Intervju med Edla Nilsson 97 år

Maj 1972

1978Edla Nilsson uppvaktas på sin 103-årsdag av statsminister Olof Palme

Med anledning av att Oxelösunds Kommun har bestämt att göra en historiebeskrivning om kommunens verksamhet, i detta arbete ingår också att intervjua en del gamla människor som har varit bosatta här i Oxelösund och kan minnas tillbaka litegranna, och berätta för oss hur det var när dom kom till Oxelösund.Hur det såg ut då.

En utav dom som vi tror har mycket att berätta om Oxelösund förr i tiden är fru Edla Nilsson, hon är också kommunens äldsta innevånare. Hon är 97 år i år och hon kommer nu att berätta det hon minns från sin födelsetrakt och det år när hon kom till Oxelösund.

Vi börjar med att fråga fru Nilsson:

O: Var föddes fru Nilsson

Fru N: I Julita socken i Sörmland. I en by som hette Leby, under Himmersta gods.

O: Föräldrarna, vad var dom då?

Fru N: Ja, mina föräldrar di var…. Min far han var en sån där kallande dagkarl, som di sa förr i världen. Han hade visst om dan, men ingen stat eller någe.Han hade 60 öre om dagen ett halvår och det andra halvåret hade han 75 öre om dagen och ett stop mjölk, söt mjölk och ett stop skummad. Det var allt som han fick, Och så ett litet rum som var lagom att ha en gris i, men jag kommer ihågét i alla fall.

O: Och där växte fru Nilsson upp sen.

Fru N: Jaa.

O: Syskon då?

Fru N: Ja, den äldste brodern min den var fem år yngre än jag så vi var inte så tätt inte, och sen var det Ammeli, min syster som är här och så en bror som hette Filip, och han är ju i Österåker. Han är väl 84 år nu. Han lever. Och sen har jag en syster i Ålberga som heter Tekkla och hon är född –91, så hon är över 80 år hon med och sen den yngsta systern den var född –95 men den är död. Sen va vi inte fler, det räckte ju de.

O: Är fru Nilsson ensam kvar av syskonen i livet?

Fru N: Neej, jag har Ammeli här. Ammeli Erngren, och sen är det Tekla i Ålberga. Vad heter det? Fridekullen egentligen heter villan som de har. Jaa, fast sen är det ingen mer av syskonen….. joo Filip, min bror i Österåker han är visst 84 år han lever också, fast han är änkling. Vi har varit väldigt duktiga, seglivade kan man säga.

O: Ja, det må jag säja. Var det 1875 då…..

Fru N: Ja det är mitt årtal. Och sen min äldsta bror han är född –80, men han är död. Och sen är det Ammeli och hon är född –84.

O: Bodde fru Nilsson kvar där och började skolan sen då?

Fru N: Jaa då, vi bodde där vid Leby och där gick vi i småskola som di kallar de då för en lärarinna och sen när ja var 9 år då fick jag flytta opp i storskola som di kallar i den tiden.

O: Vill nu fru Nilsson berätta lite hur det var att gå i skolan på den tiden, vad Ni hade för er och om Ni hade mycket läxor och hur många år Ni gick.

Fru N: Det var inte såná skolor då som nu inte. Det var huvudsaken att man kunde lära sig katekesen och biblisk historia och sen var det så att di tyckte bäst om att man kunde läsa när man kom till skolan men nu vill de ju att de skall…… att de inte ska kunna någé. Jag kunde ju läsa förstås, för jag har havi ett bra läshuvud i alla tider. Men herre min store så dant de va i skolan. Vi hade …… i skolsalen så hade vi så där långa bänkar så vi satt fyra i varje bänk, men inga låder eller någé utan de var bara så vi hade griffeltavlor som låg på di där, de var lite lutning på bänkarna eller där vi hade tavlorna. Och sen skulle en ju sitta vartefter som en kunde läsa förstås. Jag var väldigt duktig men ser ni jag var fattig så jag kunde inte bära till lärarinnan varken ägg eller smör, så det gjorde mycke i dentiden. Jag minns en dag, jag satt i den första………… och sen var de jag o sen var de en flicka till o sen en till och då hade hon med sej den som satt längst ner hon hade me sej ägg och så hade hon me sej en mjölkflaska och sen när vi kom in ifrån frukostrasten då ha hon vari sta o flytta tavlerna, då var ja nerflyttad till hennes plats o hon var uppflyttad i min, o ja grät förstås de va ju klart förstås, men då sa de åt mej mina kamrater: Bry dej inte om de du, du är fattig så att ……

O: Så det hjälpte inte alltid att vara duktig heller?

