fib 1

SHIP TO GAZAS KAPTEN BERÄTTAR OM BORDNINGEN Folketibildåtta201549 krOberoende och utan presstöd sedan 1971

NATOMöt två av aktivisterna mot Nato-övningenNORRBOTTENÅterbesök i en födelsebySAMTAL70 år sen Koreasbefrielse

FOLKETiBILD/ KULTURFRONT

fib 2

NU ÄR SOMMAREN ÖVER och många återvänder till jobbets gråa vardag, medan andra önskar att de fick arbeta någonstans istället för att gå och dra hela hösten också. Andra kanske önskar mer tid på jobbet, tid att faktiskt göra vad det är anställda för att göra – inte jäkta vidare med trasig rygg och dåligt samvete. I dikten Jag tänker på pengar av Carola Ankarborg fångas käns-lan av att arbeta för lönen, inte för tillfred-ställelsen av att ha gjort ett bra jobb.

Den sommar som nu lider mot sitt slut har kantats av många hårresande rapporter. I Grekland står samhället på kollapsens rand och de ut-dragna förhand-lingarna har i skrivande stund bara lett till mer åtstramningar. Även i Gaza har folket fått strama åt, till följd av den blockad som Israel har haft mot landet i 8 år. I förra numret kunde ni läsa om att föreningen som ger ut magasinet du nu har i handen har gått med i föreningen Ship To Gaza. Den lilla trålaren Marianne, en del av Ship to Gaza, tänkte segla över Medelhavet och bli till en fiskebåt för de hårt prövade ga-zaborna i juli. Men båten stormades, inte helt oväntat, innan den nått hamnen. Mer om den dramatiska kapningen kan ni läsa i intervjun med båtens kapten på sidan 13.

Även här hemma Sverige hopar sig pro-blemen. Vår reporter Britta Ring åkte för att kolla läget i sin norrländska födelseby och kom tillbaka med en historia om avfolkning och miljöförstöring – men också många ljusglimtar.

Missa heller inte intervjun med Birger Schlaug, där han berättar om varför vi inte ska gå med i Nato.

lucas de vivo, redaktör

Red.Tillbaka till vardagen

intervju: Möt två av de anti-krigsaktivister som störde NATO-övningen

Månadens SATIRARKIVET.SE

Jag tänker på pengar

Månadens Afghanist-

anfråga

Burundi riskerar folk-

mord

Ship to Gaza

Debatt om

valsystem

Ingemar Callenbergs

målningar

70 år sedan Koreas

befrielse

Recensioner

Rätt & rådligt

24

INNEHÅLL

439

10

12

13

17

23

30

36

46

Reportage: LANDSBYGDEN: Fib åkte till Norrbotten för att se samhällsutveck-lingen i vitöga.

14»Andra kanske

önskar mer tid på jobbet, tid att faktiskt göra vad det är anställda för att göra

fib 3

NU KOMMER GROVKALIBRIG eld från marknadsförarna av Nato-medlemskap på DN och SvD. Peter Wolodarski, Mats Johansson och Claes Arvidsson leder anfallet. Öppet antyds att Sven Hirdman är betald Moskvaagent och Stefan Löfven hånas när han uttalar att man trots provocerande ryska öv-ningar ”ska se till att ha ett utbyte som främjar olika länder”. I Svenska Dagbladet publiceras en artikel som antyder att hem-sidan ”alliansfriheten.se” skulle vara betald av Moskva. Det här är inte bara propaganda jämförbar med hårdporr. Det börjar likna McCarthyism. De som behärskar medierna och politik behöver då inte argumentera utan bara antyda Mosk-vakoppling och ”mjukhet” mot Moskva för att motståndaren ska avfärdas som förrädare. När McCarthyismen frodades på 1950-talet i USA måste de anklagade ”bekänna sin skuld” för att inte förlora sin anställning eller stängas av från den offentliga debatten. McCarthyismen var bara en modernare och smidigare variant av pogromerna mot judar i det gamla Östeuropa. Är det dithän de tre herrarna önskar sig?

JÄMFÖR GÄRNA med den lågmälda och sakliga argumen-tationen från Sven Hirdman och andra kritiker av ett när-mande till Nato. Artiklarna på www.alliansfriheten.se ska med fördel läsas noga. Här saknas helt den taktik som ut-märker marknadsförarna av Natomedlemskap på våra stora mediedrakar – att höja rösten när argumentationen är svag.

ETT STORT FRÅGETECKEN i Natodebatten är regeringens håll-ning. Å ena sidan ett deklarerat nej till medlemskap i Nato, å andra sidan tystnad om hur nära Nato regeringen är be-redd att lägga sig. Marknadsförarna av Nato pressar reger-ingen hårt utan att få mothugg. Och samtidigt allt tydligare diplomatiska tecken på att Ryssland misstror Sveriges av-sikter. Om regeringen ska främja svensk säkerhet måste den sätta en gräns mot Nato. Nu behöver en cirkusdirektör inte ens be om ”största möjliga tystnad” i frågan. Regeringen är redan knäpptyst!

DÄRFÖR TAR FLERA av alliansfrihetens tunga försvarare nu ett klokt steg framåt: Ordnar en egen Natoutredning! Den ska utreda konsekvenserna av det aktuella värdlandsavtalet med Nato – ett av alliansregeringens sista beslut före valet och som snart ska upp i riksdagen för godkännande. Den utredningen (se www.natoutredningen.se) ska konkret visa konsekvenserna för svensk säkerhet och beredskapen mot krig. Det kanske kan tvinga regering och riksdag att bekän-na färg i Natofrågan. torbjörn wikland

Krönika.Blir det en riktig Natodebatt?

Våra hjältar: KATARINA TAIKON: Hon stod upp för romers rättigheter redan på 1960-talet. En viktig förebild i dessa da-gar av groende antiziganism.

33

Film: LEVIATHAN: Berättelser förklarar ofta hur farligt och dumt det är med revolt. Från bibeln till dagens storfilmer.

40

fib 4

Sverigebilden.Hälleforsnäs bruk – Rivningen av gjuteriet på 4 000 kvadratmeter med anor från 1600-talet påbörjades den 17 juni 2015. Arbetet på bruket avslutades definitivt 2010, mycket på grund av undermåliga lokaler.

FOTO eva wernlid

fib 5

FiB-noterat.

DET FINNS MÅNGA lärdomar att dra av de blodiga och omskakande jugoslaviska upp-lösningskrigen 1991–1999 – om den roll som IMF och Världsbanken spelade, om hur särskilt Tyskland och USA underblåste nationella och religiösa motsättningar, om hur FN dribblades bort och Nato omvand-lades till en interventionsallians, om USA:s och Natos bombkrig och om folkrätten.

Den västliga propagandaapparaten skapar emellertid kraftfullt andra berät-telser för att rentvå sig själva och skuldbe-lägga motståndaren, särskilt Serbien och det serbiska folket. Främst bland dessa är berättelsen om Srebrenica, som utmålas som den enskilt värsta massakern i Eu-ropa sedan andra världskriget.

Tjugo år efter denna händelse borde

man kunna vänta sig balanserade försök av historiker, journalister och politiker att kartlägga vad som faktiskt hände och ärliga försök att sätta in denna episod i det bosniska inbördeskriget i ett vidare sam-manhang. I stället fylls medierna i Sverige och övriga västvärlden av laddade käns-losamma partsinlagor för bosnienmus-limerna. Politiker, inklusive den ledande krigsanstiftaren Bill Clinton och Sveriges utrikesminister Margot Wallström, fylka-des till en minneshögtid, som inte syftade till fred och försoning utan befäste och fördjupade fiendskapen mellan folkgrup-perna och länderna. Samtidigt försökte Storbritannien, med kraftfull uppback-ning av USA, förmå FN:s säkerhetsråd att stämpla denna enskilda händelse i

det bosniska inbördeskriget inte som en hämndaktion utan som folkmord – alltså ett avsiktligt serbiskt försök till fysisk ut-plåning av bosnienmuslimerna, helt eller delvis. En sådan påbjuden förvanskad historieskrivning stoppades genom Ryss-lands veto (Kina och flera andra länder lade ned sina röster).

Begreppet ”Srebrenica” har blivit en besvärjelse för att rättfärdiga inte bara västmakternas agerande i Jugoslavien på 1990-talet utan hela den offensiva fram-flyttning i Europa som följt efter Sovjet-unionens sammanbrott och alla fram-tida krig som USA:s regering och media beslutar att sälja in under beteckningen ”humanitär intervention”.christer lundgren

En besvärjelse för framtida krig

Sisyfos avbetalningsplan.

ILLUSTRATION mare toomingas

fib 6

Sverige håller på att fasas in i Nato bakvägen. Medierna skapar en hysteri där den enda logiska lösningen är att lägga stora summor på vårt försvar. Men Birger Schlaug har en an-nan vision för framtiden. Han vill rusta ned och i stället satsa på civil räddningsverksamhet. Svenska flaggan vill han göra till en fredssymbol.text hans öhrn foto mårten färlin

Trots krigshetsen motsätter sig Birger Schlaug så-väl Natomedlemskap som värdlandsavtal

”Vi planerar för krig, inte för fred”

Nato.

När Miljöpartiet, som en gång bildades med föresatsen att ”arbeta för en ny och aktiv svensk fredspolitik”, vacklar

i just fredsfrågan träder en av partiets grundare fram som en skarp kritikerna av Nato och svenskt Natosamarbete.

– Värdlandsavtalet är en absurditet, ett medvetet steg in i Nato. Det är löjligt att förneka det, säger Birger Schlaug och uppmanar sina forna partikamrater att göra avtalet till en kabinettsfråga.

POLITIK HANDLAR om det demokratiska hantverket i kommunfullmäktige och parlament, betonar Birger Schlaug. Då kompromissar man. Sedan talar man om att det är en kompromiss: ”vi gillar det inte men det var det bästa vi kunde få”. Sedan gäller det också att skapa opinion för det man tror på. Men man måste veta var gränsen går för vad man kan kompro­missa om.

– Värdlandsavtalet är en sådan gräns, där ett grönt parti med rötter i freds­

rörelsen måste sätta ned foten, säger Bir­ger Schlaug.

DET DJUPA OCH kompromisslösa freds­engagemanget hos det före detta språkröret bör inte förvåna någon. Det var fredsfrå­gan och inte miljön som var inkörsporten till politiken – tack vare författaren, femi­nisten och fredsaktivisten Elin Wägner.

– Det var ju inte bara så att hon arbe­tade för kvinnlig rösträtt. Hon var också pacifist och skrev många böcker utifrån det temat. Det var det som väckte mig på 1970­talet. Det var före miljögrejen, säger Birger Schlaug.

Det ledde in i Svenska Freds som var lite mer radikalt på den tiden, enligt Bir­ger Schlaug,

– Jag vet inte om det var så, det kanske bara är en föreställning, lägger han snabbt till

Besvikelsen över den etablerade freds­rörelsens och miljöpartiets svek i freds­frågan återkommer under vårt samtal.

– Det är viktigt att stå för det man tror på. Elin Wägner reste runt i ett krigsbenä­

get Europa och pläderade för (Mahatma) Gandhis icke­våldsmetoder. Hon vågade stå för något som kostade henne en hel del, säger han och beklagar att så många fredsvänner nu lämnat arenan.

Och så varnar han för vindflöjlarna.– Jag känner jättemånga som för bara

några år sedan hade min uppfattning, men nu har vinden vänt och då har de en an­nan uppfattning. Dessa vindflöjlar är de farligaste människor som finns. Först var de vänster, jättevänster, sen blev de nylibe­raler, jättehöger och sedan kan de plötsligt låta som gröna. Blir det en brun våg kom­mer de att stå där också, för de vill alltid stå där vågen sveper fram, säger Birger Schlaug, inte helt utan engagemang.

Det var också fredsfrågan som blev första steget ut ur partipolitiken. Besvi­kelsen blev mycket stor när Miljöpartiet ställde sig bakom den svenska insatsen i Afghanistan. När sedan Peter Eriks­son, Maria Wetterstrand, Lars Ohly och Göran Persson i en gemensam artikel på DN­ debatt lite senare pläderade för ökad

fib 7

tillväxt och förklarade att utan tillväxt gick det inte att rädda miljön var måttet rågat.

– Då lämnade jag hela köret.

SITT AFGHANISTAN KUNDE han sedan ti­digare. När han en gång stod utanför sov­jetiska ambassaden och protesterade mot Sovjetunionens krig där slog det honom att han visste ganska lite om landet. Han läste på och när det blev aktuellt för Sverige att fortsätta Sovjetunionens försök att “civili­sera” Afghanistan var han benhårt emot.

– Debatten som ledde fram till den svenska insatsen var inte förankrad i verkligheten. Det fungerar inte att bomba ett land som Afghanistan. Landet för­ändras vare sig man vill det eller inte. Det hade kommit en förändring underifrån i Afghanistan i alla fall.

När det gäller Sveriges deltagande i kriget mot Libyen svarar han lite und­vikande att han inte riktigt satt sig in i frågan men att han hela tiden har varit mycket tveksam till den svenska insatsen.

– Det är ett problem och det gäller

nästan allt, bara för att några grupper är emot det som är ont vill vi gärna tro att de är goda. Men bara för att man är emot en sorts diktatur ska man inte tro att de som är emot är demokrater, så enkelt är det inte. Det borde vi ha lärt oss av historien.

Men det har vi inte:– Vi har en förmåga att klampa in och

ställa till. Det var likadant i Irak. När Väst griper in ställer man till. Så har det varit ända sedan kolonialtiden.

Vad som närmast kan betraktas som en krigspsykos har svept in över landet och förändrat opinionen. Det har gått mycket snabbt och det är delvis medier­nas fel. Med rubriksättning, ingresser och bildurval har medierna, med Svens­ka Dagbladet i frontlinjen, bedrivit ren krigsjournalistik.

– Medierna står för krigshetsen. Målet är att vi ska gå med i Nato och då behövs det.

HETSEN HAR RIKTATS främst mot Ryssland och det medierna har hävdat har tyvärr

blivit till en etablerad sanning, menar Birger Schlaug.

– Vi planerar för krig, vi planerar inte fred. Vi diskuterar krig, vi diskuterar inte fred. Vi diskuterar upprustning, vi diskuterar inte nedrustning. Allting har vänt på kort tid. Det är absurt. Krig är normalläget, har man en annan uppfatt­ning anses man som lite konstig. Det som är konstigt i dag var faktiskt normalläge i den politiska debatten för några år sedan.

Han är kritisk till mycket av det som sker i dagens Ryssland (som kombinerar det sämsta från kapitalismen med det sämsta från kommunismen) och presi­dent Putins politik men anser ändå att Sovjetunionen i går var ett mycket större hot mot Sverige än Ryssland i dag.

– Demokratin hotas inifrån, den hotas av rasism, av maffialiknande strukturer, av ett rättssystem som inte fungerar, av en skola som har jätteproblem och en sjuk­vård som inte riktigt fungerar. Sådant gör att människor inte längre känner tilltro till samhället. Och känner man inte tilltro

Birger Schlaugs politiska engagemang började med fredsfråga. Den var även den som fick honom att lämna partipolitiken. Han kunde inte acceptera att Miljöpartiet gick med på Afghanistan-invasionen.

fib 8

till den offentliga delen av samhället då börjar hela den här modellen att kracke­lera, säger Birger Schlaug och menar att i det läget knappast räddar eller hjälper den svenska demokratin att satsa mer pengar på det svenska försvaret– tvärtom.

– Siffror på ökade militäranslag med 20 till 30 miljarder har nämnts. Då skulle omkring 8 procent av statens offentliga utgifter gå till militären. Ett oerhört slö­seri med skattepengar. Det borde till och med Skattebetalarnas förening fundera över, tycker han.

HAN MENAR ATT när hotet mot demokra­tin finns inne i samhället och man säger att det inte finns pengar att göra något åt det kan man heller inte satsa kanske 30 miljarder på militären.

– Man får ju ta det konkreta först. Och det är ökade klassklyftor och ökade kon­flikter som gör att samhället helt enkelt inte håller ihop längre.

Men utan mer resurser till militären och utan hjälp av Nato, hur ska Sverige kunna försvaras då?

– Jag har en liten udda åsikt om det. Jag tror att vi kan rusta ned, att vi kan göra som Costa Rica (som enligt landets

författning inte får ha någon armé). – Vi avrustar alltihop på 15 år, mate­

rielen kan vi ställa till FN:s förfogade eller skrota och så satsar vi på konfliktförebyg­gande åtgärder. Vi satsar på att bygga upp internationella räddningsteam. Varför ska alla länder satsa just på militären? Vore det inte bra om några länder satsade på den civila delen? säger Birger Schlaug.

De 40 miljarder vi nu satsar på militä­ren kan i stället användas för civil rädd­ningsverksamhet – det borde till och med en nationalist kunna acceptera, tycker han. Svenska flaggan blir en fredssymbol och folk kommer att bli glada när männi­skor räddas. Både höger, vänster och de gröna borde kunna ensas om att det är en ganska bra modell.

– Det kan låta naivt, men är det verkli­gen så att Ryssland, för det är ju Ryssland vi talar om, skulle anfalla ett land utan försvar?

DET FRAMGÅR OCKSÅ att Birger Schlaug inte har några höga tankar om den svens­ka krigsindustrin som vid en satsning på militären skulle få stora beställningar.

– Vet du hur många svenska piloter som har dödats sedan andra världskriget? frågar han plötsligt.

– Nej?– Vi har aldrig varit i krig. Ändå har

600 svenska piloter dödats. De har flugit Flygande tunnan, Draken, Lansen. Fly­gande tunnan var ett skitflygplan. Saab producerade dem hela tiden, glada i hågen över att de störtade så att de fick tillverka nya. ■ ■

»Vi planerar för krig, vi planerar inte fred. Vi diskuterar krig, vi diskuterar inte fred. Vi diskuterar upprustning,

vi diskuterar inte nedrustning. Allting har vänt på kort tid. Det är absurt.

Någon gång på 1970-talet, inför en tågresa, ville Birger Schlaug ha en bok att läsa. Eftersom han läser fort tog han den tjockaste bok han kunde hitta. Det blev Elin Wägners Väckarklocka och ett möte med en författare som påverkar honom ännu i dag.

Boken skrevs i början av 1940-talet mitt under brinnande världskrig.

– Elin Wägner hade skrivit om kvinnors

rättigheter, demokrati och fredsfrågan. Det hade många gjort tidigare men hon la också till miljöfrågan och vävde en ideolo-gisk väv utifrån det, säger Birger Schlaug.

Ur Elin Wägners ideologiska väv: (Väck-arklocka, 1941)Bekämpande av skadedjur är lösen för dagen.Soldater besprutar de största fienderna

med kulor, lantmannen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delar är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oum-bärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasis-ter och man dödar livet i jorden under den utan vilket vinstocken inte kan leva.Det finns inga skadedjur.

