1

Glädje för hela folket

2

Växjö stifts nya biskopskräkla är designad av Erika Lagerbielke. Betlehemsstjärnan högst upp och de tre martyrernas huvud, från Växjöbiskopens vapen,

mellan silvret och själva staven, som är i småländsk oxel. Glaset kommer från Orrefors. Foto: Charlotte Granrot Frenberg

Publikation från Växjö stift nr 17

© 2011 Jan-Olof Johansson, namngivna fotografer och Verbum Förlag ab

formgivning Margareta Brisell Axelsson

tryck Hylte Tryck ab, Hyltebruk 2011

isbn 978-91-526-3375-5

Verbum Förlag ab, Box 22543, 104 22 Stockholm

Tel 08-743 65 63

www.verbumforlag.se

Verbum Förlag ab ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

3

Se, jag bär bud till er om en stor glädje,

en glädje för hela folket!

Det var ängelns ord till herdarna utanför Bet-lehem den natt då Jesus föddes. Och det är mina ord till er.

Utanför Betlehem ligger det man idag kallar Herdarnas äng och de är flera. Det är bara att välja: den katolska, den ortodoxa eller den pro-testantiska! Allt efter sinne och läggning. Men i vilket fall är det uråldrig ängsmark där herdarna i årtusenden dragit fram med sina får och get-ter. Och sannolikheten att det var här som her-darna hade sina starka upplevelser av det som de beskrev som en ängel och himmelsk här är stor. Och folket i Bet Sahour, som byn heter, tvivlar inte en sekund på det. Tvärtom!

Herdarnas nutida ättlingar säger: ”När Guds son var född var ju Gud som alla fäder mån om

att berätta det så fort som möjligt. Och då funde-rade han på hur han skulle få ut det så snabbt det bara gick. Det var då han kom att tänka på oss på Herdarnas äng. För är det något vi är kända för är det att vi är bra på att sprida rykten och skvallra. Händer det något i ena änden av byn så vet man det i andra änden strax innan det hänt! Och så blev det känt för hela folket att Jesus var född!”

Och så hoppas jag att vi skulle kunna vara som kyrka och stift. Snabba på att sprida glädje-budet, en glädje för hela folket.

Vi vet att det inte var den sortens glädje som tar livet med en klackspark. Vägen från födelsens Betlehem till dödens Jerusalem var inte lång, och över ingången till grottan i Födelsekyrkan i Bet-lehem hänger ett krucifix: för det lilla barnet vän-tade lidande och död.

Men just där i det mörkaste, i det som blev svekets, smärtans och dödens Jerusalem, tändes

4

ljuset och livet bröt fram. Och i den livskraften är vi idag kyrka – och mot den bakgrunden förkun-nar vi glädjebudet. Gläd er alltid i Herren. Än en

gång vill jag säga: gläd er. (Fil 4:4)Hela Bibeln är full av uppmaningar om att

glädjas och berättelser om hur glädjen bryter fram. Vi har skäl att vara glada – även i den mör-kaste dal. Då kan vi inte vara den som bär bud om glädjen. Men då finns det andra som kan bära bud om den till oss – om vi i våra försam-lingar vågar låta glädjen flöda genom att befria, upprätta och uppmuntra varandra.

Ärkebiskop Anders sa i sin predikan på min biskopsvigning i Uppsala att det inte blir en gläd-je om vi inte tar det på allvar.

Lisa Syrén skrev i Smålandsposten: ”Tänk en kyrka som tar glädjen på allvar!” Då blev jag glad och tänkte: Gode Gud, låt oss göra det i Jesu namn. Amen!

detta är den predikan biskop jan-olof höll i växjö domkyrka den 27 november 2010 då han mottogs som biskop.

5

Foto: Maria K

enstam

Från mig till dig …

Till

Dig som just nu

läser dessa rader

7

tiDen är kort. Det kommer inget herdabrev från mig utan en samling kort. Jag har skrivit ett antal vykort, som du just nu håller i din hand. De är från den resa jag gjort genom livet och som fört mig till Östrabo och uppdraget som biskop i Växjö stift.

En del av korten är skrivna till personer som på olika sätt, mer eller mindre, varit med och format mig till den jag är idag. Andra kort är till dem som jag vill skicka en särskild hälsning. Vem du än är som läser dessa vykort, hoppas jag att du finner något som tilltalar just dig. Vyerna är från olika platser som också haft och har en särskild betydelse för mig och mitt liv. En del är vidgade vyer, andra smalnar av utsikten – kanske till en insikt om hur det var en gång. Allt begriper jag inte. Men väldigt mycket är jag tacksam för. Givetvis är det brottstycken ur mitt liv och tän-kande. Tillfälligheter har i mycket avgjort val av både personer, platser och tankar.

Du får mycket gärna ”smygläsa” korten. Det kan man ju göra med vykort. Jag hoppas till och med i mina bästa stunder sommaren 2011 på södra Öland när jag skriver dem, att de ska kunna stimulera andra till tankar och inspiration både för eget liv och för församlingars liv i vårt stift och kyrka.

Om du läser noga kan du nog ana vad kristen tro är för mig och vad han som nu är Växjö stifts biskop tycker och tänker om både det ena och det andra. Jag är medveten om att det är mycket som saknas och som kanske borde varit med. Ibland kan man förledas till att stoppa in ett ord eller ett begrepp för att göra någon eller några nöjda och för att vara korrekt. Jag har försökt låta bli det och istället skrivit spontant och di-rekt som tankar, personer och platser kommit för mig några månader efter biskopsval och -vigning. Och det kan väl vara så att det som saknas också kan väcka tankar och bli utgångspunkt för sam-

8

tal. Det är viktigare för mig än att rada upp vad jag tycker ska göras och presentera ett slags åt-gärdslista för stiftet.

Kan det jag skriver leda till samtal om både den personliga tron och det som är vår uppgift som kyrka, att förmedla tro, till tro, blir jag sär-skilt glad.

Ett av de sista vykorten är blankt och både adresserat och frankerat. Med det kan du skicka mig tankar, synpunkter och frågor. Det kan sä-kert påverka mig både i mitt uppdrag och i det som jag skriver nästa gång.

Ett herdabrev är ju av tradition en hälsning och något av en programförklaring eller deklara-tion från en nytillträdd biskop till sitt stift. Ibland är ett herdabrev en omfattande bok som kommer först efter några års biskopstid.

Min tid som biskop är med nödvändighet kort och jag vill under denna tid vistas i församling-arna så mycket som möjligt och träffa försam-

lingsbor och medarbetare, ta mig an dem jag ska viga till präster och diakoner, leda domkapitel och stiftsstyrelse så gott jag kan och delta i de biskops- och kyrkomöten som förväntas av en biskop.

Därför har alltså herdabrevet blivit korta korthälsningar.

Vi ses! Vi hörs! Vi möts!

1 joh 1:1–4

9

Foto: Jan-Olof Johansson

Här i Hägnen är jag hemma.

Och här har jag lätt att vara

den jag är.

Till

Moa min dotter

11

om alla anDra skulle överge mig kommer du aldrig att göra det. Vad som än händer. Du har aldrig sagt det men du har visat det. Jag är helt övertygad om att det är så. Din tro, din tilltro till mig är så stark att den ger mig samma tilltro till dig, att du inte sviker mig.

Även om jag känner att jag inte ägnar dig till-räckligt med tid, fast jag tänker på dig varje dag och jag sköter dina pengar och papper, så tar du emot mig när jag kommer med en så stor öppen famn och innerlig kram så vi nästan tappar ba-lansen, inte bara du, utan vi båda två.

Du kan inte läsa detta men du förstår ändå. Dina händer är darriga och benen bär dig inte. Det är mycket du inte kan. Du behöver andras händer och fötter. Du behöver dem som tänker och handlar åt dig. Vi brukar säga att du behöver hjälp med allt. Och ändå är du allt för väldigt många.

Du är den som uppmuntrar andra, du beröm-

mer, du stöder och bär dag efter dag. Du gläder och du torkar tårar. Du skrattar och gråter.

Men du säger också ifrån. Din styrka är oe-motståndlig. Du är starkast av oss alla. Ibland är det riktigt jobbigt.

Jag undrar ofta vem du är och varför du är som du är. Jag vet inte, men du är ändå en själv-klarhet i mitt liv. Och du är den du är. Och får mig att tänka och be att jag skulle våga vara den jag är. Att alla skulle våga vara den de är. Att be-jaka sig själv. Och känna glädje och tacksamhet för det man fått och har.

Det finns en bok som heter Den stora bejakel-

sen. Det här förstår du inte. Inte jag heller. Men Gunnar Edman, Stefans pappa du vet, gjorde ett så starkt intryck på mig när han en gång för länge sedan i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm berättade om den mystiska upplevelse han hade vid Genesarets sjö tre nätter i rad. Han såg ett kors som lyste över sjön och hörde hur en röst

12

sa: ”Jag är den jag är. Du är den du är. Han, hon, den, det är det han, hon, den, det är.” Jag kom ihåg att han talade om korset som pronomina-axel som på något sätt bejakade hela tillvaron. Hela skapelsen. Dig och mig. Förenade i korset. Omslutna. Försonade. Han skrev sedan boken Den stora bejakelsen.

Så vill jag leva – i bejakelse. Bejaka livet. Som jag är. I tacksamhet för det jag har. Först då tror jag man både kan och vågar gå vidare.

Kanske någon säger att på det sättet blir man ett lätt byte för makten, för den som vill sko sig på andra och roffa åt sig. Jag tror inte det. Jag tror att när man är trygg i sig själv som den man är då är man stark och kan kämpa för både andra och sig själv. Den som sett din styrka mitt i din svaghet vet nog vad jag menar.

Du har aldrig fått mig att tvivla men jag har heller aldrig tackat Gud för att du blev som du blev, men för att du är som du är.

Jag har inte gråtit, men jag har känt mig väl-digt ledsen. Söndag eftermiddagar var värst. När du tittade ut genom taxifönstret med dina rå-djursögon, vinkade åt oss och for iväg. Fredag kvällarna var heller inte så lätta när jag hjälp-te dig med kvällsmaten, borstade dina tänder och nattade dig samtidigt som dina jämnåriga nysminkade och fnittrigt förväntansfulla drog till bussen utanför på vår gata för att åka in till stan och gå på disco.

Men när det nu är som det är, så är det så stort och oändligt, gåtfullt och outsägligt med dig. Du är min sorg och min glädje… En glädje för oss alla!

Moa, jag älskar dig!

ps 139:1–18

13

Foto: Johannes Söderberg /SVT

Silverstjärnan finns i Födelsekyrkan

i Betlehem. På den står det

”Här föddes av jungfrun Maria

Jesus Kristus”. Till

Mamma

15

Du stoD i köket som vanligt. Det var ju inte bara vår familj som skulle födas. Det var unga trötta mödrar, eller deras barn som du passade. Det var luffare så länge de fanns. Och det var missionärsbarn som var för gamla för att vara med på missionsfälten men för unga för att klara sig själva.

