Anders Forsling

2

Kapitel 1

Jag kollar ut ur det ovala flygplansfönstret, jag ser bara en massa svarta och gråa moln som bullrar när jag hör kaptenen börja prata. - Ni behöver inte vara oroliga över ovädret, vi har allt under kon-troll. Det han säger gör inte bara mig mer rädd utan även alla andra pas-sagerare. Då ser jag en gammal dam sitta och darra. -Du behöver inte vara rädd, jag lovar att de har allt under kontroll, säger jag till henne fast jag inte är helt säker själv. - Jag har lite flygrädsla i mig, svarar hon. -Jag heter Bruce, säger jag. Hon svarar och säger att hon heter Anna och att hon ska mellan-landa i Australien och sen fortsätta till Nya Zeeland. Då smäller det så det skriker i öronen och hela planet gungar till, samtidigt faller andningsmaskerna ner och jag tar tag i den ovanför mitt säte och sätter den över munnen och börjar andas djupa andetag. Jag tittar över på den gamla damen, hon darrar ännu mer och är kritvit i ansiktet. All personal skriker åt varandra och springer omkring i panik. Då smäller det till igen, jag känner lukten av bensin och jag ser att den högra vingen står i full brand, planet störtar ner mot den mörkblåa oceanen. Jag hör bara en massa skrik och jag är över-tygad om att mitt liv är över, mina tankar flyger igenom huvudet men mitt i allt kaos slocknar det för mig.

3

Kapitel 2

Jag hör de brusande havsvågorna och känner sand mellan tårna och på andra ställen, jag lever tänker jag och öppnar ögonen. Jag reser mig hastigt upp och möter en stor tropisk djungel fram-för mig. Jag står på en lång beige sandstrand med lite sot här och var från flygplanets vrakdelar som flutit upp på den långa småglittrande stranden. Solen skiner starkt. Vad ska jag, en vanlig affärsman med en sandig kostym på sig göra tänker jag och så får jag fram en sak ur mitt minne från när jag var liten och var scout. Min scoutledare sa alltid att när man är vilse så ska man leta i sina fickor eller ryggsäck och försöka hitta något användbart. Jag bör-jar rota i mina byxfickor och får fram en vattenskadad klocka, ett visitkort och ett sydafrikanskt mynt från min affärsresa där förra månaden. De sakerna var inte det bästa tänkbara, tänker jag och börjar leta bland vrakdelarna på den sotiga stranden. Jag stannar och betraktar en vrakdel som det står “Safe Airlines” på och jag tänker att det är ett väldigt ironiskt namn på flygbolaget. Jag går fram till en propeller och kollar ner på den men blir bländad av reflektionen av solen och viker av med blicken ner åt höger istället och ser ett avtryck i sanden, en kontur av en människa och jag blir överraskad. Det går spår vidare högre upp på stranden, under de fina palmerna som går efter stranden. Jag följer efter spåren medan jag hör bruset av de ljusblåa havsvågorna. Spåren slutar vid en stig som går in i den gigantiska djungeln som sprudlar av djurläten. Det ser mörk ut men man ser små solstrålar lysa in genom små glimtar här och var, det ser nästan ut som laserstrålar som lyser upp djungeln när jag riktar min blick in där. Det är något mystiskt med den här ön tänker jag för mig själv men jag bestämmer mig för att gå efter den där stigen ändå, jag lämnar min sandiga kostym kvar på stranden så jag vet var jag vart från början om jag ska tillba-ka tänker jag. Jag börjar gå efter den smala jordiga stigen och letar mig omkring med blicken i den rätt mystiska djungeln, jag möts av stora, höga,fantastiska träd och jag hör apor skrika och ser fina fåglar kvittra fantasi liknande fågelsånger. Det känns som att jag är Mogli i djungelboken och att alla djur säger hej till mig. Efter en tids gående i den stora djungeln tar stigen slut vid en stor, hög, grå

