sammanfattning eu-reglering
TRANSCRIPT
Sammanfattning EU-reglering
Mars 2016
Svenska Fondhandlareföreningens Service AB Box 1426 | S-111 84 Stockholm Besöksadress Blasieholmsgatan 4 B | Stockholm Tel +46 (0)8-56 26 07 00 www.fondhandlarna.se
2
Innehållsförteckning
VD har ordet 4
Capital Markets Union (CMU) 5
CSDR 6
EMIR 8
Skatt på finansiella transaktioner m m 11
Automatiskt informationsutbyte i skattefrågor 13
Legal Entity Identifier 15
MAR/MAD 16
MiFID II/MiFIR 18
PRIIPs 23
Ett ramverk för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersbolag 26
Strukturåtgärder i kreditinstitut 28
Rapportering av vissa värdepapperstransaktioner 31
Öppenhetsdirektivet 32
Direktivet om aktieägares rättigheter 34
Notiser 36
EUs regelprocess och Esma 38
3
Fondhandlareföreningen och Fondbolagens förening anordnade den 25 februari ett välbesökt seminarium
där Esmas ordförande Steven Maijoor berättade om Esmas verksamhet och svarade på frågor. På bilden ses
Steven Maijoor tillsammans med fondhandlareföreningens Kerstin Hermansson och fondbolagens
förenings Fredrik Nordström.
Fotograf: Åsa Drakenberg
Vi på Fondhandlareföreningen är: Kerstin Hermansson, verkställande direktör tfn + 46 (08)-56 26 07 01, [email protected] Vigg Troedsson, direktör tfn + 46 (08)-56 26 07 02, [email protected] Lars Afrell, chefsjurist tfn + 46 (08)-56 26 07 04, [email protected] Sara Mitelman, senior jurist tfn + 46 (08)-56 26 07 06, [email protected] Andreas Widegren, Chef SPIS tfn + 46 (08)-56 26 07 05, [email protected] Enel Lundbladh, assistent
tfn + 46 (08) 56 26 07 03, [email protected]
4
VD har ordet
Hej alla medlemmar och andra som är intresserade av värdepappersmarknadens reglering!
Tiden går och vi med den! Både lagstiftare och myndigheter har betydande svårigheter att hinna med sina
uppgifter i tid inför utrullning av värdepappersmarknadens nya reglering! Tidtabellen är fortfarande inte
helt klar och i vissa klara delar problematisk. Vi får nog sägas vara inne i Den Stora Implementeringen!
Kortversionen är följande:
Vi har under svåra omständigheter genomfört implementering av Öppenhetsdirektivet men ett
antal frågor kvarstår.
MAR kommer att träda ikraft till sommaren, medan den andra delen direktivet MAD införs nästa år.
Vi arbetar frenetiskt med att försöka lösa de problem som det glappet skapar liksom de sena
tekniska standarderna.
Hur faktabladen ska vara utformade enligt PRIIPS kan vi nog få mer klarhet i slutet av mars. Planera
för att hinna ta fram faktablad och rutiner för hanteringen (gäller både producenter och
distributörer). Tiden är väldigt knapp – mer tid krävs! Men det kanske vi inte får.
Beträffande ikraftträdandet av MiFID II och MiFIR föreslår kommissionen att det flyttas fram ett år
till den 3 januari 2018, kanske flyttas också tiden för antagande av erforderlig nationell lagstiftning
till den 3 juli 2017. Betänk också att flyttningen beror på att Esmas stora referensdatasystem måste
hinna bli klart – vad man gör om det inte blir så enligt plan vet vi inte.
CSDR innehåller många utmaningar och tidtabellen är inte ändrad, även om vi hör påtryckningar
om detta för delar av CSDR.
Vi ska tillsammans säkerställa att den svenska värdepappersmarknaden går stärkt ut Den Stora
Implementeringen! Hur kan vi öka sannolikheten att vi uppnår denna målsättning utöver att arbeta flitigt
tillsammans? Alla förslag välkomna!
Jag ber er också att läsa avsnittet om EUs framtidsprojekt Kapitalmarknadsunion och återkomma om ni har
kommentarer och synpunkter
Den som slutar att bli bättre slutar att bli bra (Cromwell)
Kerstin Hermansson
5
Capital Markets Union (CMU)
Allmänt I februari 2015 publicerade EU-kommissionen en s.k. grönbok för upprättandet av en kapitalmarknadsunion
inom EU (Capital Markets Union, CMU). Förhoppningen är att upprättandet av en kapitalmarknadsunion för
samtliga 28 medlemsstater ska åstadkomma mer integrerade och djupare kapitalmarknader i EU. Med
starkare kapitalmarknader, som kompletterar utlåning från banker, är förhoppningen att företag,
framförallt små och medelstora, ska få bättre tillgång till finansiering, att investeringar från aktörer utanför
EU ska öka samt att diversifieringen av finansieringsformer ska göra det finansiella systemet mer stabilt.
Under hösten publicerade kommissionen ytterligare information och förslag kopplade till CMU. En
aktionsplan presenterades där aktiviteter som förväntas rymmas inom initiativet och tentativa tidsplaner
för dessa återfinns. Vidare lade kommissionen fram ett lagförslag om värdepapperisering, en konsultation
om säkerställda obligationer och ett förslag till prospektförordning. Kommissionen lade också fram en
konsultation ”Call for evidence” där man bad om synpunkter på införd lagstiftning på
finansmarknadsområdet under senare år.
Dagsläget
Fondhandlareföreningen svarade i våras tillsammans med Bankföreningen på kommissionens grönbok. Ett
viktigt budskap i det gemensamma svaret var att båda föreningarna ställer sig positivt till syftet med
kapitalmarknadsunionen; att skapa mer integrerade och djupare kapitalmarknader i EU. I ljuset av den
stora mängd reglering som tillkommit efter finanskrisen uppmanades kommissionen därutöver att som ett
första steg genomföra en konsekvensanalys av reglering som är implementerad eller på väg att
implementeras i syfte att säkerställa att denna inte utgör hinder för syftet med kapitalmarknadsunionen.
För Fondhandlareföreningen handlar det i synnerhet om att säkerställa att marknadslikviditeten i Europa
inte påverkas negativt.
Föreningen har under hösten följt arbetet med värdepapperisering, säkerställda obligationer och prospekt.
Föreningen har tagit fram och till finansdepartementet framfört synpunkter på förslaget till
prospektförordning. Sammantaget är föreningen inte övertygade om att det föreslagna regelverket
kommer underlätta kapitalanskaffningen på den gemensamma kapitalmarknaden. I stället finns en
uppenbar risk att förslaget, inklusive de regler på nivå 2 som vi ännu saknar kännedom om, kommer att
innebära skärpta regler, ökad komplexitet och högre kostnader för emittenter och andra aktörer.
Vad gäller konsultationen om effekter av införd reglering, ”Call for evidence”, har föreningen i slutet av
februari svarat på denna.
Kontaktperson/er: Lars Afrell
6
CSDR
Allmänt Kommissionen lade i mars 2012 fram sitt förslag till förordning om förbättrad värdepappersavveckling i
Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG. Bakom
kommissionens förslag att reglera Central Securities Depositories (CSDer) eller enligt svensk terminologi
centrala värdepappersförvarare ligger i huvudsak två syften. För det första spelar CSDer en central roll inom
infrastrukturen på finansmarknaderna och bör därför vara föremål för en harmoniserad reglering. För det
andra vill kommissionen bryta upp existerande nationella monopol för CSDer inom EU och därmed öka
konkurrensen på denna marknad.
Rådet och EP kom i december 2013 överens om en förordning om förbättrad värdepappersavveckling i EU
och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG (nedan CSDR) som dock antogs först i juli
2014.
Förordningen innehåller dels regler om värdepappersavveckling, dels regler om CSD-verksamhet. När det
gäller reglerna om värdepappersavveckling så föreskrivs att avvecklingstiden för affärer som utförts på en
marknadsplats ska vara T+2 inom EU. Reglerna om avvecklingstiden trädde i kraft den 1 januari 2015. I
Norden genomfördes övergången från T+3 till T+2 den 6 oktober 2014. För CSD:er som har för avsikt att
ansluta sig till T2S föreskrivs att det ska ske en övergång till T+2 senast sex månader före anslutningsdagen,
dock inte senare än 1 januari 2016. Avvecklingsreglerna i övrigt innehåller också bestämmelser för att
främja en tidig avveckling genom "progressiva" avgifter och påskynda avvecklingen av "settlement failures"
genom tillräckligt avskräckande avgifter/böter. Reglerna i CSDR ska ersätta reglerna i
blankningsförordningen om buy-in.
Den andra delen av CSDR innehåller definitioner av vilken verksamhet en CSD får bedriva (huvud- och
sidotjänster), krav på en CSD och auktorisationsförfarande för en CSD. En stor del av reglerna är relativt
likartade med de regler som gäller för en central motpart enligt EMIR.
En CSD ska tillhandahålla minst två av följande huvudtjänster: administration av avvecklingssystem, central
förvaring (central safekeeping) samt administration av värdepapper (”notaryfunction”). Det bör noteras att
i den sistnämnda tjänsten inkluderas inte förande av aktiebok (registrar), vilket är en viktig uppgift för
Euroclear Sweden i det svenska systemet. En svår fråga under förhandlingarna om CSDR i Bryssel har varit
om en CSD ska få bedriva bankverksamhet, särskilt riskfylld sådan såsom t.ex. kreditgivning och
värdepapperslån. Enligt förordningen får en CSD bedriva viss sådan verksamhet men verksamheten ska
vara begränsad.
Det bör anmärkas att CSDR uttryckligen godtar det svenska kontoföringssystemet med möjligheten för
enskilda investerare att ha konton direkt hos en central värdepappersförvarare. Vidare har den föreslagna
regeln om tillämplig lag strukits. Även förslaget att metoderna för kontoföring skulle regleras på nivå 2 har
tagits bort.
Dagsläget
CSDR trädde ikraft den 17 september 2014. Som tidigare nämnts finns det särskilda regler för övergången
till T + 2. När det gäller reglerna för CSD-verksamhet föreskrivs i förordningen att dessa inte ska börja
tillämpas i en medlemsstat förrän en CSD i den medlemsstaten har blivit auktoriserad vilket väntas ske
under år 2016. CSDR är en förordning och är således direkt gällande i Sverige.
7
Esma har i september 2015 lämnat förslag till tekniska standarder avseende internaliserad avveckling och
krav för CSDer till kommissionen. Det mest sannolika är att dessa kommer att träda i kraft i april eller maj
2015. Därefter kan CSD:er ansöka om auktorisation enligt CSDR och de första CSD:erna kommer sannolikt
att bli auktoriserade av nationella tillsynsmyndigheter under kvartal 4 2016. Auktorisationen innebär såsom
nämnts att CSDR beträffande CSD-verksamhet träder i kraft i den medlemsstat som auktorisation skett i.
Beträffande reglerna om internaliserad avveckling föreslår Esma en övergångsperiod på 24 månader. Esma
har ännu inte lämnat över sitt förslag till tekniska standarder om avvecklingsdisciplin, inklusive regler för
buy-in, till kommissionen.
Ett förslag till svenskt genomförande har remissbehandlats (Ds 2015:2). Föreningen har lämnat ett relativt
utförligt remissvar. Efter lagrådsbehandling har regeringen lagt en proposition (prop. 2015/16:10) där det
föreslås att den kompletterande svenska lagstiftningen ska träda i kraft redan den 1 mars 2016.
Kontaktperson/er: Lars Afrell
8
EMIR
Allmänt I september 2009 kom ledarna i G-20 överens om att alla standardiserade OTC-derivatkontrakt senast vid
utgången av 2012 skulle handlas på en börs eller en elektronisk handelsplattform när så är lämpligt och
även vara clearade av en central motpart, CCP. OTC-derivatkontrakt skulle också rapporteras till centrala
transaktionsregister (trade repositiories - TR). OTC-derivatkontrakt som inte clearas centralt skulle bl.a. bli
föremål för högre kapitalkrav.
Överenskommelsen implementeras i USA genom Dodd-Frank reformen. Kommissionen presenterade under
hösten 2010 ett förslag till motsvarande reglering i EU i form av European Market Infrastructure Regulation
(EMIR). Kravet på att derivatkontrakt ska handlas på en börs eller en elektronisk handelsplattform
behandlas i MIFID II.
Kommissionens förslag kan grovt indelas i fyra avsnitt: 1. Clearing av OTC-derivatkontrakt. 2. OTC-
derivatkontrakt som inte är föremål för clearing. 3. Rapportering av handel i OTC-derivatkontrakt till
centrala transaktionsregister (TR). 4. Auktorisation, tillsyn och verksamhetsregler för CCP och TR.
