zeiten (Frankfurt am Main, 2000 [1989]) som i sin tur innehåller texter publicerade i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, från 1967 till 1977.

9

Enligt Karl Marx, däremot, kan vi genom egen kamp ta oss till ett kommande, bättre

samhälle. Det moderna hos Marx är, i detta sammanhang, kopplingen mellan tidsuppfattning

och människans fria vilja. Denna vilja var ett forskningsområde där Paul Ricœur var verksam.

Ricœur var enligt Hunt en av dem som tidigast uppmärksammade den roll som en medveten

tidsuppfattning har för nutid och historieskrivning och även för historiens relation till

berättelse och minne.7 Filosofen Michel Foucault arbetade i unga år hos Ricœur i Strasbourg,

men kom senare att ifrågasätta Ricœurs utvecklingstro och tidsuppfattning.8

Vetenskapshistorikern Gerald James Whitrow betonar själva tidsmedvetandet som

fundamentalt för både kunskapsutveckling och för våra möjligheter att vända oss mot

framtiden. Tidsmedvetenhet utmärker den moderna, vuxna människan, menar Whitrow, och

1700-talet var den period som ändrade vår medvetenhet.9

Kategoriseringar

Den här studien syftar inte till att försöka förstå eller förklara vad tid är. Men vad en

tidsuppfattning består av, som delar av innehåll och art, har betydelse för studien. Whitrow är

exempel på en av de forskare som analyserat hur vi kan beteckna och förstå tid. Hans bok från

1961 kan framstå som ålderdomlig, men de kategoriseringar som Whitrow gör har fortfarande

relevans. Det handlar om tidens början och slut, dess irreversibilitet, individuellt upplevd tid,

dåtid och minnen, nutid och framtid. Whitrow kallar tid för vår varseblivnings temporala

dimension, men noterar att under medvetandenivån rör sig tid i biologisk mening. Kärnfrågan,

enligt Whitrow, är förknippad med det ”blivande” som tid är kopplat till och därmed

begreppen nutid, dåtid och framtid.10

Krzysztof Pomian gör en indelning i kvantitativ och

kvalitativ tid och konstaterar att den kvantifierade och objektivt uppmätta tiden idag har en

högre dignitet än den subjektivt upplevda tidsuppfattningen. 11

En omfattande men analytiskt intressant studie av tidsuppfattningar har gjorts av historikern

Hervé Barreau. De former genom vilka vi kan observera tid är handlingar, språk och omvärld

och dessa kan analyseras psykologiskt eller rationellt, menar han.12

En liknande ansats är vad

7 Paul Ricœur, utöver Temps et récit (Paris, 1983-1985) även Minne, historia, glömska (Göteborg, 2000; [Paris,

2000]). 8 Ricœur var fenomenolog och verkade inom en hermeneutisk tradition som alltmer kom att ifrågasättas.

9 G.J. Whitrow, Time in History (Oxford, 1988), s 146.

10 G.J. Whitrow, The Natural Philosophy of Time (London, 1961), s 288-290, 310.

11 Krzysztof Pomian, L’Ordre de temps (Paris, 1984), s 219-349, särskilt s 231 och 333. Pomian beskriver tid som

geografiskt assymetrisk. 12

Hervé Barreau, La construction de la notion de temps, band 1-3 (Paris, 1982), s 1-153, 813-964, 1392-1445. Ett koncentrat av studien finns i serien « Que sais-je ? », översatts till svenska: Tiden (Furulund, 2000 [1996]), bl.a. s 23, 39, 55-56, 60-62, 71-73, 76-82, 119-124.

10

vetenskapshistorikern Samuel L. Macey kallar den första uppslagsboken om tid.13

Därtill finns

ett 50-tal psykologers, matematikers och fysikers tankar kring tid sammanställda i en antologi

redigerad av de disciplinära kollegorna Rosolino Buccheri, Metod Saniga och William M.

Stuckey.14

De framhåller att tidsupplevelser kopplas till medvetande, men medvetande är en

härledd snarare än fundamental förmåga och det finns ingen underliggande verklig tid som

kan förstås och beskrivas av vetenskapen. Det finns orsakssammanhang, men i universum styr

kvantfysikens regler. Tid är irreversibel, men att tala om riktning är problematiskt.15

Tid och

rum hänger samman, men människan kan inte välja att stanna i ett givet ögonblick eller gå i

olika riktningar från ögonblicket. Nutid existerar, menade de, men det är osäkert huruvida

dåtid och framtid finns som särskilda enheter.

Temporalisering av historien

Det fanns ett tidsmedvetande i 1800-talets historieskrivning, men det medvetandet var en

produkt av 1700-talet, hävdar bl.a. Hunt och Hartog, som båda pekar på Kosellecks teorier.

Koselleck utgår från det han menar hände mellan 1500-tal och 1800-tal: ”under dessa

århundraden sker en temporalisering (Verzeitlichung) av historien”.16

Nutiden påverkas av

denna temporalisering:

Fram till mitten av 1700-talet hade historien om den egna tiden ett obestridligt företräde, [---].Till de

rumsliga komponenterna tillkom nu, särskilt efter franska revolutionen, den tidsliga komponenten,17

Perioden 1750 till 1850 blev formativ och han betecknar den som en övergångstid, die

Sattelzeit. Koselleck arbetade med ett lexikon för att definiera politiska och sociala

grundbegrepp avseende åren 1772–1997. Han utgick från att begreppen speglade den

historiska och politiskt-sociala situation i vilken de användes och hävdade att

begreppsförändringarna sammanföll med att verkliga, samhälleliga ändringar skett så som

under die Sattelzeit. Som exempel tar han ordet historia som existerade i betydelsen

berättelser om händelser, narrativ, oftast i pluralis, men som nu omvandlades till ”’historien’ i

ental, ’historien som sådan’”.18

Sådana s.k. kollektivsingular utmärks av nya egenheter: orden

temporaliseras och ideologiseras, de blir handlingsinriktade och allmänna, fortsätter

13

Samuel L. Macey (red.), Encyclopedia of Time (New York, 1994). Olika akademiska discipliner har gett bidrag till Maceys omfattande verk. 14

Rosolino Buccheri, Metod Saniga, William Mark Stuckey (red.), The Nature of Time: Geometry, Physics and Perception (London, 2003), fr.a. s 437-443. 15

I kvantfysiken är kroppars positioner resultat av slump, det finns ingen riktning som i klassisk fysik. 16

Koselleck, s 31, 75. 17

Koselleck, s 146-147. 18

Koselleck, s 64-65. Koselleck utgår från tyskans två ord: Geschichte och Historie. Det som Koselleck kallar ”dagshistoriebeskrivning” – anekdoter från samtiden – förlorade i betydelse.

11

Koselleck. Ordet historia laddades med ordet Zeit (tid).19

De nya orden var många: ”För

epoktröskeln mellan 1770 och 1830, som för första gången uppfattades som ’den nyaste

tiden’, förtecknar bröderna Grimm över hundra nybildningar.”20

Kosellecks sätt att beskriva den nya tidsuppfattningen har ofta citerats, särskilt vad han kallar

erfarenhetsrum respektive förväntanshorisont. Spänningen dem emellan blev enligt Koselleck

särskilt stor vid 1700-talets slut:

Det uppstår en klyfta mellan den hittillsvarande erfarenheten och förväntan om det kommande:

åtskillnaden mellan det förflutna och framtiden växer så att den upplevda tiden erfars som en brytningstid,

som en övergångstid, under vilken nya och oväntade ting ständigt träder i dagen.21

Även Peter Fritzsche ser de politiska och sociala händelserna i Frankrike som avgörande för

en ändrad tidsuppfattning. Det är svårt att överdriva betydelsen av franska revolutionen,

menar han.22

Det förgångna blev inte längre något som sköt människor framåt utan framtiden

blev något de idag kunde ta för sig av – förväntanshorisonten blev bredare:

[T]he future was no longer conceived as the place where the trends from the past culminated, but a space in

which the new and unexpected would be encountered. As a result there was an increasing gap between

what Koselleck usefully conceives of as the ‘horizon of expectation’ and the ‘space of experience’. 23

Fritzsche, liksom Hölscher, menar är att den förgångna tiden förlorade sin auktoritet. Makten

hamnade i människornas egna händer och tiden blev något de måste förhålla sig till: Fritzsche

säger:

By challenging the invoked authority of the past in fashioning the future, [---] a new balance of power was

established between the ‘here and now’ and the possible, between the present and the future. […]

contemporaries became more aware of their own historical statute and their own subjectivity. 24

Dåtiden blev inte bara mindre viktig. Den började också ifrågasättas som sammanhållen enhet

och ses mer som uppbyggd kring en samling disparata händelser: ”[t]he past itself was no

single authoritative entity, but instead a record of untimely deaths abrupt endings, and

foreshortened possibilities”.25

19

Koselleck, s 19-21, 97, 115-126. 20

Koselleck, s 151. 21

Koselleck, s 150. 22

Peter Fritzsche, Stranded in the Present. Modern time and the Melancholy of History (Cambridge, 2004), s 25. 23

Fritzsche, s 54. Hölscher, s 38-39, har uttryckt samma sak: ”framtiden rörde sig inte längre mot människorna och dåtiden bort från dem: istället för att passivt låta saker hända gick människorna nu istället aktivt i riktning fram mot dem.” Min översättning. 24

Fritzsche, s 203. 25

Fritzsche, s 203.

12

Fritzsche betonar Frankrikes centrala roll. Han målar upp en dramatisk omvandling av

tidsuppfattningen. Lynn Hunt är mer försiktig. Hon menar att förändringen var mer långsam

till sin karaktär, om än inte mindre betydelsefull. En utgångspunkt enligt Hunt var att man

började se en skillnad mellan sig själv, som varande modern, och den tid som var innan:

A sense of rupture, despite the connotations of the word, probably did not develop all at once or just in one

country, however influential. The prospect of a temporal break only gradually took hold during the

seventeenth and eighteenth centuries and appeared perhaps even as early as the Renaissance with its

invention of ”the Middle Ages”. [---] Europeans only needed a sense of middle once they began to develop

the notion that historical time had a progressive direction. […] once again, the seventeenth century seems

the moment at which something new begins to crystallize.26

En förändrad syn på medeltiden gav enligt Pomian utrymme för en ny tidsuppfattning. Så

länge medeltiden sågs som mörk och outvecklad var det svår att tilltro tiden en

utvecklingspotential. Pomian menar att Hegels teorier kring kronologi och framsteg var

avgörande, men att även franska revolutionens politiska och sociala omvälvningar ändrade

uppfattningen om tid.27

Arvet från antiken

Hunt nämner att människor från 1600- och 1700-talet och framåt gradvis började se sig själva

i en tidslig utvecklingsprocess. Hartog understryker vikten av hur man då såg på den gångna

historien jämfört med sin egen tid. Han tillmäter den franska striden mellan les anciens och

les modernes i synen på antiken en avgörande betydelse. Detsamma gör professorn i fransk

kultur, Dan Edelstein. Antiken som tidsperiod rönte beundran och intresse i början av 1700-

talet, men kultureliten var oense om hur man bäst skulle förhålla sig till det antika. Skulle

antiken kopieras eller bara utgöra inspiration för den nutid som visserligen kunde lära av

andra men som trots allt kommit längre?28

När de modernas idéer vann debatten öppnade

detta för en framstegstro, innebärande att människor kunde se sig själva i ett tidsligt

perspektiv och förvänta sig att kunna bygga en ännu bättre framtid. Hartog beskriver hur det

kulturella arvet från Grekland väntade på att befrias: ”one should not make tabula rasa of the

past, because from it comes a legacy to be transmitted”. Frankrike såg sig nu som den första

värdiga efterträdaren till den antika kulturen, framhåller Hartog.29

Striden hade pågått ända

26

Hunt, s 51. 27

Pomian, s 131-132. 28

Dan Edelstein, Enlightenment. A genealogy (Chicago, 2010), s 24-30, 37-44. Bl.a. skrevs teaterpjäser med motiv tagna från grekisk idévärld, som Oidipus av Voltaire och Medea av Corneille. 29

Hartog, s 174-176. I det nya Frankrike kunde artefakterna åter ställas ut på museer efter revolutionen, restitueras. Jmf Edelstein, s 37. Att man kunna känna sig överlägsen Antiken framgick exempelvis av den hyllningsdikt till kung Ludvig XIV som Charles Perrault skrev. Denne var en av ledarna för les modernes och han

13

sedan 1680-talet, påpekas av Stéphane Pujol, professor i fransk kultur.30

En hyllningsdikt till

kung Ludvig XIV är tidstypisk:

Första raderna i hyllningsdikt 1687 till kungen och samtiden. Vi behöver inte böja knä inför

antiken, säger Charles Perrault. Källa: Gallica.

Även inom vetenskaperna fanns en strid mellan gammalt och nytt, menar historikern Colm

Kiernan. Han lyfter fram betydelsen av 1600-talets vetenskapliga tänkande. Under 1700-talet

var Newton redan ”gammal” medan de nya upptäckterna gjordes inom exempelvis organisk

kemi, menar Kiernan.31

Enligt Hartog började en modern tidsepok med utgången av striden kring antiken. Fram till

dess hade den äldre historiografiska modellen - att lära av historien - dominerat. Det moderna

präglades nu av tidsmedvetenhet och framtidstro och testades enligt Hartog i samband med

den franska revolutionen. Vid den tidpunkten skedde en ”politisering” av tid, menar han:

skrev även förordet till Akademins första ordbok 1694. Även Hunt, s 70, om synen på Frankrikes ställning. Whitrow (1988), s 146-147. Pomian, s 117-118, om tidsmedvetandet. 30

Stéphane Pujol, Le dialogue d’idées au dix-huitième siècle (Oxford, 2005), s 21-28. 31

Colm Kiernan, The Enlightenment and science in eighteenth-century France (Oxford, 1973 [1968]), bl.a. s 140, 191-222. Skillnaden mellan forskarna låg i en mekanisk världssyn respektive en organisk, mer svårförklarlig.

14

”This gave way gradually to an awareness of time stretching back to the past and opening

onto the future.”32

Det som hände under åren kring franska revolutionen var att dåtid och

framtid kopplades samman men genom nutidens självständiga status, menar Hartog. En sådan

sammanflätning av tidsdimensionerna förflutet, nutid och framtid hade också Koselleck talat

om.33

Historiska regimer

Hartog undviker ordet temporalitet och introducerar istället begreppet regime of historicity.

En sådan regim är en tidskategori men utan innehåll, den sammanhänger snarare med hur

tidsandan förhåller sig till dimensionerna dåtid, nutid, framtid. Temporalitet anknyter till en

extern tidstandard och är därför inte ett bra uttryck, säger Hartog, som jämför med den franska

Annales-skolan.34

Tid spelade en viktig roll i Annales-historikernas tänkande. Exempelvis såg

Fernand Braudel historien som en utveckling i flera olika lager vilka rör sig i olika hastighet:

en djupt liggande och med geografin förknippad utvecklingstid, en tid där kungar och riken

existerade och en tid där enskilda vardagliga händelser äger rum. Den djupaste var den minst

medvetna och därmed det lager där förändringar skedde i mer långsamt tempo. Människor

levde i tre olika tidsuppfattningar samtidigt. Braudels utvecklingslager var fyllda av

innehåll,35

vilket skiljer dem från Hartogs historieregimer. I Annales-skolans tolkning ändras

knappast tidsuppfattningen genom yttre händelser såsom franska revolutionen.

Flera tider

En av dem som formades av Annales-skolan var Claude Lévi-Strauss, en av grundarna av

strukturalismen. Som antropolog ägnade han sig åt temporalitetsdimensioner inom olika

kulturer.36

Pomian beskriver Lévi-Strauss tankar som ett avvisande av en kumulativ

tidsuppfattning. Vi måste se det slumpartade i utvecklingen: det finns inte något som

”framsteg”, bara mutationer i tiden. 37

Lévi-Strauss menar att vi gör fel när vi applicerar en tidslinje för att jämföra vår egen

västerländska tidsuppfattning med t.ex. den som återfinns hos indianbefolkningar i Amazonas,

32

Hartog, s 174. 33

Hartog, s 38, 73, 174, 176, 190. Historiefilosofin benämndes historia magistra vitae. Koselleck, s 145-146. Artikeln skriven 1969. 34

Historiefilosofisk tradition som dominerade i Frankrike från mellankrigstiden fram till åtminstone 1980-tal. La longue durée är viktigt grundbegrepp. 35

Det var detta innehåll som Nora anknöt till när han utvecklade tanken på minnesplatser – fysiska monument, naturområden, ritualer och traditioner genom vilka vi minns det som en gång funnits i form av tidsinnehåll. 36

Lévi-Strauss uppmärksammade språkets betydelse och sambanden mellan begrepp och lingvistiska uttryck. Som i verket Le cru et le cuit (Paris, 1964). 37

Pomian, s 147-151.

15

konstaterar Pomian. Indianernas tid är inte ett förstadium till det västerländska.38

Att säga att

tidsuppfattningen ändrades under 1700-talet blir en starkt euro-centralistisk utsaga, framhåller

Pomian – något som inte hindrat den här studien att i analysen utgå från just detta påstående.

Tid är ett begrepp som måste sättas i plural, d.v.s. temporalitet inkluderar en rumsdimension,

en spatialitet. Ett synkront synsätt blir då viktigt.39

Här menar Hartog att hans regimer är en

tankemodell som skulle kunna vara användbar eftersom den enligt honom kan appliceras även

i andra sammanhang än i västerländskt tänkande. 40

Anders Johansen, socialantropolog, påpekar att den linjära tiden är tom medan den cykliska

har ett innehåll. Tid har länkats till rumsliga metaforer och sociala övergångsriter, livets

passager mellan tidlösa tillstånd.41

Man kan leva i olika tider samtidigt, en vardaglig som styr

socialt beteende och en historisk som ger identitet. Tidsuppfattningen är vad som ger en

civilisation gemensam grund. Liknande aspekter redovisas av antropologerna Wendy James

och David Mills, som studerat några afrikanska samhällen och visar på tidens existentiella

betydelse i det vardagliga livet där. 42

Även i Michel Foucaults analys är tid en viktig faktor. Ett nyckelbegrepp är epistem (av

grekiskans ord för kunskap, sanning). Det utgör vår diskurs, vår föreställningsram, det

definierar vad vi tar för givet. Historiska företeelser uppkommer i samspel med det epistem

som råder vid respektive tidpunkt. Tidsepokerna är självständiga och utvecklas slumpartat;

ändå framhöll Foucault vid flera tillfällen det sena 1700-talet som avgörande för dagens

”moderna” tidsuppfattning: ”varje modernt epistem – det som formerades mot slutet av 1700-

talet och som fortfarande tjänar som bas för vårt vetande”.43

38

Pomian, s 149-150, 271-273. Den objektivt uppmätta tiden tränger sig på globalt, bl.a. genom kommunikationer, menar Pomian. Den asymmetriska tiden kan vara individuellt upplevd eller hänga samman med geografiskt åtskilda kulturer, så som Claude Lévi-Strauss talat om. Enligt Lévi-Strauss, säger Pomian, är tid lokalt förankrad, vår uppfattning är bunden till rummet och den saknar riktning, är snarare slumpartad. Både Pomian och Lévi-Strauss menar att olika tidsuppfattningar lever sida vid sida utan att vara förbundna med en utvecklingslinje, de är temporala strata. 39

Koselleck, s 13, förordet av Helge Jordheim. Koselleck har här ett synkront synsätt när han talar om att det finns flera tider, de ligger ”över och under varandra, vertikalt och synkront, som ’tidsskikt’”. Hos Koselleck handlar det dock om tidslig pluralism snarare än om rumslig. 40

Hartog, s XVII. 41

Anders Johansen, Tid är makt. Tid är pengar (Malmö, 1984), s 49, 68-69. 42

Wendy James och David Mills (red.), The qualities of time (Oxford, 2005), s 1-55, 95-119. Antologin är sammanställd av brittiska socialantropologernas förening, ASA. 43

Michel Foucault, Les mots et les choses (Paris, 1966), s 397. Min översättning. Se även s 225 och 231-232. Foucault betonar begreppet ”positivitet” (un sol positif) och en empirisk närvaro. Även Foucault var inledningsvis inspirerad av Annales-skolan.

16

Foucault betonar att organiserandet av tid kan ha disciplinära funktioner.44

Detta påpekas

också av Pomian. För det västerländska samhället är tidsuppfattningen starkt kopplad till

styrning och disciplin, menar denne.

Framtiden som upptäckt

En liten grupp filosofer under andra halvan av 1700-talet ”upptäckte” den historiefilosofiska

framtiden, menar Lucian Hölscher, professor i historieteori. Hölscher hade samarbetat med

Koselleck kring dennes lexikon över historiska och politiska grundbegrepp. Hölscher hävdar

att föreställningar om framtiden finns med när vi studerar den tid som gått. Våra

framtidsbilder påverkas av vad Koselleck kallar förväntanshorisont. Hölscher nämner Kant,

Leibniz och Lessing som avgörande, bl.a. Kants tankar om människans fria vilja. Han menar

att Rousseaus utvecklingspositivism och Voltaires upplysningsidéer ändrade människans

tänkande om sig själv. Den religiösa tidsuppfattningen var utgångspunkt, men fascinationen

inför antiken medförde en distans till den kristna tideräkningen45

och Hölscher menar att det

som resultat gav en ny, omstörtande tidssyn. Mycket av det som mentalt förberetts under

1700-talet kom sedan i.o.m. franska revolutionen att upphöjas från tankar hos ett fåtal till

övertygelse hos borgerlighet och ”vanligt” folk, skriver Hölscher.46

Hunt har en liknande uppfattning:

By the middle of the eighteenth century, then, the superiority of modern times was becoming an

established truth [---] by the end of the eighteenth century the notion of historical progress had won many

important adherents […] the French Revolution then helped consolidate the belief that modern times were

clearly and irreversibly superior. Along with the sense of superiority of modern times came the corollary

that the future could be fashioned by an act of human will.47

Både Hunt, Edelstein, Hölscher och Pomian framhåller således att processen att etablera en ny

tidsuppfattning tog avsevärd tid.48

Detta ger stöd åt att studera uppslagsverken över en längre

period.

Upplysningsfilosoferna bidrog till en mer sekulär syn, en mer naturinriktad förklaringsmodell

och en tro på rationalitet och utveckling, vilket framhålls i omfattande litteratur om 1700-talet

och upplysningen. Daniel Brewer och John Lough är några av forskarna som poängterar

44

Foucault, bl.a. Sexualitetens historia, del 1, Viljan att veta, (Göteborg, 2002; [Paris, 1978]) 45

Så gjorde också de nya vetenskapliga, empiriska fynden i naturen, t.ex. jordens avlagringar. 46

Hölscher, bl a s 66-67. Pomian, s 118, hade tidigare dragit samma slutsats om framtiden och hänvisat till både striden om antiken och till Jean Bodin, politisk 1500-talstänkare, som del av bakgrunden till att människan på sent 1700-tal började räkna med framsteg och handlingsutrymme. 47

Hunt, s 52, 58. 48

Hunt, bl.a. s 51, Edelstein, s 17, Hölscher, bl.a. s 39-40.

17

uppslagsverkens roll som kunskapskälla och inspiration. De pekar framför allt på Diderot och

d’Alemberts l’Encyclopédie. Litteraturprofessorn Marie Leca-Tsiomis och idéhistorikern Linn

Holmberg har en delvis annan syn. Båda understryker den samverkan mellan olika

encyklopedister som präglade perioden, det handlade om ett slags ”de lärdes republik”. 49

Inom svensk forskning finns förhållandevis lite skrivet i frågan om tidsuppfattningarna vid

sent 1700-tal. Historieprofessorn Peter Aronsson behandlar frågor om historiemedvetande och

historiekultur ur ett temporalitetsperspektiv och åberopar Kosellecks teorier.50

Aronsson

menar att andra hälften av 1700-talet var en förändringstid inte bara på kontinenten utan även

i Sverige. Samma slutsats har Anna Nilsson Hammar dragit då hon analyserat

”modernitetens” genombrott i svenska skillingtryck.51

Som titeln antyder framstår det sena

1700-talet som formerande även i Sverige, bl.a. pekar Nilsson Hammar på att en mer sekulär

och individorienterad syn började skymta fram.

En modern uppfattning

Forskningen kring en ”modern” tidsuppfattning och 1700-talet är omfattande. Ett flertal

forskare, som Fritzsche, Hartog och Edelstein, understryker att tidsuppfattningen förändrades

vid 1700-talets slut. Vilka huvuddrag av relevans för denna studie har det gått att utläsa i

forskningen? Tidsmedvetenheten ökade. Människan observerade tidsliga perspektiv och sig

själv i relation till dem. Framtiden upptäcktes. Var och en kunde fylla sin tidsuppfattning med

positiv framtid och även ta sig själv rätten att erövra den. Utveckling blev centralt begrepp.

