Intervju med Lisa Andersson 76 år

1976

Fru Lisa Andersson som kom till Oxelösund 1903,4 år gammal, berättar om sin barndom och uppväxt-tid. Fru Andersson var gift med Harry Anderssonverkstadsarbetare på Hults Verkstad där han arbetadesom smed.

Det började i slutet av 1800-talet.kaffekokerskan på en av Stockholms restaurangerHamburger Börs står och gläntar på dörren tillMatsalen. Klockan är 12 på natten, ljuset hardämpats ner och musiken spelar Dance Makaver.Hon står och lyssnar, det är inga smekande melo-dier just men de tjusar henne ändå liksom livetför henne inte haft så många smekande tongångarmen det har ändå haft en tjusning. Men nu är hontrött, bara trött. Det kan väl inte dröja så längenu, undrar om det blir en pojke eller flicka. Tänk omjag kunde få ha mitt barn själv, men det går juinte. Hon är ju inte gift och fadern, ja han för-svann när han fick höra hur det var. Ensam är honoch ensam får hon taga ansvaret. Ja hur ska det bli.Hon får lov att arbeta och lämna bort barnet. Måttedet få bra.Nej, nu är det bäst att göra färdigt i köket nugår det väl inte så många kaffe till ikväll ochdet skall bli skönt att komma upp på rummet och fålägga sig och vila sina trötta fötter och ben.

Nu var det över, en flicka blev det. Svarthårigoch söt tyckte modern. Sonja Elisabeth ska honheta. En lycka var det trots att hon var ensam omansvaret. Första dagarna sen hon kom från BB fickhon vara hos en god vän. Så var det att läsa annon-serna om det var någon som ville taga han om hennesflicka. Nog fanns det de som ville det. Modern för-sökte på flera olika ställen, men en gång när honkom och såg till sin flicka hade hon sur mjölk iflaska. Då flyttade hon henne till ett annat ställemen alltid var det viktigast med pengarna de fickför vården. Vården skulle vara med minsta besvär.

Så gick de närmare 4 år. Hon fick flytta flickanfrån hem till hem. Så kom hon till ett nytt hemigen. Nu verkade det bra när modern kom och såg

till henne men hon kunde inte förstå att flickanmagrade och var förtvivlad när hon gick ifrån henne.Senare fick hon reda på att det mesta hon och detandra fosterbarnet, en pojke, fick att äta var enmugg med vatten och bröd i bitar att sätta ned ivattnet så de mjuknade. Så av tänderna som flickanfick var redan vid 3 års ålder bara svarta rötterkvar. En dag bad modern sin gode vän gå och se tillflickan. Hon tog henne med sig därifrån när on gick.Flickan var vanvårdad, kläderna var det lus i ochäven håret. Så var det att försöka få ett nytt hemåt henne.

Det är i början på 1900-talet. Ett äldre par ståroch ser ut genom fönstret på gatan i det lilla sam-hället. De ser att par små tvillingflickor som lekerdärute. –”Hör du Eriksson, säger kvinnan, det voreallt roligt att ha en liten flicka”. – Ja visstvore det så, svarar mannen, men vi är ju gamla för-står, 53 år. Men nog vore det roligt.” –” Vår foster-son är ju vuxen nu, säger kvinnan, och kanske vikunde hjälpa någon tös att få ett hem.” Ja vetdu mor jag ringer till pastorn Hedberg i Stockholm,han brukar ju hjälpa hemlösa barn att få ett hem.”Dagen därpå ringer han till pastor Hedberg och justDå är lilla Sonja där med moster Hulda så när hanfrågade om det fanns någon flicka på 3-4 år som dekunde få taga hand om svarade pastor Hedberg attjag har en liten flicka här nu så det går bra attprata med henne i telefon. De kom överens att flickanskulle komma snarast.Så gick det till när lilla Sonja Elisabet fick etthem.

En kväll i juni 1903 står en ogift mor på en avStockholms kajer med sin lilla flicka och tarfarväl och säger: ”Nu min flicka ska du få åkatill landet och få en ny mamma.” Det var inte lättatt säga ”en ny mamma”, hon hade velat ha sin flickasjälv. Men det fanns ju ingen möjlighet till det.”När du kommer fram ska du tala om vad du heteroch vara snäll och lydig”. Så fick hon då följa sin flicka ombord på en av kanalbåtarna. Hon taladeom vart och vem flickan skulle till. Så blev deten sista kram och adjö med dig min lilla flicka.Tänk om hon gjort dumt som släppte iväg henne sålångt bort, tänk om de inte blev snälla mot henne som på det förra stället. Men pastor Hedberg, fattig-prästen kallad, brukade skaffa bra hem åt barn han

