”LISELOTT la undan sitt vanliga humör så de fi ck kul ihop, hon och bästisarna Magnus och Eddy. Glädjen och gemenskapen tycktes gränslös. Det hade närapå förefallit i sin ordning om den blonda tösen brustit ut i solosång, den reslige Eddy dansat jigg och Magnus spelat på sked som i en musikal av bästa märke.”

1984 trampade framtiden i farstun för det unga paret i Amerika-huset och för grannen Magnus Rytter. Livet var idel förälskelse, fyrhjulsdrift och Svensk Rödbrokig Boskap.

Två decennier senare återtar en sliten fängelsekund sin ödegård i Eriksfors i Västmanland. Hemkomsten får gamla sår att rivas upp på nytt. Samtidigt rubbas byns cirklar av den globala gruvindustrin och av en gåtfull kyrkoherde.

Sven Olov Karlssons andra roman Amerikahuset låter två familje-krönikor rama in en sorgesång om kärlek – och om hämndens seglivade smitta. Om hur ödet kan förvandla en vanlig man till mördare.

Amerikahuset

Ka

rlsson

Am

erik

ah

uset

Sven

Olo

v

”Bilens bränslelukt fi ck det att kännas som om han skulle utföra ett arbete och inget annat. Han vred igång motorn. Över det tålmodiga dieselknacket råmade korna inuti huvudet. När ångern velade sta, satte kroppen den välbevarade vagnen i rullning. Det slog den unge mannen att han kände sig god.

Ja, till och med rejäl. Trots allt.”

Sven Olov Karlsson, född 1971, är författare och journalist. Han är uppvuxen i Norberg i Västmanland, men bor numera i Stockholm.

Amerikahuset är hans andra roman. Han debuterade 2003 med den uppmärksammade och kritikerrosade Italienaren.

ISBN 978-91-27-11574-3

Foto © P

hilip Pereira dos Reis

Om

slag Elsa W

ohlfahrt Larsson

O_Amerikahuset omsl.indd 1O_Amerikahuset omsl.indd 1 08-02-14 15.05.4708-02-14 15.05.47

PERSONER, LEVANDE SOM DÖDA

AAmmeerriikkaahhuusseettEddy Mood på eget bevåg nybliven mjölk-

bondeLiselott Halvarsson ridande ung fästmöHillevi Mood Eddys mor Edla Mood nervsjuk farmorWerner Mood envis farfar

HHeerrrrggåårrddeennMagnus Rytter nybliven, motvillig mjölkbonde Stefan Rytter sladdbarn och lillebrorHetty Rytter mor, prövad godhetRune Rytter far, Ryttern, dement despot

EErriikkssffoorrssErkki Arkko ung pojkvän och namne till

byns 1700-talslegendMargareta Wallenius kyrkoherdeSigvard Nilsson arrendatorGunvor Hörlin vaksam och meddelsam

radhustant

I berättelsen ingår även husdjur, boskap, fyllbultar, rea-lister, romantiker, revisorer, kassörskor, kyrkvaktmäs-tare, kennelkvinnor, djurskyddsinspektörer och vanligtfolk.

PROLOG

Han drog på sig de vanliga arbetspaltorna trots att haninte jobbat på månader. Blåbyxorna, islandströjan ochPK-bankens reklammössa. Klädseln var viktig. Intebara om han skulle göra det han tänkte; han ville attallt skulle vara som vanligt även om det inte blev gjort.

Ute rådde den sorts novembergryning som får folkatt gripa efter vad som helst, Tallmogårdens fastepaketeller asbestsanering eller jodtabletter. Eller skilsmässoreller kristallterapi eller nya häxblandningar bakom buss-kuren inne i byn.

Eller att pröva detta.Kroppen gjorde ungefär det vanliga. Kastade vatten

och spolade. Tände i pannan, bryggde kaffe. Men krop-pen allena håller inte reda på detaljerna. Därför pinka-de den unge mannen bredvid mer än vanligt. Därförsprakade klockradion mittemellan P1 och Radio Väst-manland. Genom bruset muttrade Ekot om att stats-ministern skulle besöka Sovjet, men det var oklart omhan tänkte ta upp ubåtskränkningarna.

Bryggkannan åkte i golvet med en skräll som värktei skallen. Skärvor och kaffesump sprätte över den blom-mönstrade korkmattan. Men han torkade inte upp. Lätbitarna ligga. Att klä sig var övermåttan nog. Tårnafastnade i långkalsongerna. Livremmen krånglade.

Han hade inte bara legat vaken hela natten och tänkt.Utan även gått upp halv fyra när han fortfarande inte

11

somnat och fått fram Merkeln ur gömmorna.Den sömnlösa natten hängde i hjärnan som repor i

en film. Med oväntade klipp: då och då flimrade olikaansikten förbi i sekundsnabba glimtar.

Flickan.Vännen.Barnet.Och han själv, snopet fånstirrande.Dimman dränkte landskapet, platsen skulle kunna

vara var som helst. De dyra mörka furuköksluckornasåg billiga ut idag. Ovanpå den bruna årsgamla kylenlog keramikkatter i bästa postordersmak. Utvalda avhon som hade sytt småblommiga gardiner och hängtden rektangulära furulampan i smäckra smideskätting-ar. Allra nyast var dock den sjabbiga stökigheten. Flott-fläckar, gulnade tidningar och skrynkliga matförpack-ningar överallt.

Hans egna sopor, hans egen avsigkommenhet. Hanseget fel.

Brännvinet slank ner, men det sista kaffet smakadeinte. Han ryckte åt sig Merkeln och bilnycklarna ochgick ut. Skorstensröken smälte samman med himlen.Diset slickade honom i ansiktet. Gårdsplanen tycktessmalna, ekonomibyggnaderna gungade svagt. Det varväl för att han vakat genom även denna natt. Och för detre morgonsuparna.

Bilrutorna var immiga, strålkastarna smutsmatta. Urgräset lyfte han en slaggsten stor som en kålrot.

