Intervju med Harald Blomqvist 75 år

Maj 1972

Mästerlotsen Harald Blomqvist

Intervju med f.d. mästerlotsen Harald Blomqvist numera bosatt i g:a Oxelösund. Vi ska be honom berätta vad han minns, dels från hans far som också sysslade med sjöfart i viss mån, tullvaktmästare, och dels sin barndom och uppväxttid och sin utbildning till lots osv.

O: Var så god Harald, kan du minnas något från Din föräldratid och så tala om när Du är född osv.

H B: Ja årtal behöver jag väl inte säja, men jag är född 1897 och uppväxt på Beten. Och sedan min barndom. Ja, det var te ro till skolan i land här till gamla Oxelösund kväll och morron och gick hos pastor Axelsson. Han var ju då pastorsadjunkt tror jag det var han var då och hade skolan samtidigt. Så det var te ro iland ifrån Beten kväll och morron. Ibland kom jag för sent och ibland fick man ju stanna hemma för det var dåligt väder. Då var man ju glad åt att slippa skolan. Nå, i alla fall, så gick årena och min pappa han var ju tullvaktmästare på Beten och vakta. De hade en stor stege där som de höll utkik utåt Hävringe på alla båtar som kom. Så skulle tullvaktmästaren ut och preja varenda båt till Norrköping och då samtidigt fick dom varsko lotsarna i land. Då satt det en stor blå flagga på spegeln oppe i toppen. Det hade dom 40:- om året för. Det var 3 tullvaktmästare där ute. Det var en rätt så blygsam summa. Så lotsarna i land de bara höll utkik på Beten. Och sen fick dom, på natten då var det en landtärna som de hängde ut på knuten på gamla lotsvaktstugan. Det var signal att han skulle till Norrköping och då satt det alltid, på natt satt dom ju en tankarlandtärna på styrbords bog som tecken på att dom skulle till Norrköping och på dagen hade dom en flagga, på förtoppen av fartygena där. Ja, sen var de