Tiden rörde sig framåt. Dåtiden började ses som exempel snarare än styrande enhet. Historia

blev del av kronologin och språket förändrades och blev mer abstrakt. Tideräkningen

ändrades från syndaflod och domedag till naturalfilosofiska, empiriska fakta. Den ändrade

tidsuppfattningen innebar en maktförskjutning till människans fördel. Denna beskrivning av

det ”moderna” utpekar samtidigt vad som ansågs vara ”omoderna” tidsuppfattningar. Enligt

sådana styrde dåtiden över nuet och framtiden låg i Guds händer. De återkommande

49

Daniel Brewer, The Discourse of Enlightenment in eighteenth-century France (Cambridge, 1993) och John Lough, The Encyclopédie (Cambridge, 1971). Nyare litteratur pekar snarare på den process för kunskapsutveckling som präglade perioden. Se exempelvis Marie Leca-Tsiomis, Écrire l’Encyclopédie, Diderot: De l’usage des dictionnaires à la grammaire philosophique (Oxford, 1999), Richard Yeo, Encyclopaedic Visions (Cambridge, 2001) och Linn Holmberg, The Forgotten Encyclopedia. The Maurists’ Dictionary of Arts, Crafts and Sciences, the Unrealized Rival of the Encyclopédie of Diderot and d’Alembert (Umeå, 2014). Även Frank Kafker, Notable Encyclopedias of the late eighteenth-century. Eleven Successors of the Encyclopédie, (Oxford, 1994), Martine Groult, Savoir et Matières. Pensée scientifique et théorie de la connaissance de l’Encyclopédie à l’Encyclopédie méthodique (Paris, 2011) och Luigi Delia, Droit et philosophie à la lumière de l’Encyclopédie (Oxford, 2015). 50

Peter Aronsson (red.), Makten över minnet. Historiekultur i förändring (Lund, 2000), s 18-28. 51

Anna Nilsson Hammar, Lyckans betydelse: sekularisering, sensibilisering och individualisering i svenska skillingtryck 1750-1850 (Lund, 2012).

18

händelserna satte ramar, tid uppfattades som en cirkel. Historien saknade kronologiskt

perspektiv. Tiden var kopplad till naturen, men denna var evig till skillnad från människan.

Huruvida det var de politiska och sociala omvälvningarna på 1700-talet som var avgörande är

forskarna inte ense om. Fritzsche ser franska revolutionen som brytpunkten för det

”moderna”, medan historieprofessorn James Schmidt menar att revolutionen snarast

diskrediterade den framstegstanke som redan fanns. 52

Några forskare, bl.a. Hunt, problematiserar både vad och när vad gäller skeendet. Liksom

Edelstein och Schmidt instämmer Hunt i att en förändring skedde, men pekar på mer allmänna

bakomliggande faktorer som frukterna av upplysningstankar eller effekterna av föregående

sekels nytänkande.

Båda dessa grupper av forskningsresultat blir utgångspunkt för vad denna studie letar efter i

det empiriska materialet från 1700-talet. De få forskare som fokuserar på hur tid beskrivs ur

olika perspektiv ger i studien underlag för hur själva analysen av materialet sker.

1.1.3 Syfte och frågeställningar

Utgångspunkten för studien är berättelsen i tidigare forskning om att det vid 1700-talets slut

uppstod en ”modern” tidsuppfattning. För att undersöka denna berättelse läggs ett källmaterial

från den berörda tiden till underlag för en empirisk studie. Definitioner av tid som

begreppsfält studeras i ett urval franska uppslagsverk publicerade under perioden 1690–1835.

Syftet är att undersöka om definitionerna av tid förändras i enlighet med de narrativ som

eftervärlden konstruerat om den moderna tidsuppfattningens genomslag. Hur förhåller sig

definitionerna till de tidsuppfattningar som idag sägs ha blivit etablerade? Går

förändringsprocessen att spåra? Vilka idéer, föreställningsvärldar och argument kan utläsas i

definitionerna, vilka resonemang bygger de på? Ändrades uppfattningen och i så fall på vilket

sätt – blev tiden ”modern” i olika mening?

52

Fritzsche, bl.a. s 25. Schmidt (red.): s 217-224, Johann Heinrich Tieftrunk, On the Influence of Enlightenment on Revolutions (1794), s 225-232, Johann Adam Bergk, Does Enlightenment Cause Revolutions? (1795), s 330-341, Rudolf Vierhaus, Progress, Ideas, Skepticism, and Critique – The Heritage of the Enlightenment. Hunt, s 65-70, Edelstein, s 99-104.

19

Följande frågor ställs vid analys av materialet:

1. Hur definieras tid i de utvalda texterna?

2. Vilken dynamik, om någon, präglar definitionerna under perioden – förekommer

a. diskursiva förändringar?

b. konflikter mellan olika uppslagsverk/publicister kring innehållet?

c. interaktion mellan olika definitioner?

Att ett skifte existerar mellan före och efter 1700-tal ingår som del i dagens berättelse. Genom

att läsa de definitioner av tid som formulerades i uppslagsverk under nära 150 år öppnas

möjligheter att konkretisera vilka faktiska tidsuppfattningar som formulerades och hur de

kopplades till olika förklaringsbegrepp och eventuellt förändrades. Detta öppnar i sin tur

möjligheterna att ge fördjupat perspektiv på det som tidigare forskning talat om. Om

tidsuppfattningarna ändrades under 1700-talet, vad bestod ändringarna mer konkret av och

överensstämmer dessa eventuella förändringar i så fall med sentida modernitetsnarrativ? I

uppsatsens avslutande kapitel återkopplas resultatet av studien till denna inledande

problemställning.

1.2 Utgångspunkter

1.2.1 Teoretiska utgångspunkter

För att undersöka definitionerna av tid kommer denna uppsats framför allt att använda

begreppshistorisk metod. Det finns olika versioner som kan ha för- och nackdelar. Uppsatsen

inkluderar också diskursanalytiska metoder. I detta avsnitt diskuteras de teoretiska

utgångspunkter som väljs för undersökningen.

Denna uppsats undersöker tidsuppfattningar. En uppfattning kan ses som ett idékluster, en

övertygelse om hur vissa saker förhåller sig och relaterar till varandra. Det kan kopplas till

olika begrepp vilka i sig bär med sig konnotationer och systematik. Begreppen kan ses som

sammansatta av en bild och ett ord.53

Om man ska studera tidsuppfattningen i en historisk

period behöver man nå så nära de då levande begreppen som möjligt. Begreppshistoria

innebär ett förhållningssätt för detta och behandlar ”dels begreppen i det förgångna (och även

i nutid), dels framställningen och berättelsen om dem”. Metoden är ”ett bland många försök

53

Staffan Hellberg, ”Ordet begrepp” i Bo Lindberg (red.), Trygghet och äventyr. Om begreppshistoria (Stockholm, 2005), s 52-53. Inom lingvistiken talas om innehåll och uttryck som sammanfogas till en helhet, ett tecken. Hellberg hänvisar till den franske lingvisten Ferdinand de Saussure. För språkanalys kring ord, texters och uttalandens konnotationer m.m. se t.ex. Dominique Maingueneau, Analyser les textes de communications (Paris, 2014), bl.a. s 64-77.

20

att komma under ytan av idéerna och blottlägga mer djupgående tankemönster och

förändringar”.54

Begreppshistoria är framför allt en metod och det finns andra sätt att studera ord och begrepp.

Delvis handlar det om olika källmaterial eller att man fokuserar på olika frågor till materialet.

Det gäller att välja den metod som passar bäst för den egna undersökningen. Den väg som

anvisas av Quentin Skinner, professor i intellektuell historia, är en slags ordbrukshistoria.

Skinner studerar främst texter inom politik och retorik. Texterna är talesakter, fyllda med

handlingsberedskap. Ett ord har inte bara mening utan framför allt en funktion, menar

Skinner. Den enskilde brukaren av ett begrepp är innehavare av makt att ändra begreppets

innebörd via intentioner som läggs in i talesakten.55

Ordet brukas i en specifik kontext och får

sin mening utifrån hur det brukas. Texten har agens, den har potential att förändra.

Medan Skinner hävdar att det "finns ingen begreppens historia, bara historier om hur

begreppen används”,56 pekar Reinhart Koselleck på hur omvärld och uppfattningar samverkar

med varandra och med språket självt i skapandet av ett begrepps mening.57

Koselleck menar att begreppen är ”ett koncentrat av historiska sammanhang”. De kan ses

”som en ’indikator’ på ett socialhistoriskt skeende”58

och är länkar till ett historiskt ögonblick

med dess inneboende uppfattningar. Sociala och politiska händelser har betydelse för språk

och uppfattning, språket är del i en interagens, slår han fast.

Kosellecks mer traditionella begreppshistoria svarar bättre än Skinners brukshistoria mot ett

studium av uppslagsverk under 1700-talet. Det är inte enskilda talesakter som studeras utan

54

Bo Lindberg, ”Introduktion” i Lindberg, Trygghet och äventyr, s 6. Även Jonas Hansson, ”Begreppshistoria: Program och praktik” i Andersson och Björck (red.), Idéhistoria i tiden (Stockholm, 2008), s 283. Samma bedömning finns i Lennart Olausson (red.) Idéhistoriens egenart: Teori och metodfrågor inom idéhistorien (Stockholm, 1994), s 21-39. 55

Hansson, s 288-289. Även Quentin Skinner, Visions of Politics, Volume 1, Regarding Method (Cambridge, 2002), s 90-102, särskilt 101, och Palonen, Quentin Skinner. History, Politics, Rhetoric (Cambridge, 2003), s 31, 56-60. 56

Lindberg, s 8. Jämför Kari Palonen (2003), s 4, där citatet lyder: “[…] there cannot be a history of unit ideas as such, but only a history of the various uses to which they have been put by different agents at different times. […] their history is the only history of ideas to be written.” Citatet är från 1999 och vänder sig mot Lovejoy’s variant av idéhistoria, s 35. Se även Skinner (2002), s 179-180. 57

Koselleck, s 11. Språket bestämmer hur vi ser världen, men förändringar i samtiden kan också ge direkt påverkan på språket självt. 58

Hansson, s 287. Även Mats Persson, ”Begreppshistoria och idéhistoria” i Lindberg, s 15-16. Även Palonen (2003), bl.a. s 9. Persson och Palonen noterar Skinners tveksamhet till Kosellecks verk Historisches Lexikon zur

politisch-sozialen Sprache in Deutschland 1772–1997 (1972–1997). Detta, liksom Handbuch politisch-sozialer

Grundbegreiffe in Frankreich 1680–1820 (1985–2000), av Kosellecks f.d. elev Rolf Reichardt, inventerar sociala

och politiska ord för att beskriva samhällets språkliga byggstenar och dessas förändring, något som enligt Skinner indikerade en för statisk syn på begreppen.

21

texter som var tänkta att fungera i allmänna sammanhang och som präglas av vetenskapliga

snarare än retoriska inslag.

Att se texten i sitt sammanhang är en viktig del av all begreppsanalys. Begreppen refererar till

sin omvärld och förändras över tid. Gränsen mellan ord och begrepp är ofta otydligt.

Koselleck säger att ”ord kan vara förhållandevis entydiga, t.ex. såsom exakt definierade

termer inom en vetenskap, medan begrepp alltid måste vara flertydiga.” De kan aldrig

”uttömmande beskrivas, de kan bara tolkas.”59

Begreppen är del av en diskurs. I Kosellecks betoning av kontext ingick att han hävdar att det

inte finns en tid, utan flera.60

Detta liknar Foucaults teori om diskurser. Varje diskurs är en

sammanhållen världsbild. Den definierar vad som vid tidpunkten är sant och det handlar lika

mycket om vad som inte sägs. Först i efterhand kan vi se mönstren i de uppfattningar och

föreställningar som låg bakom våra utsagor, menade Foucault.61

Foucaults diskursanalys fokuserar dock inte på begreppen utan snarare på bredare

karaktäristika i tidsandan.62

Ett diskursanalytiskt arbetssätt är därför inte fullt ut användbart

för undersökningen av uppslagsverk från 1700-talet och medan Skinners ordbruksteori främst

fokuserar på mikro-förändringar är Kosellecks huvudintresse makro-förändringar. Det senare

blir det begreppshistoriska angreppssätt som väljs för undersökningen.

Lexikon som källmaterial

Utgångspunkterna gäller också studiens förhållande till källmaterialet. För en god

kontextualisering krävs att analysen utöver grundtexterna måste bygga även på med perioden

samtida tidningsartiklar, manifest och mer vardagligt underlag, menar Skinner.63

Koselleck

har inte lika strikta krav, men liksom Skinner markerar han vikten av att hålla distans till

studieobjektet. Detta måste ”avidentifieras”. Kari Palonen, professor i statsvetenskap, betonar

vikten av vad han kallar Verfremdungseffekt, d.v.s. distans.64

Lexikon och uppslagsverk är en typ av källmaterial som det finns invändningar mot när det

gäller funktionalitet vid begreppshistoriska analyser. Utöver Skinners rekommendation om

59

Hansson, s 284. Helge Jordheims förord i Koselleck, s 19. 60

Jordheim i Koselleck, s 19, Koselleck s 136. 61

Diskursens formering och karakteristika diskuteras utförligt i Michel Foucault, Vetandets arkeologi (Lund, 2002 [1969]), kap II och III, bl.a. s 168. Även i Michel Foucault, Diskursernas kamp (Stockholm, 2008), bl.a. s 181. 62 T.ex. synen på vansinne eller tidens disciplinerande funktion. 63

Skinner (2002), bl.a. s 15. Även Hansson, s 287. 64

Kari Palonen, ”Den begreppshistoriska Verfremdungseffekten” i Lindberg, s 35-36. Jämför Hansson, s 288-289, som problematiserar retorikens bidrag till förståelsen men samtidigt pekar på att redan Koselleck situerade utsagorna.

22

mer vardagsnära källor redovisar även idé- och lärdomshistorikern Jonas Hansson tveksamhet

till att använda ordböcker i begreppshistoriska sammanhang:

Dels för att ordböcker presenterar ett urval av betydelser, dels för att ordböckernas betydelser förmodligen

inte är representativa för det samtida språkbruket eftersom det senare förändras snabbare än vad

ordböckerna hinner registrera.65

Det Hansson framhåller är att det kan finnas ett tidsmässigt glapp mellan begreppets

användning och dess förekomst i ett uppslagsverk eller ordbok. Texten underlåter i detta fall

att beskriva det vardagliga sätt på vilket begreppet användes vid den undersökta tidpunkten.

Särskilt vänder sig han mot vetenskapslexikon, som sällan kartlägger den historiska

kontexten:

När det inte finns någon lexikalisk skillnad mellan källornas och nutidens begrepp – t.ex. förekommer

begreppet ”stat”, stato, såväl i Machiavellis texter som i dagens politiska vokabulär – är risken stor för […]

”fiktiv” förståelse. 66

Tveksamheten delas inte helt av Bo Lindberg som ser historiska lexikon och ordböcker som

traditionell källa inom begreppsstudier. Även professorn i historisk semantik, Dietrich Busse,

ser uppslagsverk och lexikon som möjligt källmaterial i sådana sammanhang.67

Ska man studera tidsuppfattning i ett antal uppslagsverk är det viktigt att ha dessa

reservationer i åtanke, både risken för tidsmässiga glapp och den mer allmänna risken för

diskrepans mellan offentligt skriftspråk och vardagliga samhällsdiskussioner. Det ställer krav

på hur undersökningens frågor och upplägg utformas och även på att tidsperioden är rimligt

lång. Uppslagsverken skrevs av en kulturelit – frågan är om de tolkade vardagliga

uppfattningar, normerade nya tankar eller kodifierade traditionella idéer?

Begreppsfält

Det finns andra sätt att förfina den begreppshistoriska analysen, nämligen s.k. begreppsfält,

framhåller Hansson. Samma förfarande rekommenderar Koselleck som menar att ord

begreppsmässigt hänvisar till sammanhang och andra ord, varvid orden tillsammans ger ökad

förståelse.68

Hansson beskriver hur ordsynonymer och motsatsord, s.k.antonymer, kan

användas:

65

Hansson, s 287. 66

Hansson, s 285-286. 67

Lindberg, s 7-9. Dietrich Busse, ”Conceptual history or a history of discourse” i Pernau et al, Global Conceptual History (London, 2016), s 111-112, 115, 117. 68

Wortfeld, Bedeudungsfeld eller semantisches Feld. Hansson, s 287. Jordheim i Koselleck, s 19; ”Einleitung”, s XXI, 121. Även Persson, s 18. Busse, s 115, framhåller att även Foucaults diskursformationer byggde på kluster av sammanhängande ord.

23

Nyckelbegreppet studeras tillsammans med de uttryck som kvalificerar det, s.k. närstående begrepp. [---]

Begreppsfältens sammansättning vid olika tidpunkter utrycker bättre än enstaka begrepp varaktighet och

förändring […].69

Att mäta förändringar

Vid en synkron analys blir förändringen mellan olika meningar hos samma begrepp inte

linjär, det är ingen utvecklingslinje. Foucault beskriver det som ett genealogiskt arbetssätt, det

finns inget ursprung som kan förklara begreppet utan bara olika uppkomster, meningar som

formats och ändrats utifrån omständigheter.70

Tidsuppfattningar är bra exempel, tid är ingen

given abstraktion utan tankekonstruktioner som formats i sin samtid och ändrats över tid.

Dagens betoning av det synkrona perspektivet kan ses som länkat till poststrukturalistiska

idéer och tveksamheter inför ”långa berättelser”.71

Men hur möjliggörs i en historisk studie

jämförelser över tid? Kan synkrona och diakrona arbetssätt kombineras för att studera

förändringar? Hansson exemplifierar hur man kan jämföra synkrona betydelseområden från

olika tidpunkter för att få en diakron förändringsbild.72

Hos alla berörda teoretiker spelar kontextualiseringen en avgörande roll för möjligheterna att

nå trovärdiga resultat. Som historieprofessorn Peter Burke påpekar är kontextualisering inte

någonting nytt. Ambitionen har funnits åtminstone sedan 1500- och 1600-tal, men oftast

uttryckt i andra ord, som circumstances, omständigheter, quality of times, Zusammenhang.

Från början var begreppet mer avgränsat, man skulle ta hänsyn till kringliggande delar av en

text när en specifik textpassage skulle tolkas – en från början biblisk exegetik – men vidgades

till externa faktorer av mer allmän historisk specificitet.73

Vilka aspekter som inkluderas har

samtidigt skiftat över tid.74

69

Hansson, s 287. 70

Michel Foucault, Diskursens ordning, (Stockholm, 1993; [1971], s 40-49. Foucault (2002), s 42-45, 181, 208-221 och Foucault, ”Nietzsche, genealogin, historien” i Foucault (2008), s 181. Även Jordheim i Koselleck, s 13. Palonen (2003), s 35-36 och Skinner (2002), s 177-179. Koselleck talade om en samtid ”där förflutet, nutid och framtid inte bara kan sägas följa efter varandra, horisontellt och linjärt, utan också ligga över och under varandra, vertikalt och synkront, som ’tidsskikt’, Zeitschichten.” Foucault sökte den världsbild som gjorde att människorna inte kunde uttrycka sig på något annat sätt än vad de faktiskt gjorde vid respektive historiska tillfälle. De olika diskurserna ses av Foucault som mutationer. 71

Lindberg, s 9, konstaterar dock att “[…] utan det långa perspektivet […] blir uppdagandet av diskontinuiteter och olikheter poänglöst.” 72

Hansson, s 285. Metoden består i att inventera samtliga begrepp som kan kopplas samman med ett och samma ord, därefter alla ord som överlappar varandra och slutligen ställa synkrona bilder bredvid varandra för jämförelse. 73

Peter Burke, ”Context in context” i Common Knowledge (2002:8), s 153 ff. 74

Henrik Björck, ”Till frågorna om historieämnets egenart och rötter” i Andersson & Björck, s 199-200. Tidigare publicerad i Lychnos (1996). Björck menar att samhälle och funktion spelar större roll i dagens bedömningar, jämfört med kultur och ursprung på exempelvis 1970-talet.

24

För undersökningen kommer Kosellecks begreppshistoriska teorier i kombination med

Foucaults diskursanalytiska metoder att användas eftersom dessa har bäst förutsättningar att

ge resultat vid denna typ av källmaterial och vid den typ av frågor som ställs till materialet.

Studien bygger på att ett antal synkrona bilder utmejslas. Detta kan förstås bara uppnås till del

och teorierna anbefaller också ödmjukhet inför att förstå den mening som ord och begrepp

verkligen hade för sin samtid.

1.2.2 Källmaterial och metodik

Material

Uppsatsen bygger på en empirisk undersökning av definitioner av tid som begreppsfält.

Källmaterialet består av åtta uppslagsverk, publicerade under sammanlagt 150 år.

Uppslagsverk läggs som grund för studien av flera anledningar. Verken ger visserligen inte

uttryck för vardagsdiskussioner, inte heller för dagsaktuella politiska diskussioner, snarare är

de principiellt vetenskapliga till sin karaktär. Men de som skapade uppslagsverken hade

ambitionen att presentera väl förankrade beskrivningar av företeelser och ord. Syftet var att

definiera och sammanställa den senaste kunskapen. I verken kan man avläsa försanthållna

verkligheter om all världens vetande och de intog en normerande hållning. Uppslagsverkens

roll i samtiden – och deras roll som tidskapslar för senare tider att studera – har understrukits

av många forskare, bl.a. Richard Yeo, Frank Kafker, Marie Leca-Tsiomis, Linn Holmberg

och Martine Groult (se 1.1.2).75

Verken har utöver den betydelse de tilldelas av aktuell forskning även fördelen att de, genom

sin likartade uppställning, utgör en bra grund för jämförelser mellan definitioner av samma

ord. Liknande jämförelser skulle vara svåra att utföra med andra typer av källmaterial som

grund, t.ex. litterära verk eller parlamentsdebatter. Uppslagsverken ger möjligheter till både

synkron och diakron analys.

Idéutbytet mellan länder var stort under 1700-talet. Ändå avgränsas undersökningen till

franska uppslagsverk. En anledning är den centrala roll Frankrike spelade i dåtidens

idéutveckling.76

Det franska språket ersatte i stor utsträckning latinet som viktigaste

internationella språk. Industrialiseringen kom tidigast till England, men den intellektuella

75

Uppslagsverkens betydelse understryks också av James Schmidt, Stéphane Pujol, Colm Kiernan och Dan Edelstein, The Enlightenment. A genealogy (Chicago, 2010). Uppslagsverken anses ha stått för något nytt. Traditionen började förändras på 1600-talet (Francis Bacon). Tanken var då fortfarande att kunskap var som att läsa i Guds bok, allt man lärde av naturen ledde till ökad förståelse och förundran inför Gud. Men verken började skrivas på folkspråk istället för latin, ny kunskap lyftes fram och skribenterna fokuserade på vetenskap och praktisk teknik snarare än kyrkliga berättelser. 76

Bl.a. Edelstein, s 19-24, 109-112.

25

utvecklingen fördes främst i Frankrike där ett stort antal uppslagsverk skrevs och publicerades

– och konkurrerade med varandra.77

Det fanns olika slags uppslagsverk. Ordböcker gav språkliga upplysningar, historiska lexikon

gav personbeskrivningar, tekniska uppslagsverk beskrev manufaktur, universallexikon syftade

till en bred kunskapsöversikt.78

För studien väljs främst de universella uppslagsverken.

Genom det stora intresset för upplysningstiden finns en stor del av uppslagsverken

digitaliserade, men fokus i tillgängligt material ligger framför allt på Diderot och d’Alemberts

Encyclopédie medan övriga verk är något mer svårtillgängliga. Eftersom denna studie bygger

på en jämförelse mellan olika verk är den faktiska tillgången till material av betydelse. För

studien nyttjas framför allt det franska nationalbibliotekets bas Gallica. Även på andra håll

pågår digitalisering där viktiga verk är föremål för projekt och delar hittills gjorts tillgängliga

digitalt. En studie liknande denna skulle troligen haft annorlunda förutsättningar om den

genomfördes om några år.

Urval

De utvalda uppslagsverkens texter sträcker sig från 1690 till 1835. De åtta uppslagsverken

är79

:

o Dictionnaire de Furetière (1690), band 1-2

o Dictionnaire de Basnage de Beauval (1701), band 1-3

o Dictionnaire de Trévoux (1721), band 1-5

o L’Encyclopédie (1751-1765), band 1-17

o Dictionnaire de Trévoux (1752), band 1-7

o Dictionnaire de Trévoux (1771), band 1-8

o L’Encyclopédie méthodique (1782-1832), band 1-113

o Dictionnaire de l’Académie Française (1835), band 1-2

77

Leca-Tsiomis, bl.a. s 13-17, 143-149, 493-503. Holmberg, s 179-191. 78

Universallexikonen kallades ofta konversationslexikon och under denna period även encyklopedier. 79

De åtta uppslagsverkens fullständiga namn, kronologisk ordning : Antoine Furetière, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les mots françois tant vieux que modernes, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-2 (1690). Henri Basnage de Beauval, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les mots françois tant vieux que modernes, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-3 (1701). Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition tant des mots de l’une & l’autre langue, avec leurs différens usages, que des termes propres de chaque estat et de chaque profession, andra upplagan, Trévoux, band 1-5 (1721). Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert (red.), band 1-17 (1751-1765). Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...], Trévoux, fjärde upplagan, band 1-7 (1752). Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...], Trévoux, femte upplagan, band 1-8 (1771). L’Encyclopédie méthodique, Arts et métiers mécaniques, Charles-Joseph Panckoucke (red.), 113 band fördelade på teman (1782-1832). Dictionnaire de l’Académie Française, sjätte upplagan, band 1-2 (1835).