Fru N: Nej, det hjälpte inte. Lärarinna hon var så förskräckligt elak så herre du store. Och jag vet en gång då var det en stackars pojke han blev sjuk o bad te få gå ut o då skrek hon till: ”De du ska uträtta de får du göra på rasterna och……. Han fick ju inte gå ut så han börja på å kräkas å då vart hon så arg så då sa hon åt de andra pojkarna att de skulle sticka honom med nålar. Men de stack väl inte igenom så hårt kan jag tro. Men i alla fall, sen när han kom hem då klaga han för sina föräldrar och fadern han gick till kyrkoherden förstås för han var ju högsta hönset i skolrådet som de kallar i den tiden, men de gjorde ju inte ett dugg att de stack pojken med knappnålar inte, så det vart ju inte till nån åtgärd inte. Men sen var det en dag efter, då tala ju pojken om när han kom hem hurdant de hade burit sej åt, så han gick till kyrkoherden, men de var ju inte nånting, inte ett dugg brydde han sej om de. Men sen var de en dag, lärarinnan hon hade höns och då kom baron och friherrinnan ifrån Himmersta och gick förbi för de gick ut på sina promenader och då hade de hundarna med sej. Och en hund tog en höna för henne. Herre Gud i himmelen så arg hon vart. Sen andra dan då de kom och gick igen då skicka hon skolpojka med stora påkar och de skulle piska hundarna. O di sprang förstås, men då fråga baron: Vem har sagt åt er te göra så där? –Jo, de har mamsell gjort. Men då gick han till prästen. Då vart hon avsatt. Men när de stack pojkkräket de gjorde ingenting. Sådana var lärare och präster och allting förr i världen.

O: Förekom det aga också i skolan?

Fru N: Jaadå. Den här lärarinna för småskolan hon skicka dom ner till folkskolan, de var en lärare dr och han fick piska. Hon orka väl inte slå, kan jag tro, så de skulle kännas.

O: Kristendom och katekesen om den fanns det var väl ett viktigt ämne i skolan?

Fru N: De var det viktigaste. Vi läste ju ingenting annat när vi gick i småskolan annat än katekesen och biblisk historia.

O: Hur många år gick fru Nilsson i den här skolan?

Fru N: Två år gick jag där och sen fick jag flytta till folkskolan, där det var en lärare. Men jag fick inte gå så länge där för att far o mor flytta så jag fick byta skolundervisning och de var synd för den där läraren som jag gick för först han var väldigt duktig. Och jag minns då först när jag kom dit då skulle vi fram till svarta tavlan och räkna, addition var det. Och då satte han opp ett tal som var långt så Herre Gud men jag var väldigt duktig att räkna. Och så vet jag han sa när jag sluta: ”Tänk om ni vore lika duktiga”. Gud va jag växte! Men jag fick inte gå så länge hos honom utan sen flytta vi så jag fick gå vid Hagaberg, och där var Herre Jösses en sån lärare. Han kunde inte ett dugg.

O: Och sedan när fru Nilsson sluta skola, vad hände sedan?

Fru N: Ja, sen gick jag och läste förstås som de sa i den tiden, och sen fick jag ge mej ut till bönderna och arbeta. Men jag skulle ha önskat att jag fått fortsatt med läsning, men det gick inte utan det var bondpiga och det gick ju de me´.

O: Vad kunde en sådan liten flicka göra hos bönderna då?

Fru N: Jo, det var ju te mjölka och sen var de te gå på gården och arbeta.

O: Var det bra betalt?

Fru N: Första året jag hade plats då hade jag 15 kronor för hela året. Men det var min far som tog platsen åt mej, hade jag tagit platsen själv så hade jag tagit mer. – 15 kronor för hela året. Och då var min matmor, i den tiden skulle en ju för jösse namnen ha en shal, de hade ju inte jag, då hon gick hon sta och köpte en shal för 6 kronor, då kan en räkna ut: 6 ifrån 15, vad jag hade att reda mej med på hela året. Och värst var det för det var i närheten av Bie och där var det så fina så Herre Gud och jag hade ju ingen hatt. Och jag tänkte när sommarn kom: ”Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt, jag kan väl inte gå med halsduk här när de är så fina. Men sen var det en, hon var expedit i en butik och hon börja på å sy mösser, såndär utav blå cherkal åt flickorna, med skärm och di kosta 75 öre. O, Herre Gud då kunde jag ju ha råd till att köpa en mössa. Jag var så fina så Herre Gud. Det var inte så fett i den tiden. Och sen varjag bekant med en flicka, hon hette Hanna. Och då sa jag: ”Jag skulle så gärna vilja ha en hatt, men jag hade ju inte råd. –” Du kan få köpa min hatt, jag har tre hattar, sa hon. Du kan få köpaden äldsta. Den fick jag för 1:25.

O: Ingick det någon annan förmån i de här 15 kronorna också i form av andra kläder eller någonting annat.

Fru N: Ja, jag fick, för de tyckte jag var duktig, så jag fick extra. De tyckte väl att det var för dåligt med 15 kronor så jag fick en klänning och ett par känger, det var inte skor i den tiden utan det var känger, pliggade. Jag hade inte råd att få några snytta skor förrän jag var 19 år. Men det gjorde inget för jag var ute och dansa i alla fall, med de där pliggade.

O: Ja, det var mycket arbete och mycket allvar, men nu hade väl fritid ibland och så där och då var ni ute och dansa?