tog hand om, så det var nog bra att Hulda hennes godavän tog flickan med sig till pastor Hedberg som kundeskaffa ett hem med detsamma.Ja så gick modern och ängslades, men den lilla Sonjahon tog allt med ro. Hon var van att flytta från hemtill hem. Den snälla städerskan på båten tog handom henne. Hon fick sova i hennes hytt. Så var detsnart morgon och båten lade till vid ångbåtsbryggan.Nu var hon framme men ingen var och mötte ellerfrågade efter någon liten Sonja. Kaptenen tänkte,vad ska man nu ta sig till med ungen. Men så fickhan se gamla Silver-Jon komma med sin kärra.-” Hör an här Jon, den här flickan ska tillhandlar Eriksson. Skulle Jon villa ta henne ikärran och köra dit?”. –” Jo det går väl bra,svarade Jon.Så kom den lilla Sonja åkande i en tvåhjulig kärramed sin docka på armen och en spånkorg bredvid sigmed sina ägodelar i. När Jon körde in på gårdendå såg hon sig omkring med stora ögon. Tänk att detfanns så mycket fint och vackert. Nykrattat var grusetpå gården, blommor och gröna gräsmattor i trädgården.Att jag ska få bo här, tänkte hon. För en liten flickafrån Stockholm som kanske aldrig sett en gräsmattvar det sagolikt.

Det blev nästan en överraskning när hon kom.genom ett missförstånd var hon inte väntad då.När hon tidigt på morgonen steg in neg och sadejag heter Sonja Elisabet Söderlund blev foster-fadern överraskad och gick ned till grannen ochbad att flickan fick vara där tills fostermodernkom hem. Men lilla Sonja trodde ju att den tantenvar hennes nya mamma. Det trodde hon sedan i fleradagar. Men så småningom blev hon bekant med mammaMina, som hon fick heta. Den biologiska mamman varLisa-mamma. Fosterfadern blev så småningom pappaJohan. Det var underbart att ha en pappa som bryddesig om sin flicka. Det var snälla fosterföräldrarden flickan fick, som gav kärlek och omtanke. Foster-föräldrarna funderade på flickans namn, hon hette Sonja Elisabet och var van att kallas Sonja. Men enfamilj som bodde i gården bredvid hade en hund somhette Sonja. Det gick ju inte att kalla flickan förSonja, då skulle väl andra barn ta det som ett ök-namn och retas med henne för det. Nej, vi kallarhenne Elisabet det är ju ett vackert namn och biblisktockså. Ja, Elisabet blev det, sedan blev det blandbarnen så småningom Lisa. Första dagarna i Oxelösund

blev det svårt för Lisa. De andra barnen på gårdengick barfota men Lisa tyckte det var vasst i grusetoch sade på sin Stockholmsdialekt: ”de e vasst”.Sen varje morgon hon kom ut ropade barnen ”de e vasst”.Pappa Johan tyckte sund om sin flicka och lade ut säckaratt gå på fram till sandhögen där hon lekte. Så småning-om blev hon också van att gå barfota och hade inga pro-blem med att det var vasst. Det fanns så mycket atttitta på, det fanns hönsgård och kattor, 3 styckenPutte svart Sara och Strutt gråspräckliga. Sara sprangofta bort och då fick man gå till skogen att leta efterhenne. Hon låg ofta och sov där. En dag hittade dehenne inte och hon kom aldrig hem. Då sa pappa Johanatt henne har räven tagit. Det var bekymmer med hönsenockså. Kycklingarna hade vuxit under sommaren så dekunde inte komma igenom nätmaskorna i hönsgården mengrannens katt ville ändå försöka få en kycklingstek.

De egna kattorna rörde aldrig höns eller kycklingarmen grannens katt Pysen stack in tassen genom nätetnär kycklingarna kom nära och lyckades riva vingenav en kyckling och riva upp krävan på en annan.Mamma Mina tog hand om dem, förband såret eftervingen och sydda ihop krävan och den kycklingenblev lilla Lisas älskling. De blev så tama bådatvå och fick bo i en låda i köket till såren läkts.Men sedan behövde man bara ropa ute i hönsgården såkom de springande.Ibland på kvällarna lekte pappa Johan och lade uten filt på golvet och sig själv på rygg. Så fickLisa sitta på magen och han var båt. Båten rulladefrån sida till sida så flickan kunde knappt hållasig kvar. Med det måste hon ju, båten gick tillStockholm och där skulle flickan gå till ”roslags-Mamma” och slå henne för att hon inte varit snäll.Det var där hon varit innan hon kom till Oxelösund.Så var de då framme i Stockholm och pappa Johanskängor stod under soffan och de blev ”roslagsmamma”.Å, vad skönt det kändes när hon fick slå dem.Men det var ju inte någon vacker känsla, hämndkänslan.När Lisa varit i sitt nya hem någon dag talade foster-föräldrarna om att hon fått en fosterbror också. Dehade en fosterson förut som nu var vuxen och var bortaoch gjorde sin militärtjänst. Han var rekryt sa de.Rekryt, tänkte Lisa, det är väl något fint och detfick hon ju se när han kom hem och hälsade på. Hanhade permission sa mamma och pappa. Han hade så finakläder på sig, vackert blå med gula band på byxornaoch blanka knappar i rocken. Lisa kallade honom förfarbror Ernst. Det gjorde hon tills hon var vuxen.

Han var snäll också. När han slutade med detmilitära kom han ofta hem med något gott eller enleksak åt Lisa. Längre fram fick han fästmö också.Å, va vacker hon var och en gång såg Lisa att depussade varandra. Hon var också så snäll mot Lisa.När det sedan blev bröllop var det inte hon som varbruden. Det tyckte Lisa var tråkigt men det är en senare historia.