26

Varje uppslagsverk är uppdelat i ett antal band. I vissa fall har samtliga band utgivits under

samma år, i andra fall har kortare eller längre tid förflutit från publicering av första till sista

bandet. Så är fallet för Diderot och d’Alemberts Encyclopédie och för l’Encyclopédie

méthodique. I sistnämnda fall pågick utgivningen under 50 år. För analys av definitioner

noteras det aktuella bandets utgivningsår.80

Basnage de Beauval samt Trévoux utkom i flera,

bearbetade upplagor.81

Första upplagan av Beauval har valts samt tre av de mer utförliga

upplagorna från Trévoux. De fem konversationslexikonen (encyklopedierna) skiljer sig från

den ordbok som utgavs av Franska akademin; i ordboken är definitionerna kortare och orden

språkligt snarare än sakmässigt härledda. Ordboken från 1835 är Akademins sjätte, starkt

omarbetade upplaga.

Vid genomgången av definitioner kommer särskilt betydelsefulla formuleringar att återges i

citat och bygger på egen översättning av texterna. Hänvisningar görs löpande till källor i det

studerade materialet. De fullständiga definitionerna i original återfinns på www.gallica.fr och,

i några fall, på www.artfl.uchicago.edu. Ett litet urval av dem finns i fotnot.

De valda uppslagsverken är generella och har artiklar i bokstavsordning. Verken är utgivna av

olika skribenter, kopplade till olika förlagshus.82

De ger uttryck för religiösa tankar och

upplysningstankar. De är redigerade av en person eller skrivna av en grupp experter under

redaktörskap. Uppslagsverken kopierade i många fall varandras definitioner. De ändringar

som gjordes hade oftast ett medvetet motiv: utöver att uppdatera informationen hade man

egna ”pedagogiska” syften med de nya formuleringarna. Definitionerna är inte helt neutrala.

Det handlar om konnotationer men också om vad som inte sägs.83

Trots sina skilda karaktärer

är alla utom en likartat uppställda och tillsammans utgör de god grund för jämförelse.84

Definitionerna har mycket olika längd. Uppslagsverken växte under perioden i omfång från

att omfatta två volymer hos Furetière till 28 volymer i l’Encyclopédie85

och 113 volymer hos

l’Encyclopédie méthodique. Definitionerna av tid blir också allt längre, men förlängs inte i

80

I det fall detta varit möjligt, annars ett tidsspann. 81

Exempelvis utkom l’Encyclopédie méthodiques fysik-band så sent som 1822. 82

Holmberg, s 75 ff. Uppslagsverken var mångåriga företag som måste finansieras och ofta knöts till något känt förlag. Därtill såldes prenumerationer. 83

Leca-Tsiomis, s 418-422, 459-462; Holmberg, bl.a. s 237, diskuterar intentioner som under 1700-talet fanns i arbetet med uppslagsverken och den mediala rollen, för vilken publik de skrevs. 84

L’Encyclopédie méthodique är temaindelad. Den består i Gallica-basen av 113 volymer uppdelat på 35 sakområden. Inom varje område finns orden upptagna i alfabetisk ordning. Sju av områdena har valts ut för studien, detta utifrån antagande om relevans för frågeställningarna. 85

17 textvolymer samt 11 volymer med planscher.

27

proportion till övrig text; det som 1690 omfattar en sida blir 1765 tre sidor och i början av

1800-talet två sidor.

Tidsperioden 1690 till 1835 – en period av nära 150 år – har till del bestämts av vilket

källmaterial som föreligger. Fördelen med en så lång tidsperiod är att möjligheterna att se

förändringar då kan öka. Tidsperioden stämmer också väl med de bedömningar som tidigare

forskning gjort av skeendena under denna tid. Samtidigt kan den långa tidsperioden – 150 år –

erbjuda problem då synkrona bilder ska jämföras i ett diakront perspektiv. För att underlätta

analysen utnyttjas kontextuellt bakgrundsmaterial och även sådan aktuell forskning som

skulle kunna hjälpa till att kategorisera innehållet i definitionerna.

Utöver urval av källmaterial, i detta fall uppslagsverk, bygger studien på ett urval av ord inom

dessa verk.86

För att beskriva tidsuppfattning undersöks ordet temps (tid). Definitionerna

innehåller korsreferenser som leder till begrepp vilka tillsammans stöder den definition som

ges. Hänsyn tas till frekvens och relevans hos korsreferenserna. Eftersom tid ofta beskrivs

utifrån ett rörelsebegrepp undersöks t.ex. ordet mouvement (rörelse). Tid beskrivs som

mätbart i förhållande till astronomiska enheter och avhängigt av företeelser som t.ex. soleil

(sol), equinox (dagjämning). Tid mäts som enheter i vardagen: t.ex. mois (månad), année (år).

Tid kopplas till tankeenheter som t.ex. époque (epok) eller planeringsenheter som t.ex.

calendrier (kalender). Tid har en utsträckning och mäts som t.ex. période (period), éternité

(evighet) eller néant (intet), den har en tidsdimension, t.ex. temporel (tidslig) eller kopplas till

rummet, t.ex. espace (rum, rymd). Tidsdimensionen är bas för chronologie (kronologi) och

viktig i histoire (historia). Tidsligheten är beståndsdel i existence (existens). Utöver temps

(tid) väljs, av ett 50-tal möjliga korsreferenser, ett 30-tal ord87

där det går att anta att

begreppsfält föreligger enligt den teori som presenterats av bl.a. Hansson.88

Det franska språk som förekommer i uppslagsverken skiljer sig inte på avgörande sätt från

dagens standardfranska och kan därför läggas till underlag för studien, vilken hade varit

svårare med det språk som finns i det tidiga 1600-talets verk. Exempel på språkliga egenheter

under den nu valda perioden är bland annat andra verbböjningar, annan stavning, skillnader i

86

Studien utgår från orden i substantivform. Avledda former som verb, adjektiv, adverb beaktas i de fall de direkt är länkade till substantivet och dess betydelse. I vissa fall har adjektivet även karaktär av substantiv, exempelvis temporel (tidslig) som också kan beteckna världsliga ägodelar. 87

Urvalet är : acceleration, âge (ålder), almanach, année (år), calendrier, changement (förändring), chronologie, durée (varaktighet), époque, equation (utjämning), equinox (dagjämning), ère, espace (rymd, utsträckning), éternité (evighet), existence, futur (framtid), histoire, jour (dag), lieu (plats), lune (måne), mois, mouvement (rörelse), néant (intet), pendule, période, semaine (vecka), siècle, soleil, solstice (solstånd), temporel, variation. 88

De begreppsfält orden antas beskriva tillsammans med temps (tid) kan – ungefär – ses som astronomi, religion/mytologi/meningsfullhet, tidsperioder (vardagliga och kronologiska) samt mekaniska termer.

28

ortografisk utformning.89

Därtill kan finnas ”dolda” skillnader av begreppsmässig karaktär;

denna aspekt behandlas i förekommande fall i kapitel 2.

Metodik

Undersökningen gäller läsning av texter och bygger på kvalitativa metoder. Ett antal texter i

utvalda uppslagsverk kommer att närläsas, tolkas och jämföras. Olausson beskriver i ”Från

text till text” hur sådant arbete går till i praktiken: ”ett cirkulärt närmande, en vandring mellan

beskrivning av texten och analys av densamma”.90

Källtexten läses upprepade gånger och

tankar från tidigare läsning samt historiska omständigheter tas med i nästa läsning, allt i syfte

att nå en djupare förståelse av texten. Det handlar inte om hermeneutik som tror sig kunna nå

fram till en ”sann” mening hos texten eller begreppet, även om angreppssätten metodologiskt

liknar varandra.91

Olausson kallar historiska texter för ”överlagrade”, d.v.s. de inkluderar

utöver grundmeningar även de tolkningstraditioner som texten utsatts för under åren.92

Hur kan man läsa definitioner och därmed studera en uppfattning? Uppslagsverken bygger på

enskilda ord, som tid. En tidsuppfattning är en större, teoretisk konstruktion som människan

mer eller mindre medvetet bär med sig. En uppfattnings delar kan tolkas bl.a. genom att

studera hur det eller de begrepp som kopplas till ordet definieras. Med begreppet kommer en

världsbild, det innehåller underförstådda värderingar, relationer till andra ord,

handlingsberedskap, systematik. Samma ord kan dölja helt olika begrepp och ibland kan

samma begrepp uttryckas genom olika ord. Länkarna till andra ord utgör mentala bryggor;

associationerna vittnar om bakomliggande tankestrukturer. Det behöver inte vara samma

associationer som vi idag gör. Att följa tankebanorna hos dem som skrev definitionerna av tid

i slutet av 1700-talet kanske leder någon annanstans än till våra nutida föreställningar. För oss

kanske dåtidens hänvisningar verkar irrelevanta och föråldrade. Kanske saknas, samtidigt,

sådana referenser i uppslagsverken som ter sig naturliga för oss idag, ord som vi nu

förknippar med tidsuppfattning. Att närläsa uppslagsverkens definitioner av tid i form av

begreppsfält blir viktigt för att bättre förstå de tidsuppfattningar som verkligen uttrycktes.

89

Särskilt verb i 3:e person singular och plural; bokstaven s skiljs svårligen från f; ord i alfabetet grupperas annorlunda (u och y, i och j); ord stavas olika mellan texter och jämfört med idag (tex tems/temps eller vuide/vide), dagens s i början av ord stavas ibland med sç; accenter och cirkumflexer saknas i många ord jämfört med idag (es istället för ê eller é), interpunktion är annorlunda etc. De största språkförändringarna skedde tidigare (1500- och 1600-tal) respektive senare (tidigt 1800-tal). I vissa betydelser översätts inte temps till tid på svenska, som takt inom musiken eller väder (meterologi). 90

Olausson, s 19-20. 91

Olausson, s 20. Om Gadamer och den hermeneutiska spiralen där man för att öka förståelsen upprepade gånger går från textens helhet till dess delar och tillbaka igen. 92

Olausson, s 22-23.

29

Om de tidsuppfattningar som framgår av källmaterialet skulle ställas mot vår nutida

uppfattning om vad som är ”modernt”, innebär detta stora risker för anakronismer.

Föreställningsvärldarna är olika, vi riskerar att importera vår egen begreppsvärld när vi tolkar

1700-talets uppslagsverk. Det gäller att förstå dem utifrån deras egen samtid, detta i enlighet

med de sätt att närma sig historiskt material som Koselleck, Skinner, Foucault och också

nutida begreppshistoriker beskriver vikten av. De synkrona bilder som en ”bred” läsning kan

ge måste också kunna användas för diakron analys i syfte att studera definitionernas

utveckling och samspel.

Även utgångspunkten – berättelsens ord ”modern” – är en beteckning som behöver

problematiseras. I betydelsen att vara på modet, att hålla stil, är det gammalt. Men Lynn Hunt

anger att i betydelsen att avvika från traditioner finns ordet inte dokumenterat förrän under

första hälften av 1800-talet i Frankrike. Det användes inte under upplysningen eller franska

revolutionen. Ordet har karaktär av relativitet. Hunt pekar på den jämförelse som redan på

1690-talet skedde med den populära antika tidseran. Som innehåll fanns begreppet modern

innan ordet definierats på det sätt som nu används.93

93

Hunt, s 47-52. Även Koselleck, s 62.

30

2. Tidsuppfåttningår

First, we point out to the reader

that there are three kinds of time-reckoning:

it operates either according to nature, or according to custom,

or according to authority. This authority is itself twofold.

It is either human authority – for example,

holding Olympics in a cycle of four years […]

or divine authority, as the Lord in the Law

commands that the sabbath be kept on the seventh day.94

Före detta akademiledamoten Antoine Furetière definierade 1690 tid genom ett femtontal

olika betydelser. Fysik, religion, mytologi, kronologi, musik, kalender, sjöfart, affärer, mode,

disciplin, moral, politik, grammatik och ett stort antal ordspråk och talesätt beskrev tid enligt

hans uppfattning. Denna bredd – eller brist på fokus – finns inte i definitionerna av tid från

den undersökta periodens senare del.

Skriftställaren och förlagsmannen Charles-Joseph Panckoucke definierade 1822 tid i tre olika

betydelser: musik, sjöfart och framför allt genom de översättningsproblem som skapades

mellan den astronomiska och den vardagliga, civila tiden.

Dessemellan hade filosofen och vetenskapsmannen Jean-Henri-Samuel Formey beskrivit tid i

en lång artikel, klassad som metafysik95

i Diderot och d’Alemberts Encyclopédie 1765. Slår

man idag på webben upp ordet tid i fulltextsökning för l’Encyclopédie får man 31.125

träffar.96

Den fråga som ställs i den här uppsatsen är vilka tidsuppfattningar som kan utläsas genom att

studera definitioner i åtta franska uppslagsverk från 1700-talet. Uppslagsverken utgjorde ett

av periodens viktigaste medier för att precisera och sprida kunskap. Alla hade de ambitionen

att ge ”bästa möjliga” definition. Hur uttryckte sig skribenterna och vilka resonemang byggde

94

Citat av Beda Venerabilis, anglosaxisk munk (672-735). Ur Gerhard Jaritz och Gerson Moreno-Riaño (red.), Time and Eternity. The Medieval Discourse (Turnhout, 2003), s 3. 95

L’Encyclopédie använde ett stort antal klasser som sorterade artiklarna med definitioner såsom tillhörande olika delar av den då samlade kunskapsmassan. Metafysik var inte en nedsättande benämning utan ställdes mot andra förklaringssätt, som grammatik, för att beteckna något allomfattande. 96

Ordet tems, avläst i ARTFL 2019-04-19.

31

definitionerna på? Går det att se en förändring i tidsuppfattningarna genom att undersöka

definitioner under 150 år?

Som jämförelse och bakgrund kan avläsas hur en ”modern” tidsuppfattning definieras i

uppslagsverk som svenska Nationalencyclopedins Ordbok eller franska La grande

encyclopédie. I NE:s ordbok är den korta definitionen att tid är ett ”begrepp som anger ett

avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte, och som med nutid

skiljer dåtid från framtid”.97

La grande encyclopédies definition hänvisar på fyra sidor till

fysik och mätproblem och på en sida till tidsuppfattning som biologisk sinnesförnimmelse. En

tidigare utgåva av samma uppslagsverk inleder med en psykologisk förklaring som på två

sidor tillsammans med mätningsteknik och metafysiska frågor sorteras under begreppet

filosofi, varefter följer en sida kring astronomiska betydelser och språkliga uttryck.98

För åren 1690–1835 ger förklaringssätten i respektive texter indikation om innehållet i

tidsuppfattningarna. Resultat som i den nämnda fulltextsökningen kan sorteras efter

sakområden, men denna studie gäller enskilda definitioner i uppslagsverken. Den analytiska

metod att närläsa som används i studien är att identifiera markörer för att kategorisera

innehållet i definitionerna. Markörerna byggs upp synkront men är avsedda att kunna

användas för diakron analys. Egenheter som markeras gäller exempelvis naturorienterade

alternativt sociala beskrivningar. En del markörer kan kopplas till samhällsnivån, andra till en

individnivå.99

Definitionerna visar i vissa fall tidsuppfattningar där dimensioner/markörer

existerar sida vid sida. De berättar ändå något om den diskurs varifrån definitionen

härstammar. Utöver att observera markörer identifieras avvägningar mellan dessa, liksom

närvaro av eventuella unika uttryck av betydelse.

Uppslagsverkens redogörelser för tid kommer i enlighet med detta att i analytiskt syfte

uppdelas i kategorier. Forskningen bidrar med underlag för idékluster, i vilka olika typer av

resonemang kan sorteras eller kategoriseras. Utgångspunkten är ett antagande om att såväl

dagens som dåtidens definitioner innehåller markörer av likartade slag, meningsbärarande

resonemang som i studien kan användas för att se likheter och olikheter mellan synkrona

bilder. Klustren är inte varandra helt uteslutande men antas innehålla artskillnader, t.ex.

vägledande fokusering på innehåll kopplat till uppfattningar.

97

https://www.ne.se/sök/?t=uppslagsverk&q=tid. NE:s Ordbok. Avläst 2019-04-05. 98

www.gallica.fr. La grande encyclopédie, utgåva 1976, band 19 (av 20), s 10747-10751 och utgåva 1885-1902, band 30 (av 31), s 1072-1075. Avläst 2019-04-08. 99

Men rimligen inte fullt ut eftersom individerna lever i diskursen.

32

Idéklustren används som verktyg i närläsningen. De tre kluster som skapats för denna studie

är:

1. Fysikaliska förklaringar (verklighet som mekanik, astronomi, tidsliga och rumsliga

dimensioner m.m.)

2. Religiösa meningsgivare (förklaringsdimensioner, mytologisk betydelse, existentiellt

begrepp m.m.)

3. Organisatoriska funktioner (vardagliga tidsbegrepp, planeringsarbete, utsträckning,

behov av tankemässiga översiktsbegrepp och kronologi)

2.1 Fysikaliska förklaringar

Samtliga definitioner av tid inleds med en fysikalisk beskrivning. Koppling till naturen har så

långt vi känner varit människans referens för att mäta tid och rum. Människan har valt solens

och månens kretslopp som det bästa för att mäta tid, detta eftersom man kan se solen och

månen från överallt på jorden, skriver Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) och

fortsätter: ”tid är sakernas utsträckning mätt via solens rörelser”. Trévoux (1752) och (1771)

har samma formulering. Hos Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux

(1721), de tidigaste uppslagsverken, definieras tid vara ”en mängd bestående av enheter vilka

följer efter varandra”. Även l’Encyclopédie méthodique (1822) mäter tid i förhållande till

solen.100

Uppfattningen är att tid utgör en kvantitet och har en utsträckning. Som sådan kan

den mätas.

Rörelsens betydelse

En utsträckning är utan slut och fylld av gudomlig kraft, skriver Furetière (1690) och Basnage

de Beauval (1701), men detta ändras under perioden att i uppslagsverken betyda en bestämd

utsträckning från en punkt till en annan. Definitionerna hängde samman med den dåtida

diskussionen om tomrummets existens. Platsen är en utsträckning i vilken en kropp är

placerad i rummet. Trévoux (1721) instämmer men lyfter frågan huruvida platsen är tom när

kroppen lämnat den eller om tomrummet då fylls med något annat. Även i l’Encyclopédie

hävdas att det finns dels en extern plats och dels en intern, den senare innesluten i en fysisk

kropp. I definitionen sägs att den interna platsen enligt vissa experter är uppfylld av en

ickemateriell varelse, Guds kraft, medan andra experter ifrågasätter detta. Vi menar, skriver

Formey, att tomrummet som kroppen tar upp inte i sig har någon substans, lika lite som en

100

Furetière, Dictionnaire universel (1690) band 2, TEMPS, s 615, identisk ordalydelse som hos Basnage de Beauval (1701), Dictionnaire universel, band 3, TEMPS, s 866 och Trévoux, Dictionnaire universel (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016; L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 93; L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 4, TEMPS, s 672.

33

utsträckning har en materialitet. Han fortsätter: ”Gud finns inte i rummet eller i tiden men han

existens är orsaken till tid och rum”.101

Frågan i l’Encyclopédie är om tiden kan ses som en

självständig evig kraft och diskussionen om tomrum är kopplad till detta.

Hos Trévoux (1721) åberopas rörelse som förklarande beskrivning av tid. Kroppen befinner

sig momentant i olika lägen, rörelsen är en följd av övergående närvaro på olika platser. Den

är motsatsen till vila. Definitionen hänvisar till mekanik, men Trévoux säger samtidigt att

rörelsekraften är något som Gud planterat in i våra kroppar. Denna förklaring återkommer hos

Trévoux ännu (1771).102

Texten om rörelse i l’Encyclopédie är åtta sidor lång. Rörelse betyder ”förflyttning av en

kropp från ett ställe till ett annat, byte av plats”. Rörelsens bakomliggande orsaker diskuteras i

termer av jordens rotation, rörelsekraft och mekanisk kraft. L’Encyclopédie méthodique

(1822) konstaterar att ingen rörelse saknar riktning, den är alltid på väg någonstans. 103

Det är inte rörelsen i sig som ger definitionen av tid: ”Så länge det kommer att finnas varelser

vars existenser följer på varandra kommer det med nödvändighet att finnas en tid, oavsett om

varelserna rör på sig eller om de befinner sig i vila.”, skriver Formey i l’Encyclopédie (1765):

”Det är inte nödvändig att mäta tid genom rörelse; samma slags mätning kan ske genom saker

som återkommer hela tiden periodiskt och med intervaller av jämna mellanrum, exempelvis

vårens blommor”.104

1600-talets upptäckt av pendelkraftens funktion återspeglas: till skillnad

från solen kan en pendel ge en tidsrymd som är helt jämn och utmärkt att mäta tid med.

I l’Encyclopédie méthodiques fysik-band (1822) behandlas tidens förhållande till rummet och

den varaktighet som en kropp använder för att röra sig runt en punkt. Vid högre hastighet får

kroppen starkare centrifugalkraft. Texten hänvisar både till Kepler och Newton. Tid har alltid

en utsträckning. Även händelser som verkar ögonblickliga består av tid om än liten och

avgränsad.

Det finns olika slags tid. En absolut tid ”har ingen koppling till kroppar eller dessas rörelser;

denna tid rör sig likformigt och aldrig snabbare eller långsammare”, framhåller Formey i

l’Encyclopédie (1765). Det vi registrerar via våra sinnen är rörelser, inte ett konstant flöde,

101

L’Encylopédie, band 5, ESPACE, s 950. Ung. 1750-tal. 102

Trévoux (1721), band 3, MOUVEMENT, s 530; (1771), band 6, MOUVEMENT, s 89-90. 103

L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 4, MOUVEMENT, s 132. Lika i l’Encyclopédie, band 10, MOUVEMENT, s 833-834. Här diskuteras också, på ett något tvetydigt sätt, relationen mellan Gud och ursprunglig rörelse. Ung. 1760-tal. 104

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94, 96: “Tant qu’il y aura des êtres dont l’existence se succédera, il y aura nécessairement un tems, soit que les êtres se meuvent ou qu’ils soient en repos ».

34

säger han. För sinnena ”krävs med nödvändighet tillgång till någon rörelse genom vilken vi

kan bestämma kvantiteten tid genom att jämföra denna med den utsträckning som kroppen

ifråga tillryggalägger”. Denna relativa, eller synliga tid, är vad vi mäter via någon form av

varaktighet hos rörelsen, avslutar Formey.105

Rörelsebegreppet är utgångspunkt även 1835 då Akademins ordbok definierar tid.106

Av texterna framgår att mekaniken som förklaringsfaktor fick betydelse under perioden.

Christophe Schmit har i en studie 2014 och 2015 analyserat definitionerna av orden mekanik,

statik och dynamik i d’Alemberts definitioner i l’Encyclopédie. Schmit menar att d’Alemberts

text är ett genomslag för de nya idéer som framför allt Newton formulerat.107

Newtons teorier

var de rön mot vilka upplysningstiden tog avstamp i sin tidsuppfattning. Mekanik och rörelse

blev centrala begrepp. En mekanisk världsbild kunde logiskt förklara tillvaron och ett

kvantifierat och empiriskt tänkande utgjorde bas för de nya vetenskaperna. 108

Jakten på tidsutjämningen

Solen hade nackdelen att inte ha en jämn och konstant rörelse. Det fanns diskrepanser i tid

som uppstod p.g.a. planeternas ojämna banor. Om samhället önskade en jämnt flytande tid

som överensstämde med solens kretslopp – revolution – behövde korrigeringar göras för att

utjämna tiden. Detta hade varit ett akut ämne under medeltid och renässans. Med den nya

gregorianska kalendern bör utmaningen rimligen först ha tyckts mer teoretiskt utmanande än

praktiskt pockande.

Definitionerna i uppslagsverken återger hur en medeltid beräknas, d.v.s. en genomsnittlig

varaktighet som gör dagarna lika långa. Skillnaden mellan verklig tid och medeltid uttrycks i

begreppet tidsutjämning.

105

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94. 106

Dictionnaire de l’Académie Française (1835) – i det följande nämnd som Akademins ordbok (1835) - band 2, TEMPS, s 815. 107

Christophe Schmit, Méchanique, statique, dynamique, Cairn, Recherches sur Diderot et sur l’Encyclopédie, 50 (2015), s 274, 279-286. 108

Whitrow (1988), s 128, 137-151 (särskilt s 150), menar att det är Newtons antagande om absolut tid som

ligger bakom de många definitionerna av tid som ”order of succession” och i form av ”duration”. Men liknande formuleringar fanns i uppslagsverken redan innan den artikel i l’Encyclopédie som Schmit talar om, t.ex. hos Furetière, Basnage de Beauval och Trévoux (1721). Även Groult, s 133-135. Även Thord Silverbark, De moderna naturvetenskapernas idéhistoria (Stockholm, 2013), s 3-16, 49-60. Newton i bl.a. Principia (1687) uttolkade nya fysikaliska och mekaniska lagar vilka i sin tur byggde på Galileo Galileis teser. För Newton var tid likformig och

konstant – men alltså inte möjlig att erfara. Dessförinnan hade en aristotelisk uppfattning rått. Enligt en sådan

är kroppars naturliga tillstånd vila, innebärande en ändamålsenlighet som styrde rörelsen mot fullbordan (telos). Diskussionen om utsträckning ger ordet tid, enligt definitionerna, en rumslig dimension.

35

Tidsutjämning mellan sol och klockor var viktigt att beräkna. Källa: Gallica.