Jag var både nervös och generad då jag tittade upp till dig och sa: Jag har blivit frälst! Jaha, sa du och fortsatte skala potatis och lät det kalla vattnet rinna. Vi hade varken varmvatten eller bad i predikantbostaden, bara i brygghuset på gården.

De svenskamerikanska barnmissionärerna, de hette Swanson (om de nu verkligen hette så), hade ju sagt till mig att det var viktigt att man bekände sin tro när man kom hem. Det räckte inte med att lämna sig åt Gud, få allt förlåtet och bli frälst. Lite lurad kunde man nog känna sig då det villkoret presenterades först när man reste sig

upp från knäna och var frälst. Det kostade på att ”gå fram”. Men lite härligt var det ändå att sjunga med den ljusa och höga gossopran som var min: Synd och värld farväl för evigt, aldrig

får du mig igen…

Nåväl, jag blev lättad när du inte verkade bry dig om det. Det fanns visst viktigare saker. Som att mätta de hungriga, vara ett stöd för de svaga. Hjälpa de utsatta. Vägleda de unga. Och sprida glädje.

Jag har nog trott att det var de kristliga gym-nasist- och studentrörelserna som gav min tro en skjuts ut i världen. Att Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968 fick mig ner på jorden när kyrkorna från tredje världen ta-lade om att frälsning handlade om befrielse från förtryck och utsugning idag, att vi i västvärlden hade en stor del i detta förtryck – även den krist-na missionen som de var ett resultat av.

Du kunde inte förstå varför jag ville åka till

16

Sydostasien sommaren efter Uppsala -68 – det var krig i Vietnam och inbördeskrig i Malaysia som vi, jag och en studentkamrat, skulle besöka. (Kriget i Vietnam kom vi dock inte närmare än när vi mötte amerikanska desillusionerade och drogade soldater på permission i Bangkok på jakt efter en bordell.)

Jag åkte ändå. Vad gjorde dig så arg? Rädsla och oro för ditt barn? Eller för att det var så själv-klart att det var här hemma i köket som fräls-ningen började? Jag tror det var din oro men den bortsåg jag ifrån. Däremot har jag aldrig glömt det du gjorde i köket.

Betlehem, som kortet är ifrån, betyder bröd-hus på hebreiska och kötthus på arabiska. Språk-forskare tror att ”lehem” i ett slags ursemitiska var ordet för det som var basfödan – bröd i jord-bruksland och kött i ökenland där beduinerna vandrar omkring med sin boskap.

Betlehem ligger i gränslandet mellan odlad

jord och bergsöken. Och här blir Gud människa, i bröd- och kötthuset, i köket. Centrum i de flesta hem. Där trivs Gud bäst. Här blir ordet kött, Or-det blir människa, tro blir handling.

I Jerusalem låg templet – Guds boning. Det var där inne i det allra heligaste som Gud fanns. Det var där i Salomos tempelgångar som de skriftlärda, teologerna och filosoferna, fanns och förde lärda samtal om Guds närvaro och vilja i världen.

Vi vet det så väl men ändå är det så svårt att inse att Gud inte bara blev människa en gång utan fortsätter att bli det i oss. Gud söker stän-digt en boning.

Men vi komplicerar och teoretiserar Guds närvaro, livets mening. Vi bygger teorier och teo-logier som drar Gud bort från jordelivet och myl-lan till en abstraktion, om än så intressant istället för att låta Gud vara människa, vara handling och relation. Det är så klart inget fel att med in-

17

tellektuella resonemang förstå livets mening, för-stå Gud, men om vi nöjer oss med det blir Gud bara något abstrakt. Risken är att vi tar död på Gud, precis det som skedde just i Jerusalem!

Kristen tro är att Gud är jordisk, att meningen finns i vårt dagliga sätt att leva och vara. Han föds inte i Jerusalem utan i Betlehem! Och redan i Gamla testamentet står det klart genom tio Guds bud och lagen, torah, att den vägledning som Gud ger är till vanligt hederligt jordiskt liv.

Gud söker sin boning i de enkla samman-hangen. Gud blir människa där, så att säga, ma-ten finns och lagas, i bröd- och kötthuset, dvs i köket.

Visst är det en härlig bild: Gud blir synlig i kö-ket, han trivs bäst i köket och vem gör inte det? Platsen för det grundläggande i tillvaron, för det vardagliga livet. Där vi möts ansikte mot ansikte precis sådana vi är, nära, vardagligt nära.

När vi möter varandra i öppenhet och ärlig-

het, när en nödställd får hjälp, när rätten segrar och frid och fred råder – då blir Gud människa idag.

Gud söker sin boning och vill bli människa igen. Precis som gemenskap och kärlek söker sitt konkreta uttryck söker Gud, som är kärleken, sitt kroppsliga uttryck.

Och det var väl detta som Jesus tog fasta på när han gav sina lärjungar något för deras minne. Han gav dem inget minnesord, ingen teori utan ett konkret uttryck, mycket enkelt, men mycket tydligt, en måltid, och den enklaste av måltider – bröd och vin. I detta är jag närvarande, sa han, för att ni ska minnas mig.

Gemenskapen med livets ursprung, dess mål och mening, med Gud, får ett kroppsligt uttryck i nattvarden, inte för att vi ska göra en teori utav det utan för att vi ska äta och fortsätta att älska.

Detta pratade vi aldrig om, du och jag. Nej, och varför skulle vi göra det?

18

Vi pratade aldrig om döden heller. Men din dödsångest levde vi med hela uppväxten. Det var inte många som märkte den. Så är det ofta. Den döljs. Du blev fri från den pingstafton 1993 då din läkare sa att det inte var mer att göra.

– Vad sa han? frågade jag.– Tja, vad skulle han säga. Det var inte så lätt

för honom, sa du med din alltid lika stora förmå-ga att sätta dig in i andras situation, inte sällan mer än i din egen.

Sedan stretade du emot hela sommaren. Vi satt hos dig. Vi sov i den andra sängen i sjuk-salen. Och ibland sa du till oss att göra något nyttigare. Jag låg på sängen bredvid en dag och stirrade upp i taket. Och jag frågade dig det jag aldrig trott du skulle kunna tala om – döden. Hur det kändes att veta så bestämt att döden skulle inträda inom några dagar.

– Det är trist att behöva dö just nu, svarade du, men det är det nog när som.

Fast du tyckte ändå att det kändes bättre nu när det ordnat sig för Moa med kortis.

Du sa aldrig att din tro hjälpte dig eller bar dig. Jag såg heller inga änglar, men sången om glädje anade vi.

Jag vet inte varför men du ville inte att so-len skulle skina den dag du dog. Den 10 augusti om morgonen gav du upp andan och regnet öste ner.

Det var den sommaren då jag varje dag med onkologens lukt i både näsa och kläder på väg från sjukhuset nynnade på psalm 144 i psalm-boken, vers 6:

När jag ska lämna världen,

o lämna du ej mig …

Vila i frid, kära mor!

joh 1:1–18

19

Foto: Anna Johansson

Med denna utsikt över

Genesarets sjö höll Jesus sin

bergspredikan. Berget kallas

därför Saligprisningarnas berg.Till

Pappa

21

vi var på juniorläger. Du var kaplan och jag var deltagare. Lägerelden hade slocknat. Du el-ler någon annan predikant eller evangelist hade uppmanat oss att lämna oss åt Gud om vi var ute på villovägar.

Det var inte jag. Trodde jag. Men däremot hade jag själanöd för mina kamrater som jag ivrigt uppmanade till omvändelse för att de inte skulle gå evigt förlorade.

Du kom gående i mörkret när jag satt i en tält-öppning och i all välmening hotade mina kam-rater med evig förtappelse. ”En gång det blir för sent, fast du det aldrig ment, du Jesus möta skall min vän, men då som domaren! Bered dig möta Gud! Ej vill du evigt förlorad gå …” deklamerade jag med darrande röst. Jag trodde du skulle bli stolt och glad över din själavinnande son, men du sa bara åt mig att gå och lägga mig.

Jag tänkte inte så mycket på det då. Kanske inte du heller. Men det var nog på det sättet som

du fick mig att se att kristen tro var något mer än den miljö som vi levde i ofta fick den att vara. Jag tror inte du tänkte så, men det blev så.

Döden väcktes till liv när liktågen drog förbi på Storgatan i Skillingaryd. Mest uttrycksfulla var de från Frälsningsarmén – med hornmusikår med florbehängda och sordinerade musikinstru-ment skickligt hanterade av musiksoldaterna med vita handskar. Det gav mig en skräckblan-dad förtjusning, men på kvällen växte oron.

Jag kalkylerade hur jag skulle klara mig undan både helvete och att lämnas kvar om Jesus skulle komma åter och hämta hem de sina, för riktigt frälst kände man ju sig aldrig. En lugnande tanke var att jag upplevde att Gud kallade mig att bli predikant och då kunde han ju varken låta mig dö eller sända Jesus tillbaka förrän jag hunnit bli det. Gud hade ju full koll på allt.

Visst var jag konsekvent i den tro jag växte upp med då jag var beredd att göra allt för att

22

vinna mina kamrater för Gud. Du sa det aldrig, men genom att köra mig i säng den kvällen så fick du mig att börja på en annan trons väg som framför allt handlar om detta livet nu.

Du får här ett kort från Genesarets sjö i Ga-lileen. Du ville inte följa med hit till Det heliga landet. Jag tror inte du skulle gillat Jerusalem – ett gytter, mångfaldigt, konfliktfyllt, ett evigt dis-kuterande – men jag tror du skulle ha trivts här i Galileen bland vanligt folk.

Det var här den uppståndne Jesus visade sig för lärjungarna när de hade återvänt till sina van-liga jobb. Här i vardagens vanliga Galileen bör-jade livet på nytt.

Han går före er till Galileen. Där skall ni få se

honom… Det var vad kvinnorna skulle säga till Petrus och de andra lärjungarna.

Han som vi vet förnekade är särskilt nämnd hos evangelisten Markus. Jag tror Petrus är nämnd just därför att han var speciellt beroende

av kvinnorna som inte hade förnekat. Vi behöver någon annan som kärleksfullt håller fast när vi inte orkar själva. För din del var det väl mamma som gav dig kraft att fortsätta förkunna?

Fortsättningen eller snarare det nya livet skul-le inte ske i festens och högtidens Jerusalem utan i vardagens och vanlighetens Galileen.

Det var ju i Galileen de hade sitt hem och sitt arbete, där fanns vardagen, den vanliga grå vardagslunken. Där hängde näten och väntade och där låg de gamla fiskebåtarna uppdragna på stranden färdiga att puttas i sjön när som helst. Och där fanns alla de vanliga människorna, släkt och vänner och ovänner. Just där skulle de få se honom igen.

Att återvända till vardagens Galileen var nog inte det lättaste för lärjungarna. Det kunde väl bli ytterligare en bekräftelse på nederlaget. Det är väl i vardagen framför allt som vi skäms för att vi förlorat, att det inte blev som vi trodde och

23

som vi sagt. Vad ska de andra tycka och vad ska han säga och hon tänka? Är det inte det som vi fruktar och vill fly ifrån när vi förlorat allt?