Fru N: Ja, vi var ute och dansa och vi hade roligt, men vi hade mycket annat också. Jag gick mycket i sån här de börja på och ha såna här, ja som jag vet inte vad de kallat för men i alla fall vi fick lära oss, så det var ju inte så tokigt.

O: Hur länge stanna fru Nilsson där uppe sedan, här vid, Julita?

Fru N: Ja, där var jag inte länge. Jag kom åt Floda och Katrineholmshållet till.

O: Så det blev flera tjänster hos bönder sedan?

Fru N: Ja, jag tjäna bönder ända till jag kom till Lagmansö.

O: Vad inträffade där då?

Fru N: Jo, de var ju lite lättare. Men sen gifte jag mej och vart statarkärring. Ja, det gick ju de med. Men det var inte så förfärligt märkvärdigt de heller i den tiden.

O: Träffas Ni här på Lagmansö?

Fru N: Ja, jag träffade min karl lite förut.

O: Och det stod på sig.

Fru N: Men roligt hade vi, Gud i himmelen va roligt de var förr i världen. Och sällskap hade en väl, det hade en väl, men det var inte någe extra stadigt förrän jag fick tag i min Kalle.

O: Och var bosatte ni er då, när ni gifte er.

Fru N: Jo, första platsen var vid Dagaholm, och det var så jädrit dant så Herre Gud Fader, för den där patron han var så fattig och inte ville han betala nån. Jag var ju tvungen att gå och mjölka och då hade vi då skulle ha 3/10 öre litern för mjölken som vi mjölka och jag var styv att räkna då med så jag såg att det barka vall. Vi fick ju inte mer än 5 kronor i månaden. Men sen var vi ner till patron och då sa jag…………då när vi kom ner dit, då skrek han till: ”Va vill ni? –”Joo, vi får inte betalt för mjölken#, sa jag, ”som vi mjölkar”. –”Det får ni väl”, -”Neej tack”, sa jag, ”vi får inte det, för så och så mycket skulle vi ha då sa jag. –” Ja, det kan ni väl begripa att jag inte kan betala för mer än det jag får i mejeri.”. ”Menar patron”, sa jag ” att vi ska mjölka all kalvmjölk, all hushållsmjölk och all statmjölk för inte”. –” Ja, då ska vi be te få månadspenning”, sa jag, ”för det där går inte”. Då fick vi 8 kronor. Och vi hade varsina 20 kor att mjölka. Men jag var inte rädd, de kan du vara säker på. Sen vart den ena gumma, hon vart sjuk, vi var ju tre o mjölka, sen fick en mjölka på två. Då vart de 30 kor på oss var. Och det undan för undan, men sen en morron när vi gick ifrån lagårn, då sa jag åt den,…… Klara hette hon:” Hur länge ska vi gå in på det här”? –” Ja, säj de” sa hon. ” Ja, vi gör på det här viset”, sa jag ” vi mjölkar varsina 20 kor, och tar det som mjölkar mest, de andra får vara. Och det gjorde vi, och då hade vi kuskens fru, hon skulle mjölka middag och så diska mjölkkälena och hon var så strykrädd så jäken annaga. Då gick hon ner i lagårn när vi sluta och så tog hon de korna, och så mjölka hon middag på samma gång. Och det fick väl göra för de angick inte oss. Men sen kom patron när han fick gå och mota opp den där sjuka människan med en käpp, så hon var tvungen te försöka komma ner i lagårn, fast hon kunde ju knappt inte sitta vid en ko. Ja, då när vi gick hem, då mötte vi patron. Då sa han, vi hade inte sett skymten av honom förut: ”Nåå, är alla korna mjölkade; eller är helften omjölkade”? –” Det vet jag inte” sa jag, ” vi har mjölkat varsina 20 kor och därmed jämt”, sa jag.

O: Hur många liter mjölkade en ko på varje gång ungefär?

Fru N: En ko, ja Herre Gud det var såndär 15 liters hinkar vi hade, och de kunde mjölka nästa fulla hinken.

O: 1/3 öre litern, det innebär att ni hade ungefär 5 öre för att ni mjölka en ko då.

Fru N: Ja, en skar inte guld med täljknivar. Sen var det de västa att, på vintern. Det var ju meningen att lagårdsförman, de skulle ha rengjort när de kom ner för de börja klockan 5. Då kom han och öppna dörrarna och sen gjorde de rent när vi satt och mjölka, och det var korsdrag, och Himmelens Fader vad vi förkylde oss. Te sitta och mjölka, vi var svetta så vi ……… och så det där korsdraget.

O: Och Kalle han gick i herrgårn då.

Fru N: Ja, han var stalldräng. Och sen var han kusk på nätterna. Han fick skjutsa herrskapet från kalaset så han kunde komma hem vid 5-tiden på morron. Och så ut och arbeta.

O: Men ni var unga och friska och det gick.