ute och preja dom där förstås, om de flöt opp fick de följa med på bevakning och jag minns en gång då var det en tullvaktmästare som hette Lundkvist, han hann inte purra opp den andra så han rodde ensam ut med sin båt sen försvann han bara de fick aldrig sén mer. Det kommer jag också ihåg. Ja, så börja man växa opp och sluta skolan och sen gick man till sjöss alltså. Det var 1916. Då mönstra jag på en svensk båt som hette Göta från Karlshamn i Nyköping. Det kommer jag ihåg så väl för vi låg i skansen där och det var vägglöss, mycket vägglöss. När jag vakna på natten där hade jag hela kroppen full av vägglöss. Sen var jag ute till England, då var jag ute under hela kriget då 1916-1917. Jag skulle hem till Sverige…. jag skulle till Amerika förstås så jag mönstra ombord i en dansk bark som hette Kaluna och vi kom ifrån Kalix och skulle gå till New York med krita och vi hade bogsering ut. Det var under tyska ubåtsspärren där 1917, och vi skulle överhala några gårdingar på barken då vi var bogserade 100 mil utanför Lundy Island i Bristolkanalen och det var en matros oppe och skulle överhala några gårdingar oppe i skutans…… ja, det var en segelskuta så vi hade ingen maskin eller nånting. Och då sa jag till ena grabben så här att: "Nu får vi se om vi ser några ubåtar”. Joo då där dök det opp en ubåt. Han var väl omkring 5-600 meter ifrån oss och börja skjuta med kanonerna där. Vi såg att först kom det opp en man på däck där och ställde sig vid kanon och ladda och sköt och kulorna gick rätt över huvet på oss och vi slängde oss ner på bardun och in och sen brassa vi back och sen sprang vi till livbåtarna då. Men tysken han fortsatte och skjuta. Och jag vart så glad för jag kom i babords livbåt för det var läsit. Och så satt vi 48 timmar och rodde i den där men lik förbaskat så sköt den där ubåten så kulorna slog bara ner några famnar ifrån oss. Men i alla fall det var fint väder, det var april månad 1917. Och så satt vi 48 timmar i livbåtarna och rodde, men skepparn han hade en hel låda visky ombord i livbåten så det drack vi visky ur milkboxar och det höll ju humöret oppe. Så vart vi upptagna av en engelsman och landsatta i Falmouth tror jag det var och jag kommer ihåg så väl, vi fick så mycket sardiner ombord. Vi fick sätta en presenning över fyrans lucka och vara där under. Och det gick ju allt väl. Nåja i alla fall kom jag iland i England alldeles i Swansea tror jag det var vi reste sedan. Så vi la ut igen till sjöss. Och då mönstra jag ombord i en norsk båt som hette ”Carmen från Kristiania” och jag kom ombord och skulle………. Ja först var jag ombord på en norsk bark som hette ”Scottish Glen” vi skulle till Sydgeorgia och lasta valspäck eller valolja men det var så förskräckligt otrevliga, det var negrer och alla möjliga sorts nationer så jag backa ur som väl var. Men så mönstra jag ombord i en annan båt som hette ”Carmen från Kristiania” och de hade skansen akter över där och när jag kom in, jag kom ifrån ljuset alltså, och så fick jag höra: ”men hör du förbaske mej är inte du Harald här” var det en som skrek. Då var det Tycko Sundin, en lotsson här ifrån gamla Oxelösund, han var eldare där ombord. Och det var ju trevligt förstås. Och så segla vi ombord i den där, ja vi hade varit ombord i ett par månader vi gick emellan Swansea och Rouen med briketter och kol. Ja, sen en gång utanför Land´s End så var det tjocka och jag stod och hade roddtörn och skepparn han hade……han hette Andersen, han var jämt på snusen för det var på bryggan vi körde full fart vi ska till Swansea te sen. Jag sa: ”Kapten, vi hör ju båtar som blåser än här än där. Nu har vi en framför oss som blåser nu”. ”A, de går nog klart”, sa han. Och rätt vad det var så dök den där opp framför stäven på oss. Alltså det var ju tjocka, så vi ramma honom på förkant utav midskepps. Och det var en norsk båt den var tom. Och de satte sina livbåtar i sjön, och de kom ombord. Och det första den norska skepparn sa det var: ”Det

var förbaskat bra jag vart å med den här förbannande rostlådan så jag kan få en ny båt”, sa han. Och då börja vi på och sjunka vi också, så vi var läck i stäven men skotte höll så vi höll skepps då och gick i land till Swansea igen då. Och sedan…… Det var en som var med då han hette Brustad han var chif på backen och vi skulle på sjöförklaring till svenska konsuln där och jag var ju yngre, han var ju gammal och äldre den där Brustad så han sa: ”Det här ska vi göra affär av du och jag”. Så sa han till skepparn när vi var på väg till konsulatet: ” Hör nu kapten, kan inte vi gå i land och gå in på det där schappet och få en wisky”. ”Javisst, sa han, ”bara ni klarar mej så inte jag blir fast”. Men i alla fall, ja, jag använde ingen sprit så jag tog bara lemonad på den tiden. Men i alla fall, jag vet inte hur det var, men han klara sej i alla fall skepparn. Jag vet inte hur det gick sedan.

O: Det här var under kriget?

H B: Ja, det var under kriget. Ja, och sedan segla jag ut emellan Frankrike med andra båtar också och bl. a. Så mönstra jag i norsk bark som låg i en plats som hette Appledo vi skulle över till Sverige då han hade lasta kol. Det var samma skeppare som…..

O: Får jag fråga dig Harald, visste du redan nu att du skulle bli lots och det här var en del i din utbildning så småningom.

H B: Ja, jag gick för att jag skulle få sjötid alltså, det måste man ju ha då. Då fick man ju se till sjöss, och segelskutorna. Då skulle man ju ha sjötid på segelfartyg, det är borttaget numera.

