JAPAN

TobaHamamatsu

KyotoNaoshima

Fukuoka

Kochi

Nagano

Tokyo

TokyoNational museum of Western Art, Le CorbusierShibaura House, Kazuyo SejimaGallery TOM, Hiroshi Naito Tokyo Church of Christ, Fumihiko MakiGC building, Yoshio TaniguchiForum Building, Yoshio TaniguchiTokyo Nationalmuse-um, Yoshio Taniguchi m.fl.Kasai Rinkai park utsiktspunkt + hållplats för vattentaxi, Yoshio TaniguchiTokyo Sea-life Park, Yoshio Taniguchi

NaganoShinano Art Museum, Yoshi Taniguchi

HamamatsuFuku Akino Art MuseumTerunobu Fujimori

TobaSea-folk Museum, Hiroshi Naito

KyotoRyoan-ji stenträdgård, 1400-1500-talKitano Tenman-gu tempelSho-koku-ji tempelTimes Building, Tadao AndoNy vinge till Nationalmuseum,Yoshio Taniguchi

KochiMuseum of Plants and People, Kochi, Hiroshi Naito

NaoshimaChichu Art Museum, Tadao AndoLee Ufan Museum, Tadao AndoFärjeterminalen, SANAA

SyfteStudieresans syfte var att undersöka framstående samtida japansk arkitektur med fokus på museum och andra publika byggnader, med avsikten att utveckla ett starkare förhållningssätt till den optimala enkelhet som utvecklats inom den moderna Japanska arkitekturen. Målet var att bilda en uppfattning om den estetik och det förhållningssätt som grundar sig på ett starkt ställningstagande till insiktsfullhet om människans behov i samspel med avtrycket nya arkitektoniska element ger en miljö. Resans kärna var en jämförelse mellan tre nu levande arkitekters verk, Yoshio Tanigushi, Hiroshi Naito och Terunobu Fujimori. Genom att besöka ett stort antal verk som innehåller samma typ av verksamhet kommer en jämförelse av deras olika förhållningssätt

till uppgiften ge mervärde åt byggnaderna och placera dem i en kontext av dessa arkitekters personlig utveckling där Tanigushis återhållsamma minimalism, Naitos rationella träkonstruktioner och Fujimoros fria lek med traditionella former och material var framträder som återkommande centrala teman. Förutom resans tre huvudarkitekter ingick utrymme för att besöka en blandning av framstående japansk arkitektur, både inplanerade och nyfunna resmål. Byggnader av bl.a. Shinohara, Ito, SANAA och Tange var med på listan. Därtill fanns en önskan om att återkoppla till utvecklingen av den japanska arkitekturen genom ett historiskt perspektiv och vi besökte därför en del äldre privathus, trädgårdar och tempel för att få en bredare förståelse av den samtida japanska arkitekturen.

JapanEn reseskildring av KTH studenterna Gustav Lundström och Jakob Lif från en två veckor lång vistelse i Japan med stöd av Ernst Hawermans stipendiefonds resestipendium, 2017.

TokyoTre dagar och resans mest hektiska schema. Vi fastnar snabbt för Yoshio Taniguchis strikta och harmoniska arkitektur som tycks förkroppsliga andemeningen i det japanska livet.

Ägt och drivet av Kohkoku Seihan Inc Shibaura House fyller en uppskattad roll som öppen mötesplats för allmännheten tillsammans med uthyrningslokaler för diverse kulturrelaterade aktiviteter, i skrivande stund över 100 stycken. Byggnaden är stor men förhåller sig till vardagliga objekt på markplan så som mindre bokyllor och diverse utplacerade krukväxter som ger planet en alldaglig karaktär trots över fem meters takhöjd och uppglasade väggar. Ljusflödet och luftkvaliteten är i princip detsamma som utanför, däremot är ljudnivåerna lägre och många samlas här för att äte medtagen lunch eller läsa en bok. Vi går runt i de tillgängliga lokalerna och imponeras speciellt av topplanets stora öppna yta som kan skärmas av med jättelika gardiner för att skapa i det närmaste en blackbox. Byggnadens kulturorientering tycks invävd ända in i väggarna, den är en renodlad kreativ yta som specialiserats på att erbjuda ett tomt blad för nya idéer att formas på. Användningen av detaljer och avsaknaden av detaljer är mästerligt hanterad.