Så gick sommaren. Mamma Mina följde med till sjönnär barnen gick till aludden och badade. Lisa fickplaska i en grund vik. Men en gång skulle hon för-söka simma, hon tyckte det såg lätt ut, baralägga sig på magen. Men usch hon sjönk som en sten.Som väl var, var mamma Mina med. Sen Lisa blev störregick hon och plockade korkar, det var det gott ompå Djurgården där gubbarna låg och drack pilsner. Sedan sydde mamma Mina simdynor av säckväv och kork.Det blev bra att lära sig simma på.Nåja, förstås sommaren med sina fröjder gick och för-sta vintern var inte utan sitt behag heller. Till första julen fick Lisa en stakkälke i julklapp ochbland många andra en docka som hon kallade Huldaoch den har sin egen historia som kommer senare.O denna stakkälke. När mamma Mina la en sjal påden och Lisa fick sätta sig och hålla i stakarnafram och pappa Johan drog så fick hon följa medtill affären. Då var det högtid.Så gick vintern med höga snödriver, snögubbar ochsnölyktor. En sjal som knöts i kors över bröstetoch knut i ryggen när man skulle gå ut. När detvar för kallt fick inte Lisa följa med mamma Minaoch köpa mjölk utan fick sitta på bordet vid fönstret.Då såg Lisa vägen hon gick. Hon fick stränga order attsitta stilla. Så om en stund fick hon se mamma Minakomma tillbaka, då var hon lycklig.Vinter tog slut så småningom, snögubbar och snölyktorsmälte. Gröna grässtrån kom upp intill grunden pågrannen hus. De där gröna stråna tyckte Lisa varså obeskrivligt vackra. En tidig vårmorgon, det varinga barn ute ännu, gick Lisa och plockade de därstråna till en bukett. Då kom där en farbror som dekallade ” målar-Olle”. Han frågade: ” vad gör du?”-” Plockar gräs, svarade Lisa. Får jag det av digsa han då Lisa räckte honom grässtråna. Tänkatt en stor farbror också tyckte om gräs, det varunderligt. Så fick hon också en femöring av honom.Tänk.

Så var det historien om julklappsdockan Hulda.Det var ett par tvillingflickor som Lisa lektemed ibland. En dag var mamma Mina i tvättstugan.Lisa tog sin docka Hulda och gick ut på gården.Då kom tvillingflickorna. De sade när de fick sedockan: ”Du törs inte slå dockans huvud i sten”.- ” Joodå, sa Lisa och visade sig duktig och knackadelite försiktigt dockans huvud i stenen. – ” Ja sådär lite, sa då flickorna, ”du törs i alla fall inte slå hårt”.- ” Joodå, sa Lisa och slog till så hårtatt dockans huvud gick i småbitar. Flickorna försvannoch där stod Lisa och grät. Kvickt plockade hon ihopbitarna av dockhuvudet och sprang in och stoppadebåde dockan och porslinsbitarna långt in under enbyrå. Sedan sprang hon ner till tvättstugan ochropade förtvivlat: ”förlåt snälla mamma, förlåt”.Mamma Mina undrade vad det var hon skulle förlåta.Ja då kröp ju historien om dockan fram. Mamma Minaförlät och lagade sedan dockhuvudet så dockan varbåde rutig och randig i ansiktet men det blev ialla fall den käraste dockan. Den dagen började medförtvivlan men slutade lyckligt tack vare en för-ståenden mamma Mina.Det fanns ett kärr på andra sidan gatan. Det varunderbart att gå och plaska och leka där men detfanns ett minus. Det var förbjudet att vara där.Mamma Mina tyckte det var för smutsigt vattenoch så gick man våt om fötterna och kunde bliförkyld. Men förbudet glömdes gång på gång. Då saMamma Mina att nästa gång du går till kärret blirdet smisk. Men den varningen glömdes också.En dag voro Maja, Lekkaraten och Lisa vid kärret.så kom det en flicka som var så fattig så hon ochsyskonen fick kläder av konsul Tham. Den dagenhade hon fin hatt på sig. Om det var avundsjukaeller vad det var, men de sa till Cecilia som flickanhette, ”du törs inte doppa hatten i kärret”. Joodå,det gjorde hon. Men då skulle Maja och Lisa varalika duktiga och började med att tvätta hattarnafortsatte med att tvätta näsdukarna och gick däroch plaskade med fötterna som också skulle tvättas.Då hördes plötsligt ett rop. Elisabet! Då mindesLisa mamma Minas förbud och även straffet. Hurskulle det nu gå. –” Jag har sagt du skulle fåsmisk om du gick till kärret och det blir smisk.Kom med nu ska vi gå ut i trädgården och hämtaris”. Med tunga steg följde Lisa med. Sen gickde in. Lisa fick knäppa ner byxorna och läggasig på sofflocket och mamma Mina slog. Men intehårdare än att när Lisa såg att mamma grät så

gjorde det ondare i sinnet än stryk. Det varenda gången Lisa blev agad. Det blev i alla fall en skön försoningsstund efteråt och det kännsgott efter 70 år.