Än kan du ändra dig, tänkte han. Du har inte gjortnåt alls. Gå och lägg dej. Men mjölka först. Det börjarbli ett jävla liv, dom råmar som i plågor.

12

Han tog ett par steg mot den röda plåtbyggnadensom ramade in gårdsplanen, släppte stenen. Vände åter.Djurljuden var inbillning, alltihop. Lagården var jutom numera. Hur kunde han ha glömt det?

Nu blev det lättare att fortsätta. En lite mindre menlika blåaktig sten låg bättre i näven.

Han lyckades krossa strålkastarna på sin fenförseddaMercedes-Benz utan att alls skära sig. Även om glasetvar tjockare än han väntat sig. Sparkade tre gångerinnan stöveln gav grillen en buckla som verkligen syn-tes. Som om olyckan han tänkte berätta om hade skettpå riktigt. Som om det inte hade varit meningen.

Bakom ratten drog han ett par andetag. Bilensbränslelukt fick det att kännas som om han skulle ut-föra ett arbete och inget annat. Han vred igång mo-torn. Över det tålmodiga dieselknacket råmade kornainuti huvudet. När ångern velade sta, satte kroppenden välbevarade vagnen i rullning. Det slog den ungemannen att han kände sig god.

Ja, till och med rejäl. Trots allt.

13

1

I alla år har han tänkt på vad han ska göra när frihetenkommer. Ett alternativ är att helt enkelt försvinna. Ski-ta alldeles i bostad, inte ens ordna mobiltelefon, trotsatt till och med varenda luffare numera har minst en.

Nej, blott och bart börja supa. Bli ett fyllo någon-stans där ingen vet och ingen bryr sig. En gång i tidenvar han bra duktig på att dricka. Det är väl vad de fles-ta av hans sort gör när de släpps. Ger sig av in i flaskansfasta grepp eller knarkets kalla famn.

En annan utväg är att hålla sig ett par snäpp högre.Supa lite mindre. Eller inte alls. En lägenhet, sjukpen-ning och lite skogspengar hemifrån. Leva stilla som enstaty. Hantera självständigheten som en portion exo-tisk mat som kanske aldrig kommer att svalna. Alla vet-tiga val går ut på att inte återvända till Västmanland.Absolut inte till Eriksfors.

Men dagen är kommen, vårvinterblåsig och under-hal. Och han har tänkt, men inte gjort. Trots kuratornslirkande har han inte ordnat bostad, inte sökt hitta envettig riktning.

Han har tänkt.Visst har han haft några permissioner. Naturligtvis

har han försökt hänga med i världens gång. Men attslutligen komma ut är ändå mycket otäckare än hantrott. Morgonhimlen trycker som kall plåt mot pannan.Blåsten biter genom hans trånga åttiotalsskinnjacka

15

medan han strosar från anstalten till busshållplatsen.Han har gett bort eller kastat nästan allt han samlat påsig. Ändå är resväskan besvärande tung. Ansiktet steltsom en fågelholk. Det lär ta ett tag att vänja sig. Hanhar aldrig varit utomlands, men kanske är det så härdet är i främmande land. Man tycker att allt antingenär sämre än i Sverige. Eller bättre. Eller konstigare. Fastdetta är Sverige.

Ett par tjocka tonårsgrabbar och en kedjeröknings-mager kärring väntar också på bussen. De bor säkert ivillaområdet bortom kullarna. De verkar inte bry sigdet minsta om honom. Antingen är de vana vid folksom han. Eller också ser han ut som en medelsvensson.

Knappast. Du har varit inspärrad i två decennier,tänker han. Du har varken arbete eller yrke. Ingenkvinna. Inga vänner. Inga barn. Ingen framtid. Kan detdu har varit med om ens kallas ett förflutet? Du harödslat dina år på den inspärrades tidsfördriv. Knackpo-ker och mat och för lite skrotlyftande. Slutat snusa ochbörjat igen och promenerat rastgården runt. Blivitlönnfet och ledstel.

Han knölar in händerna i jackfickorna. Blåsten ska-kar reklamplakaten för 3G-telefoni. Kärringen tänderen Hobson. De knubbiga ungarna knuffar varandra påskoj. Allt får myror att krypa över hans skinn. Ingen seråt honom. Det irriterar honom. Kärringens magra kin-der suger in ett bloss. Cigarettsprakandet sätter fart påkallsvetten hans.

– Hora, hojtar en av ungarna som skuffas.Det gälla utropet får honom att spritta till. Benen

knixar till, det måtte se ut som om han vill dra igång

16

en folkdans dagen till ära. Märker någon att han ärryckig? Kanske tanten, hon sneglar åt hans håll. Ochungsatarna ställer sig längre bort innan de fortsätterskuffa varandra.

– Det var inte meningen, skrattar ena tjockisen.– Fan, mannen jag ska märka dej, flabbar motstånda-

ren.Trots att karln huttrar väller kväljande hetta genom

honom. Måtte bussen komma. Fast vete fan om det blirbättre på en buss, ett illa städat kärl fläckat av otaligalortaktiga resenärer. Tänk om bussen luktar så illa atthan blir åksjuk? Gamla spyor och svettiga vinterkäng-or, ingrodda munhålor och otvättade underliv, en tjocksoppa av äckel som redan gör honom yr och paniksla-gen.

Eller tvärtom? Kanske medresenärerna tycker atthan luktar illa? En kropp som har suttit av år efter år.Folk som bor i mögelhus anar sällan hur illa de doftar.Kanske han luktar anstalt lång väg utan att märka det?Rökrum, sura sängkläder och statligt matos. Man vetaldrig.

I jackfickan är nyckelknippan tung av ansvaret förborttappade hänglås, vrickade dörrar och förloradecyklar. Han är bara säker på två av nycklarna. En gårtill en bil som är skrot sedan många år. Den andra är enAssa-nyckel, ännu blank och vass.

Han studerar nyckeln. Räfflorna passar i en endaspegelvänd uppsättning linjer på en helt annan plats ivärlden. Ett motordån får honom att spritta till igen,bussen niger vid hållplatsen. Han löser biljett, fumligav att chauffören är afrikan.