Birger Schlaug om Elin Wägner

Elin Wägner var den som, genom sina texter, fick Schlaug att börja engagera sig.

fib 9

Jag tänker på pengar.Jag måste tänka på pengar.Jag tänker på pengar när jag cyklar sista kurvanoch tegelbyggnaden skjuter upp ur kullen medpraktfulla pelargoner i balkonlådorna,jämrande ljud från övervåningen.Enbart på morgonen lägger jag märke till klagoropen, sedanförsvinner de in i väggarna och blir en del av byggnaden.Jag tänker på pengar när jag lyfter loss Esters ben ur benskålarna,masserar hennes kalla torra fötter med salva innan jag kämpar påett par stödstrumpor, känner att hennes trosor inte är våta ochtar fram de lila mjukisbyxorna och de vita nätta tennisskorna.Jag tänker på pengar när jag bänder Esters kropp upp ur sängen som en kärv konservburk.Jag försöker göra rörelsen så snabb och skonsam som möjligtoch räknar timmar, hundralappar, allt man kan köpa när lönen kommer.En arm under hennes axlar, den andra om hennes ben och en snabb svängså att hon hamnar i sittande ställning på sängkanten.Ester vinglar, blundar och faller.Ester väger 43 kilo, en stör av kött och stela leder.Jag håller henne med höger arm – 43 kilo på min arm – och fäster selen i liften med den andra, drar åt runt den smala kroppen, vecklar ut benen som vill korsa sig, försöker få fötterna på ståplattan.Hennes garderob består av mjukisbyxor i blå och lila färgeroch tillhörande tröjor med dragkedja. Lila är Esters favoritfärg.Det är en av få saker jag vet om Ester. Alla kjolar och snäva blusar har för länge sedan sorterats bort.En gång i veckan rullar vi hennes kritvita hår, fortfarande tjocktoch mjukt som från en annan tid.

Ester blundar och kanske är det smärtan, kanske kylan.”Ester har du ont?”Men hon svarar inte, fortsätter blunda.Det är sällan hon pratar nu. Hon är oftare någon annanstans.Hon har lämnat rummet och strosar längs en strand hand i handmed sina söner, sjunker ned med fötterna i sanden. Det är så jag fantiserar. I varje fall är det någon av sönernasnamn hon ropar när jag kommer in på morgonen och vinklarpersiennerna, hon tittar upp men kniper ihop till sömnen igen när hon förstår att det bara är en av flick­orna.Ester älskar sol och värme. Det är en av få saker jag vet om Ester.Varje sommar hjälper vi henne på med solhatten och ut,sätter henne i raden av sollapande tanter längs betongväggen.En ringlande kö som hoppas att någon vågar slå hål i stressen och ta dem med på promenad.”Ester? Ester har du ont?”En fråga som inte väntar något svar.Jag vet att hon har ont, och hon vet att jag inget kan göraom hon svarar ja.Hon mumlar åt sina söner att akta sig för strömmarna.Fyrtiotre kilo som hänger på min arm.Jag tänker på allt man köpa för pengar:en rak rygg och tid att läka sakta i solen med en romani händerna.Vi är två personer på varsitt håll.Jag kommer tidigt på morgonen och stan­nar till sent på kvällenoch det jag har är min hand att sträcka ut, en extra tablettnär smärtan blir för svår och en värmande filtatt vira om när kylan blir för hård.En yttepytteliten stund kan jag stannaEn yttepytteliten stund kan jag vila med Ester på sängkantenmedan hon hämtar andan där på stran­den.

En yttepytteliten stund inbakad i rutiner innan jag måste störa hennes fantasier för att hinna vidare.Solen glimmar in genom persiennerna och Ester skrattar,tittar upp och säger:”Björn, han har det bra nu.””Ja, han har det bra”, säger jag, och håller om henne,hjälper hennes händer att greppa om liften.En kort stund ser vi varandra.En kort stund är vi båda i rummet.carola ankarborg

Info till illustrationen: ”Tre åldrar”. En äldre kvinna ser sig själv i tre stadier av livet i spegeln. Barn, tonåring och vuxen.

ILLU

STRA

TIO

N H

ANS-

MAG

NU

S M

EIN

CKE

OCH

KRI

STIN

A ER

IKSS

ON

fib 10

TEXT pelle sunvisson ILLUSTRATION hans-magnus meincke och kristina eriksson

Den svenska militära insatsen i Afghanistan har avslutats, så när som på ett femtiotal råd­givare. Rimligtvis måste det finnas massor att lära av den största och längsta utlandsupp­draget i Sveriges efterkrigshistoria. Att vi ska ta till oss de lärdomarna kräver emellertid att vi utreder vad som egentligen har hänt. Regeringen har annonserat att en sån utredning är på väg. I varje nummer av FIB/K ställer sig Pelle Sunvisson frågor som de kommande utredarna måste undersöka och ge ett klart svar på – om det ska bli en seriös utvärdering av den svenska krigsinsatsen. Pelle ger utifrån sina kunskaper en bild av vad svaren måste handla om.

Om Afghanistans etniska sammansätt­ning kan i stort sägas att den består av trettiotal olika folkgrupper varav pash­tuner, tadzjiker, hazarer och uzbeker

hör till de största och de har alla stora delar av sin befolkning i länderna utanför Afghanistan. Pash­tunerna finns främst i södra Afghanistan och de angränsande delarna av Pakistan. Tadzjiker och uzbeker har sina starkaste fästen i norr och natur­ligtvis i Tadjikistan och Uzbekistan. De shiamus­limska hazarerna har en religiös koppling till Iran.

Även om pashtunerna är störst är deras majo­ritet mycket knapp. De har emellertid traditionellt varit de som styr landet. Den stora merparten talibaner är också pashtuner, även om långt ifrån alla pashtuner är talibaner. När USA invaderade landet gjorde de det med stöd av Norra alliansen, en ostabil koalition av uzbekiska och tadzjikiska krigsherrar. Medan de avancerade söderut fram­fördes skyddet av minoriteter som ytterligare ett skäl till invasionen. Oavsett den egentliga avsikten är det ett påstående som skulle kunna ha viss bäring i södra Afghanistan.

I de norra distrikten där svenskarna varit

stationerade är situationen en annan. Där är pashtunerna en liten minoritet, som i närhis­torien både har utsatts för massakrer och med hjälp av pashtuner från södra Afghanistan utsatt andra grupper för ohyggliga brott. Här är två av händelserna så som de beskrivs av Ahmed Rashid i storsäljaren ”Talibanerna”.

”Dostums soldater grävde upp 20 massgravar nära Shibarghan där över 2000 talibanska krigs­fångar hade mördats och begravts. FN:s under­sökningar visade att fångarna hade varit utsvultna och hade torterats innan de dog.” (s. 94)

”Det som följde var ännu en brutal massaker, som gränsade till folkmord. Talibanerna utkrävde hämnd för egna förluster året innan. En taliban­kommendant sa senare att mulla Omar gett dem tillstånd att skjuta folk i två timmar, men blod­badet hade hållit på i två dagar.” (s. 106)

I DE SVENSKA stridsrapporterna är det ett område som står ut. Det är i ett område väster om Mazar­e­Sharif klart flest incidenter sker och det är dit allt mer av den svenska insatsen koncentreras. Området kallas ofta för Pashtunfickan. Som

Afghanistanfrågan.

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 1

Har Sverige tagit ställning för den ena sidan i en etnisk konflikt?

fib 11

namnet avslöjar är det en plats dominerad av pashtuner. Med sina forna fiender på guvernörs­posten och inom stora delar av polisen och armén är det kanske inte så konstigt att pashtunerna inte godtog det nya styret. Mer förvånande är att svenskarna inte gjorde kopplingen. Wilhelm Agrell, forskare och professor i underrättelseana­lys beskriver bristerna på slutsatser i sin bok ”Ett krig här och nu”.

”Den syn på ’problemområdena’ som framträ­der i de svenska rapporterna är rent teknisk och redovisar inte några försök att förstå förhistoria

och sammanhang… Ingenstans nuddar man ens vid frågan om dessa beskrivna nätverk eller orosstiftare skulle kunna åtnjuta aktivt eller pas­sivt stöd från delar av lokalbefolkningen eller om delar av denna snarare upplevde de afghanska säkerhetsstyrkorna, som svenskarna per defini­tion skulle stötta, som ett lika stort eller större hot. Hela denna fråga tycks utgöra en vit fläck…” (s. 267f). ■ ■

Missa inte nästa fråga som utredarna måste ställa i FIB/K nummer 9!

www.alliansfriheten.se

Granskning av insatsen i Afghanistan – del 1

Har Sverige tagit ställning för den ena sidan i en etnisk konflikt?

fib 12

BURUNDI

Oviss framtid i tvillingländerna

Det är tydligt att Burundis pre-sident älskar makten. Han vill

hänga kvar vid den så länge som möjligt. Därmed riskerar landet ännu ett utbrott av de etniska strider som så ofta drabbat Bu-rundi och dess tvillingland i norr, Rwanda.

Båda dessa länder var fram till första världs­krigets slut tyska kolonier, därefter FN­protek­torat under Belgiens överinseende. Belgien ansågs särskilt förtjänstfullt eftersom man länge styrt över det väldiga Kongo, visserligen med stort människospill, men det bortsåg man från i det rasistiska vita Europa. Slutli­gen blev Rwanda och Burundi självständiga liksom en rad andra afrikanska stater.

Redan på kolonialtiden talade man bekymrat om de svåra motsättningarna mel­lan ländernas två etniska grupper, tutsierna, ibland kallade ”de långa”, och hutuerna, ”de korta”.

”De korta” utgjorde majoritet både i Rwanda och Burundi. ”De långa”, tutsierna, var i flera århundraden överklass och styrande.

Vid självstä ndigheten 1960 drev hutu­erna i Rwanda bort den gamla överklassen, nämligen tutsierna. Tutsierna flydde till grannländerna, framför allt Uganda. När en tutsiledd motståndsrörelse försökte återta makten, utlöstes massmord. Det talas om hundratusentals döda.

I BURUNDI BEHÖLL tutsierna makten. När hutuerna även där försökte göra uppror, slog landets militärregim obönhörligt till. 1992 genomförde regimen massmord vid svenska pingstmissionens skola. Hela avslutnings­klassen, i sin majoritet hutuer, hämtades av tutsisoldater och kördes ut i skogen där de mördades.

Två år senare försökte presidenterna i Rwanda och Burundi förhandla. På åter­resan från samtal i Dar es Salaam, sköts deras flygplan ned.

I Rwanda sågs attentatet som en provo­

kation. Närmare en miljon tutsier i Rwanda och hutuer som troddes sympatisera med dem höggs ned med specialimporterade machetes. FN kunde inte ingripa, eftersom massakrerna ansågs vara Rwandas inre angelägenhet.

FRÅN RWANDAS GRANNLAND Uganda, dit många tutsier flytt, ledde Paul Kagame några år senare en styrka med uppdrag att slå till mot så kallade génocidaires, folkmördarna från 1994. Det slutade med att Kagames mycket effektiva styrkor, dominerade av tutsier, också ockuperade praktiskt taget hela Kongo.

I Burundi är det hutumajoriteten som har valt den nuvarande presidenten Pierre Nkurunziza. Han höll som student på att bli mördad, när tutsisoldater slog till mot

universitetet. Han äger ett helt fotbollslag, Hallelujah Football Club, och dessutom en välsjungande kör som han gärna tar med sig på utlandsresor.

Vad som ska ske, både i Rwanda och Burundi, i fortsättningen är ovisst. björn kumm

JordenRunt.

Burundis presidents maktambitioner har förvandlat landet till en krutdurk. Nya etniska konflikter riskerar att blåsa upp.

Döskallar från offer för inbördeskriget i Rwanda. Riskeras något liknande i Burundi?

fib 13

Fyra ytstridsfartyg hade omringat den lilla ljusblå fisketrålaren Mari­anne. Från dem stack snabbgående zodiakmotorbåtar ut mot det ci­

vila fartyget i skydd av nattmörkret. Det som nu höll på att hända var ett flagrant brott mot internationell rätt. Marianne var 97 sjömil, mera än 18 timmar från de­stinationsorten Gaza, utanför Port Said i Egypten. Det här var internationellt far­vatten, och Marianne var svenskflaggad. Hon borde följaktligen vara fredad.

– Zodiakbåtarna var kamouflerade till kustbevakningsfartyg, berättar Joel Op­perdoes som var Mariannes kapten.

Då Folket i Bild når honom har han varit hemma i Malmö två dagar och min­nen av den dramatiska natten till den måndagen den 29 juni är ännu färska.

Han berättar om seglatsen från gre­kiska Kreta.

– Till följd av konflikten mellan Grek­land och Turkiet går den grekiska sjö­gränsen sex sjömil ut till havs. Eftersom de andra fartygen i frihetsflottan hade stoppats av grekiska myndigheter, och ett hade saboterats, beslutade vi att inte an­göra hamn på Kreta. I stället låg vi strax utanför sjögränsen.

DET VAR INTE ALLS självklart att flottans andra skepp segelfartygen Rachel, Vit­torio och Juliano II, skulle kunna lämna sin grekiska hamn. Fartygen låg under konstant bevakning. Men under natten lämnade väktarna sina poster och de tre blockadbrytarna tog sin chans att smyga ut till havs.

Under följande dagar märkte Joel att oidentifierade farkoster skuggade trå­laren. Dock aldrig så nära att de kunde identifieras. På lördagen fick Marianne sällskap av ett spaningsplan som cirku­lerade över henne. Satellittelefonerna slutade fungera och alla tecken tydde på omfattande störning av Mariannes kom­munikationsutrustning. På kvällen den 28 maj förberedde Mariannes kapten be­sättning och passagerare på att den för­väntade fartygskapningen troligen skulle ske under natten. Han hann knappt kry­pa till kojs innan han väcktes.

– Israeler i svarta huvor bordade Ma­rianne akterifrån, säger Joel. Med dragna vapen, sparkar och slag tog det dem dryga femtio minuter att ta kontroll över bryg­gan, som vi barrikaderat.

JOEL OPPERDOES hade stängt av Marian­nes maskineri, vilket snart visade sig bli ett problem för israelerna. Ingen av de israeliska elitsoldaterna var sjömän. Det var med ett rop på hjälp motorerna kunde startas igen.

– Redan då vi buntades ihop som fång­ar ombord började vi planera nästa försök att bryta den illegala israeliska blockaden, säger Joel.

Fångarna sattes bundna på fördäck, lite senare under filtar eftersom demon­strationer till stöd för aktivisterna ar­rangerades på kajen i hamnstaden Ash­dod. Därifrån fördes fångarna senare till Givonfängelset i Ramla. De satt separera­de: männen för sig och kvinnorna för sig och hölls isolerade från de andra fångarna.

Förhörsledarna drog sig inte för per­sonliga hot mot deras familjer och vänner i Sverige. De ljög om vem som hade sam­arbetat med dem, vem som hade fått åka hem.

– Vi krävde ständigt att få tala med varandra, och till sist gick de med på våra krav, säger Joel.

MARIANNES KAPTEN är en man som inte knäcktes de dramatiska händelserna i Medelhavet. Han säger att insamlingen till ett nytt Ship to Gaza inleddes redan då de var fångar ombord på sitt eget skepp. Till de första som bidrog hörde en ano­nym israelisk soldat som skänkte fem shekel. ■ ■

ShipToGaza.

Kaptenen berättar: Så blev vi bordadeTEXT OCH FOTO joacim blomqvist

Joel Opperdoes, kapten på Marianne.

fib 14

Kamp mot Nato över generationsgränserna

Nato.Mellan den 25 maj och den 5 juni stod Sverige som värd för Arctic Challenge Exercise för andra gången. Planerna är att övningarna ska hållas vartannat år från och med nu. 3 600 personer, 115 stridsflygplan och 9 länder deltog. Men det skedde inte utan att någon rea-gerade. Fib/K har pratat med två av de många aktivister som kände att de var tvungna att visa sitt missnöje över övningen.

Tjugofemåriga Puma Berg ligger på landningsbanan och spelar död. Det är den 2 juni 2015 och hen har, tillsammans med ett tiotal andra

aktivister, gjort en så kallad die-in på den militära flygplatsen F21 i Luleå. Syftet är att simulera följden av krig och att protestera mot den militära flygövningen Arctic Chal-lenge Exercise, ACE. Bakom aktionen ligger organisationerna Ofog, Kvinnor för fred och Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärn-vapen (FmKK). När jag ringer Puma en dryg månad senare är hen tillbaka i Stock-holm, där hen bor och arbetar med att hålla i skulpturworkshops för särskolor. Hen be-rättar hur hen första gången kom i kontakt med den här typen av aktivism.

– För sex år sedan berättade en bekant för mig om Ofogs arbete mot militarism och kärnvapen. Direkt aktion och civil olydnad – det lät så himla bra att jag bestämde mig för att följa med till England och delta i en blockad.

Sedan dess har hen kommit att engagera

sig i en rad olika former av politisk kamp. Bland annat arrangerar hen queerfeminis-tiska klubbar och har varit med och arrang-erat Anarchopridefestivalen, ett radikalt, politiskt alternativ till Stockholm Pride. Steget mellan queerfeminism och antimili-tarism har aldrig varit långt.

– Militarismen är ju på många sätt en slags machoideologi, vårt sätt att arbeta är ju istället helt icke-våldsligt. Vi kämpar aktivt emot machotendenser.

Puma kan förstå att det finns samman-hang, länder och platser där det kan krävas ett annat slags motstånd. Där våldet blir mer av en nödvändighet.

– Men på det hela taget tror jag att vägen måste vara målet. Att föra en våldsam kamp för en fredlig värld, det tror jag är omöj-ligt. Puma känner sig väldigt trygg i ak-tionssammanhangen. Dels uppskattar hen den demokratiska, platta strukturen bakom organiseringen, dels det faktum att allt är väl förberett. Planeringen fyller också en viktig funktion i relation till civilsamhället.

UNDER AKTIONEN MOT ACE användes till exempel flygfältet också för civila flygplan. Då gäller det att ha koll.

– Vi vill ju inte utgöra en fara för andra. Därför försöker vi tänka igenom allt: Vad kan gå fel? Är kritiken rätt riktad och tydlig?

Själva aktionen upplevde Puma som väldigt lättsam. Militärpoliserna var inte så aggressiva som de kan vara, menar hen och förklarar skrattande att de nog var oförbe-redda på att behöva gripa kvinnor som var 40 år äldre än dem själva. Bland deltagarna från Kvinnor för fred fanns nämligen flera aktivister i 70-årsåldern. Deras närvaro och erfarenhet var inspirerande, tyckte Puma.

– Det är så lätt att folk betraktar akti-vism som en ungdomsnyck, något som går över. Då är det häftigt och viktigt att träffa folk som visar att det inte alls behöver vara så – man kan till och med börja när man är över 60. Det var roligt att ha dem med ock-så, och tryggt. De var så himla lugna och bara ... coola, säger hen.

– Själv kan jag bli lite uppstressad: man ska gräva sig under staket, det kan komma militärpoliser när som helst. Det var skönt att de var så obrydda.

JAG FRÅGAR PUMA om hen tror att hen själv kommer vara lika aktiv om 40 år. Svaret är tveklöst:

– Ja, det kommer jag absolut. Själva for-men för aktionerna kanske ser annorlunda ut då än i dag. Men att jag kommer vara en politiskt engagerad aktivist hela livet, det hoppas jag verkligen. li eriksdotter

Puma Berg tycker att militarismen är en machoideologi.

»Militarismen är ju på många sätt en slags machoideologi, vårt sätt

att arbeta är ju istället helt icke-våldsligt.

FOTO

: LU

CAS

DE

VIVO

fib 15

Kamp mot Nato över generationsgränserna V äx upp för fan!”, fräste en av

militärpoliserna åt mig när han slängde in mig i bilen. Haha, kan du tänka dig? Jag

som trodde att jag hade vuxit klart. Jag kan nästan höra hur Gun-Britt

Mäkitalo skakar på huvudet i andra än-den av telefonen. Med sina 69 år var hon nämligen en av de äldsta aktivisterna som sprang över landningsbanorna den där junidagen i Luleå. Hon förklarar att de inte har gjort den här typen av aktio-ner, med civil olydnad, tidigare.