Shibaura HouseArkitekt: Kazuyo SejimaFärdigställt: 2011

Tokyo

Galleri TOM (Touch Or Museum) ligger mitt i ett bostadsområde och drivs ideellt som museum ännu i dag, även om någon speciell hänsyn till blinda besökare inte längre märks av. Den inneslutna betongkroppen med avsaknad av fönster i ögonhöjd, förutom en glasvägg som vetter ut mot en betongvägg på andra sidan av den asymetriska entrétrappan, ger en stark känsla av rumslighet byggd för att avläsas stillsamt och taktilt. Rummets vinglande konturer och grovhuggna detaljer inbjuder till att släpa handen längs med lister och kanter. Men en udda känsla av eftertänksamhet och ren chansning i uppförandet framträder långsamt. Taket sades läcka katastrofalt och renoveringsarbetet blev kostsamt. Uppvärmningssystemet fungerade inte som tänkt.Vi beslutar oss för att utställningen idag inte efterlever den ursprungliga intentionen. Den känns ihopslängd och motsäger byggnaden. Gallery TOM är något av en falnande stjärna idag. Dess relevans har gått ur tiden.

Gallery TOMArkitekt: Hiroshi Naito Färdigställt: 1984

Tokyo

Ännu en betongbest. Den här gången med ett bilgrillsliknande glasfasadparti som för tankarna till mekanisering och urbanism snarare än kontemplation och själslig sinnesfrid. Gränsöverskridande material kopplar ihop utsidan med entréhallen hjälpt av stora fönsterglas. Kyrksalen är mer koncerthall och lustigt nog inväntar en tjej sin gitarrlektion längst fram på scenen. Här inträffar en av resans finaste spontana infall. Jakob sätter sig vid trummorna och tillsammans med gitarreleven spelar de, fyller salen med musik som sedemera lockar till sig lite personal och improvisationen avslutas under oklara premisser om improvisationsjazzens vara i kyrksalen. Vi får en liten guidening i de mindre, ofta mer rofyllda birummen till kyrksalen. Råheten av kal betong ger ljuset spelrum, det ljusa okonstlade träet i trappan och kyrksalen är kanske en påminnelse om att leva i enkelhet. Samspelet mellan materialen och den detaljlösa utformningen i sin helhet belyser speciellt trappans position i rummet. Asymetrin runt ingången talar ett slags språk som “bilgrillen” motsäger. Vi ifrågasätter många kontrastpar i byggnaden.

Tokyo Church of ChristArkitekt: Fumihiko MakiFärdigställt: 1995

Tokyo

Första mötet med Yoshio Taniguchi och resten av dagens planer försvinner liksom mycket av kvällen. Vi stannar en länge tid framför en näst intill väsenskiljd byggnad som tornar upp sig framför oss. Konvergent arkitektonisk evolution är en tanke som slår oss i dess närhet. Vilket egentligen är motsägelsefullt i och med att Taniguchis stil har så pass starka rötter i den Japanska arkitekturens historiska medvetenhet. Hela byggnaden utstrålar harmoni. Den perfekta enkelheten och avskalade estetiken ger maximalt uttryck åt relationen mellan rum och material. Vi hade gärna sett övriga våningsplan med eftersom det är en kontorsbyggnad får vi nöja oss med foajén denna gång. Men vi är trots allt långt ifrån besvikna. Detaljerna i foajén och vid entrén är i sig värda att studera, det är mycket minimalt men inte asketiskt. Ett vördnasdfullt användande genomsirar byggnadens komponenter. Allt ifrån glasens fogar till skyddsräckena vid entréglasen tilldelas en specifik estetisk roll som inte tillåts avvika från det överhängande formspråket. Aluminiuminkapslingen av fönsterbågarna är delikat med betoning på perfekt finish och kompromisslösa kant- och materialmöten. Att det är ordentligt genomtänkt råder gevetvis ingen tvivel om men vad som imponerar mest ändå är övertygelsen Taniguchi har som gör allt det här möjligt.