O: Så ni skulle ha ett antal månader på segelfartyg då. Hur många var det, kommer du ihåg det?

H B: Jag tror att det var 12 månader.

O: Ska du berätta nu om den där barken.

H B: Jaa, men i alla fall det var Caluna som vi vart sänkta i Bristolkanalen ha, och den där skepparen han hette Veibull. Honom träffa jag på gatan i Swansea och då sa han till mej: ” Nu har jag fått en ny skuta och vi ska gå över till Danmark med kol, ska du följa med så kan du få mönstra”. Ja, det gjorde jag mönstra på och vi låg och rusta ut i alla fall i Appledo den där lilla platsen i Bristolkanalen. Men hur det var gick köpet tillbaka och sedan en tid efter så mötte jag honom på gatan i Swansea och då hade jag redan mönstra ombord i en annan norsk bark som hette Algert. Men i alla fall så sa han: ”det var tur att du inte följde med för vi vart sänkta vi också”, sa skepparn. Och den där Algert, han bogserade emellan Swansea och Cardiff och Rouen och det var ju bra men jag kommer ihåg den där skepparn på den där engelska bogserbåten, eller kocken, han tog alltid med sig….. han klädde sig i kaptensuniform och gick iland. Det hade han i ett knyte kommer jag också ihåg, för honom träffa vi ibland då satt han på schappet ibland och hade flickor omkring sig. Men i alla fall en gång när vi kom till Rouen timmerman han sa det att, det var under kriget alltså det var ju fullt av vinfat på kajen och i alla fall så sa timmerman: ”jag ska gå iland och hämta lite

vin”. –”Är du tokig det går ju franska soldater och vaktar på kajen och passar dom där”. –”Ja det bryr jag mej inte om”, sa han. Han gick och kom ombord med 2 pytsar med rödvin och ställde opp på skansbordet. Och han tala om det kom en vakt och han glömde sätta en plugg i hålet så sen på morron var hela kajen full med rödvin. Ja, så småningom kom jag ju hem till Sverige igen då ja. Sen gick jag opp i navigationsskolan och tenta på den här andraklass skepparn för en behövde inte ha någon navigationsexamen och den fick jag där- Och så börja jag som lotslärling här i Oxelösund. Det var 1920.

O: Så du var ute ett par år till sjöss?

H B: Jaa jag var ute under hela kriget. Sedan så börja man ju här och lära.

O: Det här med sjömånader det var en vanlig bakgrund som lotsarna hade på den tiden. En del var naturligtvis ute längre och en del kortare tid.

H B: Ja, just det. Man måste ha sjötid och det var 3 år.

O: Vilket år kom du tillbaka till Oxelösund?

H B: Jag kom 1918 och då fick jag exera ombord i Tapperheten. Sedan så var jag lotslärling. Det var 1920, och sen gick det undan för undan.

O: Kan du minnas om det var någon skillnad då t.ex. på lotsning då och hur det är idag.

1925 ”Mulle” Sveriges första motordrivna lotsbåt belägen i Hävringe

H B: Ja, det var ju en förskräcklig skillnad förr i världen. Då fick man ju segla och ro. Vi hade ju en lotsbåt här som var byggd 1905, den har du väl skrivit om förut. Gamla Mulle som stog på kajen, lotskajen där nere, den hade vi då. Men den fick vi inte använda på Hävringe när vi skulle hämta lotsar när det var vackert väder, så fick man ju ro ut, för det vart dyrt med oljan och så slet man ju motorn.

O: Ja, det kunde väl bli rätt jobbigt det ibland.

H B: Jaa då, sitta och segla mellan Hävringe och Oxelösund.

O: Hur länge var det ni var tvungna att använda segling vid lotsning?

