Julbetraktelse

ör en tid sen kom nyheten att Sverige har erkänt Palestina som stat. Äntligen finns det någon liten ljusglimt i all rapportering från våldets och

förtryckets Palestina. Vi kan ha olika hållning och åsikt om konflikten mellan Israel och Palestina, men jag tror att alla är överens om att våldet och orättvisor och rättslösheten måste få en ände. Vägen dit är omöjlig att se. Det är lätt att tappa hoppet när historien bara upprepar sig och det tycks omöjligt att se lösningar. Här hemma i Sverige har butikerna fyllts på med alla varor inför julen. Vi förbereder oss för julfirande. Samtidigt finns det så mycket som sker i världen som jag inte ens orkar tänka på eller ta in när jag går i butikerna och letar presenter. Jag känner mig maktlös och kan ändå inget göra. Jag hoppas och ber om att världen ska förändras, jag ropar efter Gud som väl ändå borde vara den skulle kunna göra något. Gud svarar, men inte precis som jag önskar och vill; när det behövs storverk och krafttag, när Gud behöver rycka svärdet ur presidenternas händer, krossa stridsvagnar och kraftfullt vrida världen till rättvisa, svarar han istället med att komma till världen maktlös och värnlös. Vi ber och hoppas och Guds svar är ett barn som vilar i en moders famn. Barnet i krubban – på vilket sätt hur kan det vara Guds svar till oss som längtar och drömmer om en förändrad värld? Om jag hade ett fullödigt svar skulle jag dela med mig av det – men istället får vi böja oss inför ett mysterium som inte går att förstå. Men jag vill dela en tanke med er:

Alla som ägnar sig åt att möta människor i samtal, det kanske går att överföra till andra yrken också, men nu får det vara exemplet – förvånas någon gång att man som samtalspartner blir så oerhört viktig. Jag erbjuder min tid och mitt öra – men i övrigt – inga trollerikonster, inget mystiskt helande, bara mig själv i timme efter timme. Denna närvaro, detta varande tillsammans med den andre personen förlöser så småningom den andres egen kraft, kreativitet, hälsa. Jag är ett ställföreträdande hopp. Jag sitter där och berättar att det finns en framtid. Om jag inte trodde på den skulle jag inte sitta där. Tänk om det är så Gud tänkt om sin egen närvaro i världen, Gud griper inte in och gör, men han griper in och är. Närvarande seende, lyssnande, och Guds närvaro förlöser min egen kraft, min egen kreativitet, min egen fantasi att hitta lösningar och ansvar att förändra min egen situation, Gud säger inte hur, är bara där i mitt liv, hjälper mig att få kontakt med mig själv. Håller fram bilder av glädje, fred, gemenskap. Barnet i krubban berättar inte om den starke Guden som kommer som en stormvind och förändrar allt. Barnet i krubban berättar om den närvarande guden, som väljer att låta oss forma våra liv utifrån den kraft och förmåga vi har. Barnet i krubban berättar om en Gud som låter sig bäras av människan och som förlöser det goda i oss. Barnet i krubban berättar om en Gud som blåser liv i hoppet gång på gång på gång. Det finns en framtid för dig, det du längtar efter är möjligt att nå! Världen kan förändras! Men förändringen börjar med dig och i dig!

Av Lena Fagéus,

Kyrkoherde i Frustuna församling

F