Vi känner att vi har sett resans första riktigt stora verk.

GC corporate centerArkitekt: Yoshio TaniguchiFärdigställt: 2011

Tokyo

En till kontorsbyggnad av Taniguchi som imponerar med till synse strickt geometrisk lagordning som dock vid närmre inblick visar sig delikat underindelad på ett sätt som skapar naturliga leder för människor både till entrédörren och inne i lobbyn mot hissarna. Givetvis med ledsagande fina materialval och övergångar liksom i GC building. Men det första som slår en besökare är förstås den hypergeometriska fasaden av fönsterkuber med aluminiuminkapsling. Taniguchi verkar har en passion för just aluminium. Medan kvällssolen reflekteras vackert i aluminiumets satinyta slås man av en längtan av att få utforska flera våningsplan bara för att få en inblick i just hur konsekvent rumisindelningen fortsätter uppåt. Markplan har ett litet täckt torg med dubbel takhöjd framför en fondvägg vid entrén och det finns en lustig liten trång passage rakt fram i entrén med postfack som gör att man går från torg till spatiös entré till smal passage och sen ut till torg igen. Det blir en poetisk resa förstärkt av total avsaknad av trösklar. Utöver aluminium framträder en kärlek till gränslösa utonhus-inomhusövergångar och fondväggar hos Taniguchi. Den tomma entrén utgör också en stor roll av intrycket. Kanske något det japanska samhället tillåter? Det är som att man tar för givet att ingen kommer att missbruka den på något vis. Den går att lämna obemannad och öppen för vem som helst att entra. Vilket vi tackar för.

Forum BuildingArkitekt: Yoshio TaniguchiFärdigställt: 2009

Tokyo

Andra försöket lyckas vi på. Idag har vi kommit fram med några timmar till godo innan museiområdet stänger och går därför raka vägen till Taniguchis byggnad som ligger bakom en vattenspegel med en stenlagd passage som leder oss fram till entrén. Det är svårt att riktigt bilda sig en uppfattning om byggnaden vid första anblick. En enorm minimalistisk avskalad utomhusdel nollställer alla förväntningar. Själva skalan upplevs svårtolkad, referensramarna blir otydliga, det är svårt att veta vad man ska förvänta sig. Ett rofyllt lugn sprider sig trots allt. Kopplingen mellan vatten och glas gör att bygnaden trots sin stora profil genast smälter in i landskapet. Mötet mellan inomhus- och utomhusmiljö är som vanligt väldigt gränsöverskridande med endast de minimalaste av skillnader i material och uttryck för att sudda ut gränsen i största möjliga mån. Väl inne slås vi av en grandios men behaglig miljö. Utställningslokalerna är mörklagda med snillerikt platsbyggda utställningsmontrar. Vi stannar till stängningsdags. Taniguchi börjar dra ifrån på riktigt vid det här laget. Har inget emot att bara koncentrera på hans verk under återstående resa.