4

5

stenbumling, jag går runt den och ser en liten by på en öppen grä-syta med små röda tält, några hyddor gjorda av grenar och annat virke med stora blad som tak och tre små stugor med väggar gjorda av timrade palmer och ett trätak med blad och grenar på. Jag ser ett par människor som ligger i en vågrät rad i hjärtat av den lilla byn. -Hallå!!!, skriker jag men får inget svar. Jag springer ner till byn i full fart och när jag är framme vid männi-skorna märker jag att en av dem är den där damen Anna jag pratat med innan kraschen så de verkar vara passagerare allihop, men de ser väldigt skadade ut och har många köttsår. Jag böjer mig ner på knä och känner på alla åttas puls men det dunkar inte lite gran i mitt finger, alla är döda. En av dem har ett stort träspjut i bröstet som är väldigt slitet, det är en massa spån som ligger på man-nens bröst och spjutet är brutet mitt på tur också så jag struntade i hans puls. Vad är det här för ö, tänker jag fundersamt och skrajt. Skymningen drar sig framåt och djungeln blir mörkare och mer skrämmande, apornas skrik och fåglarnas kvitter byts ut mot morr och prassel i buskar. Det är nog säkrast om jag skyndar mig tillba-ka till stranden så att dem som bor här inte får syn på mig, tänker jag. Jag springer så fort jag kan igenom den skrämmande mörka djungeln medans grenar och blad fladdrar och flyger in i ansiktet, armar och mage på mig. Mina ben har aldrig sprungit fortare, jag känner mig som Usain Bolt och vinden fläktar i ansiktet, jag spring-er, springer och springer men så känner jag att högerfoten tar i någonting och jag faller och slår i huvudet. Det mörknar.

Kapitel 3

Jag öppnar ögonen och ser de stora pelarna eller så kallade träden och hör de tropiska fåglarna kvittra, jag känner mig yr och hu-vudet dunkar och känns tungt. Jag hör något prassla, jag blir lite piggare och reser mig upp som på en måndagsmogon, jag ser en jordig skäggig mans ansikte titta ut genom en stor grön buske. Han hoppar ut ur busken och rusar mot mig som ett lejon med en huu-lahula tjol och ett spjut och en sköld i händerna, han slår träskölden i huvudet på mig så jag ramlar bakåt och landar i de höga, gröna växterna. Jag känner tagar från växterna sticka genom skjortan och finbyxorna och in i skinnet på mig. Spjutet i hans hand höjs för att sedan tryckas kraftigt in i min bröstkorj, mitt huvud dunkar och jag ser suddigt att han höjer spjutet ännu mer. Då kommer en kraftig man från ingenstans och överfaller djungelmannen, det blir suddig-are, det slocknar.

Jag vaknar upp på en blå filt och hör en eld spraka, jag reser mig upp och ser att jag är inuti ett stort orange tält. I tältet, förutom den sprakande elden och den blåa filten finns det också en slags trästol, den ser ut som en regissörstol, det är också ett brunt skrivbord och en till blå filt i tältet. Jag ser mig omkring och smyger fram till det bruna skrivbordet, jag sätter mig på regissörstolen bakom och ser att det finns två lådor i det bruna skrivbordet. En till höger och en till vänster. Skrivbordet ser ut att vara ihopfällbart tänker jag lite fundersamt, sparkar på ett av de fyra bordsbenen och som jag trod-de så faller alla benen inåt. Från att ha varit ett skrivbord så blir det till en trärektangel med två lådor. Trärektangels två lådor öppnas när skrivbordet faller ihop till en rektangel. I den högra lådan ligger en kniv, en tändare och några papper och i den vänstra ligger det två vassa svarta stenar och en spegel. Jag tar upp spegeln med min vänstra hand och ser på mitt ansikte, mitt jordiga, sönderskrapade ansikte. Mina kinder är bruna av jord och har skrapmärken, jag har torkat blod lite här och var på ansiktet och jag har en stor bula i pannan. Mitt mörkbruna medellånga hår är smutsigt av lera och sand, och är lite hårt och stelnat av mitt torkade svett, min frisyr ser lite ut som på måndagsmorgnarna. Jag ser ut som en grottmän-