Efter kärrsommaren blev det höst med goda astrakan-äpplen, krusbär och vinbär och saftkokning och enegen saftflaska. Sedan blev det julafton igen. Nyajulklappar. Å vilka fina saker. En ängel som varså vacker med glittrande vingar. Och den fick hängai en gummisnodd i lampan i salen, finrummet där manfick vara bara på högtidsdagar som födelsedagar ochjulafton. Där fanns mjuka paket också. Vita fingervantar, en mössa med band som hängde bak. Och så under över allaunder en muff. Vitt fårskinn och ljusblått foder. Sen på juldags-morgonen ringde väckaruret som inte ringde utan spelade ``Marcil-jäsen´´. Visst var Lisa sömnig men vilken högtid det var när man gick till julottan klockan 6 påmorgonen. Och den julmorgonen klädd i ny mössaoch fingervantar och muff. Men då kunde hon hålla

bara den ena av föräldrarna i handen för hon måste ju ha den ena handen i muffen.

Så blev det vår efter den vintern också. Pappa Johan och Lisa började på vårsöndagarna gå på vårprome-nader. Då fick Lisa lära sig en hel del om växter och fåglar. De gick och lyssnade på fågelkvitter. ``Det där, sa pappa Johan, är en bofink. Du ska lära dig hur fåglarna låter. Så småningom lärde sig Lisa att känna igen många fåglar på låten. Det var likamed träd och växter. Där har du en oxel och där är

ett lärkträd. Där under granen står en liten vacker blomma det är en pyrola.På det sättet lärde sig Lisa en hel del som varit roligt att kunna sen hon blev vuxen. Ibland gingo de till en gård där pappa Johan kände ägaren.De hade två döttrar som för Lisa voro tanter.

Dem fick Lisa följa med ut i hagen och plockasmultron. Å så mycket det fanns och så goda. Hon kan än efter 70 år känna smaken och doften i minnet.

Så blev det år 1906. På våren är det dags att skriva in sig i skolan och så börja i augusti.O vad det var spännande. Fröken Nyberg var snäll tyckte Lisa. När det var sångtimmar fingo de Ada Sandberg för fröken Nyberg kunde inte sjunga.Men å fröken Ada vad hon sjöng. Den timmen var den roligaste. Lisa fick sjunga på den första examen ``Katten sprang efter sin svans´´. När Lisa

kom kunde hon sjunga ``Arbetets söner´´, det tycktefosterföräldrarna var förfärligt. Sedan lärde hon

sig sjunga en hel del religiösa sånger och barn-visor. Som när mamma Mina tog Lisa i knät och deskulle kura skymning då sjöng de ``Liksom stjärnor

de då skola lysa´´. Allt som kunde sjungas tyckte Lisa var underbart. Ja skolan var aldrig något problem för Lisa förutom att tredje året var hon mycket sjuk. Doktorn sa att hon var blodfattig och så hade hon mässling. Men det var ju sånt som gick över.

Fostermoderns bror var kyrkoherde i Vallby. Lisa fick följa med mamma Mina och hälsa på där. Det var första gången Lisa som 5-åring var med dit. Moster och morbror, som Lisa kallade dem, hadeen jungfru som hette Ester som lärde Lisa sjunga

``Mors lilla Olle´´. Så sjöng hon den och ``Bä bävita lamm´´ på tåget när de åkte hem och Lisa fick10 öre av en farbror. Det var en stor dag och till och med mamma Mina var stolt över sin flicka. Ja så gick åren och moster och morbror skulleflytta ifrån Vallby. Mamma Minas mamma bodde hossin son kyrkoherden. När de skulle flytta skullemormor, som Lisa sa, vara hos sin dotter mammaMina under flyttningen. Lisa fick många förmaningar att vara artig och snäll mot mormor och inte säga du till henne. Så fick hon då följa med till stationen och möta mormor .Sen, något som aldrig hänt förr, man fick åka droska hem för mormor var 84 år och orkade inte gå. Men Lisa stirrade som förhäxad på mormors ena lillfinger som var av och alldeles blått så åkturen i droskanblev ej vad den kunnat bli. Sedan kammade Lisa mormor varje morgon därefter läste hon ett kapitel i bibeln, försökte vara så artig och hjälpsam hon kunde. Mormor var blind också. Så en morgon var mamma Mina så ledsen sa att nu behöver du aldrig kamma mormor mer, hon dog inatt. Sen la de mormor på ett sofflock ute i boden på gården. Lisa fick inte titta på mormor sen hon var död. Det var bättre minnas henne som hon var när hon levde, sa mamma Mina. Det var Lisas första möte med döden men det var inte det enda. En dag tog en av kattorna en fågel, men Lisa hann ta den ifrån katten innan den var död. Hon lade den i en kartong på bomull och trodde att den skulle klara sig. Men den dog. Lisa berättade för Maja hur det gått. Så kom de överens om att begrava fågeln. Lisa frågade pappa Johan om de fick gräva en grop under linden. Jo de fick.