The Gallery of Horyuji TreasuresArkitekt: Yoshio TaniguchiFärdigställt: 1999

Tokyo

Vi har delade förväntningar på Tokyo Sea-life Park. Men eftersom det lovas mer Taniguchi far vi ut tillsammans och tar en halvdag på plats. Det finns tre huvudattraktioner, ett större utkikstorn (utkiksbyggnad egentligen), en vattenbussterminal och själva huvudbyggnaden i Sea-life parken. Utkiksbyggnaden påminner om ett kommunalt badhus från 60-talet med sitt enhetliga vita kakel och blåtonade glas på stålram. Tänk om folkhemmet hade fått mer inrättningar av den här estetiska magnituden. Rostskyddet imponerar dock inte. Det samma gäller för vattenbussterminalen. Fin byggnad men hårt angripen av rost. Här föds också begreppet Japansk fog. En inte ovanlig syn kan vara mellan 15-25mm fogmassa mellan glaspartier eller fönsterkassetter och vägglelement. Men i enstaka fall har det snuddat på 30+mm. En inbrottstjuv behöver i stort sett bara en tapetkniv. Huvudbyggnaden och restaurangen fyller sin funktion, det kändes som vi fick större utdelning av omkringliggande byggnader och utomhusmiljöer. Men trippen ut var väl värd besöket och Taniguchi bjöd på ytterligare en minnesvärd upplevelse.

Kasai Rinkai park utsiktspunkt + hållplats för vattentaxi + Tokyo Sea-life ParkArkitekt: Yoshio TaniguchiFärdigställt: 1995

NaganoTåget från Tokyo och resans hektiska startmål tar oss till en mindre småstad i ett bergigt landskap. Museet ligger i utkanten av staden dit en buss tar oss.

Vi lämnar Tokyo efter fyra hektiska dagar fyllada av stadsvandring och ständiga prioriterinsval för att hinna med det viktigaste. Tåget upp till Nagano inleder fas två av resan med lugnare tempo och ett resmål per utflykt. Shinano Art Museum ligger i den mindre staden Nagano och är en tillbyggnad till ett tidigare museum. Oturligt nog kommer vi just under pågående omhängning och vingen är stängd för allmännheten. Lite villrådiga väljer vi att studera entrén (vi börjar bli bra på Taniguchi-entréer) som verkligen börjar cementera Taniguchis arkitektoniska verktyg vattnet, glaset, det tröskellösa planet, stenen och aluminiumet. Mitt under pågående uppstegning och tecknande kommer museiintendenten som fått upp ögonen för oss och mycket vänligt bjuder in oss att se själva utställningslokalerna också. Tacksamma med privat guidening vandrar vi runt de tomma lokalerna innan vi fortsätter ut till vår värdfamilj en kortare tågresa bort. Taniguchi känns onekligen som den väldigt store, som den som förkroppsligar det vi upplever som japansk arkitektur.

Shinano Art MuseumArkitekt:Yoshio TaniguchiFärdigställt: 1990

HamamatsuNu är vi långt ute på landsbyggden. Stad övergår till by till berg och skogar. Det tar en timme med buss ut till museet. Men kontrasten i Fujimoris arkitektur till Taniguchi känns ändå större.

Ett totalt avbrott från strickta avskalade och återhållsamma miljöer. Fuku Akino Art Musseum ligger halvvägs upp en skogsbeklädd slutning i en liten småby ute på landsbygden en halvtimmes bussresa från Hamamatsu. Byggd till minne av konstnären vars namn museumet bär talar den om ett jordnära taktilt förhållningssätt till livet. Skrovliga grovhuggna ytor i massiva konstruktioner ger ett varmt intryck. Vi har sett mycket blandad arkitektur även om fokus legat på en ganska konsekvent minimalistisk stil så besöket till Fuku Akino Art Museum tillför verkligen ett nytt perspektiv på estetikens bredd och dess historiska trådar. Här återges ett annat förhållningssätt till hur man använder traditionella värden i modern kontext. Byggnaden är fortfarande en modern betonggjuten konstruktion fastän den är klädd i traditionell skrud. Muséet praktiserar en skogräns, vi går runt i tofflor och fötterna läser av övergången mellan sten och trä i glovbeläggningen.

Fuku Akino Art MuseumArkitekt: Terunobu FujimoriFärdigställt: 1998

TobaTågresa som slutar med över en timmes taxifärd p.g.a. en ynka missad hållplats med kvällens sista tåg. Men resans andra riktigt stora upplevelse.