Men det är där den uppståndne visar sig, i den vanliga, kanske lite grå vardagen med dess plik-ter och lunk, ifrågasättande och småskurenhet.

Troligtvis har Markusevangeliet ursprungligen slutat med löftet att de ska se honom i Galileen, tror bibelforskare.

Om det är så tycker jag det blir ännu tydligare hur Markus har tänkt: Uppståndelsen är att vi får kraft att leva våra vardagliga liv, att den upp-ståndne Herren möter oss mitt i det vardagliga och vanliga, inte i upphaussade fester och stäm-ningar bekräftade i storvulna vittnesbörd utan bara i det faktum att vi lever vidare. Och då be-höver man inte säga så mycket mer än att det är där vi ska få se honom.

I Galileen där han hade verkat, gått omkring och gjort väl och hjälpt alla, där hade han ge-

staltat meningen med livet och det var ett liv för andra till vardags.

I det livet blir han synlig, för lärjungarna då, för oss nu. Det är det livet som överlever och överlever allt, till och med döden. När vi vänder oss mot andra och bejakar den som kommer i vår väg blir han synlig. När vi vågar älska som han älskade. Då vi ser honom i den vi möter.

Om vi bejakar dagen som kommer och den vi då möter kan uppståndelsens under ske och kär-leken få nytt liv och glädjen bryta fram.

Låt oss inte förneka det vi varit med om av tro, hopp och kärlek även om det tagit slut. För ur detta kan något nytt komma. Kärleken som aldrig dör kan möta oss på nytt i vår vanliga var-dag.

Han som är själva ursprunget till allt liv, han som är livet har ju vunnit. Därför är vår tro att livet ständigt förnyas och föds på nytt.

Visst finns det dagar då glädjen tycks långt

24

borta och rädslan inför dagen som kommer väx-er sig stark. Kvinnorna var ju trots allt rädda när de gav sig iväg från den tomma graven.

Men där vid den tomma graven i brytningen mellan det som varit och är och det som skall komma börjar det nya. Graven är inte bara tom, den är öppen, öppen mot framtiden. Som dagen.

Kristen tro har med vårt liv här och nu att göra. … och lär mig att minnas att denna jord,

och icke blott himlen, är din. (Sv ps 183:3)Jag hoppas att min kristna tro ska ge mig öpp-

na ögon så jag ser när det går åt helvete här och nu för både mig själv och andra.

Jag hoppas också att min tro ska ge mig klar-syn att både kunna se och visa på himlen mitt i vardagens lunk och tristess.

Och jag hoppas att nåden ska räcka.Jag såg och kämpade med dig när du trodde

att du hamnade utanför nåden och att den inte räckte för dig. Men du upptäckte den igen och du

fick dö i frid och komma till ditt himmelska Jeru-salem. Där är det säkert både gator av guld och ett evigt sjungande. Det var ju så du ville ha det.

Jag lägger framtiden i Guds händer och möter honom idag. I en måltid, på en strand, vid en väg. Mitt i vardagens vanlighet. Det var inte riktigt så du uttryckte dig. Men det var så jag kom att förstå det.

I den gode anden (som du så ofta talade om)

mark 16:1–8

25

Foto: Josefine Bengtsson

Så himlen med jorden försonade

sig. Det är mycket himmel och

öppet land på Ölands södra alvar.

Till

Johannes

27

Jag har läst ditt evangelium ganska noga. Du börjar storslaget: I begynnelsen fanns Ordet, och

Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. /…/

Och Ordet blev människa och bodde bland oss,

och vi såg hans härlighet…

I början av ditt sista kapitel är du mer vardag-lig. Du inleder med att Petrus säger: Jag ger mig

ut och fiskar. Och de andra lärjungarna svarar: Vi följer med dig.

Hur får du ihop det här? Det som ser så filo-sofiskt och teologiskt ut i början och så vardag-ligt, enkelt och naturligt på slutet. Jo, det hänger ihop. Sambandet mellan början och slutet, och rakt genom evangeliet enligt dig, är ju att Gud alltid söker en kropp för sin uppenbarelse.

Hans kärlek är inte en allmän god tanke utan så konkret att den måste levas genom en män-niska. Vid jul är det så självklart för oss, tror jag. Gud kommer in i världen, blir människa, och föds som ett barn, det lilla Jesusbarnet.

Men även påsken handlar om att Gud blir människa, men nu som den uppståndne. Den uppståndne och levande guden söker också en kropp. Och precis som inkarnationen kräver en adress, en plats, Betlehem, så gör uppståndelsen det: Tiberiassjön!

Du skriver i ditt julevangelium att Ordet blev människa. När du skriver ditt påskevangelium är det väl samma sak? Ordet blir människa i den uppståndne. Den levande guden blir mänsklig.

Det är också du, ingen av de andra evangelis-terna, som skriver om Tomas som får sticka sitt finger i Jesu händer och sin hand i hans sida för att tro. Det är som för att riktigt understryka att uppståndelsen visar sig i en livs levande kropp. Uppståndelsen kräver en kropp!

Därför är mötet med Jesus mötet med en män-niska, med en människoson. Och du gör det så tydligt när du skriver att Jesus säger: Kom och ät!

En vanlig måltid bjuder han in till.

28

Den uppståndne är inget andeväsen, en idé. Nej, en människa som halstrar fisk och värmer bröd.

Och så målar du upp bilden där de sitter och känner livet komma igen efter det att han sagt till dem att göra tvärtom, kasta ut nätet på andra sidan. En helt vanlig dag på en strand som vi kan peka ut på kartan och åka till och skicka vykort ifrån. Mötet med den uppståndne är mötet med en människa! Så kommer Gud till oss idag.

Det var ju här på stranden Petrus fick uppdra-get att bilda den kyrka som ska vara Kristi kropp, gestalta honom och vara människor, sanna män-niskor som den uppståndne kan uppenbara sig i genom att låta kärleken levas ut mot andra.

Vi fortsätter att i kyrkan göra det som du skrev att Jesus sa: Kom och ät! för att påminna oss om att kristet liv är mänskligt liv. Det mest mänskliga, att äta, gör vi därför i kyrkan. En måltid av bröd och vin, för att inte glömma att det är i den van-

liga vardagen – där vi äter och sover, jobbar och umgås – vi skall vara hans händer och fötter.

Så får vi vara uppståndelses ljus för andra och peka på att livet vann och att ljuset övervinner mörkret som du skriver så mycket om.

Och ibland när det är mörkt för oss, står nå-gon framför oss och säger att gör så här istäl-let, gör tvärtom, kasta ut nätet på andra sidan. Här finns en öppning och en möjlighet. Så visar sig kristen tro handla om att Gud tar sin boning bland och i människor som lever ut hans kärlek. Du, Johannes, har fått oss att se att vi är ljusets barn och visa på att livet ständigt vill förnyas.

Och när vi känner att vi inte kan bära upp-ståndelsens ljus så räcker det med att stämma in i kyrkans tro och bekännelse att Jesus är uppstån-delsen och livet, och äta och dricka.

I ljus och glädje!

joh 21

29

Foto: Erik Karlsson

Vallsjö gamla kyrka på småländska

höglandet var en av de kyrkor jag

först tjänstgjorde i som präst.

Till

En snickarson

31

– vilken församling är du med i? frågade pas-torn i en kyrka i mitt barndomssamfund som vi besökte tillsammans. Ditt aldrig sinande studie-intresse och din journalistiska nyfikenhet förde oss dit.

– Tynnereds arbetarkommun, svarade du. Inte på något sätt ironiskt utan spontant och ärligt.

Du förstod frågan som den var ställd: Var har du ditt hjärta?

Du förblev ditt parti trogen hela livet fast det egentligen inte var hos partiet du hade ditt hjärta, det som så småningom brast, utan i de ideal som hade bildat och format partiet en gång.

Vi delade inte tron men vi delade många ideal och vi delade livet. Jag kände mig dock ofta vara den som inte klarade av att leva upp till idealen, medan du var den som ständigt fick betala priset för din kamp för rättvisa och sanning.

Vi läste sociologi på dagarna i Haga nära det kristliga studenthemmet Jeriko där jag bodde.

Fördjupade oss i Max Weber. Och marxistisk historiesyn. Vi pluggade statistik och läste Afton-bladets kultursida. Där läste vi båda Olov Hart-man och Karl Vennberg. Du gick i fnl-tågen. Jag demonstrerade för Ny Jul med Bernt Eklund på Göteborgs-Posten.

På kvällarna satt vi hemma i din rivningslä-genhet i Annedal. Vi åt de små genomgoda tång-räkorna som din far snickaren fiskade från sin lilla snipa ute i Fiskebäck.

Vi drack inte vitt vin därtill. Inte ens mellan-öl. Vi drack Lyckholms. Alkoholen kostade för många människor livet för det.

Vi rökte dock våra pipor. Mac Barens tobak med vaniljsmak. Fast du stoppade och rensade mer än du rökte och drog aldrig halsbloss.

Och du spelade gitarr och vi sjöng Elvis. Such

a Night.

It was a night oo-oo what a night,

It was it really was such a night.

32

Du var en rättfärdighetens hjälte. En sann gö-teborgare i vilken det inte fanns något svek. Men tron var inte din. Och inte heller nåden, jo för andra men inte för dig själv. Du var omutlig, i din övertygelse ibland påfrestande.

Du kom inte på min prästvigning. Du kom helgen efter. Min första helg som präst när jag begravde, vigde, hade högmässa och friluftsguds-tjänst. Det var för dig en viktigare upplevelse att dela med mig.

Du fann talet om korset och uppståndelsen intressant. Du satt i bänken och antecknade. Du ville veta allt om hur predikan blev till, varför jag sa det jag sa och vad jag ville med min pre-dikan.

Jag fortsatte skicka mina predikningar till dig så länge jag orkade. Du var outtröttlig. Jesus gil-lade du. Han representerade i mycket de ideal som var dina.

Du övergav det öppna havet som du älskade.

Rörelsen kallade på dig och det var i Stockholm man ville ha dig. Du fanns på Bantorget en tid. Du skrev tal åt Palme.

Men någon politiker var du inte. Du kunde inte kompromissa. Mygel och maktkamp, stra-tegiska och taktiska överväganden gjorde dig sjuk.

Du hade en gång hoppat av Handels för en karriär som du redan påbörjat inom näringslivet. Många ville ha dig. Men det var på intet sätt kar-riär och pengar som drev dig. Din pappa kunde inte förstå dig. Klassresan hade du gjort så varför inte ta emot, tacka och ha det bra.

Och vi andra hade heller inte hört talas om or-det samhällsinformation som var din lidelse. Att informera och medvetandegöra medborgarna om sakernas tillstånd, om rättigheter och skyldighe-ter, och skapa ett samhälle där man inte roffar åt sig och manipulerar och tillrättalägger för egen vinning.

33

Kanske var du både före och efter din tid. Utan att på något sätt förringa, ännu mindre

antyda, något om alla andra jag mött och kän-ner, så vet jag ingen som förkroppsligat och in-karnerat ärlighet, uppriktighet och sanning som du.