Europaparlamentet och rådet kom under våren 2012 överens om en förordning om OTC-derivat, centrala
motparter och transaktionsregister (EMIR). Förordningen som trädde i kraft den 16 augusti 2012 innehåller
ett stort antal ändringar av kommissionens förslag men huvudprinciperna kvarstår i huvudsak oförändrade,
dock ska alla derivatkontrakt, inte bara OTC-derivatkontrakt, rapporteras till en TR. EMIR har kompletterats
med ett stort antal tekniska standarder och genomförandebeslut. De sistnämnda avser exempelvis vilka
tredje länders lagstiftningar och regler för CCP.er som ska anses likvärdiga med EMIRs regelverk. Ytterligare
beslut och i vart fall en viktig teknisk standard återstår, nämligen den tekniska standarden om vilka krav på
säkerställande som ska ställas på OTC-derivatkontrakt som inte är föremål för clearing.
Clearing av OTC-derivatkontrakt
Instrumenten
Som OTC-derivatkontrakt definieras derivatkontrakt för vilka avslut inte sker på börs. Begreppet
standardiserad bör tolkas så att det är fråga om kontrakt som är lämpliga och möjliga att cleara. För att
skapa ett system som garanterar att så många OTC-derivatkontrakt som möjligt clearas så innehåller
förordningen två ansatser. Den första, ”bottom up” ansatsen, innebär att när en CCP beslutar att cleara en
viss typ av kontrakt ska den skicka förslag om detta till den nationella tillsynsmyndigheten. Om
tillsynsmyndigheten ger klartecken ska myndigheten underrätta Esma som i sin tur bedömer om det är
lämpligt med obligatorisk clearing för den aktuella klassen av kontrakt. Beslut fattas slutligen i form av en
teknisk standard av kommissionen. Den andra, ”top down” ansatsen, innebär att Esma tillsammans med
European Systemic Risk Board (ESRB) ska avgöra vilka typer av kontrakt som eventuellt ska bli föremål för
obligatorisk clearing och för vilka ingen clearingmöjlighet ännu finns. Esma ska föra en förteckning över de
klasser av derivatkontrakt för vilka obligatorisk clearing gäller.
Parterna
Alla finansiella motparter omfattas av tvånget att cleara godkända derivatkontrakt. Med finansiella
motparter avses bland annat banker, värdepappersbolag och fondbolag.
9
För icke-finansiella företag gäller clearingskyldigheten först när deras totala position överstiger en på
förhand fastställd nivå (clearingtröskeln). NFC + är beteckningen på icke finansiella företag över
clearingtröskeln och NFC- betecknar företag under nämnda tröskel. Vid beräkning av den totala positionen
ska man avräkna positioner som tagits för att skydda risker i den affärsmässiga rörelsen till skillnad från
mer spekulativ verksamhet.
OTC-derivatkontrakt som inte är föremål för clearing
I de fall finansiella företag eller icke-finansiella företag ingår ett OTC-derivatkontrakt som inte är upptaget
till clearing ska procedurer finnas på plats för att hantera riskerna med kontraktet. Omfattningen av kraven
beror på vilken typ av företag som har ingått kontrakt. För finansiella företag ställs utöver krav på
bekräftelse av villkoren inom en viss angiven tid även krav på att dessa ska mäta och bevaka riskerna med
kontrakt samt utbyta säkerheter.
Rapportering av handel i derivatkontrakt till centrala transaktionsregister
Genom förordningen införs en skyldighet för alla parter att till ett centralt transaktionsregister rapportera
alla derivatkontrakt som man ingått och alla förändringar samt avveckling eller förfall. Rapportering ska ske
senast arbetsdagen efter avslutet eller förändringen. När det gäller icke-finansiella företag finns det en
diskussion om vilka som omfattas av skyldigheten att rapportera till en TR. Kommissionens och Esmas
uppfattning verkar vara att kommuner, stiftelser och enskilda firmor samt privatpersoner som erbjuder
varor och tjänster till marknaden omfattas av rapporteringsskyldigheten. I centrum för diskussionen är
begreppet undertaking (i svenska versionen av EMIR företag) och vad som avses med att erbjuda varor och
tjänster till marknaden.
Auktorisation, tillsyn och regler för CCP och centrala transaktionsregister
Auktorisation och tillsyn av centrala motparter ska hanteras av nationella tillsynsmyndigheten efter
hörande av s.k. tillsynskollegier där även Esma är representerad liksom de tillsynsmyndigheter som utövar
tillsyn av de största clearingmedlemmarna.
Centrala transaktionsregister registreras av Esma som också utövar tillsyn över dem.
Dagsläget EMIR trädde som nämnts i kraft den 16 augusti 2012 och är en EU-förordning vilket innebär att reglerna är
direkt tillämpbara i alla medlemsstater utan något nationellt införlivande. Förordningen har kompletterats
med ett stort antal tekniska standarder. Svensk kompletterande lagstiftning har också trätt i kraft, se lagen
(2013:287) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat,
centrala motparter och transaktionsregister. Ytterligare lagändringar i syfte att anpassa den svenska
lagstiftningen till EMIRS krav trädde i kraft den 1 augusti 2014, se prop. 2013/14:111 Säkerheter vid
clearing hos central motpart.
Läget vad avser EMIR är i januari 2016 följande:
Beträffande OTC-derivatkontrakt som inte är föremål för clearing trädde reglerna om bekräftelse
(konfirmation) av villkor i kraft den 15 mars 2013 medan kraven på portföljförlikning, portföljkompression
och tvistelösningsmekanism trädde i kraft den 15 september 2013. Parterna i ett OTC-derivatkontrakt ska
10
ha riskhanteringsförfarande men de närmare reglerna om säkerhetskrav (marginalsäkerheter) har som
nämnts ännu inte antagits.
Rapporteringen till TR påbörjades den 12 februari 2014. Från och med denna dag ska således alla
derivattransaktioner rapporteras till en TR senast dagen efter affärsdagen. Denna rapportering ska fr o m
augusti 2014 kompletteras med uppgifter om säkerheter. Införandet av rapporteringsskyldigheten till TR
har definitivt inte varit problemfritt utan det har varit och är fortfarande oklara punkter om hur denna
rapportering ska gå till. De fullständiga reglerna för rapportering av äldre transaktioner framgår av
Finansinspektionens hemsida, se http://www.fi.se/Regler/Derivathandel-Emir/Rapportering-till-
transaktionsregister/.
Den första CCP som blev auktoriserad enligt EMIR var NASDAQ. Därefter har ytterligare ett antal CCP:er i
EU blivit auktoriserade. För den aktuella listan kan hänvisas till Esmas EMIR-sidor. Auktorisationen av
CCP:er har aktualiserat frågan om vilka derivatkontrakt som ska bli föremål för obligatorisk clearing. Esmas
förslag på clearingsskyldighet för vissa räntekontrakt i EUR, GBP, JPY och USD har godtagits och
clearingskyldigheten införs i juni 2016. Esma har dessutom lämnat förslag på clearingskyldighet för vissa
CDS-kontrakt liksom för vissa räntekontrakt i andra valutor, bl.a. SEK.
En översyn av EMIR pågår. Föreningen har i sitt konsultationssvar framfört att EMIR försvårar för mindre
aktörer att handla med derivat vilket innebär lägre konkurrens i det finansiella systemet som helhet och
potentiellt försämrad riskhantering för mindre aktörer. Dessutom framförde föreningen att det i EMIR
saknas viktiga definitioner och att vissa av de definitioner som finns är otydliga. Begreppet undertaking är
ett sådant exempel. Några slutsatser av översynen från kommissionen har ännu inte kommit. Det är
sannolikt att kommissionen även beaktar svaren om EMIR i konsultationen om effekter av införd reglering.
Det bör slutligen anmärkas att såväl Esma som kommissionen besvarar frågor om tillämpning av EMIR.
Dessa frågor och svar uppdateras kontinuerligt på respektive hemsida.
Kontaktperson/er: Vigg Troedsson, Lars Afrell
11
Skatt på finansiella transaktioner m m
Inledning Kommissionen presenterade i september 2011 ett förslag om skatt på finansiella transaktioner. Skatt
föreslogs utgå på transaktioner i finansiella instrument där minst ett finansiellt institut medverkar för egen
eller kunds räkning. Begreppet finansinstitut var brett och omfattade bland andra värdepappersbolag,
kreditinstitut, försäkringsföretag, investeringsfonder, fondbolag, alternativa investeringsfonder (såsom
hedgefonder) och företag som bedriver finansiell leasing. Skattesatsen föreslogs bli 0,1 % för vardera
parten för alla finansiella instrument förutom derivatkontrakt. För derivatkontrakt föreslogs motsvarande
procentsats vara 0,01 %. Kommissionen räknade med att skatteintäkterna årligen skulle uppgå till cirka 55
miljarder euro. En annan förväntad effekt var att omsättningen på värdepappersmarknaden beräknades
minska med 20 % och omsättningen i derivatkontrakt med upp till 90 %.
Sedan förslaget lades har allt fler länder uttalat sin tveksamma inställning till skatten bl. a. Sverige,
Storbritannien, Nederländerna och Luxemburg. Samtidigt har Frankrike från den 1 augusti 2012 redan
infört en skatt som är lik den engelska stämpelskatten. Även Europaparlamentet, som inte är beslutande i
denna fråga, har vid flera omröstningar ställt sig positiv till införande av en skatt på finansiella
transaktioner. I ett yttrande som man antog framhölls bl. a ”Förslaget om en skatt på finansiella
transaktioner behöver finslipas för att kunna fånga in fler börsmäklare och göra skattesmitning olönsamt.”
Den 22 januari 2013 tog rådet ett beslut innebärande att elva länder däribland Tyskland och Frankrike getts
möjlighet att etablera s.k. ”enhanced cooperation” mellan deltagarna för att etablera ett allmänt system
för transaktionsskatt inom den finansiella sektorn. I linje med detta beslut presenterade kommissionen den
14 februari ett nytt förslag, vilket i sak bygger på det förslag som presenterades hösten 2011 och med
samma skattesatser som föreslogs då d.v.s. 0,1 % för avistaaffärer och 0,01 % för derivat. Det nya förslaget
innehöll förstärkta åtgärder för att undvika skatteflykt bl. a genom att skatten också kopplas till var det
finansiella instrumentet emitterats varvid skatt ska utgå även om handeln sker utanför de deltagande elva
ländernas territorium.
Kommissionens nya förslag förhandlas för närvarande i en särskild rådsarbetsgrupp. Vart och ett av de 11
länder som vill anta skatten har vetorätt, vilket bidrar till att diskussionerna går mycket långsamt framåt.
Övriga EU-länder får delta i diskussionerna men har ingen rösträtt när skatten ska antas. Nyligen har
Estland lämnat gruppen varefter det återstår tio länder i gruppen.
Den 18 april 2013 väckte Storbritannien talan inför EU-domstolen mot rådets beslut att ge de 11 länderna
möjlighet att etablera ett närmare samarbete. UK anförde i sin talan att rådets beslut är olagligt då det
innebär extraterritoriella effekter som inte respekterar icke-deltagande länders befogenheter och
rättigheter, inte bygger på vedertagen internationell rätt, och dessutom medför kostnader för icke-
deltagande länder. EU domstolen avvisade dock Storbritanniens talan eftersom det ännu inte förelåg ett
beslut om att införa skatten.
Enligt kommissionens ursprungliga förslag skulle skatt tas ut för vissa transaktioner gjorda i Sverige även
om Sverige beslutar att inte införa skatten. Denna skatt skulle dessutom, enligt förslaget överföras till de
länder som beslutat införa skatten. Dessutom är de svenska företag och privatpersoner som är berörda av
dessa transaktioner solidariskt betalningsansvariga för att respektive motpart betalar sin skatt. I de
diskussioner som nu förs i rådsarbetsgruppen skulle skatt på aktiehandeln i t ex Sverige som uteland
12
begränsas till aktier som emitterats i FTT-länderna. Det har i dessa diskussioner samtidigt framhållits att
skatten inte får leda till en inom EU fragmenterad värdepappershandel.
I februari 2014 initierade Tyskland och Frankrike nya diskussioner för att försöka föra frågan framåt. Enligt
uppgift har man diskuterat en begränsning av skatten till handeln i aktier och aktiederivat samt att skatten
skulle tas ut på sätt som liknar den engelska stamp duty. Därmed skulle man, åtminstone initialt, kunna
undvika många komplexa frågeställningar och ändå kunna hävda att man inför en skatt. Om man nu får
med sig alla tio länder. Några mindre länder har t ex upptäckt att skatten, som ofta ska levereras till de
större länderna, inte är särskilt intressant ekonomiskt.
Fondhandlareföreningen anser Fondhandlareföreningen, liksom flertalet EU-länder, är negativa till att införa en skatt på finansiella
transaktioner även om ett sådant införande begränsas till de tio deltagande länderna. Kommissionen själv
har pekat på ett antal negativa faktorer, bland annat en minskning av BNP. Studier som gjorts visar också på
en negativ inverkan på kommande pensioner.
Beräknad tidtabell Osäkerheten är stor avseende om och när de tio länderna kan komma att nå enighet om
transaktionsskattens utformning. Under det gångna året har ytterligare diskussioner förts mellan de tio
länderna. Särskilda frågor som diskuterats är hur likviditetsskapande market making ska undantas så länge
verksamheten faciliterar handeln och inte har ett spekulativt syfte. En annan fråga som diskuterats är om
skatt ska tas ut eller ej av mellanhänderna i de fall det är en lång kedja av affärer mellan köpare och säljare.