17

2

Hösten 1983 hade mycket skett som behövde dryftas.Och i sinom tid skulle de båda vännerna ta en prat-stund, fast helst med lillebror utom hörhåll. När kom-pisarna tagit sig genom något tillhopa infann sig oftaen stämning som det gick att tala i. Som efter verkan-det av klövar eller efter att ha sökt fel på elstängslen.Eller efter att de hade tagit ner besvärliga vindfällen.Eller som idag med båten.

Dammen i Eriksfors var nyfrusen. Vid inloppet ånga-de strömfåran som en jättes andedräkt. På bryggan stodAmerikahusets 29-årige ägare Eddy Mood, kompisenMagnus Rytter och den senares lillebror Stefan. Trionblängde på Rytters gamla stäveka. Eddy tornade uppsig mellan bröderna. Tioåringen Stefan kurade i sinblåa täckjacka med röda revärer. Ekan hade drivit utkort innan isen lagt sig.

– Vi såg det igår, huttrade Magnus. Far tror att nånsläppt båten för att jävlas. Men …

Visst hade gamle Rytter åtskilliga ovänner, därförhade ingen påpekat för Herrgården att båten slitit sig.Därför hade den fått tjäla fast i fred. Dammen låg mitti byn, många måste ha sett ekan på drift.

Men fadern började bli borta i huvudet. Rune Rytterhade haft ekan sist och hade väl slarvat med förtöjning-en. Pappans tidsödande glömska var också skälet till att familjen försummat att dra upp båten med traktor

18

för vintern. Ekan var av ek från de Rytterska ägorna.Magnus hade som barn slöat åtskilliga somrar i denmörkbruna båten och tyckte om den. Kanske stod denatt rädda. Eller också hade isen klämt sönder kölen.

Byn kring dammen hade faktiskt kommit till av olycka.Sommaren 1714 satte svedjefinnarna fyr på en slänt

slankig björk och al. Träden hade fått de uttorkande yx-huggen året innan. Först brann svedjan så snällt. Menplötsligt tog vinden i. En skur av gnistor pustade ut därErkki Arkko skötte linjan. Han var yngst, en tolvåringsom aldrig svedjat förut. Han hann inte räfsa undanmossa och ris innan flammorna fick fäste. Det var intemeningen. Men elden skuttade från mark till sly, frånsly till träd. Från träd till träd. Mot skyn. Erkki skrekpå hjälp. De vuxna rusade dit men kunde inte hellergöra mycket. Elden rände iväg utanför svedjekontrak-tet, lågorna grep tag om brukets fullväxta furor.

Skogen brann i dagar. Tills hela Erkkis värld luktadeaska och rök.

Allsköns varelser flydde, rådjur och älg, rävar ochgrävlingar. Lövsångare och skator. Vildhundar ochskogskatter. Herrar och småfolk om vartannat. När detvar över var det verkligen över. Varje fura motsvaradenära en årslön för pojken. Erkki Arkko skulle aldrigkunna betala igen till bruket.

Enligt sägnen gav branden gamle brukspatron Gott-fried Rytter ett raseriutbrott som liknade fallandesot.Han var en kort karl, mörk som en åkersork och meden demons svarta skämtsinne. Efter honom hade Herr-gårdens ägor och namn gått i arv genom århundradena,

19

och nu stod Magnus Rytter i tur. Bruket var avvecklatoch rivet sedan en mansålder. Men Herrgården varfortfarande Herrgården. Liksom Rytters fortfarandevar Rytters.

Långt bortifrån svävade gälla hundskall. Eddy, Magnusoch lillgrabben Stefan kikade ner på isen. Höll det däratt gå på? Stefans kinder bar röda rosor, ungen slickadeöverläppen med taktfasta intervaller.

Storebror Magnus formade sina kraftiga läppar till ettskeptiskt O, stack in en Marlboro. I träsulade gummi-stövlar var han en och sjuttio lång. Tunt, svart hår stackfram under luvan. Hög panna, runda kinder. Bulliguppnäsa under ögon bruna som matjord. Ansiktet hadepassat på en sjöman på ett vykort från Marseille.

Eddy Mood hade tvärtom ett tärt anlete, inga rund-ningar utom den mullsvullna överläppen. Underbettoch robusta käkar. Näsan en liten tagg. Gröna ögontätt ihop. Kraftig skäggbotten svärtade kinderna. Håretvar brandrött. Frissan hade klippt tinningar och hjässakort och lämnat lockar i nacken, det var modernt. Ovan-på kalufsen vilade en ny reklamkeps från Post- och Kre-ditbanken. Eddy Mood var huvudet högre än Magnus,med grov benstomme. Armarna hängde långa ur densignalorange fiberpälsvästen. Stensprängarnävarna sak-nade handskar.

Men tro inte att skogsbranden 1714 väckte uppseendeutanför trakten.

Under 1700- och 1800-talen låg en slöja av sot överhela Bergslagen. Det fanns praktiskt taget ingen

20

mänsklig verksamhet som inte alstrade rök. Järnbrukenbrann dygnet runt. Skogarna bolmade av kolmilor.Finnarna svedde jorden. Vallonerna reste hammar-smedjor och hyttor varhelst vatten fanns att dämmaupp.

Urtiden sipprade bort. På tvåhundra år ändrade sigmer än på de sista tvåtusen åren. Slingrande stigar blevvägar. Jordkulor och pörten ersattes av hus. Torp blevbondgårdar. Fattigkravlet krympte. Undan tynade va-relserna som delat markerna med människorna sedanstenåldern: tomtar och troll. Pysslingar och vättar.Sjökor och häxor. Byarna trängde fram som fläckar påett lakan, besudlade vildmarken med framsteg och civi-lisation. Magin åldrades och vittrade till ett försvars-vapen för de fattigaste och okunnigaste.

