DiktFrån en Oxelösundsbo i förskingringen har vi mottagit följande hyllningsdikt till hembygden inför stadsbildningen.

Oxelösund, du är hembygden käravid Östersjöns stränder där vågorna slå.Minnen, som med mig jag alltid skall bära,så länge jag lever, de leva också.Minnen av stränder och vågorna svala,minnen av kajer där kranarna gå,minnen av klipporna gråa och kala,minnen…så ljusa ni äro ändå.

Oxelösund, Du är rytande stormaroch Du är sol över spegelblankt hav,Oxelösund, du i minnet Dig formartill platsen som mest här i livet mig gav.Oxelösund, Du är barndomens lek,Du är ungdomens kärlek och kiv.Ja, Du är höstvind och vårvindars smek,skogssus och havsbrus Du är i mitt liv.

Oxelösund – jag hör bränningar fräsanär över Örsbaken månen står ny.Jag genom vinden hör Järnverket väsa,ser eldskenet kastas mot mörknande sky.Oxelösund, du är Badhusparkendär ungdomen svärmar i vaknande vår.Där ville jag vandra på välkända markerän, när jag går emot höstliga år.

LISA

1950