6

7

niska. Mitt i mina tankar om hur jag ser ut så hör jag något utan-för, det låter som att någon går mot tältet. Jag tar upp kniven som ligger i den högra skrivbordslådan och börjar smyga mot den lilla öppningen som det strålar solljus från. Jag sticker ut mitt ömma, slitna huvud ur öppningen på tältet, jag känner ett vasst knivblad mot strupen. - Vart är du på väg? hör jag en manlig gentlemannaröst med fransk accent säga. Jag vågar inte kolla på honom. - Vem är du? svarar jag rakt på sak.- Jag frågade inte det, vart är du påväg? upprepar han. - Jag vet inte? - Jag räddade dig från den där mannen som höll på att spettsa dig med ett spjut så du är iallafall skyldig mig att berätta lite mer en “jag vet inte”. Han börjar gå in i det orangea tältet, jag följer honom och ser baki-från att han har blont hår.- Sätt dig, säger han och pekar på filten jag sov på. Jag går och sätter mig. Vad ska han göra nu, ska han göra mig illa, förhöra mig eller kanske han överlämna mig till de där djungelmänniskorna, det är mycket som flödar i mitt huvud. Han står framför mig och kollar ner på mig som om han var en lärare och jag hade gjort något dumt. Det kanske jag hade gjort? - Vad heter du och var kommer du ifrån? frågar han med en lugn röst. - Jag heter Bruce Petersson och är född i Sverige men min mam-ma kommer från USA, säger jag lika rakt som förut, lite militärli-knande. Han tar fram ett ihopvikt papper ur sin bröstficka, viker upp det och börjar leta efter något. Jag kollar upp och ser att han är väldigt bredaxlad, välbyggd och, ljushyad, han har kläder som nästan ser ut som Indijana Jones utstyrsel. Han sneglar på mig igen, jag tittar ner i marken snabbt. - Åkte du i andra klass? frågar han. - Ja. - Är du hungrig? fortsätter han. - Rätt så, svarar jag och sneglar upp på honom. Jag ser att han är yngre än mig, han kanske är 25 någonting. Han

tar upp en klase bananer och slänger de till mig, jag tar emot med båda händerna.- Ät på du. - Man tackar, svarar jag tryggare. - Har du sett några överlevare? fortsätter jag med en skalad banan i handen. - Ja, en pilot, jag är pilot själv, piloten jag var med heter Ola, han kom från Sverige som du men han blev tagen av de där djungelmänniskorna, men jag lyckades fly, säger han argt med en tår glidande ner för kinden. Vi pratar resten av eftermiddagen och kvällen, jag får lära mig att den blonda mannen som är så muskulös är väldigt trevlig och heter Claude, Claude Descartes och är 27 år gammal. Han kom från den fransktalande staden Monteral i Kanada och att båda hans föräldrar kom från Frankrike. Claude fick veta att jag var 35 år, att jag hade en flickvän och en två årig son hemma i USA och att jag är VD på World Trade center. Vi märkte att vi också hade många gemensam-ma intressen som fotboll, ishockey, olika bilar och dokumentärer och en massa annat, men vi pratade mest om de där djungelmän-niskorna. Vad ville dem vad, vad gjorde dem med människor, vad var dem kapabla till, det var många diskussioner. Det skönaste med att träffa Claude var faktiskt att få mat och vat-ten, men jag fick också en ny vän, jag var inte själv det, fanns över-levare. Efter ett långt pratande så somnar Claude på sin filt. Jag släcker elden och går mot det ihopfällda skrivbordet och tar fram spegeln, jag håller den framför mitt ansikte, jag ser en ny person i spegeln. En person med ett nytt tänkande och svart skägg, en per-son med ett bättre självförtroende och ett ruffsigt svart hår. Jag går och lägger mig.