H B: Ja, då fick man ju segla ut och lotsarna här förr dom hade ju, innan motorbåtarna, då drog dom ju opp sina båtar på Beten. Och sen for dom alltid till Beten och låg och passa på fartyg till Norrköping, så vi skifta då vid Vinterklasen. Jo, lotsarna förr i tiden dom fick slita ont dom. Ligga och kryssa mellan Hävringe och Oxelösund. Det var dåligt väder många gångar. Det var oljekläder och sjöstövlar på den tiden. Sen vart det ju mycket bättre när motorbåtarna kom till.

O: På den här tiden du talar om gick ni lika långt utanför Hävringe när ni mötte fartygena då som dom gör nu när båtarna är motordrivna?

H B: Neej, det gjorde man ju inte. Då kunde man ju inte fara så långt egentligen utan det var te blossa då, tända bloss och sen landtärna så de svara. Så de kom ju och mötte i regel. Nu får ju lotsarna gå ända långt ut till Gustav Dahlén där ute. Det var ju helt öppna båtar dom där gamla lotsbåtarna de hade, det var bara en liten vindruta på senare tiden som kom till.

O: Och då låg ni på Hävringe vissa dagar?

H B: Ja, vi låg en vecka där ute. Jag börja först som de kalla lotsdräng som var där ute. Då hade jag 80:- i månaden och då fick jag, det var inga båtmän då på den tiden, utan lotsarna fick själva hålla en man, en båtman alltså. Dom hade ju 40% utav lotspengarna då på den tiden alltså, staten tog de andra 60. Och som sagt var jag fick följa med till varenda båt ut och sätta fyr på blosslampan mot lotsbåten. Och sen hade vi dålig hamn på den tiden också, när det var lågvatten och storma då fick vi ha lotsbåten ankrad i sundet, i Flundresundet vid en boj. Och jag fick ju alltid gå ut tidigare, medsamma nån båt vart synlig fick jag ro ut och elda på motorn och sen i land och hämta de andra lotsarna. Det var rätt så ansträngande många gånger när det var mycket sjöfart och så.

O: När du börja med din lotsgärning, då fanns väl en del segelfartyg kvar?

H B: Jaa då det var det. Det var mycket, ja så mycket var det väl inte men det var en del skutor man fick ligga och närapå lära ibland till Norrköping. När vinden var västlig fick man ju ligga och kryssa i Bråviken. Och sen i regel när man kom till panpus där då fick man ju bogserbåt, beställa bogserbåt och fick bogsering opp genom rännan för då gick det ju inta alla gånger att segla opp genom rännan med västliga vindar då. Och det kunde ju ta flera dagar ibland att med en segelskuta ligga och kryssa i dålig vind osv.

O: Författaren Karl Asplund tillbringade sin pojktid ofta på somrarna här i gamla Oxelösund. Han var också med lotsar och fiskare här ute omkring Hävringe och han har skrivit en del dikter om lotsning på Hävringe och en del äventyr. Kan du Harald minnas någon särskilt svår storm eller något annat tillbud under de många år du hållit på?

H B: Ja, stormar det var man ju med om många gånger. Och en del olyckor. Under min lotstid t. ex. då jag lotsade opp en båt, jag kommer inte ihåg nu vad den