Och du visste också vad både kärlek och hu-mor var. Vi for på din Vespa till Marstrand en sommardag som vore vi med i en film. Tillvaron var regissör och vi både aktörer och publik. På restaurangen blev du så förälskad i servitrisen att du gav allt du hade i dricks vilket var betydligt mer än vad middagen kostade.

Men kampen fortsatte. Du hamnade allt of-tare i valsituationer där du inte kunde välja. Det blev olidligt för dig själv och för omgivningen. Jag orkade inte med dig. Vi vände och vred på tillvarons möjligheter.

Du blev allt mer ensam. Du övergav inte par-tiet. Det övergav dig. Och jag gjorde det nog ock-

så. (Jag har flera gånger, inte bara när det gällt dig, vänt mig och somnat om som lärjungarna i Getsemane när Jesus vred sig i ångest. Men jag har känt mig förlåten när jag tänkt på vad det var som gällde till slut: Älskar du mig, var frågan svikaren Petrus fick av Jesus innan han fick upp-draget att leda fåren.)

En söndagsmorgon hittades du död på golvet i din lägenhet, belamrad med böcker, översållad med lappar om vad du skulle göra, skriva, tänka och dagens tidningar genomgångna och uppslag-na.

Du låg död i en nystruken vit skjorta. Du hade inte tagit ditt liv. Ditt liv tog dig. Ditt hjärta brast. Du blev inte 50. Det visste du i och för sig redan som 20-åring att du inte skulle bli. Döds-budet nådde mig inte direkt utan långt, långt se-nare.

Jag har inte varit vid din grav. Jag vet inte var den finns.

34

Jo, i Göteborg så klart. Jag ska leta upp den och gå dit någon gång.

Det blir nog en söndagsmorgon. Den första veckodagen.

Nåd och frid!

joh 1:16

35

Foto: Johannes Söderberg/SVT

Qumran vid Döda havet - en

gemenskap i öknen för en tid.

Till

Dig som kom

en måndag

37

Du kom en måndag förmiddag till mig på pas-torsexpeditionen. Vi hade setts i högmässan da-gen före och du hade frågat när jag stod och häl-sade i vapenhuset om du fick komma och prata med mig en stund.

Vi slog oss ner och du började berätta. Vem du var, vad du tänkte, vad som fört dig till kyrkan och vad som fört dig till ett samtal med mig.

Efter en stund tänkte jag tyst för mig själv: Det du behöver är inte en präst att samtala med utan en gemenskap att leva i. Och jag kunde inte se om den gemenskapen fanns i vår församling.

Du är inte den enda som jag tänkt så om. Jag tror att detta är en av de stora utmaningarna i våra församlingar nu. Att skapa en gemenskap som är tilldragande, befriande och upprättande. En gemenskap som är relevant för oss människor idag. Jodå, den finns här och var. Men mycket av våra gemenskapsformer går tillbaka till en annan tid och är inte det som fungerar för oss idag.

Vi är bra på att göra predikoturer och lägga förrättningsschema. Vi organiserar och admini-strerar kristen tro och tradition. Och det kan vi göra så länge det finns levande tradition och le-vande kristen tro. Riten kan bära och förmedla tro, men om vi ser att riten efterfrågas mindre och mindre är det ett tecken på att tron inte lever. Riten måste ha sin grund någonstans.

Tro föds och levs i gemenskap.I nattvarden finns både mönstret och kraften

för en levande kristen gemenskap. Det tar vi med oss i de sammanhang vi finns – i hemmet, arbetet, skolan, föreningar, politisk aktivitet. Men vi be-höver också den specifika kristna gemenskapen för vår uppbyggelse och utvecklings skull och för oss när vi saknar den i de vardagliga samman-hangen. Det var ju det jag kände så väl när du och jag träffades.

Ängeln meddelade herdarna att Jesu födelse innebar en glädje för hela folket. Ingen begräns-

38

ning. Det gällde alla. Men den himmelska här-skaran sjöng om frid på jorden till dem som han utvalt. Ett uttryck som bibelöversättare haft pro-blem med. Ordagrant står det: välbehagets söner. Och vilka är de? Det vet vi inte. Men de som bodde i en kommunitet ett par mil från Betlehem vid Döda havet kallade sig just så – välbehagets söner. (Idag visar man en film om dem i Qumran där de bodde och i den kallar man dem kärle-kens barn.) Och vi översätter det när vi sjunger änglasången i mässan med ”människor som han älskar”.

Vad det betyder vet vi inte. Men jag tycker att det påminner oss om att det ena inte behöver ute-sluta det andra – en gränslös gemenskap – hela folket – och samtidigt den lilla intima gruppen för dem som behöver en sådan intimare gemen-skap och inte hittar den någon annanstans.

Qumran, en gemenskap mitt i öknen, fanns en tid och spelade säkert då en roll hos det judiska

folket, men sedan var gruppen borta. Och så kan vi tänka att de små gruppernas form och uttryck kan variera över tiden.

I en folkkyrka är gränserna oviktiga men där finns utrymme för den lilla gruppens gemen-skap.

En sådan kyrka har plats både för den som kommer till mässan och gudstjänsten och som le-ver ut gemenskapen i sina egna sammanhang och för den som söker den gemenskap som etableras nära altaret och som finns i kyrkans närhet också under veckan som går.

Jag tyckte du hörde till den senare gruppen.

Välkommen igen när du vill!

apg 2:41–47

39

Foto: Anna Johansson

På vägen hit till klostret

S:t George i Juda bergsöken

mötte jag en ängel.

Till

Fatima

(Abu Hannah är mitt arabiska namn och jag kallas så av många i

Jerusalem och Betlehem. Det betyder pappa till John. I arabisk namn-

tradition får man namn efter vem man är far till.)

41

Det är mohammeDs, profeten, älsklingsdotter som gett dig ditt namn. Om du var din man Mo-hammeds älsklingshustru vet jag inte. Men jag hade inte blivit förvånad.

Jag har din bild kvar fortfarande efter snart 40 år, både inom mig och som diabild. Du bär ingen slöja. Tvärtom. Ditt solbrända ansikte är öppet, dina mörkbruna ögon som källor i den öken du lever i, ditt tjocka svarta lockiga hår låter sig inte fångas in av den mörkblå kluten. Din barm är stor och varm. Ditt leende som solen.

Två gånger har jag varit nära döden, påtag-ligt. Båda gångerna i Mellanöstern. Där lever man farligt.

Den ena gången, som var den andra, var i slätt ökenland mellan Damaskus och Amman. Både vår taxichaufför och chauffören i bussen som kom i rasande fart från höger bestämde sig för att komma igenom vägkorsningen först. I acce-lererande hastighet som på en motorbana i ett

overkligt vansinne blev det oavgjort i en våldsam kollision.

Det blev så när avgjort för oss allesammans. Livet fick vi dock alla underligt nog behålla fast på lite olika sätt. Jag såg inte ängeln den gången.

Den andra gången som var den första, var en dag i maj. Vi vandrade rakt ut från Olivberget i Juda bergsöken på morgonen. Det var före de is-raeliska bosättningarnas tid. Bergsöknens vildhet tog vid alldeles bakom det lutherska sjukhuset Augusta Victoria.

Vi var tre när vi började och utrustade med en vattenflaska och två apelsiner. Vi skulle bli för-plägade utmed vägen var det sagt.

Den tredje som var den som tog initiativet tappade vi sedan bort. Det var han som sa sig hitta vägen till Jeriko genom en wadi. Det är en dalgång genom bergsöknen från en källa som fylls vintertid men som torkar ut framåt som-maren.

42

Paus skulle det bli hos munkarna i S:t Georges kloster. Likör utlovades.

Men först skulle vi gå över berg och genom dal utan vare sig karta eller kompass till källan. Det vi inte visste då, men som din man Moham-med förklarade för oss, var att det kan ingen göra som inte är född i öknen och levt sitt liv bland bergen.

Vi kom till källan. Hur, är det ingen som vet eller kan förstå. Men då började solen gå ner och vattenflaskorna var tomma och apelsinerna upp-ätna sedan länge.

I totalt mörker med endast stjärnorna som tecken på ljus vandrade vi, nu bara två, vidare. Plötsligt befann vi oss i vatten. Dalgången visade sig fortfarande vara fylld av vatten från källan och vi vadade i det allt djupare vattnet. Min kam-rat drack och höll sedan ett halvår senare på att dö i gulsot.

Väl på torr mark igen anade vi en öppning

bland bergen. Vi gick åt vänster efter en kort överläggning om vilket håll vi skulle gå. Jag hade redan sett rubrikerna i svensk press: Studenter försvunna i bergsöknen utanför Jerusalem. (Om vi gått tio meter till åt höger hade detta kort ald-rig skrivits. Jag återvände dit i dagsljus med en av dina söner, eller var det en halvbror till dina barn, och såg det bråddjupa stupet tiotals meter ner.)

Då fick jag syn på en munk som stod och vän-tade på mig i mörkret. Jag såg hans hatt, hans skägg, hans rock men inte hans ögon. Bestämt gick jag honom till mötes men när jag sträckte fram handen var han borta.

Strax efteråt hörde jag ett klirr som från en ölback. Tittade ner och såg en back Coca-Cola. Vi var alldeles i utkanten av det läger där du, Fa-tima, hörde hemma. Vi anade en eld. Hörde på avstånd några röster.

Om vi var rädda för att gå fram i mörkret till lägret vet jag inte. Alternativet fanns inte.

43

Du tog oss inte i din famn. Det anstår inte. Men du slöt oss till ditt hjärta och tog oss om hand. En flanellpyjamas fick jag värma mig i. Efter en dag i brännhet sol och vadande i vatten i ökenkallt mörker var jag frusen som ett barn.

Du bjöd på turkiskt kaffe, stenbakat tunt bröd, lammkött och cigaretter. Du frågade inte vilka vi var eller varifrån vi kom. Arabiskan räckte inte så långt där vi satt runt elden och började ana att vi ändå levde.

Jag råkade säga ”sh” där det skulle vara ”s” i ett ord och med ens hade jag avslöjat min he-breiska. Jag talade fiendens språk. (Jag visste från Domarboken 12:4 ff hur det gick för dem sa sib-bolet istället för shibbolet. Och nu var detta verk-lighet för mig…) Men till min stora lättnad gick en av dina söner diskret över till hebreiska och vi kunde genast förstå varandra bättre.

Det var du, Fatima, som tog hand om oss, räd-dade livet på oss utan att fråga vare sig vem el-

ler varför. Mohammed gav, ivrigt sugande på sin pipa mellan de två tänder han hade kvar, bara motiveringen från Koranen: Gästerna kommer

från Gud. Och jag kom ihåg Hebréerbrevet: Kom ihåg

att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort

det har haft änglar till gäster utan att veta om

det.

Barak-ullah-u-fik (Gud välsigne dig)

heb 13:2

44

ps. Du undrar nog vad som hände med den tredje. Han som kom bort. Den av dina söner som var ute i bergen och letade efter honom dagen efter berättade att några andra beduiner sett en man iklädd vit skjorta och svarta byxor rida på en åsna i riktning mot Jerusalem. En dryg månad senare fick jag telegram från Sve-rige om att han omkommit i en dykningsolycka i Bohuslän. Klippan doldes under vattnet. Vårt möte om framtiden blev aldrig av.