Fru N: Ja, men vi var där bara ett år. Och han var så dann patron att vi skulle vara kvar, så Herre Gud. Jag skulle slippa mjölka och min man han skulle slippa hästarna han skulle bli arbetskarl eller sån där…… det kan jag tro. Neej.Men sen kom vi till Bönsta, till greve Wachtmeister. Gud så bra han var, fast snål var han förstås, det låg visst i hans intresse. Jag skulle mjölka middag ochså skulle jag mjölka de andra också, och sen skulle jag diska mjölkkälen, och så skulle jag tvätta handdukarna till lagårn. Det hade jag 4 kronor för i månaden. Men sen när jag fick ha det ett år eller något, då sa jag åt Kalle: ”Nej, nu får du gå upp till greven och säga att får inte jag 6 kronor då lägger jag av med det”. Ja, han gick. Men då sa greven: ”Neej, se det kan jag då inte alls betala, det är alldeles för mycket, jag ska gå ner till madam Nilsson själv, och tala vid henne”. – ” Jaa, sa Kalle, ” det kan greven göra, det blir nog inte bättre”. Sen träffa jag honom på lagårdsbacken och då sa han: -” Jag hör att madam Nilsson inte är nöjd med betalningen”. –” Nej, det är jag inte”, sa jag. ”Får inte jag 6 kronor i månaden då slutar jag”. –” Neej, se det kan jag ju inte betala, jag håller ju tvättmedel”. –” Ja, fattas bara att ja skulle hålla de me, då finge jag väl lägga till i stället för att tjäna något” sa jag. Och så sa jag: ”Nog går det väl an att diska mjölkkälena på vintern, fast det är ju rackrigt att komma opp i det här förbaskade skjulet”. För det var inte mer än tre väggar, och så fick jag bära vattnet ifrån köket, mitt kök och värma. –” Men på sommarn, när Johansson kör mjölken, han bara byter flaskor, så jag får inte tillbaka mina flaskor, utan när han tar såndär surmjölk, han ska ju tjäna på svin”, sa jag. ”Och de är både gula och gröna” sa jag. ”Så det är förskräckligt å diska”. För jag hade beröm ifrån mejeri att jag diska bra. Då sa han: ”Jaa, om vi skulle säja så, att madam Nilsson får 6 kronor på sommaren när det är så väldigt svårt att diska flaskorna och 5 kronor på vintern”. Då börja på å skratta, då sa jag: ”Jaa, sa jag är det så herr greven är så beroende av 50 öre i månaden så må det väl vara just, men annars så tror jag att jag har större nytta och behov utav 50öringen än greven. Han skämdes, han gick. Han trodde väl inte jag var så kvicktänkt. Men han var bra, och när det var något kom han ner till mej.

O: Hade barnen börjat komma nu då?

Fru N: Ja, jag hade två, mina flickor. Det var för de vi flytta, för det var ju omöjligt att kunna gå ifrån två barn. Helga, den fick jag ju sen vi kom till Bönsta. Så kom vi ner till Oxelösund.

O: Hur länge var ni vid Bönsta då?

Fru N: 3 år.

O: Hur gammal var fru Nilsson då?

Fru N: Ja, jag var ju 30 år när Helga föddes, och Helga var 2 år, så jag var 32 år när vi kom hit.

O: Vad var det nu son bestämde att ni skulle flytta till Oxelösund, och vilket år var det?

Fru N: Det var 1907 vi kom. Och greven han var väldigt bra vi fick gratisskjuts ner till Oxelösund med våra möbler och allting. Han var väldigt bra, men han tyckte väldigt mycke om min karl också. Det gjorde väl åt de med. Inte vet jag vad han tyckte om mej, det vet jag inte.

O: Men nu ville Kalle ner till Oxelösund och tjäna pengar vid hamnen.

Fru N: Ja, det var inte så värst i den tiden. Men året förut innan vi kom hit, då tjäna de 1700 var det väl nere vid sjön. Men sen vi kom hit, sen var det stagnation. Och sen naturligtvis fick han ju gå extra först, innan han vart in……… först fick han gå in i kommunalarbetar……… ja, innan han kom in i transportarbetarna. Och sen när han kom in i transportarbetarnas fackförening, då var vi ju trygga, för då vart han ju ordinarie. Te gå och skrota, fick de någe arbete så var de bra, annars fick de gå hem. Det var inte då som nu inte.

O: Det var i alla fall bättre än att vara statare.

Fru N: Ja, men det var så dåligt de med, så Herre Gus, det var det värsta att statgummerna skulle mjölka, och då skulle en naturligtvis inte ha några barn, och de gamla som inga barn hade, de orka ju inte, utan de var de här unga statkärringarna som skulle mjölka, och de hade ju för det mesta en hoper barn.

O: Nu när ni kom till Oxelösund 1907, var bodde ni först då?

Fru N: Vid Bönsta.

O: Ja, men när ni flytta till Oxelösund, vilken gata bodde ni då på?