De lade fågeln i en liten ask och grävde ner den, gjorde sen en kulle som de klädde med blommor och så sjöng de en psalm. Man skulle nu vara ledsenoch gråta också på en begravning men det gick dåligt.Medan de höll på och pysslade med graven så hadesorgen liksom försvunnit så de spottade på fingrarnaoch strök under ögonen. Det skulle se ut som tårar.Barnasorg har nära till glädjen, men senare i livetkom det sorger som inte försvann så fort. Sådant ärlivet.Dockor lekte Lisa med tills hon blev så stor atthon skämdes så om det kom något främmande så gömdehon dockorna. Gamla dockan Hulda började bli såskamfilad och så ville Lisa ha en docka som vartung. Lisa hade lärt sig att man kunde be Gud om allting så hon bad om en tung docka. Tiden gick,hon bad varje kväll att få en tung docka på sinfödelsedag .Så blev hon sjuk och låg och sov en dag. När honvaknade låg en stor docka på armen. Å va glad honblev. Hon ropade: ”mamma mamma är det min födelse-dag idag”. – Neej, sa mamma, jag tyckte synd omdig för du var sjuk så du fick den några dagarföre. Konstigt, då fick hon inte dockan av Gudutan av mamma Mina. Kajsa fick dockan heta ochpappa Johan snickrade en säng och mamma syddesängkläder till julklapp det året.En vår började pappa Johan bygga lekstuga åtLisa. När den sedan var färdig blev det invigning.Då kom en av hyresgästerna, moster Lindholm.Man kallade äldre tanter för moster. Ja, dåkom moster Lindholm och dansade i stugan. Å, vaddet var roligt. Men det var ju synd att dansa.Att det kunde vara så soligt ändå. Så skulle dåstugan möbleras, en sockerlåda blev soffa, enmargarinlåda blev bord. En sockerlåda satte pappaJohan hyllor i så det blev ett skåp. Mamma Minasydde gardiner, det var två fönster på stugan.Va fint det blev. Och så sattes det upp en flagg-stång. På söndagsmornarna gick pappa Johan ut ochhissade flaggan på stora flaggstången och då fickLisa en flagga att hissa på lekstugestången.Vilka underbara dagar det var. Men så småningomblev det ju så vardagligt att vara i stugan sådå tyckte man det var så roligt att göra lekstuga av stenar ute i någon backe. En dag när Lisa mednågon lekkamrat gjorde en sådan lekstuga i en backealldeles utanför häcken som fanns runt tomten fick

Lisa se Lisa-mamma komma på gatan. Å va glad hon blev.Det kittlade i magen av glädje. Hon rusade mot hennemed öppen famn. Ett fint förkläde med brodyr fick Lisaav henne och en vacker spetskrage den gången. Mendet där förklädet var så fint så att det fick man inteha så många gånger. Mamma Mina var rädd att Lisaskulle bli högfärdig och fåfäng då. Lisa-mamma åktedå som kokerska på en av kanalbåtarna. En båt somhon var på hette Sigfrid och en annan Balder. Dåkom hon och hälsade på när båten låg i Oxelösund.

En av flickorna som bodde i gården var ett år äldreän Lisa och större och kraftigare också så Lisa ficköverta en klänning som var för liten åt henne. Den varav något mjukt tyg och en söndag fick Lisa ta den påsig och så den vackra spetskragen hon fick utav Lisa-mamma. Lisa tyckte hon var så fin. Men så skulleflickan gå på dass och ville att Lisa skulle gå med,När hon sen var färdig och hade torkat sig smetadehon med pappret på Lisas fina klänning för hon varså arg att Lisa fick hennes klänning. Oj oj vilkengråt och tandagnisslan efter den historien.

O: Vi har nu hört fru Andersson berätta om sin myckettidiga barndom här i Oxelösund och nu ber vi hennefortsätta berätta om hur det var i skolanhär.

A: Ja, skolan började jag 1906. Jag började hos frökenNyberg, Valborg Nyberg. Många tyckte hon var sträng men mig var hon väldigt snäll emot. Jag varväl lite klen kanske och så, så hon tyckte synd ommig. Jag minns att jag fick börja en timme senareän de andra för att jag blev dålig varenda morgonnär vi hade börjat skolan så de fick följa mig hem.Men så fick jag börja en timme senare och då gickdet bra. Och så kommer jag ihåg pastor Axelssonnär jag gick i skolan. Jag tyckte så mycket omhonom. Han skämtade jämt med mig och körde mig imina flätor. Jag hade två långa flätor och då kördehan mig i dem och så sa han: ” ska du följa med inpå kontoret nu?” –”Jaa sa jag och följde med förstås.Och när vi kom in på hans kontor då sa han: ”ska dusmaka den här nu då, och så tog han fram en rotting.-”Neej, sa jag, det vill jag inte. – ”Vill du smakadet här då, sa han och så tog han ner en chocklad-kaka som han hade på ett högt skåp och jag fick enbit av den och den ville jag gärna smaka förstås.Och jag kommer ihåg en gång, det var väl kanske närvi började andra året.