– Men nu kände vi att vi hade mog-nat, att det var dags. Allt blir ju bara värre och värre. Dessutom har vi ju gott om tid att sitta i fängelse, påpekar hon med ett skratt.

ÄVEN OM AKTIONEN mot ACE kom att bli en delvis ny erfarenhet, sträcker sig Gun-Britts politiska aktivism långt bakåt i tiden. Redan 1985 gick hon med i Kvinnor för fred i Kiruna. Åren som

följde kantades av mångfacetterad po-litisk kamp. 1986 manifesterade orga-nisationen till exempel för att bevara Norden som kärnvapenfri zon, genom att cykla till Norge. Och tre år senare arrangerade de en festival för fred, miljö och utveckling i Murmansk. Sedan kom livet och kärleken emellan och fredsar-betet kom att bli liggande i flera år. Men till slut kände Gun-Britt att något fatta-des henne.

– Jag satte ner foten och sa till min man: nu måste jag börja igen, för jag mår inte bra av att inte engagera mig.

I dag sitter hon i styrelsen för Kvin-nor för fred och arbetar med en rad anti-militaristiska frågor, bland dem finns militärövningarna i Norrbotten.

– 2004 läste jag i Norrländskan att länet skulle säljas ut för internationella övningar. Jag blev så otroligt förbannad.

TILLSAMMANS MED ANDRA kvinnor i organisationen skrev hon insändare och försökte väcka debatt. De anord-nade en manifestation där de gick ut i lucialinnen på torget i Kiruna, liksom på Mynttorget i Stockholm. Men kritiken förblev marginaliserad.

– Och så togs ju beslutet. Leni Björklund och Göran Persson offrade

oss! Därefter har övningarna bara blivit värre, längre och mer omfattande.

Samtidigt har Gun-Britt upplevt hur det blivit allt svårare att få fredsför-eningarna att mobilisera tillsammans. Inte minst därför är hon glad över sam-arbetet med Ofog och hon betonar hur imponerad hon är av de yngre aktivister-nas sätt att organisera sig. Särskilt tycker hon att det finns mycket att lära av deras strategier för att undvika konflikter och låta alla komma till tals. Själva aktionen upplevde hon också som lyckad.

– Vi hade väldigt trevligt. Vi hade ju till och med matsäck med oss, så under de tre timmar de höll oss för förhör kun-de vi sitta i gräset, fika och umgås.

MINDRE NÖJD ÄR HON däremot med mediernas bristande bevakning i frå-gan. Bedrövad citerar hon Sara Lidman: ”Det är det här som är konsten att sälja ut ett land utan att medborgarna mär-ker det.” Trots att utvecklingen alltså kan kännas hopplös och modstjälande ibland, har Gun-Britt emellertid inga planer på att ge upp.

– Jag känner att jag ska orka kämpa. Jag hoppas det, att jag ska bli en av de kvinnor som fortsatte livet ut.li eriksdotter

Gun-Britt Mäkitalo kände att hon var tvungen att engagera sig när militäröv-ningarna började.

»Jag satte ner foten och sa till min man: nu måste jag börja igen, för

jag mår inte bra av att inte engagera mig.

FOTO

: KN

UT

LIN

DEL

ÖF

fib 16

”JAG HADE FEL ANGÅENDE Vietnamkri-get” utbrister stjärnreportern Ulf Nilson i Expressen 16 juni – 40 år efter det vietna-mesiska folkets historiska seger över den amerikanska invasionen. ”De som pro-testerade mot kriget – och de var många – hade rätt”.

Ulf Nilson, kanske mer än de flesta förknippad med klämkäcka reportage om de amerikanska styrkornas civilisatoriska uppgift att med våld och ödeläggelse tvinga in Vietnam i den egna intresse sfären. Reportern med det koloniala föraktets perspektiv på Vietnams genuint folkliga motstånd. Densamme Ulf Nilson medde-lar nu alltså att han kort och gott hade – fel. Syndaren har vaknat, om än sent.

ETT STORT PROBLEM ÄR att det aldrig har hållits någon krigsförbrytartribunal om Vietnamkriget (i Vietnam för övrigt kall-lat ”Det amerikanska kriget”). Ett folk-mord på över tre miljoner människor saknar förövare. Det finns inga skyldiga

till terrorbombningarna med B52-plan, ödeläggelsen av städer, hamnar, risfält och vallar, folkfördrivningen till ”strate-giska byar”, napalm- och fosforbomber-na, användandet av växtgifter som Agent orange – som fortfarande ger genetiska skador – tortyren (Tigerburarna på Con Son), massakrerna (som i Song My), mass-morden på oppositionella (Operation Phoenix). Ingen, utöver någon obetydlig underlöjtnant, har dömts för något brott i anslutning till kriget. Inget krigsskade-stånd har utbetalats.

EN UPPENBART ANSVARIG för folkmordet som kunde höras inför rätta är den tidiga-re amerikanske säkerhetsrådgivaren och utrikesministern Henry Kissinger, fort-farande vid god vigör i hög ålder. Intres-set från de politiker och människorätts-organisationer, som normalt intresserar sig för sådana saker, är dock – noll. Kan-ske för att förövarna, och dess sympatisö-rer, fanns och finns för nära, mitt bland

oss? Syndarna har inte vaknat. Och det är sent, väldigt sent...

Det här gör att allt kan fortsätta. Att den förre USA-presidenten George Wal-ker Bush utan problem kan säga att man ”inte gjorde jobbet färdigt” i Vietnam. Att DN:s ledarsida kan deklarera, apropå Afghanistan, att det är viktigt att ”inte göra samma misstag som i Vietnam”, och lämna ”för tidigt”. I takt med att vitt-nena nu går ur tiden kommer kriget att långsamt glida in i historiens skuggor för att sedan tas fram av historierevisionister och användas som argument för nya krig och övergrepp. Det är i sanning sorgligt. En motkraft är möjligen de muséer med dokument som finns, jag var nyss där, runt om i Vietnam. Kanske finns här en potential för den framtida upprättelse av Vietnams folk, och dess kamp, som vi i väst ännu inte är mogna att medverka till?

gunnar olofssontidigare pressekreterare i de förenade fnl-grupperna

När syndaren vaknar sent

På bilden, som gått viralt på internet, kan man se hur Greklands finansminister skriver ner Tysklands skuld till landet med 50 procent 1953. Värt att ta i beaktande?

fib 17

Världen delas ofta upp i ”demokratier” och ”diktaturer”. Är denna uppdelning alltför lättvindig? Alla länder har olika valsystem. De har också hunnit olika långt när det gäller att demokratisera det politiska livet, utbildning, sjukvård, omsorg. Hur mycket säger den om folkens levnadsbetingelser? Måste man gå djupare in i staters politiska system för att bedöma graden av demokrati? Goda reformer i ”diktaturer” döms ofta ut därför att de görs just i ”diktaturer” medan uteblivna demokratiska reformer i ”demokratier” oftast blir förlåtna – ”då vill väl folket inte ha dem”.Folket i Bild publicerar här två artiklar från två länder med helt olika valsystem, Kuba och USA. Två länder som båda anser sig vara de kanske mest demokratiska. I våra stora medier framställs den första som en diktatur, den andra som en demokrati. Vi vill nyansera den bilden och har därför låtit två debattörer skriva om det kubanska och det nordamerikanska valsystemet.

Kubas demokrati söker nya vägar Kubas folkmaktsystem har nu rått i 40 år.

Det har klarat sig igenom extremt svåra utmaningar och förbättrats i flera steg, senast genom nationella rådslag 2011. Det

har starkt folkligt stöd. Det konstaterar även CIA efter ständiga misslyckanden att få till stånd sys-temskifte trots ekonomisk krigföring med hund-ratals dollarmiljoner som insats. Systemet har mot alla odds hållit men behöver utvecklas.

Systemet har efter den extremt svåra ekono-miska krisen på 1990-talet inte kunnat leva upp till sina ambitioner vad gäller de materiella lev-nadsvillkoren, inte heller när det gäller den reella delaktigheten, framför allt på arbetsplatserna, där formerna för arbetarmakt har urholkats på inne-håll. Och de åtgärder som vidtogs för överlevnad – internationell turism, egenföretagande, marknads-inslag – när Warszavapaktsländerna bytte sida och slöt upp i USA:s blockad, har medfört ekonomiska klyftor, nya samhällsskikt och korruption.

FRÅN SEGERN I BEFRIELSEKRIGET 1959 fram till 1975 hade Kuba inga formella folkvalda styrelseor-gan. Den segrande 26-julirörelsen hade bildat pro-visorisk regering 1959. Under 1960-talets första år bildades stora folkrörelserna med bas i kvarter, ar-betsplatser och skolor. Dessa folkliga engagemang

blev avgörande för hur det nya samhället skulle formas.

1965 bildades kommunistpartiet av ombud som röstats fram genom alla arbetsplatser. Det är den princip för medlemskap som gällt sedan dess. Partiet bildade regering och andra styrande organ, men behovet växte av en bredare, folklig, demokra-tisk bas. 1974 inleddes ett allomfattande nationellt rådslag om förslag på ny grundlag med ett system för allmänna val till beslutande församlingar. Dis-kussionerna präglades dels av erfarenheter av den liberala demokratins sårbarhet i en imperialistisk maktsfär, dels av erfarenheter av det folkliga en-gagemangets och deltagandets betydelse. Det hade varit avgörande inte bara för revolutionens över-levnad mot USA:s ständiga angrepp, utan också som grund för den socialistiska samhällsutveck-lingen.

Efter de förbättringar som kom fram genom rådslaget gick grundlagsförslaget med folkmakt-systemet till folkomröstning och antogs 1975. Systemet med allmänna och hemliga personval på alla nivåer utformades utan partier. I stället gäller folkligt direktnominerade kandidater till kommu-nalval, folkrörelse- och kommunnominerade till läns- och nationalförsamling samt redovisnings-skyldighet och avsättbarhet på alla nivåer.

Debatt.

När syndaren vaknar sent

>

fib 18

DEBATT

Kommunistpartiet gavs ingen funktion i valen. Partiet ska stå för ideologisk och politisk ledning. Grundförutsättningen för medlemskap är arbets-kamraternas förtroende, efter diskussion och be-slut på stormöte. Det ska garantera hög moral och socialt engagemang. Medlemskapet ger därför hög samhällelig status, men inga materiella förmåner. Partiet har ingen formell makt, men många som väljs till de beslutande församlingarna är medlem-mar, framför allt i nationalförsamlingen där de brukar utgöra en bra bit över hälften av ledamö-terna. Drygt 22 procent av de förvärvsarbetande eller studerande är medlemmar i partiet eller ung-domsförbundet.

Grundlagen stadfäster allmänna medborger-liga rättigheter, jämställdhet, statligt ägande av produktionsmedlen, stöd för folkrörelser, kom-munistpartiets ledande roll, mötes-, yttrande- och pressfrihet. Men massmedier får ej vara privat egendom, bara tillhöra statliga organ eller civil-samhällets organisationer.

KUBAS FORMER FÖR deltagande demokrati och nationella rådslag i grundlagsfrågor vidareutveck-lades på 2000-talet av Venezuela, Bolivia och Ecua-dor som signum för det som kallas 2000-talets so-cialism, men där inom ramen för flerpartisystem, där de borgerliga partierna har blivit USAs redskap för försök att återta kontrollen.

Efter ett nationellt rådslag 2011 genomförs nu stora förändringar. Det handlar om decentralise-ring till län och kommuner, avknoppning av stat-liga företagsenheter till löntagarkooperativ eller privata småföretag, ökade marknadsinslag men också striktare och mer systematisk kontroll och beskattning. Detta sker under en omfattande, öp-pen diskussion om hur samhällets socialistiska karaktär, samhällsanda och landvinningar ska kunna utvecklas, bland annat genom att utveckla den deltagande demokratin i folkmaktsystemet.

Kritiken mot folkmaktsystemet gäller inte så mycket formerna som byråkratiska eller infor-mella strukturer och hierarkier som hämmat det

folkliga engagemanget. Nu efterfrågas möjlighet att välja mellan kandidater också i valen till natio-nal- och länsförsamlingar. Och öppnare system för nomineringarna dit, med mer direkt folkligt del-tagande. Den kritiserade kampanjen ”Voto unido” – rösta på alla – som drivits sedan 1990-talskrisen avskaffades i de senaste valen.

Samhällsdebatten handlar mer om hur den linje för den ekonomiska politiken som utkristalli-serades i de stora rådslaget 2011 ska konkretiseras i praktiken: kombinera en alltjämt stor statlig sektor för utbildning, hälsovård, infrastruktur, storindu-stri med kooperativ och enskilda småföretag, ökad marknad för varor och tjänster och ökade utländ-ska investeringar. Och samtidigt förhindra ökade klyftor och kapitalistisk restauration.

De styrande organens sammansättning vad gäller kön, hudfärg, ålder, yrke överensstämmer väl med befolkningens. En kanadensisk samhällsfors-kare, Arnold August, har fördjupat sig i detta för att utröna systemets demokratiska halt. Han har rap-porterat från valen från 1997 till 2013. Han konsta-terar att valdeltagandet är mycket högt. Det råder inget tvång, men ett socialt tryck finns. Valen har blivit ett slags folkomröstningar, en demonstration mot USAs ständiga undergrävande verksamhet för systemskifte. Under den djupa 1990-talskrisen var siffrorna extremt höga, över 99 procent. De sjönk till 97 procent 2008 och 2013 röstade ”bara” 91 procent. De som motsätter sig systemet har kunnat visa det genom att röstskolka, blankrösta eller göra valsedlarna ogiltiga. Tillsammans har de aldrig nått mer än 10 procent av väljarna.

AUGUST HAR OCKSÅ studerat i vilken mån de en-skilda kandidaterna inte har kryssats för – ett ut-tryck för ogillande – och hur den andelen ökade påtagligt i valet 2013, då ingen kampanj bedrevs för ”Voto unido”. Det selektiva röstandet fördubb-lades mellan 2008 och 2013. Andelen kandidater som kryssats av över 80 procent av väljarna blev fortfarande hög, 96 procent, men andelen som kryssades för av över 91 procent av väljarna sjönk

Personer röstar i de kubanska valen. En kuban lägger sin röst i urnan.

fib 19

• Kuba har en folkvald lagstiftande nationalför-samling som utser regering och statschef samt fullmäktigeförsamlingar i län och kommuner. Valen är allmänna och hemliga personval utan partier. Mandatperioden är 5 år för national- och länsför-samlingarna och 2,5 år för kommunfullmäktige. Rösträtt från 16 års ålder. • Grunden för systemet är de 169 kommunerna. Nomineringarna till kommunalvalen sker på öppna möten i valdistrikt med omkring tusen invånare. I de minsta landsbygdskommunerna kan ett valdi-strikt ha ner till ett par hundra invånare.• Distrikten är indelade i minst två och högst åtta grannskap med upp till ett par hundra invånare. För att ett nomineringsmöte ska bli giltigt måste ”deltagandet vara massivt” (minst 75 procent av väljarna). Nomineringen och diskussionen är öppen. Den som får flest röster blir nominerad. Sedan publicerar valnämnden en personbeskriv-ning på alla nominerade i distrikten. Den innehåller ålder, utbildning, yrke, medlemskap i organisatio-ner och internationella insatser. De sätts upp på anslagstavlor i kvartersbutiker, skolor, daghem med flera platser i distrikten som folk ofta besöker. Det är den valkampanj som förs. De nominerade förutsätts inte utfärda vallöften eller kritisera sina medtävlare – minst två kandidater för varje plats. Tanken är att personkännedom och deras prak-tiska handlande i grannskapet är bättre grund för väljarnas beslut.• Ledamöterna sköter sitt uppdrag på fritiden, utan arvode eller andra fördelar. Kommunfullmäktige väljer inom sig ordförande, vice och sekreterare – betalda heltidssysslor. I stora kommuner inrättas kommundelsnämnder med kommundelens full-mäktigeledamöter tillsammans med företrädare för lokala organisationer, institutioner och företag.• Efter kommunalvalen bildas kommunala valbered-

ningar bestående av företrädare för folkrörelserna med fackföreningsrörelsens företrädare som ordfö-rande. De ger kommunfullmäktige förslag på minst dubbelt så många namn som kommunens mandat. Kommunfullmäktige träffar kandidaterna och fast-ställer en lista som bara innehåller lika många namn som antalet mandat och som avspeglar befolkning-ens sammansättning vad gäller kön, hudfärg och ålder. Hälften av kandidaterna kan tas bland kom-munfullmäktige, direktvalda av grannarna.• Det blir en ledamot till nationalförsamlingen per mellan 15 000 och 20 000 invånare – större kommuner får färre och små kommuner fler. Till länsförsamlingarna i snitt en ledamot per mellan 10 000 och 15 000 invånare. Valkampanjen består av att grupper av kandidater åker runt och träffar väljare på arbetsplatser och i bostadsområden.• I valet ska väljarna kryssgodkänna eller – genom att inte kryssa – underkänna varje kandidat. Om de inte kryssar för någon räknas det som blankröst. De som inte får minst 50 procent av avlagda röster blir inte valda. Då måste valet göras om med ny kandidat. • Ledamöterna i national- och länsförsamlingarna behåller sina arbeten. De får ersättning motsva-rande lönen och traktamente för extra kostnader för deltagande i plenum och utskott på annan ort. De ska regelbundet avlägga rapport till sina väljare. De kan få sitt mandat återkallat genom respektive kommunförsamling om de inte sköter sitt uppdrag.• Nationalförsamlingens 601 ledamöter väljer inom sig ett Statens råd, Consejo de Estado, som fung-erar i församlingens ställe när den inte är samlad i plenum. Nationalförsamlingen väljer också rådets ordförande, tillika statschef och regeringschef. Regeringen väljs av nationalförsamlingen, på reger-ingschefens förslag och kan avsättas när som helst. Länsförsamlingarna konstituerar sig och fungerar på liknande sätt.

Såhär fungerar den kubanska demokratin

ända till 36 procent. Raul Castro fick 98 procent. Två kandidater kryssades av mindre än 50 procent och blev därför inte valda.

”KUBA ÄR ETT LABORATORIUM … för en ny so-cialism och demokrati” så sammanfattar Arnold August sin rapport. Som kubanerna säger, de har ingen handbok för att bygga 2000-talets socialism. Varje steg prövas och misstag ska rättas till när de sker. Med tanke på USA:s hökar på vakt dygnet runt för att hitta något misstag som kan ge någon öppning för det regimskifte de har eftersträvat i 50 år, måste Kuba ta det försiktigt.

Samtidigt har kubanernas uthållighet, beslut-samhet och framgång att mot alla odds upprätt-hålla och utveckla sitt samhälle blivit ett föredöme och ett avgörande stöd för länder som Venezuela, Bolivia, Ecuador och Nicaragua. De hade varit otänkbara utan Kuba. Detsamma gäller alla Latin-amerikas och Karibiens länders samgående i egen gemenskap 2011, Celac, för första gången samla-de utan USA. Detta är 2000-talets stora politiska jordskred i det USA kallar sin bakgård och ett stort stöd för Kubas fortsatta demokratiska, socialistis-ka utveckling. ■ ■

eva björklund

>

DEBATT

Pengar har blivit allt mer avgörande i det amerikanska valsystemet. Stora shower och tv-sända kampanjer är ett måste för den som vill utmana om makten. På bilden ser vi ett av Obamas tal under en valrörelse.

fib 20

fib 21

I boken Dollarocracy – how the money and media election complex is destroying America ges en ingående och skrämmande analys som visar hur valsystemet i USA alltmer har fjärmat sig från

att vara demokratiskt. Boken är skriven av Robert E McChesney, professor i kommunikation vid Uni-versity of Illinois at Urbana–Champaign, och John Nichols, kolumnist på veckotidningen The Nation.