Fru N: Jaså, vi bodde…. Kommer du ihåg den där gamla bykstugan som de kallat, den där som stog på berget där vid Hamngatan. Styrmansgatan gick ner och korsa, och just där på berget, vid Dunkes gård, ja, men det kanske du inte kommer ihåg. I den stugan bodde vi, på berget. Och fick slåss med Dunke, fy fasan i jösse namn. Det var en som hette Svensson, som rådde om den där stuga, och, han betala Dunke för att vi skulle få hämta vatten i hans pump, och sen ner med

slasken. Men han förbjöd mej te gå in på gårn. Jag fick inte gå in på gårn, och han hade ju pumpen på gårn. Och då vi de åt Svensson, och då sa han det åt honom, att jag betalar ju för att det ska få hämta vatten och gå hit med slask. –” Ja, jag har inte nekat dom”. ”Ja men, Herre Gud”, sa Svensson, ” de får inte gå in på gårn”. Neej, det fick de ju inte förstås, men sen kom han och skällde på mej och sa att jag varit sta och skvallrat. –” Att jag inte får hämta vatten det har jag väl aldrig nekat er”. –”Neej, sa jag men jag får inte gå in på gårn och jag är tyvärr inte skapt med vingar”, sa jag. ” Så det går inte”. Det var ett sabla elände. Men det var värst den hösten., du vet, när det brann där nere. Och sen skulle vi flytta, det var 1909 när storstrejken var, Och då sa jag åt Kalle: ” Jag ger mej själv håle på att det blir………./ avbrott för nytt band/.

O: Ja, det var vid storstrejken då, ni skulle flytta.

Fru N: Ja, och vi bodde då jämte Hamngatan. Och då var det strejkbytare här. Först kom det en last, och det var sån här kontorister. Och när de börja på och arbeta då sa de: ”Jaa, att arbetarna var socialister, de tyckte de inte alls var märkvärdigt, för vi blir anarkister te gå på det här. Så de reste. Sen kom det en annan kategori. Men de blev inte kvar de heller. Sen kom en tredje. Ja, jag vet inte, de var urspårade helt och håller. Och de vart ju kvar. Och det var ett himmelens liv om kvällarna där vid…….. stuga. Där körde di ihop, de här arbetarna och så strejkbrytarna. Och de trätte och de gapa och skrek, så jag sa åt Kalle: ”Jag ger mej sjutton på det blir någe elände innan de kommer därifrån”. Och sen var det en natt, Kalle hade halsböld så han låg sjuk. Och då vakna jag och då sa jag: ”Vad i jösse nämn är det där för sken på väggen, de måtte väl brinna nånstans”. Och han reste sig opp och sa: ”Herre jösses, det är ju eldsvåda nånstans”. –” Ja, du får inte gå ut”, sa jag ”du har halsböld”. Och då….. rätt vad det var så kom de och slog på dörrn och skrek: ”Ut med er annars blir ni innebrända”. O. Himmelens Gud fader, jag fick inte på mej ett enda dugg. Inte ett smul. Och flickorna fick vi lov och ta i filtar och bära till grannen. Och då var det eldsvåda, da hade tänt i, de var Bergströms Skräddarverkstad och så var det en urmakare som bodde oppepå. I den stugan hade de tänt och sen i en bod som var ett stort fotogenfat i. Vem som har tänt på det kom ju aldrig i dagen, men det förstår en ju att det var påtänt. Och då låg de här som var här ifrån Eskilstuna de skulle skydda strejkbrytarna och de var brandsoldater, så de fick se det där. de sa att det var precis som en stråle på en gång som kom opp. Så de kom ju med detsamma. Och Herre Gud i himmelen. Det var den där Talén, han var brandchef, och Herre, det fanns inte en slang som tätte, inte någe, inga grejer på någe vis. Så kom det en utav brandsoldaterna som fråga: ”Är det nån som bor oppepå här?” –” Ja visst i jösse namn det är ju en urmakare. Och då skulle de opp på en brandstege, den ramla förstås för den höll ju inte, utan de fick svinga sej opp på en stång och in till den där stackars gubben. Han hette Lindström. Och då skrek de på honom att han skulle opp och ut ögonblickligen. –” Herre jösses”, sa han ”ta allt vad jag har, men låt mej va med fred”, sa han. Men det hjälpte inte, han var ju tvungen te ut. Och de här Dunkes de hade ju sina dass eller avträden där på gårn. Det var två styckna. De kasta de undan och sen stog holka mitt på gårn, och folk de sprang. Ja Gud i himmelen så dant det var. En kan inte annat än skratta åt eländet.

O: Har fru Nilsson något minne utav storstrejken, hur klara ni de egentligen, då man inte kunde gå någonstans och få någon hjälp. Hur klara ni de, det var 1909.

Fru N: 1909-strejken! Ja, det vart ju tokigt, för att de hade väl inte pengar kan jag tro, utan de gjorde en klyvning så att de som arbeta under arbetsgivare som inte tillhörde arbetsgivareföreningen de fick arbeta, hålla på. Men de som styrde under arbetsgivareföreningen de fick strejka. Så de vart pannkaka utav alltihop. Och då kom den där paragrafen in också, att arbetsgivarna hade rätt att avskeda och ta in vem de ville, och jag vet inte om den är kvar.