Där Erkki Arkkos svedja gått överstyr visade sigdock ytterligare en fors. Vattnet föll högt från ovan, ennyttig kraft. Patron Gottfried Rytter grinade snett ochdöpte platsen efter finnpojken som låtit elden gå förlångt. Eriksfors.

Forsen dämdes upp till en damm för att driva stång-järnshammaren.

Eddy Mood grimaserade mot den fastfrusna ekan ochMagnus Rytter ryckte på axlarna. Ingen av dem hadetid för sånt här. Men Magnus hade ingen annan att beom hjälp. Tur att Eddy aldrig var omöjlig.

Magnus föreslog att han kunde hämta HerrgårdensMajor, den traktorn hade vinsch. Då kunde man spelaupp båten. Eddy Mood skakade på huvudet. Det skulleta sin rundliga tid. Varför inte ta upp båten för hand?

21

Sånt hade väl gjorts förr? Båda två hade absolut klaratvärre övningar förr, om inte annat i lumpen.

– Står inte årorna i båtskjulet? Magnus, jag går utdit, stiger i båtjäveln, slår sönder isen med en åra, sta-kar in till land. Det här är snart gjort.

Eriksfors hade grott fram kring hammarens ändlösaslag. Erkki Arkko fick inte bara byn uppkallad efter sig,utan även en byggnad. Närmare bestämt den knuttim-rade lada där den misslyckade svedjefinnen försupenhängde sig femton år efter branden.

Erkkis lada.Inte för att hans självmord 1729 väckte större upp-

märksamhet. Många dog av annat än naturliga skäl.Förutom krakarna som gjorde av med sig förekomfylledråp och mord. Åren knöt sig kring karlar som hit-tats sönderslagna, flickor förvandlade till nergrävda lik,svullna ansikten, nerblodade kjortlar.

1854 blev Eriksfors bruk aktiebolag. Arbetarna smögsom skuggor i hyttan, makade smältan tillrätta och lätjärnet kallna till tackor. Eriksfors moderniserade. Vidsekelskiftet reste sig nya hyttans tegelpipor mot him-len. Spikraka slaggstensmurar och svarttjärat tak.

Medan två världskrig och ekonomiska kriser mullra-de förbi bortom trädtopparna växte brukssamhälletkring de två tornen. Barnamyllrande baracker. Ett kol-hus tidningarna kallade Sveriges största träbyggnad.En gnisslande linbana förde malmen till sintrings-verket vid Herrgården.

Till och med en ny kyrka byggdes på rökfritt avstånd.Den böljande kyrkogården fylldes av händer som tappat

22

tänger och släggskaft. Av ögon som hade sett smältanrinna överstyr. Av hjärtan som hade gruvat sig färdigt.Av bröst som mindes spädbarnens giriga munnar.

Av värkande ryggar och oro och valkar och vemod.

Åran såg tunn ut i händerna på Eddy när han lämnadeland. Råttbruna rökslingor svävade från Herrgården.Åt andra hållet stack Amerikahusets vassa siluett uppur skogskanten. Ju längre ut på isen Eddy gick, desstydligare kände han vattnets närvaro under ytan. Ana-de djup där han inte hörde hemma. Och alltmer verka-de underlaget svikta.

När han nådde ekan knakade isen till under honom.Dovt, som hånfullt.

På 1700-talet vägde en vuxen svedjefinne i Eriksforssällan över sextio kilo men kunde få bortåt dussinetungar, kvinnornas anleten gröptes ur av otaliga havan-deskap. Nu på 1980-talet var byns medelvikt för vuxnamän åttio kilo. De flesta hade högst ett eller två barn.Mord läste man bara om eller såg på TV. Överhuvud-taget hände inte längre särdeles mycket här.

Nittiosex kilo vägde Eddy Mood som nu föll i dam-men. En vanlig grabb som hade startat mjölkdrift i denärvda fastigheten Amerikahuset. Han grep relingen ifallet, hävde sig genast upp i båten blöt till midjan.Åskådarna hann knappt dra efter andan. Vattnet for-sande från benen. Och inte hade Ryttern öst ekan, dur-ken låg under is där hänglås och kätting svävade som ien stillbild. Kroppstyngden tvingade stävekan loss urisen med ett brak.

23

Eddy ställde sig på knä, svingade åran som en yxa.Nu när han blivit blöt var det bråttom. Och ingengångväg fanns tillbaka. Han bankade upp en rännaframför sig. Stakade sig till sprickans slut. Började slåsönder isen på nytt. Isen verkade tjockare. Eller trötta-de han ut sig? Åtminstone 15 meter kvar till land. Åranstudsade. Han fiskade upp repet som var fäst i kölen.

– Magnus, kom hit. Ta tampen. Dra medan jag stö-ter med åran. Det blir bra det!

Den blodröda nunan hackade tänder. Stövelskaftenskvalpade. Att dra upp båten hade först verkat som ettavbrott från plikterna. Sedan hade Eddy förvandlat dettill ett äventyr för att spara tid eller för att vara karig.Och nu var dagens skepnad besvärlig. För att inte sägafarlig.

Lillebror Stefan tittade på när Herrgårdens äldsteson lämnade land.

24

3

Den hemkommande lirkar med nyckeln, rädd att brytaav den. Resan har tömt krafterna. Att inte komma inskulle ställa honom vid stupets rand. Det rostiga låsetöppnar sig med trögheten hos en tand som dras ut.Skogarna frasar. Nerifrån byn hörs spridda skall. Menfolk verkar ha hundarna kopplade numera, än har haninte sett en enda jycke driva omkring. Han har inte ensmött en enda människa på promenaden från Eriksforsbusshållplats.

Även ytterdörren kämpar emot, fastsvullen i karmen.Han rycker upp porten, rutorna ruskar i glasverandan.Solnedgången speglar sig i fönstren, horisonten är tag-gig av träd. Sparvar och talgoxar kvittrar tvekande.