Vid ECOFINs möte i december 2015 enades de deltagande länderna om att all aktiehandel skulle vara
föremål för beskattning. När det gäller derivat förklarades att skattebasen skulle vara så bred som möjligt
men att skatten inte fick påverka kostnaden för statlig upplåning. Även frågan om skattesats, som för
derivataffärer kan beräknas på flera olika sätt, återstår att komma överens om. Andra stora frågor som det
återstår att komma överens om är bl. a. skatteundantag inom områden som kan påverka kommande
pensioner. Arbetsgruppen fortsätter nu sitt arbete med utgångspunkt att ha en överenskommelse klar vid
halvårsskiftet 2016.
En svensk skatt på den finansiella sektorn
Regeringen har beslutat uppdra åt en särskild utredare att ta fram ett förslag till en skatt på finanssektorn,
som minskar den skattefördel som sektorn kan antas få till följd av att omsättning av finansiella tjänster
undantagits från mervärdesskatt.
Skatten på finanssektorn ska analyseras ur ett juridiskt, samhällsekonomiskt, offentligfinansiellt och
administrativt perspektiv. Även skattens förenlighet med EU:s statsstädsregler och unionsrätten i övrigt ska
analyseras och bedömas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 november 2016.
Kontaktperson/er: Vigg Troedsson
13
Automatiskt informationsutbyte i skattefrågor
Inledning 2010 antogs FATCA, den ökända lagstiftning som ledde till att finansinstitut världen över blev skyldiga att
skicka information om sina amerikanska kunder direkt till USAs skattemyndigheter. Sedan dess har särskilda
avtal för implementering av FATCA slutits mellan USA och ett antal länder. Sverige skrev på avtalet den 8
augusti 2014. Mer information om det svenska avtalet finns på regeringens hemsida. (länk). Avtalen
innebär att finansinstituten i de aktuella länderna kan nöja sig med att skicka information till nationella
myndigheter som i sin tur skickar informationen vidare till USA .
Informationsutlämningen till USA har utlöst krav på att motsvarande information ska utväxlas mellan
myndigheter inom EU. Dels har FATCA inneburit att det helt enkelt finns mer data tillgängligt för utbyte
mellan EU-myndigheter. Dels har ett EU-land i princip inte rätt att vägra andra EU-länder ett breddat
informationsutbyte om ett sådant finns med länder utanför EU. Av dessa skäl har beslut fattats om att
bredda EU:s sparandedirektiv och handräckningsdirektiv.
Därutöver pågår ett parallellt arbete inom OECD för att ta fram ett internationellt modellavtal för
automatiskt informationsutbyte. Modellavtalet beskrivs ofta som en ”multilateralisering” av FATCA, men
det finns även en nära koppling till regelarbetet inom EU. Bland annat arbetar EU-kommissionen aktivt för
att OECDs modellavtal ska överensstämma med kommande EU-regler (och vice versa).
Sparandedirektivet I juni 2013 presenterade kommissionen ett förslag till översyn av sparandedirektivet, dvs. det direktiv som
reglerar automatiskt informationsutbyte mellan EU-myndigheter om räntebetalningar till fysiska personer
som är bosatta i ett annat EU-land. Ändringarna antogs i mars 2014. Sparandedirektivet föreslås upphävt
vid utgången av 2015 (se mer nedan).
Handräckningsdirektivet
Kommissionen presenterade samtidigt ett förslag till ändringar i handräckningsdirektivet, dvs. det direktiv
som ålägger myndigheter inom EU att utbyta upplysningar avseende poster som betalats, säkrats eller
innehas av ett finansiellt institut för en fysisk person bosatt i en annan medlemsstat.
Viktigast är att informationsutbytet utvidgas till fem nya poster (vilka omfattas oavsett om dessa poster i
dag finns tillgängliga hos skattemyndigheten eller ej). Det gäller:
1. utdelning,
2. kapitalvinster,
3. annan inkomst som härrör från tillgångar på ett finansiellt konto,
4. annat belopp som innehas av ett finansiellt institut till förmån för annan (inklusive inlösen) samt
5. behållning på konton.
14
Det kan noteras att detta är samtidigt som det i dag gällande handräckningsdirektivet träder i kraft fullt ut,
och då utsträcks till bl.a. inkomster från anställning, styrelsearvoden, livförsäkringsprodukter, pensioner
samt ägande av och inkomst av fast egendom. Denna information ska utlämnas endast om den finns
tillgänglig hos den nationella myndigheten.
Det förslag som kommissionen lagt fram anpassades successivt till den globala standarden som utvecklats
av OECD för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton och efter antagandet i december
2014 av ändringsdirektivet 2014/107/EU är bestämmelserna i princip överensstämmande med standarden.
De nya bestämmelserna ska tillämpas från och med den 1 januari 2016. De nya bestämmelserna i
handräckningsdirektivet har företräde framför det reviderade sparandedirektivet. Eftersom det finns
betydande överlappning mellan direktiven skulle det, om sparandedirektivet fortsätter att gälla, bara bli
några få situationer där sparandedirektivet skulle komma att tillämpas. Den positiva effekten på
skatteuppbörden att låta de två regelverken fungera parallellt bedöms minimal, varför sparandedirektivet
föreslås upphävt vid utgången av 2015.
Proposition 2015/16:29 En global standard för automatiskt utbyte av upplysningar
om finansiella konton
Regeringen har i oktober 2015 till riksdagen överlämnat proposition 2015/2016:29 En global standard för
automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
I propositionen lämnas förslag till de författningar som krävs för att införliva OECD:s globala standard för
automatiskt informationsutbyte om finansiella konton. Standarden består av en modell för avtal mellan
behöriga myndigheter om att tillämpa de gemensamma rapporteringsnormerna som bifogas avtalet. I
propositionen lämnas även förslag till de författningar som krävs för att genomföra rådets reviderade
handräckningsdirektiv om obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning. Det
reviderade direktivet medför att OECD:s globala standard tas in i rådets direktiv. De skyldigheter som bl.a.
följer av standarden är skyldigheter för rapporteringsskyldiga finansiella institut, när det gäller identifiering
av finansiella konton som innehas av personer eller enheter med hemvist i annan eller andra stater eller
jurisdiktioner, skyldigheter för rapporteringsskyldiga finansiella institut att lämna uppgifter till Skatteverket
om de konton som identifierats och skyldigheter för Skatteverket att överföra information till annan eller
andra staters eller jurisdiktioners behöriga myndighet.
I propositionen lämnas vidare förslag till de författningsändringar som krävs för genomförandet av
Europeiska kommissionens förslag till rådets direktiv om upphävande av sparandedirektivet. Förslag om
upphävande av direktivet har lämnats för att undvika dubbelrapportering med anledning av att det
reviderade handräckningsdirektivet till stora delar överlappar sparandedirektivet.
I propositionen föreslås en ny lag om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte
av upplysningar om finansiella konton. Ändringar föreslås även i skatteförfarandelagen (2011:1244) för att
bl.a. genomföra de finansiella institutens skyldigheter att lämna uppgifter om identifierade konton till
Skatteverket. Vidare föreslås en ny lag om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Slutligen föreslås vissa följdändringar i lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets
beskattningsverksamhet, offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lagen (2012:843) om
administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Vissa justeringar sker även i
lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet.
De föreslagna bestämmelserna har trätt i kraft den 1 januari 2016. Kontaktperson/er: Vigg Troedsson
15
Legal Entity Identifier
Den finansiella krisen och särskilt Lehman Brothers kollaps har visat på behovet av att snabbt och effektivt
kunna identifiera parterna i finansiella kontrakt. Ett sådant behov föreligger såväl för tillsynsmyndigheterna
som därigenom kan identifiera potentiella hot mot stabilititet i det finansiella systemet och vid behov
åtgärdas som för den privata sektorn som därigenom kan bedöma risken i ett företags exponering.
På uppdrag av G20 publicerade Financial Stability Board, FSB, i juni 2012 en rapport, ”A Global Legal
Identifier for Financial Markets” som innefattade ett antal övergripande principer samt 35
rekommendationer för att utveckla ett unikt system för att kunna identifiera parterna i finansiella
transaktioner. Vid mötet i Los Cabos ställde sig G20 bakom rapporten och uppdrog åt FSB att arbeta vidare
med att implementera ett system i enlighet med rapporten.
Detta arbete resulterade i att G20 i november 2012 fastställde stadgarna för det nybildade Global LEI
System (GLEIS).
I januari 2013 övertog LEI Regulatory Oversight Committee (ROC) ansvaret från FSB för den fortsatta
utvecklingen och implementeringen av GLEIS. ROC har därutöver tillsyn och styrning av det globala LEI-
systemet. FSB tillhandahåller sekretariat åt ROC. Bland de nordiska länderna är det bara Norge och Finland
som har representanter i ROC. Sverige har ingen representation i ROC men såväl Finansinspektionen som
Sveriges Riksbank är observatörer.
Det globala systemet består av Global LEI Foundation (GLEIF) som central operativ enhet (COU) samt av
lokala operativa enheter, LOU. De lokala operativa enheterna tillhandahåller registrering, förnyelse och
annan service och utgör kontaktyta mot de företag som vill registrera sig för ett LEI. I Sverige har NordLEI
(www.nordlei.org/index) blivit ombud för GMEI utility, (Global Markets Entity Identifier utility, tidigare känd
som CICI Utility).
Själva identitetsbeteckningen består av 20 tecken enligt följande:
1 - 4: Ett fyrställigt prefix som unikt tilldelats varje LOU
5 - 6: Reserverade tecken satta till noll
7-18: Företagsspecifik del som generats av LOU
19 - 20: Två kontrollsiffror enligt ISO 17442 standard.
Ytterligare information finns på LEI ROCs hemsida, www.leiroc.org
I Sverige har frågan rests om i vilken utsträckning enskilda firmor som gör derivataffärer skulle kunna
avkrävas LEI. Slutsatsen har blivit att det är det skatterättsliga synsättet som gäller. Det innebär,
beträffande om det är privatpersonen eller den enskilda firman som utför en derivataffär, att affären ska
anses utförd av privatpersonen om den inte bokförs i näringsverksamheten. Dessa derivataffärer
föranleder således inte krav på rapportering till TR.
Kontaktperson: Vigg Troedsson
16
MAR/MAD
Allmänt Kommissionen presenterade hösten 2011 sitt förslag till ny marknadsmissbruksreglering. Förslaget bestod
av en förordning om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk), nedan kallad
MAR, och ett direktiv om straffrättsliga sanktioner för insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan
(MAD II). Regleringen bygger i viss mån på definitionerna i MiFID II. Under sommaren 2012 kompletterade
kommissionen förslagen till förordning och direktiv med regler om manipulationer av benchmark.
Rådet och parlamentet har under sommaren 2013 nått en politisk överenskommelse om MAR och i
december 2013 om MAD II.
MAR/MAD II kommer att medföra betydande förändringar i marknadsmissbruksregleringen, från
förändrade definitioner av nyckelbegrepp såsom insiderinformation till den praktiska hanteringen av frågor
om insiders och marknadsövervakning hos banker och värdepappersföretag.
Utvidgad räckvidd
I MAR utvidgas reglerna till att avse alla finansiella instrument som handlas på en reglerad marknad, MTF
eller OTF, dvs. även handel med finansiella instrument som enbart handlas på en MTF eller OTF ska i
fortsättningen omfattas. Vidare omfattar reglerna om marknadsmissbruk även handeln med råvaruderivat
och utsläppsrätter.
Beträffande den utvidgade räckvidden bör även nämnas att det blir förbjudet att avbryta eller ändra en
lagd order i de finansiella instrument som insiderinformationen gäller om ordern lades innan personen fick
tillgång till insiderinformationen.
Administrativa sanktioner
Den största nyheten för svensk del är förstås att MAR klargör att medlemsstaterna är skyldiga att införa
administrativa sanktioner. Regleringen ger inte någon direkt ledning hur gränsdragning ska ske mellan det
administrativa förfarandet och det straffrättsliga.
Medlemsstaterna åläggs vidare att införa åtgärder och påföljder som ska vara effektiva, proportionella och
avskräckande. När det gäller sanktionsavgifter ska exempelvis dessa gentemot en enskild kunna uppgå till
minst 5 miljoner EUR.
Dagsläget MAR/MAD II har publicerats, se EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 596/2014 av
den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG,
2003/125/EG och 2004/72/EG och EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV NR 2014/57/EU av den
16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk (marknadsmissbruksdirektivet).
Ikraftträdandebestämmelserna är inte helt enkla men i huvudsak ska den nya
marknadsmissbruksregleringen träda i kraft den 3 juli 2016. Det bör anmärkas att lagstiftarna i Bryssel vid
antagandet i december 2015 av en förordning om Benchmark även gjorde en ändring i artikel 19 i MAR som
innebär att ledande befattningshavare även fortsättningsvis kan äga exempelvis fondandelar i UCITS-
17
fonder. Esma hade föreslagit att denna möjlighet skulle genomföras på nivå 2 men kommissionen ansåg att
ändringen krävde förändring av texten i MAR.