O: Ja, den är kvar.

Fru N: Är den kvar, den kom in då.

O: Men det är stora krafter igång för att få den slopad.

Fru N: Kan de inte slopa den.

O: Jo, det blir snart.

1947Oxelösunds Socialdemokratiska Kvinnoklubb bildad 1907. Några av pionjärerna vid klubbens 40-års jubileum.Fr v Klara Pettersson, Elin Andersson,Edla Nilsson, Hilda Johansson.

O: Var det före, eller i samband med att fru Nilsson kom till Oxelösund som intresset för det här sociala socialismen kom. Fru Nilsson har ju sedan varit med i kvinnorörelsen här.

Fru N: Ja, jag tror jag är född socialdemokrat. Jag minns när jag var liten och var där vid Himmelsta så skulle de där herrskapet, de skulle dela ut kläder efter sina barn, och det var bara trasor. Och jag vet, mamma hon fick en enda gång för vi var ju inte mer än två. Och det var bara trasiga strumper och då så sa hon, det kommer jag så väl ihåg: ” Ja, traser det har jag förut så det behöver de inte komma hit med några”. Och sen skulle en sta och tacka för de där då fick de stå, ja, som härifrån och till byrån och niga. De fick inte gå intill friherrinnan, förhon trodde väl inte att de inte var rena. För de hade ju inte så mycket betalt så de kunde köpa sej en tvål knappt.

O: Så det här det var en naturlig grogrund för intresset för det sociala och rättvisekravet. När kom ni igång med kvinnorörelsen i Oxelösund?

Fru N: Ja, första gången jag hörde Kata. Det var när vi bodde vid Bönsta. Då var vi ner till Harg, hon skulle komma. Och vi gick ju man ur huse. Det var så dant å folk där nere så Gud förbarme. Och jag trodde ju att det var en stilig kvinna men när hon kom in var de en stor stor resrock eller kappa på sej och en hatt som en karl. Och jag tänkte: ”Va i jösse namn är det för en. Men när hon fick klä av sej och kom i talarestolen Gud förbarme i jösse namn. Det var så tyst så, jaa, en kunde ha hört en knappnål fare ner på golvet. Och jag kommer så väl ihåg va hon sa, om den här rösträtten. Hon sa: ”Ni ska inte tro att det är människor som röstar, utan det är kor, o kalvar och stora åkrar och annat såntdär.” Det var när den 5000 gradiga rösträtten var. Det hade hon rätt i. Vi hade ju ingen rösträtt förstås vi fruntimmer och karlarna de hade väl, det var väl detsamma att de kom träendes med sitt, när en sån där godsägare kunde komma med 5000 och kanske mer. Men Gud vad jag tyckte att det var bra, då vart jag direkt socialist.

O: Och sen kom ni igång med en förening här i Oxelösund också.

Fru N: Ja, sen kom vi till Oxelösund 1907 och det första jag gjorde så gick jag in i kvinnoklubben och sen i arbetarkommun. Sen har jag varit där.

O: Sen vart det många år.

Fru N: Jaa, men Gud va roligt att vara ute och prata. De fick en göra också vid val och sånt där. Herre Gud vad en fick springa.

O: Men ni hade ju nånting att slåss för då.

Fru N: Ja, vi hade ingenting att förlora, men mycket att vinna. Det var eld, det kan en säja. Det var roligt. Men inte trodde jag att det skulle gå så fort. Men det var ju också mycket att vi fick ju in en sån som Hjalmar Branting och sån där som var lärda för det behövde folket, te få nån som var lärd. Jag minns Palmen. Kommer du ihåg den?

O: Nej, jag har aldrig hört honom naturligtvis.

Fru N: Nej, du är ju för ung, men jag har hört en många gånger. Han var halt och inte var han lärd heller att hålla föredrag, men det var roligt i alla fall. Han var skräddare och han skulle fara till Tyskland och bli lite insatt i skräddderiyrket. Men när han kom till Tyskland, då var väl socialdemokratin på gång där, så han kom tillbaks, och sen gav han sej ut och agitera, och hanses familj blev väl frälsta kan jag väl tro. Jag har Palmens bok här, du kan tro att det är roligt te läsa den. De begärde att de skulle få demonstrera men det fick de inte, men då sa han åt de sina att vi går i alla fall. Fast de fick ju inte ha någe plakat eller någe. Då kom polisen och sa till att: Jag har ju förbjudit all demonstration. – ” Vi demonstrerar väl inte, jag kan väl inte tänka mej att det är förbjudet att gå på Stockholms gator”. Polisen kom ingenstans med honom. Men de var ute i alla fall men de fick inte ha någe plakat eller någe. Men det gick i alla fall.

O: Ja, det var väl livligt på den manliga sidan med, arbetarkommun och hamnarbetfackföreningen och allt det där, dom hade ju många stora frågor att lösa. Semester och arbetstid och andra förmåner.