En oväntad avstickare p.g.a. en inställd övernattning i Kyoto. Sea-folk Museum ligger avsides längs kusten i Ama-folkets hemtrakter. Hiroshi Naito bodde på platsen under många år och översåg konstruktionen i detalj. Projektets framgång blev räddningen för honom som arktiekt, vilket vi är mycket tacksamma för. Igen möts vi av ett avbräck från modernitetens uttrycksformer till förmån för sinnerlig taktil uttrycksfullhet. Utomhusmiljöerna är härliga att vandra runt. Små gestaltningar av gångvägar och uppehållsrum ger platsen riktig ödmjukhet där den ligger mjukt utspridd i landskapet. Ladubyggnaderna, eller det uppochnervända skroven som konstruktionen ska påminna om, huserar Ama-folkets verktyg, historia och pinaler. Men livsstilen avtecknar sig på byggnaderna i form av grovtjärade ytmaterial på dörrar och fasader, färg- och materialval. Den underligande konstruktionen är återigen en platsgjuten betongstomme förvisso, men miljön känns allt annat än urban. Glada att vi tog oss hit firar vi med lite mat från havets läckerheter, varav den enda bekanta mollusken verkade vara ett ostron.

Sea-folk MuseumArkitekt: Hiroshi NaitoFärdigställt: 1992

KyotoKejsarhuvudstad med mycket småskalig arkitektur centralt liggande i staden vimmel bland tempel och altare. Vi siktar in oss på främst historisk arkitektur men upplever också mycket vanliga bostäder p.g.a. att vi går mycket till fots i staden.

Vid första anblick en betydligt mindre upplevelse än förväntat. Vi kom med föreställningar om en monolitisk landskapsliknande trädgård till en grusig rektangel omgärdad av en låg tjock mur. Utsikten över stenträdgården avnjöts från ett galleri med trädeck och nedsänkt ände för bättre sitställning. Vad hände med traditionen att sitta med benen i kors? I likehet med så mycket vi redan sett visade det sig vara en betydligt större upplevelse än vi först förstod. Allting i Japan kan bli till en ritual. Här liksom föds den ut ur intet för oss då vi saknar den kulturella referens som skulle möjliggjort att förutse resultatet. Överumplade av platsens riktigt meditativa lugn medger vi än en gång avsaknad av fundamentala verktyg för att riktigt förstå japansk arkitekturs grundbultar. Förmågan att detaljstyra utan att inkludera för många detaljer är beundransvärt självkontrollerande.

Ryoan-ji stenträdgårdArkitekt: OkäntFärdigställt: 1400-1500

Kyoto

Under en visit till Kyoto så lockar trots allt den gamla arkitekturen mest. Två större tempel vi besökte återknöt till en genomgående röd tråd inom japansk arkitektur, nämligen att det aldrig kan bli för mycket trä. Trä kan staplas till urkragningar, läggas i 20-30 lamellager för takkrökningar, överdinemsioneras för att sedan snillrikt fogas ihop utan spik, i all oändlighet. Den bärande konstruktionen har givits estetik. En slags omvänd brutalism, istället för att tillskriva konstruktionen sin egen råa estetik så utvecklas den till en konstform med harmoni och balans. Den historiska fond templen bjuder på återspeglar verkligen hur långt tillbaka japansk civilisation har sina filosofiska rötter. Att som vi i Sverige emellanåt återanvända gamla idéer är inte samma sak som att vördnadsfullt återskapa detaljer och vidarutveckla gamla förhållningssätt genom bibehållna principer. Visst kan estetiken påminna om varann, likt en jämförelse mellan IKEA och Muji. Men de flesta skulle nog hålla med om att Muji är strået vassare på design, det finns en själslighet där.