De praktiska beräkningsresonemangen finns inte med under ordet tid i de äldre

uppslagsverken, Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721). Däremot

nämns under tidsutjämning ord som almanacka och kalender, d.v.s. olika tidsreformer som

genomförts, t.ex. den gregorianska kalendern.109

Ordet tidsutjämning behandlas avsevärt

mycket utförligare i mitten av perioden. L’Encyclopédie redovisas under ordet utjämning

utförliga tabeller och matematiska formler. Definitionen av utjämning omfattar där 17 sidor,

att jämföras med de tidigaste uppslagsverken. Liksom dessa gör l’Encyclopédie méthodique

(1822) en kortfattad definition av tidsutjämning; i Trévoux (1752) är definitionen praktiskt

orienterad och kortfattad, i en senare upplaga (1771) är den något mer utförlig.110

Bland periodens definitioner av tid märks således problemet med tidsutjämning framför allt

från århundradets mitt och framåt. Med den nya astronomin och naturkunskapen kunde solens

och månens rörelser mätas på ett alltmer förfinat sätt. Debatten om den verkliga jämfört med

den uppmätta tiden hade tilltagit. Tid beskrevs inte bara som absolut eller relativ, den var

109

Misstämning mellan astronomisk och uppmätt tid hade i oktober 1582 resulterat i tio dagars förskjutning då påven Gregorius XIII införde en ny kalenderräkning varvid den ackumulerade snedvridningen ”rättades” till. De tre definitionerna skrevs före den republikanska kalender som gällde i Frankrike 1793-1805. En av de reaktioner som till slut omöjliggjorde den senare kalendern var motståndet hos landsbygdsbefolkningen. För den franska kalender och införandet av decimaltid se Rydberg, kandidatuppsats, Decimal tideräkning. Analys av ett rationellt förslag (2014). 110

Furetière, band 1, ÉQUATION, s 540. Basnage de Beauval, band 2, ÉQUATION, s 100. Trévoux (1721), band 2, ÉQUATION, s 1282; (1752), band 3, ÉQUATION, s 955-956; (1771), band 3, ÉQUATION, s 809. L’Encyclopédie, band 5, ÉQUATION DU TEMS, s 855-871 (ung. 1750-tal). L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 3, ÉQUATION DU TEMPS, s 115. Den här typen av tabeller kom senare att ingå i Vetenskapsakademiernas årliga kalendrar.

36

också antingen verklig eller uppmätt. Det praktiska målet blev nu att med bättre

beräkningsmetoder skapa en världslig kalender som stämde med de astronomiska

mätpunkterna och att skapa urverk som kunde fungera i samhället. Astronomer och lantmätare

mätte jordens omkrets, stjärnornas positioner och solens bana.111

Några faser i solens rörelser hade särskild betydelse. Vår- och höstdagjämningen, de dagar då

natt och dag är lika långa över hela jordklotet var viktiga, likaså sommar- och

vintersolståndet, de dagar då solen står allra längst bort från ekvatorn. Faserna definieras i

samtliga uppslagsverk och texterna är nästan identiska. Dagjämning och solstånd var viktiga

för att mäta den astronomiska tiden och för att kunna utjämna den verkliga och den

uppmätta/civila tiden, den vi mäter via klockorna i dagligt bruk.

Tankekonstruktion

Ordet tid definieras i l’Encyclopédie (1765) under fem huvudrubriker. Nyckelord för dessa

hade definierats i relation till de kunskapsområden l’Encyclopédie räknade med. Tid finns

definierad under områdena mytologi, grammatik, metafysik, religionskritik och övrigt.112

Huvuddefinitionen finns under rubriken metafysik och är den längsta definitionen som

studerats inom ramen för denna undersökning. Tid finns inte inuti saker, framhålls i

definitionen. Tid är bara ordningen av successiva existenser och denna ordning skapar inte en

särskild, egen företeelse. Istället begåvas tid med egenskaper som vår fantasi tillskriver den.

Formey sammanfattar:

Exempelvis säger man att en kropp utnyttjar tid för att röra sig en sträcka eftersom man särskiljer kroppens

existens i en punkt från dess existens i varje annan punkt. Existenserna följer direkt efter varandra och

man förstår att kroppen inte kan existera i andra punkten utan att ha lämnat den första. Om man på det

sättet samlar in olika existenser och betraktar dem som en, kan man säga att den fasta kroppen använt tid

för att förflytta sig längst en linje. Således är tid inte någon egenskap inuti bestående objekt utan helt enkelt

objektets externa förhållande som helt beror av vår tankeverksamhet […].113

Den långa definitionen i l’Encyclopédie (1765) inleds med en hel sidas återkoppling till antika

filosofers tidsuppfattning, grundad på text från brittiska Cyclopædia av Ephraim Chambers

(1728). Ambitionen för skribenterna verkar ha varit att positionera sig själva i förhållande till

äldre idéer. Formey kritiserar Aristoteles definition av tid. Denna grundas på delar av en

rörelse, där delarna följer på ”varandra i ett oändligt flöde och där relationen mellan delarna är

111

Alfred W. Crosby, The measure of reality (Cambridge, 1997), s 228-231, beskriver kvantifieringssträvandena såsom utmärkande för Västeuropas utveckling. 112

Mythologie, grammaire, métaphysique, critique sacrée. Definitionerna om tid anknyter även till områdena astronomi och mekanik. 113

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 95.

37

att en existerar före den andra”, vilket enligt Formey skulle betyda att tid och rörelse är

samma sak, vilket det inte är eftersom även kroppar som befinner sig i vila existerar i tiden.

Detta insåg epikuréerna som definierade tid som ett flöde skilt från rörelse som sådan, något

som andra filosofer förkastade eftersom det skulle förutsätta en självständig, evig kraft annan

än Gud, skriver Formey som konstaterar att en livlig diskussion existerade redan under

antiken kring tomrum, oändlighet, tid och rörelse. Den mer sentida filosofen John Locke lyfts

däremot fram i positiva ordalag. Denne hävdade att ”tid måste ses som en tankekonstruktion,

en uppfattning av en del av ett oändligt helt, uppdelat i perioder, ofta uppmätt via kroppar som

rör sig och där delarna är likformigt avlägsna från varandra”.114

Uppfattningen att tid är en

konstruktion av vår tanke hade upplysningsfilosoferna således tagit till sig från tidigare

tänkare. Då liksom nu finns en paradox i att tid inte finns men ändå kan mätas.

Om tid är något som kan mätas, betraktas evighet som dess motsats, något icke mätbart. Hos

Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och i de tre utgåvorna av Trévoux (1721, 1752,

1771) finns ordet evighet definierad som motsats till tid.115

I l’Encyclopédie (1765) nämns

ordet evighet bara kortfattat i det inledande filosofiska avsnittet av definitionen av tid, medan

ordet inte tas upp alls hos den praktiskt inriktade l’Encyclopédie méthodique (1822). I

Akademins ordbok (1835) finns dikotomin tid–evighet inte nämnd i definitionen av ordet

tid.116

Den fysikaliska beskrivningen av evigheten stod i motsats till den religiösa innebörden av

ordet och det är den senare som är mest framträdande i texterna (se rubrik Tid och otid).

Förklaringarna

Sammanfattningsvis kan man notera att de fysikaliska förklaringarna dominerar definitionerna

i det studerade materialet. Även om beskrivningarna successivt blir både längre och mer

detaljerade ändras inte fokus och det handlar om samma grundfrågor om vad tid är som idag

berörs av astronomer som Stephen Hawking eller Bengt Gustafsson då dessa talar om svarta

hål, mörk materia, slumptillstånd, maskhål, kvantmekanik och tid såsom materiellt

atomsönderfall eller då Einstein definierade rum-tiden.117

Bakom de fysikaliska

114

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94, 93. 115

Furetière, band 1, ÉTERNITÉ, s 583, Basnage de Beauval, band 2, ÉTERNITÉ, s 185, Trévoux (1721), band 2, ÉTERNITÉ, s 1503 : (1752), band 3, ÉTERNITÉ, s 1108; (1771), band 3, ÉTERNITÉ, s 896. Motsatsen uttrycks genom att tid anges vara endast en avgränsad del av evigheten. 116

Temainriktningen i l’Encyclopédie méthodique och den lingvistiska karaktären hos Akademins ordbok kan utgöra en begränsning i jämförelserna. 117

Hawking var brittisk fysiker och skrev bl.a. Kosmos. En kort historik (1988) och senast Korta svar på stora frågor (2018). Gustafsson är ledamot av Kongl. Vetenskapsakademien, astronom och författare av bl.a. Svarta hål: teorierna, upptäckterna, människorna (2015).

38

beskrivningarna finns dock orsaksuppfattningar som skiljer sig mellan 1700-tal och vår egen

tid. Då fanns en religiös tro, som hävdade att Gud skapat världen, parallellt med nya

upplysningstankar men båda synsätten kunde resultera i samma beskrivning av

”världsmaskineriet”. Någon eller något – en extern kraft – hade åtminstone satt igång

maskineriet. I början av perioden var himlakropparna befästa med mytologiska krafter, en

företeelse som mot slutet av perioden avvisades som ”mytologi”. De fysikaliska

förklaringarna bestod, men de avmytologiserades successivt.118

Även om sakinnehållet i det

idékluster som förklarar tidsuppfattning enligt fysikaliska termer kan ses som förändrat är det

inte arten av idéer i uppfattningen som ändrats.

2.2 Religiösa meningsgivare Vissa uppfattningar av tid har särskilt tydlig koppling till existentiella frågor; religion eller

annat som ger mening åt den avmätta tid människan har på jorden. Mytologi är ett viktigt

inslag i de tidigaste uppslagsverken. Uttrycken förändras under perioden, det går i

definitionerna att se hur de mytologiserande och personifierade gestaltningarna av

naturfenomen ersätts av en mer allmän gudstro och även av en uppfattning byggd på rationell

och vetenskaplig grund.

Planeten äter sina barn

Furetière (1690) och Basnage de Beauval (1701) personifierar tiden som om den ägde

överjordiska förmågor även om de hänvisar till gångna uppfattningar: ”Hedningarna ritar

Saturnus med en lie och säger att planeten äter sina egna barn, detta för att beskriva att tiden

äter upp allt”.119

Trévoux (1721) tecknar även en ny allegori, där benämnd mytologisk. I

antiken var tiden i Gud, påminner Trévoux: ”Man tecknade tiden i form av Saturnus med en

lie. Idag liknas tiden vid en gamling som har bockfötter och vingar, en lie i handen och ett

timglas på huvudet för att visa att han förstör allt”.120

I Trévoux (1752) har formuleringen

utökats med en orm som slingrar sig runt armen och biter sig själv i svansen. L’Encyclopédie

(1765) anknyter till formuleringarna och berättar i ironiska ordalag att under Antiken

personifierades varje del av tiden. Bilder av tidsenheter som sekel, årstid, dag och timmar

”bars runt vid religiösa ceremonier”. Hos Trévoux (1771) finns de gamla formuleringarna

kvar. I slutet av 1700-talet syns mytologiska liknelsen under sakområdet antiken hos

L’Encyclopédie méthodique, där definitionen refererar till den roll solen spelat under antiken

118

Eller avförtrollades om man ska använda sociologen Max Webers begrepp från 1917, presenterad i föredraget Vetenskap som yrke. 119

Furetière, band 2, TEMPS, s 616. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. 120

Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 97.

39

och inom teologin. Texten liknar skrivningen under mytologi i l’Encyclopédie. Även i

Akademins ordbok (1835) finns mytologiska inslag refererade under ordet temps. 121

De olika uppslagsverken behandlade således de mytologiska inslagen på olika sätt. Det fanns

egentligen ingen uttalad konflikt, snarare en överlägsenhet hos sentida skribenter gentemot

vad som sågs som en ignorant dåtid, exempelvis hos l’Encyclopédie som förpassade

berättelserna om äldre tider till ett eget sakområde i form av mytologi och i l’Encyclopédie

méthodique där de sorterades som antik historia.

Det finns en anknytning till den pågående kulturstriden mellan les anciens och les modernes. I

Trévoux (1721) påpekas att ordet evighet används som namn på guden Jupiters dotter av les

anciens, kanske indikerar Trévoux (1721) därmed viss distans till mytologin.122

Guds bok

Det finns ett alldeles specifikt syfte för den kvantitet av tidsenheter som följer efter varandra

enligt de fysikaliska förklaringar som inleder de äldre uppslagsverkens definitioner av tid.

Syftet är att tid ”tjänar till att mäta de levande varelsernas varaktighet”, säger både Furetière

(1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721).123 Det finns en framtid men vi är

redovisningsskyldiga inför Gud för hur denna framtid används. Vi alla måste räkna med

domens dag. Att söka kunskap i naturen är att öka förståelsen av Gud. Det finns något bortom

tiden, bortom all tid, skriver Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) och

tidsuppfattningen präglades av detta. Den meningsbärande funktionen hos tid innebar under

periodens början en koppling mellan vår tid på jorden och livet därefter. Samma slags

formulering syns vid århundradets mitt hos Trévoux (1752 och 1771).124

Kyrkans roll speglas bl.a. i definitionerna av ordet temporel, som kan betyda både tidslig och

världslig och som omnämns i samtliga verk. Ordet innebär i främsta rummet något som är

övergående, tidsligt, men står också som motsats till andligt, d.v.s. sekulärt. Som substantiv

kan ordet beteckna världsliga ägodelar och ordet användes som sådant för att beskriva

intäkterna till kyrkan. L’Encyclopédie (1765) markerar en ny betydelse av temporel som

understryker den världsliga kungamaktens autonomi. L’Encyclopédie är mycket tydlig i

121

Furetière, band 2, TEMPS, s 616. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866, nästan samma ordalydelse. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 97; (1752), band 6, TEMPS, s 2098; (1771), band 7, TEMPS, s 1018. L’Encyclopédie, band 16, TEMS (Mytologi), s 117. L’Encyclopédie méthodique, Antiken, (1794). band 5, TEMPS, s 568. Jämför den personifierade kulten av förnuftet under perioden då just denna definition skrevs. Akademins ordbok (1835), band 2, TEMPS. 122

Trévoux (1721), band 3, ÉTERNITÉ, s 1503-1504. 123

Furetière, band 2, TEMPS, s 615. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095. Ordalydelsen identisk. 124

Trévoux (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1016.

40

frågan, den enda betydelse av ordet som berörs är temporel des rois, d.v.s. att kungarna har

yttersta makt över världsliga frågor medan påven och prästerna styr över de andliga.125

Ett

liknande konstaterande finns i Akademins ordbok (1835), medan Basnage de Beauval (1701)

och Trévoux (1721) hade understrukit kyrkans rätt till sina skatteintäkter, det är pengar som

inte ska användas i sekulära syften utan som är reserverade för kyrkan och Gud. Trévoux

(1752 och 1771) intar samma ståndpunkt. Innebörden hos ordet temporel är del i en

förändring vad gäller skillnaden mellan tid och evighet.

Det fanns ingen självklar motsättning mellan upplysningstänkarnas uppfattning om tid och en

religiös övertygelse, de vände sig snarare mot kyrkan som institution än mot tron. Även om en

del av dem som vi kallar upplysningsfilosofer var ateister, var det inte ovanligt att kombinera

tro på förnuftet och ett rationellt tänkande med en gudstro, i många fall panteistisk.

Motsättningen mellan vetenskap och empirism å ena sidan och en andlig föreställningsvärld å

den andra var dock tydlig och resulterade i ökande sekulära tankegångar hos tidens

intellektuella. Världen som en maskin var svår att kombinera med en aktivt närvarande Gud.

Med detta följde en begynnande ny ansvarsfördelning som kan ses påbörjad under den

studerade perioden. Framtiden ligger inte helt i Guds händer men inte heller uttalat i

människans.

Om upplysningstiden ofta beskrivs som sekulär och med ett definitivt avståndstagande från en

religiös tro, visar bl.a. Lough, Léca-Tsiomis och Holmberg att verkligheten var mer

mångfacetterad.126

En expanderande naturkunskap reste intellektuella hinder gentemot

Bibelns tideräkningar. Men motsättningarna ska inte överdrivas, menar Holmberg och Leca-

Tsiomis. Kunskapssökandet var gemensamt för alla intellektuella. Frågan är om och hur

definitionerna av tid är påverkade av skribenternas syn på religion?

Tid och otid

Evighet är ett ord som förekommer ofta i definitionerna. Det är en varaktighet som varken har

början eller slut.127

Varaktighet utmärks annars enligt definitionerna av att något finns till

under en avgränsad tidsutsträckning. Just genom att evigheten inte kan mätas ställs den i

motsats till tid. Definierad på sådant sätt uppfattas i flertalet uppslagsverk evighet som en

125

Konflikten om yttersta makt markeras därmed som avslutad: påven ansvarar för själarna och kungen för vardagslivet. Både Basnage de Beauval och Trévoux påminner om ursprunget till konflikten, nämligen dragkampen mellan franske kungen Philippe le Bel och påven Bonifacius VIII i början av 1200-talet. 126

Flera forskare beskriver förhållandet mellan religion, kyrka och uppslagsverkens skribenter. Bl.a. Lough, s 196-270, Holmberg, s 246-249, 259. Även om en aktivt närvarande Gud var svår att förena med mekanik kunde en ”demiurg” ha satt igång maskineriet. 127

Furetière, band 1, ÉTERNITÉ, s 583. I vissa definitioner har evigheten en början men inget slut.

41

beteckning som är hänförlig endast till Gud - detta snarare än som ett begrepp med fysikaliska

förklaringar (se rubrik Tankekonstruktion).

Hos de äldre uppslagsverken syns en tydlig dikotomi mellan tid och evighet. Vi är ansvariga

inför Gud för hur vi utnyttjar tiden. Tid är därmed en annan sak än Guds evighet.128

Allt som

finns i tiden är skapat av Gud. Vår värld har en början och ett slut. Man kan säga före tiden,

före all tid, när man menar före jordens skapelse. Vid domedagen har Kristus återvänt och

tiden tar slut, skriver Basnage de Beauval (1701) och samtliga studerade utgåvor av Trévoux

(1721, 1752, 1771).129

Hos l’Encyclopédie beskrivs evigheten som en linje. Det finns en

religiös dimension: inget levande väsen kan ha skapats av sig självt för det skulle betyda att vi

kunde handla innan vi blev till, sägs i l’Encyclopédie.

Ordet existens hänger samman med frågan om mätbar tid men har existentiell konnotation.

Det definieras som något som faktiskt finns. Hos Furetière (1690) sägs att de skapade

varelsernas existens bara är tillfällig och av övergående natur, däremot existerar Gud i sig

själv och är evig. Hos Trévoux (1721 och 1752) uttryckts existens kopplad till att någon aktivt

skapat den: ”det som gör så att något existerar”.130

I den senare utgåvan (1771) är

formuleringen borta, men under ordet existera, finnas till, förs ett resonemang av likartad

karaktär.131

I l’Encyclopédies långa definition förs ett resonemang där ordet existens problematiseras. Allt

som är runt omkring oss byts ut hela tiden, men det som är ”jag” består, samtidigt som jag

bara är ett av alla ”jag” som finns samtidigt. Vatten förångas och blommor blir till mull. Om

man talar om dåtid, nutid och framtid kan man bara uttala sig om en existens just nu. Man kan

gissa att den fanns tidigare och vad gäller framtiden har vi bara sannolikhet att uttala oss om,

hävdar skribenten Turgot.132

I teologi-bandet hos l’Encyclopédie méthodique finns definitioner av tid i enlighet med olika

Bibel-texter.133

I Akademins ordbok (1835) finns motsättningen mellan tid och evighet varken

128

Furetière, band 2, TEMPS, s 615. 129

Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1016. Samma lydelse hos alla. « Le temps futur n’est pas dans les mains de la Fortune, elle est dans celles de Dieu; mais il nous a donné le temps present comme un talent dont il nous demandera compte. » 130

Trévoux (1721), band 2, EXISTENCE, s 1575; (1752), band 3, EXISTENCE, s 1249: “Ce qui fait qu’une chose existe ». 131

Trévoux (1771), band 3, EXISTER, s 974, anmärker under ordet existence att detta är en term man inte bör definiera för det går inte att säga något rimligt. 132

L’Encyclopédie, band 6, EXISTENCE, bl.a. s 262, 264. Ung. 1750-tal. 133

L’Encyclopédie méthodique, Teologi, band 3, TEMPS, s 590. Ung. 1790.

42

som del av definitionen av tid eller existens utan ingår endast under definitionen av temporel

(tidslig, världslig) – dikotomin har uppenbart fått minskad betydelse.134

Tidens förhållande till evighet var ett konfliktområde under perioden. En annan motsats till tid

skulle enligt folktron kunna betecknas som o-tid, ett ord som har stark konnotation av elände

och okristlighet och som inte förekommer i uppslagsverken. Däremot finns ordet intet i alla

verk. Begreppet intet är mindre existentiellt laddat än evighet, även om det står i motsats till

både tid och existens. Furetière (1690) ger intet en religiös tolkning. Intet är det som inte är,

det som saknar existens. Gud har fört fram allt ut ur intet. Detta intet är en plats utanför tiden:

All materia skiftar bara skepnad, ingenting försvinner tillbaka till intet. Alla människor som

ska födas finns ännu i intet, skriver Furetière.135

Ordet definieras även i l’Encyclopédie. Intet

kan inte benämnas annat än via en negation; man kan inte tänka sig intet för när man tänker

blir det något reellt, står det där.

Hos Basnage de Beauval (1701) relateras tid till evighet på så sätt att tid sägs vara en

avgränsad del av denna, alltså ha en matematiskt eller mätbar dimension, vilket kan verka stå i

motsats mot Basnages utsago att tid inte kan mätas, men samma formulering finns i alla

utgåvor av Trévoux.136

I l’Encyclopédie (1765) är tiden en mekaniskt beräknad utsträckning kopplad till fysiska

kroppars rörelse: ”Om man på det sättet samlar in olika existenser och betraktar dem som en,

kan man säga att den fasta kroppen använt tid för att förflytta sig längst en linje.”137

Här ställs

frågan om evigheten är successiv, d.v.s. om den består av små på varandra följande enheter,

eller om den helt enkelt är en evig varaktighet som varken har dåtid eller framtid. I

l’Encyclopédie ställer evighet inte bara mot en avgränsad tid utan delas också upp

kronologiskt. Definitionen leder där till resonemang om nutid i förhållande till dåtid och

framtid:

När vi tänker på den oändliga tiden ser vi oss i nutid som i mitten av en linje delad i två lika delar: [---]

Den skolastiska filosofin delar evigheten i två delar, den som är förgången och den som ligger framför oss,

men ingenting i den skolans vetenskapliga termer lär oss något i denna fråga. [---] allt det som varit nutid

134

Akademins ordbok (1835), band 2, TEMPS, s 824 och TEMPOREL, s 815. Motsatsställningen hade funnits med under ordet tid i första ordboken från 1694, men flyttades från upplagan 1762 in under ordet temporel. 135

Furetière, band 2, NÉANT, s 176. 136

Basnage de Beauval, band 2, ÉTERNITÉ, s 185. Trévoux (1721), band 2, ÉTERNITÉ, s 1503; (1752), band 3, ÉTERNITÉ, s 1109; (1771), band 3, ÉTERNITÉ, s 896. 137

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 95.

43

för oss finns nu på visst avstånd och allt som är på visst avstånd från oss, hur långt borta det än är, kan inte

vara detsamma som evighet.138

Evighetens stora betydelse för tidsuppfattningen har varit föremål för många nutida studier.

Forskningen koncentreras på medeltida föreställningar och den roll evigheten spelar i de

tidiga uppslagsverken kan sägas vara kvardröjande tankar från en äldre tid.139

Antoine Furetière (1690). Förstaupplagan fick många efterföljare. Källa: Gallica.

138

L’Encyclopédie, band 6, ETERNITÉ, s 47. 139

Se särskilt Goris Harm “Interpreting Eternity in Thomas Aquinas” i Jaritz och Moreno-Riaño (red.), s 193-202. Harm menar att evigheten bör ses som en beskrivning av Guds existens, nämligen som något icke-tidsligt, s 202. Även Whitrow (1988), s 110, som pekar på den medeltida handeln och pengarnas begynnande betydelse för en ny mänsklig belöningsstruktur. Whitrow citerar: “Eternity gradually ceased to serve as the measurement and focus of human actions.” Koselleck, s 38, konstaterar att evigheten och den yttersta tiden blev en fråga för astronomer och matematiker snarare än för religionen.

44

Människans val

I de tre tidigaste uppslagsverken är förhållandet mellan tid och människa mycket tydligt och

människan står i underordnad ställning. Trévoux (1721) skriver att tiden ges oss av Gud och

att ansvar ska utkrävas för hur vi använder den. Vi är inte fria att själva göra våra val eller

bedömningar. Från mitten av århundradet mjukas uppfattningen upp. Formuleringarna hos de

senare utgåvorna av Trévoux (1752 och 1771) är visserligen desamma, men i l’Encyclopédie

(1765) är normen om ett ansvarsutkrävande starkt nedtonat.140

Förhållandet mellan människa

och tid kan vara olika, oavsett hur tid definieras. När tidsuppfattningen är en del av en gudstro

eller annan extern makt intar människan en beroendeställning.