Vi hade i alla fall haft skollov på sommaren ochdå när vi kom till skolan, jag var så glad attjag fick börja skolan igen så när jag kom på skol-gården så kom pastor Axelsson och någon av lärarnagående på skolgården och jag rusade fram och toghonom, jag räckte inte längre än upp till hansknän, det kommer jag ihåg, för att jag tog honomrätt om knäna. Och han frågade mig då, är du gladatt börja skolan igen. Jaa, sa jag.Och sen var det sången i skolan. Fröken Nybergkunde inte sjunga så att vi fick ha Ada Sandberg,Karlsson hette son sedan som gift, fick vi hasångtimmar med. Och det var ju underbart, det varde underbaraste timmarna i hela skolan så var detnär jag fick gå till Ada Karlsson och sjunga.Och så sjöng jag ju på examen. Första examen sjöngjag om den lilla katten, det kommer jag ihåg.Sen, ja jag har väl alltid tyckt det varit roligtatt uppträda för folk tror jag, för det har följtmig åren igenom och det tycker jag än idag.Sen fick vi börja hos fru Sturm när vi kom upp istorskolan som vi sa och jag fick sjunga där också.Där hade jag en skolkamrat som hette Mery LindmarkHennes pappa var lots och de bodde nere vid gamlaOxelösund. Och hon hade en väldigt vacker sångröst.Hon och jag skulle sjunga en sång tillsammans, växel-vis skulle vi sjunga varsin vers. Jag kommer inteihåg men jag tror att det var jag som började förstaversen ” gläd dig åt livet i dina unga år, plocka dessrosor snabbt de förgår”. Det var första versen ochsen skulle Mery Lindmark sjunga och hon var så nervösså hon dallra på rösten så dant så hon kunde intefortsätta. Och då fick jag sjunga hela den där sångendå istället. Och jag tyckte så synd om Mery att intehon kunde sjunga utan att hon skulle bli så nervös.Det var väl inget att bli nervös för tyckte jag.Jag har jämt varit sådär dumdristig så jag har intehaft vett och varit blyg heller.

Och så fru Sturm. Hennes stora ämne i skolan detvar matematik. Kunde man bara räkna då var manaccepterad men jag har alltid haft svårt för dendär räkningen den var ingenting för mig. Men jagkommer ihåg en skolkamrat jag hade, Blomkvist hettehan i efternamn minns jag, och han var så duktigatt räkna och det var gullgossen. Honom tyckte honom. Och likaså Gottfrid Vidorf han var också duktigatt räkna. Men sen hade vi ett språkgeni också, detvar Elis Åström han var jätteduktig var det gälldesvenska språkläran. De kunde han allting. Och jag

jag visste precis hur det skulle låta. Om jag skrevnågonting och så, så visste jag precis, men jag vissteinte varför det skulle vara så eller så för det kundejag inte få in i skallen det där om prejudikat ochsådant. Men jag visste ändå så jag hade inte sådåligt betyg ändå i skrivning och läsning. Och innan-läsning det hade jag väldigt bra betyg i så jag fickofta läsa högt för de andra.Ja så gick skolan och så kom man till sin sista examenoch det var ju spännande förstås. Men innan dess för-resten måste jag tala om. Jag hade fått ett sådant vackertfrimärke, nej bokmärke och det hade jag i Nya Testamentetsom vi läste på första timmen då vi hade kristendom.Och då satt vi och läste i Nya Testamentet och dåknuffade jag på min bänkkamrat, det var Anna Karlssonhette hon, Mattis-Kalle kallade de hennes far för.Jag knuffade på henne och skulle visa henne det därbokmärket, men jag sa ingenting men jag var ju inteuppmärksam heller. Men fru Sturm fick väl se det därförstås att vi satt där och hade något för oss ochinte lyssnade på henne ropa ut: ”Elisabet ska intesitta och prata under lektionen”.-” Jag prata intesvarade jag, för det gjorde jag inte, jag prata intemen jag var ju inte uppmärksam heller.Men sedan gick vi ut i tamburen så kommer fru Sturmfram och ger mig en sjungande örfil och säger attdet här ska du ha för att du ljög. – ”Jag har inte ljugitsa jag.- ”Jo, du sa att du inte prata. Nej det gjorde jaginte heller, sa jag. Och jag grina förstås och jagsprang hem på frukostrasten och sa åt mamma att jaggår aldrig till skolan mer. Ja, jag var ju tvungenatt gå tillbaka till skolan förstås. Men det varenda gången som jag fick en tillrättavisning så jagtyckte att det var någonting förfärligt. Och sedannär jag kom till skolan och innan vi fick gå inså gick jag upp på dass och satte mig och grina.Och så får jag höra att på dasset bredvid sitterdet också någon och grinar. Då var det Anna Karlssonsatt hon och grina också. Och när vi kommer in sedanså fick vi flytta ifrån varandra så jag fick flyttaoch sitta hos en pojke. Och det var också väldigtskamligt att få lov att sitta hos en pojke för det

fick de som var bråkiga. Bråkiga pojkar fick sittabredvid flickor och så jag fick sitta bredvid en pojke. Det där var väldigt svårt att komma övermen hur det var så har det ju mildrats den därskammen också så småningom.

Men så kom vi till den sista examen och den var bararolig för jag fick bara beröm och jag fick ett brabetyg. Fast jag hade ju inget bra i räkning, det hadejag inte.Men sen när jag hade slutat skolan, jag vet intehur det kom till men jag började i alla fall hosPastor Axelsson, som piga där. På sommaren när vihade slutat skolan.

O: Får jag fråga om det var i samband med att du gickpå konfirmationsundervisning?