2012 års Marknadsmissbruksutredning (Fi 2012:08)har lämnat sitt förslag till svenskt genomförande, se
SOU 2014:46 Marknadsmissbruk II. Förslaget har remissbehandlats. Föreningen var i stort positiv till
förslagen i betänkandet.
Finansdepartementet har i december 2015 remitterat en promemoria, Tillsyn över efterlevnaden av EU:s
marknadsmissbruksförordning, med remisstid till den 7 januari 2016. I promemorian konstateras att alla de
lagändringar som krävs för att anpassa den svenska lagstiftningen till marknadsmissbruksförordningen och
genomföra marknadsmissbruksdirektivet inte kommer att hinna göras i den tid som krävs för att de ska
kunna träda i kraft den 3 juli 2016. I promemorian föreslås ändringar i lagen (2000:1087) om
anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. Ändringarna innebär att
Finansinspektionen utses till behörig myndighet enligt marknadsmissbruksförordningen och därmed får de
befogenheter för den behöriga myndigheten som följer direkt av förordningen. Inspektionen föreslås även
få möjlighet att ingripa mot den som åsidosatt förordningens bestämmelser om anmälningsskyldighet för
vissa transaktioner, om handelsförbud 30 dagar före vissa finansiella rapporter och om
insiderförteckningar. Lagförslagen i promemorian föreslås träda i kraft den 3 juli 2016. Föreningen är i sitt
remissvar kritisk till den korta remisstiden och till att genomförandet av EU:s marknadsmissbruksreglering
sker i etapper och inte enligt den av EU föreskrivna tidsplanen. I remissvaret pekar föreningen på de
administrativa bördor ett försenat genomförande medför för företagen på den svenska finansmarknaden.
Beträffande övriga ändringar i svensk lagstiftning som krävs för att genomföra förordningen och
marknadsmissbruksdirektivet har Finansdepartementet i en tidsplan som publicerades den 1 december
2015 förutskickat ett ikraftträdande den 1 februari 2017.
Beträffande nivå-2 regleringen har Esma våren 2015 lämnat sitt tekniska råd till kommissionen rörande
delegerade akter. Några delegerade akter har i december 2015 ännu inte överlämnats till rådet och EP för
granskning. Esma lämnade sina förslag till tekniska standarder till kommissionen i slutet av september
2015. Inte heller de tekniska standarderna har antagits av kommissionen.
Sammanfattningsvis kommer det således under första halvåret en provisorisk svensk lagstiftning
omfattande vissa delar av marknadsmissbruksregleringen. Dessutom kommer med all säkerhet under
samma tid en relativt omfattande nivå 2 reglering från EU. Det innebär att den 3 juli 2016 träder MAR
jämte till denna förordning kopplade delegerade akter och tekniska standarder (i förordningsform) i kraft
samt den svenska provisoriska regleringen. Det kommer med säkerhet bli en inte helt enkel uppgift för den
svenska finansmarknaden att klarlägga vad som gäller, t.ex. rörande rapportering av misstänkta ordrar och
transaktioner.
Kontaktperson/er: Lars Afrell
18
MiFID II/MiFIR
Inledning Den 20 oktober 2011 presenterade kommissionen förslag till ändringar i MiFID (Markets in financial
directive). Den slutligt antagna regleringen på nivå 1 i form av ett direktiv (MiFID II) och en förordning
(MiFIR) publicerades i Official Journal (OJ) den 12 juni 2014. Reglerna ska börja tillämpas den 3 januari
2017. Kommissionen har dock nyligen föreslagit att flytta fram startdatum med ett år till den 3 januari 2018
(se mer nedan).
Nivå 1-regleringen ska kompletteras med ett stort antal detaljregler på nivå 2 och 3. I december 2014
överlämnade Esma sina tekniska råd till delegerade akter till kommissionen. I juni respektive september
2015 överlämnade Esma ett utkast till tekniska standarder till kommissionen. I skrivande stund väntar man
på att kommissionen ska anta dessa akter, vilket förväntas ske under mars/april 2016, se nedan. Under
2015 har Esma publicerat tre riktlinjer på nivå 3.
MiFID II/MiFIR innehåller nya regler inom ett stort antal områden som kommer att påverka alla delar på
värdepappersmarknaden; värdepappersinstitut, marknadsplatser, investerare och emittenter. Nedan följer
en kort sammanfattning av några av nyheterna på nivå 1 och en del av de förslagen på nivå 2 och 3.
Några viktiga frågor
MiFID II
Tillämpningsområdet
Definitionen av finansiella instrument ändras till att bl.a. inkludera utsläppsrätter. En del av
kundsskyddsreglerna görs också tillämpliga på s.k. strukturerade insättningar. Investeringstjänsten
utförande av order ändras till att inkludera ingående av avtal för att sälja finansiella instrument som
utfärdats av värdepappersinstitutet självt, dvs. vid egna emissioner. Det införs också en ny
investeringstjänst, Organised Trading Facility (OTF), vilket är en form av marknadsplats för icke
aktierelaterade instrument (se mer nedan). Vidare justeras undantagen från direktivets
tillämpningsområde i vissa avseenden. Regelverk för råvaruhandel har också inkluderats.
Investerarskydd
Nivå 1: En viktig nyhet i MiFID II är att det införs ett förbud mot att ta emot och behålla ersättningar från
tredje man (s.k. inducements) i samband med tillhandahållande av investeringstjänsterna
portföljförvaltning och s.k. oberoende investeringsrådgivning. Vissa mindre ”non monetary benefits” är
dock undantagna från förbudet. MiFID II-reglerna om inducements är minimiregler, dvs. det är möjligt för
medlemsstaterna att under vissa förutsättningar införa strängare regler i nationell lag.
I direktivet införs nya bestämmelser vad gäller utformningen av ersättningsstrukturer och belöningssystem
för anställda liksom krav på deras kompetens och erfarenhet. Bestämmelserna om s.k. execution-only
tjänster ändras delvis vad gäller vilka instrument som är att anse som komplexa och vid rådgivning och
portföljförvaltning införs krav på att innan transaktion görs lämna en skriftlig lämplighetsbedömning till icke
professionell kund som specificerar vilken rådgivning som getts och hur denna motsvarar kundens
19
preferenser, mål och andra egenskaper (det finns en särskild regel för distanskommunikation). Det
tillkommer också nya krav på att värdepappersinstitut ska ha en process för framtagande av nya produkter
och i samband därmed identifiera vilken målgrupp (”target market”) som ett finansiellt instrument ska
säljas till samt ha processer för att säkerställa att produkten enbart säljs till denna målgrupp. Reglerna
gäller således både producenter och distributörer.
Informationskraven till kund ökar, även i förhållande till professionella kunder och jämbördiga motparter.
Bland annat införs mer omfattande krav på information om kostnader och avgifter till kund. Särskilda
informationskrav gäller också vid s.k. cross-selling. Vad gäller kundklassificering bör noteras att kommuner
inte längre per automatik klassificeras som professionella kunder. Inspelnings- och dokumentationskraven
vid telefonsamtal utvidgas och kommer bl.a. omfatta fler anställda och även kommunikation via
mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning. Bestämmelserna om best execution blir mer detaljerade
och värdepappersbolagen åläggs att årligen publicera information till allmänheten om de fem mest
använda marknadsplatserna.
Nivå 2: På nivå 2 kommer en rad nya bestämmelser om investerarskydd, framför allt i form av delegerade
akter. Det är både fråga om helt nya bestämmelser och sådant som tidigare följt av genomförandedirektiv
och riktlinjer från Esma. Bland annat införs detaljregler om inducements, t.ex. vad som är minor non-
monetary benefits och vilka ersättningar som är att anse som ”kvalitetshöjande”. En viktig fråga här är vad
som ska gälla för analys från tredje man (investment research). Vidare utvecklas i nivå 2-regleringen de
detaljerade kraven på produktframtagandeprocess och redovisning av kostnader och avgifter till kund
(inklusive inducements). Det införs också nya regler som rör intressekonflikter vid s.k.
underwritingverksamhet. Kraven på vad en execution policy ska innehålla blir mer detaljerade.
Nivå 3: Esma har publicerat tre riktlinjer som avser anställdas erfarenhet och kompetens, vad som ska
anses vara komplexa/icke komplexa skuldinstrument samt vid s.k. paketerade transaktioner (cross-selling).
Svenskt förslag om inducement regler: Den svenska värdepappersmarknadsutredningen (SOU 2015:2) har
föreslagit andra regler för inducement än direktivets. Enkelt uttryckt föreslås att ett värdepappersinstitut
inte ska få ta emot inducement vid tillhandahållande av investeringsrådgivning eller portföljförvaltning till
icke-professionella kunder om detta är negativt för kundens intresse. Finansinspektionen ges
bemyndigande att närmare föreskriva vad som ska anses vara negativt för kundens intresse. För rådgivning
till professionella kunder och jämbördiga motparter föreslås dock MiFID II-regleringen gälla.
Organized Trading Facility (OTF)
Nivå 1: Det inrättas en ny typ av marknadsplats; Organised Trading Facility (OTF) för handel i icke-
aktierelaterade instrument (t.ex. obligationer och derivat ). Samma transparensregler ska gälla för handel
på en OTF som på en reglerad marknad och en MTF. Huvudregeln är att det inte är tillåtet för en OTF att
exekvera kundorder via det egna lagret men undantag gäller för icke likvida statspapper och för handel på
s.k. matched principal basis. Viss diskretion tillåts beträffande vilka som ska medges handla på en OTF.
Algoritmhandel m.m.
Nivå 1: Det införs krav på att värdepappersinstitut som använder algoritmer i sin handel ska informera
tillsynsmyndigheten och marknadsplatserna om detta och även dokumentera användandet. Vidare införs
särskilda skyldigheter för värdepappersinstitut som använder algoritmer för market making på en reglerad
marknad och för de som tillhandahåller Direct Electronic Access. Naked sponsored access, dvs. att order
skickas direkt till marknadsplatsen utan att gå via särskilda kontroller, blir förbjudet. Den som bedriver
20
handel som en högfrekvenshandlare ska ha tillstånd som värdepappersinstitut och den som bedriver en s.k.
market making strategi i viss omfattning ska ingå avtal om detta med marknadsplatsen.
Datakonsolidering m.m.
Nivå 1: Det införs s.k. consolidated tape på EU-nivå för post-trade information på aktiemarknaden. Vidare
införs nya regler för APA (företag som publicerar information om transaktioner, dvs. genomlysning efter
handel) och för ARM (företag som rapporterar in transaktioner till tillsynsmyndigheten, dvs.
transaktionsrapportering). Verksamhet i form av APA och ARM kräver enligt MiFID II auktorisation av
behörig myndighet.
MiFIR
Genomlysning av handel för aktiemarknaden m.m. .
Nivå 1: Genom MiFIR införs vissa begränsningar i de undantag som idag finns från genomlysning före
handel (pre-trade waiver) vad gäller reference price waivers och för likvida aktier vid negotiated trades (s.k.
manuella affärer). Bestämmelserna innebär en volymbegränsning av båda typerna av waivers på högst 4 %
per handelsplattform eller 8 % totalt inom EU av omsättningen i det aktuella värdepapperet under löpande
12 månadsperiod. Om dessa gränser överskrids får inte någon av dessa waivers användas för den aktuella
aktien de kommande 6 månaderna på den aktuella handelsplattformen respektive inom EU. Det införs även
ny definition av systematisk internhandlare (SI) samt genomlysningskrav före och efter handel avseende
aktieliknande instrument, t.ex. ETFer. För marknadsgaranter införs krav på skriftligt avtal med
marknadsplatsen men det är Esma som bestämmer när marknadsförhållandena är sådana att avsteg kan
göras från skyldighet att ställa priser.
Nivå 2: I tekniska standarder kommer klargöras den närmare innebörden av begreppet likvid marknad
(vilket har betydelse för bl a manuella affärer, SI-skyldigheterna samt undantagen från genomlysning före
och efter handel) och villkoren för att få undantag eller waivers från kraven på genomlysning före och efter
handel. Esma har även tagit fram en lägsta standard för tick size.
Icke-aktiemarknaden
Nivå 1: Det införs helt nya harmoniserade regler om genomlysning före och efter handel för bl.a.
obligationer och derivatinstrument samt nya bestämmelser som rör handel i sådana instrument via en
systematisk internhandlare (SI). För instrument som inte har likvid marknad och för transaktioner som
överstiger vissa tröskelvärden (”large in scale” and ”size specific to the instrument”) finns möjlighet att
ansöka om uppskjuten publicering och publicering av transaktioner på aggregerad nivå.
Nivå 2: I Esmas tekniska standarder framgår beräkningsmetoden och kriterier för att avgöra vilka
instrument som ska anses ha en likvid marknad eller inte och vilka tröskelvärden som ska gälla, dvs. i
praktiken de regler som helt avgör SI-skyldigheternas omfattning samt om det är möjligt att ansöka om
uppskjuten/aggregerad publicering eller inte. Esma kommer att publicera exakta siffror innan regelverket
träder ikraft. Av nivå 2 framgår också under hur lång tidsperiod tillsynsmyndigheter kommer kunna bevilja
uppskjuten publicering. I korthet föreslår Esma som standard uppskjutande tid T+2. Därutöver är det
möjligt att ansöka om längre tid och/eller aggregerad publicering.