8

9

Kapitel 4

Jag hör ett skrik och flyger upp från min blå filt i panik och riktar mina ögon mot Claude som försöker göra motstånd mot en indian liknande man som hugger en kniv i hans mage. Utan att tänka så springer jag och överfaller mannen med kniven. Jag får ner honom på rygg och han tappar sin kniv men han tar tag i mig och vi rullar runt och får det orange tältet att falla ihop som ett kapplastavstorn. Jag kämpar mig ur hans grepp och knyter nävarna och börjar slå mot hans huvud men han skyddar sig som en boxare. Han tar i mot min höger med sin vänsterhand och drar en höger rätt mitt kind-ben, jag faller på rygg och känner mig lite grogi. Han ställer sig på knä och börjar leta efter något, förmodligen kniven tänker jag och börjar leta själv. Jag letar mig fram som någon som har tappat bort sina glasögon och inte kan se under det ihopfallna tältet. Istället för att hitta kniven så hittade jag ut ur det ihopfallna tältet eller det orangetäcket som det såg ut som. Jag kolla ner på tältet och ser bara en kropp ligga under, jag känner mig skraj och börjar kolla mig runt, men innan jag hinner kolla åt höger känner jag en kniv mot strupen. Den som håller kniven mot min strupe säger något på nått främmande språk, det låter som en man men jag förstår att jag kommer bli dödad snart, jag måste göra något tänker jag frus-trerande. Jag biter i handen som kniven hålls i och kniven faller ur handen och sedan sparkar jag med min häl på smalbenet på honom som står bakom mig, han faller. Jag sträcker mig efter kniven som fallit ner på marken och vänder mig om och ser att det är som väntat den mannen som var inne i tältet och hög Claude, han ser ut som en av dom där djungelmänniksorna. Jag tar inga risker och hugger mot hans mage, han hinner inte hindra mig, jag trycker kniven djupare och det kommer blod ur hans mun, han dör. Tank-en att jag hade dödat en människa gjorde att jag rös i kroppen men den tanken försvann snabbt när jag kom på att Claude låg skadad under tältet. Jag börja gå hastigt mot tältet. Tältet ser ut som ett stort orange täcke med någon som försöker gömma sig under det, jag tar tag i en sida av det ihopfallna tältet och drar undan det från Claude. Min önskan är att allt är bra med honom men jag förstår att det är kritiskt, speciellt när jag ser att det är flera djupa sår i magen

och fullt med blod som stänkt över hela hans kropp. Det var som om en hav hade bitit honom. Jag går fram till honom och ställer mig på knä och tittar på hans ansikte oroligt. - Claude, säger jag oroligt. Han öppnar ögonen och kisar mot mig. - Ta mina grejer och försök hitta någon annan överlevare och ta dig ifrån den här ön, hälsa till min familj att jag älskar dom, svara han med en svag hes röst. - Jag kan inte lämna dig här, jag klarar inte det här utan dig. - Du klarar det Bruce, det vet jag. Hans ögonlock stängs sakta. - Claude, Claude!!! säger jag frustrerat och ruskar på honom. Jag får inget svar. Jag börjar packa hans saker i hans väska, jag tar av mig mina svarta finbyxor, mina svarta finskorna som inte glänser i solskenet längre och min vita skorta och sätter på mig några vildmarkskläder och väskan jag packat. Jag går ut i djungel för att hitta en fin blomma och kommer tillbaka med en röd tul-panliknande sort, jag lägger den i Claudes händer som ligger på hans bröstkorj och säger farväl. Min blick vrids mot kniven som sitter fast i den döda djungelmannens mage, jag blir rasande och går raskt mot honom. Jag drar ut kniven ur magen på honom och hugger in den i halsen på honom och drar ur den och ger mig av i djungeln. Skymningen drar sig fram och jag börjar tänka på vart jag ska göra läger inför natten, jag tar fram en banan att äta ur Claudes gamla väska men när jag börjar skala min halvmogna banan hör jag något. Jag släpper bananen och tar fram den blodiga kniven ur min byxfic-ka och börjar cirkla mig runt som om det var en cirkel med soldater eller något liknande som skulle attackera mig som hälst. Då hör jag att det prasslar i en buske och kollar åt höger och ser en gam-mal man med ett stort grått skägg, långt krulligt grått hår och ljus skrynklig hy kolla ut ur en buske. Han går ut ur busken och håller sina stora muskelösa armar i luften, han har lika kläder som Claude hade. Han ser ut som en major eller en riktig överlevnadsexpert. - Är inte det där Claudes kläder, säger han till mig lite bossigt med en Schweizk dialekt. - Ja, säger jag lugnt.