45

Foto: Växjö stift

Biskopsgården Östrabo har

alltid varit en mötesplats.

Till

Rabbinen David

47

vill meD ett vykort från Östrabo hälsa dig väl-kommen att gästa oss här i biskopsgården. Du är den ende bland dem som jag här skriver vykort till som jag inte känner. Men jag hoppas att vi lärt känna varandra en del när vi fått vara till-sammans ett tag.

Det som fört oss samman är inte intresse för religion och teologi och att vi har det som yrke, var och en på sitt sätt, utan det att vi har gemen-samma bekanta. Och människor är alltid star-kare än ord och idéer.

Du skickade ett mail till mig när jag blivit bi-skop och jag till dig när du blivit rabbin i den judiska församlingen i Stockholm. Mer kontakt än så har vi inte haft. Men snart ska vi träffas och vara tillsammans i ett par dagar.

Den ena dagen är det utan vår förskyllan. Jag ska predika i Storkyrkan i samband med Riks-dagens öppnande, och du ska läsa bibeltext på hebreiska.

Jag ska predika om Sackeus har jag tänkt. Han som i Jeriko klättrade upp i ett träd för att se Jesus, eftersom han var kortväxt. Det som be-rättelsen om Sackeus visar är att man måste våga bryta mönster för att se mer av livet även om det kan innebära att man får ge upp en del av sina invanda system och referenser och utmanas till ett nytt sätt att leva.

Jag tänker också så om vårt möte. Jag vet fak-tiskt inte alls var du står i olika frågor, inte ens med det som har med mötet mellan judendom och kristendom att göra. Jag vet inte heller hur du ser på muren som inte bara skiljer israeler från palestinier utan också palestinier från palestinier. Hur ser du förresten på mitt engagemang för pa-lestinierna i Betlehem och vad tror du måste ske för att vi ska kunna våga tala om en fredsprocess igen?

Våra gemensamma bekanta hade ändå någon idé om att vi skulle kunna mötas. Och kanske de

48

är som Sackeus och tycker att vi båda ska klättra upp i trädet för att se lite mer och våga vara öpp-na för vad som kan hända. För de har själva gjort precis det, där de i Jerusalem lever ett ortodoxt judiskt liv med barnen i en tvåspråkig (arabiska och hebreiska) fredsförskola.

Du är väl gammal vän till Ophir? Född i USA och uppvuxen i Jerusalem som han? Och jag känner ju Sara, hans fru, sedan hon var ganska liten.

Hon var med i Ansgarsjuniorerna i kyrkan. Alltid engagerad, positiv och vetgirig. Som Kyr-kans ungdom var hon en av de få ungdomar som gick i kyrkan, bortsett från konfirmanderna som hade sin kyrkogångsbok att fylla i.

På hållplatsen för buss nummer 240 i Ingelstad frågade hon en kulen morgon om jag kunde lära henne arabiska. Hon hade bestämt sig att utfors-ka Mellanöstern och börja i Egypten. Det kunde jag inte men jag erbjöd mig att dela med mig av

det jag kunde och hade i mitt förråd: Nycklar! Det vill säga en hel del arabiska hälsningsfraser och ordspråk. Och lite köksarabiska för affärer-nas skull i de orientaliska basarerna.

En långfredag efter gudstjänsten frågade jag om hon läst Ok, amen! av Nina Solomin. (Känner du henne, judinna från Stockholm?) Hon hade just fått den av sin mamma. Den boken kände jag igen mig i från min uppväxtmiljö. En bok om de ultraortodoxa judarna i New York. Jag tyckte mig då förstå att de är judarnas pingstvänner och livetsordare och en och annan alliansare också. Är det så?

Några år till gick och nu mötte jag Sara i Je-rusalem med basker och ett par småbarn som hängde i mammas långa kjol. Jag har firat sab-batsafton hos dem. Sett deras dubbla diskbänkar och dubbla uppsättningar av porslin.

Till hennes bror Martins vigsel i Växjö dom-kyrka fick de promenera från Hovshaga. Det var

49

ju lördag, alltså sabbat, och då får man inte åka bil. Det var längre än de trott. Just som vi sjöng Den blomstertid nu kommer öppnades dörren och in kom familjen Yarden. Pappa med kipa och mamma med basker, intensivt sjungande på vä-gen fram i mittgången som vore det skolavslut-ning i Östra Torsås.

David, jag är så glad att du tackade ja till att med mig och imamen Abu Helal, som jag känner sedan länge, medverka i öppnandet av det spe-ciella projektet Embrace (Omfamning) i Växjö dagen innan vi ska vara i Storkyrkan. I ett svagt ögonblick lovade jag den oemotståndligt char-miga promotorn för detta integrationsprojekt, Lixuan An, amerikansk kinesiska gift med en smålänning, att försöka få dig att komma hit. Att du lät dig omfamnas och komma är stort tycker jag. Det måste vara svårt att kunna bedöma vad som är fågel eller fisk då man inte bara är ny i landet utan även tillhör en minoritet som visser-

ligen funnit en – om än tidvis bräcklig fristad – här men som nu riskerar att bli allt mer utsatt. Bara det att du säger ja till att komma säger mig mycket om dig.

Det kan bli lite patetiskt att uttala sig om vad som är de stora frågorna inför framtiden, men visst är integrationsfrågan en sådan. Jag tror det.

Jag hoppas vi kan prata på kvällen på Östra-bo och på väg till Stockholm om vad du tror om våra möjligheter i Sverige att motverka den seg-regation som nu utvecklas så snabbt. Du har ju både erfarenheten från USA och Israel.

Och du: Jag tror du är den förste judiske rab-binen som sover över på Östrabo.

See you!

5 mos 10:17–19

50

ps. Jag skrev detta vykort vid middagstid fre-dagen den 22 juli 2011. Bara ett par timmar därefter skedde den fruktansvärda terrorat-tacken i Norge. Terrorn har samma ansikte i vilket sammanhang den än dyker upp. Extre-misterna talar samma språk vare sig de kallar sig kristna, judar eller muslimer eller vad som. Det är att vara helt övertygad om att man har rätt i allt, och att allt annat och alla andra ska bekämpas och förgöras med alla till buds stå-ende medel.

Vi är snabba på att placera terrorism och ex-tremism långt ifrån oss både i geografin och i ideologin. Men den finns närmare än vi tror. Och den kan ta sig ganska oskyldiga uttryck i ord och uppfattningar som vi inte ens bryr oss om att be-möta.

Vi har alla ansvar inte bara för vad vi säger och vilka attityder vi för vidare, utan även för det vi hör och ser men inte reagerar mot.

Attackerna i Oslo och på Utöya visar att ex-tremismen bor mitt ibland oss. Nu känns det inte patetiskt att tala om integrationsfrågan som en av de stora framtidsfrågorna.

Jag tänker igen på Sackeus. Som tullindrivare som ofta skodde sig på andra, var han en person man undvek. Det är inte alla i den situationen som gör som Sackeus och klättrar upp i ett träd för att se mer av livet. Många gör tvärtom – kry-per längre och längre in i sitt hus och odlar sin egen världsbild och sina egna föreställningar.

Det som hänt i Norge idag kräver att vi öpp-nar dörrar åt flera håll.

51

Foto: Johannes Söderberg/SVT

Med utsikt från Olivberget

genom olivgrenar

över Jerusalem.

Till

Jan Arvid

53

Det ena behöver inte utesluta det andra. Så sa du ofta. Om allt från att välja mellan rött och vitt vin till valet mellan väckelsesånger och med-eltidskoraler.

Jag sänder dig en hälsning från Jerusalem, kanske till Jerusalem? Det var inte din stad. Vet inte om du längtade dit heller. Kanske hade du samma inställning som min far, att det kunde räcka med det himmelska Jerusalem om nu nå-den räckte så långt. Nåden är som havet, står det på din gravsten på Öckerö kyrkogård.

Jerusalem blev dock en viktig stad för mig som student och den har förblivit det. En ofta riktigt jobbig stad. En smältdegel för allsköns gudstro och gudslängtan. En stad av kärlek och hat. Jag har stött på erfarna diplomater som sagt att de måste därifrån efter en tremånadersperiod för att hämta ny kraft.

Mångfald är jobbigt. Att det ena inte behöver utesluta det andra. Det blev jobbigt för dig också.

Jag vet inte om du klarat att leva efter den tesen om du fått leva.

Men du gav mig den som en livstes. Min tid är också kort. Och kanske är det vi – för vilka tiden är kort – som särskilt har uppgiften att uthärda med den tesen som ledstjärna.

Det är alltid lättare att se bristen på tolerans och förståelse hos andra än sig själv. Men en för-utsättning för att kunna leva med olika uppfatt-ningar måste vara att man inte ifrågasätter var-andras avsikter utan utgår ifrån att de som tycker annorlunda än jag också vill gott och människors väl. Jag vet att andarna ska prövas och jag vet att alla inte vill gott men jag försöker att börja där när jag möter andra som uttrycker sin tro och sin syn på kyrka och världen på annat sätt än jag.

Sven Lindegård var din företrädare och min vigningsbiskop. I tio år var jag hans adjunkt fast han inte hade någon. Ingen kunde förstå hur väl du och han gick tillsammans och kanske inte han

54

och jag heller. Han stod för tradition och du för förnyelse. Han förde mig in i kyrkan och du gav mig frimodighet att gå ut igen. I hans traditionellt folkkyrkliga ambition förenades vi alla tre.

Den natt då ni lämnade mig ensam förstod jag genast att ditt liv var slut. Väglaget var det sämsta. Kollisionen våldsam. Döden ögonblick-lig. Förnyelsen krävde sitt offer. Även traditio-nen, vilket jag dock inte förstod. Jag stavar på det fortfarande.

Och ensamheten kändes lika ödslig som gara-get på Östrabo där dörrarna stod och smällde i snålblåsten, som för att göra mig smärtsamt med-veten om att ni inte återvänt och aldrig skulle göra det. Den ensamheten har sedan dess gjort sig på-mind många gånger och numera allt oftare trots att den förbundit mig med detta stift för alltid.

Men den natten fick jag också veta att du var så glad att jag tyckt om ditt Öckerö. Där firade vi för första gången dansbandsmässan (jo, du kal-

lade den så först) med nattvard. Du predikade och jag sjöng. Det lokala dansbandet spelade för-stärkt av Ingmar Nordström och Bert Månsson. Öckerö kyrka kunde inte rymma alla. Det var nå-gon vecka innan du skrev Farväl till sommaren, krönikan till Smålandsposten där du lät oss ana din egen död.

Mässan var bara ett, det folkligaste, nej det fanns fler, uttryck för din aldrig sinande ström av idéer. Om den var provokativ när den kom var du mer rädd för reaktionerna på ditt intresse för indiansk religion och kult. De kom aldrig. Ingen förstod. Eller så förstod alla att det ena inte be-höver utesluta det andra.