A: Nej, den hade inte börjat då utan det var direktifrån skolan som jag fick börja hos Axelsson.Det jag bäst kommer ihåg utav den tiden så är detnär jag fick rensa 4 sillar varenda kväll. För deåt sill och potatis till frukost varenda morgonså det var bara på lördagen man inte behövde rensasill för de åt inte sill och potatis på söndagen.Ja, sill och potatis och gröt hade de till frukostvarje dag och 4 sillar fick jag rensa en enda sedan den tiden så är det nästan det värsta jag vet att rensa sill.

O: Kommer du ihåg vad du hade betalt då?

A: Ja, 10 kronor i månaden hade jag.Ja så kommer jag ihåg deras barn. Karl-Olov varden äldsta pojken och han var väldigt stöddigmot mig och nedlåtande. När jag skulle bäddasängarna i kammarn där pojkarna låg så hade dekissat pottan breddfull och då kom han och satill mig att pottan är full därinne. –” Ja, jagser det, sa jag. ”Ja, bär ut den då, sa han.Och jag fick lov att sticka ner tummarna i pott-kanter för att kunna bära ut den utan att spilla.Och så en annan sak som jag inte kan glömma somGrämer mig en idag. Jag lånade dem, min pappahade låtit binda in små sagoböcker, de var klipptaur Allers sagor, och det hade han låtit binda inså jag hade två stycken små sagoböcker. Och dedär fick prästens barn låna och läsa och jag fickdem aldrig tillbaka och det grämer mig än idagatt jag inte har dom kvar.Men sedan så skulle jag lära mig till modistså jag fick börja, först började jag hos enAnna Sandberg i Nyköping som hade modeaffärså jag satt där en säsong. Men jag kunde intelåta bli att sjunga när jag satt och sydde såjag fick avsked på grått papper bara för det att

jag satt och sjöng. Men sedan kom jag till LottaBrolin i Nyköping och gick där. Men dessförinnan,det höll jag på att glömma, då gick jag hos frökenKarlsson i Oxelösund som elev Alva Modin varmodist där så hon har lärt mig en hel del. Att manska ta långa stygn och dra hårt åt, sa hon, när mansydde i hattar. Och fröken Karlsson hon bjöd påkaffe på eftermiddagarna och en gång hade honugnspannkaka och den hade hon delat upp i bitarsom vi skulle äta till kaffet. Och den var mögligdet kommer jag ihåg, så den var så otäck men mantordes inte låta bli att äta i alla fall. Och sedanefter det kom jag int ill. Charlotta Brolin.

Och där var väldigt roligt för de hade en väldigtsnäll modist. En fröken Gerda Bard som lärde migockså hen hel del. Men sedan var det här under förstavärldskriget så det var ju svårt med mat ochallting och jag fick ju lov att ha matsäck medmig när jag skulle vara inne i stan hela dagen.Och det var svårt med bröd och allting att deträckte inte så jag fick sluta min utbildning tillmodist. Men det hjälpte mig i allfall så att jagsydde hattar till höger och vänster nere i Oxelö-sund sedan. Jag sydde bl a åt Ada Hjert och jagsydde åt min goda vän Astrid Fröjd och så åt migsjälv sydde jag många hattar.Ja så blev man ju kär för första gången och han,den pojken jobbade på ritkontoret på Järnverketmen sedan flyttade han till Stockholm och då varju jag tvungen att följa med till Stockholm ocksåså att så småningom så sökte jag plats där uppeoch var hembiträde där. Jag hade två platser,först hos överste Bergenstråle och sedan hosen stationsskrivare eller vad han var jag kommerinte ihåg vad de hette. Men sedan åkte jag hemoch då sa mamma och pappa att jag fick, jag hadepratat om att jag ville bli barnsköterska, ochdå sa de att jag fick lära till det. Och jagskickade in förfrågningar till barnsköterskeskolori Stockholm och så småningom blev det bestämt attjag skulle åka till fröknarna Brolins barnsköterske-skola tror jag den hette, på Hornsgatan. Det var juett arbete som jag tyckte var jätte roligt, fast manfick betala för utbildningen och man fick arbetaså man var dödstrött. Man hade tre dagars dagarbetesen hade man nattskift och sen fick man bara sovatill klockan fem den dan man gick av nattskiftetsen fick man tjänstgöra till klockan åtta igen,så det blev inte mycket vila efter nattskiften

inte. Och det var ju många människoöden man möttedär på det där sjukhemmet. De hade tre avdelningaren operativ och en medicinsk avdelning och så denhär förlossningsavdelningen.Så jag gick där och blev utbildad barnsköterska.Och sedan började jag i privathem och vara barn-sköterska och det var från 1919 till 1926, i sjuår. Jag blev sjuk sedan så jag åkte hem till Oxelö-sund och gick hemma ett helt år.Sedan så småningom, min första kärlek det blev juslut som det ofta blir när man är ung och oför-ståndig. Men sen träffade jag min Harry som jaggifte mig med här nere. Sol-Augusts Harry var det.Och vi levde lyckliga här i 15 år men sedan vartdet dåligt med jobb i verkstan, Hults verkstaddär han arbetade så då flyttade vi till Stockholmoch han blev smed på L M Eriksson. Och där jobbadehan sedan i 24½ år tills han gick bort.

