Intervju med Oskar Malm 82 årDen 7/7 1972

Som nummer fem står Hildur Malm och sedan står Oskar med sonen Ragnar på armen.

Intervju med hamnarbetaren Oskar Malm, en utav de få kvarvarande hamnarbetarna ifrån den tid som vi kallar ”jobba på malmen”.

O: Oskar Malm, ska vi börja med att du talar om var du är född?

O M: Nyköpings Östra och årtalet är 1890, 1.12 är det.

O: Och där gick du i skola?

O M: Och där gick jag i skola, i småskolan där. Och det var på väster skolorna var, det fanns ingen skola på öster då på den tiden utan det var endast på väster som de hade skolor, småskola och storskola och slöjdlokaler osv.

O: Skolgången var inte så komplicerad?

O M: Det var inte omständlig det gick rätt så gesvint.

O: Och du gick 6 år?

O M: Jag gick 6 år som vanligt.

O: Vad tog du dig till sedan då?

O M: Ja, sen kom jag från småskolan till storskolan förstås, det var 6 år där med. Sen fick jag börja på Fors halva tiden och gick i skolan halva tiden. Det var ju fattigt, mor var ensam med 6 ungar. Så det var ju mycket arbetsamt för henne så vi var tvungna att försöka få lite arbete för att hjälpa till.

O: Din mamma hade hon något arbete utöver familjen?

O M: Hon gick stundtals till mejeriet i Nyköping och baka åt personalen för de åt där då. Så det var inte mycket hon kunde hjälpa till med.

O: Det var inte så fett då?

O M: Nej, det var mycket dåligt då. Vi fick lära oss tugga ur mun, som de säger. Men allt var roligt, och frid och fröjd så det var inget att klaga på. Vi var inte bortskämda med något.

O: Ni visste inte om något annat.

O M: Nej, man visste inte om någonting annat utan det gick bra ändå.

O: Kommer du ihåg vad du tjänade som liten pojke på Fors?

O M: Det törs jag nog inte säga, för det var så obetydligt så. Det var några ören, jag kommer faktiskt inte ihåg hur mycket det var. Det enda som kunde komma ihåg det är min bror han var ju med och har gott minne.

O: Å ja det är ju 70 år sedan.

O M: Ja, det är inte så gott att komma ihåg allt.

O: Hur länge gick du där på Fors?

O M: Ja det var ett par tre år bara och sedan kom jag ut i förvärvsarbete, vart lite större och så där. En tre fyra år gick jag nog kanske på Fors. Och sen kom jag till Liborg o Berg och var hantlangare där på arbetena.

O: Vad var det för yrke då?

O M: Det var stenarbeten. Och där var jag några år och så gick det likadant som det gjorde och då kom jag till hamn, i Nyköping.

O: Innan du kom till Oxelösund hade du gjort värnplikten då?

O M: Jag hade inte gjort det utan det fick jag första tiden jag kom hit. Så jag vart ordinarie i alla fall innan jag exerade.

O: Du har ju hållit på och atletat lite också gjorde du det innan du kom till Oxelösund?

O M: Det höll jag på med som pojke kan man säga. Det sluta jag med i helt unga år, jag var väl inte mer än knappt 18 år när jag sluta med det där jobbet. Jag höll på lite med de där Bergkvistarna och det var ju rätt så roligt, de for omkring lite i landsbygden och uppträdde.

O: Men nu är dom duktiga på det där området.

O M: Väldigt duktiga, det får man lov att säga. Man var ju en nolla mot dom som finns nu.

O: Så du var 21 år när du bestämde dig för att åka till Oxelösund? 1911 då var du 21 år. Hade du hört att det gick att tjäna pengar på malmen då eller?

O M: Ja, jag tyckte det var så fritt det där, för jag jobba i hamnen i Nyköping innan jag for hit till Oxelösund. Och jag tyckte det var fritt, inte var det lätt arbete, det var det inte för då fick man ju ösa för hand allting och det gick ju bra det med det är ju klart, men tungt var det. Men man var ju ung och pigg och allting var roligt då med. En var inte rädd för att arbeta gamla stammen som de säger.

O: Och det var inga 8 timmar, det var mera på den tiden.

O M: Ja, det var det, det 9 timmar. Och så nattarbete mycket och skiftarbete vid vagnvändarna. Där hade vi 3 skift, förmiddag, eftermiddag och nätterna som man fick köra.

O: Men det var väl slitigt första åren med malmösning och kärror och så?