hette, men kapten hette Johansson i alla fall, till Norrköping och jag sa till styrman när jag kom opp på bryggan vid Vinterklasen och gick bort till Hargökalv där, och klockan var 3, och jag fråga överstyrman han var på bevack på bryggan: ”Var är kapten någonstans?” sa jag till styrman. För de kom opp med kaffe klockan 3 på bryggan. Och jag sa: ”var är kapten ska inte han ha kaffe då”? ”Nej det tror jag inte jag vet inte var han är”, sa styrman. ”Han kanske har hoppat i sjön”, sa jag på skoj så där. Och tiden gick och vi kom opp emot Pampus där och då började de dra öronen åt sej. Då hade skepparn hoppat i sjön, och drunkna. Han hade lagt sin nyckelknippa och armbandsuret under en kudde i salongen på ena soffan där. Och jag skoja till styrman och sa bara på skoj: ”nu kanske styrman är skeppare”, sa jag och skämta så där. Och han vart skeppare. Och en gång lotsa jag en annan båt, jag kommer inte ihåg vad han hette. Vi hade tjock i alla fall och ankra vid Kungshamn vid Mesen där för tjocka och jag var trött, jag sa till skepparn, han ville inte gå ner från bryggan skeppar, vi hade ankare i båten och allting. Men jag var trött jag ville gå ner och ta en lur så där, och vi satt och prata i salongen där, och rätt var det var körde skepparn på huvud rätt ner och dog. Han fick hjärtslag eller vad han fick. Och sen gick vi tillbaks till Oxelösund och doktor Smedshammar kom ombord, men det var ju ingenting att göra. Och jag vart så glad att jag vart av med den där båten för det var ju otrevligt det där. Han låg på salongsgolvet och sprätte med armarna och så var han död. Och det var han Jacobsson, som var lots här förut, han gick ur lotsverket för han är skeppare där nere på, vad heter dom där Brodin-rederierna, han bor i Nyköping, han var överstyrman tror jag ombord. Och sen kom han tillbaks till Oxelösund här och lasta malm från Norrköping och jag fick den där klockan 12 på natten och jag satt och tänkte, på den där stolen satt ju skepparn och vart död, fick hjärtslag och dog. Nej, Karl Asplund har jag inget minne av alls. Hans farbror, eller fadern var det väl, Konrad Asplund hette han visst som bodde här köpte ju stugan efter honom. Det var som du vet där borta vid Segeludden.

O: På vintern var det väl en rätt besvärlig tid för lotsarna. Jag tänker på när det har stormat och det har isat på och ni skulle entra från………..

H B: Ja, en gång kommer jag särskilt ihåg att jag skulle lotsa en båt, nej, jag skulle sätta ombord Östling tror jag det var, på en tom båt som kom norr ifrån. Han var tom det var på vintern och sen när vi borda och körde till lång sidan med båten så kom det ner ett isberg. Jag stod och styrde i siktrummet på gamla Ettan och fick hela huvudet fullt av is. Alltså han hade fått det i, det var mildväder så isen utav spigatten hade varit stor sen vi kom emot, så släppte hela isflaket och kom rätt i huvudet på mej, så jag närapå tuppa av där och fick en lindrig hjärnblödning tror jag det var, men jag kunde styra ifrån i alla fall så jag klara mej i land. Ja, det var ju mycket tillbud på vintern. Vi fick springa ut på isen med landtärna när isen låg ute vid Hävringe. Så kom båten intill så vi kunde hoppa ombord på en stege.

O: Men då var ni unga och friska och starka.

H B: Ja det var man ju på den tiden.

O: Fanns det någon ålder för så länge som ni behövde hålla på så där ute vid Hävringe. Fick ni landtjänst så småningom?

H B: Neej då det fick man hålla på tills man blev pensionerad. Ja, en del sökte till Norrköping utav lotsarna förstås när de vart gamla. Jag vart tillfrågad också, men jag ville inte dit jag ville inte till Norrköping, utan jag var hela tiden här i Oxelösund till jag vart pensionerad. Jag ville inte vara i stan. Trivdes inte med stadslivet.

O: När ni nu låg på Hävringe på s.k. passning då fanns det naturligtvis dagar som det inte var lotsning och då pyssla ni med nät och lite fiske?

H B: Ja, det fick vi göra förstås. Och laga mat gjorde vi själva också. Dom gamla lotsarna hade mest lagad mat med sej ut. Varje lördag skifta vi ju och låg kvar en vecka där ute. Men sedan så börja vi på och laga mat själva och det var närapå trevligare. Vi hade ärter och fläsk en gång i veckan, och var en och hade ett fläskstycke med och så koka i en gryta. Det var fina ärter det.

O: Och så fiska ni?