O: Om vi går tillbaka lite igen, Lisa till den tidDå du hade slutat konfirmatonen åldern mellan15-20 år då du var hemma i Oxelösund kommer duihåg vad ni ungdomar hade för nöjen då?

A: Det fanns inte mycket nöjen, ja det fanns nogför det fanns ju dans. De dansade på förenings-lokalen och det var bio på föreningslokalenoch det var ju dans i Folkets park. Men det därvar nöjen som var förbjudna för mig för minafosterföräldrar var religiösa och jag fick integå på sådana nöjen.

O: Smög du aldrig dit ändå?

A: Joo det gjorde jag nog. Som på bio där smög jagin och farbror Jakobsson var ju vaktmästare därså han kom och mota ut mig. Det tyckte man juvar lite förargligt. Och sen här jag gick tillFolkets park ibland och dansade också då gick jagförst till att börja med vanliga vägen dit menså var det en tant som bodde där som var bekantmed mina fosterföräldrar och gick och skvallradepå mig att hon såg att jag gick till parken.Sen började jag gå utefter skogen bakom egnahems-villorna uppe i skogen gick vi.Och sen var det ofta nog som vi gick på bergetBakom det var staketet så lågt så där kunde Man klättra över utan att behöva betala inträdeFör jag hade ju inte så gott om pengar då.

O: Kommer du ihåg vilka som spelade musiken då?

A: Ja, jag skulle tro att Viljans orkester speladedär då. Ja det var mycket roligt man hade därmen som jag sa förut så var mina fosterföräldrarreligiösa så jag fick inte vara kvar. Om jaggick på en teater i parken så fick jag inte varakvar till det blev slut för jag måste vara hemmapå en bestämd tid och då var inte teatern slututan jag gick innan.

O: Ett nöje som ungdomarna hade på den tiden vargökotta, var du med på någon sådan och hur gickdet till i så fall.

A: Neej någon gökotta var jag aldrig med på blandde ungdomarna men söndagsskolan de hade och ung-domsföreningen i missionsföreningen de hade gök-ottor. Och det var ju det att man drack kaffe ochsjöng sånger.

O: När du tänker tillbaka kan du då minnas någotOxelösunds original, för det är väl ändå så attäven som barn så uppfattar man vissa personersom lite originella.

A: Ja Rör-Anders förstås. Han hälsade alltid såartigt när man mötte honom, svängde mössan ien stor sväng och bockade sig. Och sedan Peruk-Klas. Honom var jag bekant med långt sedan jagvar gift för varje gång han var full så kom hanoch friade till mig sedan jag var vuxen.Ja det var ju många original.

(efter avbrott i inspelningen fortsätter bandet)då var det gångstigar på var sida om det där diket.

O: Det var föreningsgatan det.

A: Det var Föreningsgatan ja, innan den var i ordning-gjord. Jag kommer särskilt ihåg en gång. Pappa ochjag skulle gå på en föreläsning. Då fanns det en

föreläsningsförening här nere i Oxelösund, ABFvar det väl som hade den.

O: Ja först var det Oxelösunds Föreläsningsförening.

A: Ja det kanske den hette först. Vi skulle i allafall gå på en föreläsning och så hade jag enkatt som nästan var som en hund så det var påkvällen vi gick och katten han följe efter ossoch gick just i det där diket på Föreningsgatanså när vi kom ändå upp till Höjdgatan då fick jagvända om hem med katten.

O: Ja nu skall vi avsluta den här intervjun med attLisa sjunger en sång som hon själv har diktatom Oxelösund.

A: Den gjorde jag till Oxelösund blev stad, som enhyllningsdikt och den stod i Sörmlands Nyheterdagen före nyårsafton 1949. Jag har bara kallatden Oxelösund.

Oxelösund du är hembygden käravid Östersjöns stränder där vågorna slåminnen som med mig jag alltid skall bäraså länge jag lever de leva också.Minnen av stränder med vågorna svalaminnen av kajer där kranarna gå.Minnen av klippor så gråa och kalaminnen så ljusa de är ju ändå.Oxelösund du är rytande stormaroch du är sol över spegelblank havOxelösund du i minnet dig formartill platsen som mest här i livet gav mig.Oxelösund du är barndomens lekoch du är ungdomens kärlek och kiv.Ja du är höstvind och vårvindarnas smekskogssus och havsbrus du är i mitt liv.

Oxelösund jag hör bränningar fräsanär över Örsbaken månen styr ny.Jag genom vinden hör Järnverket väsaser eldskenet kastas mot mörknande sky.Oxelösund du är badhusparkendär ungdomen svärmar i vaknande vår ,där ville jag vandra på välkända markenän när jag går mot höstliga år.

En vårmelodi.

Jag har en melodi som jag sjunger i mitt öraden minner mig om redan svunna ungdomsår.Den melodin jag längtar att få höraåter sjunga i mitt öranär som dagar ljusna emot vår.Den minner mig om alars roströda hängensom skymtar genom diset när som sol´n går uppom vita snödroppar i svarta trädgårdssängenoch om starens vissling i den stora gamlaekens topp.(saknas troligen en eller flera rader)Och se hur sol i vågor glittra ner vid strandlärkor hör jag drilla över äng med sippors fångär till den evigt unga vår en hyllningssång.