I farstun ställer han ner väskan och systembolagskas-sen och drar i sig av tystnaden. Fuktskadat virke ochförtorkade tapeter kryper i näsborrarna. Men någotfattas: kåken luktar inte längre lagård. Han har före-ställt sig återkomsten många gånger. Målat upp för sighur det har hunnit bli: Tjugo vintrar och tjugo somrarutan underhåll och tillsyn. Hittills stämmer allt. Vin-bärsbuskar och rabatter dränkta i dött gräs. Reumatis-ka fruktträd har blåst ikull. Svarta kart hänger från rag-giga grenar. Fasaden är väderbiten och urblekt.

Han försöker minnas var proppskåpet sitter. Menströmmen är väl avstängd sedan länge. Tända i pan-nan? Nej, troligen har rörledningarna och elementen

25

frusit sönder. Eller tömde någon systemet i tid? Hanhar inte en aning. Det gäller att få eld i köksspisen. Hit-ta ljus. Annars väntar en mörk, kall natt. Andedräktenryker redan ur munnen. Men bara någon dag här, tän-ker han. Tills jag kommer på vad jag ska ta mej till. Vartjag ska ta vägen.

Flera fönster förspikade med masonitskivor. Meter-breda fläckar i taken. Drivor av getingar i fönstersmy-garna. Men utsikten är det fortfarande inget fel på.Grusvägen rinner som blod utför backarna. Hyttruinenvakar över sitt modelljärnvägslandskap: brukslängor-na, det blekgula radhuset och färgklickarna till villor.Dunket från aftonens godståg. Himlen vänder mot vio-lett. Gulskimrande molnstrimmor skyndar över skyn.Snåren han röjde som ung har tätnat till rörig gallrings-mark. Hurdan skogen ser ut längre bort kan han dockinte se.

Farfar Werner och farmor Edla bodde här i huset underhans barndom. Minnet av farfar har rikt hår och kanti-ga kindben ovanför tomteskägget. Den gamle brukadelåtsas att han inte brydde sig om vad folk sa eller gissahejvilt och svara därefter, hans beige hörapparat verka-de inte ha gjort just mer än bidragit med ett oberäkne-ligt pipande, gubbens eget ledmotiv. Edla skällde föratt Werner inte hörde, eller för att han rörde sig förtaffligt, eller för allt annat. En kvinna utan andra ut-smyckningar än håret, en halvmetersfläta silver. Gam-lingarna hade hållit sig på sin kant. Det hade väl medfarfars begränsade rörelseförmåga och glesa hörsel attgöra. Och tantskällandet som varken vuxna eller småt-

26

tingar tålde. Han minns att farmor pendlade i vikt såkraftigt att utseendet förändrades. Som helt liten trod-de han länge att det var två olika tanter: en rund somgodmodigt hade tålamod med det mesta. Och en annantant som var både avmagrad och stridslysten.

Det kanske var för polkagrisarna som de nästan ald-rig hälsat på farföräldrarna? Han hade varit åtta år dåfarsan tog med honom och en jämngammal kompis dit.Den gången hade hon sett otäck och eländesmager ut.Ungarna hade lämnats i salen. Farfar vilade middag bakstängd dörr. Farsan Folke och farmor skulle ta hand omnågot bestyr. Detta visade sig dra ut på tiden, kanskeför att farsan ville dra ut på den barnfria stunden.

Pojkarna hade blivit tillsagda att uppföra sig. Förstpetade de inte på en pryl i salen. Allvarsamma farbrö-der glodde från diverse porträtt. Möblerna var tungating, vad pojken senare skulle lära sig var allt frånjugend och nyrokoko till enstaka gustavianska pjäser.På ett spetsprytt bord stod en skål polkagrisar. Hop-klibbade, ludna av stoft. Men likafullt polkagrisar. Hanbröt loss en, blåste dammet av karamellen. Det smaka-de ganska gammalt. Han bröt loss en till åt kompisen.Och en tredje åt sig själv.

Och pappa och farmor tog sin rundliga tid.I minnet fick de båda pojkarna vänta ändlöst länge.

Fast antagligen var de vuxna inte borta lång stund. Bar-nen hade i alla fall stoppat i sig den ena dammigapolkagrisen efter den andra. Tankfulla, alltmer skuld-tyngda pauser mellan varje torrt knastrande karamell.Det var ju inte ens särskilt gott. Och de var inte direktsvältfödda på godis. Men om snasket låg framme måste

27

meningen vara att man fick smaka. Och hade man välbörjat var det lätt att fortsätta. När de vuxna kom återfor farmors ögon över salen. Hon hittade inga malörerförrän blicken landade i den alldeles urätna karamell-skålen.

– Barna har tagit för sej. Ordentligt. Ouppfostrade!Dom kan dom, ser jag!

– Oj då, det har dom visst gjort. Men pojkar då!Farsan hade bett om ursäkt och farmor hade dräpt

till med fler vrångheter. Och den gamla magra hadesett riktigt sur ut nästa gång hon träffade barnbarnetockså. Och nästa. Ända tills hon förvandlades till denöverseende och runda farmodern igen.

Salen ekar nu också. Men där upphör likheterna. Hanhuttrar medan skärvor och stickor knastrar underskorna. Bakom hörnsoffan sticker det upp en grisskärbenprotes med remmarna i en härva. Under en vitnadvaxduk finner han en tillbucklad saftmaja. Svullna upp-slagsverk upptravade under fönstren. Att släppas urfängelse är tydligen att resa för långt in i en dysterframtid.

Kanske det var för de där förbannade polkagrisarnade hälsat på farmor och farfar så sällan?

Nej, fan heller. Han börjar bli trött. Han är otränadi att reda sig själv. Och dagen har blivit lång. Det är väldärför han inte på en gång minns varför hans familj såsällan hälsade på här. Inte för några polkagrisars skull.Utan för farmors vansinne.

28

Han tänker inte börja supa innan han har gjort eld iköksspisen.