Du lärde mig den goda viljans kraft i kombi-nation med nyfikenhet och livslust. Du levde högt på nåden.

Vi ses i Jerusalem!

1 petr 4:10

55

Foto: Charlotte G

ranrot Frenberg

Kyrkan utan väggar i San José

i Costa Rica.

Till

Biskop Melvin

57

Din preDikan var lång. Och varmt var det på torget i Växjö, nästan som hemma hos dig i Costa Rica. Det var Världens fest och du hade mycket att säga. Tolkningen gjorde det dubbelt så långt. Men vi var många som tog till oss det du sa. Åt-minstone en del av det.

Det jag har lagt på minnet var att du sa att ni inte är en kyrka för de fattiga utan att ni är de fattiga!

Jag tyckte du fick till det på ett förnämligt sätt. Och tänkte att detta vill jag föra vidare. Med en lika enkel som genial formulering sa du något väsentligt inte bara om den lutherska kyrkan i Costa Rica utan om kyrkan överhuvudtaget.

Så behöll jag den fina formuleringen inom mig med beundran tills jag en dag besökte din kyr-ka i San José i Costa Rica. Kyrkan utan väggar. Symboliskt visst, men i själva verket ett tecken på bristande resurser.

Jag insåg att avsaknaden av väggar inte var

design och kyrkoarkitektur utan en nödvändig-het. Men jag såg också med mina egna ögon att det som jag tyckte var en särskilt god formule-ring i en bra predikan helt enkelt var en beskriv-ning av verkligheten, det vill säga att kyrkan inte är till för de fattiga utan är de fattiga. Som kyrkobyggnadens tak bars upp av enkla nakna pelare, knappt målade, bars kyrkan som Kristi kropp upp av fattiga i mången mening. Här var de som andra stötte ut, som invandrare, hiv-smit-tade, homosexuella och fattiga, de som stöttade församlingen som i sin tur stöttade sina medlem-mar. Medlemmar, så talar inte ni. Ni vet inte hur många ni är, kanske ett par tusen har du sagt, men ni har inte resurser att föra församlingsbok, och kanske är ni inte heller intresserade av att göra det.

I denna vägglösa fattigas gemenskap slöts vi in. Den inklusiva mässan på torsdagskvällen är svår att glömma. Vilka vi var, var inte det viktiga.

58

Frågan var om vi ville vara med och dela glädjen och gemenskapen i nattvarden och dela med oss av våra tankar kring den kvällens bibeltext eller om vi bara ville be och sjunga tillsammans. Och vi sjöng det vi kunde och nynnade resten!

I den mässan höll inte formuleringar som att ”vi ber för dem som saknar arbete och är utstötta i vårt samhälle”.

I vår gemensamma förbön talar vi ofta om ”dem”, de andra. Men vilka är då vi? Är inte de som saknar arbete, är sjuka eller utstötta mitt ibland oss? Är det inte så att det är vi själva?

Vi har sagt det ofta att församlingen inte är de anställda eller de förtroendevalda, inte ens de så kallade frivilliga. (Ett uttryck som vi åtminstone borde byta till ideella. Vi menar ju dem som stäl-ler upp och jobbar i församlingens verksamhet utan att ta betalt.)

Nej, församlingen är ett vi som kan skifta och som vi aldrig riktigt kan ange gränserna för. En

gemenskap som saknar väggar men som bärs upp av dem som kommer för att fira gudstjänst och bli förlåtna och upprättade.

Vi har mycket att lära av er i Costa Rica. Om hur vi mer och mer skulle kunna bli en sådan ge-menskap där vi inte säger att vi ”är till för” utan istället att ”vi är”.

Vi har vår historia, med enhetssamhälle och kyrkan som myndighet och anställda som tjänste-män. Detta har format oss. Men det är inte verk-ligheten idag.

Kanske ser vi slutet på en parentes då vi likt samhället i övrigt ska kunna professionalisera nästankärleken och bedriva församlingsvård med en väl utbyggd personalorganisation.

Tack för besöket både här och där!

1 kor 12:12–13

59

Foto: Charlotte G

ranrot Frenberg

Tack för dina bilder, de bär…

Till

Eva Spångberg

61

när Jag blev domprost fick jag en bild av Jesus när han red in på en åsna i Jerusalem som du huggit ut. Du skrev på baksidan att bilden var från en åsna. Jag vet att du håller åsnor högt, inte minst för att det var en åsna som bar Jesus till folket. Och en sådan vill du inte bara vara, du är det, och har varit det på ditt alldeles speciella sätt. Och därför skrev du att bilden var från ås-nan Eva.

Vi kom i kontakt med varandra så där lite mer på djupet genom flera tv-program som vi med-verkade i tillsammans. Det du sa var kanske inte så märkvärdigt som hur du sa det. Vi kom var-andra så nära. Och du gav mig förtroende som jag än idag inte förstått hur det kom sig. Jo, kan-ske. Det var inte orden som förde oss samman. Det var tron och tilliten. Och när vi lämnar det agitatoriska och argumenterande delar vi djupt mänskliga erfarenheter av att inte ha svaren men att kunna dela frågorna med andra och leva med

dem i tillit till Gud. Att han alltid är större. Om

vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom över-

tyga det om att Gud är större. (1 Joh 3:20)Bland de tv-program som vi gjort tillsam-

mans handlar ett om döden. Du berättar där om din kista som du själv snickrat ihop och målat blå med blommor. Du var inte oberörd när du provlåg den, du skulle ju se efter så den passade. Konstnärligt noga har du alltid varit. Men så sä-ger du att du inte är rädd för döden, men där-emot för döendet. Det blir inte en konstpaus i programmet utan det står för ett ögonblick still. Du träffar det som kanske är den ömmaste punk-ten för oss alla ifråga om döden och som vi talar lite mer om idag och behöver tala än mer om. Programmet har aldrig sänts.

Jag vet att du stöttat mig och ber för mig. Jag ringde och pratade med dig om hur jag skulle göra inför biskopsvalet. Den sista måndagen i augusti blev jag vald. Den första söndagen i september

62

skulle jag ta emot en ny kyrkoherde i Skillinga-ryd i min egenskap av domprost och ersättare för biskopen. Jag var ju min egen vikarie ett tag.

Jag åkte tidigt iväg från Växjö. Funderade på om jag skulle åka över Värnamo eller Vrigstad. Det blev Vrigstad.

Upp emot Lammhult kom jag att tänka på dig. Visste att du var tidig om mornarna. Gjorde det jag aldrig gjort förr. Gick oanmäld till din lilla stuga. Knackade på. Hörde dig svara: Kom in!

Jag öppnade. Kolmörkt. Luckorna slöt tätt för de små fönstren. Sa att det var jag men att jag inte ville störa då du ännu inte stigit upp. Men du var enträgen. Jag banade mig väg mellan din hyvelbänk och sängen. Snubblade på katten och en målarburk. Du bad mig sitta på sängkanten. Titta där står Jesus, sa du. Var då? Jag kan inte se honom. Det är för mörkt. Jo, han står precis framför dig. Res dig och ta honom. Och då glim-made det till och jag fick se en bild som du gjort

av Jesus som bär sitt kors. Du ska ha honom, sa du. Och jag tvekade. Tänkte att det var en stun-dens ingivelse som kanske tog bilden från någon som beställt den. Han är din, sa du bestämt med en röst som äldre damer kan ha och som man definitivt inte säger emot. Jag tittade närmare på den, för nu hade du tänt sänglampan, och på baksidan stod det: Han som bar världens tyngsta

kors – han bär ditt biskopskors också.

Jag fick veta att du började göra bilden när du fick veta hur biskopsvalet gått och att du va-rit nervöst mån om att den skulle bli klar innan veckan var slut. Kvällen innan jag nu kom hade du lagt sista handen vid den!

Nu tog du min hand där jag satt på sängkan-ten. Och så frågade du hur det var med min dotter Moa och sa: Det är för henne du blivit biskop!

I Jesu namn…

ps 23

63

Foto: Charlotte G

ranrot Frenberg

De flesta barn jag döpt har jag

döpt här i dopkällan i Växjö

domkyrka. Dopskålen är som

en båt eller en vagga.Till

Dig jag döpte

i kuvös

65

klockan var halv två på natten. Telefonen ringde. – Kan du komma och döpa ett barn som är alldeles för tidigt fött. Läget är kritiskt. Så kom så fort du bara kan.

Jag steg omedelbart upp. På med en präst-skjorta och ett par byxor. Snabbt på cykeln. I kor-ridoren möter jag doktorn. Jag frågar hur det är och får veta att det inte finns något hopp för dig. Att du bara har timmar kvar att leva men ändå – vi kan vänta in din mormor som är på väg.

Det är tyst och dämpat i rummet, inte bara be-lysningen. Som en fågelunge ligger du i kuvösen. Din mamma är trött. Och din pappa tyngd. De är bara i tjugoårsåldern.

Ingen har frågat dem om dop. Det är deras egen önskan. De är konfirmerade men går inte i kyrkan, ursäktar de sig. Inte så ofta i varje fall. Jag frågar inte varför de vill att du ska bli döpt för svaret ligger redan i deras självklara önskan att det ska ske.

Tiden går. Din mormor dröjer. Hon har några mil att åka i natten. Vi säger inte så mycket. Din pappa har fått lära sig lite hur mätinstrumenten kan avläsas. Jo, säger doktorn, han är lite bättre just nu.

– Du som är präst kan väl be, säger din pappa och har svårt att hålla kvar snusen i munnen.

– Jo, jovisst, det är klart, säger jag lite över-rumplad.

– Kan du inte be för honom då så han kanske klarar sig?

– Jo, jo… Det är klart… Du kanske vill att jag ska be tyst… Eller högt…?

Gode Gud, tänker jag. Vad ska det bli av detta? (Bönen för mitt eget ofödda barn en gång kommer för mig, att vad som helst bara det slapp epilepsi. Vid åtta månaders ålder började Moa krampa en morgon på skötbordet. Först efter tre dagar kunde kramperna hävas.) Jag tror. Hjälp

min otro! (Mark 9:24)

66

– Högt, jag vill att du ber högt! sa din pappa.Och jag bad. Jag vet inte vad. Allt snurrade.

Doktorns ord. Din pappas hopp. Din mammas snörvlanden. Min bön för mitt eget barn som kom av sig.

Så kom din mormor. Det gjordes klart för dop, nöddop, fast nu kallar vi det dop i krissitua-tion. Den lilla dopklänningen, inte större än en grytlapp, lades försiktigt på dig. Vi sjöng Tryg-

gare kan ingen vara. Doktorn sjöng, sjuksköter-skorna, jag och kanske din pappa och mamma. Tårarna rann. Din mamma hejdade doktorn när han öppnade luckorna i kuvösen. Hon var rädd att det skulle dra på dig. Men en lucka lät hon vara öppen så jag kunde få in min hand och döpa dig med mitt finger doppat i vatten – i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi sa hej då. I högmässan ett par timmar se-nare bad jag för dig – tyst.

På måndagen skulle det hela administreras.

Ett personnummer behövdes. Hade du hunnit få det? Jag ringde. Också för att höra hur det gått för din mamma och pappa när det var över och de ensamma fick åka hem.