H B: Och så satte man nät och var ute och fiska. Var ute och fiska torsk också. Och sköt en och annan fågel gjorde vi ju också förstås på den tiden när det var sånt väder.

O: Vårskytte på den tiden, för det fanns ju då, det var väl en tjusig tid?

H B: Ja, det var det tjusiga på våren, som aldrig återkommer numera, det tro jag inte att det blir lovligt mer. Men det var trevligt på vårmornarna när ejdern kackla och alfågeln sjöng.

O: Då hade ni många besök på Hävringe också?

H B: Jaa vars det var nog en del som kom ut och jaga då också. Ja, vad ska vi hitta på och prata om mera nu då.

O: Ja, vi kan gå tillbaka lite i tiden, där jag tycker det var intressant och det var du börja med att prata om din pappa när han var tullvaktmästare på Beten. Har du några flera minnen därifrån?

H B: Ja, det kommer jag ihåg för pappa han hade ko och gris och sen hade vi höns också. Och vi fick fara i land här och slå hö på sommarn. Fick slå hö i Sandviken hos lotsarna där för de hade ju inga klippmaskiner utan pappa han skulle ju ta reda på gräset och torka det. Och det var inte så angenämt för en annan när man var fri från skolan och fick följa med och räfsa hö och ro ut med hölasset sen bära opp det på berget och torka det. Så man var ju lite avundsjuk på dom andra ungdomarna där i Sandviken som fick gå lediga en an fick ju jobba på den tiden. Men det far man ju inte illa av. Och en gång kommer jag ihåg när pappa hade gris och den rackarn gav sig ut och simma. Han skulle simma ut till Furön. Pappa hade vakten han gick opp i stegen och fick se grishuvudet där i närheten av hundhällerna där mellan Beten och Hundhällerna.

Så han fick fara ut, och brått som tusan hade han, och fick slå ett rep om halsen på grisen. Det var närapå julgrisen höll på och gå ifrån oss.

O: Den här tullningen, han var ju tullvaktmästare din pappa, hur gick den till då?

H B: Ja, de gick ombord i båtarna då, eller skutorna, och gjorde visitation. Det där var ju bara formsaker. Det förstår jag inte varför det skulle vara på den tiden att det skulle följa med bevakningen till Norrköping det var ju lots ombord där. Det vart ju avvecklat med tiden också det där.

O: Så det där med lotsutkiken som de hade det var nästan som en bisyssla?

H B: Ja, det tillhörde inte tjänsten för tullarna inte med de skulle ju ändå hålla utkik och preja alla båtar där. Vi kombinera ju och hjälpte ju lotsarna med den där flaggningen och landtärnan på nätterna som dom satte ut.

O: Och det här med att man skulle ha djur osv. här det var i samband med att det var inte så väl betalt utan man måste ha lite självförsörjning.

H B: Nej det var det ju inte. Det var dåligt lönt på den tiden, vi var ju många syskon så det var ju ett gott tillskott till hushållet.

O: Men sen när du sluta skolan då var du inte kvar på Beten så länge.

H B: Nej, då fick jag ju……. Då kommer jag ihåg första tiden när de byggde järnverket då var ju min bror Charles då han var dykarskötare och jag var dykarpumpare. Det var 1914 tror jag. Det brann på Högsten tror jag jag kommer ihåg på sommarn då också. Ja, det var väl första världskriget bröt ut då. Ja, jag hade 40 öre i timman det kommer jag ihåg utom när vi göt då hade vi ackord då tjäna vi 8 kronor om dan. Det var bra betalt.

O: Och sen stack du ut på sjön.

H B: Sen stack jag till sjöss 1916. Ja, jag var ute till sjöss före ombord på Skandia förresten när Gustav Sundberg där jag hamna ett slag som salongsgrabb. Det var 1912 kapten Odner var skeppare då på Skandia. Det var det första ja, och sen kom det undan för undan.

O: Men lotsyrket när du börja det var inte så där väl betalt.