Kitano-Tenman-gu tempel + Sho-koku-ji tempelArkitekt: OkäntFärdigställt: 947, 1392

Kyoto

Sista Taniguchi, ett värdigt om än sorgligt farväl till resans största arkitekt med ett besök till hans senaste projekt i vår resa. Det mesta är numer välkänt. Vattnet, glaset och aluminiumet. Skalan blir kanske för första gången på gränsen till för stor men som vanligt lägger sig ett förlåtande lugn över byggnaden och vi stannar än en gång betydligt längre än vid annan arkitektur. Värt att notera är entrén och utomhusmiljön fram till vingen som han också ritat. Men skalan blir lite svår att ta till sig, speciellt fasaden. Utan det levande vattnet hade upprepningen blivit för påfallande, bristen på detaljer för monoton, mest troligt. I vingen sträcker sig en oförklarligt lång och hög korridor längs ytterfasaden. Är den ett galleri för att beskåda vattnet? Små misstankar dyker upp om att det representerar en gigantisk arkitektonisk frihet reserverad för erkänt stora arkitekter. För första gången känns något inte klockrent. Men för att summera Yoshio Taniguchis intryck på oss så har åtminstonde en av oss för alltid ändrat kurs och funnit en ny trosbekännelse.

Ny vinge till Nationalmuseum Arkitekt:Yoshio TaniguchiFärdigställt: 2014

Kyoto

Tadao Ando, den store. Betong och brutalism, en råhet och känsla av ofullbordad skapelse med rumsligheter utan detaljering men heller ingen direkt harmoni eller förklaring till alla dessa trånga passager. En arkitektonisk kommentar på vardagslivet i trångbodda Kyoto? Modern bild av det hoppackade urbana villalivet, en tolkning som erbjuder tröst i delat öde snarare än i en lösning på problemet. Vi är måttligt imponerade. Kan man säga att det känns västerländskt, nästan franskt, med kryptliknande passager och vimlande gångar. Vem vill ha en butik här frågar vi oss. Det känns så långt ifrån övriga Japans inställning till en behaglig livsmiljö. Antagligen fyller den ett udda roll som attraktion för en mindre skara personer, personer som med att finnas här påstår sig vara lite utanför det normala samhället. Något för en rebell och konstnär, grafisk designbyrå och liknande.

TimesBuildingArkitekt: Tadao AndoFärdigställt: 1995

KochiResan ut är en lång tågfärd över till grannön genom ett bergigt landskap. Tredje verket av Hiroshi Naito blir en stor upplevelse även om vi inte hinner se allt till förmån för att inte missa ett tåg till.

En dålig timing räddas av ett välspeckat schema. Ön Naoshimas museum håller stängt för upprustning precis de dagar vi planerat besöka. Vi bestämmer oss för att resa österut, över till ön Shikoku och ta tåget till Kochi för att se mer Hiroshi Naito efter ett imponerande Sea-folk museum i Toba. Naitos byggnader återfinns i små lantliga miljöer. Det är ett dagsverk att besöka ett enda ställe. Väl framme möts vi av en byggnad så integrerad i miljön att vi missar entrén och kommer in via köksingången efter mycket möda och besvär. Om Taniguchi använder mycket glas och raffinerade gränsöverskridningar för att sudda ut gränsen mellan utomhus- och inomhusmiljö så använder Naito i det här fallet skärmtaket. Under detta portionerar han helt enkelt ut funktioner och klimatskyddar vid behov. Den stora byggnaden bryts upp och försvinner i grönskan. Vi hittar dock till ett kafé med ett vackert spaljétak. Hela muséet inkluderar flera hektar odlingar som vi tyvärr inte hinner se innan återfärden måste påbörjas. Men dagsturen har bekräftat resans andra stora arkitekt.

Museum of Plants and People Arkitekt: Hiroshi NaitoFärdigställt: 1999

Naoshima IslandHuvudön av konst- och museumöarna , ett av Tadao Andos stora livsverk.