– Åka hem? undrade sköterskan. Strax efter det att du gått vände alla kurvor uppåt och nu ska han till Lund för operation av sitt lilla hjärta.

Jag har aldrig kunnat glömma dig och den natt då du föddes och döptes i den nöd som var dina föräldrars och som blev allas.

Jag som levt med och i bön hela livet, har inget bra svar på vad bönen gör och inte gör. Men jag stärktes i min övertygelse att både tro och bön är en fråga om tillit och om tilltro. Ett bra uttryck, som jag haft med mig sedan jag var barn, är att nu lägger vi allt i Guds händer. Och det var det vi gjorde. Jag tänkte att det räckte med dopets vat-ten, men din pappa påminde mig om tron.

Må så gott!

luk 11:1–13

67

Foto: Johannes Söderberg/SVT

Julkrubbor i Betlehem

berättar julens berättelse.

Till

Marta

69

meDan Den moDerna litteraturen fjärmades från det tidsmässigt linjära berättandet med en början och ett slut fortsatte du att berätta just från början till slut, de bibliska berättelserna. 1900-talets berättare menade att när tillvaron är så kaotisk och splittrad kan man inte förenkla berättandet till ”Det var en gång...” och så följa tidslinjen med allt som händer till ett slut.

Men det var just den sortens berättande jag kommer ihåg från söndagsskolan – först med sandlåda som hjälpmedel och sedan flanellograf. (Varför övergavs detta tredimensionella medel för ett tråkigt tvådimensionellt när vi kom till fjärde klass?)

Så länge människan har funnits har just be-rättandet skapat mening och sammanhang i till-varon. I årtusenden har människor berättat för varandra och bundit ihop världen med berättel-serna.

Idag är allt fler och fler överens om det vanli-

ga berättandets betydelse. Till och med moderna professionella marknadsförare. De menar att ett varumärke är för kallt och opersonligt i sig. Det måste omges av en ”story”. Corporate storytel-

ling heter det visst. Tänk bara på ica-Stig i tv-reklamen.

Det var kanske ingen tillfällighet att det var en Ingvar Kamprad närstående som kallade S:t Sigfrid för ett oslagbart varumärke när jag berät-tade den storyn – förlåt legenden.

Det finns ingen Sigfrid i ärkebiskopslängden i York, inte heller någon kung i England som hette Mildred och man kan inte vandra på en dag från kusten till Växjö, så varför fortsätta att berätta om honom?

Jo, därför att någon kom hit med den krist-na tron. Pedagogiskt då att ge denne någon ett namn. Göra en berättelse för att binda ihop oss här och nu med andra kristna i både tid och rum. (Och med det varumärket i kombination med

70

”storyn” kunde Värends, sedermera Växjö, stift bildas med påvlig sanktion. Och än idag möter du Sigfrid både i rondeller och på gatubrunns-lock i Växjö.)

Men ingen berättelse överlever om den inte också ger plats för lyssnarnas och läsarnas egna tolkningar, erfarenheter och drömmar. Det är alla stora berättelsers hemligheter läser jag i Dagens Nyheter denna sommar.

Berättandet har legat risigt till sedan du slu-tade som min söndagsskollärare. Och många har inte bara glömt de bibliska berättelserna. De har helt enkelt inte hört dem.

Dags att börja berätta. Dags för bibliska be-rättarfestivaler. Fram med sandlådorna och fla-nellograferna.

Legenden om S:t Sigfrid och dess överlevnad illustrerar hur en berättelse inte är beroende av den bokstavliga korrektheten för att leva vidare och ge mening och innehåll. Det viktiga är att

den speglar något som faktiskt har ägt rum och som har betydelse för oss här och nu.

Jag vet de som lite gäspande sagt till sin granne i bänken att Sigfrid aldrig har funnits men som tystnat när jag sagt det senare högt och gett be-rättelsen den betydelse den haft och har än idag.

Tänk, Marta, vad ditt berättande av de bib-liska berättelserna gett mig för att bättre förstå mitt liv, ge det kraft och mening och samman-hang, inte minst när jag inte kunnat se det utifrån min egen erfarenhet.

Jag kommer inte ihåg om vi ställde frågor om Jesus verkligen gick på vattnet eller om Lasarus var riktigt död. Hade vi gjort det så hade du nog inte svarat. Det var inte det som var grejen.

Välkommen tillbaka, Marta!

matt 13

71

Foto: Malin Bengtsson

Bibelstudierna förde mig hit till

Svenska teologiska institutet i

Jerusalem som förde mig vidare.

Till

Mina bibellärare

73

Det fanns tiDigt något inom mig som ville gå vidare. Inte nöja sig med det som var. Jag kan inte komma på annat än att det var en inre drivkraft som fick stöd för sin ambition med mig i skolan. (Kanske är det därför jag gett så mycket av min tid till Den Gode Herdens skola i Betlehem. För jag har själv skolan att tacka för väldigt mycket och vet att den kan föra en människa vidare, trots allt.)

Den inre kraften har nog alltid format sig till drömmar som ofta gått på tvärs mot den omgiv-ning jag levt i och därför har jag valt att som regel behålla dem för mig själv men ändå styras av dem.

Jag blev varnad när jag skulle börja läsa teologi på universitet. Det var särskilt den nyfrälste nazi-soldaten och den ännu mer nyfrälste kgb-agenten från Armenien som med sådan skärpa varnade mig, att jag kunde ana deras tidigare karriärer. Min tro skulle skrynklas ihop på samma sätt som

ni bibelforskare skrynklar ihop bibelpappret som man gör med en viss annan sorts papper. Det störde mig knappast för jag ville vidare.

Frivilligt anmälde jag mig till extra studier i grekiska ett år innan det var dags för språktermi-nen. Och så kom hebreiskan. Och så småningom ytterligare ett och annat semitiskt språk.

Det var som att slå upp ett vackert inslaget paket och plocka bort både omslagspapper och silkespapper för att komma närmare paketets innehåll.

Som jag sett det efteråt så tror jag det exege-tiska studiet starkt bidrog till att utveckla min tro, fördjupa mitt liv som kristen och föra mig längre in i kyrkans gemenskap.

För mig blev olika sätt att tolka bibelordet ett uttryck för dess rikedom, och i samma takt blev det uppenbart att den tro jag bar med mig var en tro på Gud så som han har visat sig i Jesus Kristus och är genom den helige Ande. Och då

74

förstod jag att de krampaktiga före detta solda-ternas varning inte rörde mig det minsta. Min tro hade sin grund i det som Bibeln berättar om. Inte i bokstäverna och pappret.

En av er som var min lärare i bibeltolkningens sköna konst sa att vi kunde ha hjälp i vårt bibel-läsande genom att byta ut ordet Gud mot Livet emellanåt. Gör man det så kan nya djup öppna sig.

Ibland har jag tänkt på liknande sätt. Byt ut namnet Jesus mot Människan och du kan se nya dörrar öppna sig. Och det är bibliskt. Jesus gjor-de det själv. Han använde ordet Människoson om sig själv och det kan likaväl översättas med människa, egentligen en av mänskosläktet.

Jag blev själv ingen bibelforskare även om det var nära. Valet stod mellan att studera Bibeln och forska i de outgrundliga texterna eller att fostra barn. Det blev det senare, och som ett medvetet val efter det ni som bibellärare hade lärt mig.

Så kan det gå. Och för mig var det att gå vi-dare – ivrigt påmanad av den inre kraft och röst som styrt och ställt med mig genom livet. Kalla den vad ni vill. Den är ett mysterium och den har burit genom mycket som jag själv inte alltid för-stått hur det gått till.

Och därtill de lärare, ledare, präster och andra som obemärkt för sig själva spelat roll för mig.

Med tack och hälsning från en student

bland andra.

apg 17:3

75

Foto: Johannes Söderberg/SVT

En röst ropar i öknen.

Tv-inspelning i öknen av

Betlehemskonstnären Faten Nastas

predikan den tredje advent.Till

Predikanten

77

vi ska vara noga med våra formuleringar. Orden är viktiga. Men säg bara ett ord och låt

pojken bli frisk. (Luk 7:7) Det kan vara kraft i orden.

Dock har vi ibland en övertro på orden och formuleringarna. Det kan vara njutbart att höra en välformulerad och utsirad predikan men det är inte detsamma som att den berör.

Den förste lyssnaren är predikanten själv. När en predikan säger predikanten själv något, är sannolikheten större att den också har något att säga någon annan. En predikan ska innehålla en droppe hjärteblod.

Det behöver inte alltid vara så att man lyckats få till det som man önskade med orden och for-muleringarna. Ibland står vi kvar och slirar i de traditionella formuleringarna, men har de ett ex-istentiellt innehåll för oss själva som predikanter, och berörs vi av dem, så kan säkert fler beröras.

Predikandet kräver sitt. Arbetet med texten

för att se vad den säger idag. Inte alltid självklart att se och finna det, men det får inte förleda oss att gå till en exempelsamling med i och för sig vackra och goda berättelser. Det tar ur ens inre att släppa till en droppe hjärteblod och vara per-sonlig – ibland utan att det märks på ytan.

Men det är i det personliga det sker något. Ge-nom orden blir vi verkliga. Bokstäverna blir till ord som kombineras som byggstenar och formar något som liknar oss. Ur bokstäverna och orden blir vi synliga. När orden blir mänskliga blir mö-ten till. Att Ordet blev människa och tog sin bo-ning bland oss har en effekt på predikan.

Det är inte särskilt svårt när man varit igång en tid som predikant att få till en predikan med ord och ordvändningar som traditionen bju-der. (En kamrat och jag skrev i vår ungdomliga uppstudsighet en sång byggd på schabloner som dock togs på allvar och blev mycket omtyckt i vissa kretsar.) Du blir då som predikant dess utom

78

oantastlig. Ingen kan säga att du formulerat dig mot tro och tradition. Traditionen tycks alltid ha tolkningsföreträde.

Men söker du orden som ska uttrycka vad texten säger idag och låta dem bli personliga och ta sin boning ibland oss nu är det svårare. Att låta ditt hjärta blöda lite är smärtsamt och din sårbarhet känns när blodet droppar.

Så bygger tron på förkunnelsen och förkun-

nelsen på Kristi ord. (Rom 10:17)Om uppgiften skulle vara att administrera

kristet liv utifrån en tradition som lever, då kan vi använda andras postillor. Men om det är så att tron måste väckas till liv, då är varje tillfälle till predikan en fråga om liv och att göra levande. Liv som levs nu. Något som är sprunget ur mötet med Guds ord och det egna öppna och ibland sårade hjärtat.

Och då är kravet på att få en predikan att hänga samman inte detsamma som att man be-

höver ha med hela frälsningshistorien och Guds avsikt med sin skapelse. Predikan hänger sam-man genom att den börjar med dig och slutar med oss i mötet med ett levande ord.

I predikan förbinds det eviga ordet med det levande livet. Mycket av det inkarnerade ordets liv levs tron förutan därför att det är bekant med det som i skapelsen är oss givet som människor. Men tron visar på dess evighetsvärde och gör livet möjligt när allt runt omkring säger något annat. Därför firar vi alltid gudstjänst med både Ord och sakrament.