I inledningskapitlet får vi veta att de amerikan-ska valen 2012 kostade motsvarande 65 miljarder svenska kronor. Det är en kraftig ökning sedan valet 2008. Har detta stöd hos väljarna? Enligt en opinionsundersökning från 2012 (Rasmussens Reports group) tror 59 procent att valen är rig-gade för att ge resultat som är bortom väljarnas kontroll. Enligt en annan opinionsundersökning från 2011 ansåg 45 procent att det var bättre att välja medlemmar till USA:s kongress genom lott-ning bland telefonnummer i telefonkatalogen. I en undersökning gjord 2011 av Hart Research ansåg 85 procent att företagen hade alltför stort infly-tande i politiken och 93 procent ansåg att medbor-garna hade för litet.

I Dollarocracy utreder författarna en rad sidor av de amerikanska valen. De lyfter fram hur dessa

på senare år har utvecklats till att bli ett slags kon-trollerade, förutsägbara evenemang, dirigerade av en ny klass av konsulter styrda av storfinansen, som hanterar enorma penningsummor. Författar-na tar bland annat upp följande problem:

Investerarna förhindrar genom sina bidrag ge-mene man från att få något meningsfullt inflytan-de över den offentliga politiken. Högsta domstolen har tillåtit både enskilda personer och företag att skänka anonyma och obegränsade summor till valkampanjerna.

DEN POLITISKA REKLAMEN har växt och ökat i in-flytande. Medieföretagen drar nytta av detta sam-tidigt som de upphör med granskande journalistik. Mediegiganterna och valkampanjerna samverkar i ett slags symbios som bygger på både kommersi-ella och institutionella relationer.

Dessa relationer utgörs av både välbärgade donatorer, bolag, lobbyister, politiker, stora med-iekonglomerat och experter. Relationerna vattnar inte bara ur de demokratiska valen, skriver förfat-tarna, de drar även nytta av denna urvattning.

Amerikanerna har börjat slå tillbaka mot den-na trend, till exempel genom en växande gräsrots-

Så har pengarna förstört USA:s valsystem

>

fib 22

DEBATT

rörelse som bland annat medfört begränsningar av kampanjbidragen var aktuellt i elva delstater 2012.

I USA måste man registrera sig före en viss tid-punkt före valet. 2008 var endast 71 procent, 146 miljoner invånare, av den vuxna befolkningen registrerade, enligt USA:s statistiska centralbyrå. Nya vallagar har införts i 17 av de 50 delstaterna och ställer skärpta krav på fotoidentifikation, nå-got som 11 procent av alla amerikaner saknar, för den svarta delen av befolkningen är siffran 25 pro-cent. Det gör att det blir ännu svårare med röst-registrering och poströstning för medborgarna. Det drabbar särskilt dem med mindre ekonomiska resurser, som främst anses vilja rösta på demokra-terna. Vidare saknar de miljontals medborgare i USA som är dömda till fängelse rösträtt.

VID PRESIDENT- OCH KONGRESSVAL röstar se-dan decennier endast 50 till 60 procent av de röst berättigade. Vid presidentvalet 2008 röstade knappt 130 miljoner amerikaner, vilket var knappt 52 procent av alla röstberättigade, den högsta siff-ran sedan 1968. Barack Obama fick knappt 53 procent av rösterna, vilket innebär att knappt 31 procent av de röstberättigade aktivt röstade på den nuvarande presidenten. När George W Bush vann över Al Gore år 2000 hade den senare fler röster varför den valde presidenten endast fick drygt 25 procent av de röstberättigades röster.

Systemet med elektorer gynnar delstater med ett lägre antal invånare, då systemet är baserat på antalet kongressledamöter och inte på antal invå-nare. Varje stat har två senatorer och i represen-tanthuset är det viktat till fördel för de mindre sta-terna. Detta kan innebära att den kandidat som får flest röster inte vinner. Vid valet 2000 fick Al Gore 48,4 procent av rösterna medan George W Bush fick 47,9 procent. Det är alltså inte den kandidat som har störst proportionellt stöd som vinner, utan den som vinner flest valkretsar. Elektorssystemet anses också medföra att valdeltagandet lätt sjun-

ker i delstater som betraktas som säkra för den ena parten, varför de som sympatiserar med motstån-daren lättare avstår.

Den tv-sända val-reklamen domineras av för-sök att smutskasta motståndare. Under president-valet 2012 spenderades 25 gånger mer på tv-reklam än 40 år tidigare. Forskning visar att andelen ne-gativa politiska reklaminslag, inklusive dem med smutskastning, har ökat med 20 procent mellan valen 2000 och 2008. Och smutskastningen har ef-fekt. Ett känt exempel går att hämta från president-valet 2004, där George W Bush och demokraten John Kerry stod emot varandra. Under sommaren ledde Kerry. Hans insatser i Vietnam poängtera-des i diverse sammanhang och uppfattades som en skarp kontrast till Bush, som hade undvikit att ta värvning. Då framträdde plötsligt en oberoende grupp, Swift Boat Veterans for Truth, som i en se-rie tv-annonser påstod att Kerry inte var den hjälte han beskrivits som. Han borde inte ha fått sina ut-märkelser, ansåg gruppen. När Kerry efter en tid gick till motangrepp och fick Vietnamveteraner att ställa upp på sin sida, var det för sent. Känslan att det var något konstigt med Kerrys Vietnamtid hade bitit sig fast hos väljarna.

SAMTIDIGT SOM MER pengar satsas på politisk re-klam har den tv-tid där politikerna får föra fram sina budskap minskat. 1952 fick kandidaterna en timme på sig att presentera sitt budskap. År 1972 låg motsvarande siffra på 20 minuter, medan den år 1988 hade sjunkit till fem minuter.

Utvecklingen innebär en kraftigt ökad kom-mersialisering av politiken. Presidentkandidaterna har blivit en handelsvara som ska säljas in och som – mer än tidigare – är beroende av rika investerare och storbolag. Den ökade smutskastningen, de fula tricken och den minskade tiden för seriös debatt har inneburit att demokratin kraftigt urholkats, hur den än definieras. ■ ■

anders romelsjö

»Den ökade smutskastningen, de fula tricken och den minskade tiden för seriös

debatt har inneburit att demokratin kraftigt urholkats, hur den än definieras.

fib 23

LÅT EN INTRESSERAD allmänhet se Inge-mar Callenbergs unika målningar i Kolingsborg på Slussen i Stockholm! Det uppmanar en grupp konstintendenter, ar-kitekturhistoriker, forskare med flera som bildat Callenberggruppen för bevarande av Ingemar Callenbergs konst i Kolings-borg.

Uppropet skriver att:”Slussen har plötsligt fått ett helt nytt

utseende genom att dess främsta karak-tärsbyggnad, Kolingsborg, har målats vit och täcks nu bit för bit av graffiti. Initia-tivet kommer från Stockholm konst, som med detta projekt vill skapa ”Sommarens turistattraktion”. Vad få däremot känner

till är att huset på insidan rymmer ett his-toriskt intressant konstverk av rang, ska-pat på 1950-talet när huset var nytt.”

Konstnären Ingemar Callenberg fick 1954 hedersuppdraget att smycka utrops-hallen i det nya hamnkontoret, som då hade sitt säte i Kolingsborg. Motiven häm-tades från arbetet i hamnen, längs Stads-gården och Söder Mälarstrand. Ingemar Callenberg var ett av den tidens stora namn, med en intensiv produktion och många uppdrag av olika slag. Han målade ofta arbetarmotiv, och hans verk köptes in till flera av fackföreningarnas huvudkon-tor. Så småningom flyttades hamnarbe-tet i Stockholm till frihamnen, lokalerna

i Kolingsborg gjordes om till diskotek och målningarna glömdes bort.

2014 FICK NÅGRA konsthistoriker reda på att Callenbergs konst i Kolingsborg fanns kvar. Inhyrda målare som på 1970-talet hade fått i uppdrag att måla över konsten hade i stället på eget bevåg täckt över den med en panel, som sedan målades svart. När Stadsmuseet fick veta detta togs pane-len ner, varvid muralmålningarna blev syn-liga igen, för första gången på 35 år. Väldigt få har dock fått komma in och se konsten.

– Öppna portarna och låt Kolings-borg bli den verkliga turistattraktion som Stockholm konst vill åstadkomma!” ■ ■

Historiska konstverk gömda vid Slussen

fib 24

TEXT britta ring FOTO eva wernlid

Det började med ett samtal om landsbygdens avfolkning i FiB/K:s redaktionskommitté. Jag, Britta, uppväxt i en by i Norrbotten, hade hört att grannbyns sista matbutik var nerlagd. Till närmaste matbutik var det flera mil. Grannbyn är Vidsel, centralort i det stora raketskjutfältet där Nato-ledda flygstridsövningar hölls i våras, och födelsebyn heter Bredsel och ligger drygt tre kilometer ovanför Vidsel. Jag bestämde mig för att åka upp och se hur illa det egentligen stod till i min barndoms hem-trakter och för att ta reda på orsakerna till dagens situation. Här är min berättelse.

I Bredsel är jag född och dit har jag all-tid längtat tillbaka. Men mina föräld-rar var inte från trakten och vi hade inga släktingar där, så kontakterna

bröts ganska snart efter att vi hade flyt-tat därifrån. Då var jag 14 år. I minnet finns min bild av byn. Den ligger vackert ett stycke ovanför Piteälven längs vägen

med ett berg och en oändlig storskog i ryggen. Skogen är tät och hemlighets-full med smala timmervägar, underbar att gömma sig i. Nedanför vägen, neråt älven finns betesmark, ängar och öppna fält. En del av betesmarken är också skog, men glesare och genomkorsad av stigar och gärdsgårdar. Där finns kor och som-

marladugårdar. Och hemliga ställen där vi plockar åkerbär. I älven badar vi barn, ensamma utom när min mamma är med, för hon älskar att simma. I älven flottas timmer som ibland täcker vattenytan ända in till stranden. Då finns bara nätt och jämnt plats att doppa sig.

De flesta familjerna försörjde sig som

VAD HÄNDE MED MIN BARNDOMSBY?

Reportage.

fib 25

jag minns på timmerflottning sommar-tid och skogsarbete på vintern. Många hade dessutom ett litet jordbruk med ett par tre kor, gris och häst, förstås. Min pappa var lärare i byskolan, men vi barn levde i nära kontakt med djuren, lärde oss mjölka och lekte slakt redan som små. En gång såg jag genom skolfönstret när

grannen slaktade en kalv på andra sidan staketet.

BREDSEL ÄR SOM by ganska okänd men Storforsen som faller i ett vitt skum mitt emot byn har blivit ett berömt turistmål – Europas största obundna fors. Vid älven mitt emot forsen ligger

Hotell Storforsen med gäster bland annat från raketskjutfältet.

Byn har genomgått drastiska föränd-ringar sedan 1940-talet. När jag med min familj passerade byn i slutet av 1960-talet gick den inte att känna igen. Alla kor var borta utom på en gård i ena änden av byn, och med dem betesmarkerna som nu var

VAD HÄNDE MED MIN BARNDOMSBY?

>

fib 26

totalt igenväxta av sly. Borta var stigarna och åkerbären. Det gick knappt att ta sig ner till älven. Femton år senare såg vi hur den ny-byggda väg 374, maxfart 100 km i timmen, bildade en barriär mellan byn och älven.

Dagens Bredsel ger ett snyggt och väl-mående intryck. Så gott som alla hus är nybyggda eller grundligt restaurerade. Ladugårdarna är borta eller ombyggda. Några hus känner jag igen från min barn-dom, till exempel mitt barndomshem, som har varit bebott ända sedan vi lämnade byn, nu senast av en engelsk fotograf som bidrar med vackra naturbilder till byns hemsida. Självklart har Bredsel en egen hemsida och en facebookgrupp. Vägen genom byn har blivit en lugn bygata utan genomfartstra-fik. På tomten där min barndoms skolhus låg finns sedan några år en bygdegård med bagarstuga. En bastu planeras.

BYGDEFÖRENINGENS SEKRETERARE Inger Wande visar bygdegården, som hon är stolt över:

– Här i byn finns all yrkeskunskap som behövs för att bygga, snickra, instal-lera el och annan utrustning. Och alla ställer upp ideellt.

Bygdegården används flitigt till för-eningsmöten och gemensamma arrang-emang, bland annat till jul, påsk och midsommar, paltkalas och loppis liksom bröllop och andra privata fester. Vid vårt besök pågår en kurs i timring på gården.

Inger är lärare, arbetar och bor sedan en tid i Vidsel. Men hon vill inte avstå ifrån gemenskapen kring bygdegården i Bredsel.

– Här finns en gammal tradition av frivilligt samarbete kring gemensamma projekt. På 40-talet byggdes Folkets hus och stora festligheter med kända artister arrangerades på gamla festplatsen ned-anför forsen. Idag finns en utomhusscen intill den, där baletten Trolltagen med musik av Ralph Lundsten framfördes i juli och musikgruppen Euskefeurat upp-trädde i början av augusti.

Vi talar om skolan i Vidsel, som tar upp barn även från Bredsel, Vistträsk och andra byar i närheten. Den har problem med alltför få elever. I min barndoms Bredsel fanns nästan hundra barn i by-skolan, lika många som det totala antalet invånare i byn i dag. I byarna är andelen pensionärer stor och alltför få barn föds. Det gäller även Bredsel. Men här finns någon enstaka ny barnfamilj och försko-lan i Vidsel, där även barn från närlig-gande byar går, har nu drygt 20 barn. Det ser ganska ljust ut, tycker Inger Wande. Många Bredselsbor hör till kategorin medelålders med vuxna barn. De flesta ungdomarna lämnar byn för studier eller jobb, men det är inte helt ovanligt att de flyttar tillbaka efter några år. Som till exempel Anna Karlsson. Vi träffar henne och hennes två hundar i ett hus just där jag minns att gamla Konsumbutiken låg

när jag var barn. Det visste hon inte. Anna är 23 år och föddes i Boden men

har bott i Bredsel sedan hon var nio. Hen-nes släkt har sina rötter i byn. Hon har hunnit se sig omkring, men nu har hon sambo, hundar och hus och vet att det är här hon vill bo. Huset såldes av en pen-sionär, som flyttade till äldreboendet Vio-len i Vidsel. Annas sambo är jägmästare i Sveaskog. Själv arbetar hon just nu halvtid i barnomsorgen i Vidsel men har läst upp betygen på Komvux för att kunna utbilda sig till mellanstadielärare. Hon har sökt en distanskurs på universitetet i Luleå och hoppas komma in i höst.

ANNA SER BARA FÖRDELAR med Bredsel. Det är en levande by där mycket händer och naturen finns tätt inpå knutarna. Och det känns som om det ligger centralt – nära Ävsbyn (4 mil), Piteå och Luleå (cirka 9 mil till båda). Bil, en eller flera, är själv-klart. Bredselsborna är vana att pendla. Luleå, Piteå och Boden är vanliga destina-tioner och till Älvsbyn kan man också resa kommunalt med buss. Flera av bussarna ägs och körs av Granlunds i Bredsel, ett företag som familjen Granlund drev redan i min barndom, men då körde man taxi.

Vad hände med människorna? Mina egna lek- och klasskamrater,

de som finns kvar i livet, är utspridda på olika håll i landet. I Piteå hittar jag Inga Vikström, född Lundberg, som gick klas-sen över mig i folkskolan. Hennes man Ingvar, också från trakten kring Bredsel, arbetade som flertalet män i byn med skog och flottning men också med väg- och brobyggen, grovarbeten. De ägde inget jordbruk. I början av 1960-talet blev han arbetslös och sökte jobb på RFN, Robot-försöksplats Norrland, men nekades, tro-ligen på grund av att han var kommunist, det var underförstått. Men i Piteå fanns arbetsmarknadsutbildningar, AMU, an-ordnade av Arbetsmarknadsstyrelsen. Där utbildade sig Ingvar till bilmekani-ker. Han fick anställning hos Vattenfall, där han reste mycket. Ingvar kan inte själv berätta. Han är numera svårt handikap-pad, sitter i rullstol och har svårt att tala. Inga orkar än så länge sköta om honom med hjälp av hemtjänsten.

Inga var duktig i skolan och ansågs ha läshuvud, men fick inte chansen att fort-

REPORTAGE

Bredsels folkskola klass 5 och 6 hösten 1945. I andra raden från vänster: nr 2 Gerd Grön-lund, nr 3 Britta Bohman (Ring), nr 5 Inga Lundberg (Vikström). Läraren: Ivan Bohman.

fib 27

sätta studera. I stället började hon tidigt arbeta på posten, först som medhjälpare till Frida Vikberg i Bredsel, där posten var inrättad i ett rum hos Vikbergs, sedan som postbiträde i Vidsel, dit familjen flyt-tade. Det fanns ingen kommunal barn-omsorg och de tre barnen fick klara sig så gott de kunde när Inga var på jobbet.

INGVAR BLEV TRÖTT på resandet och fick anställning hos ASSI, AB Statens skogs-industrier, i Piteå 1966. Familjen flyttade dit. Inga sökte förflyttning till posten i Pi-teå, men där fanns ingen ledig plats. I stället gick hon en storköksutbildning hos AMU och erbjöds arbete i köket i Öjeby sjukhem. Men hon valde posten och fick småningom förflyttning till posten i Piteå, där hon blev kvar till dess den stora omorganisationen av Postverket inleddes på 1990-talet.

– Jag fick sluta på grund av arbetsbrist samma år som jag fyllde 60, berättar Inga, och fick erbjudande om så kallad särskild pensionsersättning, 80 procent av lönen, fram till pensionen. Inte så illa, tyckte hon.

Inga har alltid varit föreningsmän-niska och tycker om att röra sig ute bland folk. Vi har en speciell beröringspunkt – konsumentkooperationen. Hon var i många år aktiv medlem i konsument-föreningen och Kooperativa gillesför-bundet, medan jag samtidigt var anställd på KF och kände flera personer som hon samarbetade med. Nu är hon bunden av omsorgen om Ingvar och kan i stort sett bara lämna lägenheten de dagar när hon har avlastning. Men det är ändå den bästa lösningen än så länge, tycker hon.

GERD GRÖNLUND, jämnårig lekkam-rat, nu med annat efternamn, hittar jag äntligen i Uppsala tack vare ett tips från Bredsel. Jag var ofta hemma hos henne. Minns hennes mamma Tekla. De hade kor, häst och sommarladugård. En som-mar skurade och kritade de vinterlagårn och flyttade in där, medan de rustade upp boningshuset. Gerd berättar i telefon hur svårt det var att göra sig av med korna och lägga ner jordbruket. Regeringen hade be-

stämt att småjordbruken skulle bort och slås ihop till lönsamma storjordbruk – 1960 års jordbruksreform, skildrad i den älskade tv-serien Hem till byn från 1971. Gerds pappa jobbade kvar i skogen till sin pension. Men mamman dog hastigt i mit-ten av 1950-talet. Själv gifte hon sig tidigt och flyttade först till Jokkmokk och sedan söderut, men besöker en syster i Bredsel nästan varje sommar. I Uppsala arbetade hon på Akademiska sjukhuset till sin pen-sion. Vi talar om att träffas.