Fru N: Jag vet Kata, hon höll ett föredrag på landsvägen. Men det var inte här inte, utan det står ju i boken. Och då kom ju polisen och sa till att här fick de ju inte vara någe. Men hon stog inte utan hon gick fram och åter och folket följde med och då sa hon: ”Jag har inte hört tal på att det är förbjudet att gå på landsvägen det ska en väl få göra. Det var arbete i den tiden.

O: Och sen bosatte ni er så småningom uppe i Föreningsgården, den s.k. bondkvarteren. Vilket år?

Fru N: Det var 1912 kom vi dit. Och sen var jag kvar till 1969, och då kom jag hit. Men jag säger att vi har det bra. Vi har någe för att vi har arbetat. Om en jämför det här emot fattigstugorna förr. Det har inte du varit inne i nån fattigstuga, men jag, Herre Gud i himmelen att de där fattiga kräka sitta. Och så fick de laga sin mat själva i en öppen spis. Men de hade en förestånderska som baka åt dom. Och de hade ju inte råd att ha en riktig förestånderska, utan en som var halvtokig förstås. Och så fick de såntdär sammanmalet mjöl, och det var ju inte så tokigt de, men då baka hon kakor som var så här tjocka och sen skulle det hängas i taket ibland damm och skit och sorkar. Och sen när de gamla skulle ha i sej det där, då fick de ta en hammare och lägga kakan på spiselhällen och så bulta så de fick dän lite och så doppa de i vatten. Det finns inget som har gått så fort fram som socialvården, det får en då säja.

O: Har fru Nilsson några minnen kvar ifrån Oxelösund hurdant det såg ut när ni kom 1907 när det gäller gator eller vad som fanns här?

Fru N: Om jag vore målare, då skulle jag kunna måla. När vi kom till Oxelösund det var ju…….. ja, Malmgatan fanns och Föreningsgatan och sen Styrmansgatan var ju också, där vi bodde och så Torggatan. Och sen det där gamla Norrköpingshuset, det fanns och så var det ett som de kalla för Lundkvistens hus, stog där, och där, där har konsum varit, där nere i det huset. Det är på Malmgatan. Sen var det den här trädgårdsmästare Hultberg, hette han väl, där var det en stor, stor trädgård, och sen mitt för där det var de där, ja, vad hette de, inte Jurells, den låg lite högre opp, ja, jag kommer inte ihåg vad de hette.

O: André?

Fru N: Neejdå, det låg ändå högre opp, utan det var, jaa, vem var det som rådde om det där. Det var jämte Föreningsgatan och sen var det ett hus in på gården där. Jag kommer inte ihåg vem som rådde om det. Blom……. Hette han Blomberg? Det var en, han var kranmaskinist här nere och bodde på Hamngatan först, men han köpte det där. Men tror ni att jag kommer ihåg vad han hette, fast jag kände igen en så väl. Men han är ju död han med.

O: Ja, det var mycket arbete då med, och lite fritid, och slit och jobb.

Fru N: Herre jösses, men Gud var roligt det var.

O: Ni hade Folkets Park att gå till på kvällarna.

Fru N: Ja, och teatrar och allt möjligt. Jag gick i parken också och tjänstgjorde i många år och tjäna väldigt å pengar. Först kom jag dit, då hade vi en och femtio. En börja kanske på söndagseftermiddagen och höll på till klockan två. Men sen fivk vi två kronor, och det var ju pengar det. Men vi fick ju se teater också, fritt. Det var någe värt det med. Och Gud vad folk det var i parken Herre jösses. Jag minns det kom en pojke hit, det var när Danielsson var parkföreståndare. Parken var nästan utgången ett tag. Den här Jävrells var ju föreståndare, och jag säjer det var ingen fara med honom, med ser ni de där som han hade under sej de sa visst……… Han kunde inte bokföring. För jag vet arbetarkommun hade ju sammanträde i parken och vi skulle ordna opp det där och så fråga jag Jävrells: -” Vad är det för saker och ting som inte går, och vad är det för saker som går bäst”? – ”Ja, se det vet jag inte”, sa han, ” för jag slår ihop alltihopa”, -” ja, det var också en konstig bokföring”, sa jag. Men sen vart Daniel, men då vart det bättre. Men penga gick ju i alla fall som du vet. När den där, vad kallas den där banken, gamla.

O: Sparbanken.