Chris Lorenz har analyserar samspelet mellan en samhällelig struktur och en handlande

individ. Det är när identitet och kontinuitet kopplas samman och när individen fjärmar sig från

helhetssystem och projicerar en egen framtid som hon blir ett subjekt, säger Lorenz.141

En sådan handlande, aktiv individ syns inte i definitionerna. I den korta, allmänna

definitionen av framtid sägs i l’Encyclopédie att ordet inte bör användas annat än som

beteckning på livet efter detta.142

Men i definitionen av framtid klassad som metafysik skriver

d’Alembert om den villkorliga eller nödvändiga framtiden:

Ateisterna som erkänner evigheten och den materiella världens nödvändighet, erkänner inte den villkorliga

framtiden eftersom världen enligt dem inte kan vara på annat sätt än den är eftersom händelser är följd av

kroppars rörelse, men enligt alla andra filosofer, och enligt förnuftet, finns den villkorliga framtiden i den

meningen att Gud som har skapat världen skulle kunna ordna den annorlunda […].143

En öppen, villkorlig framtid som är avhängig av människans fria vilja är en chimär, skriver

d’Alembert, eftersom även den är beroende av Guds vilja. D’Alembert tar både rationalitet

och logik till intäkt både mot en fri vilja och en mekanisk världsbild.144

Resonemanget

innebär dock ett erkännande av att det finns olika uppfattningar i frågan, fast l’Encyclopédie

här inte ställer sig bakom tanken på en egenvald framtid.

140

Trévoux (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, s TEMPS, s 1016. L’Encyclopédie, band 16, TEMS, bl.a. s 95. 141

Chris Lorenz, Konstruktion der Vergangenheit (Köln, 1997), s 402-403. Lorenz anknyter i sin analys till Lucian Hölscher. 142

L’Encyclopédie, band 7, FUTUR (oklassificerat), s 402. Ung. 1750-tal. 143

L’Encyclopédie, band 7, FUTUR CONTINGENT (metafysik), s 404-405. 144

Åtminstone en ateistiskt mekanisk världsbild. En mekanisk värld kunde äga en Gud som satt igång maskineriet och övervakade dess gång, men någon fri vilja behövdes inte i ett mekaniskt universum. Exempelvis Kiernan, s 86-90, 112-113: D’Alembert var troende men kritisk mot kyrkan samtidigt som han – till skillnad från Diderot – hävdade mekaniska förklaringar.

45

I Akademins ordbok (1835) är definitionen av framtid främst grammatisk och i övrigt

principiellt avog mot att använda ordet utom i juridiska sammanhang.145

Även om ansvaret enligt definitionerna utmäts individuellt handlar det om en kollektiv

tidsuppfattning, en tydlig normgivning. Detta kan jämföras med den tidsuppfattning som

beskrivs som modern och där människor själva anses kunna både välja och själva utvärdera

vad man uppnått.

Ett stängt tidsrum

Definitionerna under hela perioden beskriver på likartat sätt de olika högtider som markerar

hållpunkter i tiden. Högtiderna fungerade som ett slags riter, dock mindre än övergångsriter

av äldre slag då ett barn övergår till vuxenvärlden eller då någon transcendenterar till munk

eller shaman.146

Den betydelse högtiderna har ger intryck av en tidsuppfattning av framför allt

cirkulär karaktär. Meningsfullhet uppnås i relation till samtid men också i förhållande till

andra generationer. Det fanns en dubbelhet i tidsuppfattning med återkommande händelser

parallellt med en kristen tid som tagit sin nollpunkt i Kristi födelse och sin slutpunkt vid hans

återuppståndelse.147

Ett av de vanligaste tankebrotten vi idag tillskriver 1700-talet gäller

frågan om tid som en cirkel eller linje. Som bl.a. Hunt och Hölscher påpekar medförde redan

kristendomen en linjär tidsuppfattning, ett s.k. eskatologiska perspektiv där tiden har en

början och ett slut. 148

I de flesta uppslagsverken finns denna syn representerad i form av en

skapelse och en domedag och den uppmätta tiden sätts mot evigheten. I ett av uppslagsverken

syns människan tydligare – l’Encyclopédie beskriver evigheten som en linje där människan

står vid mitten och med alltid lika mycket framtid som dåtid.149

Lucian Hölscher har analyserat begreppet framtid utifrån de föreställningsramar och de

händelser som präglade 1700-talet. Utgångspunkten är just den underordnade ställning som

definitionerna ger människan. Religionen, säger Hölscher, definierade framtiden som något

som skulle komma, men det var ett stängt tidsrum och skilde sig i detta inte från dåtiden. Båda

stod utanför människans kontroll. ”Framtid” var det som då i kyrkliga sammanhang

benämndes advent och var något som rumsligt skulle anlända, nämligen Kristus. Med det

senmedeltida, latinska ordet ”futurum” började ”framtid” få ett annat innehåll, menar

Hölscher, som säger att begreppet just under andra hälften av 1700-talet förändrades att bli

145

Akademins ordbok, band 1, FUTUR. 146

Johansen, s 68-74. 147

Whitrow (1988), s 134, menar att tidsuppfattningen under renässansen återtog inslag av cykliska synsätt. 148

Hunt, s 30-32. Hölscher, bl.a. s 21-24. 149

L’Encyclopédie, band 6, ÉTERNITÉ, s 47.

46

mer likt det vi idag känner till. Framtid försköts enligt Hölscher under 1700-talets slut ”från

ett religiöst begrepp om hopp till ett historiskt vetandebegrepp”, skriver han.150

Det blev ett

tidsligt begrepp och det började handla om människans, snarare än om Guds, ankomst.151

Hölscher ser brytpunkten bestå i att tid och evighet slutade ställas mot varandra.

Definitionerna vittnar om en tidsuppfattning där underordningen i början av århundradet är

tydlig, men där texterna under slutet av perioden verkar ha börjat spegla en annan uppfattning.

Så försvinner i definitionerna, som Hölscher talat om, formuleringarna kring en dikotomi tid–

evighet.

Meningsgivarna

Sammanfattningsvis kan man se att de som sammanställde uppslagsverkens definitioner ofta

återkom till frågan varför, länkad till olika existentiella problem som evighet och intet. Det

skedde förändringar under perioden. Vid dess början var uppfattningarna mer färgade av

personifierade abstraktioner, som Saturnus med sin lie. Inslagen av meningsgivande

formuleringar var tydliga och allmänt förekommande. Definitionerna hade därmed en

moraliskt normativ roll. Dessa inslag minskade mot periodens slut och bytte karaktär. De

förpassades till vad skribenterna själva kallade mytologi. Istället syntes två olika

utvecklingslinjer. Hos Trévoux förekom i de undersökta upplagorna en tydlig religiöst färgad

uppfattning. I l’Encyclopédie uteslöts vissa idéer och skribenterna gav genom detta inte längre

stöd åt religionens eller riternas meningsfullhet, istället fylldes definitionerna med

matematiska försök att definiera tid och dess motsatser. Begreppet tid föds ur våra tankar som

följer av varandra och inte av yttre kroppars rörelser, sägs i l’Encyclopédie.152

För orden

evighet och framtid kan förskjutningar utläsas. Dessa talar i riktning av ökad makt för den

enskilda människan gentemot de rådande tankesystemen, men texterna ger snarare uttryck för

uppmjukning än en ny diskurs.

2.3 Organisatoriska funktioner

Oavsett vad tid består av, eller om den har en mening, har vi uppfattningar om hur den

fungerar. Den organiserar vår tillvaro rent praktiskt och detta styr i sin tur vår uppfattning av

tillvaron, är del av civilisationen i antropologisk bemärkelse. Olika samhällen, geografiskt

eller tidsligt, uppfattar tid på olika sätt. Språket ger uttryck för mentala föreställningar om

150

Hölscher, s 44, ”[...] der ‘Zukunft’ im letzten Viertel des 18. Jahrhunderts von einem religiösen Hoffnungsbegriff zu einem geschlichtlichen Wissensbegriff verschob [...].” Min översättning. 151

Hölscher, s 34-39. Genom förändringen började en ny framtidshorisont att visa sig på 1700-talet, skriver Hölscher som hänvisar till att förskjutningen i tidsuppfattning ursprungligen kan härledas till kyrkofadern Augustinus på sent 300-tal. Hölscher anknyter till Kosellecks teori om erfarenhetsrum och förväntanshorisont. 152

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 96.

47

temporaliteter och tidsuppfattningen strukturerar vårt sätt att se. 153

De organisatoriska

inslagen i tidsuppfattningarna medför både maktrelation och praktiska förhållningssätt.

Sådana organisatoriska funktioner finns i mängd i de studerade definitionerna.

Dagar och år

Den mest basala funktionen är tidsenheter som dagar, månader och år. Det är begrepp som

ingår i definitionerna hos samtliga uppslagsverk. De har även en självklar fysikalisk

dimension eftersom referenspunkt för tid oftast är solen och månen. Furetière (1690), Basnage

de Beauval (1701) och Trévoux (1721) håller öppet för vilken planet som rör sig kring vilken:

dagens 24 timmar sägs vara den tid under vilken solen rör sig kring jorden eller jorden rör sig

kring solen.154

Tid är också en term för att indikera en speciell dag, t.ex. för att betala en skuld, eller för att

ange att just den dagen är lämplig för något, som att älska eller dö. I samtliga uppslagsverk

struktureras tid på cirkulärt sätt genom högtider som påsk, årstider som våren eller perioder

för vinskörd, fasta och karneval – en uppfattning som då överlappar med den religiösa.

Alla dessa praktiska definitioner har rönt ytterst små förändringar över perioden. Kanske har

detta helt enkelt legat så nära det vardagliga livet att ändringar varit svåra eller ointressanta att

göra.

Ålder anges betyda det antal år en människa levt men också ha överförd betydelse, som

ungefärligt mått på att vara ungdom eller gamling och ordet användes även i religiösa och

juridiska sammanhang. Definitionerna av ålder är i stort sett likadana i de tre tidigaste

uppslagsverken Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721). I

l’Encyclopédie (1751) åberopas ålder som olika indelningar i perioder, dessa kan vara sakrala

eller sekulära och betyder en ”vilostation i historien” där människan kan blicka framåt och

bakåt.155

Tid i form av övergångsriter mellan åldrar finns inte beskrivna i definitionerna –

även om detta förstås fanns i praktiken i form av exempelvis konfirmationer och bröllop.

153

Christiane Andersen, Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman (red.) Tid och tidsförhållanden i olika språk, Göteborg, 2011, s 7-12. Verbets böjningar i olika tempus motsvarar uppfattningar av temporala tillstånd hos de händelser som beskrivs och indikerar därmed nutid, dåtid och framtid – en struktur som är gemensam för de flesta språk. 154 Furetière, band 1, JOUR, s 807. Basnage de Beauval, band 2, JOUR, s 655. Trévoux (1721), band 3, JOUR, s

1088. Trévoux (1752), band 4, JOUR, s 1545, skriver istället att solen rör sig kring jorden eller jorden rör sig kring sin egen axel. L’Encyclopédie, band 8, JOUR, s 889 och band 15, SOLEIL, s 313-314, slår fast att det är jorden som rör sig kring solen i långt avsnitt där ordet sol definieras och där teorier från Newton och Kepler åberopas. 155

L’Encyclopédie, band 1, ÂGE, s 169.

48

Handfast planering

Orden kalender och almanacka förekommer i samtliga uppslagsverk och har liknande

betydelse.156

Båda håller reda på dagar, veckor, månader, högtider och månens gång. De

strukturerar den praktiska tiden. Basnage de Beauval (1701) beskriver kalendern som ett

politiskt planeringsverktyg. I l’Encyclopédie (1751) slås fast: ”På 1500-talet skulle

almanackor innehålla astrologiska förutsägelser, men vårt århundrade är mer upplyst än så

och almanackor idag innehåller inte förutsägelser”.157

L’Encyclopédie méthodiques definition

innehåller 28 sidor utförliga tabeller över datum och händelser beräknat utifrån solen,

dessutom en lång förklaring över de olika historiska kalendrar som funnits, t.ex. den julianska

och gregorianska.158 Under antiken var kalendrar och almanackor nödvändiga för att hålla

reda på kronologin efter Jesu födelse, numera tjänar de mest praktiska syften i vardagslivet,

framhålls i l’Encyclopédie méthodique.

Då l’Encyclopédie méthodique beskriver almanackans funktion bygger den på återkommande

händelser under året.159

Frankrike var fortfarande ett föga industrialiserat samhälle och

bondekulturens tidsuppfattning var rådande. Även den republikanska kalender som infördes

under revolutionen hade tydliga inslag av bondesamhällets cirkulära vardagsliv där sånings-

och skördesäsonger markerade tidens gång.160

Den förändring av praktiskt organiserande av

tid som man kan se rör sättet att uttrycka sig kring almanackor och kalendrar, där den

praktiska funktionen framhålls mer i slutet av perioden.

Tid som disciplin

Den vardagliga tidemätningen beskrivs i de tre äldsta uppslagsverken kunna ha funktion av

externt styrd verksamhet. Tid anger t.ex. munkarnas bönetider i klostren, en definition som

finns ordagrant återgiven i samtliga tre tidiga uppslagsverk.161

Det organiserande sättet att

förhålla sig till tid hade såväl en kollektiv som en individuell sida. Som Foucault beskriver är

tidsdisciplin ett sätt för både samhälle och grupper att utöva styrning och denna makt uppifrån

finns med i definitionerna under 1700-talets första hälft genom exemplet med bönetider.

Formuleringen finns inte med i l’Encyclopédie, dock återfinns den fortfarande i de senare

utgåvorna av Trévoux (1752 och 1771). I Akademins ordbok (1835) finns en liknande

156

Ordet almanacka har arabiskt ursprung, kalender romerskt. 157

L’Encyclopédie, band 1, ALMANACH, s 290. 158

L’Encyclopédie méthodique, Antiken, CALENDRIER, s 564-616. Ung. 1790-tal. 159

L’Encyclopédie, méthodique, Fysik, band 1, s 35. 160

Rydberg, t.ex. s 20. 161

Furetière, band 2,TEMPS, s 616: “Les religieux ont leur temps, leurs heures reglées. » Likalydande i Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866 och Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 96; (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1017.

49

ordalydelse, då om att respektera fastetiden. Disciplinen fanns alltså kvar i början av 1800-

talet. Som Foucault påpekat är disciplinering en maktfunktion, men för att få syn på

maktförhållandet krävs ett medvetet och kritiskt förhållningssätt från den som utsätts för

det.162

I början av 1700-talet utsattes inte samhället för så öppen kritik som idag.

Definitionerna av munkarnas bönetider innehåller inga konnotationer eller kommentarer med

avsikt att lyfta fram tidsstruktureringens styrande funktion.

Kronologi och temporalitet

Alla uppslagsverk definierar tid som ett objekt i den kronologiska vetenskapen och i historien

om gångna sekler. Kronologin är en ordning, en struktur för tiden, hävdas i de tre äldsta

uppslagsverken. Furetière (1690) hänvisar till den kristna religiösa historien. Ordet krönika

används nästan bara för att beskriva gamla historier, säger Furetière. Ordet historia betyder

något som hänt eller något som kunde ha hänt, det är en berättelse, menar han, medan

Basnage de Beauval (1701) tillägger att historia är en berättelse utförd med viss konstnärlig

finess. Trévoux (1721) förebrår de historiker som inte respekterar kronologins ordning och

pekar på att tiden under antiken delades upp i tre perioder, från människans skapelse fram till

syndafloden, därifrån till den första olympiaden och sedan vidare.163

I l’Encyclopédie beskrivs

kronologi som historia om tiden, det handlar om att mäta gångna sekler, att fastställa

epoker.164

L’Encyclopédies sex sidor lång definition av historia slår fast att berättelser kan uppdelas i

sakrala och profana. Den profana kan uppdelas i äldre och modern, d.v.s. från Jesu födelse. En

berättelse utger sig för att vara sann till skillnad från fabeln som utger sig för osann.

Kronologi definieras i l’Encyclopédie på ett sätt som starkt liknar de tidigare uppslagsverken

och även definitionerna i l’Encyclopédie méthodique liknar de äldre även i verkets

historieband (1806). Historierna ansågs ge mening, dåtiden fungerade som riktgivare för

nutiden.165

Först i Akademins ordbok (1835) syns förändring i definitionerna av historia och kronologi.

Historia anges då ha en sidobetydelse där historia i allmänhet och kunskaper i detta har en

självständig betydelse. Man kan studera historia, det finns kurser i historia och professorer i

162

Foucault skriver i Sexualitetens historia om samhällelig disciplinering i form av biopolitik. I början av 1900-talet var tidsstudiemätningar i arbetslivet ett liknande exempel. 163

Furetière, band 1, CHRONIQUE, s 293. Hunt, s 117-119, diskuterar sådana periodindelningar inkl. den indelning som idag ofta görs i antiken, medeltid, modern tid. 164

L’Encyclopédie, band 3, CHRONOLOGIE, s 390. Ung. 1750-tal. 165

Denna historiefilosofi var utmärkande för de som kallades les anciens i striden om antiken.

50

ämnet. För kronologi finns en delbetydelse med anknytning till just kunskap om de epoker

man tidigare talat om.166

Inom kronologin anges ett antal ord för avgränsade tidsrymder: epok och era är några av

dessa. Orden betyder i stort sett samma sak, men har använts olika frekvent under olika tider,

framhålls i Furetière (1690). Ordet era hänger samman med les modernes, d.v.s. den grupp

kulturella utövare som ansåg antiken snarare som inspiration än som ouppnåeligt ideal,

betonar Furetière. Hos dem är ordet era det som förut kallades epok. Samma konstaterande

görs hos Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721, 1752 och 1771). Här fanns

uppenbarligen en konnotation hos ordet, en förändring mellan de två begreppen som skedde i

slutet av 1600-talet, kopplat till den uppblossande kulturstriden och innebärande att olika syn

på dåtidens förhållande till framtiden färgade valet dem emellan.167

Betydelsen av denna

kulturstrid har understrukits av forskare som François Hartog, Dan Edelstein och Stéphane

Pujol.168

För det liknande ordet period nämns inga sådana bimeningar. I l’Encyclopédie

nämns ingen skillnad mellan orden, istället konstateras era avse en bestämd period och betyda

samma sak som epok och samma behandling av orden finns hos l’Encyclopédie méthodique

(1822) och Akademins ordbok (1835). 169

Som objekt i den kronologiska vetenskapen hade tid rollen att delas in i perioder, ofta med

religiös bas. Parallellt med denna religiösa uppfattning fanns, som Lynn Hunt påpekat, en

begynnande sekulär tidsmedvetenhet, t.ex. kring det som började kallas medeltiden.170

1700-

talet var en period som präglades av stor nyfikenhet vad gäller att studera naturen. Det fanns

ett livligt internationellt forskarsamarbete, ofta inom de nya vetenskapsakademiernas ram. Det

som idag kallas geologi avslöjade kronologiska perspektiv som krockade med kulturella

föreställningar. Den mer naturinriktade förklaringsmodellen är något som idéhistorikern

Staffan Bergwik studerat och han ser en pluralism i tidsuppfattningen hos dem som var

166 Akademins ordbok (1835), band 1, HISTOIRE, s 893. Genom att definiera historia som en vetenskap om

tiden relativiserades det förgångna till fördel för det som skulle komma. 167

För uppkomst och utveckling av ordet ”modern” se bl.a. Hunt, s 47-49. 168

Hartog, s 172-175, Edelstein, 2-4, 24-69 Pujol, bl.a. s 3-69 beskriver dialoger, som den mellan gamla och moderna, som en tidstypisk intellektuell form. 169

L’Encyclopédie, band 5, ÉPOQUE, s 833-836, band 5, ÈRE, s 900-902. L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 3, ÉPOQUE, s 110-111, band 3, ÈRE, s 119. Akademins ordbok (1835), band 1, ÉPOQUE, ÈRE. Koselleck, s 14-15, diskuterar allmänt huruvida en period, så snart den uppfattas som avslutad och därmed sluten, kan ges ett särskilt tidsbegrepp. Kanske betecknade era i större utsträckning att antiken var avslutad? För detta skulle en nutida ordförklaring kunna tyda. Le Petit Robert (Paris, 2015), s 910-911, 918 anger liksom de äldre uppslagsverken att epok och era är utbytbara. Men era har i dagens uppslagsverk bibetydelsen att vara ”en epok som inleder en ny [världs]ordning”. Ordet era användes också i politiska anföranden då den franska revolutionskalendern infördes och tiden startade med år noll. Rydberg, bl.a. s 10, 17, om Romme-rapporten och den nya tiden. 170

Hunt, s 73-74, 66. Pomian, s 115-120, Whitrow, 1988, s 146-151.

51

engagerade i mätandet av jordens avlagringar eller fixpunkter.171

Det tidsliga perspektivet

blev allt viktigare att tänka kring. Delar av detta syns i definitionerna. Både l’Encyclopédie

och l’Encyclopédie méthodique klassar här skapelsehistorien som religiös historia.

Just begreppet nyfikenhet har analyserats begreppshistoriskt av idéhistorikern professor Neil

Kenny. Han konstaterar att nyfikenhet fram till 1500-talet hade en uteslutande negativ

innebörd. Under 1600-talet, delvis genom de nya fristående vetenskapsinstitutionernas

inverkan, ändrades ordet nyfikenhet att också kunna betyda ett positivt kunskapssökande, en

betydelse som idag överväger.172

Bakom nyfikenheten skulle man kunna tolka in en mer

allmän förändring av människans relation till sin omvärld. Om vår ”moderna” tidsuppfattning

innebär en mer självständig och aktiv hållning är det ett annat sätt att beskriva att vi tillåter

oss att vara nyfikna – även på framtiden.

Reinhart Koselleck menar att ordet historia vid slutet av 1700-talet ändrades och blev – i form

av ett kollektivsingular – uttryck för en samlad kunskap om dåtiden snarare än kännedom om

enskilda berättelser. De gamla historierna var personorienterade, dramatiska och kopplade till

enskilda händelser. Denna förskjutning kan anas i uppslagsverkens definitioner under den

undersökta perioden. Det finns smärre skillnader mellan de tre äldsta verkens formuleringar

och de från mitten eller slutet av århundradet. I det undersökta materialet syns dock först i

Akademins ordbok (1835) en definition av historia som kunskapsområde och

vetenskaplighet.173

Att se historia i detta ljus förutsätter ett annat förhållande till dåtiden och

till den kronologiska dimensionen överhuvudtaget. Jämfört med den bild av förändring som

senare forskning gett finns det i definitionerna en markant kontinuitet kring ett äldre

historiebegrepp fram till 1800-talets början.

Nutid, dåtid, framtid

”Folk ägnar sig åt att klaga över sin nuvarande tid, längta efter den svunna tiden och önska sig

till framtiden”, konstaterar Furetière (1690).174

Basnage de Beauval (1701) och Trévoux

(1721, 1752 och 1771) inkluderar en liknande, sinsemellan identisk formulering:

171

Opublicerat arbetsmaterial (2019), Times of nature, times of history (prel.). Bergwik har bl.a. studerat den svenske 1800-talsgeologen Gerard de Geer. Liksom de franska lantmätarna på 1700-talet studerade de Geer jorden på ett praktiskt, empiriskt sätt. Jämför Lévi-Strauss, Pomian och Koselleck som alla talar om pluralistiska tidsuppfattningar. 172

Neil Kenny, The Uses of Curiousity in early modern France and Germany (Oxford, 2003), s 1-20. Holmberg, s 241. 173

Akademins ordbok (1835), band 1, HISTOIRE, pkt 11. 174

Furetière, band 2, TEMPS, s 615: ”L’humeur du peuple est de se plaindre du temps present, de regretter le passé, de souhaitter l’advenir”. Det verb som används, regretter, har idag två betydelser, dels att längta intensivt efter (tråna, sakna), dels att ångra. Här har den första betydelsen valts.

52

Vi ägnar oss åt att längta efter den tid vi redan förlorat. [---] Framtiden ligger inte i slumpens eller lyckans

händer, den ligger i Guds händer; men han har gett oss nuet som en möjlighet och han kommer att utkräva

räkning av oss kring hur vi utnyttjat nuet.175

Framtiden existerar och nutiden ställs i bjärt kontrast till dåtid och framtid. Krzysztof Pomian

och Lucian Hölscher är två av de forskare som hävdar att framtiden ”upptäcktes” under 1700-

talet.176

Läser man definitionerna i de utvalda uppslagsverken är detta inte en slutsats som är

uppenbar att kunna dra utifrån texterna. Men framtidens förhållande till nuet har en

existentiell laddning i de tre äldsta uppslagsverken. Det finns en dold konflikt mellan

definitionerna om vem som äger makten över framtiden. Enligt dessa uppslagsverk ligger

framtiden i Guds händer.177

Framtiden är utstakad och ändlig, den är inte något som styrs av

slumpen och inte heller av människorna själva. Domens dag och Kristi återkomst närmar sig.

Uppfattningen om framtiden var del av samhällets diskurs, en allmänt gällande norm man inte

ifrågasatte. Den innebar att en extern makt – Gud - skulle bedöma våra kommande

handlingar.178

Inom diskursen var tidsuppfattningen individuell men saknade frihet.

Uppenbarligen ger denna tidsuppfattning ett mycket begränsat handlingsutrymme åt

människan. Några formuleringar av det slaget som hos Furetière (1690), Basnage de Beauval

(1701) och Trévoux (1721) finns inte med i l’Encyclopédie eller i l’Encyclopédie Méthodique.