10

11

- Vart är han? - Han är tyvärr död. - Och det var du som döda honom! eller hur! skriker han rejält och öppnar sina ögon så mycket han kan. - Nej! - Det var det visst!Han går närmare och närmare. - Nej! upprepar jag ilsket med farliga ögon. - Vem var det då!?- En av dom där djungelmänniskorna! Vi står en stund och stirrar på varandra lite andfått och ilsket. - Vill du komma ifrån den här galna ön? frågar han lugnare. - Såklar, vem vill inte det, svarar jag kaxigt. - Då följer du med mig, säger han och vänder ryggen och börjar gå. - Vart ska du? frågar jag nyfiket. - Det får du se när vi är framme. - Får jag veta vad du heter iallafall. - Jag heter Konrad och som du nog redan förstått så kommer jag från Schweiz, du själv. - Jag heter Bruce och är halv Amerikan och svensk. Jag fixa till ryggsäcken och följde efter honom, efter minst en halvtimmes gång i den ojämna och fullväxta skogen så ser jag ett likadant tält mellan alla växter och träd som Claude hade. Man ser att de lyser inuti och tältet och det hörs att några pratar i det. Konrad går in först och då börjar dom fråga vart han varit och så vidare, sen går jag in i tältet, det blir helt tyst. Alla tio ögon är rikta-de mot mig. - Det här är Bruce, han kommer är halv amerikan och halv svensk och han ska hjälpa oss att ta radion ikväll. - Vad ska han göra för nått, frågar en spingkig ljushyad man med ett svart pip skägg med ett par runda glass och en blå keps där det står “I love BIRDS” på. -Han är våran nya löpare, svarar Konrad. “Hoo” hör jag någon pusta. - Sätt dig och ta något att äta eller dricka, säger Konrad och visar mig en plats vid den sprakande elden. Konrad ger mig också en slags karta över något läger, det är en

massa linjer över och hit och dit, då ser jag en linje där det står löpare under. Den går rätt igenom lägret. - Vad är det här för karta, frågar jag Konrad lite skrajt. - Det är kartan över djungelmostrenas läger som vi kallar dom här. - Och löpare, vad gör han? - Du ska springa igenom lägret med kamoflars på dig och skrika, sedan ska du gömma dig i djungeln. - Varför få jag den rollen? säger jag ilsket. - Du är den nya här och den som är ny får den rollen det har vi bestämt, säger en mörkhyad långhårig kvinna till mig bestämt. - Varför! det är oretvist! säger jag ilsket med en grov röst. - Det är så, pungt slut, vill du här ifrån så måste du göra det! säger Konrad med sin schweiziska accent. - Vad ska ni andra göra då! sägger jag argt. - Max han med kepsen ska göra varningsignaler, Jennifer ska spana uppe i ett träd visa signaler till Max så han kan göra sina signaler och jag, James han med NFL-tröjan, Bob med fiske hatten och John-ny med trädgårdshandskarna ska hämta radion medans djugel-mostren letar efter dig. - Varför ska det vara fyra stycken som ska hämta radion? motsätter jag. - Ifall att det är något djungelmoster kvar i deras läger, några andra frågor, säger Konrad kaxigt. Konrad tar upp en väska och börjar rota i den, han tar ut ett par kamoflerade byxor och en kamoflerad långärmad tröja. - Sätt på dig det här, säger han och räcker kläderna mot mig. - Det ligger också en tändsticksask i högerfickan för nödfall också, fortsätter han. Det var inget knyst efter grälet tills skymningen kommit. Jag tar av mig mina indiana jones liknande kläder och sätter på mig kamo kläderna. - Det är dags, förbered er, säger Konrad grovt. Vi släcker elden och går ut utanför tältet och ställer oss i en ring. - Det här är våran enda chans att komma hem och lilla minsta fel kan riskera liv, så komigen nu vi klarar det här! säger han pep-pande.