21
Handelsskyldighet/begränsning av OTC-handel avseende aktier
Nivå 1: Värdepappersinstitut ska utföra transaktioner i aktier som är upptagna till handel eller handlas på
en RM, MTF eller genom en systematisk internhandlare (SI) eller handelsplats i tredjeland som bedömts
likvärdig med en RM eller MTF. Enda undantagen när OTC-transaktioner ska vara möjliga är om
transaktionerna är a) icke-systematiska, ad hoc etc. eller b) är mellan jämbördiga motparter eller
professionella motparter samt transaktionerna inte bidrar till prisformeringsprocessen.
Nivå 2: Av tekniska standarder ska framgå när transaktioner inte ska anses bidra till
prisformeringsprocessen.
Skyldighet att handla vissa OTC-derivat på marknadsplatser
Nivå 1: Som en följd av G-20 åtaganden införs en regel om att företag som är clearingsskyldiga enligt EMIR
måste göra avslut i ”tillräckligt likvida” och clearade OTC-derivat med varandra över marknadsplats, dvs.
reglerad marknad, MTF eller OTF. Det ska således inte vara möjligt att handla dessa instrument via en SI.
Nivå 2: Detaljregler för att avgöra vilka derivat som är att anse som ”tillräckligt likvida” slås fast av Esma i
tekniska standards. Beslut om vilka derivat som ska omfattas av handelsskyldigheten fattas sedan av
Esma/kommissionen i form av tekniska standards.
Marknadsdata
Nivå 1: Marknadsplatserna (RM, MTF och OFT) ska på affärsmässigt rimliga villkor göra pre- och post trade
data tillgängliga för allmänheten.
Nivå 2: Enligt föreslagna nivå 2-regler ska marknadsdata prissättas baserat på kostnader för att ta fram och
distribuera datan.
Produktförbud
Nivå 1: Det införs nya regler enligt vilka såväl nationella tillsynsmyndigheter som Esma under vissa
förutsättningar ska kunna förbjuda eller begränsa försäljning av vissa typer av finansiella produkter inom
EU. Ingripande ska även kunna ske innan produkten eller tjänsten säljs eller marknadsförs till investerare.
Nivå 2: Detaljreglering ska tas fram vad som anger under vilka förutsättningar produkter och tjänster kan
förbjudas.
Transaktionsrapportering
Nivå 1: Det införs utökade krav på innehållet i transaktionsrapporteringen som bl.a. ska innehålla
information om kund-id och om den person eller den datoralgoritm på värdepappersinstitutet som fattat
investeringsbeslutet. Även krav på att TRS-rapporteringen ska innehålla uppgift om en transaktion
inneburit short selling och om waivers använts vid exekvering av affären införs.
Nivå 2: Detaljreglering ska tas fram vad gäller informationen om bl.a. vilken person eller datoralgoritm som
har fattat investeringsbeslutet. Antalet fält utökas från ca 20 till 60. Esma konsulterar på guidelines
avseende bl.a. TRS rapportering.
22
Tillträde till handel och clearing
Nivå 1: Det införs nya krav på icke-diskriminerande regler och transparens vad gäller regler för tillträde till
marknadsplatser och clearing samt benchmarks.
Informationsutbyte m.m. mellan marknadsplatser
Nivå 1: Det införs ett utökat informationsutbyte mellan reglerade marknader, MTF:er och OTF:er, t.ex. vid
handelsstopp.
Beräknad tidtabell MiFID II träder enligt ordinarie tidtabell ikraft den 3 januari 2017.
I februari 2016 lade kommissionen fram ett förslag om att detta ikraftträdandedatum skulle skjutas upp ett
år, till den 3 januari 2018. Skälet var att Esma behövde mer tid för att utveckla det datasystem som
regelverket kräver. Parlamentet förfaller ställa sig bakom förslaget dock med tillägget att även nationell
lagstiftning inte ska behöva vara på plats förrän den 3 januari 2018.
Medlemsstaterna ska ha antagit den lagstiftning som krävs för att genomföra MiFID per den 3 juli 2016.
Finansdepartementet har i ett pressmeddelande under hösten 2016 informerat om att man inte kommer
hinna till detta datum. Istället räknar man med att publicera en lagrådsremiss i juni 2016 och en proposition
under hösten 2016. Vi vet ännu inte hur den här tidtabellen kan komma att påverkas av nytt startdatum.
Kontaktperson/er: Kerstin Hermansson och Sara Mitelman
23
PRIIPs
Inledning Redan 2007 påbörjade kommissionen att undersöka om det fanns behov av en reglering för paketerade
investeringsprodukter, s.k. PRIPs (Packaged Retail Investment Products). I juli 2012 presenterade
kommissionen ett förslag till en förordning om faktablad för paketerade investeringsprodukter för icke-
professionella investerare. Vid förhandlingar mellan rådet och parlamentet kom förslaget att utvidgas till
att även omfatta försäkringsbaserade investeringsprodukter. Den utvidgade förordningen, Förordningen
om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella
investerare (Priips), ska börja tillämpas 31 december 2016. Priips är framförallt av parlamentet en
prioriterad fråga, så sannolikheten att förordningen skjuts upp är relativt låg.
Förordningen syftar till att införa en gemensam standard för produktinformation, faktablad, till icke-
professionella kunder. Faktabladet (Key Information Document, KID) ska på lättfattligt sätt lämna
information till konsumenter om paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter. Texterna ska
göras konsumentvänliga genom att vara kortfattade och enkla att förstå. Dokumentet ska innehålla
basfakta om produkten samt information om vilka risker och kostnader som är förenade med en
investering i produkten.
I dokumentet ska det även framgå om en investerare kan förlora pengar eller inte och hur komplex
produkten är. Den som tar fram eller har utvecklat en investeringsprodukt riktad till icke-professionella
investerare är skyldig att även ta fram ett basfaktadokument för produkten. Genom att basfaktadokument
för olika produkter har gemensam struktur, innehåll och presentation kan konsumenter använda
dokumentet för att jämföra olika investeringsprodukter och välja den som är för mest lämplig dem.
Produkter som omfattas av förslaget Förordningen innefattar de flesta investeringsprodukter som riktas till icke-professionella investerare. En
investeringsprodukt (Priips-produkt) definieras som en investering där det beloppet som ska betalas
tillbaka till investeraren kan variera på grund av exponering mot referensvärden eller är beroende av
avkastningen av en eller flera tillgångar som inte direkt förvärvats av den icke-professionella investeraren.
Utmärkande är att dessa investeringsprodukter paketeras av banker, värdepappersbolag etc. och
marknadsförs och säljs till icke-professionella investerare. Kommissionen anser att paketeringen gör att
produkterna blir icke-transparanta samt gör investeringsprodukterna svåra att jämföra.
Exempel på instrument som omfattas är t.ex. strukturerade produkter och derivat. Även investeringsfonder
omfattas men övergångsvis (under 5 år) kommer redan befintliga regler att gälla för dessa (UCITS IV-
direktivet). Exempel på instrument som inte omfattas är produkter där avkastningen är bestämd för hela
löptiden, t ex aktier och obligationer vars utfall inte fluktuerar med något underliggande värde. Med
försäkringsbaserade investeringsprodukter avses i förordningen en försäkringsprodukt som har en löptid
eller ett återköpsvärde som helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsfluktuationer.
Undantagna är däremot t.ex. försäkringsprodukter som inte erbjuder investeringsmöjligheter såsom
beloppsmässigt avtalade livförsäkringar. Under en övergångsperiod undantas även privata
pensionsprodukter och tjänstepensionsprodukter som har till syfte att ge investeraren en inkomst efter
pensionering. Kommissionen ska inom fyra år efter det att förordningen trätt ikraft utvärdera undantaget
för pensionsprodukter.
24
Faktabladet (KID) Faktadokumentet ska vara koncist och kortfattat och undvika tekniska termer. Dokumentet ska kunna
förstås av den genomsnittlige eller typiske icke-professionella investeraren och vara utformat på ett
gemensamt sätt så att investeraren lätt kan jämföra olika investeringsprodukter. Jämförelse ska kunna
göras över produktgrupperna. Faktadokumentet ska vara avfattat på högst tre A4-sidor.
Faktabladet ska vara ett fristående dokument klart avskilt från marknadsföringsmaterial. Det får innehålla
hänvisning till andra dokument, inklusive prospekt, dock endast om hänvisningen rör information som ska
ingå i faktabladet. Dokumentet ska inledas med, förutom beteckningen Faktablad, ett i förordningen
fastlagt meddelande. Därefter ska beteckningen eller namnet på investeringsprodukten anges samt vem
som tagit fram eller utvecklat produkten.
I ett särskilt avsnitt med rubriken Vad innebär produkten? ska Priip-produktens natur och huvuddrag
beskrivas. Under rubriken Vad är riskerna och vad kan jag få för avkastning? ska en kortfattad beskrivning
lämnas om produktens risk- och avkastningsprofil. I ett avsnitt med titeln Vad händer
om/produktutvecklaren/ inte kan göra några utbetalningar? ska en kort beskrivning lämnas av huruvida
förlusten täcks av en kompensationsordning eller garantiordning för investerare.
I ett avsnitt med titeln Vilka är kostnaderna? ska anges kostnaderna för investering i Priips-produkten och
redovisningen ska omfatta både direkta och indirekta kostnader både uttryckt i monetära termer och i
procent. I avsnittet Hur länge bör jag behålla investeringsprodukten och kan jag ta ut pengar i förtid? ska
bland annat anges eventuell ångerfrist eller uppsägningstid, uppgift om rekommenderad eller föreskriven
kortaste innehavstid, möjlighet till och villkor för avveckling under löptiden samt konsekvenser av en
inlösen i förtid. Vidare ska det finnas ett avsnitt om hur man kan klaga samt ett avsnitt med övrig relevant
information.
Kommissionen ska, efter förslag från de europeiska tillsynsmyndigheterna, genom tekniska standarder
närmare lämna föreskrifter om presentationen och innehållet i respektive informationsavsnitt och om den
metoden som ska tillämpas för framtagande av indikatorer för presentation av risk/avkastning respektive
kostnader. Faktabladet ska avfattas på språket i den medlemsstat där produkten säljs eller översättas till
det språket.
Den som utvecklat eller tagit fram investeringsprodukten ska upprätta faktabladet för produkten. Även den
som gjort ändringar i en investeringsprodukt som innebär att kostnaden eller riskprofilen för produkten
förändrats ska upprätta ett faktablad. Faktabladet ska publiceras på webben innan produkten får säljas till
icke-professionella kunder. Informationen i faktabladet ska hållas aktuellt och vid behov uppdateras.
Kommissionen kommer att genom tekniska standarder lämna detaljerade föreskrifter om detta under
våren 2016.
Har en investerare litat på faktabladet vid sin investering och det senare visar sig att dokumentet inte följer
kraven som uppställts i förordningen kan investeraren kräva skadestånd av den som utvecklat eller tagit
fram investeringsprodukten. Det ankommer då på den som utvecklat eller tagit fram investeringsprodukten
att visa att faktabladet var i överensstämmelse med reglerna i förordningen. Friskrivningsklausul med annat
innehåll är inte bindande för den icke-professionella investeraren.
Den som säljer en investeringsprodukt till en icke-professionell kund ska i god tid innan transaktionen
avslutas överlämna faktabladet till kunden. I vissa undantagsfall får dokumentet överlämnas omedelbart
efter det att transaktionen gjorts. Kommissionen får genom delegerade akter närmare bestämma vad som
ska anses vara ”i god tid”.
25
Huvudregeln är att dokumentet ska överlämnas till investeraren i pappersform. Under vissa förutsättningar
får också information lämnas på annat varaktigt medium eller via en hemsida. Den som utvecklat eller tagit
fram en investeringsprodukt ska ha rutiner på plats som innebär att en icke-professionell kund som har
klagomål relaterade till ett basfaktadokument inom rimlig tid får svar på sådant klagomål. Medlemsstater
får kräva att behöriga myndigheter begär in faktabladen innan marknadsföring av produkten påbörjas.
Medlemstaterna ska införa effektiva, proportionerliga och avskräckande administrativa sanktioner för de
fall reglerna i förordningen inte följs. Behöriga myndigheter och EIOPA får möjlighet att under vissa
förutsättningar förbjuda försäljning av Priips-produkter inom EU (Esma har liknande möjlighet under MiFID
2).
Nästa steg
De europeiska tillsynsmyndigheterna (Esma, EBA och EIOPA) kommer att gemensamt presentera sitt förslag
till tekniska standarder till kommissionen den 29 mars 2016. Efter det ska institutionerna ha implementerat
Priips till den 31 december 2016.
Kontaktperson/er: Sara Mitelman, Kerstin Hermansson och Andreas Widegren
26
Ett ramverk för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersbolag
Inledning Rådet och parlamentet har i december 2013 träffat en politisk överenskommelse om förslag till ett direktiv
om en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersbolag. Förslaget innebär
att det införs harmoniserade regler för återhämtningsplaner och rekonstruktionsplaner. Medlemstaterna
ska utse en myndighet med ansvar för rekonstruktion och förse den med rekonstruktionsbefogenhet och
rekonstruktionsverktyg.