Hos Diderot och d’Alembert tillskrivs människan förnuft och rationalitet. Det borde enligt

våra nutida föreställningar betyda att hon kan ta ansvar själv för sina handlingar, men någon

sådan idé om en egenvald framtid uttrycks inte. L’Encyclopédie är ingen gudsförnekande

kunskapssammanställning, det finns i vissa delar en tro på högre väsen av närmast agnostisk

karaktär – Gud snarare än kyrka. Alternativt är definitionen delvis uttryck för en mekanisk

världssyn – där är valmöjligheterna små och den sätter människans handlingskraft ur spel fast

på annat sätt.

Framtiden i definitionerna visar sig således vara inte en organisatorisk fråga utan – snarast

och fortfarande – ett religiöst begrepp. Detta är ett ord som i texterna är religiöst

meningsgivande till skillnad från en nutida uppfattning att framtiden är något som

”organiseras”. Begreppen nutid, dåtid och framtid existerade från periodens början, men

innehållet var inte det samma som det vi idag kallar en ”modern” uppfattning. Relationen

175

Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016. 176

Pomian, s 115-120 (särskilt s 118). Hölscher, s 36, citat i uppsatsen inledning. 177

Identiskt som i not 172. 178

Identiskt som i not 172. Formuleringen finns inte med hos Furetière (band 2, TEMPS, s 615-616), kanske var detta för självklart för att uttrycka.

53

mellan människa och tid var en annan. Definitionerna under 1700-talets senare del nämner

inte längre domens dag, underordningen inför religiösa makter åberopades inte längre som

enda möjliga uppfattning om framtiden. Detta innebar, som nämnts, inte att definitionerna

uttryckligen säger att människor är fria att välja och att ansvara för sig själva. Ändå kan det

faktum att vissa delar av de tidigare definitionernas text försvann sannolikt ses ett stort steg

framåt mot en förändring och det vi kallar en ”modern” uppfattning.

Det ”moderna” har dock fler komponenter. Vad som antas gälla en ”modern” tidsuppfattning

är att den, till skillnad från den gamla, innehåller både frihet och framtidstro – att människor

inte bara kan utan också vill välja sin egen framtid.179

En sådan tidsuppfattning är avgjort inte

vad som karaktäriserar de studerade definitionerna av tid. Att människor i en mer sekulär

diskurs började se sig äga större eget handlingsutrymme, d.v.s. frihet, var kanske inte

tillfyllest för att ha en framtidstro. Forskaren Colm Kiernan har betonat att upplysningstidens

ifrågasättande av arvssynden banade väg för tankar om utveckling och framsteg.180

Enligt

forskare som Koselleck, Fritzsche och Hölscher kom förverkligandet av en god framtid som

ett tänkbart och möjligt mål framför allt med de politiska och sociala händelser som

dominerade århundradets slut. Framtiden hade fram till dess gällt att slippa skärselden, d.v.s.

en negativ framtid. Något skifte i aspekten att önska sig en framtid syns dock inte ens i de

uppslagsverk som utkom efter revolutionsåren – l’Encyclopédie méthodiques tekniskt

orienterade uppslagsbok (1822) och Akademins ordbok (1835).

Det finns andra sätt på vilka definitionerna pekar på inslag av individuell relation till tid. En

psykologiskt upplevd tid lyfts fram i några fall. Hos Basnage de Beauval (1701) finns en

sidobetydelse av ordet varaktighet av intresse eftersom den syns vara den första

formuleringen kring en psykologiskt upplevd tid hos de studerade uppslagsverken. Hur lång

tid något tar beror av en persons sinnesstämning; om man är uttråkad verkar tiden längre, slår

Basnage de Beauval fast. 181

I l’Encyclopédie (1765) formulerar Formey:

Det finns ingen exakt mätning av tid, det är en personlig upplevelse, man kan uppleva den långsam eller

snabb. [---] mätningen är godtycklig och kan skilja mellan olika folk, det enda som är gemensamt för oss är

uppfattningen av ögonblicket, nuet.182

179

Bl.a. Hunt, s 70-72. 180

Kiernan, s 101. Kiernan säger att upplysningstidens intellektuella « are important less because they initiated a debate on progress than because they developed one which they inherited ». 181

Basnage de Beauval, band 1, DURÉE, s 1038. 182

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 96. Ordet peuple (folk) används, inte gens, personnes eller hommes, betydelsen här närmast grupper av folk/folkgrupp.

54

I Akademins ordbok (1835) nämns vardagliga uttryck av liknande karaktär: att slå ihjäl tiden

kan sägas vara att försöka få tiden att gå fortare eftersom man har långtråkigt, alltså en

psykologiskt upplevd tid.183

Organisatörerna

Sammanfattningsvis kan man se att tid har viktiga organisatoriska funktioner enligt

definitionerna som studerats. Synen på handfast planering liksom periodens uppfattning om

kronologi ger svar på frågor kring hur det som kallas tid uppfattades i förhållande till den

enskilda människan. Uppfattningen var i grunden praktisk och kollektiv. Individen hade frihet

att antingen bryta mot eller rätta sig efter Guds bud. Framtiden fanns men hade religiösa

snarare än organisatoriska konnotationer. Inte ens i slutet av perioden talas i definitionerna om

frihet att skapa, och ansvara för, en egen framtid. Vissa formuleringar försvinner, men detta är

inte nog för att hävda att definitionerna skulle vittna om en ny, ”modern” tidsuppfattning

kring nutid och framtid.

2.4 Sammanfattning och kommentarer

Definitionerna i de åtta uppslagsverken har analyserats utifrån de tre idékluster som tidigare

presenterats och vars syfte var att i närläsning av 1700-talstexterna ge en distans till innehållet

genom att fokusera på förklaringsart snarare än förklaringsinnehåll. I vissa delar har

förklaringarna inslag från flera idékluster men i huvudsak har uppdelningen fungerat för

studiens närläsning. Ordet evighet utmärker sig genom sina mångfacetterade betydelser –

både meningsgivande, organiserande och fysikaliskt definierade. Framtiden är ett annat ord

som trotsat idéklustrens struktur. Kanske beror det just på den förändring som ordet

genomgått. Som Lucian Hölscher påpekat övergick begreppet från betydelse av att vara ett

slutet tidsrum i gudomlig makt till att bli ett utrymme öppet för människan. En tredje

utmaning visade sig vara spänningen mellan religiöst och naturbaserad förklaringsgrund. Den

går inte att förklara ur ett nutida diskursivt perspektiv, istället måste den – så gott det går –

förstås utifrån dåtidens eget tänkande. En del av spänningen bestod i lantmätarnas rön som

tolkades kronologiskt och misstämde med den bibliska skapelseberättelsen. Kanske visar

dessa tre exempel på några av de viktigaste underliggande förändringarna mellan vår tid och

1700-talet, förändringar som i sin tur med största sannolikhet kom att påverka och förändra

tidsuppfattningarna.

183

Dessa fåtal psykologiskt länkade tidsuppfattningar ligger, fast de är konkreta, långt från de uppfattningar som Lévi-Strauss, Johansen och James och Mills talar om och även långt från ”moderna” social-psykologiska uppfattningar.

55

Periodens första del utmärks av gudomliga och mytologiska inslag i tidsuppfattningarna,

medan en i huvudsak mekanisk och förklaringsbar syn på världen utmärker senare delen av

perioden. Astronomiska utgångspunkter är viktiga under hela perioden, men i de äldre

definitionerna länkas de fysikaliska resonemangen närmare till religiöst tänkande. Nya

vetenskapliga rön visar sig i definitionerna under periodens senare del – rönen härrörde i

många fall från 1600-talet men togs nu till grund för nytt tänkande. Det finns i alla

definitioner – från 1690 till 1835 – en medvetenhet om tidens gång via uttalade begrepp

som dåtid, nutid och framtid. I början av perioden betonas att det är Gud som styr framtiden. I

de senare uppslagsverken kommenteras inte denna fråga. Evigheten och intet är begrepp som

diskuteras under perioden och som innebär mental och moralisk utmaning även för

skribenterna. Tomrummet och egenskaperna hos tid är en annan problematik – är det en

självständig kraft jämsides med Gud eller en fysikalisk företeelse? Gud var under periodens

början den makt inför vilken människan skulle avlägga räkenskap men formuleringarna

försvann successivt under perioden. Ett problem vetenskapsmännen brottades med var

utjämningen mellan verklig, astronomisk tid och uppmätt, civil tid. Tid uppfattades mer som

ett kollektivt än som ett personligt och psykologiskt begrepp, även om undantag finns i

definitionerna. En subjektivt upplevd tid eller socialt styrande tid ges mycket begränsat

utrymme i texterna.184

De olika uppslagsverken inspirerade varandra – både att utgå från

samma formuleringar och via konflikter, d.v.s. att reagera med egna nya tolkningar. Den

största skillnaden finns mellan religiöst baserade beskrivningar och de som inspirerats av

upplysningstänkandet. Kronologin uppfattades mot periodens slut som en vetenskap och ordet

historia skiftade mening vid 1800-talets början. Uppslagsverken var normativa.

Uppfattningen förväntades bli eller vara en del av den osynliga diskursen och i detta hade

individerna en enkelriktad relation till tid, den bestämde över dem.

Förändrade tidsuppfattningar

Av de tre idéklustren har vad som här kallats fysikaliska förklaringar förändrats

förhållandevis lite under perioden. Det är också det idékluster som är sig mest likt i

förhållande till nutid. I både det sena 1700-talets och i 2000-talets förhållningssätt ingår en

strävan att grunda sin tidsuppfattning på vetenskapliga metoder. De fysikaliska och

matematiska kunskaperna har då stort utrymme. Under den studerade perioden förändrades

184

Detta hindrar inte att tiden de fakto säkerligen var socialt styrande även om definitionerna inte säger detta explicit.

56

Några sidor ur uppslagsverkens definitioner av temps (tid). Furetière (1690) öv, Trévoux (1752) öh,

l’Encyclopédie (1765) nv, l’Encyclopédie méthodique (1822) nh. Källa: Gallica.

57

tidsuppfattningarna i takt med att vetenskapen utvecklades eller accepterades. Astronomin

dominerade början av perioden och mekaniken fick genomslag i texterna vid århundradets

mitt. Ett rationellt tänkande och vetenskapliga upptäckter träder in som tydlig grund i de

definitioner som ges. Visserligen är definitionerna i l’Encyclopédie i ett antal fall flertydiga,

då texten verkar spegla både en äldre diskurs och en nyare. L’Encyclopédie méthodique är det

verk som står längst ifrån Furetière och de tidiga verken – praktisk handling och teknik

präglar definitionerna. Det går att säga att uppfattningarna blev ”moderna” under perioden om

med ”moderna” menas vetenskapliga förklaringar som västvärlden idag känner igen sig i.

Det idékluster som här kallats religiösa meningsgivare är det som förändrats mest under den

studerade perioden. De tidiga definitionerna bär spår av uppfattningar som idag tillskrivs

medeltid och renässans. Som framgår utmärker dessa uppfattningar även tidigt 1700-tal. Det

fanns inslag av både kristen och hednisk tro, men de inslag av mytologiska föreställningar

som förekom försvann under senare del av perioden. Det kan finnas alternativa förklaringar

till detta. Mytologin var uttryck för traditionella folkliga uppfattningar men samtidigt en

spegling av det uppskattade antika kulturarvet. Båda dessa tankeriktningar fick minskad

betydelse under perioden och formuleringar av detta slag började klassificeras som antik

historia eller som vidskepelse snarare än att ingå under ordet tid. Uppslagsverken från 1700-

talets mitt och senare del skiljer sig åt, kanske beroende på olika grundinställningar till

upplysningstankarna. De sena upplagorna av Trévoux präglas fortfarande av en tydlig gudstro

medan l’Encyclopédie och i synnerhet l’Encyclopédie Méthodique väljer förnuftsmässiga

förklaringsmodeller där detta är möjligt eller undviker att uttala sig i andra fall. Även om

texterna starkt förändrats under perioden går det inte att säga att de senare uppslagsverkens

tidsuppfattning är modern på det sätt som forskarna idag talat om.

Det som här kallats organisatoriska funktioner är det område som förändrats minst under den

studerade perioden och är samtidigt det idékluster som står längst ifrån det ”moderna”. Det

finns inga stora skillnader mellan uppslagsverken. Indelningarna i dagar, år, timmar och

högtider är i stort desamma idag som på 1700-talet. Det talas om en social strukturering av tid

i form av bönetimmar, men avsaknaden är så gott som total av det vi idag diskuterar i termer

av sociala och psykologiska uppfattningar och relationer till tid. Skillnaden i tidsuppfattningar

handlar framför allt om den enskilda individens uppfattning, eftersom det ”moderna” anses

innefatta en upplevd känsla av makt att forma sin egen personliga framtid tillsammans med en

ökad medvetenhet om det temporala perspektivet i stort. Den handlingsmässiga relationen

mellan individ och tid är i alla definitioner annorlunda än den som enligt 1900- och 2000-

58

talsforskning anses prägla människa och tid. Individen är på 1700-talet den svagare parten i

tillvaron. I definitionerna syns en avtagande diskursiv styrning men luckan har ännu inte fyllts

med text som betonar frihet att välja och ansvara själv. En ny diskurs är möjligen i i

antågande - men ännu inte etablerad.

Andra associationer

Syftet med att analysera uppslagsverkens definitioner utifrån ett antal kluster, fokuserade på

arten av de tankar som använts i definitionerna snarare än deras förklaringsinnehåll, var att

försöka skapa distans till texterna. Tanken var att därmed minska risken att läsa in nutida

synsätt i källmaterialets texter. Samma syfte styrde valet att analysera tid som begreppsfält

tillsammans med ord som definitionerna själva indikerade associationer till. De sätt som tid

uppfattades enligt uppslagsverkens texter kan, med ett sådant arbetssätt, framstå som

främmande för en nutida läsare och de associationer som idag förknippas med begreppet.

Jämfört med idag präglas exempelvis texterna av en tidsuppfattning djupare förankrad i

religiös tankevärld och av en mer maktlös människa. De vetenskapliga förklaringarna är

präglade av dåtidens kunskapsläge. I tidsuppfattningarna och deras associationsbanor saknas,

framför allt, de kopplingar till psykologiskt och socialt upplevd tid som har så framträdande

plats i nutida forskning – och i nutida vardagsliv.185

Sammantaget kan de tre idéklustren som

verktyg för analys sägas ha bidragit till fördjupat perspektiv eftersom tidsuppfattningen både

då och nu tar ställning till likartade grundfrågor, vad tid består av, vilken mening den har och

hur vi praktiskt hanterar den.

Skillnaderna mellan uppslagsverkens definitioner visar sig främst i innehållet men har gett

konsekvenser på texternas fokus och omfång och även på det språk och det ordval som

använts. Kvantitativt kan tre grupper urskiljas: l’Encyclopédie och l’Encyclopédie

Méthodique av Panckoucke utmärker sig genom sina långa definitioner av tid, i vissa fall med

beräkningstabeller och matematiska formler. De tre äldre uppslagsverken, Furetière, Basnage

de Beauval och Trévoux (1721), har mycket kortare texter. Även de nya upplagorna av

Trévoux, (1752 och 1771), har korta definitioner. Kortast text finns hos Franska Akademins

ordbok (1835).

De tre tidigaste uppslagsverken – Furetière, Basnage de Beauval och Trévoux (1721) – har

innehållsmässigt stora likheter. Periodens två sista verk – l’Encyclopédie méthodique och

Akademins ordbok – är i sak också lika. Vid periodens mitt är skillnaderna mellan verken

185

Exempelvis i dagens minnesstudier, t.ex Chris Lorenz, Unstuck in time. Or: The sudden presence of the past (Amsterdam, 2010), s 67-104.

59

större. L’Encyclopédie har en i huvudsak mekanisk snarare än religiös förklaringsmodell. Men

här finns också kvardröjande äldre tankar och begrepp, ofta som utgångspunkt för en

motargumentering. L’Encyclopédie står långt ifrån de samtida Trévoux (1752 och 1771).

Främst gäller skillnaden hur tidsuppfattningen beskrivs i relation till religionen. Trévouxs tre

olika upplagor uppvisar likheter sinsemellan. Publiceringsår var inte utslagsgivande för hur

definitionerna ser ut. Även Trévoux (1752 och 1771) står, trots sin bevarade religiösa

grundton, för delvis ändrade uttryck, mest genom smärre formuleringar som försvinner.186

Vid 1700-talets mitt är diskursen ännu inte utbytt i uppslagsverken. Med de två 1800-

talsverken – l’Encyclopédie méthodique och Akademins ordbok (1835) – har

tidsuppfattningen ändrats sedan periodens början. Det finns skillnader mellan l’Encyclopédie

och de definitioner som l’Encyclopédie méthodique ger i sitt fysik-band. Trots en tilltagande

allmän konservatism i det franska samhället187

gjorde sig l’Encyclopédie méthodique till

representant för en vetenskapligt grundad och sekulär bild av tid. Definitionen i fysikbandet

(1822) är kort och helt inriktad på fysikaliska förklaringar.

186

Exempelvis finns en skillnad för ordet existens. Se rubrik Tid och otid. 187

En konservativ vändning efter revolutionsåren, den s.k. Restaurationen, präglade Frankrike från 1814. Kung Karl X, ättling till den avsatte Ludvig XVI, styrde men avsattes vid den ”borgerliga” julirevolutionen 1830.

60

3. Diskussion

[t]ime is not the entirely neutral medium that it is often believed to be, but […] to a

certain degree, inherently ethical and political.188

Studiet av definitioner i uppslagsverken visade inte på en ”modern” tidsuppfattning så som vi

idag menar med uttrycket, men väl på att förändringar mot något nytt var på gång. I det här

kapitlet diskuteras resultaten.

Den ”moderna” tidsuppfattning som tillskrivs 1700-talets slut innebär att människan finner sig

stå, som eget subjekt, inför en framtid hon kan välja och påverka. Det handlar om en

individuell framtid. Den skiljer sig därmed från den opåverkbara och kollektiva framtid som

den tidigare människan ställdes inför – en framtid som var fylld av oro inför domens dag

snarare än av förväntningar inför ett bättre liv. Förändringen sammanfattas av Lucian

Hölscher, Dan Edelstein, Lynn Hunt med flera forskare som innebärande en maktförskjutning

till människans fördel.

Denna studie presenterar en analys av källmaterial avseende perioden 1690¬1835. Ett syfte

var att bättre förstå dåtiden tidsuppfattning och detta genom att studera tidsdefinitioners

innehåll och eventuella förändringar i ett urval franska uppslagsverk.

Både källmaterial och urval av ord kan behöva diskuteras i en studie där närläsning och

kvalitativ tolkning av texter ligger till grund för analysen. Inom dagens forskning – som

begreppshistoria, ordbrukshistoria och diskursanalys – finns olika uppfattning om

uppslagsverk som källa.189

Uppslagsverken används i denna studie eftersom de hade

ambitionen att tolka bästa möjliga kunskap och tänkande och dessutom ger bra grund för

diskursiva jämförelser över tid. Verken skapade en kunskapsgenre som tillmätts viktig roll av

forskare under 1900- och 2000-talen. Perioden har avgränsats i enlighet med vad tidigare

forskning pekat på som relevant för frågeställningen och studien har inkluderat de ord som

enligt materialet självt bildade begreppsfält tillsammans med tid. Idéklustren genom vilka

definitionernas innehåll studerades gav möjlighet att läsa definitionerna på tydligare sätt.

188

Lorenz och Bevernage, s 31. Lorenz et al analyserar temporalitetens betydelse och effekter för oss. 189

Se avsnitt 1.2.1.

61

Tidigare forskning, bl.a. av Crosby, Lough, Brewer, Leca-Tsiomis, Schmit och Groult har

pekat på tendenser som utmärker den studerade perioden, exempelvis 1) kvantifiering som

hängde samman med en empirisk vetenskapstro 2) sekularisering som var kopplad till det

rationella tänkandet som norm och 3) individualisering som väckts av politiska idéer och

manifesterats i bl.a. rättighetsdeklarationer190

. Ett annat sätt att beskriva utvecklingen vore det

weberianska begreppet avförtrollning, där människan plötsligt står ensam, utan Gud,

berättelser eller myter.

Frågan är om detta slags tendenser syns i uppslagsverkens definitioner. Det visar sig finnas

förskjutningar i tidsuppfattningarna både för vad som i studien kallats fysikaliska förklaringar

och för religiösa meningsgivare, även om resultaten inte är särskilt entydiga. Däremot finns

inga direkta belägg för en individualisering eller framtidstro i de studerade definitionerna så

som detta framgår inom vad som här kallats organisatoriska funktioner. Anledningen kan vara

att inga förändringar skett, alternativt att de inte fångats in av idéklustret. Det vi benämner en

modern tidsuppfattning bygger på ett individuellt förhållningssätt, ett jag som eget subjekt och

med ett eget – och positivt – förhållande till framtiden. I vår nutida diskurs kan detta ses som

en organisatorisk funktion, men den förändring i uppfattning som studiet av definitionerna här

visat, är snarare del av de idéer som klassats som meningsgivande. De hänger samman med

religiösa tankestrukturer såsom evigheten. Framtiden visade sig, via studiens idékluster, vara

religiös snarare än organisatorisk i de texter som ingått i undersökningen.

En annan modernitet

Definitionerna spänner över nära 150 år, från andra hälften av 1600-talet till början av 1800-

talet. Begreppshistoriker betonar samspelet mellan omvärld och begrepp eller uppfattningar.

Flera viktiga historiska skeenden berörde perioden: 1600-talets ”vetenskapliga revolution”,

upplysningstiden och den franska revolutionen. Sambanden mellan begreppsförändringar och

händelser är komplexa, men slutet av 1700-talet är vad som pekats ut som en särskilt

formerande period för det ”moderna”.

Studien sökte efter spår av dessa förändringar. Läser man definitionerna ger resultatet inte

fullt stöd för tidigare forskningsslutsatser om modernitet vad gäller tidsuppfattningens

utveckling under 1700-talet – åtminstone inte att uppfattningen blev ”modern” på det sätt som

idag beskrivs. Det kan finnas olika anledningar till detta resultat.

190

Politiska, sociala och individuella rättigheter och skyldigheter. Franska rättighetsdeklarationen 1789 och den amerikanska självständighetsförklaringen 1776.

62

Man skulle kunna säga att tidsuppfattningen blev modern, men på annat sätt. Analysen visar

att sätten att beskriva och definiera tid i början av perioden dominerades av religiösa

tankeramar men att detta paradigm successivt ersattes av naturfilosofiska och mekaniska

referenser. Förklaringssätten är inte varandra uteslutande, sekulära upplysningstexter grundas

i många fall på en gudstro om än mindre kyrklig samtidigt som texterna vid 1700-talets början

utgår från astronomiska fakta. Det finns dock en förändring över tid. I växande grad utmärks

definitionerna av ett sekulärt tänkande och framför allt av mer vetenskapligt-empiriskt

grundade resonemang. De utförliga beräkningar som görs kring tidsutjämning är exempel.

Det finns spår av den modernitet som bl.a. Lynn Hunt, François Hartog och Dan Edelstein

talar om. Delar av materialet visar på ett avståndstagande från mytologiska föreställningar och

speglar att människan inte längre behövde underordna sig en förutbestämd, gudomlig ordning.

Framtiden beskrivs på annat sätt, men steget till en frigörelse för människan tas inte fullt ut.

Texterna präglas mer av att formuleringar försvinner eller omplaceras än av att nydanande

uppfattningar inkluderas. Exempelvis återkommer formuleringen att ”[f]ramtiden ligger inte i

slumpens eller lyckans händer, den ligger i Guds händer; men han har gett oss nuet som en

möjlighet och han kommer att utkräva räkning av oss kring hur vi utnyttjar nuet” i

uppslagsverk ännu under andra halvan av 1700-talet. I Trévoux finns formuleringen

inkluderad 1771, medan hänvisningen till Gud har försvunnit i l’Encyclopédie 1765 och i

l’Encylopédie méthodique 1822. Där ges definitionerna istället utförliga fysikaliska

förklaringar. Det är uttryck för den sekularisering som bl.a. Hunt och Hölscher talar om.

Definitionerna saknar samtidigt uttryckliga formuleringar där ett befullmäktigande av

människan i förhållande till framtiden hade kunnat framgå.

Den framtid som beskrivs är antingen styrd av Gud, av mekaniken eller möjligen av en ansats

till egen mänsklig vilja. Inte i något fall syns det slag av framtid som bl.a. Lévi-Strauss,

Pomian och Foucault varit inne på, nämligen framtiden som ett kaotiskt slumptillstånd. Det är

Gud eller rationella orsakssammanhang som dominerar i definitionerna.191

Frihet med gränser

En ”modern” tidsuppfattning bygger, som nämnts, på ett eget individuellt, mänskligt ansvar

för våra handlingar. Den diskurs som speglas i citaten inkluderar ett slags individualitet:

människan kan själv välja hur hon vill använda framtiden, men ställs vid tidens slut till doms

inför Gud. Friheten har tydliga gränser, den kollektiva och externt styrda diskursen är

191

Jmf Hunt, s 109. Darwins tidsuppfattning och teori om utveckling finns ännu inte presenterad. Hunt påminner om att Darwin kan ses i skarp kontrast mot en teleologisk historiesyn.

63

påtaglig. Den frihet vi idag talar om innebär att det är människan som själv sätter upp egna

mått för att döma sina handlingar.192

Texterna skulle kunna tolkas som att uppfattningen

börjar förskjutas från tid som en kollektiv nytta, där individuellt ansvar ska utkrävas, men

ingen verklig frihet råder, till dagens uppfattning om tid som personlig resurs, där jag har alla

möjligheter men där jag står ensam att utvärdera mitt liv och min tid.