Först ryker det in. Han hostar sig ut i farstun ochvädrar ut hemkomstens första misslyckande. Stoppar in en tidningssida från 1984 i dragluckan och tänder.Draget vänder, ett tillfredsställande brus som pressarkalluften ur skorstenspipan. Han gruvar sig för fågel-bon och koldioxidförgiftning. Det är sannolikt inte enstillåtet att använda en eldstad som vare sig sotats ellervarit i bruk på så många år. Men han vill bara låta fyl-lan fila kanterna av oron. I fångenskapen har hantvingats vara nykter. Spritsuget har bleknat från absti-nens till vemod. Nu lär nog några supar ta ordentligskruv.

Men kors i jösse namn vad brännvinet har blivitdyrt. Tvåhundrafemton kronor för en vanlig Kron-vodka. Systembolagsexpediten hann tröttna och tryckafram nästa nummer innan han fick sig att fråga efternågon billigare starksprit. Hon hade fräst att LordCalvert var sju kronor billigare, kanadensisk whisky.Nå, det fungerar väl lika bra som Kronvodka.

Hans första dag i frihet. Första bläckan.Än kan du låta bli. Du har köpt men inte smakat. Du

kan ännu reda dig utan. Men börjar du finns ingenände. Så var det alltid förr. Och invärtes ändrar man sigaldrig.

Men om du hade kunnat. Om du varit nykter hadehon kanske stannat.

Hade du inte druckit brännvin den där morgonenhade du kanske allteftersom sett mindre mörkt på sakeroch ting. Eller åtminstone legat kvar i sängen.

29

Han rycker på axlarna eller om de skälver av sig själ-va. Han ser sig om i köket han rustade och miste. Somförföll medan han satt av sina bästa år. Han hugger enaflaskan och vrider om korken.

Plomberingen knakar lockande och brister. Ja, nubrister det.

Men han vill dricka ur glas, som om han tog sig endrink bara för värmens skull. Det känns bättre. Hanöppnar ett skåp ovan diskbänken, får furuluckan i han-den. Där står några hela dricksglas. Och bakom glasethan tar uppenbarar sig ett klumpigt gjort litet pappers-paket. Han tar fram paketet, blåser dammet av det.Gammalt och gulnat som allt annat. Något står skrivetpå omslagspapperet med bleka blyertsstreck. Obehagetrinner till, får honom att vilja kasta föremålet all värl-dens väg.

Paketet bär hans namn. Präntat med ett barns val-hänta handstil.

30

4

Magnus Rytter öppnade och stängde sina små händerför varje steg han tog över isen. Han skulle ta repet somEddy svingade och dra ekan till land. Om Eddy hadelåtit Magnus hämta Majoren. Hur kunde klantige röd-totten inbilla sig att det här skulle gå fortare än att an-vända traktorn?

Om de hunnit dra upp båten innan isen kom.Om Ryttern inte hade börjat bli borta i huvudet.Magnus fångade repet och började dra. Då brast isen.

Spricklinjer omringade fötterna, ritade ett stort flak somsjönk på ett par gastande ögonblick. Grabben halkadener i det svarta vattnet. De mörka ögonen klotrunda avskräck. Från stranden skrek Stefan som en visselpipa avförtvivlan. Eddy som stod i fören högg tag i Magnuskrage. Röt åt honom att för helvete röra armar och ben.Bjässen stretade tills Magnus fick grepp om relingenoch kunde halvt häva sig, halvt släpas ombord. Det varinte svårare för Eddy att lyfta lille Magnus än att dra uten kalv. Men inuti Eddys rödbrusiga huvud irrade räds-lan som en råtta.

De skallrade tänder, stakade på. Nu gick det konstigtnog att slå sönder mer is. Meter för meter krympte detförhatliga avståndet till bryggan. När både vännernaoch ekan var i land såg de att isen hade klämt sönderekans köl. Grova sprickor gapade i träet. Allt de gjortidag var bortkastat från första stund. Den dyngsure

31

Magnus skakade när han låste båthuset. Den obetydligttorrare Eddy vände ekan på rygg med en svordom.Lillebror Stefan var tyst.

Eddy stammade att allihopa skulle hem till honomför att värma sig.

Han hade flyttat in i Amerikahuset för ett par år sen,samtidigt som Magnus Rytter varit en av de flottistuni-former som stirrat på den grundstötta skorven U137

dagarna i ända.Nu var det gamla skrytbygget nymålat. Ett spindel-

nät av järnrör täckte ännu ena gaveln efter sommarensrödfärgning. Den bländvita halvcirkel som krönte ve-randan såg ut att höra hemma på en mondän Missis-sippihjulångare. Enligt sägnerna hade någon förfaderåtervänt från USA. Velat ha ett hus likt de han skådatpå andra sidan Atlanten. Och hade därmed förbyggt sig genom ett moras av lån från banker, handelsmänoch grannar. Skulder som hade gått i arv. Till och medvid bouppteckningen efter Eddys farfar Werner upp-dagades en allra sista skuld, till Herrgården. Den gam-le hade vårdat räntan men inte förmått amortera.Eddys pappa Folke Mood hade rödögd av nysorgenstyckat av lite mark som blev ett kuvert sedlar till Ryt-tern.

– Den sista skulden, men inte den första, hade Folkesagt. Jag har slagit ihjäl många växlar i mina dar.

Inte bara ekonomin hade varit otät. Amerikahusetsinvånare hade uti alla år haft ett helvete att hålla takettätt. Och enligt ryktena led kåken av golvdrag. Men detsista skulle väl ge sig nu när en dörrknackare sålt in hel-

32

täckningsmattor. Marinblått i farstun, brunt i trappor-na och medaljongmönstrat i salen.

Att huset var för stort för en ungkarl bekymrade inteEddy. Inte heller hade grabben lyssnat på de vis-domsmän som avrått honom att blåsa liv i den gamlagården för att hålla mjölkkor, av allt. Det var en sak attha oturen att ärva en gård, något som Magnus Rytternärmade sig. Men att äntra den sitsen frivilligt övergickallt förstånd i Eriksfors. Inte ens Eddys mor Hillevikunde göra annat än att skaka på huvudet.