O M: Ja mycket. Men jag kommer ihåg personligen när jag jobba vid hamn i Nyköping. Vi lossa en kolbåt där till Gasverket som var alldeles intill hamn där nere och där kunde vi tjäna ända upp till 15:- kunde vi tjäna på kolbåtarna. Men annars så var det ju inte så mycket på de andra. Men det var den där långsättningen vid ställningar, vid bockar och ställningar och fick kärra långa långa vägar. Det var ju långt ifrån själva hamnen och till Gasverket. Men det gick ju bra det också och det var bra förtjänst. Men det var ju det sämsta med Nyköping att det var så gräsligt dålig ordning. Det ville festa för mycket gubbarna. Det var inte så bra. På det viset kunde man, när man lossa spannmål där, då fick man alltid det jobbet att bära så det gilla en annan bättre för de andra gubbarna de vart innan kvällen så låg där nere i rummet. De kunde ju inte göra någonting, så bära kunde de ju aldrig göra. De räkna med att innan kvällen så är jag döfull.

O: Och så var du här några år och så kom världskriget 1914.

O M: Ja just det. Ja då vart det ju tråkigheter då också förstås. Men det ju den tiden också fast det var lite marigt. Man fick gå ut på andra jobb, skogsarbete och sådant, så det var ju inget vidare.

O: Och gå och ösa malm hela dagen med dålig matransoner det var inte heller så bra?

O M: Ja man kan ju fundera över att gubbarna som har stått och öst malm i så många år att inte deras ryggar och magar blev värre tilltygade för du förstår man fick ju aldrig smälta maten. Det var att direkt från matbordet ge sig ut och stå på huvudet och ösa malm. Vilken matsmältning det vart. Det frestade magarna och ryggarna.

O: Ja, jag kommer ihåg min pappa, vi bodde ju i snickargården, det var en 8 – 10 hamnarbetare där. Och Lundal det var ju en stor och kraftig karl men han magrade så att hatten vart för liten.

O M: Ja, det stämmer det var likadant med mig när jag var i Folkets Park, jag var föreståndare där 1937, då hade jag en sån där skärmmössa och den börja dansa i väg över örona. Det har sina sidor.

O: Ja det var inte bara krigsåren utan efter dem också på 20-talet var det ju väldigt dåligt både med arbete och med mat.

O M: Om jag inte minns fel nu, se jag törs ju inte svära på det, men jag har för mig att 1933 tjänade vi 1.200 kronor. Om det nu är riktigt det törs jag inte borga för.

O: Ja, det är nog trolig för då fanns det ju väldigt lite jobb. Men den här perioden i hamnen, det var ju en massa tvistigheter om löner, semestrar och arbetstider och så.

O M: Ja du vet att det vart ju mycket strejker genom att det var olika partier som… Vi har ju de här unga grabbarna, de var ju mer heta på gröten som det heter. Det vart strejker mycket då på den tiden.

O: Det var väl LS:are då istället för kommunister.

O M: Ja, det var det och de var ju rätt så aggressiva så det vart bråk och bråk och bråk. Men sen kommer jag ihåg en gång att chefen han mena som så att det ska bli slut på det här strejkandet, jag ska laga så det kommer hit kranar. Då kom brokranarna sen. Brokranen vid kaj 10 kom –22 och kaj 9 –32, då kom de där stora brokranarna igång. Och sen så småningom blev vi av med ösandet. Vi fick ösa en tid förstås så länge flygmalmen, den var grov den kunde de inte köra på bandet, utan då fick vi ösa till de börja krossa den också.

O: Ja, det kommer jag ihåg, det var ju grovmalm, det måste vara kraftiga karlar som öste den.

O M: Ja, just det ser du då var det bara grovmalm men sedan började de på och krossa så en och annan gubbe fick sån där krossar och då gassa de varandra, som de gjorde då skoja med varandra, för det var sämre. Det var bättre att få det där grova i alla fall för då var det bara att rulla skopan så det var bättre än att stå och ösa.

O: När du började vid hamnen då arbetade ni i gäng eller hur.

O M: Ja just det 3 man i varje, det gick många år så.

O: Vad hade du för gängkompisar?

O M: Jag hade Gösta Bergman och så minns jag inte vem den tredje var.

O: Och så skiftade ni ibland.

O M: Ja det vart ombyte ibland på nyårsskiftena. Då ville de byta kompisar ibland för de gillade inte varandra så vidare. Men jag hade tur. Först hade jag Stora Johan som den kalla´n och så hade jag Alfred Gustavsson. Dom två hade jag längst till kompisar. Sen kom Gösta Bergman och sen kom en Sandström, han är ju borta för länge sen. Så jag kom efter gubben Sandström som de sa då, för han orkade inte hålla på längre, så jag kom i stället för honom i till Johan och Gustavsson. Så dom två gubbarna hade jag som mest gängkompisar.