Förslaget omfattar kreditinstitut och större värdepappersbolag. I vissa fall kommer också holdingbolag till
kreditinstitut och värdepappersbolag att omfattas av direktivet.
Rekonstruktionsmyndighet Varje medlemsstat ska utse en eller flera rekonstruktionsmyndigheter utrustade med
rekonstruktionsverktyg och rekonstruktionsbefogenheter. Direktivet anger inte vilken myndighet som bör
utses till rekonstruktionsmyndighet utan detta avgörs av varje medlemsstat.
Återhämtningsplan Företag som omfattas ska ta fram en återhämtningsplan som ska hållas aktuell och uppdateras minst en
gång per år. Tidiga åtgärder utifrån återhämtningsplaner kan förhindra upptrappning av problem och
minska risken för att företaget hamnar på obestånd. Återhämtningsplanen ska innehålla åtgärder som
planeras vidtas vid olika tänkbara stresscenarier. Vilka scenarier som planen ska innefatta kommer EBA att
fastställa i samråd med ESRB. I annex till direktivet finns en detaljerad förteckning med uppgifter som ska
ingå i en återhämtningsplan. Planen ska godkännas av tillsynsmyndigheten och
rekonstruktionsmyndigheten har möjlighet att lämna synpunkter på planen. Koncerner ska lämna
återhämtningsplaner både på koncernnivå och för de enskilda instituten i koncernen.
Rekonstruktionsplan Med återhämtningsplanen som grund ska rekonstruktionsmyndigheten, i samråd med tillsynsmyndigheten,
förbereda en rekonstruktionsplan för ett företag eller, i förekommande fall, en grupp av företag. Vid
utarbetandet av planen har rekonstruktionsmyndigheten rätt att få all information den behöver från
institutet. Utifrån rekonstruktionsplanen ska myndigheten bedöma om ett institut kan rekonstrueras eller
avvecklas. Om rekonstruktionsmyndigheten, i samråd med tillsynsmyndigheten, finner hinder för en
rekonstruktion får myndigheten kräva att institutet ska vidta åtgärder för att underlätta sin rekonstruktion.
Sådana åtgärder kan bland andra innefatta begränsningar i individuella och aggregerade exponeringar,
diversifiera tillgångarna, lägga ner eller begränsa verksamheter, begränsa eller förhindra nya verksamheter
eller produktutveckling samt göra förändringar i institutets juridiska struktur.
27
Tidiga ingripanden Direktivet ger tillsynsmyndigheten befogenheter att tidigt ingripa när ett instituts finansiella situation eller
solvens försämras. Befogenheterna innebär bland annat rätt att ålägga institutet att genomföra åtgärder
enligt återhämtningsplanen, utforma ett åtgärdsprogram med tidsplan för genomförandet, inkalla eller
ålägga ledningen att inkalla en stämma, ta fram en plan för omläggning av skulder i förhållande till
borgenärerna eller göra förändringar i sin affärsmodell. I vissa speciella situationer kan tillsynsmyndigheten
också byta ledningen och utse en särskild förvaltare.
Villkor för rekonstruktion Rekonstruktion får tillgripas och rekonstruktionsverktygen användas när tillsynsmyndigheten, efter
konsultation med resolutionsmyndigheten, finner att institutet är insolvent eller mycket nära insolvens.
Åtgärder från den privata sektorn ska med hänsyn till tidsfaktorn eller andra omständigheter vara uteslutna
samtidigt som en rekonstruktion ska kunna motiveras av allmänintresset.
Rekonstruktionsverktyg 1. Försäljning av hela eller delar av verksamheten
2. Broinstitut. Tillse att ett av rekonstruktionsmyndigheten helt eller delvis ägd institution övertar
viktiga funktioner från den fallerande institutionen.
3. Avskiljande av tillgångar. Risk och problemtillgångar överförs till särskild förvaltning.
4. Skuldnedskrivningsverktyget (Bail-in). Aktieägare och fodringsägare utan säkerhet ska i första hand
bära förlusterna. Vissa skulder är undantagna, såsom t.ex. korta skulder, insättningar garanterade
under insättargarantin och säkerställda obligationer. En bärande regel vid användning av
skuldnedskrivningsverktyget är att ingen fordringsägare ska behöva ta större förluster än han skulle
ha gjort i ett normalt insolvensförfarande.
Rekonstruktionsverktygen kompletteras med en möjlighet för resolutionsmyndigheten att införa ett
moratorium som längst får vara till klockan 17.00 följande bankdag.
Rekonstruktionsfinansiering Direktivet föreskiver att varje medlemsland ska skapa en rekonstruktionsfond som ska uppgå till minst 1%
av summan av alla insättningar täckta av insättargarantin. Fondens medel får användas för åtgärder i
anslutning till rekonstruktion såsom bidrag till ett broinstitut, köp av tillgångar från ett institut men inte för
att täcka förluster eller för att rekapitalisera en institution.
Svensk implementering I december 2015 fattade riksdagen beslut angående införandet av krishanteringsdirektivet. Riksdagen gav
regeringen i uppdrag att utreda hur bestämmelserna om riskavgifter i lagen om resolution kan utformas så
att kriterierna för hur riskavgifterna ska fastställas blir tydligare reglerade i lagen, och därefter återkomma
till riksdagen under 2017 med förslag på ändringar av lagen om resolution. Lagändringarna i övriga delar
har trätt ikraft den 1 februari 2016.
Kontaktperson/er: Vigg Troedsson
28
Strukturåtgärder i kreditinstitut
Inledning Kommissionen har den 29 januari 2014 presenterat ett förslag till Förordning om strukturåtgärder i
kreditinstitut, COM (2014) 43. Det föreslagna regelverket utgör en uppföljning av den rapport om
strukturreform inom banksektorn som presenterades i oktober 2012 av en högnivågrupp ledd av Erkki
Liikanen. Förslaget kan också sägas vara en europeisk version av Volcker-regeln i USA.
Syftet med reglerna är att motverka att kreditinstitut blir alltför stora och systemviktiga för att kunna läggas
ned eller omstruktureras. Reglerna omfattar därför i första hand de största kreditinstituten.
Vilka institut omfattas av förslaget? Reglerna omfattar (i) kreditinstitut som är etablerade inom EU, (ii) grupper vars moderbolag är etablerat
inom EU och som omfattar åtminstone ett kreditinstitut eller (iii) EU-grenar av kreditinstitut etablerade
utanför EU, förutsatt att de uppfyller följande kriterier:
1. De har identifierats som globalt systematiskt viktiga institutioner, eller
2. De har under tre år i följd haft:
a. totala tillgångar lika med eller överstigande 30 miljarder euro, och
b. handelsaktiviteter som överstigit 70 miljarder euro eller 10% av de totala tillgångarna.
”Handelsaktiviteter” beräknas som det totala bruttovärdet av vissa värdepapper samt alla
derivatpositioner, dividerat med två (se artikel 23).
29 europeiska kreditinstitut förväntas uppfylla de angivna kriterierna och kan därmed behöva genomföra
vissa strukturreformer. Majoriteten av dessa har säte i eurozonen medan övriga anges vara från UK och
Sverige. Eventuellt berörs även vissa banker i USA och Japan, men dessa kan undantas om det konstateras
att de redan omfattas av motsvarande regler i sina hemländer.
I tidiga versioner av kommissionens förslag fanns dessutom möjlighet för ansvarig myndighet att tillämpa
reglerna även på andra (minde) kreditinstitut. Denna möjlighet finns dock inte med i den slutliga versionen
av förslaget.
Institut som kan bli föremål för beslut om separation eller beslut om kapitalpåslag är de som har så kallad
handelsaktivitet (definierat som summan av tradingtillgångar och tradingskulder, samt derivattillgångar och
derivatskulder, delat med två) på över 100 miljarder euro, räknat som ett genomsnitt under flera år, enligt
Rådets överenskommelse (se nedan).
Aktiviteter som förbjuds eller kan behöva avgränsas För de kreditinstitut som omfattas av reglerna införs ett generellt förbud mot egenhandel (proprietary
trading) och mot att äga, stödja eller vara exponerade mot alternativa investeringsfonder.
Förbudet mot egenhandel beskrivs på ett relativt snävt sätt och omfattar enbart:
o användande av eget kapital och/eller lånade pengar för att ta positioner med enda syfte att göra
vinst för egen räkning, när detta görs
o utan koppling till kundaktiviteter eller hantering av institutets risker och
o genom deskar, enheter, avdelningar eller enskilda handlare som är specifikt ägnade åt att ta
sådana positioner.
29
Förbudet avseende alternativa investeringsfonder tar sikte främst på hedge fonder. Särskilda
undantag görs för riskkapitalfonder och fonder som är stängda (close ended) och obelånade.
Däremot omfattar förbudet t.ex. derivat eller index som är kopplade till hedgefonder om det enda
syftet är att göra vinst för egen räkning.
Dessutom ges ansvarig myndighet omfattande befogenheter att förbjuda kreditinstitut att ägna sig åt vissa
handelsaktiviteter.
A. Dels måste myndigheten i vissa fall förbjuda ett kreditinstitut att utföra handelsaktiviteter som rör
market-making, investering i eller stödjande av värdepapperfiering, eller vissa derivat, förutsatt att
inte institutet kan visa att detta inte behövs med hänsyn till finansiell stabilitet mm.
B. Dels får myndigheten möjlighet att förbjuda alla handelsaktiviteter som utförs av ett kreditinstitut
om aktiviteterna undergräver målsättningarna med strukturreform eller om det finns ett hot mot
institutets finansiella stabilitet eller mot det finansiella systemet i dess helhet.
Villkoren för när förbud måste införas är endast delvis beskrivna i förslaget. Det framgår att förbudet ska
tillämpas när vissa gränsvärden är uppfyllda avseende handelstillgångarnas storlek, hävstångsgrad,
motpartskreditrisker, derivathandels komplexitet, handelsintäkternas lönsamhet, marknadsrisk,
sammankoppling (interconnectedness) samt vissa kredit- och likviditetsrisker. Men exakta gränsvärden för
dessa variabler samt övriga villkor ska definieras först på nivå II, i delegerade akter.
Separation av förbjudna aktiviteter De aktiviteter som förbjuds måste separeras från kreditinstitutets verksamhet enligt särskilda regler. Bland
annat får kreditinstitutet inte hålla aktier eller ha rösträtt i den separerade enheten och alla kontrakt och
andra transaktioner mellan dem måste äga rum på ”armlängds avstånd” (se artikel 13). Den separerade
enheten får bl.a. inte ta emot insättningar som omfattas av statlig insättningsgaranti eller erbjuda
betalningstjänster (se artikel 20). De kreditinstitut som omfattas måste presentera en separationsplan som
ska utvärderas och få godkännande av ansvarig myndighet.
Särskilda undantag från förbuden Vissa handelsaktiviteter är uttryckligen undantagna från förbuden och ansvarig myndighets
förbudsbefogenheter. Det gäller särskilt:
All handel som på något sätt rör statsobligationer utfärdade av ett EU-medlemsland (artikel 6.2a
och 8.2)
Användande av eget kapital för cash management processer (6.2b)
Handelsaktiviteter som syftar enbart till prudentiell hantering av ett kreditinstituts kapital, likviditet
och finansiering (artikel 11)
Ränte-, valuta-, råvaru- eller kreditderivat som omfattas av krav på central motpartsclearing och
som säljs till försäkringsinstitut och pensionsinstitut enbart i syfte att hantera dessas risk (artikel
12)
Dessutom får EU-länder som har nationella regler om bankstruktur på vissa villkor avvika från vissa av EU-
reglerna (dock ej förbudet mot egenhandel och exponering mot alternativa investeringsfonder). Länder
som vill använda denna möjlighet ska lämna in ansökan till EU-kommissionen som antingen kan godkänna
eller avvisa ansökan. Bland annat krävs att det nationella regelverket ska ha samma syften och vara
kompatibelt med EU-reglerna om strukturreform.
30
Rapportören Gunnar Hökmark har i januari 2015 presenterat ett utkast till rapport för ekonomiska
utskottet i parlamentet. Utskottet behandlade rapporten i maj varvid rapporten röstades ner. I parlamentet
pågår sedan dess diskussioner om en kompromiss men någon tidpunkt för parlamentets behandling har
inte redovisats.
Rådet å sin sida har i juni 2015 antagit en av ordförandeskapet utarbetad kompromisstext. De viktigaste
inslagen i kompromissen är att regleringen föreslås omfatta större banker som i sin tur kommer att delas in
i två grupper beroende på storleken av deras handelsaktiviteter senaste året. Rapportering, riskbedömning
och tillsyn anpassas till vilken grupp institutionen hänförs. Kompromissen innehåller också förslag till krav
på att egenhandel ska separeras från övrig verksamhet. Rådet kommer att inleda överläggningar med
parlamentet så snart en rapport antagits av parlamentet.