Nåd vare med dig!

apg 10:42–43

79

Foto: Johannes Söderberg/SVT

Till

Alla kära vänner

i församlingarna

i Växjö stift

Det som ser ut som slutet kan vara

början till något nytt. Solen bryter

igenom de mörka molnen över

Olivberget i Jerusalem.

81

Jag har mycket mer att säga er, men tiden är kort. Därför får vi talas vid när vi möts. Men det som jag vill säga just nu i min hälsning i slutet av 2011 och i början på det nya kyrkoåret är några allvars- och glädjeord:

Nu är slutet på allting nära, skrev aposteln Petrus redan i sitt första brev. Vi lever alltid och ständigt i ovisshet inför det som ska komma. I den meningen är slutet nära och tiden alltid kort. Det enda vi har är den tid som är vårt nu.

Luther sa att han skulle plantera sitt äppel-träd idag om han visste att jorden gick under i morgon. Och Petrus uppmanar till både bön, kärlek och tjänst inför slutet som är nära.

I den andan får vi som församlingar i kyrkan se framåt även om vi kan uppleva att det för kyrka och församling just nu tycks gå i riktning mot ett slut. Den gudstjänstfirande församlingen har minskat, medlemsantalet sjunker, ekonomin försämras snabbare än vi trodde. Tidsläget krä-

ver att vi ser allvaret i vår situation och agerar därefter. Det kommer att bli smärtsamt. Det är smärtsamt. Jag har under detta första år som biskop mött oro och trötthet, ensamhet och uppgivenhet hos både medarbetare och förtro-endevalda och ”vanliga” gudstjänstfirare. Jag har mött sorg över att det inte kommer nya gudstjänstfirare när gamla dör bort. Jag har mött ungdomar som velat engagera sig men som tröttnat på att alltid få höra hur unga de är. Eller inte blivit tagna på allvar när det väl gällt. Jag har otaliga gånger, inte minst från media, fått frågan om vad vi gör när prognoserna talar om tillbakagång.

Men jag har mitt i allt också mött, även hos den trötte, glädje över att få vara med i denna tid och ta sig an utmaningen som fortfarande och alltid är att som kristen leva i och förmedla tro. Jag har mött dem som säger att kyrkan ger mig kraft till engagemang i samhället. Och jag har

82

mött dem som vill vara med just för att kyrkan står upp för svaga och utsatta både här hemma och i världen. Och vara till för andra.

Det är lätt att konstatera, att mycket av det församlingsliv som många av oss växte upp med och som var bra nu är borta. Vi har under en relativt kort tid gått ifrån statskyrka och ett slags enhetssamhälle till ett fritt trossamfund i en mångkulturell miljö med påtaglig sekularise-ring. Vi är som kristna visserligen fortfarande i numerär majoritet i Växjö stift och i Sverige som helhet men i verkligheten helt klart en minoritet. Och dessutom – vilket också bidrar till krisläget – vi som har ansvarsuppgifter i kyrkan agerar dessvärre många gånger som om vår uppgift är att administrera tradition och ge service i religion fast vi så väl vet att vi människor längtar efter tro och liv.

Vi måste vara aktsamma om varandra i den förändringsprocess som vår tid nu kräver. Vi be-

höver kloka och sakliga analyser både av det som varit och inför det som kommer. Vi behöver tala och samtala med varandra om det som är vår sorg och våra bekymmer. Det är de falska pro-feterna som säger att allt är väl fast allt inte är väl (Jer 8:11). Vi måste inse att vi nog aldrig mer kommer att få så stora materiella resurser som vi haft de senaste åren. Den insikten får konsekven-ser för både personal, fastigheter och verksam-het. Det kräver prioriteringar. Vad är egentligen det viktigaste?

Men vi behöver också vända blicken mot det som lever och är till i våra församlingar. Unga par som kommer varje vecka med sina små barn. Körer av alla de slag för alla åldrar. Och män-niskor som står upp för rätt och sanning. Som vågar säga ifrån när nöden kräver det. Som i sitt dagliga liv tar upp kampen mot orättfärdigheten. Vi behöver också tala om vår glädje.

Allt det som utmanar ger oss också möjlighet

83

att frimodigt pröva nya vägar och sätt att för-medla tro och forma församlingsgemenskap som svarar mot de behov vi har idag. Uppdraget är ju detsamma alltsedan Jesus själv gav det: Gå ut och gör alla folk till lärjungar!

Jag fick för en tid sedan frågan om det kom-mer att firas gudstjänst i alla kyrkor i Växjö stift om tio år. Om jag fått den frågan för tio år sedan hade jag kunnat svara nej och det hade visat sig vara rätt. Jag tror nu att vi kommer att fira guds-tjänst i ännu färre kyrkor 2021 men att vi då är fler som firar gudstjänst i de kyrkor där vi regel-bundet och ofta firar gudstjänst. Vi ser tendensen idag 2011. Folk går dit folk går.

Vi delar in landet i församlingar och vi tillhör den församling där vi bor. Troheten mot den egna kyrkan och församlingen har varit given ända in i vår tid. Men idag är det annorlunda. Vi söker oss till den kyrka och församling där vi känner oss hemma, som andra talat väl om, där vi vill vara.

Det fordrar att vi som är ansvariga i församlingar och pastorat är öppna för detta.

Låt oss därför vara kloka och generösa och se vidare än vårt eget sammanhang. Satsa där guds-tjänst- och församlingsliv blomstrar.

Men samtidigt ska vi ta vara på de små sam-manhangen. Så länge det finns människor som vill fira gudstjänst i kyrkor som inte används så ofta ska vi söka finna former för detta.

Vissa kyrkor kommer vi att använda sparsamt och sporadiskt. Andra intensivt och ofta.

I tron att för Gud är allting möjligt kan det dock visa sig att de gudstjänstfirande och levande församlingarna inte alltid kommer att vara där vi trodde de skulle vara.

Och att de nästan tomma kyrkorna kan fyllas på nytt. Sådant har hänt förr. Tomheten kan visa sig vara en öppenhet mot framtiden. Så ge inte upp, tappa inte modet! (Joh 14:27).

Vårt stift började med tre martyrer, S:t Sigfrids

84

systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman, en sämre start kan man knappast ha. Nutidens dys-tra profetior till trots proklamerar vi därför trot-sigt glädjebudskapet. Det är starkare.

Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.

Och Petrus ord skulle kunna vara en god ut-gångspunkt för det vi har att göra nu när slutet är nära. Bön, kärlek och tjänst.

Bed för mig såsom jag ber för er.

Nåd åt er alla.

1 petr 4:7–11

85

86

om än bara några strofer i bilen eller på en prome-nad. Ofta blir det sång när dagen är slut. Sången är som bönen, den finns där bara klar att koppla på. I glädje och sorg, i uppsluppenhet och vemod.

Sång och bön. Och måltid. Det är gudstjänst.Kanske du anar när du läst mina kort att kris-

ten tro för mig är liv, vanligt mänskligt liv i nåd och kärlek. I gudstjänsten håller vi detta vid liv. Och till vardags lever vi det.

Lev väl!

4 mos 6:24–26

och så till sist…

Det började med sång. Som liten lär jag ha sjung-it när jag tyckte om maten jag matades med. Låt maten tysta mun, sägs det ju annars, men det upplevdes visst trivsamt så jag fick hållas med min sång. Bordssång som lovsång. Och det har jag fortsatt med. Inte så ofta när jag äter men annars.

Var kommer musiken ifrån, frågade Ingmar Bergman svenska folket i sitt sommarprogram i radion för ett antal år sedan. Den frågan är nog den mest ihågkomna någonsin från radiopro-grammet Sommar. Massor av svar fick han, men ändå inget.

Som så mycket annat finns den självklart bara till, men ändå oförklarligt.

Jag tror inte det går en dag utan att jag sjunger,

Gospelkören på Världens fest i Växjö 2010 anordnad av Svenska kyrkan. Foto: Charlotte Granrot Frenberg

87

Glädje för hela folket!

TillBiskop Jan-Olof

Här kan du skriva, riva ut och skicka ett vykort till biskopen.

Frankeras ej.

Mottagaren

betalar portot.

svarspost20190779358 01 Växjö

89

gläDJe för hela folket!

Det var ängelns budskap till herdarna utanför Betlehem den natt då Jesus föddes. Och det har jag som biskop valt till mitt valspråk.

För mig är julens budskap centralt – att Gud blev människa och blir det idag och alltid, både i oss som enskilda och i sin kyrka. Gud är en av oss. Ordet blir människa. Tron blir handling. Och så skapas en sant mänsklig gemenskap som blir till glädje för hela folket. I sitt uppdrag till lär-jungarna har Jesus vidgat detta glädjespridande till hela världen.

I mitt personliga vapen strålar därför Betle-hemsstjärnan över hela fältet och lyser längst upp i biskopsstaven. Betlehem är också en viktig plats för mig. Sedan studentåren återvänder jag dit årligen och har ett starkt engagemang för folket i Betlehem främst genom en flickskola där, Den Gode Herdens skola. Betlehems stjärna ankny-ter också till min födelsestad Jönköping genom Formgivning av heraldikern Leif Ericsson.

90

sången Gläns över sjö och strand från Viktor Rydbergs Vapensmeden där vapensmedens dot-ter sjunger den under en roddtur på Vättern.

Örnen är symbolen för Johannes, vars kort-form är Jan. Johannes är den av evangelisterna som mest utvecklat teologin om Jesu födelse som Guds inkarnation i världen. Örnen för också tan-ken till Kalmarsund och Ölands Alvar där örnar på senare år funnit en fristad.

Yxan i örnens ena klo är Olof den heliges symbol. Yxan är också ett oumbärligt redskap för att ta sig fram i de småländska skogarna där jag har mina rötter.

I vapnets första och fjärde fält finns stiftets vapen som utgörs av tre huvuden. Det är Små-lands apostel S:t Sigfrids tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman som var hans följeslagare på missionsresan i Småland. De blev de första kristna martyrerna i det som sedan blev Växjö stift. De påminner oss om missionsuppdraget och

kan också tillsammans med Betlehemsstjärnan ge associationer till de tre vise männen, som ofta ses som uttryck för kyrkans internationalitet.

Biskopsvapnet ger valspråket relief: Gaudium

omni populo, Glädje för hela folket. Genom sin något karga karaktär framstår glädjen inte som den glättiga och sporadiska utan som en glädje trots allt. En glädje i kampen för Guds människo-blivande idag, för att göra det gudomliga mänsk-ligt och det mänskliga gudomligt i ett komplext liv och en sargad värld.

Men ängeln sade till dem:

”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor

glädje, en glädje för hela folket.”

luk 2:10

Kära vän!

Detta är en samling vykort som jag

hoppas kan bli till glädje för dig.

Det är istället för ett herdabrev som

jag skulle skrivit precis som biskopar

brukar göra. Men tiden är helt

enkelt för kort.

Hjärtliga hälsningarTill

Alla i Växjö stift

Biskop i Växjö stift