O: Var du mittenösare eller?

O M: Nej jag var vänsterösare det var jag. Gustavsson var mittenösare och Alfred var högerösare.

O: Det där hårda ensidiga arbetet har du aldrig haft någon känning av det senare på äldre dar?

O M: Nej det har jag faktiskt inte haft några besvär av. Jag har haft ischias en gång men det gick snart över så det var inget svårartat, men det kan ju vara en släng utav det, det vet inte jag.

O: Semester hade ni det på den tiden?

O M: Jag kommer inte ihåg annat än att det kunde vara ett par tre dagar som vi kunde ha fritt. Någon rejäl semester kommer jag faktiskt inte ihåg att det fanns men det gjorde det väl troligtvis.

O: Det var nog mycket lite.

O M: Ja, det var mycket lite.

O: Och när ni hade fritt på kvällarna då var ni trötta då sprang ni inte ute?

O M: Nej det var inte mycket sudd då inte. Då var man slut.

O: Det kunde väl inte bli något nattsudd om man skulle upp och ösa malm klockan 6 på morgonen.

O M: Nej det gick dåligt att gå ut och försöka ha något skoj då för då var man slut.

O: Men det blev väl ett och annat Folkets Park besök i alla fall?

O M: Det vart det, det var ju roligt så länge den fanns. Och det var ju hamnarbetarna som hade byggt den från början och satt igång den det vet du också.

O: Ja, det var ju en fin sak.

O M: Ja det var det, det var ett stort arbete. Mycket arbete gjorde de fritt där, tjänstgjorde fritt flera gånger gjorde de när det var öppet där. Det tog de inget betalt för.

O: Och så kom det en och annan lite loppcirkus ibland.

O M: Det kunde det komma jadå. Malmsten den berömde de, den var alla tiders. Den tjänade parken bäst på. Men det var roligt på den tiden i alla fall.

O: När började du intressera dig för det fackligt politiska, du blev ju parkföreståndare. Men det fackliga när började du med det?

O M: Ja, jag kom in rätt tidigt när jag kom ner till Oxelösund. Det dröjde inte länge förrän jag blev intresserad av det. Det var jag nog i Nyköping med, men man var inte insatt man vågade inte osv. man gick där och smög bara.

O: Ja det var hårda bud då, och de var inte så van organisatoriskt heller.

O M: Nej, man var för blyg för att prata också.

O: Och så fanns det inte så mycket att sätta bakom heller.

O M: Nej det var inte så värst mycket. Nej, man var nog inte något vidare. Men jag tyckte det var roligt att vara med i alla fall, men så mycket nytta har man väl inte gjort på det området.

O: Men hamnarbetarna de var ju pionjärer på många områden kan man väl säga.

O M: Ja, de var med lite var stans.

O: Och lite kulturella också, de bildade ju föreläsningsförening.

O M: jaa då de var duktiga. Jag hade ju intresse så jag var ju med lite var stans i alla fall, i taxeringsnämnden och valnämnden.

O: Och så hade du en annan bisyssla. Brandkåren.

O M: Ja, där kom jag in –25. 13 år var jag brandman och så var jag vice brandchef 9 år och sedan var det tyst ett litet tag och sedan kom jag in i brandstyrelsen. Så var jag där tills jag fyllde 75 år, då slutade jag.

O: Ja det vet jag för jag var med och tackade av dig för dina insatser på brandväsendets område.

O M: Ja det trivdes jag med.

O: Det är lite annorlunda nu än när ni sprang med kärrorna.

O M: Ja, då hade de vissa skjul som kärrorna stod i nere på gärdet som de säger och så likaså på stan lite längre upp. Där fick man springa och ta där kärrorna och sen knata. Och då var det roligt när folk kunde slå larm utan att det var någon fara och det gjorde det en gång när det störtregnade och vi sprang med det där kärrkräket. Det var inte så roligt det heller, vi blev besvikna på det där, men de

sprang bara och gömde sig. Men det är tråkigt när det händer i alla fall. De passa på när det regnade som värst den gången.

O: Var det grabbar då?

O M: Ja, det var bara några pojkar som ville ha lite skojigt. Och vi kunde ju unna dom lite roligt vi med för all del.

O: När började du som föreståndare i Folkets Park?

O M: 1937 det var efter Daniel. Men jag var bara ett år. Det var då mössan vart för stor så jag blev tvungen att sluta.

O: Vilket år slutade du vid hamnen?

O M: 1957 då blev jag pensionär, då var jag 67 år.

O: Då hade du jobbat i 46 år då.

O M: Just det, det stämmer precis det.