Redan under 1940-talet började byns flickor försvinna söderut sedan de hade slutat folkskolan. Pojkarna hade lättare att hitta jobb hemmavid så länge skogs-arbete och flottning fanns kvar. Men arbetet i skogen sinade med den tekniska utvecklingen och de blev arbetslösa när Domänverket på 1960-talet började hel-tidsanställa skogsarbetare utifrån och bygga bostäder för dem i en del av Vidsel, den så kallade ”slavstan”. Räddningen för många blev RFN, som då upplevde en stor-hetstid. Dess personal bodde i en annan >

Anna Karlsson framför bygdegården, ”byan”, som bidrar till trivseln i byn.

fib 28

del av Vidsel, som kallades ”flygarstan”.I ena änden av Bredsel, mitt emot for-

sen, fanns byns enda ”storbonde”, familjen Karlsson, som ägde ganska mycket mark. Ingrid Karlsson heter dottern som har tagit över gården. Hon berättar att famil-jen köpte en del av de nedlagda jordbru-kens betesmark men det mesta arrenderas än i dag. När hon tog över hade gården tio suggor och tjugo kor och det blev allt svå-rare att driva korna till och från betet över den nya snabba bilvägen:

– Bilisterna blev fler och fler och verka-de förstå sig allt mindre på hur kor beter sig när de passerar en bilväg. Kor rör sig lugnt

och eftertänksamt. Ibland bildades långa bilköer. Det hände att en otålig förare kör-de förbi hela kön, trött på att vänta ut korna som sakta masade sig över vägen. Jag blun-dade när en kollision verkade oundviklig. Mirakulöst nog hände aldrig någon olycka. Men med dagens biltrafik tror jag inte det vore möjligt att hålla boskap på det sättet.

ÄNDÅ DRÖJDE DET till början av 1990-talet innan de sista korna såldes. Nu finns två rid-hästar på gården, ganska gamla vid det här laget. Och i brist på betande kor försöker Ing-rid hålla ängarna öppna genom att slå gräset och sälja höet, ett arbete som går med förlust.

Ingrid har rest mycket och har bland annat erfarenhet som biståndsarbetare i Afri-ka. Hon har alltid varit miljöengagerad och när hon på grund av ryggproblem fick sluta arbeta i jordbruket skolade hon om sig och är i dag miljö- och byggchef i kommunen.

– Mer än hälften av alla djurgårdar har försvunnit på, säg, 15 år. Det krävs stor-skalig drift och kanske 150 kor för att det ska löna sig. Och det kostar att hålla gam-mal betesmark öppen. Mina barn tar över gården efter mig. Får väl se vad de väljer. Ett av barnen är Anna som intervjuas på annat ställe i reportaget.

Byar har ofta sin egen speciella kultur, säger Ingrid, som tror att många dras till Bredsel för att där finns en gammal tra-dition av organiserat samarbete kring gemensamma projekt. Kanske har den här kulturen att göra med byns rötter i några släkter, som byggde upp byn på 1800- talet. De flesta Bredselsbor är ätt-lingar till dessa nybyggarsläkter.

Älvsbyns kommun har idag 8 200 invånare. Till arbetsmarknaden räk-nas även Luleå, Boden och Piteå, totalt 150 000 invånare. De största företagen i Älvsbyn är Polarbröd med cirka 200 anställda i kommunen och Älvsbyhus, landets största privata trähustillverkare, med 150. Därtill kommer Vidsel Test Range, till vardags benämnt RFN = Ro-botförsöksplats Norrland, där Försvars-makten och FMV, Försvarets materiel-verk, samverkar om testning av robotar, obemannade rymdfarkoster och vapen-system, samt Arctic Falls, ett ganska nytt företag med testbanor för biltester och test av bildäck.

RFN har cirka 160 anställda och det

ryktas om planer på utbyggnad. En för-hoppning speciellt för Vidsel, som har gått från storslagna utvecklingsplaner till hot om nedläggning av RFN på 1990-talet. Då beslöts att Försvarsmakten skulle bjuda in världens vapentillverkare att testa sina produkter på det vidsträckta provområ-det, men i Vidsel blev utvecklingen en be-svikelse. I kommunen finns dessutom en turistnäring med hotell- och konferens-anläggningar och en mängd aktiviteter samt förstås kommunens egna anställda.

Nu knyts stora förhoppningar till Boli-dens planer på att åter öppna koppargruvan i Laver, som stängdes 1947, eftersom mal-mens kopparhalt ansågs alltför låg. Gruv-bolaget utlovar minst 700 arbetstillfällen. Det nya dagbrottet blir mycket stort och hotar att medföra svåra miljökonsekven-ser, som inte är utredda. Bolidens egen miljökonsekvensbeskrivning underkändes av länsstyrelsen i Norrbotten. Kommunen anser att en gruvetablering är speciellt be-tydelsefull för dess näringslivsutveckling och har lagt fram en avsiktsförklaring:

”Kommunen är väl medveten om att en etablering av detta slag innebär en stor påverkan på naturmiljön i området men är samtidigt medveten om vad en etable-ring innebär ekonomiskt för hela lan-det. Behovet av koppar, guld och andra metaller som finns i området behövs dels för våra egna behov i Sverige men även i Europa. De är också värdefulla för att de kan bidra till uppbyggnad av välfärd i de länder i världen som är under utveck-ling.”

Högsta chefen i Älvsbyns kommun, kommunalrådet Helena Öhlund (S), litar på Bolidens löfte om 700 jobb i Laver:

– Boliden är ju ett seriöst gruvbolag liksom LKAB, inget prospekteringsbolag som Northland. I vår kompetensförsörj-ningsplan till 2020 beräknar vi att kom-munen behöver 100 nya medarbetare, i företagen behöver man 200. Boliden har sagt att de behöver cirka 700 fler anställda om det skulle bli en gruva. Jämför med Älvsbyhus, som sysselsätter ungefär ett-hundrafemtio…

HELENA ÖHLUND tvivlar inte på att gruv-planerna blir av trots att Bolidens yttran-de underkändes, men är mån om att sam-la kunskaper från flera olika håll och läser Ingrid Karlsson blev byns sista bonde.

Inga Vikström har sitt liv dokumenterat i välskötta album.

REPORTAGE

fib 29

under sommaren Arne Müllers reporta-geböcker Smutsiga miljarder och Norr-landsparadoxen. Hon tycker att kommu-nens vikande befolkningsutveckling är ett bekymmer. Budgeten för nästa år ut-går ifrån att invånarna blir 20 färre. Men kommunens mål är inte i första hand fler invånare utan att ta hand om den befolk-ning som finns, var de än kommer ifrån, för att de ska trivas och stanna kvar. Till exempel delar man ut babypaket till alla nyfödda i Vidsel, Bredsel, Älvsbyn och Tvärån. Näringslivsklimatet är bra enligt en undersökning av Svenskt Näringsliv. Men det finns brister:

– Vi ska ligga med grönt ljus på Öppna jämförelser mellan kommunerna, men det gör vi inte på vissa områden, till ex-empel delar av äldreomsorgen, där vi får rött, det vill säga underkänt. När det gäl-ler skolan ligger vi bra till. Vi har duktiga lärare. Sjuksköterskor är ett bristyrke. Vi har övertagit hemsjukvården och anställt flera sjuksköterskor för att ha en bank som tillgodoser behoven hos särskilda bo-enden, äldrevården och hemsjukvården. Socialsekreterare är det också brist på.

Kommunen är positiv till invandring och har tagit emot cirka 120 asylsökande. De flesta bor i Älvsbyn och har tagits väl emot av allmänheten. Men inte av alla. Sverigedemokraterna har fyra mandat i kommunfullmäktige, ett mer än Vän-sterpartiet. Förra mandatperioden hade de inget. Och den siste moderaten i full-mäktige sitter nu i ledningen för SD. Deras politik går i stort sett ut på att sa-botera besluten i fullmäktige genom att överklaga alla beslut som de ogillar till förvaltningsrätten. Sedan skryter de på Facebook och räknar med att plocka politiska poäng. Helena Öhlund vägrar att debattera på Facebook och försöker i stället vara ute bland folk så mycket som möjligt.

ARBETSLÖSHETEN I ÄLVSBYNS kommun ligger på 8,5 procent mot 7,5 i hela Norr-bottens län. Flertalet arbetslösa finns i by-arna, där också utbildningsnivån generellt är lägre än i tätorten. Kommunen är starkt beroende av den storskaliga militära öv-ningsverksamheten som i längden hotar rennäring, turistnäring och miljöintres-sen. Behovet av fler arbetstillfällen skapar

också ett hårt tryck på kommunen att ac-ceptera gravt miljöförstörande gruvpro-jekt som det aktuella i Laver. Inget politiskt parti i fullmäktige invänder mot gruvpla-nerna och Miljöpartiet är inte represente-rat. Naturen, en ”gratis” resurs och sam-tidigt källan till alla resurser, är det som offras.

Jag hade väntat mig att möta öde hus och naket förfall. Verkligheten visade sig vara mer komplicerad. Vidsel är central-orten som fick biograf 1945 när Bredsel fick elektrisk ström, men har drabbats av kortsiktiga satsningar och falska löften. I Vidsel finns tomma lägenheter i ett par flerfamiljshus som långsamt förfaller. Hotellet fick läggas ner men blev i stället behandlingshem för alkoholister. Till sist försvann matbutiken, som nu lyckligtvis återuppstår med restaurang och kafé. I byn finns ett litet företag som tillverkar kalla såser. Där finns även kommunala arbetstillfällen i barn- och äldreomsor-gen, som också Bredsel är beroende av. Jag tror att Vidsels problem är vanliga, även om andra byar har råkat värre ut, medan det relativt välmående Bredsel är ett undantag. I Bredsel startar invånarna egna gemensamma projekt och knyter an till sina traditioner. Precis som andra byar i Norrbotten. ■ ■

Skolan i Bredsel lades ner 1964. Ersat-tes av buss och skolskjuts till Vidsel.Konsum lades ner 1964 och Dahlbergs lanthandel 1979. Närmaste matbutik är sedan dess den i Vidsel, 4 kilometer bort. Lades ner för något år sedan, men nu finns en nyöppnad matbutik.Närmaste bensinmack: Vidsel.Närmaste apotek: Älvsbyn, fyra mil

Nedläggningar i Bredsel

Helena Öhlund, kommunalråd, hoppas på många gruvjobb i Laver.

Storforsen.

fib 30

Den 15 augusti 2015 är det 70 år sedan Japan kapitulerade efter andra världskriget. Kapitulationen innebar nationell befrielse för Korea, som hade varit en japansk koloni sedan 1910, men också ett enat land sedan över 1 000 år. Befrielsedagen firas i både norra och södra Korea. Torbjörn Wikland samtalar med Christer Lundgren om det delade Korea, stormakters hänsynslöshet och folkets motstånd under de 70 år som gått.

70 år efter Koreas befrielse från Japan Ett samtal om ett öppet sår

Samtal.

TORBJÖRN WIKLAND (TW): Låt mig börja i USA. När jag var Washington år 2000 be-sökte jag först monumentet för de stupade amerikanerna i Vietnamkriget. Det var inget ”hurra-vad-vi-är bra-monument”, snarare ett melankoliskt monument över vad krig kan ställa till med genom den långa muren med alla de inristade namnen över stupade amerikaner – och många besökare. Inte så långt därifrån låg monumentet efter Koreakriget. Där var det verkligen svulstig krigskonst med uppblåsta hjältefigurer i glänsande metall och krigsmundering – men väldigt få besökare. Berätta om det stora men i dag delvis bortglömda Koreakriget!

Christer Lundgren (CL): Kanske kriget är till viss del bortglömt bland allmänheten i USA och västvärlden, även om närmare 37 000 amerikaner stupade, men för koreaner är det levande, ett blö-dande sår i både norra och södra Korea. Enligt uppskattningar i USA skördade kriget 4,6 miljoner döda under åren 1950–53. Flertalet var civila, 3 miljoner civila döda i norra Korea och en halv miljon i södra Korea. Till den smutsiga historien hör också USA:s användning av kemiska och biologiska vapen, som bland andra den svenska läkaren Andrea Andreen verifierade i en expertkommitté på plats efter kriget (Andrea Andréens

insats beskrivs bland annat i FIB/K nr 3 2015). Till detta kommer de många civila döda under perioden 1945–50, i förspelet till Koreakriget.

Det är svårt att förstå Koreakriget om man inte börjar 1945. Dagen efter Japans kapitulation föreslog USA en tillfällig uppdelning av Korea längs den 38:e breddgraden. Sovjetunionen, som då hade besegrat japanerna i Manchuriet (norra Kina) och fortsatt striderna in i norra Korea, accepterade denna demar-kationslinje mellan segrarmakternas styrkor. Först tre veckor senare landsattes de första amerikanska trupperna i Korea. Då fanns inga japanska trupper att av-väpna. Det hade redan gjorts av folk-kommittéerna, som koreanerna själva hade bildat. Men USA etablerade en ockupationsregering och upplöste eller slog med våld ner koreanernas folkkom-mittéer. För att befästa sin ockupation tog de i stället över den administration, militär och polis som japanerna hade inrättat. På denna grund tillsattes sedan en marionettregim, en militärdiktatur, under Syngman Rhee. I flera år pågick en politisk kamp för ett enat och självstän-digt Korea. Demonstrationer och andra protestaktioner slogs ned och politiska aktivister ur olika läger mördades.

Samtidigt organiserades i norra Korea

en regering baserad på politiska partier, fackföreningar, bondeorganisationer och folkkommittéer, motståndare till den ja-panska kolonialmakten, där partisanerna från Kim Il Sungs gerillarörelse spelade en nyckelroll.

Den 25 juni 1950 utbröt krig, ett koreanskt inbördes- och befrielsekrig innan tungt beväpnade USA-ledda och huvudsakligen amerikanska så kallade FN-styrkor ingrep, gick över den 38:e breddgraden och trängde fram mot grän-sen mot Kina. Då sände den nybildade Folkrepubliken Kina in kinesiska frivil-ligtrupper som stöd åt den koreanska folkarmén. USA-trupperna drevs tillbaka förbi och nedanför den 38:e breddgraden. Ett stilleståndsavtal slöts 27 juli 1953, som sa att alla främmande trupper skulle dras bort från Korea och att förhand-lingar skulle inledas inom kort om ett permanent fredsavtal – åtaganden som USA omedelbart bröt. Ännu i dag finns inget fredsavtal, utan formellt råder bara vapenvila i det sedan 65 år ännu pågå-ende kriget.

Koreakriget var ett nederlag för USA, det första efter segern i andra världskriget. Amerikansk militär och amerikanska regeringar tycks aldrig ha kommit över det faktum att man blev snuvade på segern i Koreakriget och inte

fib 31

lyckades göra hela Korea till ett militär-strategiskt brohuvud in mot Kina och Sovjetunionen. Det är en väsentlig del av förklaringen till att USA aldrig har släppt greppet om södra Korea och Japan och återkommande genomför provocerande militärövningar mot Nordkorea.

TW: USA:s högste befälhavare under Koreakriget, MacArthur, gjorde ingen hemlighet av att han inte bara avsåg att krossa motståndet i Korea utan även att gå vidare mot den nybildade folkrepubli-ken i Kina. Han hade också långtgående planer på att sätta in kärnvapen innan president Truman avsatte honom som befälhavare. Här kan man tala om en kärnvapenkris långt före Kubakrisen. För mig förklarar det varför Kina satte igång utvecklingen av ett eget kärn-vapenförsvar och fortsatte även om det inte gillades av Sovjetunionen. Förklarar det också varför Nordkorea senare också utvecklade kärnvapen?

CL: Ja, de nordkoreanska kärnvapnen är ett svar på USA:s kärnvapenuppladd-ning och återkommande amerikanska uttalanden om och planer för att använda kärnvapen i Korea. Länge försökte man avvärja detta hot med politiska och dip-lomatiska medel, skapa en kärnvapenfri zon kring Koreahalvön och få till stånd fredsavtal, men efter att den vägen visade

sig oframkomlig har Nordkorea byggt upp ett eget avskräckande kärnvapen-försvar. Så visar koreanerna att de inte ger efter för den kärnvapenutpressning som USA bedriver. Till skillnad från den sydkoreanska armén har nordsidan ingen stormakts ”kärnvapenparaply” bakom ryggen utan måste räkna med att försvara sig med egna krafter.

TW: I svenska etablerade massmedier rapporteras ingenting om de amerikan-ska baserna och de amerikanska trupper-na och vad de gör. Är inte det märkligt?

CL: Jo, det kan man tycka. USA har inte bara behållit baser och trupper utan genomför varje år omfattande övningar för fullskalig militär invasion av norra Korea inklusive kärnvapenangrepp och med deltagande av hundratusentals soldater och alla tänkbara avancerade vapen. Man låter till och med strategiska bombplan flyga ända från Missouri till Korea, fälla bombatrapper alldeles intill demarkationslinjen och sedan flyga tillbaka utan att mellanlanda. I alla dessa övningar är det USA som har befälet över de sydkoreanska trupperna. Det är inte konstigt att Nordkorea känner sig hotat av USA och satsar mycket på egna mili-tära resurser inklusive kärnvapen.

TW: Länder som delades i slutet på andra världskriget, till exempel Tyskland

och Vietnam, har på olika sätt återfören-ats. Men det gäller inte Korea, en nation som har en längre historia som ett enda land än till exempel Sverige. Är det fort-farande en stor politisk fråga?

CL: I högsta grad. Det gäller både bland nordkoreaner, sydkoreaner och de många koreaner som finns utanför Korea. Nordsidan har tagit många initia-tiv för avspänning och utökade kontakter mellan nord och syd. Det är USA som di-rekt eller indirekt har stoppat initiativen. Också i södra Korea har många initiativ tagits, men motarbetats av högerkretsar där, som hoppas att tillsammans med USA kunna åstadkomma regimskifte och systemskifte i norra Korea och därige-nom ena landet på sina villkor.

TW: Jag kan inte låta bli att beundra Nordkoreas tuffa och sega motstånd mot USA under så många år. En liten stat väg-rar att underordna sig den amerikanska ordningen. Det är ju många mindre stater som har markerat sitt oberoende mot USA och som nu knäckts av USA direkt eller indirekt, såsom Afghanistan, Irak och Li-byen. Varför har Nordkorea inte knäckts?

CL: Det finns flera anledningar. Vik-tigast är politiken att lita till egna krafter och initiativ från breda skikt av folket, och för att värna om självständigheten inom politik, ekonomi och försvar, alltså

FOTO: CALFLIER001/WIKIMEDIA COMMONS

En soldat vaktar gränsen mel-lan de två Korea, en av världens mest militariserade zoner.

fib 32

den politik som koreanerna kallar juche. En annan anled-ning är politiken att sätta mili-tären främst, som på koreanska kallas songun. Man har aldrig släppt på sin militära beredskap och låtit sig luras av fagra löften som dykt upp men som sedan snabbt har tagits tillbaka. Som kontrast kan man se hur det gick för Libyen, som gav upp sitt kärnvapenprogram i utbyte mot vaga löften om fred och samarbete.

TW: Även om jag väl förstår den framgångsrika politik Nordkorea fört gentemot USA har jag svårt att förstå dess inri-kespolitik. Nordkorea är ett mycket slutet land och låter statsledningen gå i arv från far till son och nu även till sonsonen. Du som är ordförande för Svensk-Koreanska föreningen, kan du förstå och acceptera att man å ena sidan gillar Nordkoreas utrikespolitik och strävandena för en återförening men inte gillar dess inrikes-politik?