Kontaktperson/er: Vigg Troedsson, Lars Afrell
31
Rapportering av vissa värdepapperstransaktioner
Inledning Kommissionen lämnade i början av 2014 förslag till förordning om rapportering och genomlysning av SFT
(Securities Financing Transactions), COM (2014) 40.
Förslaget till förordning utgör en uppföljning av grönboken om den så kallade ”skuggbanksektorn” som
presenterades av kommissionen i mars 2012. Såsom konstaterades i grönboken är denna sektor stor redan
i dag och kan komma att växa ytterligare när myndigheterna stärker regleringen av banksektorn.
Kommissionen menar att detta kan leda till ett svårgenomträngligt finansiellt system som blir svårare för
ansvariga myndigheter att kontrollera.
Mot denna bakgrund föreslog kommissionen skärpta rapporteringsregler avseende bl.a.
återköpstransaktioner (repor) och värdepapperslån. Dessa transaktioner samlas under paraplybegreppet
”Securities Financing Transactions” (SFT).
Enligt förslaget skulle motparter (inklusive icke-finansiella sådana) till en SFT rapportera information om
dessa transaktioner till särskilda transaktionsregister. Denna regel har emellertid modifierats i den antagna
förordningen på så sätt att det finansiella institut ska rapportera för egen del och för motparten när
motparten är ett mindre icke-finansiellt institut. Vidare ska förvaltare som är auktoriserade under UCITS
eller AIFMD informera sina investerare om hur de använder SFT och andra finansieringsstrukturer. Vissa
närmare detaljer om dessa krav på motparter och förvaltare anges i ett annex till förordningen.
Informationen i de nya register som byggs upp ska lagras centralt och vara direkt och enkelt tillgängligt för
myndigheter, såsom Esma, ESRB och ECB, i syfte att identifiera och övervaka risker mot finansiell stabilitet.
Förslaget till förordning innehåller även vissa skärpta krav för sådant säkerställande som innebär att
säkerhetstagaren kan förfoga över säkerheten (reuse), t.ex. transfer of title eller möjligheten i
säkerhetsdirektivet att förfoga över säkerheten såsom ägare. Enligt SFT ska säkerhetsställaren informeras
om riskerna med dylika säkerställanden.
Beräknad tidtabell SFT publicerades i december 2015 och trädde i kraft den 12 januari 2016. När det gäller rapporteringen av
SFT ska den påbörjas för finansiella institut 12 månader efter de delegerade akterna har publicerats.
Således kan denna rapportering först påbörjas sent våren 2018. När det gäller villkoren i artikel 15 för reuse
så ska denna artikel börja gälla sex månader efter förordningens ikraftträdande och även omfatta
existerande avtal (dvs. från den 12 juli 2016).
Kontaktperson/er: Lars Afrell
32
Öppenhetsdirektivet
Allmänt Rådet och EP kom under våren 2013 överens om ett direktiv om ändring av det s.k. öppenhetsdirektivet
(2004/109/EG). Ändringsdirektivet (2013/50/EU) trädde i kraft den 26 november 2013 och ska vara
genomfört i medlemsstaterna senast den 26 november 2015.
Några viktiga nyheter
Flaggningsreglerna Reglerna om flaggning utökas från att avse aktier och finansiella instrument som ger rätt att förvärva aktier
som redan getts ut till att även avse finansiella instrument som ger ett ekonomiskt utfall som liknar det som
ett innehav av aktien skulle ge oberoende av om det sker en fysisk avveckling eller inte. Definitionen av de
instrument som fortsättningsvis ska omfattas av flaggningsreglerna görs bred och skall täcka nuvarande och
framtida finansiella instrument som har ett liknande ekonomiskt utfall som ett innehav av aktien
oberoende om instrumentet ger rätt till fysisk leverans eller inte. Vilka instrument omfattas av
flaggningsplikten? Någon mer specificerad lista har inte tagits fram av lagstiftarna utan avsikten är att Esma
ska ta fram en vägledande lista. Denna lista blir emellertid inte bindande. Föreningen har i sitt
remissyttrande till finansdepartementet begärt en specificering av vilka instrument som omfattas. Det finns
ett uppenbart behov av en sådan specificering eftersom den som missar en rapportering riskerar stränga
sanktionsavgifter. En säker uppgiftslämning kräver dessutom automatisering och IT-stöd som det tar tid att
ta fram.
Det röstetal som skall rapporteras på grundval av dessa instrument utgörs av det nominella röstvärdet på
underliggande aktie. För finansiella instrument som refererar till ett index, en korg av aktier eller liknande
kommer Esma att föreslå en metod för hur röstvärdet skall beräknas. Vid rapporteringen ska det totala
röstvärdet på innehavda finansiella instrument relaterade till samma emittent redovisas. Endast långa
positioner skall tas med. Korta positioner får således inte avräknas. Vid rapporteringen skall röstetalet för
aktierna redovisas för sig och röstetalet för övriga finansiella instrument för sig.
Kvartalsrapporter Kommissionen föreslog att kravet på kvartalsrapport och delårsredogörelse skulle upphävas. Lösningen
blev emellertid att det överlämnades till medlemsstaterna att bestämma i nationell lagstiftning om detta
krav.
Dagsläget Ändringsdirektivet har kompletterats med nivå-2 reglering, se
KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2015/761 av den 17 december 2014 om komplettering
av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG vad gäller vissa tekniska standarder för tillsyn om
större innehav. Den delegerade förordningen trädde i kraft samma dag som öppenhetsdirektivet, dvs. den
26 november 2015.
Ett förslag på svenskt genomförande av öppenhetsdirektivet har remissbehandlats, se SOU 2014:70.
Regeringen har i proposition 2015/16:26 Regelbunden finansiell information och offentliggörande av
33
aktieinnehav, föreslagit ett ikraftträdande den 1 februari 2016. Riksdagen har beslutat i enlighet med
regeringens förslag. Som inledningsvis nämnts har föreningen i sitt remissyttrande till finansdepartementet
begärt en specificering av vilka instrument som omfattas. Det finns ett uppenbart behov av en sådan
specificering eftersom den som missar en rapportering riskerar stränga sanktionsavgifter. Någon närmare
vägledning har emellertid inte lämnats. Föreningen beklagar detta och kan konstatera att även Lagrådet
ansåg att begreppet liknande ekonomisk effekt var svårtolkad och att det behövdes vägledning för
rättstillämpningen om bestämmelsens innebörd.
Kontaktperson/er: Lars Afrell
34
Direktivet om aktieägares rättigheter
Inledning Kommissionen har i april 2014 lagt fram ett förslag till ändringar i bl.a. direktivet om aktieägares rättigheter
(2007/36/EG). Ändringarna syftar till en mer aktiv ägarstyrning och ökad öppenhet samt ska främja
aktieägarengagemang och underlätta för aktieägare att utöva inflytande över gränserna.
Allmänt om förslaget Förslaget kan något förenklat delas in i fyra delar. Den första delen omfattar regler för att ett bolag ska
kunna identifiera sina aktieägare samt regler om informationsflödet mellan bolaget och dess aktieägare.
Den andra delen innehåller krav på öppenhet om sitt engagemang i marknadsnoterade bolag för
institutionella investerare, fondförvaltare och s.k. proxy advisors. Den tredje delen rör bolagens
ersättningspolicy och innehåller bl.a. en rätt för aktieägare att rösta om sådana principer. Den fjärde delen
omfattar regler för vissa närstående transaktioner.
Fondhandlareföreningen har lämnat synpunkter på förslaget till Justitiedepartementet för egen del och
även tillsammans med Bankföreningen och Svenskt Näringsliv. I det gemensamma svaret påpekar
organisationerna att någon erinran inte finns mot syftet med förslagen men att det enligt organisationernas
uppfattning är tveksamt om man kan påvisa något marknadsmisslyckande i Sverige på de områden som
berörs av förslaget. I stället föreligger en betydande risk för att nya administrativa bördor läggs på
värdepappersmarknaden och att förslagen resulterar i ökade kostnader för samtliga aktörer på
värdepappersmarknaden utan att det är visat att förslagen medför en motsvarande nytta.
När det gäller reglerna om identifiering av aktieägare, överföring av information och möjliggörande av
utövande av aktieägares rättigheter har föreningen framfört bl.a. att eftersom kontosystemen ser olika ut
inom EU är föreningen inte helt övertygad om lämpligheten att nu särreglera dessa delar samtidigt som
någon harmonisering av kontoföringen inte sker inom EU. I förslaget tas ingen hänsyn till det arbete som
nedlagts av branschen för att förbättra överföringen av information m m på detta område. Arbetet går
under namnet ”Standards for General Meeting”.
Det är som nämnts förslag på ändringar i ett direktiv och därmed kan genomförandet ske på olika sätt i
olika medlemsstater så man kan ställa sig frågan hur en medlemsstat kan, vid flera led av mellanhänder
även utanför statens jurisdiktion, garantera identifieringen av aktieägare, särskilt när begreppet aktieägare
inte är definierat. Därtill kommer frågor om sekretess och överförande av personuppgifter
Vidare finns i förslaget en delegation till kommissionen att i genomförandeakter specificera detaljerna för
informationsöverföringen mellan aktieägare och bolagen. Föreningen är skeptisk till delegationsrätten, bl.a.
på grund av att de föreslagna reglerna på nivå-1 är så allmänt hållna och att det därför är svårt att förutse
vilka regler som kan komma på nivå-2.
Rådet har under 2015 efter ett stort antal möten om förslaget kommit överens om en gemensam
ståndpunkt. Några större ändringar föreslår dock inte rådet eftersom diskussionerna i rådet mest verkar ha
varit fokuserade på att ge större utrymme för medlemsstaterna. EPs inställning skiljer sig i väsentliga delar
både från kommissionens förslag och rådets gemensamma ståndpunkt. EP vill gynna långsiktigt
aktieägande och att bolag även ska ta hänsyn till andra intressenter. Vidare vill EP införa ”country by
country reporting” rörande skatter. Antalet ändringsförslag är ganska många och frågan är om EPs
inställning verkligen går att förena med rådets.
35
Beräknad tidsplan Tidsplanen är för närvarande mycket osäker eftersom det föreligger betydande skillnader i inställning
mellan rådet och EP. Positionerna är således tämligen låsta och trilogförhandlingarna har hittills rört mer
tekniska frågor. Beträffande den omstridda frågan om ”country by country reporting” ska kommissionen
komma med en rapport i mars 2016. Först därefter kan möjligtvis det finnas förutsättningar att på politisk
nivå hitta lösningar på det låsta läget mellan institutionerna. Enligt föreningens mening är det inte sannolikt
att de föreslagna reglerna kan komma att tillämpas förrän tidigast 2018/19.
Kontaktperson/er: Lars Afrell
36
Notiser I detta avsnitt lämnas kortfattade uppgifter om lagstiftning som trätt i kraft eller är under övervägande.
Blankning och kreditswappar Blankningsförordningen trädde i kraft den 25 mars 2012 och tillämpas från och med den 1 november 2012.
Även kommissionens delegerade förordningar och genomförandeförordning har trätt i kraft. Samtliga
rättsakter har antagits i förordningsform och är därmed direkt gällande i Sverige. Den svenska
lagstiftningen som kompletterar reglerna om blankning och kreditswappar trädde i kraft den 1 januari
2013.
Blankningsförordningen har utvärderats av kommissionen och Esma. Den övergripande slutsatsen från
kommissionen var att reglerna hade fungerat väl och att det var för tidigt att föreslå förändringar i
regelverket rörande blankning (COM(2013) 885 final). Storbritannien m.fl. har vänt sig mot möjligheten för
Esma enligt blankningsförordningen att fatta beslut som ersätter den nationella tillsynsmyndighetens
beslut och bl.a. anfört att artikel 114 om den inre marknaden utgjorde en felaktig grund för att delegera en
sådan befogenhet till ett EU-organ. EU-domstolen har i en dom i januari 2014 i mål C-270/12 uttalat att de
befogenheter som avses i artikel 28 i blankningsförordningen faktiskt syftar till att förbättra villkoren för
upprättande och funktionen av den inre marknaden på finansområdet.
Blankningsförordningen, länkar
EU-förordning EU nr 236/2012
EU-kommissionens delegerade förordning (EU) nr 826/2012
EU-kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 827/2012
EU-kommissionens delegerade förordning (EU) nr 918/2012
EU-kommissionens delegerade förordning (EU) nr 919/2012
Lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning
Esmas information och dokument om blankningsreglerna
Securities Law Legislation Under ett antal år har det bedrivits två projekt med i huvudsak samma syfte, nämligen att åstadkomma
harmoniserade regler för innehav och dispositioner med kontoförda värdepapper. Ett av projekten har
genomförts i regi av UNIDROIT och resulterade hösten 2009 i en konvention, Geneva Securities Convention.
Kommissionen har drivit ett liknande projekt som avslutades hösten 2008 med att gruppen lämnade sina
slutliga råd om en framtida EU-reglering av kontoförda värdepapper (Second Advice of the Legal Certainty
Group). Därefter har kommissionen vid två tillfällen konsulterat rörande en framtida Securities Law
Legislation (SLL), nämligen våren 2009 och årsskiftet 2010/2011.