Pappa Folke hade stått som farfar Werners endabröstarvinge och hade säkert sålt Amerikahuset ochhela rasket om han inte omkommit i en bilolycka 1979,bara vintern efter farfars begravning. En bakhal otta påhemväg från nattskiftet hade Folkes Skoda Favoritslunkit över på fel sida och mött en timmerbil som justfått upp farten bortifrån sågen.

Efter en utmattande bouppteckning och delvis tackvare nyblivna änkan Hillevis passivitet hade iställetAmerikahuset blivit unge Eddy Moods. Han hade ge-nast låtit slå upp en lagård med moderniteter som ut-gödsling och täckt urinbrunn och mjölkräls i taket förmjölkningsorganen. Tvåtusen liter rostfri kyla åt mjöl-ken som tankbilen hämtade varannan dag. Han hadeordnat dånande trefasfläktar som förde ut djurens aldrigsinande kroppsvärme. Ja, han hade köpt på sig alla slagsnymodigheter utom en automatisk fodervagn. Menhan körde lätt ut fodret med en tvåhjulig skottkärra,sjuttio kilo i taget. Han njöt av den lutade djurmatensrika doft av mandel, skottade ut skyffel efter skyffel tillsina kor som en förälder proppar i sina barn mat.

33

Allt hade naturligtvis byggts på lån. En del sa attgrabben Mood var som kvar i trotsåldern. Att han föratt bevisa någonting obestämt tog sig vatten överhuvudet. Drog på sig en ekonomi som gick jäms medarslet varje månad, som inte tillät en enda timmes sjuk-dom, va! Men egentligen handlade det om andra saker.Eddy ville driva upp gården till dess forna glans. Hanvar beredd att slita ut sig för bortglömdhetens skull.För att alla skulle lämna det som varit.

När trion plaskade in i Amerikahuset var Magnus förruggig för att uppfatta förändringarna, det mesta var jusom vanligt. I salen vaktade den vita TV:n och den dyraBetamaxen vid pianot som tigit sedan Oskar II:s tid. Enkrombent fåtölj trängdes med karljohanssoffan. Ett hörngapade tomt efter en grön kakelugn som Eddy krossattill vägfyllning. I den drickamålade kökssoffan viladehemvärnets kängor och hjälm. Eddy sa att det nog varlite ljummet kvar i beredaren, duscha medan jag gör eld.

En gästkammare hade först nyligen förvandlats tilltoalett och badrum. Duschkabinen stod på skurgolvet ien pöl. Magnus duschade den stund varmvattnet räck-te, tog en handduk på måfå, alla såg lika skitiga ut. Ispegeln rodnade det runda ansiktet med svullna ögon.Han frös fortfarande. Doppet i dammen hade frestatpå. Han kammade sitt svarta hår som glesnade för var dag. Snart skulle Magnus vara lika tunnhårig somLennart Hyland eller snarare som far Ryttern, det låg iblodet. Frosskakningarna spred sig från armarna in ibröstet, andningen blev stötig. Magnus säckade ihop påden himmelsblå WC:n.

34

Hade han någonsin varit annat än trött på far? PåRune Rytter. Som alltid såg till att bli både fruktad ochavskydd. Efter storbondens sammandrabbningar medaningslösa sommargäster eller grannar fick resten av fa-miljen oftast städa upp. Magnus mamma Hetty måtteha gett bort mer blommor än resten av Eriksfors allakärringar någonsin köpt tillsammans.

Och nu var han tröttare på Ryttern än någonsin förr. För 66-årige Rune Rytter hade påbörjat en resa som

ingen återvänder ifrån. På håll var han sig lik. Fetmaoch muskler i jämbördig kamp. Hårslingor kammadetvärsöver hjässan. Bockskägg utanpå dubbelhakorna.Lite närmare blev intrycket att den här herrn var gans-ka trött. Och helt nära, inför fars orediga uppmaningarom att ringa taxi, stod det klart att Ryttern inte hadealla hästar hemma.

Det gick inte ens att lämna honom ensam. Hettyhade kommit hem till rödglödande spisplattor medanRyttern irrade genom Herrgården och undrade vemfan som stulit hans byxor. Hon och lillpojken Stefanhade passat far för det mesta sedan dess. Men det varändå arbetsamt för Magnus att gå från att spela andrafiolen till att vara enmansorkester.

Han lindade badlakanet runt midjan och gick ut iköket.

Där brann i den gula vedspisen. Don Pedro-brygga-ren pressade kokande vatten från den undre glaskolventill den övre. Eddy som bytt till grön joggingoverallmed gula revärer stekte burkpölsa och ägg. Lille Stefanvar fortfarande blek om nosen men slog upp en till-bringare mjölk ur aluminiumkannan och fick fram röd-

35

betor och tallrikar. Över en av de kromade köksstolar-na hängde ett ombyte åt Magnus.

– Kläderna är väl åt helvete för stora, men vik uppbyxbenen och ärmarna, sa Eddy.

Han hängde med huvudet. Nävarna dinglade somdöda storgäddor. Den lilla näsan fnasig. Hakan skälvde,grov som en vedkubbe. Eddy Mood kände sig som enidiot. Inte minst av en insikt som klöv genom honom.Den du nästan dränker och sedan bärgar livet på blir durädd om. Både rädd om och rädd för. Eddy och ingenannan hade motat ut Magnus på den dåliga isen. Detvar Eddys fel att han hade plumsat i vaken. Eddys nä-var skulle länge minnas kragtyget i jeansjackan, detenda som hindrat Magnus från förgängelsen. Han kun-de inte riktigt fatta att vännen stod där med handdukkring midjan, lika knubbig och mörk som vanligt. Inutisig såg han om och om igen hur Magnus sjönk i is-glipan, försvann i dammens dödliga djup.

Nu tog Magnus på sig kläderna som Eddy lagt fram.I jeansens midja blev plats över åt en till kille i Magnusstorlek. Byxbenen fick han kavla upp två varv. Hanfrågade efter en livrem. Kanske ett par styltor också,föreslog Stefan. Alla tre brast i skratt och började äta.Proppade i sig den kornsmakande pölsan, sköljde nedmed mjölk. Eddy slog upp kaffe. Stefan fick mer svart-vinbärssaft.