CL: Svensk-Koreanska föreningen är en vänskapsförening som rymmer skilda politiska uppfattningar och olika meningar om förhållandena i Korea liksom om förhållandena i Sverige, men vi framhåller att koreanerna har rätt att utan främmande inblandning utforma sitt samhälle utifrån sina traditioner, för-utsättningar och strävanden. Vi försöker också sprida kunskap om läget i landet och motverka den skeva bild som väster-ländska massmedier förmedlar, ofta ba-serad på dramatiska rykten och uppgifter skapade i propagandacentraler nära kopplade till USA:s politiska ledning. Till exempel rapporteras sällan om den snabba ekonomiska utveckling som har skett under senare år. I stället förmedlar media ofta helt okritiskt skrönor från den sydkoreanska underrättelsetjänsten om utrensningar och våldsamma övergrepp, i många fall trots att de redan har demen-terats eller vederlagts.

Viktigast är att stödja det koreanska folkets kamp för landets fredliga och självständiga återförening. Inrikespoli-

tiken är en fråga för koreanerna själva, som inget annat land har rätt att lägga sig i. Det är helt i linje med FN-stadgan samt Bandungkonferensens och den alliansfria rörelsens principer. Nordkorea, eller De-mokratiska Folkrepubliken Korea, som landet egentligen heter, är medlem i FN och den alliansfria rörelsen och värnar om dessa principer. USA däremot anser sig stå över dem, missbrukar sin starka ställning i FN och bryter mot de grund-läggande folkrättsliga principerna.

TW: Om jag förstått dig rätt så anser du att de interna problemen i Nordkorea – obefintlig pressfrihet, internering av politiska motståndare och så vidare – beror på den press som skapats av USA och andra imperialistiska krafter. Måste ett samhälle se ut som det nordkoreanska för att stå emot imperialismen?

CL: Naturligtvis inte, varje land och folk har sina säregna förhållanden och traditioner, men hotbilden måste vägas in på allvar när man bedömer förutsätt-ningarna för öppenhet och pluralism. Förbättring av pressfriheten och andra mänskliga rättigheter för det koreanska folket (i norr och i söder) kan inte uppnås genom konfrontation. Huvudfrågan är att normalisera situationen på Korea-halvön. USA:s ledare arbetar systematiskt sedan sex decennier för att isolera DFRK, motarbeta uppbyggandet av en ekono-miskt stark social välfärdsstat, åstadkom-ma regimskifte och ta kontroll över norra

Korea politiskt, ekonomiskt och militärt. De går aktivt in för att förhindra avspänning mellan norra och södra Korea. USA har trupper och militärbaser i södra Korea, har kontinuerligt rustat upp med avancerade vapen, inklusive en omfat-tande kärnvapenarsenal, och genomför regelbundet övningar för invasion och erövring av norra Korea. Samtidigt försöker de organisera en femtekolonn inom landet för att medverka till regimskifte. Utan att förstå detta grundläggande förhål-lande kan man inte diskutera demokrati, pressfrihet och an-

dra mänskliga rättigheter i Korea – vare sig i norr eller i söder.

TW: I svenska massmedier återges, som du nämnde, en mycket negativ bild av Nordkorea. Ibland anar man ett visst kulturförakt. Finns det något positivt att säga om den svenska officiella hållningen till Nordkorea?

CL: Ja, Sverige var det första västeu-ropeiska land som öppnade diplomatiska relationer med Nordkorea och förbindel-serna har varit obrutna under mer än 40 år. Sverige spelar en viktig diplomatisk roll, bland annat som skyddsmakt åt USA, som saknar diplomatiska relationer med Nordkorea. På den tiden då Göran Persson var statsminister och ordfö-rande i EU, ledde han en EU-delegation till Nordkorea. Det ledde till ett uttalat stöd för avspänning och fred på Kore-ahalvön och till att nästan alla EU-länder upprättade diplomatiska förbindelser med Nordkorea. Det var för övrigt under samma period som den sydkoreanske presidenten Kim Dae Jung hedrades med Nobels fredspris för den så kallade solskenspolitiken mot nordsidan – innan USA under George W Bush utpekade Nordkorea som en av ”ondskans axel-makter”, och förmådde både Sydkorea och EU att följa med i svängarna. Fortsatt goda relationer mellan Sverige och Demo-kratiska Folkrepubliken Korea är bra för båda länderna och bidrar även till svensk utrikespolitisk självständighet. ■ ■

Soldater under FN-flagg korsar den 38 breddgraden 1950. Där går gränsen mellan norra och södra Korea fortfarande.

SAMTAL

År 1963 utkom en bok som blev en väckar-klocka i det svenska samhället. Katarina Taikons bok Zigenerska blev en vänd-punkt för romerna i Sverige, som vid

denna tid räknades till omkring 900. I sin bok gav Katarina Taikon en chockerande bild av de svåra förhållanden som rådde för zigenarna i vårt land. Den opinionsstorm som boken väckte tvingade myndigheterna att inse att romerna i Sverige änt-ligen måste få människovärdiga bostäder och till-gång till skola – och till sist började något hända.

I ständiga uppvaktningar hos politiker, med demonstrationer och debattartiklar kämpade Katarina Taikon (1932–1995) och hennes man, fotografen Björn Langhammer (1933–1986) och hennes storasyster Rosa, sedermera världsberömd silversmed, tillsammans med sina vänner för att deras folkgrupp äntligen skulle få rätt till bostäder, skola för sina barn och arbete.

KATARINA TAIKON SKREV också barnböcker om Katitzi, zigenarflickan som växte upp under svåra förhållanden i 1940- och 50-talets Sverige. Böck-erna har översatts till tjeckiska och rumänska och även till romani. De har också filmatiserats och vi-sats i svensk television. Katarinas dotter Angelica Ström har nu gett ut en länge efterlängtad nyutgåva av Katitzi.

Katarina Taikon har kallats romernas Martin Luther King. Det finns röster för att resa en staty över Katarina Taikon. I boken Zigenerska berättar Katarina Taikon om hur hon träffade författaren Ivar Lo-Johansson, som gjort sig känd som en vän av romerna. Hon hjälpte honom att få kontakt med några romska familjer och berättade för honom om sitt eget liv och sina erfarenheter av att vara rom i Sverige. Katarina Taikon hade läst de flesta av Lo-Johanssons böcker och var mycket imponerad av engagemang för statarna.

Hennes beundran för författaren tog emeller-tid ett abrupt slut, när hon läste hans bok Zigenare

från 1955. Hon blev rasande på honom, som av sin samtid betraktades som ”zigenarexpert”, och ci-terar i sin egen bok några stycken ur boken, där Ivar Lo-Johansson i generella ordalag beskriver zigenarnas utseende och levnadssätt. Han fram-för som sin uppfattning att samhället bör lämna zigenarna ”i fred” och låta dem fortsätta att leva på sitt eget sätt. Han beskriver också vad han ser som det typiska zigenska utseendet: det ”utomordent-ligt välutvecklade käkpartiet, de tjocka läpparna, den breda munnen” som ”ger åt zigenarens ansikte något av sinnlighet, spotskhet och obrukad beslut-samhet”. ”Om hudfärgen har det sagts att den har att göra med zigenarnas moral. Deras moral, illa ansedd som den är, har påståtts blivit vad den är på grund av att zigenaren inte förmår rodna.”

– IVAR LO TYCKS VILJA att vi ska leva i ett slags re-servat, som på Skansen, skriver Katarina Taikon. Och det värsta är, säger hon, att han betraktas som en auktoritet. Hon menar att hans fördomsfulla generaliseringar är uttryck för ett ras-tänkande, som ”har en otäck lik-het med liknande tankegångar hos fascismen och nazismen.” ”Man rodnar (trots att Ivar Lo anfört motsatsen, kan vi nämligen göra det) när man hör dessa virriga vidrigheter”.

1982 drabbades Kata-rina Taikon av hjärtstil-lestånd och låg i koma ända till sin död 1995. irka cederberg

Våra hjältar.

Författaren som kämpade för romers rättigheter

fib 33

fib 34

Jag fick tänka länge och väl innan jag kunde beskriva hur jag tänker kring folkets kultur, då mina kulturella och yrkesmässiga erfarenheter varierat.

Jag tror att vikten av folklighet lig-ger mer i att människan känslomässigt speglas eller identifieras/bekräftas via den musik som man väljer och påverkas att tycka om. För att musiken ska bli rik-tigt folklig så krävs det först och främst en gemensam aktivitet kring musiken som dans, högtider, berättelser, film, sport och andra uttryckssätt som berör människor. För det andra krävs det en tidsaspekt. Nedanstående kronologiskt ordnade genrer visar att lyssnandet och aktiviteten har förändrats över tid, vilket har förändrat de olika genrernas folkliga status.

Medeltidsballaden, folkdanser, ar-betssånger, blues, jazz, country, schlager, dansband, rock’n’roll, punk, reggae, hiphop, house.

FLERA AV DESSA GENRER har i dag blivit mycket bredare och folkligare än var det var när de kom: blues, country, reggae, hiphop och house. Alla dessa genrer kom utifrån en viss grupp, ofta arbetarklass. Afroamerikanerna förde fram bluesen och hiphopen. I dag kan alla dessa genrer spelas för stor publik på stora arenor där folk antingen dansar, sjunger eller lyssnar till musiken. Det finns också en viktig vi-

suell aspekt för att göra musiken poppis: kändisskap, sociala medier och tv.

Vissa av dessa genrer har kvar samma popularitet, såsom schlagers, eller så har deras betydelse för den breda publiken minskat. Om detta beror på brist på ex-ponering i radio, tv, sociala medier eller bruksanvändningen vet jag inte. Punken som till exempel visade arbetarklassens radikala missnöje och utgick från enkla ackord och högenergiska politiska texter och dess symboler har inte samma stora folkliga bredd nu som på 1970-talet. Vi kan se trender i dag som hjälpt att ge mu-sik en folkligare bredd med tv-program som Så mycket bättre, där bland andra proggikoner lyfts fram igen som folkliga till en yngre och ny publik.

VI KAN OCKSÅ SE en trend att gen-rer såsom jazz, olika subgenrer inom konstmusiken, folk- och världsmusik inte överlever utan statliga medel och de eldsjälar som jobbar land och rike runt i föreningslivet för att få publiken att uppleva och älska just dessa genrer.

Alla musikformer existerar vid sidan av varandra, men många visningar på Youtu-be betyder inte alltid att musiken är folklig. Det kan vara kommersiella krafter som styr. Det viktiga för att musiken ska kännas angelägen och folklig är att den berör och fångar dig – för först då utmanas du och kan växa som människa fullt ut. ■ ■

Kultur.

TEXT zioe f iner alnadori

Musiken skiftar med tidsåldern

Sångerskan och musikläraren Zoie Finer Alnadori tolkar parollen ”För en folkets kultur”

Zoie Finer Alnadori, 37 år, arbetar som musiklärare sedan tio år tillbaka och har sångerska där jag sjungit i olika bandkonstellationer i cirka 20 år. Har brittiskt amerikanskt påbrå och har flera kulturpersonligheter i släkten så som systern Sarah Dawn Finer och brodern Rennie Mirro.

Zoie Finer Alnadori

Zoie Finer Alnadori.

fib 35

FREDRIK PERSSON-LAHUSEN varnar i Af-tonbladet (1/6, 11/6) för den nationalistiska ideologin. Det finns det skäl att göra. Dock inte de angivna.

Mot den borgerliga nationalismen reste Kommunistiska manifestet den prole-tära internationalismen: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Därmed var saken inte ur världen.

Redan 1866 diskuterade Internationalen

förhållandet mellan klasskampen och de nationella rörelserna. Franska revolutionä-rer förklarade nationen vara en borgerlig fördom. De andra skrattade, för Karl Marx påpekade att Paul Lafargue nyss talat på franska, ett språk som nio tiondelar av publiken inte förstod. De nationella skillna-derna är invecklade i nationalistisk ideologi, föreställningar som sätter det egna folket före andra och gömmer klassmotsätt-

ningen i en mytisk gemenskap. Likväl är nationerna verkliga.

Förhållandet till nationalismen var en huvudfråga när arbetarrörelsen splittrades i början av 1900-talet. Socialdemokraterna vek sig i land efter land för kravet att i nationens namn skicka en generation unga arbetare till skyttegravarna. Kommunisterna vägrade.joacim blomqvistLäs mer på Fib.se

Rådande situation gör Tyskland till vinnare enligt VaroufakisHUR KOMMER DET SIG att EU tror att en svältfödd ko kan ge rikligt med mjölk? Greklands förra finansminister Yanis Varoufakis menar att det egentligen handlar om makt. EU-projektet har drivits igenom under krisers mörka moln. I dag är Tyskland, som har stora överskott i sin

utrikeshandel, Europas mäktigaste land. Men om de överstatliga institutioner och befogenheter som behövs för att EMU ska fungera blev verklighet skulle Tyskland bara bli ett av många länder.

Varoufakis är långtifrån ensam om den här analysen. Den nyligen bortgångne

tyske sociologen Ulrich Becks sista bok, German Europe, handlar hur EMU har gett Tyskland makt över EU och undergrävt de-mokratin i unionen och medlemsländernas självständighet.joacim blomqvistLäs mer på Fib.se

Micke Nybergs inlägg i nationalistdebatten

En glimt av hemsidan Sagt på webben är hemsidans plats i tidningen. Här publicerar vi snuttar ur de

artiklar som har cirkulerat på fib.se sedan det förra numret av tidningen kom ut.

Hemsidan uppdateras dagligen. Vill du läsa texterna i sin helhet? Besök fib.se.

Sagt på webben.

fib 36

AgnesPeter StammÖversättning Sofia LindelöfThorén & Lindskog

”Agnes är död. En berättelse dödade henne”. En kärleks-historia som börjar med dess slut. Histo-riens berättare är en schweizisk journalist som förälskar sig i en amerikansk

studentska. Den cellospelande och lite udda fågeln Agnes. En trevande start, bestående av möten på stadsbiblioteket i Chicago, utvecklas relativt snabbt till ett kärleksförhållande.

Att vara nykär är dock inget Agnes nöjer sig med. Hon insisterar på att pojk-vännen ska skriva ned berättelsen om deras kärlek. Han tvekar men hon fram-härdar och han börjar skriva. Det är den berättelsen som kommer att styra parets utforskande av sin relation. Vid ett till-fälle kommer pojkvännens skrivprocess ikapp med nutiden och börjar beskriva framtiden. Att flytta ihop, besöket på zoo och vilken klänning Agnes ska ha på sig. Berättelsen driver deras förhållande både bakåt och framåt. Olika versioner skrivs och diskuteras av paret, stryks eller spa-ras för senare bruk.

Det är slående hur avskärmade från resten av samhället paret framstår. De har sina yrkesmässiga relationer men väl-jer varandras sällskap i första hand. Inget ovanligt scenario i ett tidigt stadium i en

förälskelse, men skapade efterhand en aning klaustrofobisk känsla hos mig som läsare. Att lära känna sin partner även genom andra människor framstår som en brist i deras relation. En relation som dessutom har den märkliga ingrediensen att paret utövar ett slags rollspel utifrån ett skrivet manus. Ett manus som kom-mer att bidra till berättelsens slut.

Agnes är den schweiziske journalisten och författaren Peter Stamms debutro-man och kom redan 1998 men gavs ut på svenska först i december 2014. I korta ka-pitel och på få sidor berättar Stamm, med en kärnfull och osentimental stil, en kär-lekshistoria som på grund av sina första rader är ytterst olycksbådande. Välskrivet men en aning distanserat och något säger mig att det också är meningen. anna karlsson

Guantánamo – en dagbokMohamedou Ould SlahiSammanställd av Larry SiemsÖversättare Cajsa MitchellNorstedts

Mohamedou Ould Slahi, född i Mauretanien 1970, är aktivt troende och praktiserande muslim. Hans fasta punkt i tillvaron som fånge är Koranen och böneritualerna.

Därtill är han övertygad antikommunist. Ett par år i början av 1990-talet var han med i Al Qaida för att bekämpa kom-munismen och den sovjetiska armén i Afghanistan, men med USA menade han sig inte ha något otalt innan han i januari 2000 greps på begäran av USA, först av den senegalesiska polisen därefter av de mauretanska myndigheterna, och förhördes av amerikanska FBI-agenter i samband med den så kallade Millen-niesammansvärjningen mot Los Angeles

flygplats. Förhören visade att han inte haft något med denna att göra, men de blev ändå inledningen till en serie fängs-landen, bortföranden och fortsatta för-hör i Senegal, Mauretanien, Jordanien, Afghanistan och till sist på USA-basen Guantánamo på Kuba, dit han fördes den 5 augusti 2002 och där han fortfa-rande är fånge.

Författaren är välutbildad, berest och språkkunnig. Hans bok är en välskriven skildring av den totala rättslösheten och förnedringen. Författaren John Le Carré har kallat den ”en bild av helvetet, bortom Orwell, bortom Kafka”. Men det är inte fiktion, utan dokumentation; en verklighetsbeskrivning som för tankarna till anteckningar av politiska fångar som Nelson Mandela, Ri In Mo eller Ngũgĩ wa Thiong’o.

Texten ger skilda perspektiv och be-lyser händelseförloppet, förhörsmetoder-na, tortyren och den juridiska kampen för habeas corpus (det vill säga rätten att få ta del av och bestrida skälen till fri-hetsberövandet och få rättslig prövning med möjlighet till frigivande). Här finner man såväl juridiska och folkrättsliga

resonemang som personliga funderingar och slutsatser.

Skildringen är detaljrik och levande, med ett lättläst språk, väl översatt till svenska av Cajsa Mitchell. Den komplet-teras av en utförlig inledande bak-grundsbeskrivning samt förklarande fotnoter, vilka ofta med hjälp av andra källor klargör vad censuren – påfallande godtyckligt – strukit. Dess maskningar av namn och benämningar, orter, ord, stycken och ibland hela sidor markeras med breda streck i texten, vilket ger en extra dimension åt läsandet.

Detta enskilda människoöde ger ny aktualitet åt löftena om att stänga Guantánamo och bevilja fångarna en rättssäker juridisk behandling – idéer som hånfullt avvisas av tongivande amerikanska massmedier, vilka därmed bekräftar en slutsats som denna:

”I den så kallade fria världen pre-dikar politikerna sådant som att stödja demokrati, frihet, fred och mänskliga rättigheter. Vilket hyckleri! Ändå tror många människor på den sortens propa-gandasmörja.”christer lundgren

Recensionsredaktörer: Anna Karlsson och Carolina WestinKontakt: recensioner@fib.seRecension.

fib 37

Islamiska staten Loretta Napoleoni Originaltitel: The Islamist PhoenixÖversättning: Karin Andrae Fri Tanke förlag

Kalifatet IS (eller Isis för att mer precist ange Islamiska staten i Irak och Syrien) gran-skas insiktsfullt av Napoleoni och hennes medarbetare, främst journalisten Fran-cesca Borri. Boken

ger en värdefull inblick i hur IS verksam-het har spritt sig in i framförallt Irak och Syrien och i Mellanöstern blivit, inte enbart ett terroristnätverk, utan en formidabel maktfaktor.

Napoleoni använder uttrycket skalstat för de geografiska områden som orga-

nisationen lagt under sig. Hon förklarar ingående IS styrka och attraktionskraft i de destabiliserade länderna i Mellan-östern. Denna situation syns IS, under sin självutnämnde ledare och kalif, Abu Bakr al-Baghdadi, ha utnyttjat på ett för organi-sationen framgångsrikt sätt.

Napoleoni vill visa att den Islamiska staten, trots Förenta staternas militära styrka och propagandaapparat, lyckats genomföra ett erövringskrig med hjälp av terrortaktik – ett krig utkämpat under jihads ideologiska fana – ett heligt krig.