37
Svårigheterna att komma överens i dessa frågor inom EU har varit och är fortfarande betydande. Det kan
delvis förklaras med att det är fråga om centrala civilrättsliga principer och frågor där medlemsstaternas
lagstiftning uppvisar stora olikheter. Beroende på juridisk tradition och inte minst marknadernas funktion
har regleringen av kontoföring av finansiella instrument fått olika uppbyggnad och innehåll i
medlemsstaterna. Därtill kommer säkert konkurrensfaktorer.
Kommissionen har under hösten 2012 aviserat att man överväger att införa en annorlunda reglering som
skulle bygga på ett ekonomiskt angreppssätt på frågorna och att man skulle frångå den funktionella
reglering som föreslagits av bl.a. Legal Certainty Group. Viktiga frågor i en sådan reglering skulle enligt
kommissionen vara hanteringen av säkerheter och behovet av kunskap om vem som äger vad rörande
finansiella instrument. Från kommissionen har också inhämtats att det pågår diskussion om vilken typ av
rättsakt (direktiv/förordning) som är lämpligast. Kommissionen har under 2013 presenterat ett
arbetsdokument med en ny inriktning. Arbetsdokumentet fick dock inte ett särskilt positivt bemötande av
medlemsstaterna..
Beräknad tidtabell
Kommissionen har sedan 2010 vid ett flertal tillfällen aviserat ett förslag. I dagsläget har projektet SLL
skjutits på framtiden. I kommunikationen om kapitalmarknadsunionen har kommissionen uttalat sig
skeptiskt om SLL och istället pekat på att enskilda frågor med SLL-anknytning kan bli aktuella för reglering.
Kontaktperson/er: Lars Afrell
38
EUs regelprocess och Esma
Erfarenheter av den nya regleringsprocessen
Inledning Sedan början av 2000-talet har Lamfalussymodellen tillämpats för EU-lagstiftningen på
värdepappersmarknaden. I den modellen antog, på nivå 1, Europeiska unionens råd (rådet) och
Europaparlamentet (parlamentet) rättsakter (förordningar eller direktiv) innehållande huvudprinciperna
efter förslag från kommissionen. I rättsakten delegerades vanligen till kommissionen att besluta om
detaljreglering i form av genomförandeförordningar eller genomförandedirektiv på nivå 2.
Lissabonfördraget medförde ändringar av processen för lagstiftningen på nivå 2 och därmed av
Lamfalussymodellen. Genomförandebestämmelserna på nivå 2 har ersatts med möjligheten för rådet och
parlamentet att i en rättsakt delegera till kommissionen att anta sekundär lagstiftning i form av delegerade
akter och genomförandeakter.
Utöver delegerade akter och genomförandeakter kan rådet och parlamentet även delegera till
kommissionen att anta tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomförande på förslag
av någon av de europeiska tillsynsmyndigheterna. Från den 1 januari 2011 består strukturen för finansiell
tillsyn i EU av de tre europeiska tillsynsmyndigheterna; Europeiska bankmyndigheten (EBA), Europeiska
försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten(EIOPA) samt Europeiska värdepappers- och
marknadsmyndigheten (Esma). Strukturen omfattar också en europeisk systemrisknämnd. En ytterligare
förändring är tillkomsten av bankunionen och ECBs tillsynsansvar för banker.
Det är i detta sammanhang viktigt att skilja mellan direktiv och förordningar från EU. Direktiv behöver
införlivas av medlemsstaterna med nationell rätt medan förordningar, oavsett om det är förordningar som
har antagits av rådet och parlamentet eller av kommission efter delegation, är direkt gällande i samtliga
medlemsstater.
Lagstiftningsförfarandet (nivå I) Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 tillämpas det så kallade ordinarie
lagstiftningsförfarandet för större delen av de lagstiftningsakter som antas inom EU. Undantag gäller bland
annat för skattefrågor för vilka det finns särskilda beslutsregler.
Förfarandet inleds genom att kommissionen överlämnar ett förslag till lagstiftning till parlamentet och
rådet. Dessa behandlar och diskuterar förslaget i upp till två omgångar (kallas läsningar). Efter både första
och andra läsningen kan den nya lagstiftningen antas om rådet och parlamentet är överens. Kommissionen
är formellt inte lagstiftare men har en möjlighet att dra tillbaka ett förslag om kommissionen inte är nöjd
med utgången av diskussionerna i rådet och parlamentet. Den stora merparten lagstiftning på
finansmarknadsområdet antas redan vid den första läsningen, vilket är möjligt genom att det förs tidiga
informella förhandlingar mellan representanter från de tre institutionerna (kallas trilog).
Om institutionerna inte har enats efter två behandlingar vidtar arbete i en förlikningskommitté. När en
överenskommelse har nåtts i förlikningskommittén skickas den för en tredje behandling i
Europaparlamentet och rådet. När båda institutionerna har godkänt överenskommelsen ska den
offentliggöras. Lagstiftning offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och träder vanligen i
39
kraft 20 dagar efter offentliggörandet. Ikraftträdandet kan dock variera beroende på om rättsakten
(direktivet eller förordningen) ska kompletteras med nivå 2 reglering.
Delegerade akter Kommissionens rätt att anta delegerade akter framgår av artikel 290 i Lissabonfördraget. Av artikeln
framgår att rådet och parlamentet kan delegera till kommissionen att anta vissa akter. Dessa akter ska vara
av allmän räckvidd men får inte utgöra lagstiftningsakter. Däremot kan kommissionen genom en delegerad
akt ändra eller komplettera icke-väsentliga delar av lagstiftningsakten. Av andra stycket framgår att
innehåll, omfattning och varaktighet för en delegering ska anges i den grundläggande rättsakten. Vidare
erinras i samma stycke om att de väsentligaste delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna.
I punkten 2 i artikel 290 ges regler för hur rådet och parlamentet kan invända mot en delegerad akt och
även återkalla en delegation. Reglerna för rådets och parlamentets kontroll av en delegation ska fastställas i
den grundläggande rättsakten.
Genomförandeakter Kommissionens rätt att anta genomförandeakter framgår av artikel 291 i Lissabonfördraget. Av artikeln
framgår att rådet och parlamentet kan delegera till kommissionen att anta vissa akter om enhetliga villkor
för genomförande av unionens rättsakter krävs. Av punkten 3 framgår att rådet och parlamentet genom
förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet i förväg ska fastställa allmänna regler och
principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebestämmelser.
Sådana regler fastställdes den 16 februari 2011 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 182/2011
om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens
utövande av sina genomförandebefogenheter. Denna kontroll sker genom ett kommittéförfarande (detta
förfarande har tillämpats ganska länge i EU och kan se ut på olika sätt beroende på lagstiftningsområde,
förfarandet går under namnet kommittologi). Det bör anmärkas att skiljelinjen mellan delegerade akter
och genomförandeakter definitivt inte är klar. Detta har EU-domstolen också konstaterat genom att ange
att det finns utrymme för en skönsmässig bedömning.
Tekniska standarder I en rättsakt kan rådet och parlamentet ge Esma (eller någon av de andra europeiska
tillsynsmyndigheterna) i uppdrag att ta fram tekniska standarder för tillsyn och även för genomförande.
Reglerna för framtagande av tekniska standarder för tillsyn framgår av artikel 10 – 14 och för tekniska
standarder för genomförande av artikel 15 i Esma-förordningen. Standarder för tillsyn syftar till att sörja
för en konsekvent harmonisering inom de områden som anges i lagstiftningsakten. Standarderna ska vara
tekniska, får inte innebära strategiska beslut eller policyval och deras innehåll ska avgränsas av de
lagstiftningsakter som de grundas på. För dessa standarder ska Esma lägga fram förslag till kommissionen
för godkännande.
Tekniska standarder för genomförande ska vara tekniska, får inte innebära strategiska beslut eller policyval
och deras innehåll ska syfta till att fastställa villkoren för tillämpningen av lagstiftningsakterna. På samma
sätt som för tekniska standarder för tillsyn ska Esma ta fram förslag och kommissionen anta standarderna
genom en förordning eller ett beslut.
40
Tekniska standarder för tillsyn liksom för genomförande ska således antas av kommissionen genom en
förordning eller ett beslut. De tekniska standarderna blir därefter direkt gällande inom EU. Det bör
anmärkas att kommissionen inte får ändra i ett förslag till tekniska standarder från Esma utan att samråda
med tillsynsmyndigheten.
Avslutande reflektioner De delegerade akterna och genomförandeakterna samt de tekniska standarderna antas av kommissionen i
form av förordningar. Endast i vissa särskilda fall kan det bli fråga om beslut. Förordningsformen innebär
som nämnts att rättsakten blir direkt gällande i EU. Något svenskt genomförande ska inte heller ske av
förordningar. Däremot kan en förordning resultera i att justeringar och tillpassningar behöver göras i
svensk rätt.
Förfarandet med delegerade akter och tekniska standarder har hittills kännetecknats av mycket korta
konsultationstider och en stor brådska att reglera. Ett annat problem för samtliga intressenter har varit det
stora antalet rättsakter på nivå 2. När det gäller genomlysningen har Esma i enlighet med Esma-
förordningen och sin antagna konsultationspolicy genomfört öppna konsultationer innan Esma lämnat råd
till delegerade akter och genomförandeakter samt förslag till tekniska standarder till kommissionen. Vid
vissa tillfällen har konsultationstiderna varit för korta och konsultationerna ägt rum under mindre lämplig
tid (semesterperiod) men i stort får processen hos Esma bedömas såsom relativt väl genomlyst. Det samma
kan inte sägas om förfarandet hos kommissionen vid beredningen av nivå 2. I och för sig har kommissionen
åtagit sig att konsultera experter från medlemsstaterna vid förberedande av delegerade akter och vad
gäller genomförandeakter ska det kommittéförfarande som anges i rättsakten på nivå 1 tillämpas. Någon
egentlig genomlysning av dessa förfaranden föreligger emellertid inte. Enligt föreningens uppfattning borde
kommissionen i vart fall vara skyldig att genomföra öppna konsultationer när kommissionen avser att
avvika från Esmas råd i viktiga frågor.
Enligt föreningens bedömning är de mycket korta tiderna för genomförande av reglerna för marknadens
aktörer och övriga intressenter ett allvarligt problem. För ett genomförande i ordnade former behöver
marknadsaktörerna i de flesta fall åtminstone sex till nio månader på sig efter det att samtliga regler har
antagits och offentliggjorts. Med samtliga regler avses nivå 1 och 2 regleringarna samt svensk lagstiftning
och eventuella föreskrifter från Finansinspektionen. Tidpunkterna för ikraftträdande behöver vara väl
avstämda och planerade med beaktande av marknadens berättigade krav på förberedelsetid. Det får
absolut inte förekomma att en rättsakt träder i kraft utan att klara besked kan inhämtas från lagstiftare
eller tillsynsmyndigheter om vad ikraftträdandet innebär för medborgarna i EU såsom var (är) fallet med
förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EMIR).
Lagstiftningen på nivå 1 förhandlas i allt större utsträckning fram vid informella möten inom och mellan EU-
institutionerna. Dessa möten är slutna och involverar en begränsad krets personer vilket gör det möjligt att
förhandla och sluta politiska överenskommelser. Men det innebär också att insynen i
lagstiftningsprocessen blir begränsad och att viktiga frågor snarare löses genom politiska kompromisser än
på basis av fakta och expertis. Föreningen vill särskilt peka på att insynen i förhandlingsprocessen i rådet
och det s.k. trilog-förfarandet är synnerligen begränsad.
Den nya lagstiftningsprocessen med delegerade akter, genomförandeakter och tekniska standarder som
kompletterar regleringen på nivå-1 (förordning eller direktiv) aktualiserar, enligt föreningens mening, om
det inte ska finnas en skyldighet för staten att på ett och samma ställe samla gällande lagstiftning för
finansmarknaderna, såväl svensk som EU-lagstiftning. Regelsystemet för finansmarknaderna har med det
41
nya lagstiftningsförfarandet blivit än mer svåröverskådligt och svår att hitta. I det sammanhanget bör det
noteras att många regler för finansmarknaderna gäller alla och envar och således inte bara finansiella
institut och fysiska personer som arbetar i sektorn.
Kontaktperson/er: Lars Afrell
42
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet
Kommissionen (KOM)lägger förslag till ny
lagstiftningNyckelaktör: enhetschef i
ansvarig enhet och ansvarig kommissionär +medarbetare
Europaparlamentet (EP) tar fram ändringsförslag
Nyckelaktör: ”rapportören” och ”skuggrapportörer” från de största partigrupperna
Rådet tar fram ändringsförslagNyckelaktör: ordförandeskapet samt de största
ländernas representanter i den arbetsgrupp som behandlar frågan. Sverige representeras av
finansdepartementet.
Diskussioner mellan rådet och EP (+KOM)För att nå enighet kan ärendet behandlas upp till tre gånger i varje institution. Enighet nås
vanligen i första behandlingen
Lagstiftningen (nivå I) delegerar ansvar att ta fram ytterligare detalj-regler på nivå II
Nyckelaktör: ESMA, nationella
myndigheter (FI) och kommissionen
Tid från KOMs förslag till lagstiftning varierar kraftigt, men snittiden är ca 2 år
43