Fru N: Jaa. Men då gick det väldigt bra när Danielsson hade parken. Och då, på vintern så var det en pojke ifrån Eskilstuna som gick och spela på gårdarna. Han hade ju inget arbete, det var ju under arbetslöshetens tid. Han hette Jonny. Han spela så jädrigt bra så Herre Gud. /dragspel/. Och sen på våren då sa Daniel åt honom. –” Vill du vara kvar här i sommar och spela i parken, och kan du skaffa en kompis åt dej”. Det tyckte han ju var förfärligt bra, för ni förstår då fick han ju betalt också. Och det vart en pojke som hette Stig Jansson. Han hade sina föräldrar i de där eskilstunavillerna. Han var inte mer än, han var väl 16 år på 17:de året. Han spela fiol. Då spela de och sen kom det en läroverksgrabb ifrån Nyköping. Hanses föräldrar bodde där åt väster på sommarnöje. Och han ville ha lite fickpengar, men det fick gå i smyg, för att föräldrarna ville ju naturligtvis inte att han skulle vara i parken och spela. Och han spela……… vad var det han spela. Han spela bestämt piano. Och då fick de låna arbetarkommuns piano och ha opp på dansbana, för det piano det hade i parken det skulle ju vara till teatrar och sånt därnt så de kunde det inte ta opp. Och sen skaffa han en läroverkspojke till som spela banjo. Det var ett helt gäng. Och den där Jonny han sjöng så förfärligt bra. Jag minns så väl första gången de uppträdde och spela på dansbanan, då sjöng han. Och då sa folket: -” Vad i jösse namn sjunger han”. Men det dröjde inte förrän dansbanan var full av folk. Gud vad vi dansa. Då kunde de få in pengar. Och de kom ifrån Nyköping högtals av folk.

O: Och sen vart det världskrig och en massa besvärligheter och depression på 20-talet.

Fru N: Ja, men det där var efter de. Men sen kom ju Hitler och hela det där eländet.

O: När började de egentligen bli bättre. Vi hade ju då världskriget och efterkrigstiden på 20-talet med en massa arbetslöshet och depression och så hade vi ju 30-talet.

Fru N: Det var liberalerna som satt i högsätet då, det var Ekman. Och det var arbetslöshet alltjämt. AK kalla de det för. De skicka dom till Småland och de tjäna 3 kronor om dan. Men vet du vad, det kanske inte du kommer ihåg, du var väl inte med eller så stor då. Då hade vi ett möte arbetarkommun och vi hade fått brev ifrån dom, det var till jul, för då skulle vi ha kommunalstämma som vi kallat för i den tiden, att vi skulle lägga fram på kommunalstämman att de skulle få hjälp till resa hit ifrån Småland till jul till komma hem. Och då när vi hade sammanträde då, innan vi gick på den där stämman. Det var socialdemokraterna, då hade vi Edit Berglund och så Folke Persson ifrån Lill-lagårn eller Stor-lagårn eller var han var, men han var. Känner du igen en? Folke Persson han var bror till den här Märta Lundgren. Ja, och så säger de: -” De där, di har tid te gå hem”. Har du hört på maken? Och de var socialdemokrater! Men Gud förbarme, jag vart så arg så Gud Fader, jag hade så när rivit själen ur dom, men jag hann inte förrän Algot, Algot Andersson han var med i ungdomsklubben, begärde ordet och reste sej opp och himmelens Gud Fader så han gav dom. Och jag jubla. Det var väl ynkligt te säja. De har tid te gå hem. Och de var socialdemokrater. Det satt nog bra löst. Det tror jag. Så jag säger i alla fall att det finns folk som är väldigt bra inom alla partier, som människor. Tycker du inte det?

O: Joo!

Fru N: Och det finns jäklar i alla partier.

O: Om vi skulle ta och avrunda det här lite. Kan fru Nilsson ge några synpunkter på samhället idag. Är det någonting som är snett och skeft eller vad är det som är bra.

Fru N: Jag tycker det är bra alltihop. Men det kunde ju bli lite bättre.

O: Ungdomen då?

Fru N: Ja, för ser ni, stannar vi, det är inte bra. Det är bara att gå framåt.

O: Annars brukar ju äldre människor tycka så mycket om ungdomen. Vad säger fru Nilsson, är den bra?

Fru N: Ja, jag vet inte. Det är den väl. Jag har sagt i alla mina tider att jag klandrar aldrig ungdomen, för ungdomstiden kommer aldrig tillbaks. Det kan ju vara att det finns de som har urspåra men det finns väl motiv för det kan jag tro. Håller du inte med om det?

O: Jo det är nog så.

Fru N: Ni förstår, de som nu är på sånahär anstalter, och de blir väl inte bättra, då är de flera stycken te komma ihop. Nej, det vore bättre att de kunde komma ut var och en för sej, tycker jag. Men det är väl ingen som vill ha hand om dom.

O: Blir det långsamt här på hemmet?

Fru N: Här? Neej, neej. Och jag är sån så jag tar precis som det är. Vi har så bra här så herre Gud. Fast nog tycker jag det är roligt om det kommer några och underhåller oss.

O: Och intervjuar!

Fru N: Ja, de med, det är väldigt roligt. Och det gör de. Det kommer ju hit föreningar och sjunger och det kommer hit och pratar. Neej då, inte är det långsamt inte. Och jag är så glad för jag kan ju gå ut och gå, men det är sämre för de som sitter i stolar och inte kan……… Jag ser ju dåligt och hör dåligt men det gör inget.

O: Ja, det var en trevlig pratstund det här fru Nilsson.

Fru N: Ja, det var så roligt att få träffa dej så du kan inte tro.