Formuleringar om framtiden återfinns framför allt i förorden till uppslagsverken. Detta är

särskilt tydligt under periodens senare del. I förorden beskrivs människan stå inför en ny,

upplyst era. Det finns en självmedvetenhet i formuleringarna om att man aktivt tillsammans

deltar i att bygga upp ett nytt, bättre samhälle.193

Det är en kollektiv framtidstro. Men inte ens

i början av 1800-talet syns i själva definitionerna formuleringar som slår fast en individuell,

mänsklig frihet gentemot tiden.

De äldre definitionernas formuleringar speglar en tankevärld som successivt försvinner mot

slutet av perioden och då ersätts av vetenskapliga resonemang som mekanik och matematik.

Lucian Hölscher har tolkat denna förändring som en förskjutning mot mer sekulär

tidsuppfattning, men också som en förändrad förväntanshorisont för människor.194

Förväntan

innebar olika saker, dels att framtiden kunde ses som positiv – inte bara ett undvikande av

skärselden – och därför som eftersträvansvärd, dels att framtiden var möjlig att erövra – det

var inte Guds ankomst utan det egna mänskliga förverkligandet det började handla om. De

studerade definitionerna ger inte uttryck för denna ändrade förväntanshorisont, men de

förändringar som kan noteras i materialet195

– att formuleringar försvinner – motsäger inte att

det är just detta som håller på att ske.

Formuleringar försvinner

Utmärkande för en diskurs är att man inte ser den verklighetsbild man bygger sina

uppfattningar på.196

Förändringarna kan ha funnits där men inte manifesterats i texterna. Ett

byte av diskurs tar tid. Som Foucault påpekat är det svårt att klart se vad som ska bli nästa

diskurs medan ifrågasättandet av den gamla fortfarande pågår. Argumenten för en eventuellt

ny tidsuppfattning fördes i uppslagsverken fram inom diskursens ram. Det kan vara

192

Kanske innebär detta inte en lägre grad av kollektivt tänkande även om vi uppfattar oss som fria. 193

Exempelvis i l’Encyclopédie (1751), band 1, s I-XLV. I det 45 sidor långa förordet Discours préliminaire sägs bl.a. på sid XXI: ”Det är sant att vårt sekel, som tror sig ha uppgiften att ändra alla lagar och att göra rättvisa, inte tänker särskilt högt om dessa män som fordom var så berömda”. Även Hunt, s 66-70, om tidsbrottet gentemot det gamla samhället. 194

Koselleck kallar det förväntanshorisont, Hölscher benämner det framtidshorisont. 195

Detta till skillnad från det förändrade ”erfarenhetsrum” vars betydelseförskjutning syns i materialet genom ordet historia så som det definieras i slutet av perioden. 196

Foucault (2002), kap. II och III, t.ex. s 168. Foucault (2008), s 181.

64

förklaringen till hur delar av rådande idéer försvinner ur definitionerna utan att nya formuleras

i deras ställe. I l’Encyclopédie beskrivs maktförhållandet mellan människa och Gud på nytt

sätt men mest genom ett uteslutande av gamla formuleringar.197

I Akademins ordbok 1835

beskrivs tid som ”en del av evigheten”.198

Även om studiet av definitionerna inte ger direkt stöd för den ändrade tidsuppfattning som

forskningen talar om, betyder detta självfallet inte att bedömningen är felaktig eller att sentida

analytiker tolkat in en begreppsförändring i denna dramatiska epok. Tvärtom finns många

exempel på hur dagens västerländska samhälle präglas av en annan tidsuppfattning än den

som var utmärkande för det tidiga 1700-talet. Det finns en brytpunkt. Lynn Hunt, som försökt

hitta när och hur brytpunkten inträffade, betonar svårigheten att peka på distinkta årtal eller

ens händelser.199

Liksom Hölscher och Hartog poängterar hon dock att det krävs något mer än

att ha potentiell makt över framtiden till att verkligen vilja driva utvecklingen mot denna

framtid. Framtidstron kopplades till den makt som kunskap ger och till de politiska och

sociala förändringarna. Revolutionen gav som biprodukt en uppfattning att framtiden var

något man kunde se fram emot och som var nåbar, understryker bl.a. Fritzsche. Bland texterna

som studerats i undersökningen finns inte belägg för detta. Utgivningen av uppslagsverk

fortsatte i stort sett under hela den revolutionära perioden, men de enda definitionerna i

studiens urval som publicerades efter revolutionen är l’Encyclopédie méthodiques fysik-band

från 1822 och Franska Akademins ordbok från 1835 och dessa är snarare praktiskt och

språkligt orienterade, inte normativa på de sätt som exempelvis Trévoux eller l’Encyclopédie

varit. Den nya tidsuppfattningen kan ha funnits etablerad redan på 1830-talet, kanske var den

därmed inte nödvändig att kommentera. En industrialisering präglade Frankrike och

utvecklingstron representerades bl.a. genom världsutställningarna för manufaktur- och

hantverksprodukter.200

Men lika troligt kan vara att det borgerliga – för att inte säga

småborgerliga – samhälle som efterträdde revolutionen tonat ner betydelsen av

maktförskjutning och ökat mänskligt ansvar.

En brytpunkt under 1700-talet som Hartog, Edelstein med flera forskare pekar på är den strid

som pågick kring den populära antika tidsepoken. Det fanns en fundamental skillnad mellan

att imitera och beundra antiken och att lära av den, men se sig själv som någon som hunnit

längre i utvecklingen. De gamla (les anciens) och de moderna (les modernes) drog olika

197

L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94-96. 198

Akademins ordbok, band 1, ÉTERNITÉ. 199

Hunt, s 51, 73-76. 200

Första världsutställningen ägde rum i London 1851.

65

slutsatser om framtiden och den uppfattning som till slut kom att dominera innebar en

utvecklingstro som blev avgörande för seklets slut och stor del av 1800-talet, en uppfattning

som byggde på en ökad medvetenhet om människans egen relation till tid, en

temporalitetskänsla.201

Denna känsla syns i definitionerna när det gäller det kronologiska tankemönstret. Här visar

sig vad som redan påpekats av Reinhart Koselleck, nämligen att ordet historia övergår från att

innebära händelser och krönikor till att bli ett mer abstrakt ord för en rörelse framåt. Så sent

som 1771 är historia en konstnärligt utförd berättelse hos Trévoux, 1804 är det en religiöst

baserad kronologi i l’Encyclopédie méthodique, men i ordboken från 1835 betonas innehållet

snarare än framställningen som sådan. Historia om tiden som gått är där en kunskap man kan

sägas äga. Det liknar då det näraliggande ordet kronologi, vilket uppvisar en mer konstant

betydelse och under hela perioden förklaras som vetenskapen om epokerna, doktrin om tiden.

Vilka ord som används är inte betydelselöst. Epok är det kronologiska begrepp som ger en

säker och bestämd avgränsning, framhålls i nästan samtliga uppslagsverk. Mot detta ställs

begreppet era som är något som enligt dessa verk används av de moderna för att beskriva det

som förut kallats för epok. Återigen syns en annan uppfattning i l’Encyclopédie och hos

l’Encyclopédie méthodique. Striden om antiken nämns inte och ordet era framställs som det

lämpligaste valet av ord respektive används utan kommentar. Kanske uppstod en skillnad

mellan orden under sent 1700-tal?202

Evighet som begrepp var kopplad till den kronologi som varit förhärskande. En kristen

världsåskådning inkluderade ett tydligt slut för tiden. Det var den dag då jorden går under och

människorna ska dömas för sina handlingar. Denna uppfattning var tydligt närvarande i

uppslagsverken under 1700-talets första hälft, då skribenterna framhöll att människorna

visserligen har en framtid men att denna är given oss till låns och att vi kommer att utkrävas

redovisning på domens dag.203

En indikation på en vad vi idag kallar modernare tidsuppfattning är vad Lucian Hölscher

refererar till som att evigheten ”försvann”. 204

Ordet tid definieras i de första uppslagsverken

som en succession bland händelser men också uttryckligen som en motsats till evighet. Denna

201

Edelstein, s 22-24, 37-79. Hartog, s 149-180 om kulturarvet. 202

Eftersom ordet era i franska språket idag till skillnad från tidigare har sidobetydelse av vara dynamiskt och stå för något nytt, kan den begreppsförskjutningen tänkas ha uppstått just i det här sammanhanget. Se not 169. 203

Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866; Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016. 204

Hölscher, s 36.

66

evighet tolkas vara identisk med Gud. Allt som finns i tiden har skapats av Gud. Dikotomin

bygger på att det vi ser och det vi kan studera inte är allt. Det rationella tänkande som

utmärkte upplysningstiden innebar krav på att kunna förklara i vetenskapliga, gärna

matematiska termer. Självfallet var evigheten då en svår fråga. Definitionerna av evighet

förändras under perioden, även i detta fall främst genom vad som inte sägs: dikotomin

försvinner hos l’Encyclopédie och hos l’Encyclopédie méthodique. Evigheten fick inte rum i

den nya förklaringsmodellen. Från mitten av århundradet nämns evighet under andra rubriker,

som mytologi eller i adverbet tidslig. Hos Trévoux finns dock uppmjukade versioner av

Furetières formulering kvar ännu 1771. Att evigheten ”försvann” är del av rörelsen mot en

modernare tidsuppfattning. Vi ställdes inför ansvar och möjligheter att agera själva. En

bakomliggande förklaring till den ändrade tidsuppfattningen, som bl.a. Hölscher pekar på, är

de empiriska studier av naturen vars resultat otvetydigt ifrågasatte den tideräkning som den

kristna skapelseberättelsen slagit fast.205

Texter i otakt

Om definitionerna i de utvalda uppslagsverken inte speglar en ändrad tidsuppfattning så som

dagens forskning beskriver den, kan detta eventuellt bero på att verkligheten och texterna inte

gick i takt. Kanske valde skribenterna väletablerade beskrivningar hellre än sådana som kunde

ses som tillfälliga modenycker, kanske var avståndet för stort mellan en folklig uppfattning

och den bildade elit som skrev texterna. Jonas Hansson, liksom tidigare Quentin Skinner, har

bedömt att uppslagsverk generellt riskerar att ligga efter den uppfattning eller företeelse de

ska beskriva. 206

Otvetydigt är det så att uppslagsverken inte är avspeglingar av hur människor ”i allmänhet” då

talade. Men folkliga uppfattningar och uttryckssätt kan lika väl ha misstämt i andra

riktningen. Så uppfattades i många fall l’Encyclopédie ligga i otakt, fast inte i konserverande

riktning, medan Trévoux i upplaga efter upplaga upprepade äldre formuleringar.

Uppslagsverken var inbördes olika, samtidigt som interaktionen mellan dem var stor, som

bl.a. Holmberg påpekar.207

En annan källa till eventuell misstämning är om det kan finnas ”genre-typiska” sätt att

uttrycka sig som döljer förändringar vi annars skulle se. Sättet att förklara kanske stelnar i

205

Hölscher, s 23. 206

Det finns olika synpunkter. Exempelvis instämmer inte Bo Lindberg och Dietrich Busse helt i den bedömning som Hansson och Skinner uttalat. 207

Holmberg, s 179-181, om intertextualiteten mellan uppslagsverken. Även Leca-Tsiomis, bl.a. s 143-145. Yeo, s 35-58, särskilt s 42, om samspelet inom ”de lärdes republik”.

67

specifika vändningar och uttrycks då på ett mer traditionellt eller föråldrat sätt än samtida

språkbruk. Misstämningen mellan ett levande folkspråk och uppslagsverken skulle i så fall

inte bara bero på eftersläpningar, som Hansson varnat för, utan även vara resultat av genren

uppslagsverk som sådan. Studien visar att det finns många ordvändningar som återkommer i

de olika texterna, standardiserade förklaringar som struktureras på likartat sätt. Jämför man de

äldre definitionerna med dem som skrivits i nutida La grande encyclopédie ser man både

likheter och olikheter. Det är i många fall samma art av förklaringsvariabler, men avvägningar

och fokus ser annorlunda ut. Definitionerna från 1700-talet är mer lika sinsemellan än de är

lika någon av de två sentida texterna. Dessa liknar å andra sidan inte inbördes varandra. Detta

talar för att det kan finnas vissa variabler och förklaringssätt i uppslagsverken som är typiska,

men att tidsuppfattningarna de speglar i sin tur speglar sin respektive kontext, snarare än

genren.

Det går att konstatera att synpunkterna om uppslagsverk som källa skiljer sig inom

forskningen och att definitionerna inte uppvisar några tydliga tecken på genre-typiska texter.

Vad gäller längden på den period som undersöks användes i denna studie en period på nära

150 år, med slut så sent som 1835, för att fånga en bred bild av det sena 1700-talet. Här visar

sig ett av studiens resultat: skiftet i tidsuppfattning verkar ha börjat ännu tidigare och fått fullt

genomslag ännu senare. Förändringarna som grydde under 1700-talet visade sig tydligare

först mot 1800-talets mitt.208

Detta stämmer bra med bedömningar som Hunt, Hölscher och

Edelstein gjort. Den tidsperiod Koselleck undersökte var 1750¬1850 och perioden Anna

Nilsson Hammar valde var densamma, innebärande att längre period av 1800-talet

inkluderades. Ett problem med en längre undersökningsperiod i denna studie är

källmaterialets beskaffenhet. 1700-talet var uppslagsverkens gyllene tid och så många fler

nydanande uppslagsverk utkom inte efter den valda periodens slut. Det som kom därefter

dominerades av ordböcker, uppdateringar av stora uppslagsverk som den brittiska

Encyclopædia Britannica och i Frankrike först ett antal manualer av praktisk

kunskapskaraktär och därefter ett fåtal stora förlagsprojekt. Trots att studiens

undersökningsperiod var nära 150 år kan, sammanfattningsvis, dess avgränsning i tid ha

medverkat till vilka resultat studien kom att visa.

Alternativt är det så att moderniteten inte skulle blivit synlig ens om perioden hade utsträckts

längre. Ett sätt att testa detta är att läsa en nutida definition. Här ges skiftande svar. År 1976

präglas definitionen av tid i La grande encyclopédie helt av fysikaliska och vetenskapliga

208

Då bl.a. i form av romantikens individualitet.

68

beskrivningar, samma art som i det sena 1700-talets texter om än innehållsmässigt

uppdaterade. Modernitet i 1900-talsforskarnas mening – där sociala och psykologiska

beskrivningar tar större plats – syns då tydligare i samma uppslagsverks upplaga från

sekelskiftet 1800-1900. Från dessa exempel är det svårt att dra slutsatsen att de senaste hundra

årens uppslagsverk entydigt definierat ordet tid på sätt som stämmer överens med vad nutida

forskning verkar anse som ”modernt”.

Kanske beror resultatet till del på det slags ord som undersökts. Förskjutning av uppfattningar

kring grundläggande begrepp är en långsam process, som bl.a. Hunt och Kenny påpekat. Tid

är ett sådant både svårfångat och grundläggande begrepp. Diskrepansen mellan text och tanke,

som i ett uppslagsverk, blir för ett sådant ord i en övergångsperiod ännu större. Äldre

tankemönster kan finnas bevarade i texterna eftersom de sågs som väletablerade. Så verkar

kunna ha varit fallet för definitionerna av tid, exempelvis i l’Encyclopédies beskrivningar av

relationen mellan människa och tid. Definitionerna – och därbakom tidsuppfattningen – blev

på flera sätt mer moderna, men inte i den utsträckning eller i den form som vi förväntat oss.

Studien utformades gälla tid i begreppsfält på det sätt som bl.a. Jonas Hansson talat om.

Frågan är om de valda begreppsfälten speglar de uttryck och förmedlar de förändringar som

eventuellt föreligger. Utgångspunkten var att använda de associationer och länkar som

definitionerna själva gett. Dessa begreppsfält kunde exempelvis innehålla vårdagjämning som

en viktig utvidgning av ordet tid. Detta är knappast samma begreppsfält som en analys av

tidsuppfattningen idag skulle generera. För ett diskursanalytiskt angreppssätt är det dock

viktigt att respektera den kontext i vilken definitionerna faktiskt tillkom. Tidsuppfattningen

uppstår i sin kontext och kan ändras i en annan omvärld. Som Foucault formulerade detta,

skulle man kunna se Furetières definition 1690 som den enda definition som skulle kunna

skrivas just då.209

För denna studie har begreppsfälten, så som de konstruerades, gett ett

mervärde. Exempelvis har ord som evighet, historia och kronologi bidragit till att peka ut

dimensioner där förändringar i tidsuppfattningen kan noteras under perioden.

Bland teoretiska och metodologiska frågor att diskutera hör den begreppshistoriska

ambitionen att se definitionerna synkront för att i efterhand kunna jämföra diakront. Studiens

idékluster syftade främst till detta. Läsningen visade ett stort antal tidsuppfattningar som i sin

art skiljer sig från nutida uppfattningar. Som grund för studien hade lagts begreppshistoriska

och diskursanalytiska metoder med stöd främst i teorier från Koselleck och Foucault.

209

Foucault (2002), s 168.

69

Bedömningen är att det genom beskrivningarna funnits möjligheter att studera den

bakomliggande diskursen i vilka respektive uppslagsverk tillkommit.

En ny modernitet

Studiens resultat pekar på att definitionerna av tid blev ”moderna” men inte i den mening som

dagens forskare menar. Samtidigt ifrågasätter flera forskare dagens ”moderna”

tidsuppfattning, eller menar snarare att den är på väg att efterträdas av en ännu modernare.

Det relativa i begreppet ”modern” blir synligt. Uttrycket ”modern” har använts av oss för att

positionera oss mot allt som kom före franska revolutionen, precis som les modernes på 1700-

talet malde sig ut gentemot antiken eller så som medeltiden fick namn av att tidsmässigt ligga

mellan antiken och vad man vid det aktuella tillfället såg som nutid. Beteckningen för den

tidsuppfattning vi haft i två hundra år börjar ge vika när ett ännu nyare tankeinnehåll

etableras. Hartog hör till de forskare som argumenterar för att vi nu befinner oss i

presentismen, en tidsuppfattning som utvecklats sedan andra världskriget och accelererat med

1970-talets växande miljöproblem. Att leta efter den moderna tidsuppfattningens uppkomst

genom att studera 1700-talets tidsdefinitioner blir inte möjligt, båda är diskursivt förankrade.

Presentismen utgår från just de delar av uppfattningarna som definitionerna inte gav några

större spår av, nämligen människans medvetandeblivande om tidsperspektiv och hennes

uppfattning att själv vara kapabel att förändra. De senaste årtiondena har tron på framtiden

som något positivt gått förlorad. Det är en kollaps för framtiden, menar bl.a. forskare som

Aleida Assman, Marianne Hirsch och Leo Spitzer. 210

Hjälplösheten är lika stor som i det

förmoderna samhället – kanske större eftersom vi nu länge uppfattat oss vara herrar över

utvecklingen. Vi står inför en framtid vi inte längre vågar möta och inte kan förbättra. Den

individuella självständigheten är borta, miljöhot och krig är kollektiva till sin karaktär.

Presentismen sägs av många forskare vara den genuint ”moderna” tidsuppfattningen – en ny

diskurs. Återigen syns en koppling mellan omvärld och tidsuppfattning. Tiden är inte ett

neutralt medium, som Chris Lorenz uttrycker om relationen dem emellan.211

Uppslagsverkens roll

Studien har inte handlat om hur diskursiva förändringar börjar, snarare om att i sak spåra de

eventuella förändringarna. Jämför man 1700-talsdefinitionerna av tid och även de två nutida

210

A. Assman, ”Minne som nyckelbegrepp inom kulturvetenskaperna”, s 121-144. Hirsch och Spitzer, ”Vittnet i arkivet: Förintelsestudier/minnesstudier”, s 235-262, båda i Johan Redin och Hans Ruin (red.), Mellan minne

och glömska (Göteborg, 2016). Presentismen kan handla om en ständigt pågående förgången tid – ett trauma

som gör att vi blir mentalt kvar i en dåtid som blir evig nutid – eller en vanmakt inför miljöhot och

kärnvapenkrig. 211

Lorenz och Bevernage, s 31.

70

definitionerna finns skillnader, men mer i innehåll än i art. De förklaringar som betonas

skiftar och kan antas spegla sin aktuella omvärld. Definitionerna från 1700-talets början är

annorlunda än de från periodens slut. I mitten av perioden är bilden som mest disparat. Detta

skulle kunna spegla att det var en idémässigt rörlig tid. De två 1900-talsverken liknar inte

varandra och inte 1700-talsverken.

Christophe Schmit menar att matematikern och skribenten d’Alembert introducerade en ny

fysikalisk syn stödd på Newtons idéer, detta via l’Encyclopédie. Martine Groult lyfter fram

l’Encyclopédie méthodique som banbrytande i sin praktiska och tekniska inriktning. Marie

Leca-Tsiomis säger att 1700-talets uppslagsverk inte var ”osynliga, tysta referenser” utan

tvärtom ”[f]ör författarna och läsarna var de platsen för en levande kunskap, utbyte, debatt,

konflikt.” Linn Holmberg understryker uppslagsverkens stora roll för sin samtid, men mer i

form av kollektiv intellektuell rörelse.212

Begreppet tid är i ett sådant sammanhang ett

grundläggande och inte helt neutralt ord. Undersökningen av definitioner av tid under 1700-

talet motsäger inte att uppslagsverken haft stor diskursiv betydelse, men ger inte heller belägg

för att verken generellt hade roll av att driva ett byte av diskurs.

Slutsatser

De frågeställningar som formulerades för studien handlade om hur definitionerna av tid såg ut

på 1700-talet, vidare att söka och analysera de eventuella förskjutningar av uppfattningarna

som kunde ha uppkommit via diskursiva förändringar, via samspel eller konflikter.

Förändringarna var förhållandevis små och delvis annorlunda än förväntat. De har utförligt

behandlats i den ovanstående texten. Den tidsuppfattning definitionerna speglar är

inledningsvis religiöst grundad, varefter natur och vetenskap tar över som huvudsakliga

förklaringsfaktorer – att jämföra med den ”moderna” som utmärker sig som baserad främst på

en social och individuell tankevärld.213

Reinhart Koselleck historiserade begrepp och pekade

på samspelet mellan omvärlden, vad vi säger och vad vi menar. Begreppet tid har inte

genomgått samma begreppsförändring som exempelvis historia, men referensramarna har

skiftat.

En utgångspunkt för studien var tidigare forskning och dess bedömning att tiden blev

”modern” under 1700-talet. Studien pekar på problemen att definiera begreppet ”modern”

eftersom det, liksom Hartogs historiska regimer, snarast är något som vi själva fyller med ett

212

Schmit (2015:50), s 275, 279-283, Groult, 25-26, 87-88, 309-314, Leca-Tsiomis, s 418-422, 459-462, Holmberg, s 258, även 179-191, 241. Även Lough, s 61-97. 213

Även naturvetenskapliga dimensioner ingår i en ”modern” tidsuppfattning.

71

relativistiskt innehåll och som därmed blir en utsaga från vår egen diskurs. Givet den

definition vi idag ger begreppet, har i uppsatsen diskuterats eventuella förändringar i

tidsuppfattning under den studerade perioden. Frågan var vad som gick att se och – som ofta

– blev svaret en problematisering av själva frågan.

De viktigaste resultaten i denna studie rör svårigheterna att se en pågående förändring och

vidare att det inte bara är väsentligt vad som sägs utan lika mycket vad som utesluts, såsom

Foucault påpekade. Definitionerna av tid ändrades mellan 1690 och 1835, framför allt genom

att tidigare begrepp eller delar av förklaringarna försvann ur texterna eller sorterades in under

andra ord. Ordet evighet är exempel, liksom vår förutbestämda framtid. I detta stöds de delar

av forskningen som visat på diskursiva förändringar som utdragna och för sin samtid delvis

osynliga processer. En liknande fördröjning från 1600-talet framåt kunde observeras i de

studerade definitionerna vad gäller fysikaliska förklaringsmodeller. Bytet av diskurs tog i

båda dessa fall nästan ett århundrade. Det motsäger inte alls att verkligheten efter

förändringen kan uppfattas på nytt sätt. Resultaten understryker snarare att förändringen

lättast observeras i efterhand, som i denna studie där man i backspegeln kan se spår av en

förändring träda fram i definitionerna av tid under 150 år.

72

Kå llor och litteråtur

Uppslagsverk

BASNAGE DE BEAUVAL, Henri, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les

mots françois, tant vieux que moderne, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-

3 (Arnoud et Reinier Leers, Haag & Rotterdam, 1701)

Dictionnaire de l’Académie Française, band 1-2, sjätte upplagan (Classique-Elémentaire de

Belin-Mandar, Paris, 1835)

Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition tant des

mots de l’une & l’autre langue, avec leurs différens usages, que des termes propres de chaque

estat et de chaque profession [...] de Trévoux, band 1-5, andra upplagan (Florentin Delaulne,

Hilaire Foucault, Michel Clousier, Paris, 1721)

Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...]de

Trévoux, band 1-7, fjärde upplagan (Librairares associés, Paris, 1752)

Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...] de

Trévoux, band 1-8, femte upplagan (Librairares associés, Paris, 1771)

DIDEROT, Denis och LE ROND D’ALEMBERT, Jean (red.), Encyclopédie ou Dictionnaire

raisonné des sciences, des arts et des métiers (band 1-5, Briasson, David, Le Breton, Durand,

Paris, band 6-8, band 9-17, Samuel Faulche & Compagnie, Neufchastel, 1751-1765)214

FURETIÈRE, Antoine, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les mots françois

tant vieux que modernes, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-2 (Arnout et

Reinier Leers, Haag & Rotterdam, 1690)

PANCKOUCKE, Charles-Joseph (red.), L’Encyclopédie méthodique. Arts et métiers

mécaniques, 113 band fördelade på teman, (1782-1832) varav

Histoire, band 1-3, Panckoucke, Paris & Plomteux, Liège, band 4-5, Panckoucke, Paris,

band 6, Agasse, Paris (1784-1804)

Logique, méthaphysique [et morale], band 1-3, Panckoucke, Paris & Plomteux, Liège,

band 4, Panckoucke, Paris (1786-1791)

214

Samtliga 17 första band trycktes i Paris enligt Lough, s 399-401. Vissa senare upplagor trycktes i Génève. Neufchastel (nu Neufchâtel) ligger väster om Paris, i Bretagne. Se även Goult, s 42-49, 62-69 om olika upplagor.