12

13

Vi börjar gå i den mörka djungeln på ett led, efter ett dag så släcker Konrad sin ficklampa. - Vi är framme, viskar han. Jag känner mig rädd. Vi går närmare och man ser ljus stråla mellan träden i djungeln. Jennifer och Max springer iväg. - Du vet vad du ska göra, säger Konrad till mig och klappar mig på axeln. Jag tar tre djupa andetag och börjar springa, jag springer ner i lägret och ser ett tjugo tal djungelmänniskor titta på mig, jag fortsätter springa. Jag hör ett liknande ljud som innan jag bet den där djungelmänniskan, jag ser att dom börjar jaga mig när jag kollar bakom ryggen. Dom skriker och gamar efter mig men jag hinner springa in i den mörka skogen och slänga mig i en buske innan dom han komma när mig. Djungelmänniskorna fortsätter ut i skogen. Jag ser deras läger från busken jag gömmer mig i, då hör jag ett ganska skarpt fågelläte och ser att Konrad och dom andra är påväg ner till lägret. Då hör jag ett högt skrik och ser att en djungelmänniska bär på Max, jag hör ännu ett skrik och ser att en annan drar Jennifer ner mot lägret. Jag ser på Konrad och dom andra och ser att dom ser väldigt frustrerade ut, då händer det som inte får hända. Det kommer ut minst sextio djungelmänniskor ut ur sina små kojor och stugor gjorda av djungelmaterial. Dom blir omringade. Jag reser mig upp och kliver ut ur busken och börjar springa, jag vill bara därifrån, jag hör skrik och förstår att det är dom andra som blir dödade. Mina tänkar flyger hit och dit men dom avbryts av ett skrik, ett likadant skrik som när jag sprang ig-enom lägret, dom är efter mig tänker jag och kollar bakom ryggen och ser ljus. Jag springer snabbare och snabbare, jag kommer ut på stranden, jag springer ner i vattnet, jag simmar utåt, jag stannar och vände mig om. Facklor och skrikande människor fyller upp stran-den, det ser ut som ett riktigt huligan tåg till någon Hammarby AIK match. Vad ska jag göra nu tänker jag men mitt i mitt tänkande så ger dom sig in i djungel igen. Jag väntar en liten stund för att vara säker att dom inte försöker lura mig och hoppa fram när jag kom-mer in till stranden. Vågorna åker upp och ner medans jag simmar in till stranden, när jag är framme vid stranden börjar jag gå längs stranden, jag tänker på om jag någonsin kommer komma hem igen.