O: Då fick du guldnål med briljanter.

O M: Ja, det fick man.

O: Och bra pension?

O M: Ja, jag klagar inte.

O: Jaså !

O M: Nejdå. Ska jag säga det?

O: Ja det tycker jag.

O M: 157 :- kronor i månaden har jag, så det blir lite över 1800:- om året. Och det är jag belåten med i alla fall.

O: Får du ha kvar det ovanpå folkpensionen?

O M: Ja det har jag. Det var för det jag fick skatta det här året. Jag fick skatta 410:- så det har sina sidor när man kommer över vanliga pensionen.

O: Vi började ju tala om att när du var kvar i Nyköping så var du i lag med Bergkvistarna. För oss i Oxelösund var dom rätt så kända, de sysslade ju med atletik och trapetser och sådant och där var du med.

O M: Där var jag med ja. Jag var med från början när de byggde det där uppe i Östra Bergen. Där byggde de en liten lokal, övningslokal att vara i och träna. Där var

vi rätt samlade. Vi var rätt så många till att börja med men sen trappade det ju av. Men vi var många som höll på bra länge.

O: Vad höll du på med?

O M: Mest atletik och jonglering höll jag på med rätt så mycket också. Men atletiken tyckte jag var intressant att hålla på med, så det höll jag på och vräkte med och lyfte med både tvåarmade och enarmade. Men jag mest intresserad av att lyfta på en arm som jag höll på med och där låg jag uppåt 95 kilo och så hade jag hantlar som jag hängde på en tumme och så fick jag upp en bit på ca 109 kilo. Det var rätt skapligt på den tiden.

O: Tävla ni mot varandra också ibland?

O M: Ja, ibland kunde vi tävla med eskilstunabor i både brottning och atletik. De var väldigt skickliga eskilstunagrabbarna, det får jag lov att säga.

O: Ja, det är en gammal känd atletikstad.

O M: Ja, där hade vi inte så mycket att hämta.

O: Och så var ni ute ibland och uppträdde?

O M: Och så var vi ute och uppträdde, ja. Lite varstans i landsbygden, till och med har vi varit i Oxelösund. Vi uppträdde i föreningslokalen här när den fanns.

O: Bergkvistarna de höll på i ringar och……

O M: De höll på i ringar och räck, gymnastik.

O: De var rätt duktiga!

O M: De var duktiga pojkarna. Och de hade ingen läromästare utan de har tagit det utav sig själv. Det var väl sett utikring när det varit cirkusar och så och lärt sig av dom förstår jag, så de var ju väldigt duktiga. Men sedan trappa det utav undan för undan och sedan blev det bara Bergkvistarna kvar som höll på sedan flera år efteråt.

O: Ja, jag kommer ihåg att jag har sett dem i Buskhyttan och utanför Nyköping. De höll på rätt så länge.

O M: Ja, de var säkra. Och sedan hade de en bror som var mycket äldre än dem som körde en lastbil och skjutsade deras grejer och åkte med så de hade hjälp utav honom. På det viset åkte de omkring så de behövde aldrig ta några tågresor eller sådant utan de åkte med den där gamla bilen med grejerna på.

O: Konrad Bergkvist, han som spela fiol, var han också med?

O M: Han kom med sista tiden. Han var lite så där, han var styv att spela fiol, och så var lite clownaktig också. Han hade humor den där pojken.

O: Han var styv att berätta historier.

O M: Ja, mycket skicklig. Det kommer jag ihåg när vi var i Eskilstuna, då var han med och spela och så han historier där med. Så han var ju väldigt säker. Men han kom som sagt var med i klubben på sista årena för att hjälpa dem upp med lite humor också. Det passade han bra till.

O: Men när du kom till Oxelösund sen var det slut.

O M: Sen var det slut jag. Det fanns inget här nere heller att falla tillbaks på, annars hade man väl kanske fortsatt något. Men sen fick man så det räckte ändå, ösa malm.

O: Ja då hade ni att brottas med ändå. Men dom som kom till Oxelösund strax före och strax efter sekelskiftet det var väl i de flesta fall pojkar utifrån landsbygden här som var varna vid kroppsarbete.

O M: Just det, det var landsbor i närheten runt omkring, från Svärta och Tystberga. Det var mest starka pojkar som kom hit. Så det var inte långvägabor just. Det fanns ju en och annan nyköpingsgrabb här förutom mig också.

O: Och så fick de ofta ett namn efter den plats de kom ifrån.