73

Antiquité, mythologie, diplomatique des chartres et chronologie, band 1-2, Panckoucke,

Paris & Plomteux, Liège, band 3, Panckoucke, Paris, band 4, Panckoucke, Paris, band 5,

H. Agasse, Paris (1786-1794)

Théologie, band 1, Panckoucke, Paris, band 2-3, Panckoucke, Paris & Plomteux, Liège

(1788-1790)

Philosophie ancienne et moderne, band 1-2, Panckoucke, Paris, band 3, H. Agasse, Paris

(1791-1794)

Physique, band 1, Hôtel de Thou, Paris (1793), band 2, Agasse, Paris (1816), band 3

(uppgift saknas), band 4, Agasse, Paris (1822)215

Referensverk

Le Petit Robert de la langue française, Josette Rey-Debove och Alain Rey (red.), Le Robert

(Paris, 2015)

La grande encyclopédie, utgåva 1976, band 19, www.gallica.fr

La grande encyclopédie, utgåva 1885-1902, band 30, www.gallica.fr

NE:s Ordbok, www.ne.se

Tryckta böcker och artiklar ANDERSEN, Christiane, GRANBERG, Antoaneta, SÖHRMAN, Ingmar (red.), Tid och

tidsförhållanden i olika språk, Göteborgs Universitet (Göteborg, 2011), s 7-12

ARONSSON, Peter (red.) Makten över minnet. Historiekultur i förändring, Studentlitteratur

(Lund, 2000), s 18-28

ASSMAN, Aleida, ”Minne som nyckelbegrepp inom kulturvetenskaperna” i Johan Redin och

Hans Ruin (red.), Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar,

Daidalos (Göteborg, 2016), s 121-144

BARREAU, Hervé, Vad vet jag om tiden, Alhamras Pocket Encyklopedi /72 (Furulund, 2000

[1996]), originaltitel Le temps i serien Que sais-je?, översättning Pär Svensson

BARREAU, Hervé, La construction de la notion de temps. Tome 1: Genèse anthropologique

de la notion, Université Louis-Pasteur (Strasbourg, 1982), s 1-153

BARREAU, Hervé, La construction de la notion de temps. Tome 3: Constitution rationelle du

concept, Université Louis-Pasteur (Strasbourg, 1982), s 841-963, 1082-1123, 1269-1445 215

Panckoucke avled 1798 och släktingar drev bokförlaget.

74

BJÖRCK, Henrik, “Till frågorna om idéhistorieämnets egenart och rötter”[1996] i Nils

Andersson och Henrik Björck (red.), Idéhistoria i tiden. Perspektiv på ämnets identitet under

sjuttiofem år, Symposion, Brutus Östlings Bokförlag (Stockholm, 2008), s 177-201

BREWER, Daniel, The Discourse of Enlightenment in eighteenth-century France. Diderot

and the Art of Philosophizing, University of Minnesota, (Cambridge, 2006 [1993])

BUCCHERI, Rosolino, SANIGA, Metod, STUCKEY, William Mark (red.), The Nature of

Time. Geometry, Physics and Perception, NATO Scientific Affairs Division, Kluwer

Academic Publishers (London, 2003), s 1-129, 363-443

BUSSE, Dietrich, “Conceptual History or a History of Discourse? On the theoretical Basis

and Questions of Methodology of a Historical-Semantic Epistemology”, i Margit Pernau och

Dominic Sachsenmaier (red.), Global Conceptual History. A Reader, Bloomsbury Academic

Publishing (London, 2016), s 107-134

CROSBY, Alfred W., The measure of Reality. Quantification and Western Society, 1250-

1600, Cambridge University Press (Cambridge, USA, 1997), s 3-93, 227-240

DELIA, Luigi, Droit et philosophie à la lumière de l’Encyclopédie, Oxford University Studies

in the Enlightenment, Voltaire Foundation (Oxford, 2015), s 1-41, 241-245

FOUCAULT, Michel, ”Nietzsche, genealogin, historien” (Paris, 1971) m.fl. i Diskursernas

kamp. Texter i urval, Thomas Götselius och Ulf Olsson (red.), Brutus Östlings Bokförlag,

(Stockholm, 2008), s 112, 111, 121, 181, 256, 249

FOUCAULT, Michel, Vetandets arkeologi, Arkiv förlag (Lund, 2002; [Paris, 1969]), s 7-169,

208-221

FOUCAULT, Michel, Diskursens ordning, Installationsföreläsning vid Collège de France

den 2 december 1970, Stehags förlag (Stockholm, 1993 [Paris, 1971])

FOUCAULT, Michel, Les mots et les choses, Gallimard (Paris, 1966), s 225-397

FRITZSCHE, Peter, Stranded in the Present. Modern Time and the Melancholy of History,

Harvard University Press (Cambridge, 2004), s 1-130, 201-218

GORIS, Harm, “Interpreting Eternity in Thomas Aquinas”, i Gerhard Jaritz och Gerson

Moreño-Riano (red.), Time and Eternity. The medieval Discourse, Brepols Publisher

(Turnhout, 2003), s 193-202

75

GROULT, Martine, Savoir et Matières. Pensée scientifique et théorie de la connaissance de

l’Encyclopédie à l’Encyclopédie méthodique, CNRS Éditions (Paris, 2011), s 7-49, 85-107,

133-157, 238-261

HANSSON, Jonas, ”Begreppshistoria. Program och praktik” i Nils Andersson och Henrik

Björck (red.), Idéhistoria i tiden. Perspektiv på ämnets identitet under sjuttiofem år.

Symposion, Brutus Östlings Bokförlag (Stockholm, 2008), s 282-291

HELLBERG, ”Ordet begrepp” i Bo Lindberg (red.), Trygghet och äventyr. Om

begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets akademin (Stockholm, 2005),

s 51-58

HIRSCH, Marianne och SPITZER, Leo, ”Vittnet i arkivet: Förintelsestudier/minnesstudier”, i

Johan Redin och Hans Ruin (red.), Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets

förvandlingar, Daidalos (Göteborg, 2016), s 235-262

HOLMBERG, Linn, The Forgotten Encyclopedia. The Maurists’ Dictionary of Arts, Crafts

and Sciences, the Unrealized Rival of the Encyclopédie of Diderot and d’Alembert, Doctoral

Dissertation, Department of Historical, Philosophical and Religious Studies, Umeå

University, Print and media (Umeå, 2014)

HUNT, Lynn Avery, Measuring Time. Making History, Central European University Press

(Budapest, 2008)

HÖLSCHER, Die Entdeckung der Zukunft, Europäische Geschichte, Fischer (Frankfurt am

Main, 1999), s 9-81, 129-131, 184-191

JAMES, Wendy, MILLS, David (red.), The Qualities of Time. Anthropological Approaches,

Berg (Oxford, 2005), s 1-55, 95-119

JARITZ, Gerhard och MORENO RIAÑO, Gerson (red.), Time and Eternity. The Medieval

Discourse, Brepols Publisher (Turnhout, 2003), s 1-126, 193-230

JOHANSEN, Anders, Tid är makt. Tid är pengar. Tidsmedvetande, livshållning och

samhälleligt tvång i historiskt och komparativt perspektiv, Röda Bokförlaget (Malmö, 1984),

översättning Håkan Carlsson

KAFKER, Frank A., Notable Encyclopedias of the late Eighteenth Century. Eleven

Successors of the Encyclopédie, Oxford University Studies in the Enlightenment, Voltaire

Foundation (Oxford, 1994)

76

KIERNAN, Colm, The Enlightenment and Science in eighteenth-century France, Studies on

Voltaire and the eighteenth century, Voltaire Foundation (Oxford, 1973 [1968]), s 13-117,

165-225

KOSELLECK, Reinhart, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik, Daidalos

(Göteborg, 2004 [1979]), originalitel Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichtlicher

Zeiten, översättning Joachim Retzlaff

LECA-TSIOMIS, Marie, Écrire l’Encyclopédie, Diderot: de l’usage des dictionnaires à la

grammaire philosophique, Studies on Voltaire and the eighteenth century, Voltaire

Foundation (Oxford, 1999), s 13-52, 67-103, 110-147, 459-486, 493-503

LINDBERG, Bo (red.), Trygghet och äventyr: Om begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och

historie och antikvitets akademin (Stockholm, 2005), s 5-59

LINDBERG, Bo, “Introduktion”, i Bo Lindberg (red.), Trygghet och äventyr: Om

begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets akademin (Stockholm, 2005),

s 5-13

LORENZ, Chris, Konstruktion der Vergangenheit. Eine Einführung in die Geschichtstheorie.

Böhlau Verlag (Köln, 1997), s 1-64, 285-321, 400-414

LOUGH, John, The Encyclopedie, Longham Group Limited (London, 1971)

MACEY, Samuel L, (red.), Encyclopedia of Time, Garland Publishing (New York, 1994)

MAINGUENEAU, Dominique, Analyser les textes de communication, Armand Colin (Paris,

2016 [1998]), s 5-21, 30-48, 141-156

NILSSON-HAMMAR, Anna, Lyckans betydelse: sekularisering, sensibilisering och

individualisering i svenska skillingtryck 17501850, Lunds Universitet, Agerings Bokförlag

(Lund, 2012), s 11-32, 47-53

OLAUSSON, Lennart, ”Från text till text” [1994] i Nils Andersson och Henrik Björck (red.),

Idéhistoria i tiden. Perspektiv på ämnets identitet under sjuttiofem år, Symposion, Brutus

Östlings Bokförlag (Stockholm, 2008), s 16-40

OLAUSSON, Lennart (red), Idéhistoriens egenart. Teori och metodfrågor inom idéhistorien

(Stockholm, 1994), s 21-39

77

PALONEN, Kari, ”Translation, Politics and Conceptual Change” i Margit Pernau och

Dominic Sachsenmaier (red.), Global Conceptual History. A Reader, Bloomsbury Academic

Publishing (London, 2016), s 171-192

PALONEN, Kari, “Den begreppshistoriska ‘Verfremdungseffekten’ “ i Bo Lindberg (red.)

Trygghet och äventyr: Om begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets

akademin (Stockholm, 2005), s 35-50

PALONEN, Kari, Quentin Skinner. History, Politics, Rhetoric, Polity (Cambridge, 2003). S

1-95, 173-181

PERNAU, Margrit och SACHSENMAIER, Dominic (red.), Global Conceptual History. A

Reader, Bloomsbury Academic Publishing (London, 2016), s 1-27, 105-148, 171-192, 337-

366

PERSSON, Mats, ”Begreppshistoria och idéhistoria” i Bo Lindberg (red.), Trygghet och

Äventyr. Om begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets akademin,

Stockholm (Stockholm, 2005), ss 14-34

POMIAN, Krzysztof, L’Ordre de temps, Gallimard (Paris, 1984)

PUJOL, Stéphane, Le Dialogue d’idées au dix-huitième siècle, Studies on Voltaire and the

eighteenth century 2005:06, Voltaire Foundation (Oxford, 2005), s 3-69, 167-231, 319-322

SKINNER, Quentin, “Retoric and Conceptual Change” i Margit Pernau och Dominic

Sachsenmaier (red.), Global Conceptual History. A Reader, Bloomsbury Academic

Publishing (London, 2016), s 135-148

SKINNER, Quentin, Visions of Politics, Volume 1. Regarding Method, Cambridge University

Press, (Cambridge, 2002), s 1-26, 57-127, 175-187

WHITROW, Gerald James, Time in History. the Evolution of our general Awareness of Time

and temporal Perspective, Oxford University Press (Oxford, 1988), s 3-69, 98-167

WHITROW, Gerald James, The natural Philosophy of Time, Nelson (London, 1961), s 1-115,

268-314

YEO, Encyclopedic Visions. Scientific Dictionaries and Enlightenment Culture, The Press

Syndicate of the University of Cambridge (Cambridge, 2001), s 1-98, 246-283

78

Icke tryckt material RYDBERG, Christina, Decimal tideräkning. Analys av ett rationellt förslag, kandidatuppsats,

Stockholms Universitet, DiVA (2014)

SILVERBARK, Thord, De moderna naturvetenskapernas historia, Kompendium,

Stockholms Universitet (2013)

E-böcker och artiklar

BURKE, Peter, “Context in context” i Common Knowledge, Volume 8, Issue 1, Winter 2002,

Duke University Press (Duke, 2001), s 157-177, Projekt Muse, Elektronisk tillgång,

Stockholms Universitetsbibliotek

EDELSTEIN, Dan, The Enlightenment. A Genealogy, The University of Chicago Press

(Chicago, 2010), Elektronisk tillgång, Stockholms Universitetsbibliotek

HARTOG, François, Regimes of Historicity. Presentism and Experiences of Time, Colombia

University Press (New York, 2015), Översättning: Saskia Brown, Elektronisk tillgång,

Stockholms Universitetsbibliotek

KENNY, Neil, The Uses of Curiosity in early modern France and Germany, Oxford

University Press (Oxford, 2004), Elektronisk tillgång, Stockholms Universitetsbibliotek, s 1-

304

LORENZ, Chris och BEVERNAGE, Berber (red.), “Breaking up time. Negotiating the

borders between Present, Past and Future”, i Breaking up time. Negotiating the borders

between Present, Past and Future, Vandenhoeck & Ruprecht (Göttingen, 2013), s 31-51,

www.culturahistorica.es/chris_lorenz.english.html (avläst 2019-05-04)

LORENZ, Chris, “Unstuck in Time. Or: the Sudden Presence of the Past”, i Tilmans, Van

Vree, Winther (red.), Performing the Past: Memory, History and Identity in Modern Europe,

Amsterdam University Press (Amsterdam, 2010), s 67-104, Elektronisk tillgång, Stockholms

Universitetsbibliotek,

SCHMIDT, James (red.), What is Enlightenment? Eighteenth-century Answers and Twenties-

century Questions, Philosophical Traditions 7, University of California Press (Los Angeles,

1996): Immanuel Kant (1784), s 58-65; Johann Heinrich Tieftrunk (1794), s 217-224; Johann

Adam Bergk, s 225-232; Rolf Vierhaus, s 330-341; Lewis Hinchman, s 488-516, Elektronisk

tillgång, Stockholms Universitetsbibliotek

79

SCHMIT, Christophe, Méchanique, statique, dynamique. Répartition du savoir et définitions

dans l’Encyclopédie. 1ère

partie, 2014/1, no 49, ss 225-258

www.cairn.info/resume.php?ID_ARTICLE=RDE_049_0225

SCHMIT, Christophe, Méchanique, statique, dynamique. Répartition du savoir et d´finitions

dans l’Encyclopédie. Deuxième partie, 2015/1, no 50, s 274-299

www.cairn.info/resume.php?ID_ARTICLE=RDE_050_0274

Databaser

GALLICA, Bibliotèque de France, digitalt arkiv. http://gallica.bnf.fr (avläst 18 januari – 9 maj

2019)

ARTFL, databas i samarbete mellan franska regeringen och universitetet i Chicago,

https://artfl-project.uchicago.edu (avläst 18 januari – 4 maj 2019)

Websidor

Voltaire Foundation. A collaborative blog for those interested in the Enlightenment,

University of Oxford www.voltaire.ox.ac.uk (avläst 18 januari – 14 april 2019)

Recherches sur Diderot et sur l’Encyclopédie, RDE, scientifical journal, France, webportal i

samarbete mellan Bibliothèque de France och flera franska bokförläggarhus,

https://www.cairn.info (avläst 18 januari – 28 mars 2019)

80

English Summåry

Another time. Definitions of time in French encyclopedias, 1690 –1835

En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835

Christina Rydberg

University of Stockholm. History of Ideas. Master Thesis. Spring 2019.

Supervisor: Linn Holmberg

The point of departure for this study is today’s narrative that time became ”modern” at the

end of the 18th century. “Modern” in this sense means that man began to face the future with

a new attitude. Instead of the future being forced upon him, he saw possibilities opening up

and realized his own abilities to make them happen. The “modern” notion of time included an

empowered human being, implementing his or her visions.

This narrative has been put forward by several scholars since the emergence of historical and

social research on the notion of time in the mid-1960s. In the past two decades, this subject

has attracted a renewed interest. The importance of a temporal dimension and the

psychological perception of the relation between past and future times has been expressed,

among others, by Lynn Hunt, Lucian Hölscher, François Hartog, Dan Edelstein as well as

Reinhart Koselleck.

The notion of time

The question asked in this study considers this change in the notion of time. What kind of

transformation — if any — did the notion of time undergo as seen in documents from the long

18th

century? Eight French encyclopedias published between 1690 and 1835 are chosen as

primary sources for an investigation regarding definitions of time. Are there signs of a

conceptual change related to the word time? Close reading of the texts is effectuated in order

to explore how time is defined and to see if changes in the concept may be noticed. Are there

specific aspects that seem to have been discussed; is there an interaction between different

texts?

During the 18th

century encyclopedias became a popular genre. The compilers had the

ambition to summarize what they considered to be the most accurate knowledge available.

Encyclopedias do not mirror the way people talked in everyday life, but they make it possible

to compare precise definitions over a long period of time, in a way that fine literature, private

letters or political speeches do not. Today, several scholars, such as Marie Leca-Tsiomis,

point to encyclopedias as important historical sources.

81

There is a vast literature on the 18th

century, on the Enlightenment, on encyclopedias and on

the notion of time. A relevant part of the literature is taken as reference for the study.

Conceptual history and discourse analysis are methods used for this study, meaning that

theories of Reinhart Koselleck and Michel Foucault are important both to the study’s design

and to the analysis. Time-related key-words are studied in order to grasp the encyclopedias’

concepts of time. The definitions indicate circa 50 words as references, and about 30 of those

time-related words are chosen, by frequency and scientific relevance, to create the semantic

fields, pointing to areas as astronomy and mechanics. The reading of definitions aims at

identifying the synchronic view given by each encyclopedia — an ambition which of course

only in part may be achieved.

A system for classification is introduced into the study. The classification uses earlier research

to identify clusters of ideas in order to better understand the texts and to facilitate analysis.

They are identified by the concepts included in the texts — thus, not primarily by the content

of each word — and are meant to enable both synchronic views and diachronic analysis.

Three clusters are identified:

o Ideas related to physics and nature, giving explanation — answering the question what

o Ideas related to religion or other beliefs, giving meaning to life — answering the

question why

o Ideas related to everyday life, giving functional organization, planning ahead —

answering the question how

The semantic fields and the classifying framework are methodological tools to enable a closer

reading. Those tools are the result of a qualitative analytic construction, based on the

discussions and results of earlier research, and as such not tools generated by any quantified

data processing of the texts in question.

Another modernity

Is there a transformation in the notion of time between 1690 and 1835? Yes, definitions

visibly changed during the period. They became “modern” — but in a different way than

suggested by today’s narrative.

Definitions show great similarities during the first part of the period. Religious dimensions are

prominent and definitions often refer to myths linked to the concept of time. Astronomy plays

an important role but is looked upon in a personalized manner, like Saturnus devouring his

own children. Definitions show traces of a medieval cultural heritage.

82

Definitions focus on scientific explanations, like mechanics and mathematics, during the last

part of the period. Newtonian physics is eventually taken for granted. The challenge to equal

astronomical to civic time results in voluminous temporal forecasts predicting events such as

Easter or lunar eclipses. Definitions seem to be based on rationality and the myths of earlier

centuries are mocked. Within this part of the period, definitions show great resemblances.

In the middle of the 18th

century there is a larger diversity between the different definitions of

time. Older explanations prevail alongside with newer, indicating that the concept of time is

undergoing a change.

Definitions become “modern” because during this period of almost 150 years religion and

myths are substituted with science, such as mathematics and mechanics. “Modern” is a

difficult word to investigate since it is truly relative in character. Definitions turn “modern”

since the texts of the latest part of the period take a position of otherness and of being “better”

compared to earlier definitions, meaning more accurate or more enlightened.

However, the definitions of this period do not become “modern” according to today’s

narrative. Even though science substitutes religion, there is no sign of an empowered and

future-oriented individual. Man does not break free from external powers.

Past, present and future

In fact, the future as a concept exists already in the definition of 1690. Past times, present time

and future times are concepts visible during the whole period. Consequently, the future as a

mental concept is not being invented or explored during the 18th

century. It is however a word

of a different character than during the 19th

century and the beginning of the 20th

century. The

future is God’s gift to man, but the accounts are to be reckoned at the end of our existence.

The Encyclopédie of Diderot and d’Alembert discusses the idea of man’s free will in relation

to the future but mentions it as an illusion because of God’s will deciding man’s will. The

study argues that the definitions show man as part of a religious discourse in the beginning of

the period, and as part of a mechanical discourse at the end of the period and that both

discourses include external powers giving reign over the individual man. The rational world,

seen as machinery, does not permit man to choose or invent his own future.

A change in this aspect of the notion of time did come, but not during the period studied.

Previous research discusses the notion of the future as part of the concept of time. An

individual conviction of the possibility of creating one’s own future is needed — but likewise

a vision of the future possibly being better than the present, this giving an incentive to act.

83

Several scholars — like Peter Fritzsche — point to the political and social changes occurring

in France in late 18th

century as driving forces for a new notion of time, others — like Lynn

Hunt — see this transformation rather as a slow process, starting during the scientific

revolution of the 17th

century.

The study concurs with research stating the tardily introduction of a new discourse. The

definitions of time being studied are modified in a way that predict definitions now called

“modern”, but they do not explicitly spell out those changes. Rather, changes may in several

cases be visible only through the fact that key-words disappear or are classified as part of

another area of knowledge. The discursive transformation is, as said by Foucault, partly

visible through what is omitted in a text. The dominant result of this study concurs with such

an analysis.

As an example, the word eternity has a key function in the early definitions, marking a strong

dichotomy versus the notion of time. Man exists only for a brief moment. Eternity is to be

understood as closely related to God, and having a totally different character than time.

During the period this dichotomy is questioned and at the end of the period eternity and

existence are either said to be hard to define or are being transferred to related key-words like

temporal. This changed the expectations for the future and eventually turned definitions away

from a predetermined future. Researchers such as Pomian and Hölscher have declared that

eternity “disappeared” during the 18th

century and the definitions underline a tendency of this

kind.

The word history is marked by the introduction of a temporal dimension. As already noticed

by Koselleck, history in the early definitions equals to stories told in an artistic way but, at the

very end of the period, history could also be a subject to teach and to study.

The semantic fields and the three clusters of ideas did bring additional opportunities for closer

reading of the texts and for analyzing the results. The clusters were partly meant to support

identifying a synchronic view. Even so, the analysis identifies several meanings contained in

the same definition. In a “modern” discourse the word future is part of an organizational,

temporal notion. The analysis exposes that the word future, by its definitions, is not possible

to classify as anything else but a religious notion — or a mechanical one at the end of the

period. The changes in the definition appear under another cluster of ideas than initially

thought of. Another example is the word physics — even when time is explained by scientific

discoveries it includes a dichotomy between absolute time (God) and relative (civic) time.

Absolute time exists, but is not possible to perceive by man as compared to the time observed

84

by studying bodies moving from one place to another, representing an actual physical

movement in space and resulting in measurable time. Thus, even at the end of the period,

when time is defined in a scientific and mathematical way, there are parts of the definition

belonging rather to the religious cluster of ideas.

Discursive changes

The study reveals changes in the definitions of time, but not exactly the ones today claimed to

have happened during the 18th

century. Discursive transformation is a slow process. Notions

that seem medieval to us are present in the definitions as late as in the beginning of the 18th

century; 17th

century Newtonian physics is taken as a mental base only at the middle of the

18th

century; a new relation between man and his temporal environment is not yet visible at

the end of the 18th

century — but probably seen if studying definitions of late 19th

century.

Finally, this study discusses some aspects of encyclopedias as a source for investigating

historical discourses. There are different scholarly views on their value as sources. Some

researchers claim a possible time lag for encyclopedias as witnesses of contemporary

discourse, partly due to their focus on specialized scientific terminologies rather than

everyday language, and including a possible effect of the genre as such. Comparing the

definitions of this study with two “modern” definitions of time – taken from La grande

encyclopédie 1976 and 1885–1902 — supports the idea that different definitions concur with

their respective historical discourse rather than with each other. The texts of this study do not

bear witness of a “typical” encyclopedic genre. In this case, the encyclopedias enabled to

combine synchronic views with a diachronic analysis of a long historical period. Thus, the

study maintains the view that encyclopedias provide a relevant base for conceptual research.