Samtidigt pekar Napoleoni på att IS tycks tillämpa en annan taktik än al-Qaida när man i erövrade områden söker vinna över befolkningen genom att tillgodose bybor med att till exempel driva bröd-fabriker och skapa hälsoprogram. Denna beskrivning av organisationens verk-samheter med tillsynes vällovliga syften, återkommer ibland i boken och rimmar dåligt med de uppvisningar i barbariskt

våld med halshuggningar och avrättningar som visats i västmedier. Napoleoni beskri-ver och analyserar också detta och lyckas på ett smidigt sätt visa hur farligt det är att ignorera den viktigaste maximen i kampen mot terrorismen: ”Känn din fiende”.

Jag saknar däremot en närmare beskrivning av hur hela verksamheten finansieras. Smuggling och utpressningar förekommer och ett ordentligt tillskott redovisas: IS stal 425 miljoner US-dollar från Mosuls centralbank.

Den för oss i Europa och Sverige viktiga frågan om unga mäns anslutning till Isla-miska staten berör Napoleoni med följande frågeställning: ”Vad driver unga utbildade muslimer födda i väst att ge upp sina liv och ansluta sig till ett erövringskrig i ett land som de inte ens känner, i en konflikt som påminner om dem som utkämpades under medeltiden? Vilken, med andra ord, är Islamiska statens avgörande förförelse?”berndt paulsson

Kroppslighetens mystikJonna BornemarkVolante

När Jonna Borne-mark, docent i filosofi vid Södertörns hög-skola, påbörjar sin filosofiska läsning av Mechthild von Magdeburg, börjar det med en fantasi. En personlig fantasi

om hur hennes eget liv skulle ha sett ut om hon levt i en annan tid. Hur skulle det filosofiska sökandet ha tagit sig uttryck? Hon landar i medeltidens Tyskland, och då givetvis i religionen, i sökandet efter Gud.

Mystikern Mechthild von Magdeburg söker efter vad det gudomliga är och sam-tidigt söker hon sig själv. I texterna, som Bornemark har valt att läsa på 1200-tal-styska för att inte gå miste om något i tidigare svenska översättningar, använder

den kvinnliga mystikern språket för att skapa en egen relation till Gud, inte enbart för att beskriva denne. Och hennes relation till gud är kroppslig, sinnlig och erotisk. Världen existerar för Mechthild von Mag-deburg i ett spänningsfält mellan henne och Gud. Hon beskriver relationen till Gud som att känna och kännas, att ge och ta - en relation mellan två jämlikar. Denna indi-vidualistiska hållning till Gud, där jaget är så tydligt framträdande, är dels typiskt för en medeltid som allt mer ifrågasatte den institutionella kyrkans makt, men också för den mängd kvinnor som under denna tid började visa ett stort religiöst intresse. Ett slags frigörelse om man så vill, att välja bort rollen som moder och hustru, för att i stället gå i kloster. Mechthild von Mag-deburg tillhörde dessutom de mer frisin-nade beginerna, ett mellanting mellan nunneväsende och lekmannarörelse. Till skillnad från nunnorna som gick i kloster på landsbygden, levde beginerna nära för-bundna med den pågående urbaniseringen i städerna. Den löst sammansatta rörelsen öppnade upp för en friare tro – den person-

liga och kroppsliga relationen till religionen som Mechthild von Magdeburg ger uttryck för i sina texter går delvis att betrakta som ett uppror mot prästerskapet och patriar-katet.

Jonna Bornemark bryter ner och gör en filosofisk analys av det påtagligt käns-losamma språk Mechthild von Magde-burg brukat, men hon gör det med varsam hand och tonen är följsam. Genom att själv vara personlig lyckas hon med sitt uppdrag att göra Mechthild von Magde-burg levande, relevant och begriplig även för vår tid.karin skagerberg

»Mystikern Me-chthild von

Magdeburg söker ef-ter vad det gudom-liga är och samtidigt söker hon sig själv.

fib 38

RECENSIO

N Strangelove-effekten eller Hur vi duperades till att acceptera ett nytt världskrigJohn PilgerÖversättning Per NyqvistKarneval

I Stanley Kubricks film Dr Strange-love skildras risken för utplåning i ett kärnvapenkrig som en galenskap som kan bli verklighet innan vi anar det. Filmen gjordes 1964

under kalla krigets dagar. Nu, ett kvarts århundrade efter det kalla krigets slut, ringer återigen varningsklockorna för ett nytt storkrig.

Den australiske journalisten, förfat-taren och filmaren John Pilger sätter in Ukrainakrisen i ett större sammanhang som handlar om USA:s krigshets och

inringningen av Ryssland. En annan sida i denna krigsanstiftande politik från USA-imperialismens sida är att ständigt utnämna nya fiender som måste till-intetgöras för freden och frihetens skull. Det gemensamma brottet som gäller alla dessa fiender är att de inte frivilligt underkastar sig imperiets önskningar.

Pilger belyser också språkets för-ändringar. Begreppen byter innebörd i det politiska nyspråket. Ökad ojämlik-het kallas reform och avpolitisering kallas frihet. Manipuleringen av språ-ket har nått nya höjder i skildringen av Ukrainakrisen. Beskrivningen av Kievs krig mot sitt eget folk i östra Ukraina och fascisternas och nynazisternas växande inf lytande, om detta tiger våra medier.

Förutom Ukrainakrisen behandlar Pilger konflikthärdarna i Gaza, Irak och Afghanistan. Den längsta och bittraste är naturligtvis konflikten mellan Israel och palestinierna. Hur palestinierna nu i över ett halvt sekel tvingats ner på marken och berövats varje möjlighet till

ett anständigt liv är en triumf för den li-berala propagandan, slår Pilger fast. Han berättar om fallet med den palestinska kameramannen som låg hjälplös på mar-ken medan soldater från ”världens mest moraliska armé” sköt av honom båda benen. Händelsen som Pilger dokumen-terade i en av sina filmer omnämndes med bara två rader på BBC:s webbplats. Man kan lätt förutse reaktionerna i världen om Assads armé i Syrien hade utfört denna illgärning. I själva verket ser Pilger inga som helst skillnader mellan palestiniernas kamp i dag och det judiska upproret i Warszawas ghetto 1943. Han upphöjer det palestinska motståndet till det modigaste och noblaste mänsklighe-ten kan uppvisa.

John Pilger har en egenskap som är ytterligt sällsynt nämligen att rakryg-gat kalla saker vid dess rätta namn. Han har genomskådat propagandamaskinen för ett kommande storkrig. Han är helt enkelt oumbärlig. Denna lilla skrift har en mycket stor tyngd.jan bergsten

Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?David EricssonLindelöws förlag

Det har sagts om David Ericsson att han med sina novellsamlingar har gett lastbilschauf-förerna ett ansikte och en röst. Jag säger inte emot, men tycker att han

åtminstone i sin senaste novellsamling, Vad skulle vi göra om vi inte var rädda, kanske framför allt ger de arbetande (medelålders) männen ett ansikte. Männen som ser hur makten över den egna vardagen f lyttat längre och längre bort från dem själva: till EU-reglering-ar, den kapitalstarka klassen och ibland

till och med till de kriminella gängen. Men det är inte skildringar av hopplös-het Ericsson skrivit. Det är idén om att det trots allt ändå är värt att kämpa och göra motstånd, om än i det lilla formatet.

Vi möter till exempel lastbilschauf-fören som under sin Europakörning gör vad han kan för att hjälpa en kvinna som har fallit offer för trafficking, den facklige ombudsmannen som trots att hans egen familj hotas ändå fortsätter kämpa för att de anställda ska ha vettiga villkor och chauffören som plockar upp en liftande EU-byråkrat i Bryssel vilket leder till ett oväntat möte och uppluckrade fördomar från båda sidor. Det är inte moderna män med en färdig klassanalys och hand-lingsplan för att göra världen bättre som David Ericsson skriver om, snarare män som har ett lite gammeldags sätt att leva och en känsla för vad de tycker är rätt och vad som är fel.

Det finns ingen startsträcka in i David Ericssons noveller. Han har ett direkt språk som inte står i vägen för det han vill berätta och som rimmar bra med den vardag han skildrar. No-vellerna är korta, ibland alltför korta och somliga slutar tyvärr mer i ett ”jaha” än i ett ”aha!”. Men de f lesta är bra, så pass bra att de lämnar mig som läsare med en känsla av vemod för att den tog slut. Inte minst gäller det min favoritnovell i boken, den om fiskaren som ser vd:n för konserveringsfabriken köra företaget i botten på grund av girighet och kortsiktiga lösningar. Den berättelsen skulle gärna få breda ut sig i en hel bok.

Ericssons noveller är inga litterära stordåd. De är fina, melankoliska men hoppingivande berättelser som har kraften att förföra i all sin enkelhet. Det räcker långt.carolina westin

fib 39

Vi säger vad du tänker: Högerpopulismen i EuropaAnna-Lena LodeniusAtlas

Anna-Lena Lode-nius är journalist och författare med inriktning på hö-gerextremism och högerpopulism. Hon har publicerat flera böcker om migrant-arbetares situation,

gatans parlament, högerpopulism, Sve-rigedemokraterna, samt arbetarrörelsen och högerpopulismen.

Boken är disponerad i sex avsnitt: högerpopulister, rötter, samarbete, te-man, individer (inom europeisk höger-populism) och motmedel. Låt oss börja med hur högerpopulism skall avgränsas. Av och till betecknas Sverigedemokrater-na i vänsterpress som fascister. Lodenius anser att det är fel. Sverigedemokraterna har visserligen sina rötter i brun sörja,

vilket hon visar i ett längre avsnitt, men en fortgående anpassning/modernisering av partiet har förändrat bilden. Våldet tycks också ha försvunnit för en mer sa-longsfähig framtoning. Kanske kan man dra en parallell till familjegrälet mellan far och dotter Le Pen. Där handlar det om att ta avstånd på pappans bruna röt-ter, och markera ett slag modern höger-populismen. Mot denna bakgrund blir det meningslöst eller kontraproduktivt att beteckna Sverigedemokraterna som fascistiskt. Fascismbegreppet görs då tunt och vattnigt, anser författaren.

Vad är då högerpopulism enligt för-fattaren? Den är kritik av invandrarpoli-tiken, ofta, men inte alltid islamofobisk, att häckla etablissemanget och framställa sig som folkets sanna talesmän, diffust tal om nationalism där ett idylliserat ”hjärtland” målas upp, ibland upphängt på karismatiska ledare.

Lodenius har intervjuat ett stort antal aktörer inom högerpopulism, där situa-tionen i Frankrike, England, Holland, Österrike, Schweiz, Norge och Sverige står i fokus. Hon är också insatt i aktuell forskning om högerpopulism. Boken refererar olika forskares ståndpunkter,

men man hade önskat sig en grundli-gare översikt av olika forskarpositioner. Kanske hade det brutit med Lodenius lediga och lättlästa stil? Som hon nu skriver kan boken läsas av personer utan förförståelse om högerpopulism, och det får onekligen räknas som ett stort plus.

Varför röstar då många högerpopu-listiskt? Lodenius hävdar att det inte finns någon övergripande modell som ger svar på frågan. Däremot kanske svaret kan sökas i en rad delförklaringar? System med valkretsar där vinnaren tar allt gyn-nar tvåblockpolitik. Det är en tacksam måltavla för högerpopulister, då de kan måla upp ”etablissemanget”. Invandrings-politiken kan utmålas som ett ekonomiskt ”slukhål”. För nyliberalismens förlorare, som bevittnar välfärdsstatens förtvi-ning, ter sig förklaringen trovärdig. Till detta kommer brytpunkten, ”den kritiska massan”, när tillräckligt många stödjer en strömning/parti ter det sig helt legitimt att rösta på partiet. Påpekar Lodenius.

Lodenius har skrivit en mycket fak-tarik och lättläst bok om en viktig fråga i samtiden. Det finns således all anledning att läsa boken.ulf karlström

I motstånd växer tanken Från Klara Johansson till Simone de BeauvoirCrister EnanderHeidruns förlag

Det finns hos Crister Enander en hög-stämd ton i stilen som avviker från den numera van-liga så distanserade, ironiska hållningen i litteraturkritiken. Samtidigt som han

har en nästan barnslig nyfikenhet på litteraturens hemligheter visar han även en vrede av nästan gammaltestamentligt

slag över sakernas tillstånd. För det här är en bok fylld av val-

frändskaper som handlar om enbart kvinnliga författare; från 1700-talets Mary Wollstonecraft till samtida namn som Bodil Malmsten. Här trängs texter om så olikartade författarskap som Virginia Woolf, Joyce Carol Oates, Sonja Åkesson och kriminalförfattaren Denise Mina. Gemensamt har varit att Enander finner dessa författare väsentliga.Vrede och entusiasm är de två polerna i boken och Enanders entusiasm smittar av sig på läsaren. Någon annan röd tråd går inte att spåra. Men inte bara författare ingår i urvalet utan här finns även hans tonårs-kärlek Ella. Hon var en av hans första vägvisare in i litteraturens värld.

Störst utrymme ägnas åt Virginia Woolf och Simone de Beauvoir. Hos

Beauvoir finner han skärpan och san-ningslidelsen. Enander läste Beauvoir i tjugoårsåldern och konstaterar nu, när han läser om hennes böcker tret-tio år senare, att hon är lika skarp och relevant som då. Han är genom-gående berömmande i sina omdömen. Det känns verkligen befriande med skribenter som tar litteraturen och sin uppgift på allvar.

Boken är också en slags livsresa som berättar om hur Enander som föddes under rekordåren och växte upp i en arbetarklassmiljö, blev en fri skribent som har lyckats försörja sig på sin penna.

Det här är en bok som man skulle vilja sätta i händerna på en ung läsare. En bok svår att recensera, men lätt att rekommendera.jan bergsten

fib 40

TEXT hans isaksson

LEVIATHANDima till Kolja: Du är bara en

insekt! Du har aldrig, du behöver inte, och du kommer aldrig att ha ’rättigheter’....

Biskopen till Dima: All makt kom-mer från Gud. Så länge som det behagar honom, frukta inte.

Det behövs nog ingen förklaring om vad Andrej Zvjagintsevs senaste, i Väst kritikerhyllade film Leviathan handlar, men kanske om varifrån den fått sitt namn.

Om människor, som samfällt eller individuellt gör uppror mot makten, eller i varje fall, som i denna film, borde ha gjort det, har vi genom tiderna läst om, sett och hört en hel del.

Vanligast är i sådana berättelser att vi skall lära oss att opposition, eller till och med revolt, antingen är livsfarlig, meningslös eller omoralisk – ofta alla tre. Först då folk inte inser detta måste Makten handgripligen hamra in bud-skapet. Redan på 500-talet f Kr lyckades romkonsuln Agrippa, intala ”Roms mage” (de upproriska plebejerna) att det vore helt fel att revoltera mot huvudet, som Agrippa och hans patri-cier ansåg sig vara. Och i sak används vid varje nutida avtalsförhandling

samma bild av näringsliv och finansde-partement .

Zevs straffade titanen Prometevs, som till mänsklighetens gagn stulit elden från hans Olymp. Guden lät en örn i evinnerlighet hacka på den fjättrade upp-lysningsmannens lever. Sedan dess har cirka hundra generationer av intellektu-ella upprorsmän påstått sig till föredöme ha martyrer som Prometevs, eller den alltför högtflygande Ikaros. Karl Marx, en senare titan, skrev redan i späd ålder dikter till Prometevs ära. Huruvida leverlidandet Karl på äldre dagar stän-digt brukade klaga på rörde sig om en sympatisjuka, eller hade en mer prosaisk bakgrund, kan man bara spekulera.

ADAMS OCH EVAS ödesdigra revolt mot sin Skapare har framför allt samma syfte som hos Prometevs: paret åt av den kunskapens frukt som medgav för dem och deras avkomma att bilda ett eget om-döme om Hans verk. Kunskap är makt – därför bör den vara Maktens monopol.

Myten om det kunskapstörstiga paret i Paradiset började sannolikt nedtecknas ungefär samtidigt som den om Prome-tevs. Fast någon motsvarande postum hyllning som Prometevs’ har våra revol-

terade första bibliska upplysningsmän ännu inte vederfarits – vilket kanske inte är en händelse. Ljusbringaren (lat. Luci-fer) eller ormen i Paradiset har nämligen hos oss inte samma renommé som den ädle grekiske kollegan.

Syndafallets upplysningsfientliga och maktdevota moral har uppenbarligen, liksom för dagens kristna höger, betytt så mycket för Gamla Testamentets förfat-tare, att man bland annat låter Jobs bok utveckla temat i skrönan om den rättfär-dige Job, som gjorde misstaget att fråga Gud om varför Han lät alla tänkbara olyckor drabba just honom – till exempel att berövas hälsan, en avsevärd egendom, hustru och barn. (Jfr Bröderna Coens Jobparafras A serious Man)

VAD JAG KAN FÖRSTÅ hade det som svar till Job räckt för Gud att citera Karl IX:s stående slutfras i sina dekret: ”Det rätter och packer Eder efter!”. Men Jobs förfat-tare låter Gud dra en lång, mycket rörig, fabel i fabeln. Han refererar därvid till den i vår bibel oändliga, men försumma-de, tid, som föregick den skapelsevecka, där Han slutgiltigt förvandlade kaos till kosmos.

Leviathan var det hebreiska namnet

Om aborterade revolter från Adam&Eva till Pussy Riots

Film.

fib 41

på ett djävulskt, fruktansvärt sjömons-ter – religiösa fundamentalister träter ännu om monstret var av Loch Nesstyp eller en val – som jämte landmonstret Behemot (flodhästen) hemsökt kaos före skapelsen. Dessa monster hade först skapats, därefter nedkämpats (!!??) och tämjts av Herren.

Gud understryker att han genom detta för den klentrogne bevisat sin ab-soluta makt. Han anser sig därigenom ha visat vår egen svaghet och uselhet, bjuda oss att vörda Hans Gudomliga majestät, att inta och fylla vår tilldelade plats, upp-höra att tro på vår privata visdom och att vandra i ödmjukhet inför Herren.

Och att hålla käft i stället för att komma med kritik.

TITELSIDAN PÅ DEN första upplagan av Leviathan or The Matter, Forme and Po-wer of a Common Wealth Ecclesiasticall and Civil, som den rojalistiske filosofen Thomas Hobbes utgav från sin förtänk-samma exil 1651 under Cromwells repu-blikanska styre, porträtterar samhället i en gigantisk mänsklig form, byggd av kropparna av sina medborgare, med en krönt kung som sitt huvud. (EWK:s prisbelönta bild av Mao och massorna har uppenbarligen varit i 300-årig säck). Hobbes kallar sin tvetydiga, monstruösa

figur ”Leviathan” som utgör en slutgil-tig metafor för Hobbes’ perfekt totalitära regim.

Hobbes’ text försöker logiskt bevisa nödvändigheten av Leviathan, för att bevara freden och förhindra inbördes-krig och för att hindra den korkade mänskligheten att följa sin natur, det vill säga att skära halsen av varandra. Hob-bes idealsamvälde styrs av en totalitär, absolut, vid behov grym, makt, dock enligt ett ”socialt kontrakt” ansvarig för att skydda säkerhet och samhällsfred. Hobbes beskriver detta samvälde som en ”konstgjord människa”, vars politiska organ efterliknar människokroppens.

Andrej Zvjagintsevs film har hyllats i väst. Leviathan har beskrivits i historien från bibeln till Hobbes.

>

fib 42

Leviathan var som sin bibliska förlaga skapad – men inte längre av Gud, utan av människan själv. Denna sort av stats-klokskap var ett idéhistoriskt framsteg och på modet bland de styrande i Europa i uppåt hundra år efter Hobbes, tills de enväldiga kungadömena på allvar började krackelera under andra halvan av 1700-talet.