O M: Ja just. Det var Grytskärs-Kalle och det var Lunda-Kalle och det var Flisen och man minns inte alla. Det var nästan varenda en Gas-Pelle, Biblads-Anders, Stigtomta-Lasse och Vrena-Johan. De var smeknamnen de nästan levde på här nere, man kände inte igen dem annars. Sa de inte smeknamnet då visste man inte alls vem det var.

O: Det var lustigt med många utav de dä att de blev ungkarlar också.

O M: Ja, de var rätt så många.

O: Och de var duktiga att dricka öl också.

O M: Ja det var dom, de satt på Vinan jämt. Och kärringarna gick efter dom och drog dän dom ur borden. – Här ska du inte sitta, du ska ut och arbeta, sa de. Jaa, det var sanning också.

O: Jag kommer ihåg det, för 1923 då var jag springpojke på bryggeriet, jag var där nere ett par år, och då kom de där ölgubbarna en släng nerifrån hamnen innan de gick hem. Dom var duktiga på att drick öl, det var väl det enda roligt de hade.

O M: Ja, de gick mycket på Vinan och satt där och hade sina matboxar med sig. Och tanterna de skulle föreställa sig att de hade gått ner och jobba, men då satt de där. Men så fick de reda på det där och gick efter som då. Det var ett par stycken tanter som gick efter som och tog dän dem från ölstugan.

O: Ja det var ju riktigt.

O M: Det var tanter med humör i det. De fick vara snälla och gå med.

O: Ja, det var många gubbar med kontur som man säger, med must och märg i.

O M: Ja, men du skötte ju i regel sina jobb.

O: Ja oftast gjorde de väl det därför att de hade ju inte råd att vara hemma.

O M: Nej man kan inte säga att det var precis allmänt inte, utan det var när det kom för dom så skulle de ha bluddrar utav alla sorter. Men på något vis tycker jag att det var gladare i arbetsgängena förr i världen. De kunde skoja med varandra så de behövde aldrig bli så där väldigt entonigt.

O: Det är nog riktigt. Materiellt hade de ju inte så mycket. Det hade inte så mycket bekymmer mer än att försöka klara hyran och maten och lite kläder. Nu är ju bekymren många andra för folk. Hamnarbetarkårens idoghet har ju varit omvittnad många gånger. Trots sina dåliga resurser så gjorde de ju rätt för sig.

O M: Ja, just det och man får väl säga också att hamnarbetargruppen som sådan har väl byggt upp Oxelösund i sin helhet från början. Det är väl sant.

O: Ja visst är de grundläggare. När du idag ser på Oxelösunds utveckling tycker du då att det har blivit till det bättre?

O M: Det får man väl lov att erkänna i alla fall. Visst är det många som är optimister och tycker att det går åt skogen med än det ena än det andra, men vi får väl se till det stora sammanhanget i alla fall. Visst har vi fått det bättre, det går inte att komma ifrån. Sen får man väl i alla fall resonera hur man vill. Man får inte vara otålig om man tycker att det ser lite konstigt ut många gånger, men jag säger i sin helhet så nog är jag för min del belåten med utvecklingen som har varit i dessa år.

O: Tycker du att pensionärerna har fått sin del av kakan?

O M: Ja, visst har de väl fått det, delvis. Det finns väl en gräns för allting. Jag tycker i alla fall att jag har det bättre nu än när jag arbetade. När jag hade mitt arbete och stod och arbetade då hade jag det sämre än jag har det nu, det kommer jag inte ifrån. Och då har man väl fått tilldelat så man inte behöver gråta, det tycker jag.

O: Hur tycker du Oxelösund ser ut idag mot förr?

O M: Ja, det är en sak förstår du. Bara för att man är äldre så tycker man att det pekar nästan bakvägen när man är äldre. Man hinner inte följa med utvecklingen som har blivit, det är därför man tycker så. Man hinner inte med i galoppen. Annars så är det inget feöl. Så tycker jag.

O: Mycket kanske du tycker är onödigt?

O M: Det kan ju tänkas, men det får man väl blunda för. Det ska väl vara så. Jag tycker inte att det är någonting att anmärka på, jag tycker att allting har blivit bättre. Vem kunde drömma om att man skulle få det bättre sedan man slutade jobba än när man höll på och jobba, det trodde inte jag.

O: Nej jag förstår det. Du behöver ju bara tänka tillbaka på dina föräldrar hur de hade det.

O M: Ja, jag säger att för min del så har jag inget att klaga på. Jag är nöjd.

O: Ja, du Oskar nu har vi pratat en bra stund det var roligt att lite om hur det var förr.

O M: Ja, kan det bli någon nytta och glädje så tycker jag att det är bra.

O: Det blir det säkert. Ett bra bidrag till det material vi håller på med. Tack ska du ha!