H B: Nej det var det inte på den tiden heller. Lotsarna tjäna ju rätt så bra då, jag kommer ju inte ihåg vad dom hade men förr hade dom ju hel lotslott, förr i världen. Alltså de fick behålla lotspengarna själva. Det var ju konkurrens mellan Häradsskär och Arkö lotsplatser när de låg och segla med sina lotskuttrar långt neråt förbi Häradsskär när de skulle ta båtarna alltså.

O: Så det var en slags fri konkurrens då?

H B: Det var konkurrens när lotsarna fick full lotslott. De fick behålla varenda öre själva, men de fick hålla båt, ja, jag vet inte lotskuttrarna hur det var med det,

men det har Karl-Gustav tagit reda på hur det var då på den tiden. Han har forskat mer i det där mer än var jag har gjort.

O: Hur länge fick du gå som lotslärling och sen du utbilda dig på den här lotsleden då?

H B: Ja, jag kommer inte riktigt ihåg, men det var några år i alla fall innan jag vart……. Jag fick ju vara extralots då, och sen fick jag tjänstgöra som båtman första tiden innan man fick lotsexamen. Sen fick man gå några år innan man vart ordinarie. Och sen gick det ju undan för undan sedan.

O: Och det var en stor dag för dig när du blev ordinarie lots.

H B: Det var en stor dag ja.

O: Har du ångrat någon gång att du blev lots?

H B: Nej det har jag inte gjort. Jag har inte ångrat yrket alls trots strapatser många gånger. Jag minns en gång när jag lotsa, ja vilket år det var, men i alla fall det kom en båt, han fick snötjocka mellan Hävringe och Kopparlagen det blåste sydost storm, snöstorm. Sydost vind var det, jag våga inte söka på invid Beten eller ute vid Klasen eller någon stans och kunde inte ankra heller utan jag fick gå på bryggan hela natten och jag fick inte släppa Grässkärsfyren heller utan när den försvann fick jag vända och gå tillbaks samma kurs igen. Det var det värsta jag varit med om.

O: Det måste vara ganska nervöst en sådan där natt då.

H B: Ja, det var det, med det fick man ju naturligtvis….. man hade ansvaret för båten och så där det var ju många liv också. Man ville ju inte gärna gå i land lovart på land heller utan då fick man ju göra på det där sättet. Hålla sig över öppen sjö.

O: Ja, nu har dom ju moderna hjälpmedel.

H B: Ja, nu har dom ju radar och telefon ombord i båtarna. Det är ju mycket bättre nu.

O: Men dom har ett annat så att säga ris över sig nu det här med jäkt och…..

H B: Ja, trots nutiden tycker jag att det är bättre nu, för att jag minns gånger att jag kom hem från Norrköping kl. 11 och då var jag första tur när jag kom hem igen. Då kunde telefon ringa kl. 1 igen. Då fick jag gå tillbaks igen. Och det var på 4-5 timmar. Men det gör dom inte nu inte, nu får de vila sej mera när de är lotsar.

O: Ja, det är väl nödvändigt nu också.

H B: Ja, det är större tonnage, större båtar än det var på den tiden.

O: Och nu är du pensionär sen några år tillbaka och du pysslar fortfarande med båten och så.

H B: Ja, jag har ju lite nät och fiskar lite så där till husbehov, och så har jag ju tomten att sköta.

O: Du har ju två söner, men dom gick inte din väg?

H B: Nej, dom hade fel på ögonen både Lars-Rune, han är i Norrköping och är ingenjör på Holmens där, och sen har jag Sören. Han är kranmaskinist här nere i hamnen. Han skulle också ut på sjön men han hade inget färgsinne. Så det vart landkrabbor av dom.

O: Annars kanske dom har gått den vägen?

H B: Ja, det är nog troligt att dom har gjort det dom är intresserade av sjön bägge två.

O: Ja du Harald det var en trevlig pratstund jag tackar dig för det här.