ZVJAGINTSEVS INTERNATIONELLT pri-sade Leviathanfilm är delfinansierad av ryska staten – det vill säga uppenbarligen av Leviathans monstruösa huvud - och har uppenbarligen visats i stor upplaga i hemlandet, sedan censuren enligt rysk filmcensurs rutin klippt bort vissa svordomar (synd på en gammal fin rysk specialitet!) och en och annan obscenitet.

Regissören har stundom påstått att handlingen har inspirerats av en verklig konflikt mellan kommun och medborga-re i Colorado, USA. Påståendet må ha va-rit en opportun halvsanning, men ingen normal åskådare kan rimligen missa att det framför allt rör sig om en bitter an-klagelse mot dagens postsocialistiska och ryskortodoxa samhälle. Zvyagintsev har också sagt att ”vi lever i ett feodalt system när allt är i händerna på en person, och alla andra är i en vertikalt underordnad ställning.”

Filmens Nikolai (Kolja) är en modern Job. Han är bilmekaniker och egnahems-ägare och kämpar en fåfäng kamp mot staten, företrädd av en magnifikt korrupt lokal borgmästare, Dima – Leviathans yttersta finger. Denne vill billigt expro-priera Koljas hem och strandnära egen-dom vid Vita havet utanför Murmansk. Han vill i stället bygga en kyrka på platsen. Ty borgmästaren har, förutom polisen och rättsväsendet, även Guds ställföreträdare i fickan – eller snarare vice versa. Dima peppas, när han någon gång tvivlar på sin makt att regera, av en minst lika korrupt och än mera hyck-lande biskop i rysk-ortodoxa kyrkan.

KOLJA KROSSAS SJÄLVFALLET som en insekt. Han blir, liksom en gång Job, av med sin egendom, sin son, sin hustru och hamnar i fängelse. Hans kamrater drab-

bas med honom, då de valhänt försöker hjälpa. Kolja och hans vänner beter sig som invånare i ett arktiskt Vilda östern. De knorrar en del, men när trycket blir för stort väljer de att åka jeep ut i natu-ren, hejdlöst halsa vodka – ryska folkets traditionella opium – och i fyllan skjuta prick på porträtt av Lenin, Brezjnev och Gorbatjov. Längre fram i ledarsuccessio-nen vågar de (eller filmskaparen?) sig inte. Kritiken än sannerligen befogad, men förblir privat. Den har nått samma nivå av samhällskritik som hos en svensk hö-gerpopulist eller Pussy Riots. Och snart 100 år efter Revolutionen tycks Gud och vodkan för Zvyagintsevs ryssar , som en gång hos Gogol, vara den enda trösten.

Bibelns Leviathan är bara en best som Gud nerkämpar och tämjer.

Hobbes Leviathan är en best, på pappret kontraktsbunden i folkets intresse.

Zvyagintsevs ryska Leviathan påminner åter mest om Bibelns best. Ett multnat valkadaver vid Vita Havets strand påminner om detta.

Någon gud som förr välvilligt skulle ingripa på mänsklighetens sida tror inte Zvyagintsev eller ens den ortodoxa kyrkan på.

Det framgår tyvärr inte av hans film, men folket i Ryssland har faktiskt förut visat att detta land ändå kan gå framåt utan Hans hjälp. ■ ■

Ett annat exempel på hur Leviathan sett ut i histo-riska skildringar. Här som ett stort monster.

FOTO

: CAS

TRO

CAN

E/W

IKIM

EDIA

CO

MM

ON

S

fib 43

JEAN VEBER1864–1928 Född i Paris. Blev satirtecknare när hans bror Pierre Veber bad honom medverka i tidningen Gil Blas. 1897 kom sedan hans teckning av Otto von Bismarck, som slak-tare av sitt folk, att väcka stort uppse-

ende. Jean Veber medarbetate sedan som tecknare i L’Assiette au Beurre. Vissa av hans teckningar gjorde skandal, som till exempel de i nummer 26 år 1901, ägnade åt att visa förhållandena i de brittiska koncentrationslägren i Transvaal under boerkriget. Bilden av Edward VII:s ansikte som arsel på Britannia fick censuren att

dra in detta nummer av tidningen. Vebers nationalistiska teckningar gjorde

honom till en av Frankrikes populäraste satirtecknare och hans bilder publicera-des också i tidningen Le Rire. Under första världskriget anmälde han sig som frivillig, skadades av stridsgas och demobiliserades år 1918.

Det oanständiga Albion Edward VII som kungligt engelskt arsel. Edward VII efterträdde drottning Vik-toria år 1901 och regerade till år 1910.

L’Assiette au Beurre nr 26 den 28 september 1901.

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 44

Skriftställning.

Söndagen den 19 juli 2015 publice-rade Lars Berge en stort uppsla-gen artikel i Svenska Dagbladet: ”Sverige cannabisodlarnas

paradis”. Gå till bibliotek, beställ fram den och läs! Artikeln är inte illa skriven, Berge har tagit rätt på mycket om can-nabisodling, dock är den vinklat okunnig och oriktig; alltså viktig att läsa som negativt exempel.

Vad narkotikamissbruk i Sverige be-träffar var det för sjuttio år sedan ännu outvecklat. Opiater (mest bland läkare och sjuksköterskor), sedan tjugotalet lite kokain i vissa överklasskretsar. Mari-huanacigaretter (joints) minns jag från Nalen för sjuttio år sedan. De vänner som började med dem är nu döda. Det gick dem lika illa som de vänner vilka blev verkliga drinkare.

Det knaprades dock allmänt. Det sågs inte som missbruk. Lite starkare än svart kaffe bara. Fenedrin brukades för sextio–sjuttio år sedan i alla kretsar från regeringsmedlemmar och storföretagare till studenter för att skärpa sig i pres-sade situationer. Åt mig skrev läkaren i Genève år 1956 ut ritalin för att komma igenom en skrivblockering då min hustru klagade inför honom. Det var när dessa medel började injiceras som de slog om till missbruk och smittosam samhällsfara. Detta såg Nils Bejerot och skrev om.

Vi kände varandra från tidigt fyrtio-

tal i Clarté och SKP med gemensamma vänner i Socialistiska läkare och hade framträtt tillsammans på olika kurser och möten för SKU och DU. Vi hade se-dan när jag kom hem från Kina (och sex år i Asien) båda av politiska skäl lämnat SKP och blivit ”partilösa kommunister”. Då var han nybliven socialläkare. Nar-kotikafrågan var mycket aktuell. Den kinesiska erfarenheten vi diskuterade var entydig. De brittiska imperialisterna hade trots motståndet från även de kej-serliga mandarinerna med militärt våld tvingat på Kina opiet. Det var ett sätt att både plundra Kina på silver och hålla dess folk utsuget underkuvat. Knarkare gör inte uppror. De kan på sin höjd bara sprattla lite. Kampen mot knarket var en revolutionär och patriotisk kamp med starkt folkligt stöd.

MÅNGA BERÄTTADE för mig om detta. Om hur totalt Folkets befrielsearmé röjt upp med knarket med en gång när den kom. Den stora verkliga opiehand-laren fördes till en folkets domstol på torget.

– Det var en stor tjock karl som vred sina händer och efter honom följde hans hustrur, de grät alla. Till och med den trettonåring han just köpt in. Efter att man förhört honom och han erkänt sina brott krävde folket att han skulle dö och vi sköt honom. Hustrurna togs om hand för att hjälpas till nya liv.

De knarkare vilka inte förmådde sluta på egen hand låstes in. Cold turkey, som det heter. Alltså ett totalt stopp. Det är ytterligt obehagligt men sällan livshotande och helt effektivt. Det visste man. Flera av FBA:s ledare hade själva rest sig ur knarket. Så som dess överbe-fälhavare Zhu Deh som under båtresan till Europa med järnvilja befriat sig från opieberoendet.

Då i början på sextiotalet var Kina så totalt knarkfritt att jag vid behov kunde köpa opiepiller för magen samtidigt som myndigheterna höll kvar ett svenskt fraktfartyg i Shanghais hamn till dess kaptenen frivilligt lämnade från sig den opiepipa han hittat på marknaden. Det gick att med en gång – och folkets enhäl-leliga stöd – göra ett land helt knarkfritt.

För Nils Bejerot var frågan inte bara medicinsk – eller polisiär – det var en fråga om ideologiens makt. Enkelt ut-tryckt: Det geniala med klassamhällets ideologier är att de möjliggör för de un-dertryckta och utsugna att själva på ett för de härskande lämpligt och lönsamt sätt hålla sig fångna.

VI KUNDE SKILJA oss i bedömningen av serier som fenomen men vara överens om hur de fungerade. Eller för att ta ett exempel vi inte diskuterade. Blues fascinerar mig. De är både ett konst-närligt uttryck för en i Förenta staterna undertryckt och utsugen grupps (då

TEXT jan myrdal FOTO wikimedia commons

FIB/K MED BEJEROT MOT KNARKET

fib 45

kallade den sig negro, nu med olika noaord, black eller Afro-American) liv och upproriskhet och ett formsätt att hålla den kvar i sitt underläge oförmö-gen till verkligt medvetet handlande. Det är bara att se deras position nu trots en ”deras” president och olika medborgar-rättsframgångar. Hela denna frågeställ-ning – som Sterling A. Brown gav mig i diskussioner sommaren 1939 på Long Island – är viktig. I någon mån har den också påverkat det jag skrivit om Folkets kultur i FIB/K.

När det gällde knarket och uppgörel-ser med knarkliberaler och olika former av trasborgerlighet har FIB/K befunnit sig på samma sida den ideologiska gräns-

linjen som Nils Bejerot. Det är lätt att se i de olika årgångarna, inte bara i vad han där skrivit och jag utan genom att se hur vi arbetade ända från början.

MIDSOMMAREN 1971 hade Carl Henrik Svenstedt skaffat oss Filmcentrums loka-ler Kungsholmstorg 2. Första gången vi samlades att arbeta med det som skulle bli FIB/K satt en norrrländsk FNL-tjej där: Ulla Britt Antman. Hon var kon-torist på Svenska Målarförbundet och valdes till styrelsen på vår första kon-gress. När vi sedan på sommaren 1971 gick vidare i arbetet och hyrde en IBM/Composer då sköttes den av en student-ska som just varit i Kanada; Kerstin Falk.

Nå, jag kunde ta andra namn men Ulla Britt Antman kom under mycket lång tid att arbeta nära Nils Bejerot i kampen mot knarket och Kerstin Falk som skötte kontoret när vi flyttat redaktionen till Haga gick sedan genom Karolinska och är nu Kerstin Käll, överläkare och medicinskt ansvarig för Beroendekliniken, Universitetssjuk-huset, Linköping som 1995 disputerade på en avhandling om riskbeteende och utbredning av hiv och hepatit B bland injektionsmissbrukare på häktet i Stockholm.

Man kan säga att FIB/K:s hållning till kampen mot knarket inte bara är ideologisk utan organisk! ■ ■

fib 46

Rätt&Rådligt.

För 50 år sedan skrev John Willi-ams romanen Stoner som först nu år 2015 blev en storsäljare. Den handlar om lektor Stoner som

blev sitt universitet trogen hela livet. Det i mitt tyckte mest intressan-

taste avsnittet i boken handlar om hur doktoranden Walker blir underkänd. Walker är lat och inkompetent. Han kan inte svara på ens de enklaste frågor inom sitt ämne. Dock känner sig Stoners chef, Lomax, starkt fästad vid Walker och vill till varje pris få honom godkänd. Stoner vägrar trots Lomax hotelser och trots att kollegerna försö-ker tala honom till rätta. Om Walker blir godkänd kommer han att undervi-sa studenter och påverka institutionens forskning. Stoner kan stå ut med att en inkompetent person blir godkänd, men han älskar sitt ämne för mycket för att han skall kunna gå med på att låta Walker skada undervisningen och forskningen.

UNIVERSITET HAR SINA egna regler om hur beslut skall fattas av kollegier. Sto-ner visste att han kunde ta striden utan risk för att bli avskedad. Lomax häm-nades visserligen genom att ge honom okvalificerade undervisningsuppgifter. Förts genomför Stoner dessa med glatt humör. Sedan Stoner studerat reglerna närmare finner han dock att Lomax faktiskt inte heller kan hindra honom

från att bedriva avancerad undervis-ning. Lomax förlorar igen.

Akademisk frihet handlar om läro-sätets självstyre. Universitetet ska självt avgöra hur verksamheten ska bedrivas. Denna tanke är mycket gammal och har sina rötter redan i medeltidens universitet.

”En annan aspekt av den akade-miska friheten handlar om Lehrfreiheit och Lernfreihet. Detta sätt att se på akademisk frihet brukar härledas till den så kallade Humboldttraditionen, som uppstod vid de tyska universitete-ten i början av 1800-talet. Lehrfreihet handlar om professorns – låt oss tala om lärares och forskares – rätt att fritt undersöka, undervisa och kommuni-cera idéer eller fakta, även om det blir obekvämt för externa makthavare eller politiska grupperingar. Lernfreihet handlar om studenternas rätt att fritt välja sin utbildning och fritt välja vilka föreläsningar man vill bevista.” (Citerat från Rektorsbloggen, inlägg postat i Karlstads universitet av Åsa Bergen-heim.)

FÖR MER ÄN 40 ÅR sedan kämpade FiB-juristen Tom Necander för den akademiska friheten. Diskussionen då gällde utredningen om högskolerefor-men, U-68. Många studenter var radi-kala motståndare men diskussionen blev synnerligen rörig och förvirrad.

Tom Necander påvisade att den aka-demiska friheten var en demokratisk frihet, av samma typ som till exempel tryckfriheten. Alltså viktig för hela folket. Han satte fingret på kärnfrågan – att U-68 hotade att rasera de rätts-liga garantierna för den akademiska friheten. Tom Necander föreslog en enhetsfront som var mot U-68:s beslut-sorganisation och för akademikers rätt att välja beslutande organ på univer-sitet och högskolor; mot sammanslag-ningar av högskolor, universitet och ämbetsverk; för ämnesinstitutionernas beslutanderätt.

TOM NECANDER använde ett citat ur Nordisk familjebok, 2:a upplagan, ur en artikel som handlade om 1905 års ryska demokratiska revolution:

”Universiteten användes för vilda möten af studenter jämte utomstående revolutionärer, mot hvilka regeringen ej vågade ingripa. ”

Om man söker på nätet finner man att diskussioner om den akademiska friheten fortfarande pågår, men främst inom den akademiska värden. Det finns all anledning för Folket i Bild/Kulturfront att uppmärksamma denna diskussion. ■ ■

TEXT per boström

Stoner, Tom Necander och den akademiska friheten

Per Boström. Jurist i Stockholm och medlem i FiB-juristerna. Hemsida: tffr.org

fib 47

MEDARBETARE DETTA NUMMEROMSLAGSILLUSTRATION:Carl Krantz.

MEDARBETARE:Lucas De Vivo, Torbjörn Wikland, Eva Wernlid, Christer Lundgren, Mare Toomingas, Hans Öhrn, Carola Ankarborg, Hans Magnus Meincke, Kristina Eriksson, Pelle Sunvisson, Mårten Färlin, Björn Kumm, Li Eriksson, Gunnar Olofsson, Eva Björklund, Anders Romelsjö, Britta Ring, Irka Cederberg, Zoie Finer Alnadori, Joacim Blomqvist, Anna Karlsson, Karin Skagerberg, Berndt Paulsson, Jan Bergsten, Carolina Westin, Ulf Karlström, Hans Isaksson, Robert Nyberg, Jan Myrdal, Per Boström, Hans Lindström, Knut Lindelöf.

FOLKET I BILD/KULTURFRONTÄgs av föreningen med samma namn.ISSN 0345-3073Folket i Bild/Kulturfronts plattform är:• agera till försvar för yttrande- och tryckfrihet• främja en folkets kultur• stödja de antiimperialistiska krafterna.Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar. ANSVARIG UTGIVARE: Torbjörn Wikland.

REDAKTÖR: Lucas De Vivo.WEBBREDAKTÖR: Joacim Blomqvist. LAYOUT: Albin Boman och Viktor Meidal, Nevada Media.KORR: Bengt Rydsjö.

REDAKTIONSKOMMITTÉ: Li Eriksdotter Andersson, Salamaah Abdul Karim, Christer Lundgren, Britta Ring, Pelle Sunvisson, Eva Wernlid, Carolina Westin, Torbjörn Wikland, Hans Öhrn och Peo Österholm.

GRAFISK FORM: Losita Garcia.

ADRESS: Högalidsgatan 35, c/o Brogården, 117 30 Stock-holm, e-post: red@fib.se (redaktion), info@fib.se (övrigt), e-post till webben: webbred@fib.se.

PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se

PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/KEkonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: styrelsen@fib.se

PRISER: Lösnummer: 49 kr

PRENUMERATIONhelår: 570 kr (pens: 495 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 310 kr (pens: 270 kr, stud/arb.lös: 195 kr),startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration1050 kr, stöd-prenumeration: 850 kr (helår),utland, Europa: 865 kr (helår), 460 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se

MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2014. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.Nummer 9 kommer 17 september. Prenumerera!

Vad händer i föreningen?

Se vår hemsida www.fib.seMedlem.

WEBBEN: kulturtidskrifter.nu (porto 24 kr)pressbyran.se (porto 10 kr)tidskriftsbutiken.se (porto 26 kr)DANDERYD: Danderyds Bokhandel, Nora torg 13GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14Konstcentrum, Kungsbäcksvägen 32GÖTEBORG: Akademibokhandeln Nordstan, Norra Hamngatan 26Pressbyrån, Nordstadstorget 2Press Stop, Drottninggatan 58Press Stop Centralhuset, Nils Ericsonsplatsen 7Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 BSpättans Antikvariat, Andra Långgatan 49HELSINGBORG: Pressbyrån, Knutpunkten 84JÖNKÖPING: Bokcaféet, Svavelsticksgränd 7KARLSHAMN: Antikvariat Bode Carlshamn, Ronnebygatan 15KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1Karlstads Bokcafé, Norra Klaragatan 9LANDSKRONA: Landskrona Konsthall, SlottsgatanLINKÖPING: Press Stop, Trädgårdstorget 4LUND: Pressbyrån, Bangatan 1MALMÖ: Pressbyrån, Centralstationen GlashallenRöda Stjärnan, Ystadsgatan 15Tidskriftsbutiken Malmö, Södra Förstadsgatan 18NORRKÖPING: Röda Stjärnan, Hörngatan 3STOCKHOLM: Handel & Vandel, Östgötagatan 33Pressbyrån, Stora hallen, CentralenPress Stop, Fleminggatan 50Pressbyrån, Gullmarsplan T-bananPress Stop, Götgatan 31Press Stop, Regeringsgatan 27STRÖMSUND: Bokhandeln Karamellen, Bredgårdsgatan 2SUNDSVALL: Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 BSUNNE: Direkten Sunne, Järnvägsgatan 17UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98Pressbyrån, Skolgatan 63 BUPPSALA: Bokhandel Röda Rummet, Dragarbrunns-gatan 56Pressbyrån, Sankt Persgatan 10, S:t Pers GallerianVARBERG: Pressbyrån, Västra Vallgatan 19VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan 7ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

Här kan du köpa lösnummer av Folket i Bild/Kulturfront:

fib 48

Lindström.

posttidning B retur till FIB/K, Brogården, Högalidsgatan 35, 117 30 STOCKHOLM

www.bonton.se