Färjeterminalen av SANAA är det första som möter oss vid ankomsten till Naoshima. Subtila nivåskillnader hanteras med ett stort gränslöst betonggolv på vilket ett par glaskuber står ledigt placerade direkt på betongen. Vi glider fram imponerade av allt det avskalade. En kub är till för biljettköp och inväntan av färja, den andra för vad som verkar vara konferensuthyrning. Udda, svårt att bli riktigt klok på det. Alla pelar-, fönster- och möbelprofiler håller minimala mått och glasets lätt turkosa färg får fritt spelrum vilket är vackert denna soliga dag. Påminner om utsiktsbyggnaden i Sea-life Park av Taniguchi fast kaklet fått ge vika för några spegelväggars modernare uttryck och mer förbryllade osynlighet. Det är ett bevis på övertygelsen om lätthetens vara att se en industrialiserad hamnplats tilldelad så smärt och gracil form. Förjeterminalen är som om den knapps var där utan på nåt vis bara existerade ur tomma intet och tillgodosåg folkets behov. Vilken introduktion till Naoshima. Vandringen mot Tadao Ando påbörjas.

FärjeterminalenArkitekt: SANAAFärdigställt: 2006

Naoshima Island

Tadao Ando kändes som det största namnet vid resans början. Och visst är ön Naoshima som totalt utomhus konstprojekt en otrolig prestation. Chichu Art Museum är en resa ner i det arkitektoniskt undermedvetna. Konstobjekten är totalt underordnade arkitekturen om än existerande i samklang. Upplevelsen svänger mellan bunker, fängelse och kloster med moderna inslag, bekvämlighetens kafé, alldaglighetens souvernirshop. Tyvärr har vi ont om tid. Idag ska vi resa vidare till Fukuoka och tidspressen gör att vi måste skynda på för att hinna. Lee Ufans utomhusmuseum/skulpturpark handlar om minimalism och ett klarnande öga för vad som pågår. Det borde inte ha hastas igenom. Tidspressen till trots blir kvartsdagen en viktig del av resan även om Andos brutalitet återigen framstår som mer bekant. Naoshima är också ett personligt uttryck av Ando, vilket avtecknar sig på arkitekturen som påfaller mer vara konst än just arkitektur. Utgångsläget är lite för kompromisslöst, vilket låter konstigt att säga. Det unika vi sett i japansk arkitektur avtecknar sig bättre mot en funktion. Funktionen förhöjer den estetiska prestationen.

Chichu Art Museum + Lee Ufan utomhusmuseumArkitekt: Tadao AndoFärdigställt: 2004 + 2010

FukuokaResans slutmål. En återträff med en gammal studiekamrat från 15 år sen i Liverpool numer bosatt i del sydliga staden Fukuoka.

Under resans gång har vi bott hos flera privatpersoner och fått uppleva en blandning vardagsliv i allt från det äldre paret i Nagano till unga professionella personerns liv i Tokyo och Kyoto. Avslutningsvis bor vi med en gammal vän och hennes familj i Fukuoka, och under de sista dagarna besöker vi bl.a. en loppmarknad och lite vardagsbutiker samt äter på vardagsställen som vi annars hade missat utan lokal guidning. Det är berikande med mänsklig kontakt som avrundning på resan. Infallsvinkeln från någon som bor och lever i det samhälle som vi under så kort tid besökt och försökt förstå oss på skänker eftertänksamhet om hur vi formar vårt samhälle och sedemera navigerar oss fram som individer i detta komplexa system av vitt skiljda strömningar. Under nästan två veckor har vi sett och häpnats över andras vardagsliv, begeistrats och inspirerats av samhällskoncept och mött en mänsklig närvaro i samklang med sin omgivning, om inte annat så åtminstonde i den ytliga bemärkelsen att det konsekvent varit ett sant privilegium att få uppleva detta djupgående, komplexa och avancerade samhälle. Vi är djupt tacksamma för den berikande upplevelsen resan varit.

Chika och TadanobuArkitekt: -Färdigställt: -