- Den här ön är så konstig, den ser ut som en riktig paradis ö med fester och annat men det är egentligen en jävla kanniblistisk ö med mördare, viskar jag för mig själv ilsket. Mitt tänkande förde mig ända till den andra änden av den fuktiga stranden, till några stora klippor och en mörk grotta. Jag känner mig trött, jag behöver sova samtidigt som jag måste hitta ett gömställe så inte dom där mon-sterna kan hitta mig, jag börjar gå mot grottan. Mina ben känns tunga efter allt springande. Jag tar fram tändsticksasken ur min högra ficka, tar ut en tändsticka och tänder den och smyger in i den mörka gråtan. Mina små steg ekar i hela grottan, jag hör en vattendroppe falla och dunsa i stenen och kollar åt höger och ser en fackla sitta fas i ett hål i stenvägen. Jag går och tänder facklan med min tändsticka som nästan brunnit ner till fingertopparna, facklan lyser upp grottan som solen på morgonen. Mina ögon vänjer sig inte riktigt med det starka ljuset i början men när jag ser det som är i grottan ramlar jag av förskräckelse. Det är fullt av hängande skelett i rep i grott-taket, målningar på väggarna och flera facklor på väggarna också. Jag tänder dom andra facklorna och sätter i facklan jag håller i hålet den satt i och försöker undvika skeletten så mycket som möjligt. Mitt intresse riktas mot målningarna mest, det är massa flygplan och liknande fordon som kraschar på en ö, men det är en målning som sticker ut och får mig på många tankar. Det är ett slags flygande fordon som kraschar på en ö, brevid det så är det en pil som riktas mot en fyra boxar som ser lite ut som en radio och brevid det så är det en ö med en bro över havet till något slags paradis. Det var två helikoptrar som försvann ur ingenstans för tre månader och dom fick inte kontakt med radion fick bilden mig att tänka på. - Det var därför militären inte hitta helikoptrarna, djungelmännis-korna tog radiorna från helikoptrarna och då kunde ingen kontakta militären eller någon räddningspatrull, viskar jag för mig själv. - Dom är ute efter radiorna för om dom har fyra så tror dom att dom kommer till paradiset, viskar jag hoppfullt för mig själv. Jag får en ide.

14

15

Kapitel 5

Natten är kommen och jag tänker på min idé, jag har ingen lust att sova, jag kan ju komma ifrån den här mardrömmen. Jag viskar om och om igen vad jag ska göra och varför för mig själv i grottan. - Jag ska spränga några flygplansdelar från kraschen så dom tror att det har kraschat något på stranden så dom får sin sista pusselbit, dom lämnar sitt läger för att leta och då tar jag chansen och ta radi-on och kontakta räddningsstyrka, viskar jag för mig själv koncen-trerat en sista gång. - Nu kör vi, säger jag som ett avslut.Jag släcker alla facklor förutom en som jag tar i min högra arm,-facklan lyser upp min väg efter stranden. Min skugga gestaltar en riktig ledare. Jag sätter ner facklan i sanden stabilt och börjar gå och hämta flygplansdelar och lägger dom i en hög brevid facklan, jag tar ur facklan ur den fuktiga sanden och går en bit bort och slänger den så den landar högst upp i högen. Det börjar brinna någorlunda bra, jag backar, då kommer explosionen från ingenstans, jag ramlar bakåt av trycket. Jag springer in i den mörka djungeln och göm-mer mig i en buske och väntar på det rätta tillfälle. Bara cirka fem minuter senare kommer ett ljus farande genom den bläck svarta djungeln, jag hör joddel liknande skrik från ljuset. Jag kollar vart ljuset kommer ifrån och börjar springa, jag springer som om det inte fanns någon morgon dag, jag känner grenarna slå mot huvud och ben. Mitt minne känner igen ljuset mellan grenarna, jag stan-nar och börjar gå, jag vrider och vänder bort alla grenar och blad som är ivägen för mig, jag är framme. Jag springer så fort jag kan ner i djungelbyn, in i den största stugan med hopp om att radion är där inne, jag öppnar dörren till stugan och ser inte bara en radio utan tre på varsin lodrät stock. Det står också en tom stock längst åt höger och det sitter fast brinnande facklor i marken i stugan längs dom yttre vägarna. Jag går fram till den radion längst till höger med raska steg och börjar mixtra med den. - Australienska kustbevakningen vad kan vi hjälpa till med, säger en kvinnlig röst ur radion. Precis när jag ska öppna munnen känner jag något vasst mot stru-pen.

Fortsättning följer…

r

16

17