– Det här hade varit snyggt, drunkna okysst som inån gammal folkvisa, sa Magnus.

Skämt och sanning. Men det sista visste bara han.Eddy slätade över med att vinterbad sades vara nyttigt.Han sneglade på klockradion. Mjölkningen kallade

36

med barnets självklarhet, genom novembervindarnaråmade lagården. Och inte bara Amerikahuset behövdemjölka, telefonen skrällde och Eddy svarade. Det varHetty Rytter som undrade var i hela friden sönerna höllhus. Att dra upp båten borde väl inte ta hela dan? Hontordes inte lämna Ryttern ensam, annars hade hon gåttut och börjat söka. Magnus tog luren, lovade sin mam-ma att de snart skulle komma hem. Han la på, gulpadei sig kaffe och sa:

– Satan vad jag fryser! SMHI tror vintern ska bli åt-tiotalets kallaste hittills. Fy fan. Man skulle ha en fjällaatt värma sig vid. Men sånt kan ju en ann titta i stjär-norna efter.

Han gnällde ofta över det där med tjejer. På det visethade han och Eddy Mood alltid varit lika illa ute. Denene småväxt och lillgammal. Den andre med sitt tungaansikte och sin blyga blick.

Magnus ciggar var blöta. Nå, han fick ta några JohnSilver av mamma när han kom hem.

– Man ska inte röka, sa Stefan och petade i pölsan.Det är onyttigt!

Magnus himlade åt VISIR-propagandan, lillbrorsantjatade till leda, sånt snusförnuft skolan slog i ungarnanumera! Eddy sträckte sig efter ett paket Glenn bred-vid spisen, räckte fram den skotskrutiga cigarettasken.Magnus tog en tagg, de var kortare än hans Marlboromen bättre än inget. Nu var det Stefans tur att görastora ögon:

– Har du börjat röka? Vet du, det luktar päckel!Nej, inte hade Eddy börjat röka. Han kurade ihop sig

så stålrörsstolen knakade.

37

Den stora klunsen vill be om ursäkt för vinterbadet,tänkte Magnus medan han tände sin Glenn. Såklart jagförlåter. Det blev ju bara en bra historia om Herrgår-dens eka.

Men Eddy hade annat på hjärtat.– Det där är inte mina ciggar utan.… tja, man har

gått sta och träffat en människa.Magnus kavlade upp skjortärmarna så fingertoppar-

na stack ut. Det var som fan! Var bodde hon? För honvar inte härifrån, det skulle han ha vetat. Vad hettehon?

– Liselott Halvarsson, brummade Eddy. Hon harbott hos sin morsa i Fagersta. I en av banankåkarna påFloravägen. Hittills. Men nu flyttar hon tydligen hem-ifrån. Hit. Redan innan jul!

Magnus märkte med ens att Amerikahuset verkaderenare, klarare. De apelsingula, virkade gardinerna.Krukväxterna. Schampoflaskorna i duschkabinen. SamtGlenn-paketet. Fan, nu skulle allt bli annorlunda. Ellervar redan.

Eddys underbett blev ett leende som Magnus förstinte kunde tolka. Men man vet aldrig. För innan denfilterlösa bjudcigaretten var slut förstod Magnus attden där minen var något han aldrig förr sett hos Eddy.Stolthet.

– Ska ni flytta ihop? Här? Redan?Ja, och varför var det så svårt att klämma ur sig en

förklaring till det? Var det något som inte lämpade sigför barnaöron? Kornas klagosånger manade till annatän att bara prata skit. Eddy kliade sitt röda hår, tog sats,hävde ur sig:

38

– Ja se Liselott är på kant med mor sin. Du vet gam-la kärringar. Tantan blev visst bra förbannad. För attdet har blivit som det blivit. Även om det inte var me-ningen.

39

”LISELOTT la undan sitt vanliga humör så de fi ck kul ihop, hon och bästisarna Magnus och Eddy. Glädjen och gemenskapen tycktes gränslös. Det hade närapå förefallit i sin ordning om den blonda tösen brustit ut i solosång, den reslige Eddy dansat jigg och Magnus spelat på sked som i en musikal av bästa märke.”

1984 trampade framtiden i farstun för det unga paret i Amerika-huset och för grannen Magnus Rytter. Livet var idel förälskelse, fyrhjulsdrift och Svensk Rödbrokig Boskap.

Två decennier senare återtar en sliten fängelsekund sin ödegård i Eriksfors i Västmanland. Hemkomsten får gamla sår att rivas upp på nytt. Samtidigt rubbas byns cirklar av den globala gruvindustrin och av en gåtfull kyrkoherde.

Sven Olov Karlssons andra roman Amerikahuset låter två familje-krönikor rama in en sorgesång om kärlek – och om hämndens seglivade smitta. Om hur ödet kan förvandla en vanlig man till mördare.

Amerikahuset

Ka

rlsson

Am

erik

ah

uset

Sven

Olo

v

”Bilens bränslelukt fi ck det att kännas som om han skulle utföra ett arbete och inget annat. Han vred igång motorn. Över det tålmodiga dieselknacket råmade korna inuti huvudet. När ångern velade sta, satte kroppen den välbevarade vagnen i rullning. Det slog den unge mannen att han kände sig god.

Ja, till och med rejäl. Trots allt.”

Sven Olov Karlsson, född 1971, är författare och journalist. Han är uppvuxen i Norberg i Västmanland, men bor numera i Stockholm.

Amerikahuset är hans andra roman. Han debuterade 2003 med den uppmärksammade och kritikerrosade Italienaren.

ISBN 978-91-27-11574-3

Foto © P

hilip Pereira dos Reis

Om

slag Elsa W

ohlfahrt LarssonO_Amerikahuset omsl.indd 1O_Amerikahuset omsl.indd 1 08-02-14 15.05.4708-02-14 15.05.47